Den nationella utvärderingen av grundskolan och av ...

NR 4 2004 

VÄGMÄRKEN 

UTGES AV FÖRENINGEN LÄRARE I RELIGIONSKUNSKAP 

Religion & Livsfrågor 

> Den nationella utvärderingen av 

grundskolan och av 

religionskunskapen 

> Abrahams barn 

> EFTRE-konferensen 

> Vägmärken 

> Religion i det snabba samhället 

VÄGMÄRKEN 4:04 | 1

2 | RELIGION & LIVSFRÅGOR

REDAKTÖREN HÄLSAR 

Vägmärken 

DET FINNS EN berättelse som återkommer i många kulturer. Den handlar 

om att någon beger sig i väg för att fi nna den stora skatten, men som till sist 

fi nner att skatten fanns och fi nns där resan började. Allt det vi söker efter 

fi nns redan inom oss, säger denna historia. Vi behöver inte jaga efter lycka, 

frid och oss själva någon annanstans. Men resan har för den skull inte varit 

oviktig. Berättelsen säger oss också att ibland kan vi behöva göra resan och 

söka någon annanstans, för att slutligen förstå att vi endast kan fi nna det 

som är riktigt viktigt inom oss själva – och där i en gåtfull gemenskap med 

alla andra människor. Så går vår resa genom livet från det yttersta in mot 

det innersta, där vårt behov av andlighet till slut blir något mycket centralt. 

Efter Dag Hammarskjölds död i september 1961 fann man i hans bostad 

i New York ett manuskript med titeln Vägmärken. Vid manuskriptet var 

fogat ett brev i vilket kabinettssekreteraren Leif Belfrage gavs rätten att 

publicera texten. Här några rader ur boken: 

”Valde du dina ord rätt; vilket intryck gjorde du; trodde de att du ville ställa 

dig in … och så vidare? Är det frågor som dessa vilka håller dig vaken? Har 

du förlorat tilliten att dina intuitiva reaktioner leder rätt? I så fall känner du 

skälet: att du tillåtit hunger efter ”rättvisa” att göra dig medveten att kasta 

dig ut ur självförglömmelsen i och under uppgiften. Så, endast så, kan du 

skadas av de mångas omdömen.” 

Så blir den längsta resa vi har att göra den som leder inåt. På den vägen 

behöver vi hjälp och stöd av de som vandrat före oss och lämnat sina spår 

och märken längs vägen. Det fi nns ett ämne i vår skola som kan vara ett 

redskap för att tolka och tyda dessa tecken och spår. Det skolämnet heter 

religionskunskap och i ”självförglömmelsen i och under uppgiften” är Du 

och jag lärare i detta viktiga ämne. 

TILL SIST 

I Henning Mankells bok Djup får Lars Tobiasson Svartman ett hemligt 

militärt uppdrag att loda för en farled i den östgötska skärgården. Men det 

han egentligen letar efter är den punkt där hans lod aldrig når botten: 

”Men i hemlighet sökte han efter någonting helt annat. En plats där lodet 

aldrig nådde botten. En punkt där lodlinan upphörde att vara ett tekniskt 

instrument och förvandlades till ett poetiskt verktyg.” 

Så skulle kanske också ett skolämne kunna beskrivas. 

SVEN- GÖRAN OHLSSON 

Innehåll 

4 Ordförandetankar 

Ola Björlin 

5 Religionskunskapen utvärderad 

Gunnar Iselau 

6 Vet inte om det fi nns någon 

mening med livet. Jag har 

funderat en del på det. 

Rune Jönsson och 

Bodil Liljefors-Persson 

8 Vägmärken för 

religionsundervisning 

Ola Björlin 

10 Abrahams Barns julkrubba 

Dorothea Rosenblad 

14 Verklighetens 

omsättningshastighet 

Om religion i det snabba 

samhället 

Owe Wikström 

21 Kunskap för hela människan 

Nils-Åke Tidman 

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER 

Gunnar Iselau 

Fossilsvängen 2 

593 37 Västervik 

Rune Jönsson 

Bispgatan 79 

216 22 Malmö 

Dorothea Rosenblad 

Burevägen 18 

182 63 Djursholm 


Timotejgången 3 

417 76 Göteborg 

Owe Wikström 

Rödhakevägen 5A 

756 52 Uppsala 

Den längsta resan 

är resan inåt. 

Dag Hammarskjöld 

Dessutom medverkar 

styrelsemedlemmar, se adresser sidan 4! 

Omslagsbild: Sven-Göran Ohlsson

ORDFÖRANDETANKAR 

DET ÄR VANLIGT i nutida språkbruk att säga att 

man ”tittar på” olika fenomen. ”Vi ska titta på 

frågan”, ” vi tittar nu på hur det hela utvecklas” 

brukar det heta. Men så fort det handlar om människor 

och människors sätt att tänka och handla – och det gör 

det ju nästan alltid – blir språkbruket ett tecken på ett 

förhållningssätt. Jag menar så här: 

”Att titta på något” är att mäta och väga och 

bedöma. Om vi i vår religionskunskapsundervisning 

ägnar oss åt att ”titta på olika religioner och livsåskådningar” 

så utgår vi från en egen synvinkel, en distansbedömning 

och ett förhållningssätt som innebär att vi 

själva har intagit en observatörsposition. När vi nu ska 

börja ”titta på” hur religionskunskapsämnet ska utformas 

i det framtida gymnasiet, en process som tar sin början 

denna höst och ska pågå under 2005, så är den intressanta 

frågan: Från vilken punkt anlägger vi en synvinkel? 

Går det att inta en utanförposition när vi arbetar med 

människors livsåskådningar? Hur ska den plattform se ut 

som gör det möjligt att utforma ett religionskunskapsämne 

som ”ser människorna” och inte ”tittar på dem” i 

en icke-konfessionell skola? 

Ett annat sätt att vinkla frågan är att fråga så här: 

Hur ska vi utforma vår undervisning så att vi inte bara 

ser religioner och livssyner utifrån, utan också ser dem i 

ett inifrånperspektiv? Religionslärare i Europa samlades 

i Järvenpää i Finland i augusti för att tala om möjligheterna 

att undervisa om livssyner för hela människan, en 

utmaning som särskilt drabbar refl exionen kring/för den 

icke-konfessionella religionsundervisningen ( se artikel 

om detta på annan plats i tidskriften). Frågan blir allt 

mer akut i ett Europa med ökande livssynspluralitet, 

både på kontinenten som helhet och inom ländernas 

egna utbildningssystem. 

Religionsämnets ställning och utformning divergerar 

kraftigt mellan olika länder, även i vår omedelbara 

närhet. I Finland har varje elev rätt att undervisas med 

den egna religiösa ( eller icke-religiösa) traditionen som 

Religion & Livsfrågor 

Utges av Föreningen 

Lärare i Religionskunskap 

Årgång 37. ISSN: 0347-2159 

Redaktör Sven-Göran Ohlsson 

Ansvarig utgivare Olof Franck 

Redaktionens adress 

c/o Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 241 36 Eslöv 

tel 0413-55 55 44 

Annonser 

Gunnar Iselau, Fossilsvängen 2, 

593 37 Västervik, tel 0490-193 49 

Prenumeration & distribution 


Timotejgången 3, 417 76 Göteborg 

tel 031-26 56 96 

4 | RELIGION & LIVSFRÅGOR 

Föreningen lärare i religionskunskap 

(FLR) 

Ordförande Docent Olof Franck 

Poppelvägen 6c, 541 48 Skövde 

tel 0500-43 01 08 

Vice ordförande Adjunkt Ola Björlin 

Narvavägen 9, 724 68 Västerås 

tel 021-13 15 38 

Sekreterare 

Adjunkt Ingemar Lundström 

Leires väg 84, 44351 Lerum 

tel 0302-157 52 

Skattmästare Nils-Åke Tidman 

Timotejgången 3, 417 76 Göteborg 

tel 031-26 56 96 

”utkikspunkt”. Den konfessionella basen för religionsundervisning 

tycks betydligt vanligare än den ickekonfessionella, 

som Sverige och England arbetar efter. 

Den svenska läroplanens värdegrundsambition 

anger ett slags mål för undervisningen i skolan som även 

religionsämnet arbetar för att nå t.ex. respekt för människolivets 

okränkbarhet, förståelse för andra människors 

tro och livsstil och ett demokratiskt förhållningssätt till 

hur samhällsfrågor ska lösas. Men hur ska vi arbeta för att 

dessa värden också stärks när vi undervisar om tro- och 

värdefrågor i religionskunskapsämnet? Visst, att bättra 

på elevernas faktabas och kunskap om trosinnehållet 

i olika livssyner är ett ofrånkomligt innehåll, men om 

målen för kurserna är ganska klara, hur ser vår ”väg” 

egentligen ut? Hur skapar vi den förmåga till inlevelse 

hos och respekt för den Andres tro, som vi eftersträvar? 

Det är bl.a. i det sammanhanget som FLR och tidskriften 

Religion och Livsfrågor har en viktig roll att spela. Det 

uppdrag som åläggs religionslärare i vår skola i en tid 

som denna kräver stor förmåga att analysera vägarna vi 

vandrar på. Vi i styrelsen och tidningsredaktionen vill 

verka för en bred diskussion om religionskunskapens mål 

i det nya gymnasiet, men också om hur vägarna ska se 

ut som leder dit. I medborgarfostran, eller kanske bättre: 

medmänniskofostran, krävs en medveten träning av det 

Aristoteles kallar ”fronesis”; klokhet och förmåga att 

hantera tros- och värdefrågor i ett samhälleligt sammanhang. 

För att handha undervisningen i vårt ämne behövs 

teoretisk kunskap och praktiskt handlag, men också i hög 

grad en livsåskådningsmässig mognad och klokhet som 

förmår bereda marken för insikter som gör det möjligt att 

förhålla sig demokratiskt till tros- och värdedissonanser. 

Att tillsammans studera religionskunskap är nog lika 

mycket att vandra på en väg tillsammans med människor 

som att ”titta på” olika trossystem. Låt oss tillsammans 

analysera vilka vägmärken som blir viktiga för en sådan 

vandring! 

Ledamöter 

Bengt Arvidsson 

Kämpagränden 17c, 224 76 Lund 

tel 046-12 51 68 

Johanna Gustafsson-Lundberg 

Kopparvägen 31, 791 42 Falun 

tel 023-212 75 

Adjunkt Bodil Liljefors-Persson 

Ö. Bernadottesgatan 82, 216 17 Limhamn 

tel 040-16 28 86 

Adjunkt Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 241 36 Eslöv 

tel 0413-55 55 44 

Adjunkt Inger Öhrvall 

Turkosgatan 46, 421 50 Västra Frölunda 

tel 031-45 59 97 

Årsbok 

Redaktör Olof Franck 

ISSN: 0348-8918 

OLA BJÖRLIN 

Medlemsskap 

Medlem blir man enklast genom att 

anmäla till skattmästaren. Adress ovan. 

