Här - Rickul-Nuckö hembygdsförening

RICKUL/NUCKÖOMRÅDET 

UNDER SOVJETISKT 

STYRE 1944-1991 

Faktainsamlingsarbete utfört av 

Grupp 44 

Alrik Boman Erling Lemberg 

Göte Brunberg Harry Seffers 

Lennart Strömkvist

GRUPP 44-PÄRM, DOKUMENTFÖRTECKNING 

Uppslag Dokumentnamn Rev. Författare 

0 Försättsblad 

Grupp 44-pärm, dokumentförteckning B 

1 Allmänt 

Projektbeskrivning för arbetsgruppen 

"Kommunens historia 1944-1994" 

Rickul/Nucköområdet under sovjettiden 

1 

A Göte Brunberg 


Rev. B 2009-03-09 

2 Det politiska systemet 

Sovjetunionens statsskick A Aino Luukas, Harry Seffers 

Kommunistpartiet A Aino Luukas 

Idéer, ideal, illusioner A Aino Luukas 

Lokalt styre i Rickul/Nuckö-området A Göte Brunberg 

3 Det fria jordbrukets år 

De första nykomlingarna A Harry Seffers 

Början till lantbrukets omvandling A Harry Seffers 

Nybrukare i Rickul kommun 1947 A Göte Brunberg 

De som blev kvar – estlandssvenskarna 

i Nuckö socken under sovjettiden 

PA1 Göran Hoppe 

4 Kulakförklaringar och deportation 

Brev angående kulakförklaringar A Nikolai Karotamm, Arnold Veimer 

Kulakförklaring i Nuckö och Rickul A Alfred Lumeste 

Marsdeportationerna 1949 A Ülo Ojatalu 

Förteckning över deporterade från 

Nuckö och Rickul år 1949 

A Alfred Lumeste 

5 Kollektivisering 

Bildandet av kolchoser i Nuckö och 

Rickul 

A Alfred Lumeste 

Typstadgar för jordbruksartell A Göte Brunberg 

Kolchosen "Uus Rooslepa" A Göte Brunberg 

Leninkolchosen på Nuckö 1949-1992 A Toivo Kempi 

En arbetsseger A Harry Seffers 

6 Intervjuer 

Intervjuer med Rickul/Nucköbor A Alrik Boman, Erling Lemberg, Harry 

Seffers, Lennart Strömkvist 

Leida Kibus minnen A Ingrid Forsel 

7 Samhällslivet 

Skolväsendet i Rickul/Nuckö under 

sovjettiden 

Social omsorg och sjukvård i Rickul/- 

Nuckö under sovjettiden 

Skärvor ur troslivet i Sovjetestland och 

situationen för den Evangelisklutherska 

församlingen i Nuckö 

8 Statistikuppgifter 

Befolkningstal i Rickul kommun år 

1945 


A Ingegerd Lindström 

A Leevi Reinaru 

A Harry Seffers 

Invånarna i Gambyns bysovjet år 1950 A Harry Seffers 

Diverse statistikuppgifter A Göte Brunberg 

Nucköhalvöns befolkning 1944-75 PA2 Priit Pärnapuu

PROJEKTBESKRIVNING FÖR ARBETSGRUPPEN 

"KOMMUNENS HISTORIA 1944-1994" 

Göte Brunberg 

Rev A 2006-11-08 

1. SAMMANFATTNING 

Arbetsgruppen "Kommunens historia 1944-1994" (kortfattat kallad "Grupp 44") bildades, tillsammans 

med ett stort antal andra arbetsgrupper, genom styrelsebeslut den 2 mars 1999. 

Hembygdsföreningens dåvarande ordförande Sven Boman formulerade i Medlemsblad nr 2 

1999 arbetsgruppens uppgift på följande sätt: 

"Det finns numera en hel del litteratur som behandlar svenskbygderna i Estland fram till den s.k. 

överflyttningen. Däremot är det mycket knapphändigt med material för perioden därefter, d.v.s. 

under Sovjetunionens ockupation. Här finns det således ett tomrum och vi känner ett behov av att 

göra något åt detta. Det är en kulturhistorisk gärning att ta sig an detta verk och kanske rent av det 

största projekt vi nu har att ge oss i kast med. När denna dokumentation om några år blir färdig, 

kan den bli en "bestseller"." 

Man såg alltså en bok som resultat av projektet. 

För att strukturera arbetet delades projektet in i två faser: "en faktainsamlingsfas" och en "bokfas". 

Resultatet av faktainsamlingsfasen skulle bli underlaget vid själva skrivningen av boken i bokfasen. 

Under projektets gång framkom att det skulle bli alltför resurs- och tidskrävande för att gruppen 

skulle orka med båda faserna. Gruppen föreslog därför Hembygdsföreningen styrelse att projektet 

skulle begränsas till att slutföra faktainsamlingsfasen och dokumentera resultatet av denna. Detta 

godkändes vid styrelsemötet den 11 december 2002. 

