Oredigerat utkast Tal av Göran Persson ... - IF Metall

Oredigerat utkast
Tal av Göran Persson, Socialdemokratiska partistyrelsen, på IF Metalls
konstituerande kongress torsdagen den 24 november 2005
Tack för möjligheten att tala på svensk fackförenings viktigaste kongress. All
framgång till det nya förbundet.
Det är höga förväntningar, stora arbetsuppgifter och en mycket pressad
konkurrenssituation för väldigt många av de företag ni arbetar i. Därmed också en
pressad vardag för många av era medlemmar. Så ser det ut och jag skulle ljuga
om jag sa att det nog blir enklare framöver – det blir det inte, snarare tuffare och
hårdare.
I ett sådant läge gäller det att hålla ihop och att inse att vi har ett gemensamt mål,
att klara jobben och en rättvis fördelning av de värden som arbetet skapar. Det är
en klassisk arbetsuppgift som är lika viktig nu som när våra rörelser bildades, den
är evig till sin karaktär. Det gör att också det fackliga arbetet är tidlöst.
Saker förändras över tiden i den verklighet vi lever i, men arbetsuppgiften är och
förblir densamma. Att hålla ihop och att utse någon av er att företräda era
kamrater. Ni gör det på ett sådant sätt och med sådant resultat att det går nog
bättre för Sverige i dag än på mycket länge. För det har vi anledning att säga tack,
från regeringens sida till era fackliga företrädare. Tack ska ni ha!
Det fanns en tid då man sa att de fackliga organisationerna i Sverige står i vägen
för utvecklingen och att det inte går att bedriva en konkurrensutsatt produktion i
vårt land för vi har för starka fackföreningar. Det talet har tillfälligt tystnad.. Men det
finns säkert de som tänker så.
Jag har lärt mig en sak under de snart tio år som jag varit statsminister. Varje gång
jag jämför Sverige med ett annat europeiskt land, som oftast har likvärdiga
förutsättningar som vi, kommer jämförelsen ut till vår fördel. Med något undantag,
vid något tillfälle. Det är tack vare att vi har starka fackliga organisationer.
Människor ska inte lämnas ensamma, särskilt inte i en tid då ingen kan vara säker
på att få behålla sitt jobb. En gång kunde man säga att det fanns säkra jobb, det
fanns de som inte riskerade arbetslöshet. I dag kan ingen vara säker på sin
anställning. Oavsett vilken utbildning man har eller vilken trygg arbetsgivare man
finns hos.
Den enorma förändringstakt som ligger i globalisering och internationalisering slår
så kraftfullt in i våra samhällen att ingen kan känna sig säker på sitt jobb. I det läget
är inte lösningen mindre trygghet eller mer konkurrens för den enskilde.
I det läget är det sammanhållning och solidaritet som gör att den enskilde
människan orkar. Ytterst byggs varje ekonomi på enskilda människors
arbetsinsatser, att du orkar göra vad du ska göra och att du ser en glädje i det du
gör samt att framtiden rymmer möjligheter, inte bara hot.
Det är just detta som är den ideologiska kärnan i vår syn på välfärdssamhället,
tryggheten att inte bli lämnad ensam gör att jag orkar se möjligheter i det nya. I det
ögonblick vi säger till människor att blir du arbetslös lämnas du ensam – i det
ögonblicket har vi också sagt att vi begär inte av dig att du ska vara med i det nya.
Det är så för människans reaktion på att bli lämnad ensam kommer att vara att
försvara sig.
En facklig organisation som har medlemmar som är rädda för framtiden kommer att
tvingas säga nej till varje förändring. En facklig organisation som har medlemmar

Oredigerat utkast
som inser att deras jobb kanske är hotat, men som känner att de klarar sin
livssituation och sin försörjning orkar se en möjlighet i det nya, inte bara hotet.
Välfärden och tryggheten blir på så sätt en bro från det gamla till det nya. De
länder som lyckas sluta kontrakt med sin befolkning om att på detta sätt ställa upp
för varandra är de länder som klarar sig bäst. Det är den typen av samhällen som
kallas för nordisk välfärdsmodell och den har svensk fackföreningsrörelse och
socialdemokrati mer än något annat skapat, så sträck på er!
