TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH FÖRHÅLLNINGSSÄTT I ... - FSA

Institutionen för neurotec 

Sektionen för arbetsterapi 

Examensarbete i arbetsterapi, 10 poäng 

Vårterminen 2004 

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH FÖRHÅLLNINGSSÄTT 

I ARBETSLIVSINRIKTAD REHABILITERING 

För personer med psykisk ohälsa 

Course of action and professional behaviour in vocational rehabilitation 

For people with psychiatric disabilities 

Reviderad 040604 

Författare: Helene Larsson 

Handledare: Maria Roos

SAMMANFATTNING 

Syftet med studien var att genom narrativa berättelser identifiera förhållningssätt och 

tillvägagångssätt hos rehabiliteringsledaren i förändringsprocessen från sjukroll till delaktig 

samhällsmedborgare för personer som lider av psykisk ohälsa, med hjälp av arbetslivsinriktad 

rehabilitering. Metoden som användes var kvalitativa forskningsintervjuer av fyra 

rehabiliteringsledare. Analysen gjordes med hjälp av en narrativ metod beskriven av 

Mattingly. Resultatet visade att rehabiliteringsledaren måste ha en hög beredskap att rycka ut 

vid problematiska situationer och inta en mångfald av olika roller beroende på vilket problem 

eller vilken insats som stödjer individen att fortsätta sin process. Rehabiliteringsledaren 

lyssnade på önskemål, gav stöd och agerade i att praktiskt genomföra dem och sedan 

coachade klienten för att kunna behålla dem. En meningsfull sysselsättning på en arbetsplats 

klienterna själva önskat, valt och trott att de skulle må bra och känna sig trygga i, var grunden 

för arbetet. Den största arbetsinsatsen gjordes för att få klienten att behålla det den skaffat sig 

i form av värderade roller och miljöer. Genom en nära relation till både klient och 

arbetsgivare var rehabiliteringsledaren en inspirationskälla som ingav hopp och motiverade 

klienten till den fortsatta rehabiliteringsprocessen. Samtidigt främjade de för en förståelse, 

tolerans, kunskap och attitydförändring hos de arbetsgivare klienten praktiserade eller 

arbetade hos för att de skulle kunna behålla arbetsplatsen trots de motgångar som uppkom i 

de långa rehabiliteringsprocesserna. Resultatet visade också att det minst var lika viktigt att 

kunna lägga fokus på rehabiliteringsarbetet i klientens privatliv för att kunna lyckas på sitt 

arbete. 

ABSTRACT 

The aim of this study was to, through narrative stories, identify the professional behaviour and 

course of actions of the rehabilitation leader in the changing process from the role of patient 

to the role of participating member of the society, by using vocational rehabilitation for 

persons with psychiatric disabilities. The method used was qualitative interviews with four 

rehabilitation leaders. The analysis was made through a narrative method as described by 

Mattingly. Findings highlighted how the rehabilitation leader must have a high readiness for 

actions in problem solving and undertake essential tasks related to multiple roles to solve the 

problem and support the client to continue the rehabilitation process. The rehabilitation leader 

listened for special requirements, gave the support and acted to carry through and then 

coached the client to retain their requirements. The basic condition for the rehabilitation work 

was to help and support the clients in finding a meaningful occupation at a workplace that 

they required, choose and thought would be a safe and healthy place for them to recover. The 

greatest effort for the rehabilitation leader was to support the clients in keeping their gained 

valued roles and environments. An essential action for the rehabilitation leader, and a 

necessary condition for the rehabilitation process were to through a close relationship to both 

clients and employer be a source of inspiration and hope that motivated the clients to continue 

with their processes. At the same time the rehabilitation leader promoted an understanding, 

tolerance, knowledge and change of attitude of the employers in order to keep the workplaces 

for the client despite the adversities that occurred during the rehabilitation process. The 

findings also showed that besides focusing on a working role at a workplace it is of great 

importance to also put the rehabilitation focus on other parts of the clients’ life in order to 

gain and keep a working role. 

Key words: Occupational therapy, clinical reasoning, psychiatric rehabilitation, occupation, 

vocational rehabilitation

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

Innehåll sid 

INLEDNING........................................................................................................................ 

BAKGRUND……………………………………………………………………………... 1 

Psykiska funktionshinder…………………………………………………………………. 2 

Rehabilitering……………………………………………………………………………... 3 

Samrehab………………………………………………………………………………….. 4 

Clinical reasoning…………………………………………………………………………. 5 

SYFTE…………………………………………………………………………………….. 

METOD…………………………………………………………………………………… 6 

Tillvägagångssätt/forskningsdesign..................................................................................... 6 

Urval..................................................................................................................................... 6 

Etiska aspekter……………………………………………………………………………. 7 

Deltagare.............................................................................................................................. 7 

Datainsamling...................................................................................................................... 7 

Databearbetning................................................................................................................... 7 

RESULTAT......................................................................................................................... 9 

Berättelsen om Kerstin......................................................................................................... 9 

Berättelsen om Love............................................................................................................ 11 

Berättelsen om Moa............................................................................................................. 13 

Berättelsen om Stella............................................................................................................ 14 

Sammanfattande berättelse................................................................................................... 16 

KONKLUSION AV RESULTATET…………………………………………………….. 23 

DISKUSSION...................................................................................................................... 24 

Resultatdiskussion................................................................................................................ 24 

Metoddiskussion.................................................................................................................. 28 

Slutsats................................................................................................................................. 29 

REFERENSER..................................................................................................................... 

Bilaga 1 Features of narrativ struktur in Clinical reasoning............................................... 

1 

6 

30 

32

INLEDNING 

Den här uppsatsen ska illustrera hur en tvärprofessionell arbetsgrupp kan arbeta tillsammans 

med klienter, som lider av psykisk ohälsa, i en arbetslivsinriktad rehabiliteringsprocess på 

den öppna arbetsmarknaden. 

BAKGRUND 

Arbetet med arbetslivsinriktad rehabilitering där reella arbetsplatser används som miljöer för 

roll- och färdighetsutveckling är visserligen inte ett traditionellt arbetsfält inom arbetsterapi, 

men en högst relevant och viktig arena där arbetsterapeuten har stora förutsättningar att få 

användning för sin kompetens med framgång. Anne Wilcock (1998) har i en artikel beskrivit 

arbetsterapi som ett yrke med särskilda kunskaper om människans naturliga behov av 

meningsfulla aktiviteter som medel för hälsa och välbefinnande i samhället. Wilcock ansåg 

även att arbetsterapeuter bör beakta de personer som lider av rollförlust, utanförskap, obalans 

och orättvisa i livet och möjliggöra deltagande i de aktiviteter som samhället erbjuder och 

inte bara se aktivitet och hälsa ur medicinsk synvinkel och utföra åtgärder inom de 

traditionella arbetsfälten inom hälso- och sjukvård. 

En meningsfull sysselsättning ansågs av Anthony, Cohen, Farkas and Gagne (2002) vara 

något som är nödvändigt i tillfrisknandeprocessen för personer med psykisk ohälsa. Behovet 

av att engagera sig i meningsfulla aktiviteter för att uppnå hälsa och välmående är också en 

central grundsats i arbetsterapi (Law, Steinwender & Leclair, 1998; Wilcock, 1998). Susan 

Strong (1998) har genom intervjuer tittat på hur arbete påverkat människors 

återhämtningsprocess från långvarig psykisk ohälsa. Studien visade att människor behöver 

engagera sig i meningsfulla aktiviteter, som i utförandet ger en positiv inverkan på deras 

psykiska hälsa och självkänsla. Slutsatsen visade också att dessa aktiviteter, i detta fall arbete, 

var unikt individuellt och förändrades över tid samt att det var viktigt att ta hänsyn till 

personens förhållande till sin sjukdom. En aktivitet var alltså värdefull när den passade ihop 

med en människas värderingar, övertygelser, intressen, mål, självkänsla och relation till 

sjukdom. Studien visade även att inaktivitet innebar en stor riskfaktor för hälsan. 

1

I tidigare studier (RFV 2001:11) har det konstaterats att sjukskrivningar på grund av psykiska 

sjukdomar och besvär ökat kraftigt under senare år (RFV 2002:2). Trots att 

psykiatriutredningen (SOU, 1992:73) starkt betonade behovet av att utveckla och bredda 

verksamheter för arbete och sysselsättning, så hade en väldigt stor del av målgruppen i 

psykiatrireformen varken grundutbildning, arbete eller annan meningsfull sysselsättning 

(Socialstyrelsen, 1999). Ju yngre personerna var, desto större var det andelen psykiska 

sjukdomar som utgjorde grunden för förtidspensioner och sjukbidrag (RFV 2003:1). 

Socialstyrelsen (1999) menade därför att det både ur humanitär och samhällsekonomisk 

synpunkt var av största betydelse att resurser och rehabilitering i framtiden sätts in tidigt och 

samordnat, i syfte att förhindra förtidspensioneringar som i sin tur kan leda till isolering, 

ökade sociala och psykiska problem samt mångdubbelt högre kostnader senare. 

Psykiska funktionshinder 

Lundin & Ohlsson (2002) har i sin bok Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp vid 

kognitiva funktionsstörningar beskrivit att det är av vikt att skilja mellan begreppet psykiskt 

funktionshinder och begreppet psykiska handikapp. Det psykiska handikappet uppstår när en 

person med psykiska funktionshinder möter ett samhälle som ställer omöjliga krav. Anthony 

(2002) och hans medförfattare använde termen psykiatriskt funktionshinder, för de personer 

som behöver psykiatrisk rehabilitering för att bli mer tillfredställda i sina liv och delaktiga i 

samhället. The International Association of Psychosocial Rehabilitation Services (IAPSRS, 

1997) definierade psykiskt funktionshinder som avsaknad av produktiv roll, sociala relationer 

och socialt stöd. 

Den vedertagna och fortfarande gällande uppfattningen är att psykisk sjukdom härleds från 

en funktionsstörning i hjärnan där utlösande faktorer är psykisk sårbarhet och/eller trauma 

som ger funktionshinder som i sin tur leder till handikapp när man möter samhällets krav. 

(Lundin & Ohlsson, 2002). Dessa författare har beskrivit varför det är så svårt att rehabilitera 

människor som genomgått en svår psykisk sjukdom. De använde begreppet 

tankeprocesstörningar, vilket är synonymt med kognitiva störningar av exekutiva funktioner. 