För medlemsavgiften (200 kr) erhåller 

man årsbok och tidsskriften. 

För pensionärer är avgiften 150 kr. 

För studerande är avgiften 100 kr. 

FLR postgiro 15 69 53-2 

FLR bankgiro 131-2222 

Hemsida www.gamdat.se/fl r 

Tryck 

Prinfo/Team Offset & Media, Malmö

GUNNAR ISELAU 

Religionskunskapen utvärderad 

Gunnar Iselau, expertanställd vid Skolverket, ger en kort introduktion 

till Skolverkets nyligen presenterade utvärdering av grundskolan. 

Artikeln har särskilt fokus på religionskunskapsämnet. 

NU03 

DEN STÖRSTA UTVÄRDERINGEN HITTILLS AV GRUNDSKOLAN 

Skolverket genomförde våren 2003 en nationell utvärdering 

av grundskolan (NU-03), den fj ärde i ordningen sedan 1992. 

Utvärderingen omfattar årskurserna 5 och 9 med tyngdpunkt på 

den senare. Sexton av grundskolans ämnen har utvärderats och 

särskilda prov för att mäta elevernas problemlösande förmåga 

genomförts. I utvärderingen användes enkäter, ämnesprov och 

processtudier. Totalt ingick 10 000 elever och 1 900 lärare vid 

197 skolor i undersökningen. I årskurs 9 genomfördes även 

en föräldraenkät. De olika ämnesanalyserna har genomförts av 

forskargrupper vid universitet och högskolor. Skolverket har 

svarat för planläggning samt analys och slutredovisning av det 

insamlade underlaget. 

Utvärderingens huvudsyfte har varit att som underlag för 

nationella överväganden och beslut om grundskolans framtida 

inriktning 

ge en helhetsbild av måluppfyllelsen i grundskolan, 

ämnesvis och i ett övergripande perspektiv, 

visa på förändringar sedan den nationella 

utvärderingen av grundskolan 1992, 

peka på behov av insatser. 

ÖVERGRIPANDE RESULTAT – NÅGRA UTDRAG 

Skolverket ser med oro på bristerna i måluppfyllelsen när det 

gäller kunskapsmålen i fl era ämnen. I synnerhet i svenska, samhällsorienterande 

ämnen, kemi och matematik fi nns det brister 

i elevernas befi ntliga kunskaper och avsevärda kunskapsluckor. 

Det sistnämnda gäller även i praktisk-estetiskt inriktade ämnen. 

Inom fl era områden har kunskapsutvecklingen stått stilla och 

inom några delområden gått tillbaka sedan 1992. Kunskapsspridningen 

inom elevgruppen är så stor att frågor måste ställas 

om eff ekterna av skolans insats. Till situationen hör också att 

betydligt fl er pojkar än fl ickor är i svårigheter i sitt lärande. 

Resultaten pekar också på fl era styrkor och positiva mönster 

som befästs och i vissa fall förstärkts sedan 90-talets början. Hit 

hör en ökad förmåga hos eleverna att gemensamt lösa problem, 

ett mer elevaktivt arbetssätt i vissa ämnen, att eleverna generellt 

sett trivs i skolan och i ökad grad upplever att de har infl ytande 

över det egna arbetet. Lärarna trivs överlag med sitt arbete och 

visar hög medvetenhet om värdegrunden. Utvärderingen ger en 

bild av en skola som lägger stor vikt vid elevernas personliga och 

sociala utveckling. 

Sammanfattningsvis pekar utvärderingen på vikten av att 

förena process och innehåll, dvs att arbeta med stoff som av 

eleverna upplevs relevant och samtidigt utvecklar deras 

kunskaper i riktning mot styrdokumentens mål. 

RELIGIONSKUNSKAPEN SKILJER UT SIG BLAND SO-ÄMNENA 

So-ämnena får genomgående höga värden i förhållande till 

andra skolämnen. Omkring 75 procent av eleverna anger att 

so-ämnena är intressanta, med undantag av religionskunskap, 

som av 62% anses intressant. Relativt andra ämnen är detta 

höga värden. Å andra sidan innebär det ett läge där ca 25 procent 

av eleverna inte upplever so-ämnena intressanta, varav 

8 procent av dessa markerar ett starkt ointresse. 

Liksom vid förra mätningen 1992 uppskattar de allra fl esta 

eleverna sina so-lärare och so-lärarna trivs i sitt arbete. 

So-ämnena är i framkant vad gäller elevinfl ytande över innehåll 

och arbetssätt. I förhållande till 1992 är arbetssätten mer 

varierande, diskussioner och enskilt arbete vanligare, läroboken 

styr mycket mindre, lärarens egna idéer styr undervisningen mer 

och eleverna arbetar mer med självvalt innehåll 

Även om likheten överväger upplever elever och lärare de 

so-ämnena olika sinsemellan. 

Av tabellöversikten nedan framgår två mer generella 

svarsmönster. Det ena är att de elever som har ämnesövergripande 

so-undervisning ger en något annan bild än 

Hi Ge Sk Re So 

Ämnet intresserar mig 77 72 76 62 79 

Jag tycker det är viktigt att ha bra kunskaper i ämnet 82 85 92 66 88 

Ämnet är bra för det jag tänker arbeta med i framtiden 36 45 61 26 55 

Jag arbetar bara för proven 40 46 43 53 38 

Ämnet är svårt 39 38 41 39 47 

Eleverna arbetar varje eller de fl esta lektioner i grupper 66 68 72 65 80 

Eleverna kan påverka arbetssättet 57 61 56 52 65 

Eleverna kan påverka innehållet i ämnet 46 50 45 43 55 

Läraren är tydlig med vad hon/han förväntar sig av oss i ämnet 68 69 74 69 76 

Fortsättning sidan 20 

Tabell 11.2. Utdrag 

ur Elevenkäten 

Procentuell andel 

instämmande svar 

(mycket/ganska 

mycket) 

▲ 


RUNE JÖNSSON OCH BODIL LILJEFORS- PERSSON 

Frågan om meningen med livet ingår i skolverkets 

nationella utvärdering av grundskolan vårterminen 2003. 

Rubriken är ett citat från ett av elevsvaren: 

Vet inte om det fi nns någon 

mening med livet. 

Jag har funderat en del på det. 

1 800 ELEVER I SKOLÅR 9 HAR BESVARAT FRÅGOR KOPPLADE TILL 

RELIGIONSKUNSKAPSÄMNET. EN SAMMANFATTNING AV RESULTATET PUBLICERAS 

PÅ SKOLVERKETS HEMSIDA UNDER NOVEMBER MÅNAD 2004. MER INGÅENDE 

ANALYSER AV RESULTATEN FÖR DE OLIKA ÄMNENA KOMMER ATT PUBLICERAS 

SENARE. RUNE JÖNSSON OCH BODIL LILJEFORS- PERSSON, BÅDA VERKSAMMA 

VID LÄRARUTBILDNINGEN, MALMÖ HÖGSKOLA, GER OSS HÄR EN KORT 

SAMMANFATTNING AV RESULTATET FÖR ÄMNET RELIGIONSKUNSKAP. 

I religionkunskapsämnets kursplan från 2000 intar livsfrågor 

och etik en central ställning. I kursplanen betonas också vikten 

av att kunskapen gestaltas och levandegörs i olika sammanhang. 

Kursplanen behandlar liksom tidigare kunskaper om olika 

religioner, deras trosuppfattningar och uttrycksformer. I ljuset av 

det mångkulturella samhället kommer även frågor om likheter 

och skillnader mellan olika kulturella och religiösa traditioner i 

fokus. 

KUNSKAP OM RELIGIONER 

En del av provet gäller i vilka av de fem stora religionerna 

i världen som man fi rar respektive jul, påsk och ramadan. 

Majoriteten av eleverna svarar rätt, men det fi nns också en stor 

andel felaktiga svar. Elever blandar samman högtiderna. Då det 

gäller de kristna högtiderna jul och påsk har cirka 90 procent 

svarat rätt, men då eleverna skall förklara bakgrunden till varför 

högtiderna fi ras visar de stor osäkerhet. Beträff ande julen svarar 

dessutom 10 procent att den fi ras av muslimer och 25 procent 

att den fi ras av judar. Endast 65 procent av eleverna svarar att 

ramadan hör hemma inom islam. 

För att få indikation på elevernas förmåga att förstå och 

tillämpa sina faktakunskaper har de också fått ge exempel på en 

religiös berättelse från valfri religion, som ”talar om hur man 


skall vara mot andra människor”. Endast hälften har gett ett 

svar som är relevant för frågan. Av dem som svarat har en stor 

del hänvisat till t.ex. budorden eller gyllene regeln (tillsammans 

31 procent) i stället för till en berättelse. De fl esta svaren som 

beskriver en berättelse anknyter till kristna texter, men det förekommer 

enstaka hänvisningar till andra religioners texter, 

t.ex. Koranen och till icke-religiösa texter, t.ex. Sagan om ringen. 

Resultaten indikerar att en stor del av eleverna, uppemot hälften, 

inte uppvisar de grundläggande kunskaper som motsvarar 

mål att uppnå i kursplanen. 

ETIK 

Läroplanens mål och riktlinjer föreskriver att ”Skolan skall 

aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta 

vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dem komma 

till uttryck i praktisk vardaglig handling.” Vidare skall skolan 

”sträva efter att varje elev respekterar andra människors egenvärde 

.../och/ kan leva sig in i och förstå andra människors 

situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa 

för ögonen”. Religionskunskapsämnets ansvar för att utveckla 

eleverna i detta avseende framgår av mål att uppnå i skolår 9 där 

varje elev ska ”kunna föra etiska resonemang och se konsekvenser 

av olika ställningstaganden”. Denna inriktning stämmer

också med tidigare läro- och kursplaner, vilket har gjort det 

möjligt att jämföra elevernas etiska tänkande över en tioårsperiod 

med utgångspunkt i samma etiska valsituationer. 

Eleverna har således fått ta ställning till samma etiska 

valsituationer som ingick i de nationella utvärderingarna 1992 

och 1995. Det gäller situationer som innebär ställningstagande 

till fusk, till att utnyttja situationer och tjäna pengar, till hur 

lärarens tid för stöd till kamrater ska fördelas, till om det är rätt 

att bryta lagen i vissa situationer och om det är rätt med medicinska 

djurförsök. Det sistnämnda är en nyinsatt uppgift, då vi 

bedömde att denna fråga är viktig för ungdomar i dag. 

Genomförandet av uppgifterna har skett på liknande sätt 

som tidigare, d.v.s. eleverna har läst och tagit ställning till 

etiska valsituationer. Eleverna har fått redovisa sitt val och sin 

motivering, och i vissa fall därefter ta ställning till följdfrågor 

som varierat perspektivet vad gäller bl.a. grad av eff ekt och den 

handlandes kön och status. Genom att eleverna svarar skriftligt 

och individuellt innebär det att deras svar tolkas i en situation 

där möjlighet till uppföljande frågor inte fi nns. Den bild som 

föreligger är således den spontana som eleverna individuellt och 

skriftligt ger vid läsning och refl ektion över valsituationen. I 

detta avseende är en jämförelse således möjlig i förhållande till 

hur eleverna svarade 1992 och 1995. 