Det är länge sedan jag upplevde en borgerlighet som har så totalt fel. För det
mesta har de naturligtvis fel, det är ingen hemlighet, men när de i det här läget
sänder signalen att det vi ska göra om vi får regeringsmakten är att ge oss på
trygghetssystemen, a-kassan, reducera ersättningsnivåerna och se till att du
tvingas ta ett arbete om du arbetslös för en ersättning på kanske 8 000–9 000
kronor i månaden.
Att sända den signalen till människor i dag, det är att begära tillbaka ett samhälle
som sluter sig. Vi tänker förfölja dem fram till valdagen med den mycket enkla
frågan; Tror ni att människor som upplever ängslan och oro skapar ett bättre
Sverige och ett mer konkurrenskraftigt Sverige, ger det bättre förutsättningar för
produktion och industriell verksamhet?
Självklart är det inte så. På varje valmöte där vi har en borgerlig representant ska
de få förklara varför de tror att attacker på arbetslösa och attacker på de
sjukskrivna och förtidspensionärer skapar fler jobb. Varför ett otryggt Sverige i
relation till den välfärdsmodell som vi nu har valt skulle vara en framgång för vårt
land. Det ska de svara på och de ska inte komma undan den diskussionen för de
har lagt förslagen och de tänker genomföra förslagen om de får regera.
Vi kommer troligen ha ett valår framför oss där vi ser en utveckling där
arbetslösheten faller och där jobben växer i antal. Varför ska vi byta en
välfärdspolitik som skapar nya jobb och pressar tillbaka arbetslösheten mot en
borgerlig politik som pressar tillbaka de arbetslösa, de sjuka och
förtidspensionärer. Den frågan ska ställas och jag vet vad svenska folket kommer
att svara om vi är tillräckligt flitiga. De kommer att säga att en sådan politik vill vi
inte ha. Vi fortsätter välfärdspolitiken för den är bra för mig och den är bra för
Sverige.
Jag får så många tillfällen att jämföra vad vi gör i Sverige med omvärlden och en
sak är säker, exportindustrin är och förblir ryggraden i vår ekonomi. Det blir säkert
så att färre arbetar i exportindustrin i framtiden, det är en enorm
produktivitetsutveckling och en enorm produktionsökning likaså. Det är enorma
överskott som skapas i exportindustrin, både till ägare och till företagen. Därmed
skapas stora överskott för landet, den svenska ekonomin är i det läget just nu tack
vare exportindustrins framgångar. Vi har lika stort överskott i bytet med omvärlden
som exempelvis i norska olje-ekonomin.
Vi kan jämföra oss fullt ut med Norge. Men i vårt fall är det inte oljan som drar hem
pengarna, utan det är bilindustrin, gruvorna, skog, papper, massa,
informationsteknologi, läkemedel och bioteknik. Ja, det är lång rad högklassiga
industrier som hävdar sig inte bara väl utan många gånger också allra bäst världen
över.
Så ser det ut och det har vi skapat tillsammans. Det ska vi fortsätta att utveckla för
ingen ekonomi kommer att fungera om vi inte har en konkurrenskraftig
exportindustri i ryggraden. Därmed är det ett gemensamt ansvar för näringslivet,
för de fackliga organisationerna och för staten att detta fungerar.

Oredigerat utkast
Därför satsar vi på branschprogram där vi lägger in stora resurser från statens sida
i forskning och utveckling för att vi ska vara med längst där framme. Hela tiden på
väg mot någonting nytt, hela tiden droppande någonting gammalt, hela tiden driva
en produktivitetsutveckling som kräver allt mer kompetens hos dem som arbetar.
Det är en enorm kraft i detta och fungerar det lika bra som det gör nu kommer vi att
ha en ekonomi som är en av de absolut bästa i världen.
Men då ska också de som arbetar i verksamheten ha mer av det som skapas. Det
är rimligt att arbetets frukter delas på ett rättvist sätt. Det är inte bara rimligt, utan
det är nödvändigt att dessa stora vinster också investeras i ny produktion. Så
hänger det ihop och när vi ser vad som skapats under de gångna åren så är det en
reallöneutveckling för dem som finns i arbetet. En reallöneutveckling som har varit
av samma slag som på 1960-talet.