Forskning inom detta område har hittills mest rört funktionshinder efter psykossjukdom, men 

i praktiken har de sett att många av de förhållningssätt boken redovisar är användbara även 

vid funktionshinder efter andra psykiatriska tillstånd. Tankeprocesstörningar är osynliga och 

stillsamma. För omgivningen är denna funktionsbrist ofta svår att förstå och ibland 

irriterande, genom att till synes enkla vardagliga aktiviteter inte utförs. Dessa hinder 

2

uppfattas ofta som slöhet nonchalans, oföretagsamhet och till synes enkla att rätta till. Men så 

är inte fallet. För den enskilde utgör den exekutiva funktionsstörningen ett avsevärt 

handikapp, som kräver stora ansträngningar att övervinna. Exempel på dessa osynliga 

funktionshinder är bland annat förmågan att ta initiativ, förståelse för orsak och verkan, 

planerings- och organisationsförmåga, förmågan att motivera sig själv, förmågan att skapa 

struktur i vardagen, förmåga till automatiskt agerande och förmåga att kunna fokusera sin 

uppmärksamhet. Det är inte ovanligt att de kognitiva funktionerna påverkas negativt även för 

personer som inte haft en psykos (Lundin & Ohlsson, 2002). 

Mancuso (1990) har i en artikel beskrivit att förlust eller brister i dessa förmågor kan påverka 

förmågan att fungera tillfredställande på sitt arbete. I sin artikel beskrev han exempel som 

oförmåga eller svårighet att sålla bort miljömässig stimuli, exempelvis ljud eller synintryck 

som störde arbetsförmågan. Andra yttringar var rastlöshet, nedsatt koncentrationsförmåga 

eller svårigheter att komma ihåg muntliga instruktioner. Ytterligare hinder kunde vara 

svårigheter att hantera tidspress, organisera sina arbetsuppgifter, att vara tillsammans med 

andra, sakna tro på den egna förmågan trots kompetens eller att göra flera saker samtidigt. 

Manusco beskrev vidare att för att underlätta för människor med dessa problem kunde 

arbetsmiljön anpassas så att människor med dessa svårigheter fungerade bättre. 

Socialstyrelsen (1998) skrev i sin rapport att arbetsförmågan alltid var relaterad till 

förhållanden i den omgivande miljön, vilket innebar att om arbetsmiljön blir anpassad efter 

den enskildes behov och individen därefter kan utföra arbetet, hade man undanröjt ett 

arbetshinder. Anthony (2000) hävdade i sin artikel att det krävdes unika färdigheter, 

kunskaper och attityder hos de yrkesgrupper som arbetar med rehabilitering samt innovativa 

program och stödjande servicesystem för att lyckas med psykiatrisk rehabilitering. 

Rehabilitering 

Enligt Anthony och hans medförfattare (2002) var det primära målet med psykiatrisk 

rehabilitering att avsiktligt välja att förbättra eller förändra rollutförande eller situation i 

människors boende, lärande, arbetande eller sociala miljö. Dessa författare argumenterade för 

tekniker att utveckla färdigheter samt att samordna och samverka personens resurser för att 

öka förmågan hos en person med psykiska funktionshinder. Detta för att denne skulle kunna 

fungera med framgång och tillfredställelse i den roll och miljö han eller hon önskat vara i, 

med minsta möjliga professionella stöd. Detta ligger mycket nära grundsatserna i arbetsterapi 

3

(Kielhofner, 2002, Fearing & Law, 1998) och tangerar även Socialstyrelsens skrift (1999), 

nämligen att det i rehabilitering var av yttersta vikt att utveckla färdigheter för att få ett 

rollutförande att fungera. Man menade också att rehabiliteringsplaneringen måste gå i linje 

med personens mål och önskan. 

Alenfeldt (1999) beskrev rehabilitering som en fortlöpande process. Medan den psykiatriska 

behandlingen riktade sig mot sjukdomstillstånd så riktade sig rehabiliteringen mot den 

enskildes funktionsförmåga. Alenfeldt menade att en framgångsrik rehabilitering måste 

erbjuda sociala arenor för samspel med andra människor och ett varierat vardagsliv. Den 

enskilde måste också stödjas i att utveckla en ny social identitet som alternativ till sin sjukroll 

och få pröva på nya livsmöjligheter för att berika och utveckla den egna personen – alltså 

återerövra personskapet. Internationellt talar man i dessa sammanhang om empowerment, på 

svenska närmast ”att bemäktiga sig”, det vill säga att återerövra den egna förmågan och 

kraften att agera som en självständig individ. 

Sedan ansvaret för rehabilitering flyttades från landstingen till kommunerna genom 

psykiatrireformen 1995, har många patienter blivit utskrivna från sjukhusen. Det har 

inneburit att de yrkesgrupper som arbetar med rehabilitering och vård fått finna nya sätt och 

andra miljöer att arbeta i än de förut varit vana vid, ett arbete som sedan dess handlar om 

klientens önskan att få vara delaktig i samhället (Gahnström-Strandqvist, 2003). 

Samrehab 

Den undersökta arbetsgruppen ingår i ett samverkansprojekt, Samrehab, med parterna hälso- 

och sjukvården psykiatriska kliniken, socialtjänsten, försäkringskassan och 

arbetsförmedlingen. Projektets ambition har varit att skapa okonventionella metoder, 

individuella lösningar och förståelse för målgruppen, det vill säga människor som lider av 

psykisk ohälsa, och för deras hinder och förmågor. Målet var att skapa en plats på 

arbetsmarknaden i miljöer och roller klienterna själva valt, i stället för att enbart kunna 

erbjuda traditionella lösningar i form av träning av färdigheter i kommunens dagliga 

verksamheter (Einarsson, 2001). 

Den operativa arbetsgruppen i projektet har inspirerats och använt sig av metoder från Boston 

University; Psychiatric Rehabilitation (Anthony et al.; 2002) och olika arbetsterapimodeller 

(Kielhofner, 2002; Fearing & Clark, 2000). Arbetsplatsen och arbetstider har anpassats efter 

4

klientens behov, och klient och arbetsgivare får kontinuerligt stöd av arbetsterapeut eller 

rehabiliteringsledare i form av uppföljningar på arbetsplatsen samt individuella möten med 

klienten. Dessa möten utspelar sig i den miljö klienten själv väljer att träffas i, till exempel på 

arbetsplatsen, på stan, på café, i hemmet, i Samrehabs/Minervas lokaler, på promenad och så 

vidare. Stödet fortsätter även vid framgång, som till exempel en lönebidragsanställning, 

eftersom man sett ett stort behov av stöd vid rollbytet till arbetare. Rehabiliteringsprocessen 

är lång, ibland flera år ute i praktik innan personen gör sitt rollbyte. 

De modeller och metoder arbetsgruppen arbetat efter representerar teorier och tekniker i 

rehabiliteringsarbetet. Den ger en logisk grund för arbetet, en bas för forskning och reflektion 

samt blir ett användbart analytiskt verktyg (Hagedorn, 1999). Men dessa modeller berättar 

däremot inte om den tysta kunskapen, det vill säga hur personalen samarbetar med klienten, 

planerar, bedömer, inger hopp och håller kvar motivationen trots motgångar och långa 

processer. De berättar inget om tillvägagångssätt i form av strategier, interventioner och 

professionellt bemötande eller om hur all denna tysta kunskap påverkar processen och 

resultatet av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

Clinical reasoning 

För att få en djupare förståelse för hur arbetsterapeuter i dagliga verksamheter med 

psykosocial rehabilitering arbetade tillsammans med människor som lider av psykisk ohälsa 

har Kitty Gahnström-Strandqvist i en av sina studier, Study V, (2003) undersökt, och 

åskådliggjort arbetsterapeutens tillvägagångssätt i form av strategier, interventioner och 

professionellt bemötande samt hur dessa påverkar processen och resultaten, genom att där 

samla in och tolka deras aktivitetsinriktade berättelser, så kallade occupational narratives. 

Hon har då varit inspirerad av bland annat Cheryl Mattingly (1991; 1998). 

Mattingly myntade begreppet clinical reasoning, för att beskriva den kognitiva process som 

finns i den professionella människans inre. Det förklarades som ett komplext tänkande som 

ofta är så snabbt att det tycks intuitivt och svårt att fånga och beskriva med ord. Exempel på 

detta är hur arbetsterapeuter gör för att ge rätt stöd på rätt sätt vid rätt tillfälle, alltså strategier 

för hur de använder sin intuition, empati och hur man utnyttjar sitt förnuft på ett 

professionellt sätt. Modellen kan appliceras på olika professioner och är inte unikt för 

arbetsterapi. (Mattingly and Flemmings, 1994). 

5

Den här uppsatsen kommer att beskriva hur en arbetsgrupp som arbetar med 

arbetslivsinriktad rehabilitering går till väga i termer av clinical reasoning genom 

aktivitetsinriktade berättelser. Det finns flera olika modeller om clinical reasoning, den här 

uppsatsen har inspirerats av Gahnström-Strandqvist (2003) och använt sig av antropologen 

Cheryl Mattinglys (1991; 1998) modell för att analysera de insamlade berättelserna. I stället 

för att ha funktionshindret i fokus lyfter man i berättelserna fram klientens livssituation och 

erfarenhet av sjukdomen. Klienten beskrivs utifrån hans eller hennes egen upplevelse av sitt 

funktionshinder i dennes livsvärld (Mattingly and Flemmings, 1994). Helfrich, Kielhofner 

och Mattingly (1994) talar om att för att förstå beslut och tillvägagångssätt som motiverar 

beteende så kan berättarkonceptet vara ett användbart verktyg. 

SYFTE 

Syftet med studien är att genom narrativa berättelser identifiera förhållningssätt och 

tillvägagångssätt hos rehabiliteringsledare i förändringsprocess från sjukroll till delaktig 

samhällsmedborgare, för personer som lider av psykisk ohälsa, med hjälp av 

arbetslivsinriktad rehabilitering. 

Tillvägagångssätt/Forskningsdesign 

METOD 

En kvalitativ studie med en explorativ/upptäckande ansats. Respondenterna berättade om sitt 

tillvägagångssätt i arbetet med arbetslivsinriktad rehabilitering för människor som lider av 

psykisk ohälsa. 

Urval 

De respondenter som deltagit i denna studie har valts utifrån att de har en lång erfarenhet av 

psykiatrisk rehabilitering och arbetar som rehabiliteringsledare i projekt Samrehab. 

Respondenterna valdes utefter att de hade arbetat längre än fyra år, och och i och med detta 

6

sett och själva varit med om en lång rehabiliteringsprocess tillsammans med en klient 

Representativt urval enligt Kvale (1997). 

Deltagare 

I studien medverkade fyra deltagare: en arbetsterapeut, en sjuksköterska/projektledare och två 

skötare. Alla hade utbildning i psykiatrisk rehabilitering (Anthony et al., 2002) och 

vidareutbildning i rehabilitering på högskolenivå. Alla deltagare har arbetat under minst fyra 

år i projektet. Alla, oavsett profession har i denna studie kallats rehabiliteringsledare. 