Sammanfattningsvis kan vi se att de allra fl esta eleverna kan 

upptäcka och ta ställning till den etiska dimensionen, rätt eller 

orätt, i de valsituationer de ställs inför. Majoriteten av eleverna 

utgår ifrån och ansluter sig i sitt ställningstagande till den demokratiska 

värdegrunden, liksom de gjorde i NU92. Men andelen 

elever som är övertygade och konsekventa i ett synsätt grundat 

i människors lika värde, har minskat något. Inte så att de tar 

avstånd, utan tveksamheten i valsituationen har ökat. Främst 

är det då tanken på den egna vinningen som uttrycks starkare i 

elevsvaren idag än vid mätningen 1992. 

Då det gäller könsfördelningen konstateras en förändring 

från NU92, som tyder på att fl ickorna och pojkarna har närmat 

sig varandra i etiskt förhållningssätt. I jämförelse med 1992 svarar 

fl ickorna i mindre utsträckning med argument som handlar 

om solidaritet och ärlighet, medan pojkarna använder dessa 

argument i större utsträckning. Då det gäller förhållandet till 

barn och djur visar fl ickorna i NU03 markant större engagemang 

än pojkarna. 

Synen på människans värde belyses i nykonstruerade 

frågor om djuretik, i syfte att klargöra hur eleverna värderar 

människors och djurs liv i förhållande till varandra. Denna 

frågeställning, som ej explicit är uttryckt i styrdokumenten, är 

viktig för många ungdomar idag. I ett inledningsskede, innan 

frågorna problematiserats, uttrycker 47 procent av eleverna (fl est 

pojkar) att människan är mer värd än djuren. På frågan om det 

är rätt att använda djur i medicinsk forskning visar sig något 

mer än hälften i princip positiva, men antalet minskar om det 

gäller medicin för självförvållad sjukdom (genom rökning) eller 

djur som hundar och katter jämfört med råttor och bananfl ugor. 

Flickor är klart mer negativa till djurförsök än pojkar; 35 

procent av fl ickorna tar helt avstånd jämfört med 17 procent av 

pojkarna. 

Sammanfattningsvis kan man säga att i förhållande till läroplanens 

och kursplanens mål visar resultatet på brister framför 

allt i elevernas förhållningssätt gentemot av dem mer okända. 

Detta indikerar i sin tur ett behov av förstärkning av skolans 

genomförande av läroplanens riktlinje att ”utveckla elevernas 

känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor 

också utanför den närmaste gruppen”. 

LIVSFRÅGOR 

Ett av kursplanens mål att uppnå är att eleven skall kunna 

refl ektera över och formulera sig i för henne eller honom viktiga 

livsfrågor. 

Precis som i NU92 och UG95 visar eleverna ett stort 

intresse för existentiella frågor (livsfrågor). Elevernas önskemål 

om religionskunskapsundervisningens inriktning stämmer med 

kursplanens mål att sträva mot. Däremot menar mellan 50 procent 

och 70 procent av eleverna att de har behov av att diskutera 

dessa frågor mer än vad de gjort. 75 procent av eleverna uppger 

att de inte alls, eller ganska lite, har diskuterat den typ av frågor 

som fi nns i elevprovet. Det eleverna vill refl ektera över i 

religionkunskapsundervisningen är främst (i rangordning) frågor 

om sin framtid, om döden, om meningen med livet, om kärlek 

och om krig. 

Vilka ”livssvar” har då eleverna på sina livsfrågor? Det 

framgår att vad eleverna tycker är viktigast i livet är samstämmigt 

och lika fördelat mellan pojkar och fl ickor. Den personliga 

lyckan och tillfredsställelsen är viktigare både än att leva ett liv 

för andra och att skaff a mycket pengar. Alternativet ”att leva i 

gemenskap med Gud” har minst betydelse totalt sett. En större 

andel av elever med invandrarbakgrund än övriga elever uppger 

att de tycker att det är viktigt att leva i gemenskap med Gud. 

ELEVERNAS SYN PÅ UNDERVISNINGEN 

Eleverna anser att de arbetar mycket med olika religioners 

trosfrågor och att det är viktigt att arbeta med dessa. Men det 

som eleverna främst anser att ämnet ska innehålla, nämligen 

livs-, kultur- och samhällsfrågor samt etik, anser de att de har 

fått betydligt mindre av. Genom sina svar visar dock en stor 

majoritet av eleverna att de uppfyller kursplanens mål att uppnå 

när det gäller att ”kunna refl ektera över och formulera sig i för 

henne eller honom viktiga livsfrågor”. 

Hela 42 procent av eleverna anser att religionskunskapsundervisningen 

inte är intressant och vid en jämförelse ser vi 

att ämnet rangordnas som det minst intressanta av so-ämnena. 

Frågan inställer sig om det har något samband med ovanstående 

redovisade förhållande mellan elevernas syn på ämnets innehåll 

och vad som faktiskt fokuseras i religionskunskapsundervisningen. 

Religionskunskapsämnet anses inte av eleverna som ett 

ämne man har nytta av i framtida studier eller yrkesliv i lika hög 

grad som övriga so-ämnen. Andra undersökningar visar dock att 

antalet elever som bedömer ämnet som viktigt har ökat från 22 

procent 1997 till 31 procent 2003. 

Med utgångspunkt i elevernas uttalade behov av att belysa 

och bearbeta de existentiella och etiska frågorna, framkommer 

en bild där eleverna ser att religionskunskapsämnet är, eller 

kunde bli, ett ämne som har ett värde i sig. 

RUNE JÖNSSON OCH BODIL LILJEFORS- PERSSON 

LÄRARUTBILDNINGEN, MALMÖ HÖGSKOLA 


OLA BJÖRLIN 

Några tankar om religionskunskap och skola 

DET SVENSKA PROJEKTET att undervisa om livsåskådningar 

i enlighet med en konfessionslös läroplan kan kännas både 

utmanande och frustrerande. Utmaningen gäller förstås även om 

kursplanerna ges i en religiös friskola. 

Om man som jag inte tror att det fi nns någon helt neutral 

mark där man kan ställa sig vid sidan av och därigenom ge allt 

dess rätta proportioner och riktiga mått, får man ägna mycken 

tanke åt att medvetandegöra sig själv om hur det egna perspektivet 

kastar sitt ljus över ämnets kursplaner och läroplanens 

olika värdeideal. Det är med detta som utgångspunkt som jag 

vill skissera några vägmärken (om de ska kallas varningsmärken 

eller inte får läsaren själv avgöra) som jag tror kunde sättas upp 

utefter den väg som är den framtida religionskunskapens. Ett 

viktigt vägskäl närmar sig med nya kursplaner för gymnasiet och 

kanske nya direktiv om hur kärnämnena där ska utformas. 

OLIKA TRO – HUR FÖRHÅLLER VI OSS? 

Det återstår mycket forskning för att klargöra innebörden av 

det som i dagligt tal – åtminstone bland religionskunskapslärare 

– kallas ”sekularisering”. En stor och växande majoritet av eleverna 

i klassrummet har hur som helst ingen påtaglig koppling i 

sitt liv till det inre livet i en religion. Samtidigt fi nns en ganska 

stark kulturell och religiös mångfald representerad i många av 

våra klassrum. Vår väg kantas alltså till att börja med av frågan 

hur undervisningen framöver ska kunna skapa ett rum för goda 

möten mellan religiöst troende (i minoritet) och icke-religiöst 

troende (i majoritet). Även om en hel del i värdeundervisningen 

kan vara oproblematiskt i förhållande till livssynspluralismen 

så är värdena och värderingarna ofrånkomligt dissonanta i vissa 

frågor som t.ex. rör jämställdhetsuppfattning, medicinetisk 

grundsyn och synen på relationer och sexualitet. Förutom att 

skolan som helhet måste verka för en samsyn i många frågor 

som har att göra med det demokratiska uppdraget, måste kanske 

religionsundervisningen dessutom tydligare utveckla ett pedagogiskt 

tänkande kring förhållningssätten till olikhet. Ämnet 


ägmärken för 

religionsundervisning 

Vart är religionskunskapen och religionskunskapsundervisningen 

på väg? I följande artikel skisserar Ola Björlin, vice ordförande i FLR, 

några vägmärken längs vägen mot framtiden. Ett viktigt vägskäl 

närmar sig med nya kursplaner för gymnasiet. 

har genom en av sina tyngdpunkter i etisk analys en särställning 

bland skolans ämnen. Kanske gymnasiets kärnämne just i detta 

kan se ett av sina viktigaste framtidsuppdrag? 

RELIGION OCH POLITIK 

Religionens roll i konfl ikt- och försoningsprocesser är ett annat 

viktigt område att skapa samtal kring. Undervisningen i religionskunskapskurserna 

har förutsättningar att ge bakgrund och 

förståelse för många av de politiska händelserna i vår samtid. 

I Mellanösterns dramatiska utveckling är de tre abrahamitiska 

religionerna indragna i händelser som kräver stor kunskap och 

förtrogenhet hos den som ska tolka förloppet. Globaliseringen, 

och med den religiöst motiverade terrorismens närvaro i daglig 

nyhetsrapportering, ställer också krav på eftertanke och analys. 

Tendensen är ju att religion alltmer kommit att förknippas med 

motsättningar och våld; religionernas roll i freds- och försoningsprocesser 

får knappast några rubriker annat än i facktidskrifter. 

Händelseförloppen i pingstförsamlingen i Knutby och talibanernas 

islam i Afganistan kan lätt komma att dominera över insikter 

om frikyrkorna och den islamska församlingen i hemstaden och 

hur viktiga de ekumeniska och interreligiösa kontakter som vidmakthålls 

där är trots mediabruset om religionernas konfl iktskapande 

roll. Här måste undervisningen ta sikte på att skapa nära 

relationer mellan skola och församlingsliv för att perspektivet på 

religion och politik inte ska bli ensidigt. Syftet med detta är inte 

bara att se att vi människor i mångt och mycket är lika och har 

likartade behov och värden. Även här måste det fi nnas gott om 

utrymme för att vänja oss vid olikheter och öka förmågan att stå 

ut med att alla inte tänker som jag själv. 

”OCH NI, VEM SÄGER NI ATT JAG ÄR?” 