Nästa år är det tionde året i rad med en bra reallöneutveckling. Nästa år kommer
vara ett år då vi troligen får en privat konsumtion som ligger på 3–4 procent per år
– 1960-talsnivå. Vi gör det utan inflation och troligen med bestående låga räntor. Vi
gör det just därför att vi tillämpar en välfärdsmodell där människor satsar sig själva
i det nya eftersom de känner trygghet. En fantastisk framgång och den ska vi
vårda.
Men framgången hade inte varit möjlig om det inte varit så att när vi tog oss ur den
ekonomiska krisen i 1990-talets början så var en av hörnstenarna att skapa en ny
form för lönebildning. Ni vet att vi fick ordning på statens finanser. Det var inte
populärt, men det var nödvändigt. Sedan dess har den fungerat väl, mycket bra till
och med.
Den andra delen av programmet var en ny lönebildning. Där har industriavtalet
betytt mer än någonting annat – det har varit avgörande. Utan en fungerande
lönebildning hade vi inte kunnat komma tillbaka med den konkurrenskraft vi har.
Den lönebildningen bär Metall och Industrifacket större ansvar för än några andra,
vi såg ju vad den gamla situationen betydde för konkurrenskraft och reallöner.
För den processen kan man lyfta fram olika personer och säga att hon eller han
gjorde en avgörande insats. Det bär mig lite emot, för oftast är den typen av
processer uttryck för en kollektiv insats där vi alla hjälps åt och backar upp
varandra. Men jag är inte orättvis om jag säger att den som mer än någon annan
har burit denna nya lönebildning under 1990-talet och gett Sverige en ny
ekonomisk styrka har varit den avgående ordförande i Metall Göran Johnsson. Ett
ödmjukt tack från Sveriges regering till Göran!
Vad han nu ska göra som pensionär vet jag inte, men han hittar väl på något. En
sak vet jag att vi kommit överens om och det är att han ska vara med i en av de
stora framtidsdiskussionerna. Göran Johnsson kan svensk industri som i stor
utsträckning också är svensk bilproduktion.
Svenska bilar är på många sätt vårt välstånd och bilar vill vi ha i framtiden också.
För många vanliga är bilen oftast ett uttryck för frihet. För min generation, som är
mellan 50–60 år, var bilen den första möjligheten att komma bortanför den by där
vi växte upp.
Vi skaffade bil när jag var ungefär 10 år och bodde i Vingåker, en Opel rekord
tvåfärgad med vita ringsidor. En fin bil D39115 och kostade 7 500 kronor. När vi
köpte den bilen kom vi plötsligt förbi Vingåker kyrka.
Jag är inte gammal – tvärtom hyfsat ung, vital, tänker jobba många år till – men
detta är min barndom och jag är säker på att flera av er som sitter här kommer ihåg
det. Då kom man iväg till metropoler som Katrineholm, Örebro och Norrköping. Vi
kunde åka på semester till Halmstad. Skräcken när vi skulle ut på Riks-ettan vid

Oredigerat utkast
Åby i Norrköping går inte att beskriva. Men det är min barndom och för oss blev
bilen möjligheten att se Sverige. Ingenting kommer att kunna ta bilen ifrån vanligt
folk.
Överklassen har alltid rest och alltid kunnat åka. Bilen var en demokratiserande
faktor, därför att den gjorde det möjligt för vanligt folk att erövra andra miljöer, att
resa i landet och det ska vi inte släppa. Bilen har kommit för att stanna i den
meningen att vi ska använda den. Men vi ska inte köra den på samma tokiga
soppa som vi nu gör. Och det är av två skäl. Dels kan det mycket väl vara så att
oljan tar slut, och fortare än vi tror, och därmed finns inte så mycket bensin kvar
heller.
Det andra är också lika alarmerande – vi har en klimatförändring som pågår. Den
klimatförändringen kommer att lägga restriktioner för förbränningen av kol och olja.
Oavsett vi vill det eller inte så blir det så. Ni har alla sett klimatförändringen, ni
märker den. Hos oss har den inte varit så våldsam, det har bara varit stormen
Gudrun och några andra saker som har förorsakat skador som vi inte har sett på
50, 100 år i Sverige. Men det är ändå en västanfläkt jämfört med världen i övrigt.
Klimatförändringen blir vår tids stora fråga. Klimatförändringen kommer att driva
miljontals människor på flykt världen över. Klimatförändringen beror på den livsstil
vi har valt och måste ändra. Men vi ska inte ändra på ett sådant sätt att vi gör oss
av med det som är gott i de liv vi lever nu. Bensinsnålare motorer, motorer som går
på annat än bensin, självklart. Bränsle som kanske produceras i Sverige, självklart.
