Här - Rickul-Nuckö hembygdsförening

Nybrukare måste gratis ställa nödvändig arbetskraft
och eventuell häst till kommissionens förfogande. De
på högre ort godkända planerna skall genomföras av
kommunens KM. Även i dessa bägge dokument påbjuds
att utdelning av mark säkerställs för dem som
var i Röda armén och för krigsinvalider. De i artikeln
angivna grundarbetena skulle vara slutförda till den 15
december 1944.
I jordbruksministerns anvisningar förklaras i klartext
att även de gamla gårdsägarna får de gårdsmarker,
som inte har överförts till markfonden, för brukande
i evig tid om ägaren själv eller hans familjemedlemmar
brukar gården. De som hade arrenderat ut
sin gård får ha en 20-30 ha stor gård endast om de
själva börjar bruka den. Om ägaren inte börjar bruka
sin gård, förs hela gården till den statliga markfonden.
I sådana fall har arrendatorn företrädesrätt att få 12-18
ha av sin tidigare arrendegård, dock skall hänsyn tas
till hans uppträdande under den tyska ockupationen.
Emellertid, om han har tillräckligt med arbetskraft och
inventarier, kan han erhålla en 20–30 ha stor gård för
evigt brukande. Alla arrendeavtal beträffande marker
och byggnader förklaras ogiltiga. Vid behov kan alla
ny- och ombildade gårdar reglera gränser och byta
mark. Kommunens KM skall utarbeta planer byvis,
eller per grupper av gårdar, hur de konfiskerade gårdarna
och markerna skall användas. Noggranna anvisningar
ges om vad som skall bokföras och upptas i
planerna. Detaljerade anteckningar krävs beträffande
konfiskerade marker, byggnader och inventarier, vem
som får gården till användning, arealernas storlek,
vilka byggnader, antalet olika inventarier m.m., från
vem de konfiskerades och på vilken laglig grund. Vid
utlämnandet av byggnader, inventarier, fruktträd m.m.
skall antecknas allt som skall prissättas. Proceduren
för överklagande av länskommissionens beslut beskrivs
och även hur dessa sammanträden skall protokollföras.
Genomförandet drog emellertid ut på tiden. Det
kom in alltför få ansökningar om att få ny mark, ansågs
det på högre ort, bl.a. av kommunistpartiets centralkommitté.
De ansvariga i kommunerna fick svidande
kritik: de arbetade trögt, de hade inte lyckats
förklara reformens ideologiska bakgrund och betydelse.
Man hade upptäckt att många stora gårdar hade
delats upp mellan släktingar. Dessa fiktiva jordbruk
skulle klaras ut. Man skulle även mer aktivt ha konfiskerat
folkfiendernas jord, djur och redskap, men
även rättat till orättvist förminskade gårdsarealer.
Folkkommissariernas råd och kommunistpartiets centralkommitté
kom ut med en ny bestämmelse den 14
december 1944 (artikel 186), där man inledningsvis
uttalade sitt missnöje. Lagens genomförande gick för
långsamt, bl.a. återlämnandet av mark, skördar och
inventarier till tidigare nybrukare. Man förpliktar inte
bara de tidigare nämnda underorganen att genomföra
2
Rev A 2006-11-08
en rad skyndsamma åtgärder, utan tar även kommunistpartiets
länskommittéer till hjälp. Datum för genomförandet
sattes till den 15 januari 1945. Det som
skulle genomföras var tidigare nämnda konfiskeringar.
Därtill kontroll av varje enskild gård som hade fått
sin areal minskad enligt jordreformen för att fastställa
från vilka av dem boskap, hö, jordbruksredskap och
inventarier skall uppköpas respektive konfiskeras i
den omfattning som skulle motsvara den konfiskerade
markarealen. Därvid skall ägarens och hans familjemedlemmars
uppförande under den tyska ockupationen
beaktas, liksom gårdens välstånd och om gården
har haft ständigt anställd arbetskraft. Egendomar som
konfiskeras eller köps upp skall gratis överlämnas, i
första hand till maskin- och traktorstationer och hästlånestationer.
Det som blir över skall överlämnas till
nybrukare. I denna författning påbjöds just att dessa
stationer skulle återbildas och upprustas. Över hela
landet skulle 23 maskin- och traktorstationer och
minst 250 hästlånestationer, med åtminstone 15 hästar
i varje, vara i gång till den 1 februari 1945. Traktorstationen
som skulle betjäna även Rickul och Nuckö
fanns ca 2 mil därifrån, i Taebla. Stationernas huvudsakliga
uppgift var att hjälpa nybrukare. Dessa kunde
även få lån för att komma igång med lantbruket. Även
institutioner och företag, t.ex. sjukhus och traktorstationer,
kunde bedriva lantbruk som biinkomst (abimajand).
Vid en självkritisk genomgång av genomförandet
av markreformen några år senare skrevs det att fel och
brister i det dittills utförda arbetet berodde inte enbart
på motstånd av de bönder som var "kulaksinnade" och
"gråbaronaktiga", utan även till stor del berodde på
partiorganisationernas svaghet och klena bemanning.
Liksom under den ryska revolutionstiden uppdelades
landsbygdens befolkning även i Sovjetestland i klasser
som fick motsvarande benämningar. Karaktäristiken
nedan är enligt "Estlands Sovjetiska Encyklopedi":
"Fattigbonde: småbrukare, som lever av egen eller
arrenderad markbit och hör till bondebefolkningens
fattigaste skikt. Hans hushållning tillåter ett torftigt
uppehälle, för ytterligare inkomster måste han ibland
sälja sin arbetskraft till storlantbrukare. Som resultat
av kollektiviseringen försvinner fattigbonden som
socialt skikt.
Mellanbonde: småproducent, som lever av egen eller
arrenderad mark, hör till socialskiktet mellan fattigbonde
och kulak. Familjen klarar sig på gårdens inkomster
som under bättre år även ger ett överskott.
Vid säsongarbeten använder mellanbonden ibland
även avlönad arbetskraft. Före kollektiviseringen var
mellanbonden det dominerande skiktet i byarna.
Kulakhet: landsbygdens borgarklass, bybourgeoisien,
del av bondebefolkningen som ständigt exploaterar
främmande arbetskraft, men även själv kroppsarbetar.
Kulakens huvudsakliga inkomstkälla är försäljning av