You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
påbörjades kollektiviseringen redan under våren 1948,<br />
då den första kolchosen, "Röda stjärnan" (Punane<br />
täht) bildades i Österby. Där fanns <strong>Nuckö</strong>s mest förmögna<br />
gårdar och man antar att bönderna genom att<br />
bilda kolchosen ville undvika att stämplas som kulaker.<br />
Sedan dröjde det nästan ett år utan att det kom till<br />
någon ny kolchos, men efter deportationerna bildades<br />
under en månad i <strong>Rickul</strong>/<strong>Nuckö</strong>området 22 kolchoser,<br />
omfattande en enda by eller ett fåtal byar.<br />
En kolchos var till ägandeformen en kooperativ förening,<br />
som (formellt) frivilligt bildades av privata<br />
jordbrukare. Inträdet i kolchosen skedde genom en<br />
ansökan. Gårdens mark slogs ihop med kolchosens<br />
mark till ett enda markområde. Detta ägdes av staten<br />
men tillförsäkrades kolchosen för evigt bruk. Varje<br />
kolchosfamilj fick behålla ett stycke om 0,6 ha av den<br />
odlade marken. För privat bruk fick kolchosmedlemmen<br />
behålla bostadshus, ett begränsat antal djur (en<br />
ko, ett ungdjur, en sugga med smågrisar och 10 får),<br />
tamfåglar och de byggnader som krävdes för skötsel<br />
av kolchosfamiljens personliga boskapsdjur. Man fick<br />
även behålla mindre jordbruksmaskiner och jordbruksredskap<br />
för att kunna sköta den privata trädgården.<br />
I tillägg till detta måste man även betala en inträdesavgift,<br />
varav en del tillföll en gemensam fond. Det<br />
resterande beloppet var kolchosmedlemmens individuella<br />
insats och skulle (i princip) återbetalas i samband<br />
med utträde ur kolchosen.<br />
Kolchosens vinst fördelades bland medlemmarna<br />
enligt det antal så kallade normdagar som de hade<br />
arbetat under året. Varje arbetsprestation, till exempel.<br />
plöjning av ett hektar, uppfödande av ett svin och<br />
mjölkning av en liter mjölk, var värderad i normdagar,<br />
beroende av vilken arbetsskicklighet som krävdes för<br />
arbetsprestationen och hur viktig den var för kolchosen.<br />
Det som skilde verksamheten i en kolchos från<br />
dess marknadsekonomiska motsvarighet var att dess<br />
Ansökan den 30/3 1949 från Johannes Hamberg till<br />
<strong>Rickul</strong> kommuns exekutivkommitté om inträde för<br />
honom och hans hustru i kolchosen "Nya Roslep".<br />
5<br />
Rev A 2006-11-18<br />
verksamhet var så hårt styrd ovanifrån. Detta gällde<br />
såväl verksamhetssättet som vad kolchosen skulle<br />
producera. Från länets/rajoonens jordbruksavdelning<br />
kom produktionsplaner till kommunen, där de gjordes<br />
om till detaljerade planer för varje kolchos. Kommunens<br />
exekutivkommitté styrde och kontrollerade kolchosernas<br />
verksamhet med järnhård hand. I protokollen<br />
från <strong>Rickul</strong> kommuns exekutiv-kommittés möten<br />
finns ett ständigt missnöje med kolchosledningarnas<br />
arbete. Det är snarare regel än undantag att protokollen<br />
börjar med kritik: "Efter att ha åhört kolchosordförandens<br />
redogörelse ..... finner kommittén att xxx på<br />
ett otillåtet och likgiltigt sätt / inte på något sätt har<br />
förstått att / inte har fäst tillräckligt stort avseende vid<br />
...".<br />
En del av produktionsresultatet var kolchosen<br />
tvungen att leverera till staten för ett närmast symboliskt<br />
pris. Resten kunde man sälja på den så kallade<br />
kolchosmarknaden till mer marknadsmässiga priser.<br />
Det visade sig ganska snart att bykolchoserna var<br />
för små som ekonomiska enheter för att kunna bli<br />
bärkraftiga (detta hade man säkert från början klart för<br />
sig i Sovjetunionens högsta ledning). De hade ingen<br />
möjlighet att bekosta de investeringar som krävdes i<br />
form av byggnader och jordbruksredskap. Som exempel<br />
kan nämnas kolchosen Uus Rooslepa, i vilken<br />
1949 bodde 27 familjer. Kolchosen odlade säd på 35<br />
ha och potatis på 10 ha. Dessutom fanns 174 ha slåttermark.<br />
I slutet av året ägde kolchosen 25 nötkreatur,<br />
varav 13 kor, 6 svin och 10 får. Det året delades<br />
per normdag ut cirka 2,3 kg säd, 7,8 kg potatis,<br />
0,1 kg köksväxter, 9 kg hö och 4 kg strå och agnar.<br />
Den kontanta vinsten blev så liten att inget delades ut.<br />
Vad hände sedan?<br />
De existerande bysovjeterna behölls till en början,<br />
men under de följande decennierna skedde ihopslagningar<br />
så att det 1976 endast fanns en bysovjet, Birkas<br />
bysovjet, med samma gränser som dagens <strong>Nuckö</strong><br />
kommun.<br />
Redan år 1950 började man slå ihop bykolchoserna<br />
till allt större enheter. Denna process fortsatte ända<br />
tills dess att det från 1976 fanns en enda kolchos, "Leninkolchosen",<br />
med centrum i Birkas. Större produktionsenheter<br />
fanns endast i Birkas och Sutlep.<br />
Koncentrationen av jordbruket till allt större enheter<br />
och den ökade mekaniseringen gjorde att behovet<br />
av arbetskraft ute i byarna minskade. De unga familjerna<br />
flyttade till Birkas eller Sutlep, där det fanns<br />
arbete och bostäder, eller lämnade området och flyttade<br />
till städerna. Ungdomar som skaffade sig utbildning<br />
på annat håll flyttade inte tillbaka. Detta ledde till<br />
den avfolkning och det förfall ute i bygderrna som<br />
kunde beskådas när Estland åter blev fritt och det blev<br />
möjligt att besöka den forna hemtrakten.
Change language