Enorma möjligheter för ny produktion, ny teknisk utveckling, nya investeringar, nya
jobb.
I det arbetet ska Göran Johnsson vara med, det arbetet börjar vi ganska snart. Där
ska han inte vara ensam, naturligtvis utan det ska vara folk från svensk industri och
från vetenskapssamhället. Därför att om vi är först med det här, om vi ligger i täten,
så skapar vi troligen de nya produkter som världen i övrigt snart kommer att fråga
efter. Vi blir på så sätt också en drivkraft för nya jobb och för teknisk utveckling.
Min oljekommission som annonserades på partikongressen kommer att vara i
arbete den 13 december. Göran Johnsson är en av ledamöterna och för det tackar
jag honom återigen. Vad bussigt att du ställde upp, Göran!
Vi kan vara väldigt egoistiska och säga så här: det finns inget land i världen som är
mer beroende av sin bilproduktion än Sverige. Det finns inget land i världen där vi
per capita är så beroende av bilproduktion som Sverige. Det är tunga bilar, lastbilar
och personbilar. Det är mycket bensinslukande personbilar i Sverige, de är tunga
och drar mycket bensin.
Vi måste ställa om den där produktionen, för att klara jobb och för ekonomin. Och
hur vi gör det är en gemensam angelägenhet för samhället och för
fackföreningsrörelsen och industrin.
När jag talar om exportindustrin som ryggraden så säger jag samtidigt att där
skapas inte de nya jobben. De kommer i andra sektorer. Men just därför att
exportindustrin fungerar så fungerar ekonomin och just därför kan nya jobb skapas,
så hänger det ihop. Så ingen ska tro att vi kan vara av med exportindustrin, det är
vår basindustri, och den fantastiska gruvnäringen som dömdes ut för några år
sedan av alla förståsigpåare som ger sådana enorma överskott till landet och
skapar så mycket sysselsättning. Modernt, fast i basindustri, det finns där.
De nya jobben kommer i små företag, små företag som växer. Bilden av Sverige är
den att vi har inga småföretag, utan det finns några storföretag och sedan finns det
ingenting. Det är inte sant! Förra året startades i Sverige 42 000 nya företag. Det
har inte startats så många företag i Sverige på 20 år. Sverige är det land där flest
antal nystartade företag också överlever, alltså inte går i konkurs. Det beror i sin tur

Oredigerat utkast
på att de som startar nya företag i Sverige har kunder, det är det viktigaste för en
småföretagare, att ha en kund, någon som efterfrågar varan eller tjänsten. I ett
land som haft tio år av reallöneutveckling finns en förmåga också att efterfråga.
Därför startas det många nya och små företag.
Ibland sägs det att vi inte alls är med där det växer. Nyligen kom EU med någon
slags barometer där man jämförde hela Europa och så sade man så här: i Europa
finns det finns det 500 snabbt växande högteknologiföretag. De här 500 växer
snabbast, och så tittar man på var dessa 500 nya högteknologiföretag finns
någonstans. 48 av de 500 var svenska, 10 procent finns i Sverige. Skulle det vara i
relation till vår befolkning skulle det vara 2 procent. Vi är fem gånger
överrepresenterade. Inte beror det på att vi har ett dåligt företagsklimat, det beror
naturligtvis på att vi har ett bra företagsklimat.
Vad avgör ett företagsklimat i ett land? Är det bara skatten på förmögenheterna?
Självklart inte. Det som avgör företagsklimatet i ett land är att det finns efterfrågan,
att det finns någon som vill köpa det som produceras, att de som producerar detta
är kompetenta och duktiga, välutbildade, och att det som görs också är av sådant
slag att det inte skadar vår gemensamma livsföring. I allt det där, om man börjar
titta på detta, utbildning, forskning och sådant, ligger vi i världstopp. Vi kan bli
bättre, naturligtvis, mycket bättre, och vi ska inte ta på oss att vi inte har ett gott
företagsklimat, för det har vi. Men vi kan bli bättre och vi kan också se många nya
små företag växa fram i en stark ekonomi just därför att vi klarar konkurrenskraften
i den stora exportnäringen. Så hänger det ihop och så har det alltid varit.