Ett tredje vägmärke kunde bära rubriken ”Och vem säger ni att 

jag är?”. Den kända frågan som Jesus ställer till apostlarna 

(Matt. 16) kunde kanske idag också ställas av troende från olika 

traditioner till skolans religionsundervisning: Hur beskriver ni

oss? De profana humanisterna liksom katolikerna, de judisktortodoxa 

liksom shiamuslimerna, alla kan de ställa krav på att 

kunna känna igen sig i skolans beskrivning av vilka de är och 

hur deras tro och livssyn är i sina grunddrag. Det är också en 

fråga som spelar allt större roll i den interreligiösa dialog som 

blivit allt viktigare även i vårt land och där en ömtålig samverkan 

bygger på att man visar respekt för den andra och i grunden 

försöker förstå vem hon är. Det är när skolan och religionskunskapen 

ska göra rättvisa åt de olika trosvägarna som lärarskickligheten 

sätts på störst prov. Här handlar det om att skaff a 

sig en djup ämneskunskap, men också insikter om hur mitt 

eget förhållningssätt till den andres tro faktiskt ser ut; hur en 

livssyn inte bara innehåller försanthållanden utan också en viss 

mentalitet, moralisk intuition, social tillhörighet och hemkänsla. 

Står jag som lärare ut med olikheten, eller måste jag signalera 

när jag inte själv kan acceptera det jag beskriver? Jag är benägen 

att tro att denna interreligiösa fi ngertoppskänslighet är det som 

utmärker en god religionskunskapsundervisning. 

NÅGRA FRÅGETECKEN 

Föreningen Lärare i Religionskunskap (FLR) är medlem i den 

stora europeiska organisationen för religionslärare: European 

Forum for Teachers of Religious Education (EFTRE). 

Höstens stora europeiska samling av religionskunskapslärare i 

Helsingfors har som tema att belysa hur vi klarar av att undervisa 

om religioner och livssyner på ett bredare sätt: ”Educating 

the Whole Person”. Att försöka göra rättvisa åt de olika livssynerna 

genom att visa hur personens hela jag berörs av livsinställningen; 

inte bara tänkandet utan också det andliga livet som 

helhet, känslorna och relationerna till andra människor, också 

till den egna kommuniteten och till samhällslivet i stort, är en 

grannlaga uppgift. Frågan är om lärarutbildningen av blivande 

lärare i vårt ämne är tillräckligt omfattande? Det handlar inte 

bara om de bokliga studierna av livsåskådningar och religioner, 

inte bara om seminarier om etik och livsfrågor, det handlar om 

förmågan att fördjupa den egna livsinställningen och skaff a sig 

genuina erfarenheter genom personliga kontakter med människor 

av annan tro än den egna. Det är en fördjupning av ämnet 

i den här meningen som är viktig, inte fl era akademiska poäng 

i sig. En breddning av ämnet är kanske möjlig, men i första 

hand handlar det om en fördjupning. Här får inte en framtida 

kursplaneutveckling riskera ämnets specifi ka bidrag till en fungerande 

pluralism i Sverige. 

Kommer lärarutbildning och kompetensutveckling för 

religionskunskapslärare att klara en sådan utmaning? Kommer 

kursplanearbetet som står för dörren att skapa en bra karta för 

framtida vägval? 

OLA BJÖRLIN 


DOROTHEA ROSENBLAD 

Abrahams Barns 

julkrubba 

Dorothea Rosenblad är fi l. och teol. kand. 

före detta lärare. 1991 grundade hon Stiftelsen 

Abrahams Barn för religiös och kulturell samexistens, 

som utarbetar integrationsprogram för skolans alla stadier. 

I NÅGRA SVENSKA bibliotek står numera varje advent en 

ovanlig julkrubba uppställd. Den innehåller alla de traditionella 

fi gurerna: Maria, Josef, Jesus, ängeln Gabriel, herdar, vise män 

och kameler. På ömse sidor om krubban kan biblioteksbesökarna 

läsa texten om Jesus i krubban som den står i 

Lukasevangeliets andra kapitel och i Koranens tredje sura. 

… ängeln sade till dem: ’Var inte rädda. Jag bär bud till er 

om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare 

fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är 

tecknet för er: ni skall fi nna ett nyfött barn som är lindat och 

ligger i en krubba’. Luk 2:10-12 

Änglarna sade: ’Maria! Gud tillkännager för dig det glada 

budskapet om ett ord från Honom vars namn skall vara Kristus 

Jesus; Marias son, ärad och lovprisad i denna värld och i det 

kommande livet och en av dem som skall vara i Guds närhet. 

Han skall tala till människorna i vaggan och i mogen ålder och 

han skall vara en av de rättfärdiga.’ 

Sura 3:45-46 (Mohammed Knut Bernströms tolkning i 

Koranens budskap, Proprius 2000) 

Syftet med krubban är att visa biblioteksbesökarna en del av det 

gemensamma stoff et i de kristna och de muslimska traditionerna 

som fi nns kring berättelserna om Jesu födelse. 

Under december månad inbjuds barngrupper från 

förskola och skola till biblioteket. Bibliotekarierna berättar 

om Jesu födelse som den beskrivs i Bibeln och Koranen och 

i det rika legendmaterial som fi nns. Män och kvinnor med 

mycket olika religiös och kulturell bakgrund stannar framför 

krubban. De studerar texterna som är återgivna både på originalspråken 

grekiska och arabiska, på svenska och på de tio 

vanligaste språken som talas i Sverige i dag. Igenkännandets 

glädje är märkbar. Bibliotekspersonal och lärare har också för 

varje år lärt sig mera om den historiska och teologiska bakgrunden 

och kan berätta för barnen om likheter och skillnader 

i kristendom och islam. Barnen som kommer igen år efter 

år minns vad de hörde året innan och lägger ytterligare en bit 

till sin förståelse. 


Jesus/Isa är en stor profet i islam. Den muslimske Jesus är både 

lik och olik Jesus från Nasaret i evangelierna. Han har inte 

någon biologisk jordisk far. Här överensstämmer kristen och 

islamisk teologi. 

Maria sade: ”Herre! Hur skulle jag kunna få en son, då ingen 

man har rört mig?” Ängeln sade: ”Gud skapar vad Han vill. 

Om Han vill att något skall vara, säger Han endast till det: 

”Var” – och det är. (Sura 3:47) 

Dags att betala 

årsavgiften för 

2005! 

Vi hoppas att Du har glädje av 

Religion och Livsfrågor samt 

årsboken och att Du vill vara 

medlem/prenumerant under 2005. 

Använd gärna talongen som följer 

med det här numret av tidskriften. 

Postgiro 15 69 53–2. 

Föreningen behöver Dig! 

Är vi många hörs våra röster bättre! 

Nils-Åke Tidman, skattmästare 

Ingemar Lundström, sekreterare och 

ansvarig för adressregistret

I Koranen fi nner vi historien om Jesu födelse och barndom, om 

hans underverk (sura 5:110-114), om samtal mellan honom och 

Gud och också kraftfulla uttalanden av Gud om Jesu mänskliga 

natur. Han är helt och hållet människa. Enligt islam blir han 

inte korsfäst, hans ”död” är lika mirakulös som hans födelse. 

Han lyfts upp till Gud och där kommer han att vara tills han 

återkommer vid tiden för den yttersta domen (sura 43:61). 

Enligt en muslimsk tradition är det någon annan – kanske Judas 

– som korsfästs i hans ställe. 

Själva födelsen återberättas i sura 19: Och hon blev havande 

och drog sig undan med sin börda till en avlägsen trakt. Och när 

hennes tid var inne drev henne födslovåndorna att ta stöd mot en 

palmstam och hon utbrast: ”Ack om jag hade fått dö och överlämnas 

åt glömskan innan detta skedde!” Då hörde hon någon som 

ropade nedifrån palmens rot: ”Sörj inte. Din Herre har låtit en 

bäck rinna upp under dina fötter; och ruska på palmstammen så 

skall mogna och saftiga dadlar falla ner omkring dig. Ät och drick 

och var vid gott mod!” 

…I sinom tid återvände hon till de sina med barnet på armen. 

Då sade de: ”Maria du har gjort något oerhört!” 

Berättelsen om jungfru Maria och palmen är även en kristen 

legend. Dadelpalmen som räddar Maria från att försmäkta av 

törst förekommer i berättelserna om fl ykten till Egypten. En 

annan berättelse som är gemensam egendom är den om hur 

Jesus gör lerfåglar som blir levande. Den återfi nns i Th omas 

barndomsevangelium, ett gnostiskt evangelium från andra hälften 

av 100-talet och i Koranens tredje sura vers 36-37. 

Jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Jag skall 

forma åt er något som liknar en fågel och jag skall andas på den och 

med Guds tillåtelse skall den bli en fågel och jag skall bota de blinda 

och de spetälska och med Guds vilja skall jag väcka de döda till liv. 

ATT SE DE GEMENSAMMA DRAGEN 

Enligt kristen troslära är Jesus Guds son, han är inkarnationen 

av Guds levande Ord. Han har blivit människa och är fortfarande 

Gud. Detta är särskilt tydligt i Johannesevangeliet. En 

muslim kan inte instämma i den andra trosartikeln. ”Gud kan 

inte ha några barn.” Koranen är också mycket tydlig i avvisandet 

av den kristna dogmen om treenigheten, dvs. lärosatsen om att 

Gud kan ses som Fader, Son och Ande. Treenighetsläran är inte 

lätt att förklara. Gud är omöjlig att defi niera på ett statiskt sätt. 

Han är för stor. När kyrkofäderna försökte förklara de kristnas 

gud för de fi losofi skt inriktade grekerna var han fortfarande en 

men i sig inneslutande Sonen och Anden. 

Under de första åren av Abrahams Barns arbete ute i 

skolklasser och barngrupper, höll vi oss strikt till berättelser 

ur det gemensamma judiska och muslimska legendmaterialet 

(Abraham/Ibrahim, Josef och Moses i första hand). Det viktiga 

i den här typen av religonskunskapsundervisning är ju att hjälpa 

eleverna att se de gemensamma dragen. Vi vågade oss inte på 

berättelserna om Jesus och profeten Muhammed därför att 

vi trodde att det krävde en teologiskt genomtänkt inställning 

hos de undervisande lärarna. De fl esta lärare har fortfarande 

sin bakgrund och uppväxt i det svenska samhället. Några få är 

aktivt kristna och vi vet ingenting om hur de själva defi nierar 

sin kristna tro. Andra känner sig främmande inför religion 

överhuvudtaget. Ett fåtal är faktiskt direkt fi entliga. Alla dessa 

kategorier ställs inför uppgiften att i sina klasser tala om julen. 

▲ 


ABRAHAMS BARNS JULKRUBBA 

Julkrubban är en naturlig utgångspunkt för arbetet med berättelsen 

om Jesu födelse. En dialog med föräldrar och barn som 

har sina rötter i icke-kristna traditioner är nödvändig för att alla 

som bor och lever i Sverige skall känna sig hemma. När föräldrarna 

förstår att arbetet syftar till att förmedla ökad kunskap 

om olika religioner och inte är ett försök till mission ser de inga 

problem i detta moment i undervisningen. 

Det är viktigt när man visar krubban att berätta något om 

likheter och skillnader i synen på Jesus i kristendom och islam. 

Man kan utgå från barnens egen verklighet när man berättar om 

krubban och dess gestalter. Ofta är det fl era i elevgrupperna som 

har samma namn som huvudgestalterna i krubban: en Maria 

fi nns det nästan alltid – eller en Maryam. Josefs roll i berättelsen 

är svårare. Där gör varje lärare som han eller hon känner är rätt. 