Deltagarna informerades muntligen om syftet med studien och fick i uppgift att själva utse en 

berättelse om hur de samarbetat tillsammans med en klient. Kravet var att 

rehabiliteringsprocessen varit framgångsrik. 

Etiska aspekter 

Alla berättelser har avidentifierats och där det varit nödvändigt även gjorts om, för att inte 

kännas igen. Fyra individuella berättelser har kort presenterats i resultatet. Detta valdes på 

grund av att berättelserna dels var mycket långa och dels att det fanns en risk att kunna 

identifiera de långa berättelserna. 

Datainsamling 

I studien användes kvalitativa forskningsintervjuer som beskrivits av Kvale (1997). I 

intervjuerna erbjöds respondenterna att berätta en historia så rik och detaljerad som möjligt 

om skeenden, händelser, tankar och metoder i deras arbete tillsammans med en klient. 

Klienten skulle ha deltagit i verksamheten under minst ett år och haft framgång i sin 

rehabiliteringsprocess. Intervjuerna, som var och en varade i 30 minuter, spelades in på band 

på respondenternas arbetsplats och skrevs av ordagrant. 

Databearbetning 

Analysen har ett arbetsterapeutiskt perspektiv som riktlinje och baseras på en narrativ modell, 

beskriven av Mattingly (1991; 1998). Termer och begrepp som återfinns i den narrativa 

modellen användes vid kategoriseringen av data. 

Steg 1: Ett första steg har varit att läsa och åter läsa de insamlade berättelserna för att få en 

första reflektion och förståelse för vad innehållet står för. Berättelserna har därefter 

analyserats med hjälp av ett kodsystem enligt Mattingly (1998). 

7

Steg 2: Efter den första analysdelen kan man se berättelserna som återbeskrivna eller 

återberättade historier där man strukturerat textmassan narrativt, genom att texten 

organiserats för att avslöja sin mening. Alla berättelser är avidentifierade och omgjorda för 

att inte kunna kännas igen. Fyra individuella berättelser har kort presenterats i resultatet 

under de tre första koderna. Detta valdes på grund av att berättelserna dels var mycket långa 

och dels för att det fanns en risk att kunna identifiera de långa berättelserna. 

Steg 3: För att sedan visa på ett generellt mönster för alla fyra berättelserna har en gemensam 

berättelse skapats och strukturerats enligt Mattinglys (1998) kodschema. Analysen av den 

gemensamma berättelsen har gjorts genom att söka meningsbärande enheter i de fyra 

enskilda berättelserna enligt Kvale (1997). Genom meningsenheter har sedan olika teman 

växt fram. De olika berättelsernas teman har sedan sammanförts för att urskilja likheter och 

olikheter och därefter strukturerats enligt Mattinglys koder. 

Kodschema: 

Handlingen - helheten av berättelsen, handling i en roman. Skeenden - Vad är det som 

händer, vad gör de? Fokuserad på personen och dennes livssituation och inte 

sjukdomsfokuserad. Den centrala önskan och det terapeutiska målet - 

Rehabiliteringen/terapin sker i mellanrummet ”mellan där man är och dit man vill komma”. 

Vad har personal och klient för gemensamma önskemål, vad strävar de efter. Avgörande 

situationer mellan nu och framtid. Risker som tas. 

Bekymmer och förändringar - Hur gör personalen för att få önskan att gå i uppfyllelse. 

Saker förändras, början och slut ser olika ut. Förändring kan ske i klienten (inre förändring) 

eller i miljön (yttre förändring). Vilka är de terapeutiska komponenterna? Förändringar är inte 

linjära, det förkommer spratt och omsvängningar. 

Avbrott i berättelsen - Flöt förändringsprocessen på i positiv riktning hela tiden eller fanns 

några hinder, fiender, eller svårigheter på vägen. Händelser som hotar, risker som tas 

Ovisst slut - Slutet styrs mycket genom innehållets betydelse. Slutet styrs snarare av den 

logiska rimligheten än av förutsägbarhet. Saker kan bli annorlunda än vad man tänkt sig. 

Titta tillbaka på berättelsen. Vad hände? Saker kunde ha resulterat annorlunda om personalen 

agerat på andra sätt. 

(Grunddrag/karakteristiskt för narrative thinking, appendix 1). 

8

Berättelsen om Kerstin 

Handling, intrigen i dramat 

RESULTAT 

Berättelsen handlar om en ung kvinna som varit sjukskriven under en längre period. Hon 

vill komma ut i arbetslivet men har inte på egen hand lyckats med det hon önskar. Under de 

år hon varit sjukskriven har livet handlat mycket om droger, social misär, sexuellt 

utnyttjande och hopplöshet. Hon har försökt att ta sitt liv ett flertal gånger, brottats med 

fobier, ångest och sömnlöshet, bott på oändligt många platser och saknar tillhörighet i ett 

sammanhang. Dramat för oss på en resa där vi får berättat för oss om en trulig, vilsen 

kvinna som förvandlas till en kvinna som delvis tar ledarskapet över sitt liv. Berättelsen 

sträcker sig över 2 år. 

Skeenden - Vad händer, vad gör dom? 

Berättelsen börjar med att rehabiliteringsledaren blir presenterad för Kerstin. Kerstin var 

då tveksam till vad detta skulle vara bra för och såg inte betydelsen med att få coachning i 

sin egen rehabiliteringsprocess. Rehabiliteringsledaren beskriver det som att det var mer 

socialtjänsten än Kerstin som visade vägen till henne. 

”Hon var nog väldigt tveksam till om hon behövde mig överhuvudtaget. Jag tror faktiskt att 

hon tog nästa halmstrå på något vis och det råkade vara jag.” 

Historien berättar vidare om hur rehabiliteringsledaren under ett år försöker att skapa en 

tillitsfull relation med Kerstin och hur de sedan tillsammans arbetar för att skapa en Kerstin 

som tror på sig själv som aktör och börjar ta ledningen i sitt eget liv. 

Den centrala önskan och det terapeutiska målet 

Kerstin kommer in i handlingen med målet att få vara på en arbetsplats som hon själv får 

välja och dessutom få psykiatrin och socialtjänstens handläggare tysta eftersom de länge 

hävdat om att hon måste bli mer aktiv under dagarna. 

Rehabiliteringsledaren äntrar scenen med ett övergripande mål att få Kerstin att ta 

ledningen över sitt eget liv genom att erbjuda henne en miljö att vara i och göra saker i, 

samt kunskap i rehabilitering och vad tillfrisknande kan innebära. 

9

Den centrala önskan och det terapeutiska målet för rehabiliteringsledaren är i första hand 

att skapa en nära relation med Kerstin. Detta för att de skall kunna samarbeta som 

arbetskamrater under fortsättningen av berättelsen. 

”Jag ville att vi skulle ha ett närverksmöte ganska tidigt. Och det slog hon ifrån sig 

fullständigt. Ingen ifrån hennes omgivning fick liksom vara med. Och då tänkte jag att hon 

måste få tillit till någon först, för att vi skall kunna gå vidare sedan. Och hon höll mig utanför 

sitt liv i ett år. Genom att åka och hälsa på och erbjuda mig promenader kom jag sakta in i 

hennes liv. Vi satt utanför hennes lägenhet och drack kaffe gång på gång, efter gång, efter 

gång, efter gång, satt vi och drack kaffe. Och tillslut så började hon att berätta”. 

Rehabiliteringsledaren använder sig själv som verktyg för att nå det terapeutiska målet 

samtidigt som hon undervisar Kerstin i rehabiliteringsprocessen. 

”Jag tog tillfället i akt och berättade för henne vad tillfrisknande kan vara, vad det innebär. 

Jag tog lite olika delar jag pratade liksom mer som undervisande, fast i samtal hur viktigt det 

är att skapa sig värderade roller, att ta hand om sig själv och leva efter sina egna 

värderingar. Det höll jag på med under hela våren.” 

Utifrån den historia rehabiliteringsledaren sedan får berättad ökar hennes förståelse och hon 

kan göra sig en föreställning om vad som skulle kunna hjälpa. Denna föreställning stödjer 

henne i att fatta beslut på vägen. Det drama som rehabiliteringsledaren fått höra får henne 

att förstå att den unga kvinnan dömer sig själv hårt för det hon gjort. Kvinnan behöver höra 

att hon inte skall bli dömd eller bedömd utan istället lära sig att skapa tillit till sig själv och 

andra, respektera sig själv och andra, och genom att göra något meningsfullt öka tron på 

den egna förmågan och på så sätt försöka ta ledarskapet över sitt liv genom aktiva val. 

Rehabiliteringsledaren använder aktivitet som ett medel för att uppnå de uppsatta målen. 

Hon erbjuder en arbetsplats för Kerstin under lång tid med arbetsuppgifter anpassade efter 

behov. Hon kan där grunda en trygghet, skapa tillit och nya relationer och få erfarenheter 

för att med dessa sedan kunna göra nya val, som inte alls behöver ha en koppling till den 

arbetsplats hon varit på. 

Upplevelsen för Kerstin hur hon sedan klarar av sitt uppdrag bildar nya visioner om vad 

hon skulle kunna tänkas göra i framtiden. Det var därför mycket viktigt att tiden på 

arbetsplatsen skapade små lyckanden för att komma vidare i processen. 

10

Berättelsen om Love 

Intrigen, handlingen i dramat. 

I denna berättelse har rehabiliteringsledaren hamnat i ett drama som handlar om att ta en 

social revansch och ingjuta mod för att nå till det slutgiltiga målet, arbete. Berättelsen handlar 

om en ung man som efter en psykossjukdom isolerat sig, lämnat sin familj och förlorat många 

av de roller och färdigheter han hade innan han insjuknade. Sjukdomen har gett honom 

kognitiva svårigheter, vilket försvårar för honom att återta de roller han vill återerövra. De två 

huvudpersonerna är från början inte i samma historia, de har inte samma mål och önskan och 

olika sätt att förstå vad den stundande rehabiliteringen skall innehålla. Berättelsen sträcker sig 

över fyra år. Under dessa år sker en förändring. En förändring från mycket rädd patient till en 

kompetent arbetare och stolt far. 

Skeenden – vad händer, vad gör de? 

Handlingen startar med att Love har kommit till rehabiliteringsledaren via den psykiatriska 

öppenvårdsmottagningen. Detta möte är början på den resa som dessa två personer sedan gör 

tillsammans. 

”Och han hade nog en väldigt dålig pejling på vad vi sysslade med här. Så vi träffades ett par 

tre månader, någon gång i veckan och diskuterade vad. Ja egentligen hur det såg ut 

runtomkring Love.” 

Love har inte riktigt klart för sig vad detta första möte skall leda fram till egentligen. 