Vi har slutat att tala om de små företagen och vi har låtit de borgerliga beskriva
småföretagarnas villkor och väl som någonting som karaktäriseras av plågsamhet
och pina. Det är klart det är tufft att driva företag och ibland kanske också en
facklig företrädare uppträder på ett mindre omdömesgillt sätt. Det har hänt – ja det
har hänt.
Men i det hela, om man jämför Sverige med världen i övrigt, inte minst med
Europa, så står vi oss väldigt, väldigt väl. Det är därför vi kommer att kunna pressa
tillbaka arbetslösheten, därför att vi har kombinationen. Både de stora, de
ekonomiskt avgörande, de små som växer och sedan dessutom ordning och reda i
den offentliga ekonomin så att vi klarar jobben framför allt i kommuner och
landsting. Nu till årsskiftet, dessutom, ytterligare satsningar för att fånga upp de
killar och tjejer och många gånger också de som är lite äldre, som fastnar i
långtidsarbetslösheten och utanför har svårt att komma in. Dem måste vi också se,
och för det har vi arbetsmarknadspolitik. Den beskrivs ofta av de borgerliga som
någonting man kunde vara av med. Nej, säger jag. Det kan vi inte. Vi behöver ha
en väl fungerande arbetsmarknadspolitik Vi behöver ha en utbildning för dem som
har förlorat jobbet, vi behöver ha ett stöd för att komma tillbaka i arbete igen, om
alla ska ha en chans att vara med. Och alla ska vara med, så enkelt är det.
Plusjobb, satsningar på unga arbetslösa, lärlingsutbildningar på de små företagen
som inte har någon anställd alls, soloföretagarna. En lång rad insatser av
arbetsmarknadspolitisk karaktär kommer vid årsskiftet. Och då säger de borgerliga:
det där gör ni bara därför att det är valår. I och för sig inget dåligt motiv, men det är
naturligtvis inte det som är orsaken. Vi borde ha gjort det för ett år sedan. Det är
vårt stora misstag i närtid. Vi skulle ha gjort det för ett år sedan, men då sade alla
att ekonomin går som på räls. Det här går som tåget och när Bosse Ringholm lade
sin sista budget så sade man, det är en överbudsbudget. Han tar i för mycket, nu
skapas inflation. Det skapades ingen inflation. Tvärtom, den fortsatte att falla och
räntorna sänktes och arbetslösheten steg.
Så såg det ut under 2004, 2005. Nu ser vi vändningen och då ska vi inte upprepa
fjolårets misstag, nu laddar vi med arbetsmarknadspolitik, tar den risken som finns i
att ekonomin kanske blir lite för stark då. Men hellre en risk att ekonomin är lite för

Oredigerat utkast
stark och det blir lite brist på arbetskraft än att ta risken att ekonomin fortsätter att
backa och arbetslösheten växer. Mellan dessa två onda ting väljer jag det minst
onda, nämligen lite brist på arbetskraft. Sedan ska vi försöka att hantera det också.
Men nu står vi i läget att vi kommer att ha framför oss ett valår som präglas av en
fallande arbetslöshet, stigande sysselsättning och en god ekonomisk utveckling.
Det vore konstigt om inte vi lyckades övertyga människor om att detta är resultatet
av en politik som vi står för gemensamt och en politik som vi vill fortsätta att föra.
Då säger de borgerliga: ni har ju bara tur. Okej då, välj då om en regering som har
tur i stället för att satsa på en som traditionellt alltid har haft otur.
Sedan är det så att jobben är basen. Jag har talat om de här stora klimatfrågorna.
Jag ska tala om en fråga till som ni säkert inte har talat om på er kongress, IF
Metalls konstituerande kongress. Det är detta fantastiska att vi lever allt längre.
Om vårt liv blir långt och gott så blir det 70 år eller mer, den formuleringen har ni
kanske hört någon gång. Det sägs i vissa sammanhang. Det är inte sant. I dag ska
vi säga att om vårt liv blir långt och gott så blir det 90 år eller mer. Allt fler blir allt
äldre, och allt fler lever liv med många, många friska år efter pensionen. Samtidigt
som vi vet, det tycker jag är för lite uppmärksammat, att klasskillnaden syns väldigt
tydligt när man kommer upp i åren efter pensionen. De som lever riktigt länge och
har riktigt goda liv, det är de som också har haft de bästa villkoren under
arbetslivet. Klassamhället lever kvar.