Det mål som ställdes upp vid bildandet av gruppen har därmed inte nåtts. Det är dock gruppens 

uppfattning att dokumentationen i sig har ett stort värde, och att det med den som underlag är möjligt 

att (som ett separat projekt) sammanställa en bok enligt det ursprungliga uppdraget. 

Dokumentationen är samlad i en pärm "Rickul/Nucköområdet under sovjetiskt styre 1944-1991". 

Pärmen finns i två exemplar: en för SOV:s arkiv och en för Rickul/Nuckö Hembygdsförening. 

2. MEDLEMMAR 

Arbetsgruppen har sedan den bildades haft följande medlemmar: 

• Alrik Boman (sammankallande). 

• Lennart Strömkvist (sammankallande). 

• Erling Lemberg (avled 2006). 

• Harry Seffers. 

• Göte Brunberg. 

Raul Targamaa och Ingegerd Lindström har under en del av tiden arbetat som adjungerade medlemmar. 

3. UTFÖRANDE 

3.1 ALLMÄNT 

När arbetsgruppen påbörjade sin verksamhet diskuterades olika metoder för att komma fram till 

målet. 

Ett radikalt alternativ skulle ha varit att låta en utomstående författare göra hela arbetet. Den 

estniske journalisten och historikern Alfred Lumeste hade på uppdrag från Oru kommun (Nuckös 

grannkommun) skrivit boken "Orult Siberisse" (Från Oru till Sibirien). Den behandlar ungefär samma 

tidsskede som det som vi är intresserade av. Vid en förfrågan till Lumeste visade han sig vara 

intresserad och nämnde ett pris av ca 30 000 EEK (ca 20 000 SEK). Till detta skulle då läggas 

kostnaden och arbetet för att översätta Lumestes text till svenska. 

Gruppen bedömde det som att skulle bli svårt att styra och påverka resultatet om uppdraget i 

sin helhet lades på en utomstående. Det beslutades att den större delen av arbetet skulle utföras 

1

Rev A 2006-11-08 

av gruppen och att uppdrag skulle läggas ut externt endast om det var ekonomiskt och tidsmässigt 

motiverat (till exempel innebar omfattande studier av dokument i arkiv i Estland). 

3.2 ÄMNESOMRÅDEN 

Gruppens arbete inriktades på att täcka och beskriva ett antal ämnesområden enligt följande: 

• Estlandssvenskarnas utflyttning. 

• De som stannade kvar. 

• Nya bosättare. 

• Det privata jordbruket under åren 1944-49. 

• Deportationen 1949. 

• Kollektiviseringen 1949. 

• Kolchosernas verksamhet. 

• Administration och myndighetsutövning. 

• Befolkningsstruktur. 

• Militär närvaro. 

• Infrastruktur. 

• Utbildning. 

• Kultur. 

• Religion. 

• Vård och omsorg. 

• Perestrojka och glasnost. 

• Estland åter fritt. 

3.3 ARBETSSÄTT 

Arbetssättet för att införskaffa information om ämnesområdena och dokumentera dessa har varit: 

• Översättning av befintliga estniska dokument. 

• Intervjuer med personer som under den aktuella tiden bodde i Rickul/Nucköområdet. 

• Egna uppsatser baserade på studier av arkivmaterial. 

• Beställning av uppsatser i Estland. 

4. ARTIKLAR OCH UPPSATSER 

4.1 ÖVERSÄTTNINGAR AV BEFINTLIGA DOKUMENT 

Bland de översatta dokumenten kan nämnas följande: 

• "Nucköhalvöns befolkning 1944-75" (Noarootsi poolsaare rahvastik 1944-75), ett forskningsarbete 

av eleven vid Nuckö gymnasium Priit Pärnapuu. 

• "Leninkolchoskrönikan" (Noarootsi kolhoosi kroonika), som beskriver Leninkolchosens i Birkas 

verksamhet under åren 1949-93. 

• "Birkas skolas elevkår läsåret 1948/49" (Pürksi kooli õpilaskond 1948/49. õppeaastal), ett elevarbete 

vid Nuckö gymnasium. 

• "Typstadgar för jordbrukskartell" (Põllumajandusliku artelli tüüp-põhikiri), som är de stadgar enligt 

vilka kolchosernas verksamhet bedrevs. 

Dessutom har ett antal mindre dokument översatts. 

4.2 INTERVJUER 

Gruppen har sammanställt 22 egna intervjuer med kvarboende ester och svenskar. Dessutom har 

en intervju i form av ett skolarbete översatts. 

Huvuddelen av intervjuerna utfördes vid resor till Estland under åren 1999 och 2000. 