För rehabiliteringsledaren blir det starten på ett arbete som innebär att föra in Love på samma 

planhalva som hon själv spelar på. De skall spela i samma team. Rehabiliteringsledaren träffar 

Love någon gång i veckan för att strukturera upp teamkänslan, som är en förutsättning för det 

fortsatta samarbetet. 

Detta samarbete och det mål de sedan sätter upp innebär att systematiskt skapa en tillitsfull 

relation och därefter kartlägga Loves resurser och hinder i hans livsvärld. Detta arbete 

sträcker sig över tre månader. 


Rehabiliteringsledaren har sett hur otroligt rädd Love är. Genom att se Love som en 

kompetent person och att tro på den Love som med få idéer sitter mitt emot henne och skakar, 

kan de tillslut börja samarbetet mot en gemensam plan. 

11

”Så är det väl, det som vi alltid pratar om. Vi kan ju aldrig veta egentligen vem som skall 

lyckas. Hur mycket för-material vi än gör, utan prova och se om det går. För skulle det ha gjorts 

en bedömning på Love innan skulle den ha sagt: tyvärr Love, du skall nog inte gå ut i jobb.” 

Den historia Love berättat klargör och förtydligar en önskan att göra en social revansch och 

samtidigt få någonting meningsfullt att göra under veckans dagar. Love ville som alla andra 

pappor stolt kunna berätta för sin dotter vad han arbetade med. Rehabiliteringsledaren 

respekterar Loves önskan och utifrån den blev nästa uppgift att ta reda på i vilken miljö och i 

vilken roll Love skulle kunna känna sig trygg. De har nu kommit fram till ett gemensamt mål 

att arbeta mot. De är på samma planhalva. 

Love hade innan sitt insjuknade i en psykossjukdom erfarenhet som diskare, men hade nu 

under många år inte gjort något som liknade arbete. 

”Han var fruktansvärt, en av de få personer som varit så fruktansvärt nervös och spänd. Så det 

enda som han på nåt sätt kunde tänka sig, det var i disken på ett café. För där trodde han sig 

veta hur han skulle kunna bete sig, att han skulle kunna vara trygg på nåt sätt i en sån 

situation”. 

Eftersom Love kunde föreställa sig ungefär hur det skulle kunna vara att arbeta som diskare 

fanns bara den möjligheten att välja på. Love hade då inte förmågan att prova på något helt 

okänt. 

Berättelsen för oss vidare mot nya utmaningar. Love är fortfarande mycket rädd. Det som för 

honom vidare i denna berättelse är chansen han får och där möjligheten att kunna presentera 

sig själv som en kompetent person, en stolt far som kan berätta för sin dotter om sitt arbete. 

För att klara detta behöver han Rehabiliteringsledarens stöd och innerliga tro på hans 

förmåga. 

Rehabiliteringsledaren spelar sin del i att föra denna berättelse framåt genom att etablera en 

kontakt med en arbetsgivare som överensstämmer med de krav och önskemål Love framfört. 

Rehabiliteringsledarens roll och önskan under den fortsatta berättelsen blir att leda Love till 

att bli mer och mer självständig i sitt arbete. Så självständig att han i framtiden skulle kunna 

arbeta som diskare i vilket företag som helst. 

”Att våga gå ifrån och göra små egna objekt och sen gå tillbaks. Kanske att han bara skulle ta 

en del av ett bord och sen kunna gå tillbaka och få återkoppling på det. Arbetsgivaren var helt 

otrolig”. 

12

Rehabiliteringsledaren försöker skapa små lyckanden i syfte att stärka Love tro på hans egna 

förmåga och därmed skapa mer kontroll och mindre oro. 

Berättelsen om Moa 

Intrigen, handlingen i dramat. 

Berättelsen handlar om en ensamstående tvåbarnsmor. Moa är i trettioårsåldern och har stora 

problem att få familjelivet med alla dess åtaganden att gå ihop med de krav som arbetslivet 

ställer. Kvinnan är mycket rädd för den förändring hon bestämt sig för att göra, hon har flera 

negativa erfarenheter från sitt forna arbetsliv och har gjort ett helt dagsverke redan på 

morgonen när hon tagit hand om morgonbestyren med sina barn. Moa har dagliga slag mot 

sin panikångest och lider av sviter efter en depression. Hon kan på grund av detta inte åka 

buss eller vistas i offentliga miljöer och väljer därför att gå den långa sträckan som leder till 

den plats där hon skall få stöd och coachning för att uppfylla sin önskan att få göra något 

meningsfullt under dagen. Berättelsen sträcker sig över fyra år. 

Skeenden – vad händer, vad gör dom 

Starten på denna resa sker när rehabiliteringsledaren blir presenterad för Moa av en för båda 

kvinnorna välkänd person på försäkringskassan. 

Handläggaren på försäkringskassan önskar få Moa att välja den verksamhet 

rehabiliteringsledaren representerar. Hon är väl insatt i Moas livsberättelse och ser en tio 

veckor lång gruppverksamhet, som ett bra alternativ för Moa att starta sin förändring med. 

Moa har som mål att vara på en plats där hon kan få vara under dagen, men har en stor oro för 

hur detta skall kunna kombineras med familjelivet. 

Rehabiliteringsledaren i sin tur väntar ut situationen, tar det för vad det är och välkomnar Moa 

att försöka delta trots sina hinder. 

”Tjejen kände att det kunde vara en bra sätt att starta, plus att det skulle fungera någorlunda 

med hennes familjeliv då, där hemma, Hon var jätterädd, jätteskakig. Hela tjejen skakade när 

hon kom och hon hade panikångest, ordentlig panikångest, plus sviter av en depression. 

Kanske var det rehabiliteringsledarens lugn som gjorde att Moa trots sina kval, sin rädsla och 

sin familjesituation ändock valde att delta i verksamheten. 

13

Utifrån det drama som rehabiliteringsledaren hört berättas har hon förstått att den unga 

kvinnan kände sig hårt pressad av alla krav, framförallt från sig själv. Rehabiliteringsledaren 

arbetar därför medvetet med att ta bort de yttre kraven på kvinnan och 

avdramatisera/normalisera den frånvaro hon har på grund av sin hälsa och sin situation som 

ensamstående småbarnsmamma. Hon låter kvinnan känna ett värde i den grupp hon ingår i 

trots hennes problem och minskar på så sätt kvinnan stress över att inte klara av det hon åtagit 

sig att göra. 

”Och hon hade det jättekämpigt. Hon gick igenom helvetets alla kval innan hon kunde komma 

sig iväg på morgonen. Så det var mycket att uppmuntra henne och tycka att hon gjorde det här 

jättebra. Och samtidigt inte puscha henne, utan vara mer realistisk. Ja, så här är den situation 

som du lever i nu, och så här är livet för dig idag. Vi får tillsammans försöka göra det bästa av 

den här tiden, och ta hänsyn till hur du har det runt omkring dig” 


Den centrala önskan och det terapeutiska målet för rehabiliteringsledaren är att skapa en miljö 

som sörjer för ett sammanhang i aktivitet. Kvinnan erbjuds att delta i en gruppverksamhet där 

miljön genomsyras av en trygg atmosfär som står för respekt, tolerans och stimulans och 

erbjuder stöd och bekräftelse. Målet är där att vända den terapeutiska fortsättningen av 

kvinnans berättelse till en positiv riktning. Att få kvinnan att se nya möjligheter och våga sig 

på en fortsättning efter dessa tio veckor. 

Kvinnan får handlingen att fortsätta genom att se sig själv klara av saker. Hon får ärligt höra 

av rehabilieringsledaren och sina gruppkamrater att hon är duktig och har därmed fått en ny 

roll i gruppen. Hennes problem bemöttes med respekt och belöningen för att hon kämpat så 

hårt bestod i bekräftelse och beröm från övriga medlemmar att hon var bra på saker som de 

inte kunde. I och med denna framgång sätter hon målet mot en praktik på den öppna 

arbetsmarknaden. 

Berättelsen om Stella 

Intrigen, Handlingen i dramat 

Berättelsen handlar om en kvinna som börjar närma sig trettio år. Hennes barndom har 

inneburit traumatiska händelser och ett allt för stort ansvar för ett barn. Hennes vuxna liv är 

fyllt av misslyckanden och självdestruktivitet. Dramat för oss på en resa där vi får berättat för 

14

oss om en rädd liten fågelunge som förvandlas till en kvinna som tar ledarskapet över sitt eget 

liv. Kvinna har dagliga slag mot sin rädsla och panikångest. Berättelsen sträcker sig över fyra 

år. 

Skeenden - Vad händer, vad gör dom. 

Berättelsen startar med att rehabiliteringsledaren blir presenterad för Stella i ett samtalsrum på 

den psykiatriska öppenvården. 

”Min första kontakt med henne var att hon såg ut som en skrämd liten fågelunge, inne i det här 

samtalsrummet. Hon sa att hon ville göra något men hade misslyckats med så mycket.” 

Rehabiliteringsledaren skrev sitt telefonnummer på en servett eftersom hon glömt sina 

visitkort och hälsade att hon var välkommen att ringa om hon ville. Kanske var det, det 

spontana och oformella sättet eller känslan av att det var hon själv som fick bestämma, som 

fick Stella att våga höra av sig. 

De har nu funnit ett gemensamt syfte med att träffa varandra och börjar sitt samarbete. Utifrån 

den historia Stella sedan berättar för rehabiliteringsledaren får hon en förståelse och 

föreställning som hjälper henne att fatta beslut på vägen. 

”Det var väldigt mycket turbulens i hennes familj under årens lopp. Hon flyttade mycket och 

hon hade, ja trassligt. Så vi gick tillbaks och tittade på vad som hade hänt i hennes liv. Vad var 

hon rädd för, hur yttrade sig panikångesten, droger som hon hade hållit på med förut, var det 

någonting som även var aktuellt nu?” 

Genom att lyssna på hennes historia kunde de tillsammans komma fram till ett gemensamt 

mål. 


Rehabiliteringsledarens mål i denna berättelse är att få Stella att se möjligheter. Genom att 

hjälpa henne uppfylla gamla önskemål ser Stella att saker är möjliga. Hon får positiva 

erfarenheter och små lyckanden, som stärker självförtroendet och sakta kväver rädslan. 

Stella har rötter i ett annat land men hade aldrig fått lärt sig språket. Det blir den första 

etappen på resan. Stella börjar läsa sitt hemspråk på komvux anpassade studiegrupp. 

Framgången med studierna gav nya positiva erfarenheter. Stella hade tidigare misslyckade 

högskolestudier men ville använda den kunskap hon hade ifrån dessa studier i en praktik. 

15

Rehabiliteringsledarens utmaning blev då att hitta en arbetsplats som matchade Stellas krav 

och önskemål. 