Men de flesta av oss kommer att få leva väldigt länge. Var tredje kvinna kommer
att få uppleva sin 90-årsdag. Det här är en seger, det är en triumf för folkhälsa och
för välfärd. Visst är det så. Men det är också ett liv som för många innebär
ensamhet.
Det vanligaste hushållet i den här staden, Stockholm, är ett hushåll där man lever
själv. Det är säkert ett gott liv för många, man har valt det och tycker att det är
behagligt, det är inga konflikter när man kommer hem utan det är lugn och ro. Det
får räcka med jobbet. Det är ett sätt som kanske inte känns så konstigt, så länge
man jobbar och är mitt uppe i livet.
Men så en dag kommer pensionen. Så går man hem och har framför sig en
livssituation då man har jobbarkompisarna kvar, man har lite föreningsaktiviteter.
Men vartefter åren går så försvinner än det ena, än det andra. För väldigt många
människor i vårt land är det inte sällan så att man är mycket ensam när man blir
äldre. Barnen bor kanske 70 mil bort, om de ens finns, och själv bor man i ett
hyreshus på tredje våningen utan hiss. Grannarna har försvunnit för länge sedan
och den enda praktiska kontakten man har med någon annan människa kan vara
den kommunala hemtjänsten. Det är inte ovanligt att det ser ut så.
Sedan börjar man att oroa sig; vad ska hända med mig den dagen jag blir riktigt
dålig, den dagen jag inte orkar gå nedför alla tre trappor. Vad ska hända med mig,
var ska jag bo någonstans? Var finns äldreboendet? Och om jag blir sjuk
dessutom, får jag vård och omvårdnad? För vi blir sjuka när åren blir väldigt
många. Det kan vara cancer, det kan vara problem med synen, hjärt- och
kärlsjukdomar, det kan vara diabetes, det kan vara kärlkramp, det kan vara lederna
eller vad som helst. Eller allting på en gång, vilket inte heller är helt ovanligt.
När de åren kommer, då ska alla ha rätt till en bra omvårdnad och omsorg. Det
finns ingenting som är mer avgörande för ett samhälles rätt att kalla sig för humant
än det sätt vi behandlar de mest utsatta på. Barnen, där är det ingen tvekan, där
satsar vi. Sverige är troligen världens bästa land att vara barn i. Men de äldre
äldre, där är det inte tillräckligt bra. Sverige ska bli världens bästa land också att
åldras i. Du ska känna trygghet när du blir gammal, att när jag hamnar i det läget
så ska det finnas en plats för mig på ett särskilt boende. Och det ska finnas en

Oredigerat utkast
personal som är engagerad i sin uppgift, som har vettiga arbetstider och är rimligt
betald. Därför att tryggheten kan mycket väl för en gammal människa vara en
kommunalarbetare. Det är tryggheten. Det är inte pengar i madrassen. Det är inte
pengar i en rysslandsfond. Det är inte att lite på någon välgörenhet.
Utan när de verkligt svåra situationerna i livet kommer, då du kanske inte ens kan
vända dig i sängen, när du måste ha hjälp med din frukost, då är tryggheten en
kommunalarbetare.
Det är viktigt att komma ihåg och därför måste vi se till så att trygghetens arbetare,
välfärdens arbetare, har bra villkor, har vettiga förhållanden som gör att vi kan
rekrytera en ny generation att utföra det arbete som behövs när vi en dag blir
gamla. Det ska ju inte drabba oss, naturligtvis. Det är det ingen som tror, eller
kanske finns misstanken där att kanske blir det så för mig. Om tillräckligt många
går runt och oroar sig för att bli gamla, då blir samhället hårt och det blir kallt. Då
får vi heller inte ut fullt av de människor som har så mycket erfarenhet och kunskap
som just har lämnat arbetslivet, om det är oron som har gripit dem.