2

Rev A 2006-11-08 

4.3 EGNA UPPSATSER 

Gruppen har skrivit 14 egna uppsatser. De har i första hand baserats på uppgifter i dokument i 

länsarkivet i Hapsal (Läänemaa arhiiv). Cirka 1 500 sidor dokument har kopierats av gruppmedlemmarna 

på en kopieringsapparat, som genom Alrik Bomans initiativ skänktes till gruppen och 

deponerades på länsarkivet. 

Ett par större egna uppsatser är: 

• "Början till lantbrukets omvandling" (Harry Seffers). 

• "Kolchosen 'Uus Rooslepa'" (Göte Brunberg). 

4.4 BESTÄLLDA UPPSATSER 

Följande uppsatser har beställts av författare i Estland: 

• "Kulakförklaring i Nuckö och Rickul" (Alfred Lumeste). 

• "Bildandet av kolchoser i Nuckö och Rickul av (Alfred Lumeste). 

• "Marsdeportationerna 1949" (Ülo Ojatalu). 

• "Skärvor ur troslivet i Sovjetestland och situationen för den evangelisk-lutherska församlingen i 

Nuckö" (Leevi Reinaru). 

• Några smärre uppsatser, bland annat om kommunistpartiet (Aino Luukas). 

Uppsatserna har översatts inom gruppen. 

3

1 

Rev A 2006-11-18 

RICKUL/NUCKÖOMRÅDET UNDER SOVJETTIDENS FÖRSTA ÅR 


De gamla Rickul/Nucköbor som, efter det att Estland 

åter hade blivit fritt, för första gången återsåg sin 

hembygd fann ofta att den hade förändrats till nästan 

oigenkännlighet. Borta var många av husen, där förut 

var åker och betesmarker växte nu skog eller sly. Detta 

är resultatet av en samhällsutveckling under sovjettiden, 

som till stora delar liknar den som skedde i 

det övriga Estland under denna tid. Man kan ju även 

påstå att det är en del av samhällsutvecklingen i hela 

Sovjetunionen. Det har dock funnits unika faktorer 

som har gjort att Rickul/Nucköområdet har utvecklats 

på sitt eget speciella sätt, särskilt under de första åren 

av sovjetiskt styre. Den viktigaste av dessa faktorer 

var att majoriteten av den svensktalande befolkningen 

i området under åren 1943/44 flydde eller evakuerades 

till Sverige. 

De första åren av sovjetiskt styre i de nya baltiska 

unionsrepublikerna, fram till mitten av 1950-talet, 

karakteriserades av hård repression. De nya makthavarna 

ställdes inför uppgiften att indoktrinera och 

skrämma människorna så att de övertygades om det 

socialistiska systemets förträfflighet och överlägsenhet. 

För att förverkliga detta skydde man inte några 

medel. 

Några viktiga skeenden i Rickul/Nucköområdet 

under sovjettidens första år var: 

• invandringen under andra världskrigets sista år. 

• områdets förvandling till gränszon. 

• åren av fritt jordbruk.. 

• kulakförklaringarna. 

• massdeportationerna. 

• bildandet av kolchoser. 

Som en bakgrund ges först en kort beskrivning av 

Sovjetunionens statsskick och den lokala förvaltningen 

i Rickul/Nucköområdet. 

Sovjetunionens statsskick 

Sovjetunionen administrerades genom en hierarki av 

"sovjeter" på olika nivåer från den lägsta, bysovjeten, 

till den högsta, Sovjetunionens högsta sovjet. Begreppet 

sovjet betecknade både ett geografiskt område och 

det (formellt) folkvalda representantskap, "Det arbetande 

folkets delegaters sovjet", som styrde över området. 

Inom varje sovjet fanns en exekutivkommitté, 

som var sovjetens arbetande och verkställande organ. 

Den verkliga makten låg emellertid hos Sovjetunionens 

kommunistparti, som var det enda tillåtna partiet 

och därmed statsbärande. Partiet hade folk på alla 

nivåer som övervakade och kontrollerade att den av 

partiet utformade politiken genom fördes. Till sin 

hjälp hade partiet den fruktade säkerhetstjänsten, som 

under åren gick under olika namn: NKVD, MGB, 

MVD och KGB. 

Den lokala förvaltningen 

Enligt en lag som antogs av Estlands Högsta Råd i 

december 1945 delades landsbygden administrativt in 

i kommuner ("vald") under vilka lydde bysovjeter 

("külanõukogu"). De gamla länen ("maakond") behölls. 

Kommuner och bysovjeter leddes av exekutivkommittéer 

("täitevkomitee"). Under dem lydde ett 

antal ständiga och tillfälliga kommissioner. 

Kommunernas exekutivkommittéer hade en beslutande 

och övervakande funktion över bysovjeterna 

och kolchoserna.I bysovjetens exekutivkommittés 

uppgifter ingick att se till att kommunens exekutivkommittés 

förordningar följdes, att syssla med böndernas 

skogsplaner, att genomföra jordbruksarbetena, 

att beställa lån från staten, att syssla med bildnings- 

och kulturfrågor etc. 