Sammanfattande berättelse 

Intrigen, Handlingen i dramat 

Scenen för alla historier är på den öppna arbetsmarknaden. De miljöer dessa människor har 

gemensamt är vanliga arbetsplatser i en mindre stad. De är också deltagare i en verksamhet 

som arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering för människor som lider av psykisk ohälsa. 

De har börjat sin rehabilitering tillsammans med någon av de fyra myndigheter som 

samverkar med verksamheten, i de här fallen socialtjänst, psykiatri och försäkringskassan. 

Alla är unga vuxna, rädda eller vilsna. De har alla en lång rehabiliteringsprocess att se tillbaka 

på, I tre av dessa fyra berättelser verkar processen under 4 år. Under denna process har de alla 

fått beredskap och genomfört en förändring, en förändring från patient till delaktig 

samhällsmedborgare. De har förändrats från rädda individer som saknat tro på den egna 

förmågan till kompetenta arbetare som delvis eller helt tagit ledningen över sina liv. De har 

alla en psykiatrisk diagnos, misslyckanden, hopplöshet och avsaknad av tillhörighet och en 

meningsfull sysselsättning i kappsäcken. Av de fyra berättelser som beskrivs har de alla ett 

privatliv som noga måste vävas in i rehabiliteringsarbetet. I tre av dessa fyra berättelser lades 

fokus utanför arbetet för att kunna behålla arbetet. 

Skeenden, vad händer, vad gör rehabiliteringsledaren 

Alla fyra berättelser handlar om att rehabiliteringsledaren skapar ett förtroende och en 

tillitsfull relation tillsammans med klienten. Relationen börjar med ett första möte. Ett möte 

som sedan leder vidare till olika draman som utspelar sig ute i vårt samhälle. 

Rehabiliteringsledarna börjar alla med att lyssna på sina klienters livsberättelser. Dessa 

berättelser används för att få en förståelse, föreställning och ett förhållningssätt som stämmer 

överens med klientens livsvärld. Det är ett sätt att bedöma och hantera situationen. Dessa 

bedömningar leder sedan vägen till hur de skall kunna skapa en allians med sin klient och 

arbeta mot samma mål. Dessa allianser tar olika lång tid att skapa, allt från några månader till 

ett år. 

16


Målet för rehabiliteringsledaren är att stärka klientens självförtroende. Det är inte givet att den 

centrala önskan är det man kanske tror, att klienten skall få en anställning. Det tycks istället 

vara så att det terapeutiska målet är att skapa erfarenheter, se möjligheter och små lyckanden 

som stärker självförtroendet och sakta kväver rädslan, så att rehabiliteringen kan löpa vidare. 

Utifrån den livsberättelse rehabiliteringsledaren fått höra bedömer de vilken önskan som är 

viktigast att uppnå. Även om det för klienten är ett arbete som är det centrala så kan det för 

rehabiliteringsledaren vara andra komponenter som prioriteras. Detta för att det slutgiltiga 

målet, arbete, skall bli mer hållbart och långsiktigt. 

Det terapeutiska målet är också att sörja för förståelse, tolerans, kunskap och 

attitydförändringar hos de arbetsgivare klienterna praktiserar eller arbetar hos. Det är en 

förutsättning för att arbetsplatsen skall kunna hålla ut och behålla klienterna trots de 

motgångar som alltid uppkommer i en lång rehabiliteringsprocess. 

Rehabiliteringsledaren arbetar för att klienten skall tillfriskna, det vill säga få egna värderade 

roller, finna värde och sammanhang och ta ledningen över sina liv, trots sin sjukdom. Detta 

gör de genom att uppfylla önskemål, stödja och agera i att praktiskt genomföra dem och 

arbeta för att de sedan skall kunna behålla dem. Något som genomsyrar alla berättelser är en 

ärlig tro på att klienten faktiskt kommer att klara det här, mot alla odds. De använder alla fyra 

aktivitet som ett medel för detta. En meningsfull sysselsättning på en arbetsplats klienterna 

själva önskat, valt och trott att de skulle må bra och känna sig trygga i, är grunden för arbetet. 

Rehabiliteringsledaren använder sedan dessa aktiviteter och miljöer för att träna färdigheter, 

utveckla arbetsroll, men även undervisa sina klienter i rehabiliterings- och 

tillfrisknandeprocessen så de har större möjligheter att behålla hoppet även under motgångar. 

Bekymmer och förändringar 

Under den pågående rehabiliteringen handlar arbetet för rehabiliteringsledaren om att 

inspirera och trots de motgångar som uppstår fortsätta inge hopp. 

Besvärligheter som klienterna kämpar mot är framförallt rädsla och oro, men också inget 

hopp om framtiden eller livet, att återta eller finna nya värderade roller och färdigheter eller 

att kombinera arbetsliv och privatliv. Bekymren är inte alltid mjukvara, det kan även vara rent 

praktiska saker som att byta lägenhet, lönebidragsförhandla, åka och titta på hus och så 

17

vidare. Allt beror på var klienten befinner sig och vad rehabiliteringsledaren bedömer som 

viktiga och relevanta uppgifter för att fortsätt inspirera och inge hopp. 

För att klara denna uppgift krävs en tillitsfull relation. Både till klient, arbetsgivare och andra, 

till exempel myndighetspersoner. Att ha dessa relationer hjälper rehabiliteringsledaren att 

snabbt finna på lösningar och delvis undkomma de myndighetsbarriärer klienterna ofta haft 

erfarenhet av. De kan genom tillit skapa de möjligheter som dessa personer så väl behöver för 

att få in en fot på arbetsmarknaden. Genom tillitsfulla relationer vågar man tänja lite på 

myndigheternas gränser för att gagna klienten. 

Ett exempel på snabba lösningar för att fortsätta inge hopp är när rehabiliteringsledaren så 

tydligt såg att Love behövde få sin ekonomi tryggad för att minska den oro och ångest som de 

korta arbetsperioderna utgjorde. Rehabiliteringsledaren löste situationen genom att förhandla 

om en lönebidragsanställning med arbetsgivaren och arbetsförmedlingen och själv, genom sin 

verksamhet, betala arbetsgivarens del av Loves lön under ett år. På detta sätt rev 

rehabiliteringsledaren ett stort hinder samtidigt som Love fick möjlighet att fortsätta sin 

rehabilitering och träna sina förmågor på arbetsplatsen under en längre period. Den 

möjligheten gav sedan Love en inträdesbiljett på arbetsmarknaden. Denna resurs gäller även i 

de andra berättelserna och det skapar hopp om framtiden. Rehabiliteringsledaren förmedlar i 

och med detta att de satsar och tror på sina klienter. 

Det som varit dominerande i dessa berättelser och ett sätt att lösa de uppgifter 

rehabiliteringsledaren får har varit att hitta en plats på arbetsmarknaden och där ge klienten 

något meningsfullt att göra under dagen. En arbetsplats som samtidigt också matchar 

klientens behov. För att klara av att vara och fungera på sin arbetsplats hjälper 

Rehabiliteringsledaren sedan sina klienter att finna fungerande strategier, anpassade 

arbetsuppgifter och trygga inre kartor som de sedan kan ledas av vid problematiska 

situationer. 

En arbetsuppgift har också varit att hjälpa till rent praktiskt med att uppfylla drömmar och 

önskemål. Det har varit en viktig arbetsuppgift för att skapa föreställningar om en möjlig 

framtid. Ett exempel på detta tillvägagångssätt är när rehabiliteringsledaren tar bilen och följer 

med sin klient på jakt efter hus till salu. 

18

”Vi åkte omkring en hel vinter och tittade på hus när vi hade tillfällen. Och bara den här resan 

att skapa drömmar för honom, det var ju guld värt. Det här är ju kanske möjligt för mig! Det 

kanske är möjligt för mig att få ett hus, det kanske är möjligt för mig att få barn. Så att 

återskapa en drömbild inför framtiden istället för det här skräckscenariot, det var egentligen 

det.” 

Genom att göra dessa handlingar visade rehabiliteringsledaren också att hon trodde på sin 

klient. De har alla poängterat att det är viktigt att se personen som kompetent och ärligt tro på 

att de skall klara av det de åtagit sig att göra. De långa processerna kräver tålamod och att mer 

eller mindre vänta in rätt tillfälle genom att känna av dagsform och situation. Det gäller att ha 

is i magen och se hur det går, och om det går illa snabbt rycka in för att finna lösningar på 

problemet. Finns det flera problem att arbeta med får de hjälpa till att prioritera vad som är 

viktigast att åtgärda. 

Alla fyra berättelser visar också på olika roller som rehabiliteringsledaren intar för att 

underlätta och inspirera klienten. Exempel på roller kan vara; att vara bollplank vid 

funderingar, fixare vid problematiska situationer, medlare vid konflikter, säljare för att sälja in 

ett rehabiliteringskoncept för att få arbetsgivare att vilja ta emot en praktikant, pedagog för att 

undervisa i rehabilitering, myndighetsperson för att lättare komma fram över 

myndighetsbarriärer, en rollmodell som man kan härma och ta efter och en arbetskamrat till 

både arbetsgivare och klient att dela erfarenheter tillsammans med. Någon som finns med 

både vid framgång och vid motgång. Dessa roller stödjer och coachar klienten att göra denna 

stora och långsamma förändring från patient till delaktig samhällsmedborgare. 

Avbrott 

Rehabiliteringsledaren har kunskap om rehabiliteringsprocessens toppar och dalar och 

erfarenheten säger att förändringar tar lång tid. De sträcker sig över år. För att ge stöd och 

hålla kvar hoppet coachar rehabiliteringsledaren klienten i att ta ansvar över sitt eget mående 

och söka rätt forum för sina problem. I dessa berättelser är det framförallt den psykiatriska 

öppenvården som får hjälpa till och stå för annan professionell kunskap. 

Rehabiliteringsledaren ser efter möjliga hot för att ha en beredskap att rycka ut om de 

behöver, de söker andra alternativ om den första planen styper och de har vid problem tätare 

kontakt med både arbetsgivare och klient för att öka kunskap, förståelse och tolerans för det 

som inträffar. 

19

Alla fyra berättelserna är sköra i sin natur. De fyra personerna som deltar i dessa berättelser 

förändras sakta till delaktiga samhällsmedborgare. Denna förändring avstannar dock under 

perioder då de måste återgår till att vara patient igen. Orsaken handlar om stora förändringar 

under en allt för kort tid, ett privatliv som är svårt att kombinera med arbetslivet eller rent 

medicinska problem som kriser eller att reagera negativ på ny medicinering. 

