You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Under den tyska ockupationen förklarades den<br />
kommunistiska jordreformen för ogiltig. Större delen<br />
av de nybildade gårdsmarkerna lämnades tillbaka till<br />
de förutvarande ägarna, men endast för brukande.<br />
Någon laglig bekräftelse om återlämnande av äganderätten<br />
kom aldrig.<br />
När sovjetmakten åter etablerade sig i Estland under<br />
hösten 1944 var den viktigaste uppgiften att få<br />
igång livsmedelsförsörjningen. För att möjliggöra<br />
detta accepterade man i början att jordbruket fortfarande<br />
bedrevs i privat form. De övergivna estlandssvenska<br />
gårdarnas byggnader, djur, jordbruksredskap<br />
fruktträd, bärbuskar och annat konfiskerades och<br />
överlämnades för brukande till de nya bosättarna (benämnda<br />
"nybrukare").<br />
För att styra verksamheten med konfiskeringar och<br />
överlämnande av marker och egendomar till nybrukarna<br />
bildades 1944 i varje kommun en kommission<br />
för markreglering. Den som ville bruka en gård måste<br />
ansöka om detta hos kommissionen (se figur 2). Överlämnandet<br />
blev en långvarig process men under våren<br />
1947 var arbetet klart. I <strong>Rickul</strong> kommun överlämnades<br />
totalt 194 gårdar. Gårdarna areal var ganska liten,<br />
i genomsnitt 16,6 ha. De som ansågs ha hjälpt tyskarna<br />
under kriget kallades "Tyskarnas hantlangare –<br />
Fosterlandets förrädare" och fick endast 5 ha. Till<br />
Ansökan den 11/1 1946 från Salme Raudsik till <strong>Rickul</strong><br />
kommuns markkommission att få bruka gården Irjas<br />
16 i Roslep. Hennes man har stupat i Röda armén,<br />
hon har fem barn i åldern 4-14 år och makens 70åriga<br />
mor att försörja. Hon har en ko.<br />
3<br />
Rev A 2006-11-18<br />
varje brukare överlämnades ett slags lagfart: "Stadfästelse<br />
angående jordbrukarens rätt att bruka jorden i<br />
evig tid". Den "eviga tiden" varade i två år, fram till<br />
våren 1949, då kollektiviseringen påbörjades!<br />
Att jordbruket under de första åren bedrevs i privat<br />
form betydde inte på något sätt att den enskilde jordbrukaren<br />
själv kunde besluta om vad som skulle produceras<br />
på gården. Tvärtom, från myndigheterna kom<br />
produktionsplaner i vilka det föreskrevs exakt (ned till<br />
hundradelen av en ha!) hur mycket mark man skulle<br />
odla med varje gröda och hur många djur man skulle<br />
ha av varje art.<br />
Den under den första ockupationen 1941 införda<br />
leveransplikten av jordbruksprodukter till staten,<br />
"normerna", fortsatte. Storleken av normerna beräknades<br />
enligt gårdens nyttoareal och husdjur och ökade<br />
progressivt med gårdens storlek och bärkraft. Den<br />
ersättning som bonden fick för normleveranserna var<br />
endast 1-2 procent av marknadspriset.<br />
Under åren av privat jordbruk skärptes successivt<br />
skatter och pålagor. Till exempel höjdes från 1946 till<br />
1947 jordbruksskatten nästan till det dubbla för de<br />
gårdar som inte var så kallade kulakgårdar (begreppet<br />
"kulak" beskrivs längre fram i artikeln), för kulakgårdar<br />
hela 12,5 gånger. För de senare var syftet helt klart<br />
att de skulle elimineras genom att göras olönsamma.<br />
Det var många nybrukare som inte klarade av att<br />
uppfylla normerna och få tillräckligt mycket kvar för<br />
att försörja sig och sin familj. Eftersom många av dem<br />
var kvinnor utan någon manlig arbetskraft på gården,<br />
gällde det i hög grad dessa. Till kommunernas exekutivkommittéer<br />
inkom därför ett stort antal ansökningar<br />
om nedsättning av normerna eller, i det fall att man<br />
redan hade gett upp, ansökningar om att få lämna<br />
gårdarna. Detta beviljades i de allra flesta fall om man<br />
hade fullgjort sina skyldigheter mot staten.<br />
Kulakförklaringarna<br />
En förutsättning för man skulle kunna genomföra den<br />
planerade kollektiviseringen av jordbruket var att man<br />
dessförinnan kunde bryta de privata jordbrukarnas<br />
motstånd. De skulle inse att det bästa för dem var att<br />
bilda kollektiv, eftersom alla andra alternativ var sämre.<br />
De maktmedel man använde sig av var, som ovan<br />
nämnts, ökade pålagor och bestraffning av de bönder<br />
som betraktades som "kulaker".<br />
Enligt stalinistisk terminologi skulle man som kulakhushåll<br />
räkna hushåll, som under den tyska ockupationen<br />
eller senare systematiskt hade använt extern<br />
arbetskraft. Det andra mest åberopade motivet för<br />
kulakförklaring var systematiskt erhållande av inkomster<br />
genom att låta andra hushåll använda komplicerade<br />
jordbruksmaskiner mot ersättning i pengar eller<br />
in natura. En sådan maskin var till exempel en traktor<br />
eller ett tröskverk.
Change language