Inom Rickul/Nucköområdet behölls de existerande 

kommunerna Rickul och Nuckö. Under Rickul kom- 

Rickul/Nucköområdet under 1930-talet.

mun lydde Bergsby bysovjet ("Tuksi küla nõukogu") 

och Gambyns bysovjet ("Vanaküla küla nõukogu"). I 

Bergsby bysovjet ingick byarna från Spithamn i norr 

till Rickul by i söder. I Gambyns bysovjet ingick de 

resterande byarna i Rickul kommun från Höbring i 

norr (inklusive de estniska byarna Derskogen, Kervet 

och Valp som 1939 hade införlivats med kommunen). 

Under Nuckö kommun lydde Birkas bysovjet ("Pürksi 

küla nõukogu") och Sutleps bysovjet ("Sutlepa küla 

nõukogu"). I Birkas bysovjet ingick byarna på Nucköhalvön 

(motsvarande gamla Paskleps kommun) och i 

Sutleps bysovjet fastlandsbyarna (gamla Sutleps 

kommun). 

År 1950 avskaffades länen och kommunerna och 

ersattes med "rajoon". Rickul/Nuckö-området, som 

tidigare hade tillhört Läänemaa län, gick då in under 

Hapsals rajoon. De existerande bysovjeterna behölls 

till en början, men 1954 slogs Gambyns bysovjet ihop 

med Bergsbys och Sutleps bysovjet med Birkas. År 

1971 slogs Bergsby bysovjet och Sutlepdelen av Birkas 

bysovjet ihop med Linnamäes bysovjet. Den slutliga 

sammanslagningen skedde 1976 då den enda 

kvarvarande bysovjeten, Birkas bysovjet, fick samma 

gränser som dagens Nuckö kommun. 

I tillägg till de lokala förvaltningsorganen fanns 

naturligtvis kommunistpartiet, som på alla nivåer hade 

ett avgörande inflytande på verksamheten. Under senare 

tid övertog kolchoserna en del av de uppgifter 

som till en början låg under kommunerna och bysovjeterna. 

Invandringen under andra världskrigets slutskede 

I Rickul kommun som, bortsett från de 1939 införlivade 

estniska byarna, till cirka 95 procent var bebodd 

av svenskar, medförde flyttningen till Sverige att i 

stort sett alla gårdar och torpställen tömdes på sina 

ursprungliga invånare. Detta gjorde det möjligt för 

flyktingar från andra områden i Estland och även från 

Ryssland att bosätta sig på de tomma gårdarna. Rickul 

kommun fick en befolkning, som till övervägande del 

var ny och som inte hade några kunskaper om traktens 

traditioner och historia och inte heller om de speciella 

förhållanden som gällde för jordbruket. I Nuckö 

kommun, där befolkningen före kriget var mer blandad 

(och i de södra byarna på fastlandet helt estnisk), 

blev den övervägande delen av esterna och ungefär 

hälften av svenskarna kvar. Det gjorde att utvecklingen 

där delvis blev en annan än i Rickul kommun. 

Varifrån kom de som övertog de av svenskarna år 

1944 övergivna gårdarna? En stor del var "rysslandsester", 

estnisktalande invånare som bodde i Rysslands 

gränstrakter mot Estland, främst området öster om 

Peipussjön. De var ättlingar till ester som under 1800talet 

hade emigrerat från ett Estland, där de inte kunde 

skaffa sig sin utkomst, och odlat upp ny mark. I "Peipuslandet" 

grundade man sina egna byar, man behöll 

2 

Rev A 2006-11-18 

sin kultur och sitt språk, man hade egna skolor, kyrkor 

och bönehus. 

Under andra världskriget ockuperades Peipuslandet 

av tyskarna. När krigslyckan vände och fronten närmade 

sig beslutade sig tyskarna för att inte försvara 

området utan använda den brända jordens taktik. Över 

20 000 rysslandsester evakuerades vid årsskiftet 

1943/44 till Estland. De som kom till Läänemaa, cirka 

2 900, inkvarterades vid Uuemõisa ("Nihove") nära 

Hapsal. Därifrån sökte de sig ut till de gårdar som 

svenskarna hade lämnat eller höll på att lämna. Enligt 

en av tyskarna införd bestämmelse var en förutsättning 

för att en svensk bondfamilj skulle få tillstånd att 

evakueras till Sverige att man hade slutit avtal med 

någon som skulle överta jordbruket. Under den sista 

tiden före tyskarnas tillbakadragande från området 

rådde dock sådan oordning att flyktingar och evakuerade 

spontant "ockuperade" gårdar och bosatte sig på 

dem. 