Rehabiliteringsledaren fortsätter trots motgångar att hålla kvar målbilden om att det här skall 

gå bra, och ger på detta sätt inte upp hoppet. Ett exempel i dessa berättelser som visar på hur 

behovet av en läkare kan vända till något positivt är när rehabiliteringsledaren och Love 

bjuder in psykiatrikern till arbetsplatsen vid en uppföljning, istället för att Love skall gå till 

psykiatrin. Det är en taktisk handling för att stärka arbetsrollen och ytterligare ta avstånd från 

patientrollen. Psykiatrikern får i och med detta också skapa sig en annan bild av Love, Love 

som arbetare. 

Händelser som hotar 

För att ge stöd vid hotfulla situationer arbetar rehabiliteringsledaren med att muntligt gå 

igenom situationen och finna på lösningar som fungerar. De avdramatiserar hoten genom att 

låta klienten gå igenom situationen och påkalla olika tänkbara lösningar och coachar på så sätt 

klienten i att skapa egna strategier. 

Att inte matcha sin klient och ställa för höga krav på utförande är händelser som hotar. Att 

ställa krav är en balansgång på en skör tråd. Är kraven för höga ökar ångesten och hoppet 

falnar. Är kraven för låga känns det inte meningsfullt. Klienterna ger sig in i en resa som de 

ibland inte mäktar med. Ibland är hoten yttre orsaker. Berättelserna visar på ett exempel när 

en arbetsplats ställer kravet att utöka tiden för att klienten skall få en möjlighet till anställning. 

Deras behov matchar inte klientens behov. I det här fallet gick hotet att påverka. Man kunde 

laborera med arbetstider så att alla blev nöjda. 

Ett annat exempel var när arbetsrutinerna drastiskt förändrades på en arbetsplats. Helt 

plötsligt krävde situationen att klienten skulle äta lunch i en större lokal med fler kollegor. Det 

är en svår uppgift att hantera om man lider av panikångest eller social fobi. 

Rehabiliteringsledaren tog vid denna situation hjälp av en arbetsgivare för att gå igenom 

arbetssituationen. Arbetsgivaren blev då också införstådd i klientens problematik, vilket 

skapade tolerans och konstruktiva lösningar. Det avdramatiserade också problemet och 

personens fick därmed mod att fortsätta på sin arbetsplats. 

20

Ibland är hoten av inre orsaker. Dessa inre hot ställer relationen på prov. De är känsliga att ta 

upp på bordet och svårare att lösa. Genom relationen som skapats satsar rehabiliteringsledaren 

på att inte ignorera dessa hot, då de ser att det är de som hindrar den fortsatta utvecklingen i 

rehabiliteringsprocessen. De använder sig då av sin relation till klienten, arbetskamrater, 

arbetsgivare, sjukvården eller andra viktiga funktioner och använder dessa som bollplank, 

diskussionspartners och stöd för att orka hålla ut, vänta in och fortsätta hålla kvar sin målbild 

– att detta skall gå bra. Exempel på inre hot är Stella som alltid satte andras hälsa före sin 

egen. Detta ansvar inkräktade på hennes studier och arbetsliv och på de drömmar hon ville 

uppfylla. Ett annat exempel är Loves starka oro, en oro som kräver alkohol för att dövas. 

Risker som tas 

Rehabiliteringsledarens tillvägagångssätt för att hjälpa klienterna för hot och hinder som 

uppkommer är att ständigt följa klienten och när hoten/hindren kommer, genom handling och 

praktiskt arbete, röja vägen så den blir lite mer lättåtkomlig. Trots att problemen kan vara 

jobbiga att ta upp är det viktigt att inte negligera dem. När rehabiliteringsledaren och 

arbetsgivaren tar upp ett misstänkt alkoholmissbruk på bordet reagerar Love med att bli 

fruktansvärt arg. Han har riskerat både sitt arbete och de relationer han skapat där, genom att 

bli ertappad. Rehabiliteringsledaren och arbetsgivaren backar inte i sin tro, utan kräver att 

Love skall gå på behandling för att inte riskera sin hälsa och sitt arbete. När 

rehabiliteringsledaren lägger sig i Stellas hemsituation och ger som förslag att hon skall be sin 

far flytta till en egen lägenhet eller när Kerstin berättar om sitt pågående haschmissbruk och 

rehabiliteringaledaren ställer kravet att göra aktiva val, visar alla att problemet inte negligeras. 

Dessa händelser medför stora risker för att förlora den relation och det dagliga liv man byggt 

upp, både för klienten och rehabiliteringsledaren. 

Att sätta in rätt åtgärd vid rätt tillfälle i syfte att få klienten att växa är ett uppdrag som 

rehabiliteringsledaren har som en daglig del av sitt arbete. För att lära sig detta använder de 

sig av sina erfarenheter och sina klienter. 

”Det var mycket det jag gjorde när jag tänker tillbaks. Det var mycket att följa henne på 

arbetsplatsen, men väldigt mycket att skapa en förståelse för hur hennes liv hade sett ut. Hon sa 

att alla står och säger att man måste kunna städa sin lägenhet. Men om man inte ens vet om 

man vill leva, varför skall man då städa? Så hon gav mig många sådana exempel på fel vi gör 

när vi vill ordna upp saker åt folk, fast dom inte är där ännu.” 

21

Rehabiliteringsledaren ger stöd och coachning i att uppsöka hjälp för behandling eller 

praktiskt ta tag i saker som behöver ordnas upp. Istället för att kapa relationen och be klienten 

komma tillbaka när de har klarat ut sin situation hjälper de praktiskt till att undanröja hinder. 

Ett exempel på det är när rehabiliteringsledaren kontaktar Försäkringskassan så att Stellas far 

skall få pension. Hon gör det för att han skall få en möjlighet att klara ut sin situation. Denna 

handling leder naturligtvis till att Stella blir avlastad från de krav hon har på sig själv och sin 

omgivning. Att lösa problem med myndigheter ställer ibland mycket höga krav på kraft och 

ork. Rehabiliteringsledaren ser därför i det här fallet ingen lösning i att låta Stella sköta dessa 

saker själv, då hon behöver sin energi till att klara av sina studier. 

Ovisst slut 

Rehabiliteringsledarnas inställning och tro på att det mesta är möjligt smittar av sig och ger 

klienterna modet att fortsätta sin resa. Denna tro genomsyrar alla fyra berättelserna 

”Det var just att tänka att jag måste tro så mycket på henne så att hon börjar tro på sig själv. 

Jag får aldrig svika i mitt hopp på henne. Det var liksom grunden jag hade när jag träffade 

henne. Och den har jag kvar.” 

De fyra berättelserna har förändrats från hopplöst liv till hopp om livet. Fyra unga 

människorna har förvandlats till arbetare eller studerande som tror på framtiden. Tron vacklar 

naturligtvis, men den finns där, som den inte gjort förut. Genom att göra meningsfulla saker 

och vara i självvalda miljöer har dessa personer sett att de klarar av saker. Genom att få 

bekräftat genom ord och handling har de sett att det de gör är bra. Alla dessa lyckliga slut är 

naturligtvis början på en ny berättelse vi inte kan förutsäga. 

I dag är rehabiliteringsledarna fortfarande viktiga personer för klienten, men det finns många 

fler som kan ge dem modet. Rehabiliteringen har även utökat klientens nätverk och gett dem 

fler hållbara relationer. Rehabiliteringsledarna kan dra sig tillbaka en bit. För dem är detta 

ännu ett bevis på att tillfrisknade är möjligt och rehabilitering någonting värt att satsa på. De 

får genom dessa bekräftelser mod att inta nya utmaningar, utveckla sig själva och sitt arbete. 

22

KONKLUSION 

Resultaten visar på att den största arbetsinsatsen görs för att få klienten att behålla det den 

skaffat sig i form av nya värderade roller och miljöer. Genom en tillitsfull relation till både 

klient och arbetsgivare är rehabiliteringsledaren en inspirationskälla som inger hopp och 

motiverar klienten till den fortsatta rehabiliteringsprocessen och samtidigt främjar för en 

förståelse, tolerans, kunskap och attitydförändring hos de arbetsgivare klienterna praktiserar 

eller arbetar hos. Det är ofta en förutsättning för att arbetsplats och klient skall kunna hålla ut 

och för arbetsplatsen att kunna behålla klienterna trots de motgångar som alltid uppkommer i 

de långa rehabiliteringsprocesserna. Under denna del av rehabiliteringsprocessen har 

rehabiliteringsledaren ett nära samarbete med klient och arbetsgivare och följer klientens 

utveckling i processen. De har då en hög beredskap att rycka ut om det går illa och snabbt 

coacha till rätt åtgärd, finna fungerande strategier eller finna lösningar på problemet. Under 

denna process krävs tålamod, att kunna vänta in skeenden och ha is i magen för att sedan sätta 

in rätt åtgärd vid rätt tillfälle i syfte att få klienten att växa. Dessa berättelser har också visat 

att det för en rehabiliteringsledare är minst lika viktigt att kunna lägga fokus i klientens 

privatliv för att denna skall kunna behålla arbetet. 

Utifrån den livsberättelse rehabiliteringledaren fått höra bedömer de vilken önskan som är 

viktigast att uppnå för klienten. Även om det för klienten är ett arbete som är det centrala så 

kan det för rehabiliteringsledaren vara andra komponenter som prioriteras för att det 

slutgiltiga målet skall bli mer hållbart och långsiktigt. De arbetar för att klienten skall 

tillfriskna, det vill säga få egna värderade roller, finna värde och sammanhang och ta 

ledningen över sina liv. Det gör de genom att lyssna på önskemål, stödja och agera i att 

praktiskt genomföra dem och arbeta för att de sedan skall kunna behålla det. Alla 

rehabiliteringsledareanvänder aktivitet som ett medel för detta. En meningsfull sysselsättning 

på en arbetsplats klienterna själva önskat, valt och trott att de skulle må bra och känna sig 

trygga i, är grunden för arbetet. Rehabiliteringsledaren använder sedan dessa aktiviteter och 

miljöer för att träna färdigheter, utveckla arbetsroll, men även undervisa sina klienter i 

rehabiliterings- och tillfrisknandeprocessen. För att hålla kvar hoppet när klienten inte orkar 

bära det krävs av rehabiliteringsledaren att hålla kvar målbilden – att det här ska gå bra, i 

både med och motgångar under hela processen. Alla fyra berättelser visar på en mångfald av 

olika roller som rehabiliteringsledaren intar för att underlätta och inspirera för klienten. 

Exempel på dessa roller är att vara bollplank vid funderingar, fixare vid problematiska 

23

situationer, medlare vid konflikter, säljare för att sälja in ett rehabiliteringskoncept för att få 

arbetsgivare att vilja ta emot en praktikant, pedagog för att undervisa i rehabilitering, 

myndighetsperson för att lättare komma fram över myndighetsbarriärer, en rollmodell som 

man kan härma och ta efter och en arbetskamrat till både arbetsgivare och klient att dela 

erfarenheter tillsammans med. Någon som finns med både vid framgång och vid motgång. 

