Ost17264.pdf

— ioi —
Om ljudets särskilda arter eller om orgstammornas
tonchar akter, klangfärg
och Ij udst yrka.
§ 66. Med klangfärg förstU6 den ljudets egendomlighet,
hvarigenotn en stämma låter skilja sig Iråa
en annan.
Det är icke svårt att med örat bedömma och
åtskilja dylika egendomligheter, men ofta är det svagare
att angifva orsaken till desamma. Härvid måste
tnan veta att noga skilja mellan klangfärg och ljudstyrka,
ty om älven den första till en del beror pa
Jen sednare, så måste man dock vid lika klangfär q
^unna antaga en stämmas ljudstyrka såsom variabel»
lönen af en Gamba bör man mycket väl kunna skilja
från en principalstämmas, men hvardera stämmau
kan utan skada för klangfärgen intonera svagare eller
starkare. En qvintadena kan likaledes ljuda starkt
eller svagt utan att förlora sin tons egendomlighet-
Men hvar och en af dessa stämmor verkar dock i
alla händelser starkare än t. ex. en mild flojtstäinma.
Egendomligheten af den ton, som labialslämtilorna
ego, tillskrifver jag denna lons skärpa och
'yllighet eller en blanduiug af begge dessa egenskaper.
Skarp, skärande, klar, glänsande, tunn, mager
Och härd är tonen om, jemförelsevis med den bottom
tillhörande svängningsbreddeu (piplängden)»
blott en liten luftmassa försättes uti svängning. Ju
i .. . o a
«ulligare stötarne (luftens förtätningar och förtunningar)
äro i pipan, desto starkare är tonen.
Full, tjock, rund, oklar, matt och vek är tonen
°tn motsatsen inträffar, eller om således en för ton-