Det här är stora politiska frågor. 80 procent kommer säkert att fixa det här själva på
något sätt, 70 kanske. Men om alla ska med så måste vi göra det gemensamt. Då
är budskapet mycket enkelt: de resurser som växer fram måste naturligtvis också
sättas av för att klara den gemensamma välfärden. Det är klart vi ska forska och vi
ska utbilda, vi ska bygga infrastruktur och allt sådant. Men vi ska ju också se till att
de som kanske är mest utsatta av alla, de äldre äldre, får en vård och omsorg som
gör så att vi som är barn eller barnbarn känner stolthet över det land vi lever i.
Satsningarna på de äldre, kamrater, kommer att vara viktigare än skattesänkningar
till de rika.
De äldre, klimatförändringen, stora satsningar i forskning och utbildning. Jag står
och talar om politik. Jag talar om det som är gemensamma angelägenheter och
sådant som vi förfogar över själva. Sådant som vi själva kan bestämma om.
Sådant som vi själva kan påverka. Det finns ingenting svårare än politik, det ska
möjligen vara fackligt arbete. Men i den politiska arbetsuppgiften ingår ju att hela
tiden väga av alla dessa motstridiga krav och sedan dessutom kunna förklara hur
saker och ting hänger ihop och göra det på 30 sekunder, oftast försedd med elaka
frågor. Så är det.
Det ska vi göra, och vi ska fortsätta att tro på det demokratiska arbetet, därför att
det finns inget annat sätt. Så fort vi sviktar i den grundläggande demokratiska
ansatsen, i partipolitik eller i fackligt arbete, så är vi på ett sluttande plan. Så hela
tiden en livlig debatt och diskussion. Hela tiden opposition, höll jag på att säga. Ja,
det ska jag säga. Opposition. Den får gärna vara kvar som den är. Men spelet,
debatten, diskussionen, alternativen, spänsten när man tvingas motivera och
förklara, det är viktigt för er och det är viktigt för oss.
Då kan någon säga att våra organisationer är gamla, hur långt Metall och
Industrifacket går tillbaka i tiden och hur det har sett ut i tidigare
sammanslagningar, det blir säkert ett väldigt vackert träd som går långt ner i 1800talet.
Men är ni för den skull omoderna? Nej, naturligtvis inte. Det
socialdemokratiska partiet är över 100 år. Är vi omoderna? Självklart inte. Varför
då? Ja, därför att både fackföreningsrörelsen och partiet är uttryck för en
idémässigt buren rörelse. Det är idéerna som bär oss.
I fackföreningsrörelsen kan det ibland finnas ett intresse också. Men det baserar
sig på en idé om hur människor ska behandlas, allas lika rätt och lika värde. Och
fackligt arbete är därför någonting som är väldigt vackert. Det är uttryck för hur vi
ser på våra medmänniskor. Solidaritetens enkla budskap och innehåll, alla kan
någon gång göra en insats för någon annan. Ingen är så stark att inte hon eller han
någon gång behöver ha ett handtag av någon annan. Vi är beroende av varandra

Oredigerat utkast
och vi tror att samhället blir bäst om alla är med på så sätt; allas lika rätt och lika
värde. Det är den tanken som bär ett fackligt arbete och en facklig organisation,
precis som socialdemokratiskt part. De är idémässigt kopplade till varandra. Det är
ingen ny uppfinning, dessa idéer – de är urgamla. De har alltid funnits där så länge
människor har velat organisera ett samarbete. Idéerna har stått mot varandra. De
sista hundra, hundrafemtio åren har dessa idéer burits av socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen, inte minst i vårt land. Och de kommer att fortsätta att bära
dem ett tag till.
Någon gång i framtiden kommer någonting annat. Som organisation som ersätter
oss men idéerna kommer att finnas kvar. Drömmen om hur vi ska leva
tillsammans, hur vi ska se på varandra, de idéerna kommer att finnas där.
Människor kommer att brinna av vilja försvara sina medmänniskor. Människor
kommer att inse att sluter vi oss samman så blir vi starkare. Oavsett hur samhället
ser ut så finns idén där, och det är idén som bär det fackliga arbetet. Det är idén
som bär det fackliga arbetet – idén om solidaritet, idén om alla människors lika rätt
och lika värde. Det är den idétraditionen ni nu med Stefan Löfven i spetsen ska
arbeta vidare, där Göran Johnsson och andra har slutat. Det är därför det ni nu gör
är så viktigt. Inte bara för er själva, utan för er samtid men framför allt för dem som
kommer efter oss.
Lycka till med ett oerhört viktigt arbete. Tack ska ni ha!