Det är viktigt att ingen gör våld på sin egen övertygelse. 

”Det är barnvakten”, sa en pojke en gång. 

Läs själva kapitlen ur Matteus (kapitel 1) och Lukas (kapitel 

2) om födelsen och komplettera med avsnitten ur sura 3:42-49 

om jungfrufödseln och Jesu födelsen samt sura 19:16-27 om 

Maria och dadelpalmen. Den berättelsen är också en legend 

i kristen tradition. Selma Lagerlöfs Kristuslegender är också 

läsning som ger inspiration till läraren som då själv kan plocka 

ut vad han eller hon vill betona i sin egen berättelse. 

Högläsning – eller ännu hellre berättande – ur Lars Collmars 

bok Djuren i stallet fångar barnens intresse direkt. Det är 

en underbar liten bok i femton kapitel där ett djur har huvudrollen 

i varje kapitel. Läraren kan läsa ett kapitel om dagen 

högt för eleverna, eller återberätta hela historien. Åsnan, oxen, 

hönan, ja till och med ormen är med och hjälper till på olika 

sätt vid förlossningen. Vi har gjort många arbeten med Lars 

Collmars bok som utgångspunkt, och resultatet har alltid blivit 

lika lyckat. Ett tips är, återberätta boken. Låt eleverna leva sig in 

i något av djuren i stallet. På Juldagen träff ar de en djurkompis 

och berättar för denna vad de varit med om dagen innan när 

Barnet föddes. Arbetet med Djuren i stallet kräver noggranna 

förberedelser. Det fi nns många poänger i berättelsen och det är 

synd att missa dem. 

ATT LÄRA SIG SAMEXISTERA 

Man kan också återberätta den heliga Birgittas uppenbarelse om 

Jesu födelse: I en nattlig syn när Birgitta besöker Betlehem ser 

hon en vacker ung kvinna, svept i en mantel och en genomskinlig 

tunika. Den unga kvinnan kommer i sällskap med en man 

som leder en oxe. Kvinnan rider på en åsna. Det är Josef och 

Maria på väg till Betlehem. De går in i ett stall och mannen binder 

djuren vid själva krubban. Sedan går Josef ut en första gång 

och kommer tillbaka med ett brinnande ljus som han fäster i 

stallväggen. Sedan går han ut igen ”för att inte vara närvarande 

vid förlossningen”. Maria lägger ifrån sig manteln och slöjan 

och tar av sig skorna. (I medeltida konst associeras Jesu födelse 

gärna till Mose kallelse. Scenen med den brinnande busken ur 

vilken Guds röst kommer med orden ”Tag av dig skorna, du står 

på helig mark” fi nns ofta återgiven i miniatyrer runt om själva 

födelsescenen.) Därefter plockar Maria fram några tygremsor av 

linne och ylle som hon skall använda till att linda barnet med. 

När Jesusbarnet föds lyses hela stallet upp av ett bländande sken 

som fördunklar det levande ljus som Josef fäst i stallets vägg. 

När den heliga Birgitta återger sin syn säger hon att hon inte 

hinner se själva förlossningen och från vilken kroppsdel barnet 

föds. (Det är intressant att jämföra den här förlossningsbe- 


skrivningen med Lars Collmars skildring av födelsen i Djuren i 

stallet. Den är mycket fysisk – för att understryka att Jesus också 

är helt och hållet människa.) När Jesus ligger på stallgolvet, hörs 

änglasången. Det är kallt i krubban och hårt på golvet. Jesus 

sträcker armarna mot Maria som tar upp sitt barn och lägger 

honom i knät och lindar honom. Nu kommer Josef in och 

gråter av glädje. Tillsammans lägger de Jesus i krubban och faller 

på knä i stor glädje och lycka. 

Tarif Khalidi, professor i arabiska i Cambridge och muslim 

säger så här: ”... (Jesus) verkar vara ett slående exempel på hur en 

religion når fram till och lånar en annan religions andliga hjältar 

för att förstärka den egna fromheten. För en religions- eller idéhistoriker 

är detta fenomen intressant och värt ett studium. Alldeles 

frånsett vad det kan avslöja om kontakterna mellan islam och 

kristendomen på det historiska planet kan det mycket väl ha något 

att lära oss i dag om hur religiösa kulturer i allmänhet påverkar 

varandra, berikas och lär sig samexistera.” 

Idag när det fi nns både kristna och muslimer – både som 

lärare och elever – i nästan varje klassrum i Sverige blandar sig 

kulturerna med varandra, vare sig man tycker att det är bra eller 

inte. Muslimska barn ser ofta videofi lmer som skildrar de muslimska 

profeternas liv. Sedan kommer de till skolan och berättar 

vad de varit med om. Deras kamrater får nu ett nytt och kanske 

annorlunda perspektiv på profeterna – och så är kulturblandningen 

i full gång. 

Numera står Abrahams Barns julkrubba på många bibliotek 

i Sverige. För varje år tillkommer något, och lärare och bibliotekarier 

berättar för barnen om det gemensamma i traditionerna 

utan att för den skull dölja några skillnader. Berättelsen hålls 

levande och de lärare och elever som lyssnar till varandras tolkningar 

fastnar inte lika lätt i fundamentalismens fälla. ■ 

DOROTHEA ROSENBLAD 

Stiftelsen Abrahams Barn för religiös och kulturell samexistens 

– en religiöst och politiskt obunden organisation – bildades 1991. 

Stiftelsens arbete och organisation har vuxit fram i nära samarbete 

med Rinkeby bibliotek. Berättelserna ur de gamla religiösa 

traditionerna står i centrum för arbetet, som lämpar sig för alla 

skolans stadier. Infödda och ”nya svenskar” får en gemensam skatt 

av berättelser som referensram. 

Abrahams Barns boksamling, i Rinkeby bibliotek, med lämplig 

litteratur för arbete med de olika religionerna kan lånas genom 

Stockholms stadsbibliotek. 

Samma rötter, Abrahams barn i tre religioner beställes genom 

bokhandeln. Hemsida: www.abrahamsbarn.org 

Medverka i nästa nummer 

av RoL! 

Manusstopp är den 14 januari! 

Skicka Ditt bidrag till 

Sven-Göran Ohlsson 

Djupadalsvägen 18, 

241 36 Eslöv


OWE WIKSTRÖM 

Verklighetens omsättningshastighet 

Om religion i det snabba samhället 

Owe Wikström är präst och professor i religionspsykologi vid Uppsala 

universitet. Han har givit ut en rad böcker om fi losofi , religion, musik och litteratur. 

Bland hans titlar kan nämnas Aljosjas leende, Den outgrundliga människan, 

Om heligheten samt den mycket uppskattade Långsamhetens lov. Wikströms 

senaste bok är Ikonen i fi ckan. Om yttre och inre resor. 

RELIGIONENS TILLTAGANDE PRIVATISERING 

För att förstå religiositetens förändrade ansikte måste vi sätta 

in den i ett större sammanhang. Alltför ofta glömmer man att 

andligheten präglas av samhällets förändring. 

I den här artikeln vill jag särskilt se hur verklighetsbeskrivningarnas 

omsättningshastighet just nu tycks snabb och ombytlig. 

Just därför krävs zoner av refl exion, kritiskt tänkande och 

långsamma kulturer för eftertanke, kanske skolan snart är den 

enda plats där man får tänka på en och samma tanke längre än 

10 minuter. 

Det uppträder nu allt fl er krockar mellan olika verklighetsuppfattningar 

och mellan olika värden inom en och samma 

kultur. Den ytligt sett endimensionella världen har ersatts av 

mångfaldens, de enkla entydiga normsystemen har ersatts av en 

moralisk och värdemässig pluralism och relativism (”Vad som är 

rätt och fel beror på. Vi kan inte luta oss mot en helig uppenbarelse 

eller vad som står i en katekes, utan vi måste resonera oss 

fram.”). En självklar framtidstro har ersatts av en motsägelsefull 

och oförutsägbar. 

I relief mot 1950 och 1960-talens framtidsoptimism framstår 

samtiden – åtminstone vid en ytlig betraktelse – som fylld 

av privatisering, individualism och moralisk ljumhet. Relativt 

få upplever att etiska, politiska eller religiösa värden är viktiga 

att kämpa eller att off ra sig för. Det sena 1960-talets politiska 

vänsterradikala medvetenhet ersattes av ”vägen inåt” genom 

psykologismens 1970-tal, där bekännelseromanerna fl öt i en 

strid ström från bokförlagen. Sekternas Indienromantik talade 

om kosmiska inre medvetanden och psykoterapin övergick från 

att vara en behandlingsform till att omedvetet främja en slags 

narcissistisk livsstil: ”Du är din egen lyckas smed.” 

Under början av 1990-talet växte en ohämmad tillväxttro 

och en yuppiekultur. Öststaterna föll samman och ingen med 

krav på att bli tagen på allvar verkar längre hävda socialism/ 

kommunism ens som idé. De stora politiska ideologierna monterades 

ned samtidigt som Sovjetimperiet vräktes överända. Visst 

har miljörörelsen och kvinnorörelsen en viss framgång och i 

ideologiernas vakuum plockas Tingsten fram igen. Men var och 

en bygger allt mer sin privata politiska åskådning. På religionens 


Vi ställde upp och 

visade våra hem 

Besökaren tänkte: 

ni bor bra. Slummen fi nns 

invärtes i eder Tomas Tranströmer 

Den skingrade församlingen 

ur Stigar 1973 

område sker samma sak. Varje enskild skapar sin egen föreställningsvärld 

och man har relativt litet behov av att legitimera den 

genom att ansluta den till en organisation eller en idétradition: 

”Min tro är min och den duger väl?” 

Kanske beror denna förändring på att de fl esta i den svenska 

välfärdens trädgård har det ekonomiskt och socialt sett så gott 

ställt att ingenting tycks väcka moralisk, religiös eller politisk 

motståndsvilja. Samtidigt har man iakttagit en välfärdens värdeförvirring. 

Inom varje företag eller på varje arbetsplats arbetar 

man sig fram till lokala etiska regler, nu när ”det gemensamma” 

inte längre går att luta sig mot eller när arbetsområdet har blivit 

alltför komplext. Distansmoralen blir tydligare. Många engagerar 

sig i Sydafrika eller sälar i Antarktis. Distansengagemanget 

kan vara en fl ykt från etisk förvirring och ignorans på hemmaplan 

till en moralisk entydighet på bortaplan. 

Det oerhörda kursutbudet gällande etik är kanske en 

bakvänd indikation på en förvirring och ett försök att fi nna nya 

mer pragmatiskt grundade legitimitetsgrunder till frågan om 

rätt eller fel. När hänvisningen till en överjordisk normsändare 

– Gud – har försvunnit söker man efter en moralens gemensamma 

källa som ”står still”. Det kanske inte är för intet som 

även tidigare hårdkokta positivister nu kan börja tala om värderealism. 