Dessa roller stödjer och coachar klienten att göra den långsamma förändringen från patient 

till delaktig samhällsmedborgare. 

DISKUSSION 

Syftet med studien var att genom narrativa berättelser identifiera förhållningssätt och 

tillvägagångssätt hos rehabiliteringsledare i förändringsprocessen från sjukroll till delaktig 

samhällsmedborgare, för personer som lider av psykisk ohälsa, med hjälp av 

arbetslivsinriktad rehabilitering. Genom berättelser delgav rehabiliteringsledare hur de 

tillsammans med sina klienter samarbetade i reella arbetsmiljöer på den öppna 

arbetsmarknaden. Analysen av de fyra berättelserna belyste några framträdande 

tillvägagångssätt som kännetecknar den arbetslivsinriktade rehabiliteringsprocessen och 

rehabiliteringsledarens delaktighet i den. 

Resultatdiskussion 

De intervjuade som ingått i den här studien har visat att de använder sig av berättelser som 

arbetsmetod för att motivera sina klienter i rehabiliteringsprocessen och på så sätt komma 

fram till individuella mål att arbeta mot. De talar till exempel om möjliga arbetstillfällen, 

möjliga husköp eller möjliga roller att kunna inta/återta och samtidigt bedömer de vad som 

skulle tänkas behövas i stöd, coachning och åtgärder för att uppnå dessa möjliga situationer. 

Mattingly & Flemings (1994) har i sitt forskningsarbete med arbetsterapeuter kunnat utröna 

två olika typer av berättande. Egna berättelser som möjliggör för terapeuten själv att begripa 

klientens erfarenhet av sin sjukdom, samt terapeutens berättelser för klienten för att hjälpa 

klienten att skapa bilder och föreställningar om en möjlig framtid. De används då som 

verktyg för att underlätta för klienten att finna strategier i sin livssituation och fånga klientens 

intresse att se möjligheter. Dessa berättelser stödjer arbetsmetoder och syftar till att klienten 

ska få den beredskap som behövs för att kunna utveckla en framgångsrik 

24

ehabiliteringsprocess. De utgör då en slags inre karta som gör rehabiliteringen begriplig och 

meningsfull för klienten. Det är dock en berättelse som varken arbetsterapeuten eller klienten 

kan förutsäga resultatet av (story-making). Lundin och Olsson (2002) menar att varje 

människa har ett behov av att se en mening med tillvaron, man behöver ett mål som ger hopp. 

Om man har psykiska funktionshinder kan man behöva hjälp att formulera sina personliga 

mål i livet, detta kan ske genom att man tillsammans skapar en individuell handlingsplan. För 

att den skall bli realistisk måste rehabiliteringsledaren kartlägga individens behov av 

samhällets stöd. 

Resultaten visade på en mångfald av olika roller som rehabiliteringsledaren får inta. 

Gahnström-Strandqvist (2003) visade i sin forskning att psykosocial rehabilitering också 

kräver att arbetsterapeuten måste inta flera olika roller som till exempel expert, arbetsledare, 

rollmodell och samarbetspartner i och utanför verksamheten för att kunna stötta sina klienter, 

samt för att kunna öka deras aktivitetsförmåga och möjliggöra social delaktighet i samhället. 

Den här studien visar på att detta gäller även för arbetslivsinriktad rehabilitering. 

Respondenterna i denna studie har olika yrkesbakgrund men ett gemensamt synsätt och en 

gemensam teoretisk referensram. De arbetar och har inspirerats av psykiatrisk rehabilitering 

enligt Anthony och hans medförfattare (2002). Dessa författare argumenterade för att 

använda tekniker, och ge individuellt anpassat stöd till att utveckla färdigheter och på så sätt 

stödja återtagandet av värderade roller i en miljö som man själv valt att vara i. De ser detta 

som stödjande i tillfrisknandeprocessen. Denna studie visar tydligt att rehabiliteringsldaren 

arbetar efter denna metod. Genom att klienten får vara på en självvald arbetsplats med 

anpassade arbetsuppgifter får de också möjligheten att se sig själva på ett nytt sätt. De får 

möjlighet att genom stöd och coachning återta eller skapa sig nya roller i det öppna samhället, 

att normaliseras och bli delaktiga. 

Denna studie visar på att rehabiliteringsledaren med framgång lyckades med att uppnå sina 

mål. Det vill säga få sin klient att känna tillfredställelse framgång och utveckla personskapet 

genom sitt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Wilcock (1998) reflekterade över att genom 

att ”göra” något kunde man också ”vara någon”, existera och leva, och när man ”är någon” 

leder det vidare till att man även kan ”bli någon”. Det vill säga, görandet i sig ger personen 

erfarenheter och möjligheter att utveckla sin person. Hon menade vidare; att ha något att göra 

eller att inte ha något att göra är mäktiga och avgörande orsaker till hälsa eller sjukdom och 

25

det ansågs viktigt med en balans mellan att göra, vara, och bli för att individen skulle kunna 

uppleva hälsa. Men för att uppnå hälsa måste även samhället möjliggöra för individen så att 

man kan göra det man passar bäst för och önskar att bli. 

Strong (1998) har genom intervjuer tagit reda på värdet av att arbeta för personer som lider 

av psykisk ohälsa. Respondenterna i studien deltog i ett arbetskooperativ. Det är förvisso inte 

ett arbete på den öppna arbetsmarknaden men resultatet säger ändå mycket om vad arbete 

innebär i positiv bemärkelse. Själva beskrev de arbetet som ett stöd i sin dagliga kamp mot 

sjukdomen och som att det gav dem upprättelse mot samhällets negativa attityder gentemot 

människor som lider av psykisk ohälsa. Arbetet gav dem på det viset hopp om framtiden och 

bidrog till att utveckla jaget i tillfrisknandeprocessen. 

Gruppen psykiskt funktionshindrade möter många hinder på vägen till att kunna arbeta även 

om de själva innerligt tror, vill och kan klara av det. Många av dessa personer skulle klara av 

att arbeta om de fick möjlighet till anpassade arbetsplatser, stöd och coachning, en möjlighet 

som idag tyvärr är allt för få förunnade. Trots det faktum att psykiatriutredningen (1992:46) 

starkt betonade behovet av att utveckla och bredda verksamheter för arbete och sysselsättning 

så har en väldigt stor del av målgruppen i psykiatrireformen ingen grundutbildning, arbete, 

eller annan meningsfull sysselsättning (socialstyrelsen, 1999). 

Den intervjuade personalgruppen arbetade i ett samverkansprojekt mellan fyra myndigheter 

(Einarsson, 2001). Målet i projektet var att skapa en plats på arbetsmarknaden i miljöer och 

roller klienterna själva valt, i stället för att enbart kunna erbjuda traditionella lösningar i form 

av träning av färdigheter i kommunens dagliga verksamheter. En samordning av 

rehabiliteringsinsatser skulle där ge en effektiv resursanvändning av alla inblandade. 

Åtgärderna skulle syfta till att återställa eller öka den enskildes funktions- och arbetsförmåga. 

Det finns idag ett stort behov av att utveckla och praktiskt genomföra en fortsättning vad 

gäller en samtidig, samordnad samhällsbaserad rehabilitering för att klienten inte ska kunna 

falla mellan stolarna ut i en ansvarsdimma där ingen praktiskt tar tag i problemet. 

För att inventera kommunernas kunskaper om psykiskt funktionshindrades behov, har 

Länsstyrelsen tillsammans med Socialstyrelsen gjort en gemensam granskning ute i landet 

(2003). Den visade att många kommuner saknar denna kunskap och därför inte 

uppmärksammar målgruppen i sin verksamhetsplanering. Rapporten visade också att 

samordningen med den landstingsstyrda psykiatrin är bristfällig samt att psykiatrireformens 

26

mål och intentioner inte är tillräckligt förankrade hos lokala politiker och chefstjänstemän. 

Därmed finns det en stor risk att de personer som har behov av kommunens tjänster inte får ta 

del av dem. Exempelvis saknas en tillfredställande kartläggning av psykiskt 

funktionshindrades behov i omkring hälften av landets alla kommuner. Det medför att trots ett 

varierat utbud av insatser är det troligt att uppbyggnaden inte motsvarar målgruppens behov. 

Många kommuner brister också i styrningen av verksamheternas uppbyggnad och 

kvalitetsutveckling. Inte heller tas kunskapen från den organiserade brukarrörelsen tillvara i 

många kommuners planering. I rapporten föreslår därför länsstyrelserna och Socialstyrelsen 

bland annat att kommunledningarna ska utveckla och formalisera samarbetet med andra 

huvudmän när det gäller vård, stöd och rehabilitering. 

Alla berättelser i den här studien handlade på något sätt om att ärligt tro på sin klient, att bära 

hoppet åt dem när de själva inte orkade, att ha is i magen, tålamod, invänta och följa sin klient 

som medpassagerare på resan mot arbete. Zlatka (1998) har i en artikel beskrivit strategier 

som främjar hopp. Han talade om att använda interpersonellt stöd. Som exempel beskrev han 

att tro på personens möjligheter och styrka, lyssna på personens erfarenheter och upplevelser 

utan att döma, tolerera osäkerheten om framtida utveckling i personens liv och acceptera 

personens nederlag som en del av tillfrisknandeprocessen. Han beskrev vidare mobilisering av 

inre stöd som ett sätt att stödja tillfrisknandeprosessen. Exempel var att stödja personen i att 

utveckla bättre copingstrategier, sätta upp mål, finna personlig mening och mål i livet. Till sist 

beskrev han också användandet av yttre stöd. Exempel på det är vara tillgänglig när personen 

är i kris, stödja till att skaffa och behålla sin anställning, hjälpa personen att hantera sin 

sjukdom. Respondenterna i den här studien beskriver dessa hopp- inspirerande strategier som 

en del av sitt arbete och använder dem medvetet för att coacha klienten att komma vidare i sin 

rehabiliteringsprocess. 

Man kan i denna studie inte dra några generella slutsatser att det tillvägagångssätt och de 

förhållningssätt som dessa rehabiliteringsledare använder som metod i rehabiliteringsarbetet 

är framgångsrikt för alla med psykisk ohälsa. Det vi kan se är att det varit mycket 

framgångsrikt för de personer som presenterats i denna studie. Det skulle vara av värde att 

även få ta del av berättelser som handlar om mindre framgångsrika eller misslyckade 

rehabiliteringsåtgärder för att även där försöka se och förstå de fenomen som inträffar. 