I tillägg till rysslandsesterna kom spontanflyktingar 

som flydde framför krigsfronten. En stor del av 

dessa hade naturligtvis en förhoppning att på något 

sätt kunna lämna Estland på en flyktingbåt. När detta 

inte visade sig vara möjligt stannade många kvar och 

blev bofasta. 

Enligt befolkningsstatistiken för Gambyns bysovjet 

1950 hade de tidigare svenska byarna i området 301 

invånare. Av dessa var 189 rysslandsester, 75 ester, 14 

svenskar och 10 ryssar. 

Området blir gränszon 

Området med sitt kustnära läge fick stor militär betydelse 

och förklarades hösten 1944 som gränszon, till 

vilken det krävdes speciella tillstånd för inresa. Militärpatruller 

gjorde oannonserade besök i gårdarna. 

Tillträde till stränderna blev förbjudet, även för lokalbefolkningen. 

Militärförläggningar etablerades, de 

största i Pasklep (vid herrgården), Sutlep och Spithamn. 

Fisket hade tidigare varit en viktig binäring. Det 

förbjöds nu och tilläts inte igen förrän 1949, då fiskekolchoser 

bildades i Harga och Spithamn. 

Lokalbefolkningen kunde ändå se åtminstone en 

fördel med gränszonen: övervakningen gjorde att både 

lokala och utifrån kommande brottslingar fick svårare 

att bedriva sin verksamhet. 

Åren med privat jordbruk 

När Estland annekterades av Sovjetunionen 1940 konfiskerades 

all jord och blev folkets (det vill säga statens) 

egendom. Gårdarnas maximala storlek bestämdes 

till 30 ha och de skulle lämnas till "den arbetande 

bonden för brukande i evig tid". All överbliven mark 

fördes till den statliga markfonden, varifrån staten 

delade ut mark till jordlösa bönder, lantarbetare och 

småjordbrukare.

Under den tyska ockupationen förklarades den 

kommunistiska jordreformen för ogiltig. Större delen 

av de nybildade gårdsmarkerna lämnades tillbaka till 

de förutvarande ägarna, men endast för brukande. 

Någon laglig bekräftelse om återlämnande av äganderätten 

kom aldrig. 

När sovjetmakten åter etablerade sig i Estland under 

hösten 1944 var den viktigaste uppgiften att få 

igång livsmedelsförsörjningen. För att möjliggöra 

detta accepterade man i början att jordbruket fortfarande 

bedrevs i privat form. De övergivna estlandssvenska 

gårdarnas byggnader, djur, jordbruksredskap 

fruktträd, bärbuskar och annat konfiskerades och 

överlämnades för brukande till de nya bosättarna (benämnda 

"nybrukare"). 

För att styra verksamheten med konfiskeringar och 

överlämnande av marker och egendomar till nybrukarna 

bildades 1944 i varje kommun en kommission 

för markreglering. Den som ville bruka en gård måste 

ansöka om detta hos kommissionen (se figur 2). Överlämnandet 

blev en långvarig process men under våren 

1947 var arbetet klart. I Rickul kommun överlämnades 

totalt 194 gårdar. Gårdarna areal var ganska liten, 

i genomsnitt 16,6 ha. De som ansågs ha hjälpt tyskarna 

under kriget kallades "Tyskarnas hantlangare – 

Fosterlandets förrädare" och fick endast 5 ha. Till 

Ansökan den 11/1 1946 från Salme Raudsik till Rickul 

kommuns markkommission att få bruka gården Irjas 

16 i Roslep. Hennes man har stupat i Röda armén, 

hon har fem barn i åldern 4-14 år och makens 70åriga 

mor att försörja. Hon har en ko. 

3 

Rev A 2006-11-18 

varje brukare överlämnades ett slags lagfart: "Stadfästelse 

angående jordbrukarens rätt att bruka jorden i 

evig tid". Den "eviga tiden" varade i två år, fram till 

våren 1949, då kollektiviseringen påbörjades! 

Att jordbruket under de första åren bedrevs i privat 

form betydde inte på något sätt att den enskilde jordbrukaren 

själv kunde besluta om vad som skulle produceras 

på gården. Tvärtom, från myndigheterna kom 

produktionsplaner i vilka det föreskrevs exakt (ned till 

hundradelen av en ha!) hur mycket mark man skulle 

odla med varje gröda och hur många djur man skulle 

ha av varje art. 

Den under den första ockupationen 1941 införda 

leveransplikten av jordbruksprodukter till staten, 

"normerna", fortsatte. Storleken av normerna beräknades 

enligt gårdens nyttoareal och husdjur och ökade 

progressivt med gårdens storlek och bärkraft. Den 

ersättning som bonden fick för normleveranserna var 

endast 1-2 procent av marknadspriset. 

Under åren av privat jordbruk skärptes successivt 

skatter och pålagor. Till exempel höjdes från 1946 till 

1947 jordbruksskatten nästan till det dubbla för de 

gårdar som inte var så kallade kulakgårdar (begreppet 

"kulak" beskrivs längre fram i artikeln), för kulakgårdar 

hela 12,5 gånger. För de senare var syftet helt klart 

att de skulle elimineras genom att göras olönsamma. 