Den Hägerströmska värdenihilismen eller den socialt 

kringfl ytande moralen kanske inte var så enkel. 

RELIGION OCH SOCIAL FÖRÄNDRING 

Traditionellt starka normsändare som familjen, skolan och 

kyrkan har försvagats. Andra normsändare kommer tidigare in 

– framför allt i ungdomarnas värld där de viktigaste förebilderna 

i identitetsbildningen nu är ”kompisar”. Organiserade marknadsintressen 

styr eff ektivt via medier och musik. Förr var livsstilarna 

relativt klassbundna, man kunde se om en person kom 

från socialgrupp ett eller vederbörande kom från socialgrupp 

▲

OM RELIGION I DET SNABBA SAMHÄLLET 

tre. Nu är livsstilarna hellre bundna av åldersgrupperingar än av 

ekonomisk stratifi ering. 

Förändringen på det normativa planet är bland annat en 

konsekvens av att underliggande familjemönster ändrats. De 

sociala beröringsytorna har blivit allt fl er, samtidigt som de har 

blivit allt mindre. 

Uttryckt mer konkret, den unga människan träff ar nu långt 

fl er personer samtidigt som den ser dessa under allt kortare och 

kortare tidsperioder. Det betyder att en individ under livet träder 

i relation till ett större antal personer än förr, samtidigt som 

relationerna till dessa är mindre permanenta. I det gamla bondesamhället 

var beröringsytorna få och stora, man umgicks med 

i stort sett samma människor under hela sitt liv. Nu har man 

tidigt fl era dagisfröknar, lärare, vikarier m.m. – som man tvingas 

förhålla sig till vare sig man vill det eller inte – personomsättningen 

ökar i skolan och ju högre upp man kommer desto fl er 

viktiga personer uppträder i den växandes liv. Tanken att man 

skulle ha samma arbete under hela livet är snart främmande. 

Äktenskapet är för många inte längre ett livsprojekt. Till detta 

hör den kommunikativa förändringen; fl yttvågen, massresandet, 

arbetsresor och konferensresor. Väger man samman allt detta 

innebär det att persontätheten ökar samtidigt som personomsättningen. 

Att lära känna en annan människa kräver emellertid en viss 

tid och en viss konstans. Av sociala skäl lär sig nu människor 

relativt tidigt att inte hysa några större förväntningar på fl yktiga 

kontakter. Med nödvändighet investerar människan sällan spontant 

in i en annan människas värld. Den nya individualismen 

får som konsekvens att man helt naturligt har en annorlunda 

utrustning för att bli djupare berörd av någon annan/något 

annat. 

Samtidigt har det skett en förändring på det familjesociologiska 

planet. Kärleken och ömheten mellan familjemedlemmarna 

i ”den lilla världen” blir allt viktigare och just därför allt 

ömtåligare. I hemmet skall så mycket kompenseras av det som 

förloras i det anonyma springandet. En lång rad av familjens 

tidigare uppgifter har fl yttats över till den off entliga sektorn. 

Daghem fostrar och övervakar barnen, skolan undervisar dem, 

sjukvården tar hand om de gamla. Fritiden organiserar hela 

livscykeln genom klubbar och föreningar; ridklubbar, ungdomsgårdar 

och kyrkokörer. 

I denna förändring kvarstår ofta kravet på att familjen 

borde kunna tillfredsställa djupa känslomässiga behov. Där 

skall vrede och omsorg, oro och glädje få utlopp. Samtidigt är 

det nu nästan enbart kärleken som utgör en sammanbindande 

länk i den moderna familjen. Man ”behöver” inte varandra 

längre. Kärleken som tidigare var en bifunktion till många andra 

funktioner i familjen har nu blivit bland de viktigaste. Man 

har mer tid att fundera över om man trivs, fungerar ihop, har 

det bra, etc. Hemmet, som i storstadsmiljön har blivit en slags 

korsning av sambandscentral, tvättstuga, kylskåp och telefonkiosk 

har nu mer press på sig att både ge känslomässig näring 

och att förmedla värden och livshållning. Ett indirekt mått på 

att relationerna är ömtåliga är att vi har fl er psykologer och 

terapeuter än någonsin och att frågor om samspelet mellan människor 

tar enormt mediautrymme. Uppfostran sker medvetet till 

självständighet och strävan efter oberoende är något som hyllas. 

I Sydeuropa är det både naturligt och önskvärt att individen 

är beroende av släkten omkring sig. I Sverige planerar man för 

oberoende på ett helt annat sätt än i andra länder. 


Barnens krav på föräldrarnas uppmärksamhet når en våldsam 

styrka (just därför att behovet är konstant otillfredsställt). 

Föräldrarna i sin tur värjer sig i en känsla av att de behöver ha 

plats för sig själv. Barnen blir då ledsna, drar sig undan eller 

krånglar varvid föräldrarna i sin tur får skuldkänslor. Det gäller 

framför allt kvinnorna som bär med sig tidigare generationers 

kvinnoroller som förebild. Men den förebilden är inte funktionsduglig. 

Den förlängda ungdomstiden (många i femtioårsåldern 

tycks fortfarande klänga sig fast i ett tonårsbeteende) förungdomligandet 

liksom den motsägelsefulla mångfalden av budskap som 

går ut i samhället löser upp banden mellan individ, tradition och 

kultur. De äldres kunskaper och erfarenheter har fått allt mindre 

relevans för de yngre. Föräldrar förlorar ett tidigare erfarenhetsbaserat 

övertag. Sjuttonåringen kan mycket mer om data eller 

om Europa än sin trettionioårige far. 

Det är denna erosion av gemensam kultur som på det 

religiösa området bidrar till att bryta isär tilltron till den stora 

heligheten. Under ungdomstiden arbetar människan med sin 

identitet. Man får en känsla av vem man själv är, inte sällan 

kopplat till utbildning, yrkesroll och erfarenhet. 1990-talets 

vuxna generation blir nästan aldrig klar med sin identitetsbildning, 

något som tidigare generationer avslutade i 15–20 års 

åldern. Om identitetsarbetet förlängs i den moderna världen så 

förungdomligas själva kulturen. Därigenom leder själva åldrandet 

automatiskt till att en människa förlorar i status. Det skapar 

en existentiell osäkerhet för den gamla människan. Hon fi nner 

inte någon trygghet i gamla tiders modeller. 

MISSTRON MOT OCH LÄNGTAN EFTER DET STABILA 

Slår man samman alla dessa socialpsykologiska faktorer skapar 

det en slags konstant ”glidning” även i människans inre. I den 

personlighetens kärna som utvecklas som en följd av att en 

person inte stabilt och kontinuerligt har bekräftats av några 

få personer skapas en annan typ av ”jag”. Det är ett jag som 

hanterar sin inre värld på ett annat sätt än tidigare generationer 

gjorde. Man har talat om den narcissistiska kulturen eller 

borderline-människan. 

Förenklat kan vi säga att allt fl er människor lär sig att relativt 

tidigt inte fästa sig alltför hårt vid en annan människa eller 

grupp. Om man gör det riskerar man att bli besviken. Då är det 

bättre att inte alls satsa på relationer utan hellre på sig själv eller 

på något som man har kontroll över. Individualismen blir en ren 

överlevnadsstrategi för en individ som tidigt svikits i sitt behov 

av beroende och bekräftelse. 

Kanske denna ”personlighetsförändring” som följd av den 

stora personomsättningen och den påtvingade ytligheten leder 

till en förändrad syn på och upplevelse av heligheten. Den stora 

heligheten misstros, den lilla heligheten blir viktigare. Samtidigt 

fi nns – kan man ur psykoanalytisk synvinkel anta – en djup 

ambivalens. Det fi nns sannolikt en stor längtan efter ömhet, 

gemenskap och ömsesidig bekräftelse. Men denna längtan är 

parad med rädsla för beroende och djupa relationer – även relationer 

till det/den Heliga/Helige. Därför måste man tidigt lära 

sig att hantera kluvenheten genom att förtränga den och tänka 

”ensam är stark”, ”kan själv” och bygga sig sitt eget slott. Om 

man skulle binda sig, riskerar man att bli besviken. 

Den svenska kulturen främjar sådana individualistiska drag. 

Svenska läroplaner och uppfostringsideal är ur ett internationellt 

perspektiv egenartade genom den starka vikt man här lägger på 

▲

OM RELIGION I DET SNABBA SAMHÄLLET 

I Sydeuropa är det både naturligt 

och önskvärt att individen är 

beroende av släkten omkring sig. 

I Sverige planerar man för oberoende 

på ett helt annat sätt än i andra länder. 

självständighet. Mognad sägs vara detsamma som konsten att 

kunna vara autonom, ensam och oberoende. 

Det kanske – just därför – fi nns ett paradoxalt sug efter att 

kollektivt gå upp i massan, den moderliga varma omslutande 

bekräftelseupplevelsen. Kan detta vara en bidragande orsak till 

dragningen mot totalitära rörelser och sekter, fasta svar och 

stöveltramp? 

Psykologiska perspektiv som dessa är självfallet bara komplement 

till de sociala och ideologiska förklaringarna av att allt 

färre ger sig hän till en tydlig idé, en bestämd och genomtänkt 

religiös tro eller en klar politisk linje. Den anonyma privatreligiositeten 

utan institutionell förankring och fundamentalismen 

med extremt kollektivt fokus kanske kan tolkas som två sidor 

av samma mynt. Sannolikt ligger likartade socialpsykologiska 

faktorer bakom både längtan efter massan, värden som ”är 

stabila” och står stilla (sekter, högervridningen) och längtan efter 

att privat nå sitt eget inre, erfara meditationens källa, vara med i 

drömgrupp eller skapa sin egen ark. 

VERKLIGHETENS MEDIALISERING 

Tidigare var de stora heligheterna huvudsakligen kopplade till 

kyrkorna. Deras organisationer och aktörer, språk och bilder 

förde heligheten vidare. Kyrkorna hade tolkningsföreträde 

när det gällde ”andliga erfarenheter” och de distribuerade den 

via sina gudstjänster och förrättningar. Deras symbolvärld 

var oemotsagd. Den skapade det yttersta Vara som de fl esta i 

samhället levde i eller tog spjärn emot. Inget sådant värdesystem 

har längre självklarhetens styrka. Verkligheten är nu på ett helt 

annat sätt än för bara några årtionden fi ltrerad genom massmedia, 

det gäller även den ”andliga verkligheten”. Jag talar här 

utifrån ett kunskapssociologiskt betraktelsesätt om verkligheten 

som en social konstruktion. Massmedia tycks nu vara en av de 

viktigare meningsgeneratorerna, det må sedan gälla Expressen, 

Aftonbladet, TV-kanalerna, videofi lmerna, dekonstruerande och 

postmodernistiska poptrailers eller affi schkampanjernas massiva 

utbud. 