27

Metoddiskussion 

Valet av narrativ metod med ett kodschema har visat att det genom berättelser varit mycket 

lätt att få en inre bild av en lång process över tid. Kodschemat har tydliggjort de huvudsakliga 

fenomenen som händer i intervjun och tydliggjort vändpunkter för klienten i 

rehabiliteringsprocessen och hur rehabiliterigsledaren agerade vid och under dessa 

vändpunkter. Berättelserna sträcker sig över lång tid och den narrativa modellen har 

underlättat för att få ihop handlingen, relationer och händelser genom detta sätt att analysera. 

Kvale (1997) beskriver användningen av berättelser inom intervjuforskningen. Han tar då 

upp en bok från 1986 av Mishler, Research Interviewing – Context and Narrativ, och 

beskriver den som en banbrytande studie av användningen av berättelser inom 

intervjuforskning. Mishler lägger särskild tonvikt vid berättelsens tidsstruktur, sociala 

struktur och meningsstruktur när en intervju behandlas som en berättelse. Han menar att 

berättelsen har en tidsföljd, ett händelsemönster. Den har en social dimension, någon berättar 

något för någon. Och den har en meningsdimension, en intrig ger historien en poäng och en 

enhet. 

Stora mängder intervjumaterial skall analyseras och tolkas om till att struktureras narrativt, 

genom att texten organiseras tidsenligt och socialt för att avslöja sin mening. En fråga som 

man vid en sådan analys kan ställa sig är om texten kan bedömas vara ”rätt” tolkad eller inte? 

Kvale (1997) beskriver att en vanlig invändning mot tolkning av intervjuer just är att ”olika 

uttolkare hittar olika innebörder i samma intervju” vilket skulle innebära att intervju inte är 

en vetenskaplig metod. Men Kvale beskriver vidare att skiljaktiga tolkningar förvisso kan 

förekomma, men förmodligen inte så ofta som man kan tro. Han berättar vidare att det finns 

en mångfald av legitima tolkningar då en mängd olika frågor kan ställas till texten, vilka 

sedan leder till olika innebörder. 

I den här analysen har ett kodschema (Mattingly, 1998) med bestämt innehåll använts för 

att avslöja berättelsernas mening. 

Det vore intressant att i kommande studier belysa den samhällsbaserade arbetslivsinriktade 

rehabiliteringen utifrån ett individperspektiv. Hur upplever personal (där arbetsterapeuten 

har en viktig roll) i samverkansprojekt samarbete mellan myndigheterna? Vilka metoder 

och tillvägagångssätt använder personalen för att samarbeta med varandra? Fungerar det 

28

praktiskt på golvet eller är det ledningsgruppen eller vice versa som man samverkar? Hur 

upplever klienten servicen i ett samverkansprojekt? Får de det stöd och den hjälp 

samverkan utlovar eller finns det en fortsatt risk att de hamnar i en ansvarsdimma mellan 

myndigheterna? 

Slutsats 

För att underlätta för den enskilde individen att välja, skaffa och behålla ett arbete måste 

rehabiliteringsledaren ha en hög beredskap att rycka ut och inta en mångfald av olika roller 

beroende på vilket problem eller vilken insats som stödjer individen att fortsätta sin process. 

Allt beror på var klienten befinner sig och vad personalen bedömer som viktiga och relevanta 

uppgifter för att fortsätt inspirera och inge hopp. Rehabiliteringsledaren lyssnar på önskemål, 

stödjer och agerar i att praktiskt genomföra dem och sedan coacha klienten för att de skall 

kunna behålla dem. En meningsfull aktivitet på en arbetsplats klienterna själva önskat, valt 

och trott att de skulle må bra och känna sig trygga i, är grunden för arbetet. 

De långa processerna innehåller både framgång och motgång. Personerna förändras sakta till 

delaktiga samhällsmedborgare. Denna förändring avstannar dock under perioder då de på 

grund av sin sjukdom måste återgå till att vara patient igen, samhällsmedborgaren måste ta en 

paus för att vila. Resultatet visar att den största arbetsinsatsen görs för att få klienten att 

behålla det den skaffat sig i form av värderade roller och miljöer. Genom en nära relation till 

både klient och arbetsgivare är rehabiliteringsledaren en inspirationskälla som motiverar 

klienten till den fortsatta rehabiliteringsprocessen och samtidigt främjar för en förståelse, 

tolerans, kunskap och attitydförändring hos de arbetsgivare de praktiserar eller arbetar hos. 

Dessa berättelser har visat att en människa är komplex sammansatt med många livsroller och 

det blir då minst lika viktigt att kunna lägga fokus utanför klientens arbetsliv för att klienten 

ska lyckas på sitt arbete. Även om det för klienten är ett arbete som är det centrala så kan det 

för rehabiliteringsledaren vara andra komponenter som prioriteras för att det slutgiltiga målet 

skall bli mer hållbart och långsiktigt för klienten. Rehabiliteringsledaren arbetar för att 

klienten skall tillfriskna. De arbetar inte för att bota klienten från sin sjukdom, utan varsamt 

coacha klienten att leva med sin sjukdom och dess konsekvenser och trots detta bli delaktiga 

samhällsmedborgare. 

29

REFERENSER 

Alenfelt, G. (1999). Den egna kraften – Handlingsinriktad psykiatrisk rehabilitering En 

psykosocial rehabiliterigsmodell för människor med psykiska funktionshinder. Borgå, 

WSOY. 

Anthony, W. (2000). A Recovery-Oriented Service System: Setting some system level 

standards. Psychiatric Rehabilitation Journal. 24, 159-168. 

Anthony, W., Cohen, M., Farkas, M., Gagne, C. (2002). Psychiatric Rehabilitation (2 nd ed.). 

Boston; Center for Psychiatric Rehabilitation. 

Einarson, B. (2001). Samrehab – en rapport om samhällsbaserad rehabilitering i Sundsvalls 

kommun. Arbetsutveckligsrapport 1/01. SoFo Mitt. 

Fearing, V.G., Clark, J. (2000). Individuals in Context. A practical Guide to Client-Centred 

Practice. Thorofare, NJ: SLACK. 

Fearing, V.G., Law, M. (1998). An Occupational Performance Process Model: Fostering 

Client and Therapist alliance. Canadian Journal of Occupational Therapy. 64, 7-15. 

Gahnström-Strandqvist, K. (2003). Rehabilitation in a Changing Context . Responses, 

Difficulties and Competence from the View of Occupational Therapists and Clients 

Consequences of the Ideological and Organisational Changes in Psychiatry. Neurotec 

Department, Division of Occupational Therapy, Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden. 

Hagedorn, R. (1999). Foundations for practice in Occupational Therapy. (2 nd ed.). Glasgow, 

Churchill Livingstone. 

Helfrich, C., Kielhofner, G., & Mattingly, C. (1994). Volition as narrative: Understanding 

motivation in chronic illness. American Journal of Occupational therapy, 4, 311-317. 

International Association of Psychosocial Rehabilitation Services. (1997). New Prevalence 

Estimates of Serious Mental Illness. Organisational Bullentin, 8 (10). 

Kielhofner, G. (2002). Model of a Human Occupation. Theory and Application (3 rd ed.). 

Baltimore, MD; Lippincott, Williams & Wilkins. 

Kvale, S., (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund, Studentlitteratur. 

Law, M., Steinwender, S., & Leclair, L. (1998). Occupation, health and well-being. Canadian 

Journal of Occupational Therapy. 65, 81-91. 

Lundin, L., & Ohlsson, O.S. (2002). Psykiska funktionshinder – stöd och hjälp vid kognitiva 

funktionsstörningar. Stockholm: Cura. 

Mancuso, L.L (1990). Reasonable accomodations for workers with psychiatric disabilities. 

Psychosocial Rehabilitation Journal, 14, 3-19. 

30

Mattingly, C. (1991). The narrative nature of clinical reasoning. American Journal of 

Occupational therapy, 45, 998-1005. 

Mattingly, C. (1998) Healing dramas and clinical plots: The narrative structure of experience. 

Cambridge University Press, Cambridge. 

Mattingly, C., Fleming, M.H. (1994). Clinical Reasoning. Forms of Inquiry in a Therapeutic 

Practice. Philadelphia, F.A: Davis. 

Psykiatriutredningen 1992:46. Livskvalitet för psykiskt långtidssjuka: forskning kring service, 

stöd och vård. Stockholm: Allmänna förlaget. 

RFV 2001:11. Långtidssjukskrivna – diagnos, yrke, arbetsgivare och återgång i arbete. En 

jämförelse mellan 1999 och 2000. Stockholm: Riksförsäkringsverket. 

RFV 2002:2. Sjukpenningkostnaderna fördelade efter sjukskrivningsdiagnos. Stockholm: 

Riksförsäkringsverket. 

RFV 2003:1. Nybeviljade förtidspensioner och psykisk ohälsa – ålder, kön och diagnos. 

Stockholm: Riksförsäkringsverket. 

Socialstyrelsen (1998) Klassification ICIDH Funktionsbegränsning, Begränsning av förmåga 

och handikapp. Stockholm, Socialstyrelsen 

Socialstyrelsen (1999) Välfärd och valfrihet? - Slutrapport från utvärdering av 1995 års 

psykiatrireform. Stockholm: Modin–Tryck. 

Socialstyrelsen tillsammans med länsstyrelsen (2003) Kommunens insatser för personer med 

psykiska funktionshinder – Tillsyn av verksamhetsplanering och utbud av insatser. 

Socialstyrelsen. 

SOU 1992:73. Välfärd och valfrihet? - service, stöd och vård för psykiskt störda. Stockholm: 

Utbildningsdepartementet. 

Strong, S. (1998). Meaningful Work in Supportive Environments: Experiences With the 

Recovery Process. American Journal of Occupational Terapy. 51, 31-38. 

Wilcock, A. A. (1998). An occupational perspective of health. Thorofare, NJ: SLACK 

Incorporation. 

Wilcock, A. A. (1998). Reflections on doing, being and becoming. Canadian Journal of 

Occupational Therapy. 65, 248-256 

Zlatka, R. (1998). Promoting recovery form serious mental illness through hope-inspiring 

strategies. Community Support Network News. 13, 1-6. 

31

Features of 

Narrative Structure 

In Clinical reasoning 

A. Plot (Whole) vs Sequence or Simple Chronology 

B. Action not Motion 

C. Desire 

• Therapy Occurs in a “Gap” 

• Disjuncture Between Present and Future 

• Risk Are Taken 

D. Transformation 

• Things Change – Beginning and End Are Diffrent 

• Changes May Be “Inner” or “Outer” 

• Change Is Not Progressive or Linear. Tricks and Reversals 

E. Ending is Suspence 

• Ending Govers Much of Meaning 

• Ending Governed by Logic of Plausibility Rather than of Predictability 

• Things could Turned Out Diffrently 

Appendix 1 

32

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH FÖRHÅLLNINGSSÄTT I ... - FSA

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?