Det var många nybrukare som inte klarade av att 

uppfylla normerna och få tillräckligt mycket kvar för 

att försörja sig och sin familj. Eftersom många av dem 

var kvinnor utan någon manlig arbetskraft på gården, 

gällde det i hög grad dessa. Till kommunernas exekutivkommittéer 

inkom därför ett stort antal ansökningar 

om nedsättning av normerna eller, i det fall att man 

redan hade gett upp, ansökningar om att få lämna 

gårdarna. Detta beviljades i de allra flesta fall om man 

hade fullgjort sina skyldigheter mot staten. 

Kulakförklaringarna 

En förutsättning för man skulle kunna genomföra den 

planerade kollektiviseringen av jordbruket var att man 

dessförinnan kunde bryta de privata jordbrukarnas 

motstånd. De skulle inse att det bästa för dem var att 

bilda kollektiv, eftersom alla andra alternativ var sämre. 

De maktmedel man använde sig av var, som ovan 

nämnts, ökade pålagor och bestraffning av de bönder 

som betraktades som "kulaker". 

Enligt stalinistisk terminologi skulle man som kulakhushåll 

räkna hushåll, som under den tyska ockupationen 

eller senare systematiskt hade använt extern 

arbetskraft. Det andra mest åberopade motivet för 

kulakförklaring var systematiskt erhållande av inkomster 

genom att låta andra hushåll använda komplicerade 

jordbruksmaskiner mot ersättning i pengar eller 

in natura. En sådan maskin var till exempel en traktor 

eller ett tröskverk.

Arbetet med att bestämma vilka hushåll som var 

kulakhushåll låg på kommunernas exekutivkommittéer 

och gick till en början trögt. I Nuckö 

kommun hittade man endast ett kulakhushåll och i 

Rickul inte ett enda. Från Läänemaa läns exekutivkommitté 

hotade man därför med rättsliga åtgärder 

om inte fler kulakhushåll hittades. Dessutom placerade 

man i kommunerna ut mer brutala personer, bland 

dem många ryssar eller rysslandsester, för att hantera 

frågan. Detta gav resultat: sju hushåll i Rickul och åtta 

i Nuckö anmäldes till länets exekutivkommitté som 

kulakhushåll. En del av de utpekade använde sig av de 

möjligheter som fanns att klaga på beslutet, men resultatet 

blev att länets exekutivkommitté stadfäste 

kulakförklaringen för samtliga med undantag av två 

hushåll i Nuckö. 

Marsdeportationerna 1949 

Det som definitivt banade marken för kollektiviseringen 

i de baltiska rådsrepublikerna var de omfattande 

deportationer till olika delar av Sibirien som ägde 

rum i slutet av mars 1949. De baserades på ett beslut 

som fattades i Moskva den 29 januari 1949. 

De som skulle deporteras var, i tillägg till kulakerna 

och deras familjer: 

• "banditers" och "nationalisters" familjer och familjemedlemmar 

till underjordiska, dödade och straffade 

banditer. 

• rehabiliterade banditer som har fortsatt med sovjetfientlig 

verksamhet, samt deras familjer. 

• banditernas medhjälpares familjer. 

Att observera är att dessa personer själva inte anklagades 

för någon brottslig verksamhet - då hade de 

redan blivit ställda inför rätta och straffade - utan endast 

hade oturen att tillhöra samma familj som en 

person som av myndigheterna ansågs syssla med sådan 

verksamhet. 

Av en förteckning, som år 1952 sändes av det estniska 

inrikesministeriet till Moskva, var 31 632 personer 

upptagna på deportationsförteckningen. 

Till dem som skulle sändas bort hörde samtliga 

vuxna familjemedlemmar och sammanboende nära 

släktingar. Minderåriga och arbetsoförmögna kunde 

endast sändas iväg tillsammans med familjen. I verkligheten 

tog man i deportationsförteckningarna även 

med föräldrar och syskon till dem som hade flytt från 

Estland, tillsammans med deras familjer, samt överlevande 

av dem som hade deporterats 1941 och fått 

kortare fängelsestraff och sedan återvänt till Estland. 

Och om man inte fick tag i föräldrarna, förde man de 

minderåriga barnen utan dem till samlingspunkterna 

och därifrån in i boskapsvagnen. 

För att genomföra deportationerna förflyttade man, 

i tillägg till de befintliga garnisonerna, tiotusentals 

soldater till Estland, Lettland och Litauen, och dit 

samlade man även säkerhetsmän från Sovjetunionens 

4 

Rev A 2006-11-18 

europeiska delar. Man mobiliserade även inrikesministeriets 

underlydande milis och specialstyrkor, kommunistpartiets 

medlemmar och ungkommunisternas 

aktiva kader. För att genomföra transporterna rekvirerades 

stora mängder lastbilar och järnvägsboskapsvagnar. 