Att få ut ett budskap på den gemensamma samhälleliga 

scenen är viktigt för varje ideologibärande grupp. Att få en företeelse 

omskriven i pressen eller omtalad i TV gör den reell. Först 

om något är omnämnt i massmedia, i kvällstidningen eller i 

Aktuellt så ”fi nns” det. Men det som inte speglas i det off entliga 

samtalet utan för en tynande tillvaro i privata sfärer osynliggörs 

inte bara, det blir overkligt. Vad får detta för konsekvenser för 

religionen? 

Även den religiösa heligheten måste fi nna sig i att speglas via 

”den tredje statsmakten”. Synen på vad en kyrka eller en präst är 

kommer knappast längre från en faktisk präst som man möter 


i kyrka eller församling utan från den präst- eller kyrkobild 

som skapats via det massmediala utbudet – allt från Knutby till 

Palestinakonfl ikten. Talet om och beskrivningen av ”den heliga 

verkligheten” måste – för att överhuvudtaget slå igenom – tecknas 

i grova och grälla färger. Därmed osynliggörs automatiskt 

svårbeskrivna erfarenheter som för den fromma människan själv 

är starkt betydelsefulla. Massmedia bygger på förenkling. Det 

innebär att själva mediet plattar ut eller snarare osynliggör den 

heliga erfarenheten. 

Glättade och hurtiga, skandaliserade, alternativt alltför 

djupsinnigt intellektuella program, fi ltrerar undan ”religion som 

helighet” från den massmediala scenen. 

VERKLIGHETEN OMSÄTTS SNABBARE 

Medier ger ny information i en allt snabbare takt. Det leder till 

ett stimuliöverskott. ”Varje eftermiddag när man kommer hem 

går man förbi brevlådan och en binge papper hamnar omedelbart 

i den stora papperskorgen” säger någon. ”Det viktigaste 

man har att göra på skrivbord är inte sällan att hålla rent” säger 

en annan. Det fi nns en överproduktion av information i det 

moderna samhället. 

Samtidigt har människan endast en begränsad förmåga 

att ta till sig information. I forskningsvärlden har det lett till 

en allt större specialisering. Forskaren får allt svårare att hinna 

med, tv-tittaren har svårt att välja kanal, det fi nns en kamp om 

uppmärksamhet. 

Samtidigt som stimuliöverfl ödet är bedövande utvecklas 

därför ett ständigt underskott på uppmärksamhet beroende på 

att varje persons tidsbudget ständigt spricker. Om någon vill 

föra ut ett budskap och verkliggöra den via massmedia måste 

man brutalisera eller ”gasa” för att över huvud kunna göra sig 

uppmärksam. 

Ur religionens perspektiv innebär detta att den kulturella 

ram där fromhet och mystik odlas sällan speglas i medier. 

Långsamheten som kultur tonas ned. Det ytliga får större chans 

att slå igenom än ett sakligt avvägt samtal. Eftertänksamhet är 

knappast något som premieras. Konsekvenserna blir därefter. De 

sociala plattformar för andakt, stillhet kring det okränkbara blir 

allt mer osynliggjorda. De som söker förverkliga det inre livet, 

mystik eller andlig fördjupning blir antingen betraktade som 

kufar, upplevs som obegripliga eller blir föremål för ett exotiskt 

och insmickrande intresse. Samtidigt fi nns mottendenser – i det 

här fallet ett genuint, men av ett fåtal omhuldat intresse för det 

inre livet. 

Informationsfl ödet gör att en sändare allt mer måste rikta 

in sig mot speciella grupper. De fl esta får svårare att orientera 

sig utanför sina egna symboliska territorier. Så fi nns även i det 

akademiska samhället allt färre personer med bredd och lärd 

kompetens. Kyrkorna med sitt inomreligiösa språk tvingas 

inrikta sig mot dem som redan kan språkspelen. Detta får som 

följder att andra inte uppmärksammar vad som sägs; ”det angår 

inte mig”. 

Bibeln som kulturellt referenssystem har blivit otillgänglig 

för den stora mängden människor. Begrepp som ”nåd”, ”barmhärtighet”, 

”arvssynd”, ”treenighet” eller ”transsubstantiationslära” 

är okända. Få kan längre berätta en av Jesu liknelser eller 

redogöra för grunddragen i den kristna tron. Kyrkan söker därför 

fi nna nischer som är gemensamma för större grupper genom 

att fi ltrera sitt budskap via en gemensam språklig kod. Man talar 

i termer av ”livsfrågor”, ”mening” eller ”etik”. Därmed når man 

▲

OM RELGION I DET SNABBA SAMHÄLLET 

ett större språkligt territorium, ett verbalt land där fl er vistas 

än de uttalat religiöst intresserade. Samtidigt riskerar man att 

utarma kunskapen om och förtroendet för det internt kristna 

språket. 

Man urskiljer olika tekniker för att nå uppmärksamhet via 

massmedia. För att slå sig igenom det övriga massmediala bruset 

måste man arbeta med tillspetsning. Man tar då fasta på vissa 

faktorer och framhäver dem på bekostnad av andra. Löpsedlar, 

ingresser och rubriker syftar därför gärna på sensation. Genom 

förenkling undviker man komplikationer i resonemang och 

bevisföring. Men ambitionen att förenkla kan leda till ett slags 

intellektuell och språklig fundamentalism. Vid polarisering tar 

man som journalist fasta på motsatser; mellan skinheads och 

svenskar, mellan förespråkare och motståndare till EU, mellan 

patienter och läkare, mellan muslimer och kristna, mellan 

troende och ateister. Det är skillnader som framhävs och inte 

likheter. När konfl ikter uppmärksammas så har man ofta att 

göra med intensifi ering. Man förstorar den schism som fi nns. 

Genom att konkretisera så måste komplicerade sammanhang 

brytas isär, enkla illustrationer och allt snuttifi eras, för det skall 

rymmas på den mentala scen som är just TV eller tidningen. 

Den kanske viktigaste principen för medialiseringen är personifi 

eringen. Det gäller att hitta en person – gärna en kändis som 

placeras i ett fack eller en medelsvensson som man försöker göra 

till identifi kationsobjekt. 

Fortsättning från sidan 5 


▲ 

de elever som har ämnesseparerad undervisning. Ämnesövergripande 

so-undervisning beskrivs som mer intressant. 

Eleverna arbetar här i mindre grad bara för proven, de arbetar 

oftare i grupp och känner att de kan påverka mer, men de anser 

också att studierna är svårare än vad elever som läser de olika 

so-ämnena var för sig gör. Läraren upplevs mer tydlig i sina 

förväntningar. 

Det andra mönstret är att eleverna beskriver ämnet religionskunskap 

som minst intressant av de fyra so-ämnena. Det är 

främst pojkarnas åsikter som sänker värdena för religionskunskapen. 

Flest elever anger att de här arbetar bara för att klara 

proven och minst andel önskar mer undervisning i ämnet. Som 

den ämnesspecifi ka analysen i en annan artikel kommer att visa 

fi nns hos eleverna en alternativ bild av hur undervisningen i 

religionskunskap borde vara i förhållande till hur den är. 

Även i lärarnas svar skiljer religionskunskapsämnet ut sig 

från de övriga so-ämnena. Det är nära dubbelt så många av de 

behöriga lärarna, jämfört med de obehöriga, som tycker det är 

mycket roligt att undervisa i ämnet. Liknande skillnader fi nns, 

men är ej så stora, i de övriga so-ämnena. 

KUNSKAPERNA 

Kunskaperna varierar från elev till elev, från klass till klass. 

Utvärderingen av so-ämnena visar ett generellt mönster av frag- 

Tillsammans leder dessa tekniker självfallet till en förenkling 

och en trubbighet. Mer diff erentierade bilder av det som man 

berättar om har svårare att tränga sig igenom. Detta drabbar 

självfallet även undfl yende upplevelser som helighet. 

På samma sätt som journalister blir politikernas uttolkare för 

allmänheten och den allmänna opinionens uttolkare för politikerna 

så blir massmedia länken mellan institutionellt religiösa 

människor och människor utan religiöst intresse. Även den 

religiösa verkligheten har medialiserats. 

Det personliga deltagandet i den heliga riten eller besöket i 

det heliga rummet dvs något som inte är medialiserat utan upplevt 

utgör en förstahandserfarenhet. Sådana erfarenheter av det 

totalt Annorlunda måste tränga sig upp genom den tillplattade 

medialiserade verkligheten. Den måste likt en asfaltblomma ta 

sig igenom snabbheten och ytligheten. 

Samtidigt, religionens heliga rum och riter har kanske sin attraktionskraft 

och styrka just tack vare att de inte (går att) medialiseras. 

Att befi nna sig inne i en kyrka, där ingen predikar och 

ingen förklarar är snarast exotiskt och kanske därför tilldragande 

i det moderna samhället. ”Vad tyst det blev” tycker en liten 

femåring i dagis, när man kommer in i en kyrka och tänder ett 

ljus på besök hos några katolska systrar. Hon talar länge om den 

tystnaden. ■ 

OWE WIKSTRÖM 

mentariska, fl äckvisa kunskapsbilder hos eleverna. Det är stor 

spännvidd mellan olika elevers förståelse av begrepp, orsaker och 

samband. De kunskapsområden och kvaliteter i kunskaperna 

som kursplanerna föreskriver saknas ofta. Det är de ”skollärda” 

kunskaperna som främst tycks falla i glömska. 

Utvärderingen väcker frågor om undervisningen i 

so-ämnena, och inte minst religionskunskapsämnet. 

Är det så att den fragmentariska kunskapsbilden, istället för en 

förväntad mer samlad helhetsbild, signalerar 

att de omfångsrika styrdokumenten innebär att läraren gör ett 

urval som motsvarar egna intressen och idéer 

att inriktningen på individualiserat, självvalt arbete är motiverande 

men innebär att eleverna arbetar ensamma och lär sig mer om 

det de redan vet 

att so-ämnenas omfångsrika stoff innebär en undervisning som 

mer präglas av att göra än att refl ektera över vad man gjort 

På skolverkets hemsida presenteras successivt rapporter från 

NU-03. Därtill fi nns de för religionskunskapen relevanta rapporterna 

på FLR:s hemsida: www.fl r.se. ■ 

GUNNAR ISELAU

NILS- ÅKE TIDMAN 

Kunskap för hela människan 

Nils-Åke Tidman rapporterar från EFTRE-konferensen 

i Järvenpää, Finland 26–29 augusti 2004. 

VART TREDJE ÅR sedan starten 1980 har EFTRE (European 

Forum for Teachers of Religious Education) arrangerat konferenser 

för lärare som undervisar i religion i Europa. Cirkeln 

slöts detta år eftersom EFTRE bildades i Finland, och den första 

konferensen hölls i Helsingfors. En av ”the founding fathers” 

från 1980, Reijo Heinonen, deltog också i EFTRE-konferensen 

2004. 

Mycket har hänt i Europa sedan starten 1980, och detta 

avspeglar sig också i EFTRE. Som en följd av det tätare europeiska 

samarbetet i Europeiska Unionen, har EFTRE fått en 

fastare struktur. Det fi nns en styrelse och en exekutivkommitté 

som är i verksamhet också mellan de stora konferenserna som 

äger rum vart tredje år. EFTRE har en egen hemsida www.eftre. 

org. Utvidgningen av EU visar sig också i att EFTRE nu har 

18 medlemsländer representerade, och att nästa konferens år 

2007 kommer att förläggas till Budapest i det f.d. Östeuropa. 

Konferensen år 2004 var förlagd till Seurakuntaopisto i 

Järvenpää, omkring 4 mil norr om Helsingfors. Konferensanläggningen 

är till vardags den fi nska lutherska statskyrkans 

pastoralinstitut med en särskild avdelning för religionspedagogik, 

och dess rektor Juha Luodeslampi var en eminent 

värd för oss drygt 80 lärare från olika europeiska stater som 

deltog i konferensen. Från Sverige deltog Ola Björlin, Olof 

Franck och undertecknad, Nils-Åke Tidman. 

Järvenpää är känt för att en stor del av den fi nska kultureliten 

bott eller bor där; tonsättare, konstnärer och författare. 

Den mest kände är tonsättaren Jean Sibelius. Hans villa Ainola, 

där också hans grav fi nns, ligger på gångavstånd från Seurakuntaopisto. 

Vi var många konferensdeltagare som passade på att 

besöka Ainola som är ett museum sedan 1984. Ett besök i en 

tonsättares miljö passade också bra in i konferensens holistiska 

ansats eller multimedianriktning, om man så vill. Det fanns en 

fl ygel i Sibelius vackra salong, men tonsättaren använde den 

aldrig; han skapade sina stora musikaliska verk i sitt huvud, utan 

att pröva sig fram på en klaviatur. Detta säger något viktigt om 

den mänskliga föreställningsförmågan och skaparkraften. 

Temat för EFTRE-konferensen år 2004 var ”Educating the 

whole person”, kunskap för hela människan, religionskunskap 

i ett holistiskt perspektiv. Programmet bestod dels av föreläsningar 

och dels av grupparbete ”workshops”, förutom social 

samvaro och holistisk sauna med bad i den intilliggande sjön 

(för de som vågade). Under konferensdagarna förekom även diskussioner 

i regionala och språknära grupper så att vi som kom 

från Norden träff ades i en särskild grupp. 

Deltagarna kunde välja att delta i ”workshops” med teman 

som ”vision”, ”listening”, ”drama”, ”taste” . Gemensamt för alla 

teman var att de pekade på en holistisk ansats som engagerar 

hela personen, förnimmelser, känslor, tankar. 


Föreläsningarna hade samma holistiska inriktning: ”RE and the 

Spirit”, ”RE and the emotions”, ”RE and the community” samt 

” RE and the mind”. Föreläsningar och foton från konferensen 

fi nns tillgängliga att “ladda ner” från EFTREs hemsida men jag 

vill särskilt lyfta fram tre inslag i konferensen 

Under en eftermiddag gjorde vi en utfl ykt till Helsingfors 

där vi först togs emot av universitetets vice rektor i representationsvåningen 

vid det klassicistiskt strama Senatstorget. Universitetsrektorn 

avslöjade att hon hade börjat sin akademiska bana 

som religionslärare. 

Solen sken på oss som sedan strövade runt några timmar i 

Helsingfors. Många klättrade upp till den ortodoxa Uspenskijkatedralen 

vid hamnen och besökte Helsingfors Sacre Coeur, 

domkyrkan vid Senatstorget. 

Seurokontaopisto ordnade en fantastisk konferensmiddag på 

lördagkvällen med fi nska specialiteter, Mannerheims löjor och 

folkdansuppvisning. 

Inslag av informell och social karaktär är viktiga för de ger 

tillfälle för konferensdeltagarna att knyta kontakter med kollegor 

i andra länder. 

MÄNNISKOSYN OCH UTBILDNING 

Konferensen inleddes med att Peter Schreiner från Comeniusinstitutet 

i Münster utvecklade temat ”kunskap för hela människan”. 

Kunskap förknippas lätt med enbart intellektuell, cerebral 

aktivitet och verksamhet. Konferensens syfte var att bredda 

människosynen som skola och utbildning bygger på. Vi har 

en reduktionistisk och materialistisk tradition i den moderna 

västerländska kulturen som begränsar bilden av människan och 

möjligheterna att engagera hela personen i en bildnings- och 

utvecklingsprocess. Vi måste lämna antingen-eller-tänkandet när 

det gäller subjekt – objekt, insida – utsida, idealism – materialism, 

hermeneutik – empirism. Huvud och hjärta hör ihop 

liksom fakta och känslor, teori och praxis, undervisning och 

lärande. 

Barn och ungdomar som går i våra skolor kan vi inte förstå 

utan att känna till den kontext de lever i, deras konkreta sociala 

sammanhang. Peter Schreiner nämnde fl era förebilder för detta 

holistiska synsätt; Rosseau, Jung, Maslow och Rogers. 

KONTEXTUELL RELIGIONSUNDERVISNING 

En refl ektion i anslutning till EFTRE-konferensen är att den 

kontextuella inriktningen är på stark frammarsch när det gäller 

religionspedagogik i Europa. Man strävar efter att ha både ett 

lokalt och ett globalt perspektiv – glokalt – i religionsundervisningen. 

Det nya religionsämnet i Norge, KRL (Kristendom, 

Religion og Livssyn) är ett exempel på en mycket medveten 

kontextuell strävan. I Tyskland är det främst professor Hans-

Järvenpää 

Günther Heimbrock i Frankfurt am Main, som har utvecklat en 

kontextuell religionspedagogik med utgångspunkt i den mångkulturella 

miljön i Frankfurt och i fi losofen Jürgen Habermas 

teori om människans ”livsvärld”. Heimbrock kommer att fi nnas 

tillgänglig på svenska redan denna höst, då RPI (Religionspedagogiska 

arbetsgemenskapen) ger ut några av Heimbrocks artiklar 

och föredrag, översatta till svenska av Rune Larsson. 

ETIK MED KÄNSLA, FÖRNUFT OCH SAMMANHANG 

Fredagen inleddes med ett föredrag om RE and emotions av 

professor Roger Burggraeve från det katolska universitetet i 

Leuven i Belgien. Han inriktade sig på att utveckla en holistisk 

undervisning om värden, etik för hela människan. 

Inledningsvis gjorde professor Burggraeve även en kontextuell 

självbestämning. Han påpekade att han är kristen 

och tillhör den romersk-katolska kyrkan och att det är hans 

omedelbara utgångspunkt. Dialog kan inte ske med parter som 

är ”ingenting”. Först utifrån en tydlig tillhörighet och öppenhet 

kan dialog bli givande och tagande. Paul Ricoer nämndes och 

hans begrepp religion from within som just pekar på att varje 

människa har en omedelbar förståelse av vad religion är, utifrån 

sin bakgrund, ungefär som ett modersmål som kan bli utgångspunkt 

för att sedan förstå och lära sig andra språk. 

Professor Burggraeve menade att all etik börjar i en kroppslig 

känsla som sedan anpassas till verkligheten av förnuftet och 

slutligen fogas in i ett meningsskapande mönster genom både 

de stora och små berättelserna om förebilder, som varje religion 

och kultur erbjuder. Det är en intressant utveckling att känslor 

släpps in i etiska diskussioner. Etik har ofta karaktären av matematiska 

beräkningar och vägning av argument. Delvis har det 

sin förklaring i Immanuel Kants tänkande. Han avvisade känslor 

som vägledare i etiska valsituationer. Den här nya mer ”hela” 

synen på etik fi nns fi nt presenterad av två norska universitetslärare 

– även här ligger Norge långt framme – Jan-Olav Henriksen 

och Arne Johan Vetlesen: Etik i arbete med människor. 

Roger Burggraeve fortsatte sin föreläsning med att travestera 

utvecklingspsykologen Winnicott och beskrev hur en 

utvecklande miljö för barn och unga är som en känslans ”goodenough-mother” 

och en tankens ”good-enough-father”. Inte 

perfekta ”föräldrar” skall det vara, utan personer och miljöer 

som genom sina brister leder till ifrågasättande och skapar 

utvecklande diskussioner för unga människor. 

Centrum i Burgraeves föreläsning utgjordes av den judiske 

fi losofen Emmanuel Levinas tänkande om den andres ”annorlundaskap”. 

Hos Levinas blir ansiktets individualitet bilden för 

varje människas outbytbarhet och oändliga värde. Dekalogen 

och särskilt det femte budet är också grundläggande inslag hos 

Levinas. Föredraget kom därför att belysa skillnaden mellan etik 

som förbud och etik som påbud, en önskad attityd eller dygd. 

Den senare delen av föredraget blev alltmer kristet apologetisk. 

Detta var ju också föredragshållarens utgångspunkt; 

det gjorde han ingen hemlighet av. I många länder i Europa är 

också en konfessionell religionsundervisning självklar, antingen 

som ett obligatorium eller som något man väljer utifrån sin 

religiösa hemvist. För oss svenska religionslärare och än mer för 

våra danska kollegor, är det främmande med en så uttalad och 

elaborerad kristen utgångspunkt och tolkning av uppdraget att 

utbilda och utveckla barn och ungdomar i skolans värld. 

HELIGA PLATSER 

Lördag förmiddag inleddes med ett föredrag av professor 

Gordon Mitchell från Hamburg. Med sin bakgrund i Sydafrika 

och sin verksamhet som pedagogikprofessor i Tyskland hade 

professor Mitchell utvecklat ett spännande koncept som innebär 

att ungdomar med olika bakgrund besöker varandras heliga 

platser. Eleverna fi ck själva avgöra vad som var deras heliga 

platser. För de sydafrikanska barnen kunde det vara en plats i 

det fria eller en enkel byggnad där någon av de fattigas independent 

churches hade sina möten. Men det kunde också vara 

en plats som hade med traditionell afrikansk religion att göra. I 

Hamburg fi ck eleverna besöka en moské och känna på de mjuka 

mattorna och se säkerhetsåtgärderna runt en synagoga. Att barn 

får besöka varandras heliga platser är ett fredsarbete, menade 

professor Mitchell. På det sättet kan förståelse och igenkännande 

öka och religion blir en del av något större – hela livet – och det 

var ju också konferensens huvudtema. 

NY STYRELSE I EFTRE 

Konferensen avslutades med att EFTRE hade sin ”general 

assembly” och valde styrelse för den kommande treårsperioden. 

En viktig förändring är skiftet på ordförandestolen. Jeremy 

Taylor från England lämnade nu ordförandeposten. Under 

hans period som ordförande har EFTRE utvecklats från ett löst 

nätverk till en permanent organisation för religionslärare och 

religionsundervisning i Europa. Till ny ordförande valdes Sonja 

Danner från Wien. 

NILS- ÅKE TIDMAN

Den nationella utvärderingen av grundskolan och av ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?