Man slog till i gryningen den 25 mars. Deportationsgrupper, 

bestående av aktiva kommunister och 

soldater under ledning av en säkerhetsofficer, anlände 

till familjernas hem. Soldaterna omringade gården 

(eller huset i staden), säkerhetsofficeren och de aktiva 

steg in. Famil-jemedlemmarna underrättades om att de 

skulle deporteras, de fick en kort stund på sig att 

packa ned sina personliga tillhörigheter, kläder och 

mat. Deras kvarblivna ägodelar antecknades. Sedan 

bar det av med lastbil till den järnvägsstation från 

vilken de skulle sändas iväg till Sibirien. 

Under marsdagarna 1949 deporterades enligt officiella 

uppgifter 20 713 personer från Estland. Till 

dessa skall läggas dem som frivilligt följde med (eller 

följde efter) sina familjer och dem som sändes iväg 

via fängelse. Det totala antalet torde ha varit över 

22 000. 

I Rickul/Nucköområdet fanns på deportationslistorna 

totalt 86 personer, varav från Nuckö kommun 58 

och från Rickul kommun 28. Totalt deporterades 64 

av dessa, varav från Nuckö 46 och från Rickul 18. 

Anmärkningsvärt är att endast två av de familjer som 

hade kulakförklarats blev deporterade. 

De ägodelar som hade konfiskerats tillföll olika 

statliga fonder. Byggnader, en del jordbruksred-skap 

och dylikt delades senare ut till de nybildade kolchoserna. 

Lösöret såldes vanligen i den närmaste affären. 

Livet i Sibirien blev hårt för de deporterade. De inkvarterades 

i usla bostäder och tvingades till hårt 

kroppsarbete. Totalt 11 personer från Rickul/Nucköområdet 

dog på förvisningsorten, en försvann 

(dog troligen) och 52 återfick friheten under 

andra hälften av 1950-talet när repressionen lättade 

efter Stalins död. 

Kollektiviseringen 

Hos de styrande i Moskva fanns hela tiden tanken på 

överföring av jordbruket i kollektiv ägo på lik-nande 

sätt som i övriga delar av Sovjetunionen. I maj 1947 

godkände Sovjetunionens kommunistpartis centralkommitté 

bestämmelsen Bildandet av kolchoser i de 

Litauiska, Lettiska och Estniska rådsrepublikerna. För 

att bereda marken för kollektiviseringsprocessen höjdes, 

som tidigare nämnts, skatter och pålagor på jordbrukarna. 

I tillägg till detta kom kulakförklaringarna 

och slutligen deportationerna. 

När de privata jordbrukarnas motstånd var brutet 

påbörjades kollektiviseringsprocessen. Ett första led 

var att bilda bykolchoser, omfattande jordbruken i en 

enda by eller ett fåtal byar. I Rickul/Nucköområdet

påbörjades kollektiviseringen redan under våren 1948, 

då den första kolchosen, "Röda stjärnan" (Punane 

täht) bildades i Österby. Där fanns Nuckös mest förmögna 

gårdar och man antar att bönderna genom att 

bilda kolchosen ville undvika att stämplas som kulaker. 

Sedan dröjde det nästan ett år utan att det kom till 

någon ny kolchos, men efter deportationerna bildades 

under en månad i Rickul/Nucköområdet 22 kolchoser, 

omfattande en enda by eller ett fåtal byar. 

En kolchos var till ägandeformen en kooperativ förening, 

som (formellt) frivilligt bildades av privata 

jordbrukare. Inträdet i kolchosen skedde genom en 

ansökan. Gårdens mark slogs ihop med kolchosens 

mark till ett enda markområde. Detta ägdes av staten 

men tillförsäkrades kolchosen för evigt bruk. Varje 

kolchosfamilj fick behålla ett stycke om 0,6 ha av den 

odlade marken. För privat bruk fick kolchosmedlemmen 

behålla bostadshus, ett begränsat antal djur (en 

ko, ett ungdjur, en sugga med smågrisar och 10 får), 

tamfåglar och de byggnader som krävdes för skötsel 

av kolchosfamiljens personliga boskapsdjur. Man fick 

även behålla mindre jordbruksmaskiner och jordbruksredskap 

för att kunna sköta den privata trädgården. 

I tillägg till detta måste man även betala en inträdesavgift, 

varav en del tillföll en gemensam fond. Det 

resterande beloppet var kolchosmedlemmens individuella 

insats och skulle (i princip) återbetalas i samband 

med utträde ur kolchosen. 

Kolchosens vinst fördelades bland medlemmarna 

enligt det antal så kallade normdagar som de hade 

arbetat under året. Varje arbetsprestation, till exempel. 

plöjning av ett hektar, uppfödande av ett svin och 

mjölkning av en liter mjölk, var värderad i normdagar, 

beroende av vilken arbetsskicklighet som krävdes för 

arbetsprestationen och hur viktig den var för kolchosen. 

Det som skilde verksamheten i en kolchos från 

dess marknadsekonomiska motsvarighet var att dess 

Ansökan den 30/3 1949 från Johannes Hamberg till 

Rickul kommuns exekutivkommitté om inträde för 

honom och hans hustru i kolchosen "Nya Roslep". 

5 

Rev A 2006-11-18 

verksamhet var så hårt styrd ovanifrån. Detta gällde 

såväl verksamhetssättet som vad kolchosen skulle 

producera. Från länets/rajoonens jordbruksavdelning 

kom produktionsplaner till kommunen, där de gjordes 

om till detaljerade planer för varje kolchos. Kommunens 

exekutivkommitté styrde och kontrollerade kolchosernas 

verksamhet med järnhård hand. I protokollen 

från Rickul kommuns exekutiv-kommittés möten 

finns ett ständigt missnöje med kolchosledningarnas 

arbete. Det är snarare regel än undantag att protokollen 

börjar med kritik: "Efter att ha åhört kolchosordförandens 

redogörelse ..... finner kommittén att xxx på 

ett otillåtet och likgiltigt sätt / inte på något sätt har 

förstått att / inte har fäst tillräckligt stort avseende vid 

...". 

En del av produktionsresultatet var kolchosen 

tvungen att leverera till staten för ett närmast symboliskt 

pris. Resten kunde man sälja på den så kallade 

kolchosmarknaden till mer marknadsmässiga priser. 

Det visade sig ganska snart att bykolchoserna var 

för små som ekonomiska enheter för att kunna bli 

bärkraftiga (detta hade man säkert från början klart för 

sig i Sovjetunionens högsta ledning). De hade ingen 

möjlighet att bekosta de investeringar som krävdes i 

form av byggnader och jordbruksredskap. Som exempel 

kan nämnas kolchosen Uus Rooslepa, i vilken 

1949 bodde 27 familjer. Kolchosen odlade säd på 35 

ha och potatis på 10 ha. Dessutom fanns 174 ha slåttermark. 

I slutet av året ägde kolchosen 25 nötkreatur, 

varav 13 kor, 6 svin och 10 får. Det året delades 

per normdag ut cirka 2,3 kg säd, 7,8 kg potatis, 

0,1 kg köksväxter, 9 kg hö och 4 kg strå och agnar. 

Den kontanta vinsten blev så liten att inget delades ut. 

Vad hände sedan? 

De existerande bysovjeterna behölls till en början, 

men under de följande decennierna skedde ihopslagningar 

så att det 1976 endast fanns en bysovjet, Birkas 

bysovjet, med samma gränser som dagens Nuckö 

kommun. 

Redan år 1950 började man slå ihop bykolchoserna 

till allt större enheter. Denna process fortsatte ända 

tills dess att det från 1976 fanns en enda kolchos, "Leninkolchosen", 

med centrum i Birkas. Större produktionsenheter 

fanns endast i Birkas och Sutlep. 

Koncentrationen av jordbruket till allt större enheter 

och den ökade mekaniseringen gjorde att behovet 

av arbetskraft ute i byarna minskade. De unga familjerna 

flyttade till Birkas eller Sutlep, där det fanns 

arbete och bostäder, eller lämnade området och flyttade 

till städerna. Ungdomar som skaffade sig utbildning 

på annat håll flyttade inte tillbaka. Detta ledde till 

den avfolkning och det förfall ute i bygderrna som 

kunde beskådas när Estland åter blev fritt och det blev 

möjligt att besöka den forna hemtrakten.

Sovjetunionen (1922-1991) var en förbundsstat med 

15 unionsrepubliker. Dess officiella namn var Socialistiska 

Rådsrepublikernas Union, ofta användes den 

ryska förkortningen SSSR. Inom unionsrepublikerna 

kunde finnas ett antal s.k. autonoma republiker med 

begränsat självstyre. Dessutom fanns autonoma områden 

och distrikt. Unionen hade enhetligt medborgarskap 

(dvs. unionsrepublikernas medborgare var även 

unionens medborgare), gemensamt högre statsmakts- 

och administrationsorgan, gemensamt penningsystem 

och gemensam krigsmakt. Alla unionsrepubliker hade 

egna författningar, de skulle dock vara baserade på 

och vara i samklang med unionens författning. 

Statsapparaten 

Statsmakten var baserad på de folkvalda råden, sovjeterna, 

såväl i unionen som i republikerna och i alla 

lägre förvaltningsenheter ända ned till bysovjeterna. 

Inom sovjeterna valdes en exekutivkommitté som var 

dess organiserande och verkställande organ av löpande 

ärenden. Kommittén måste redogöra för sin verksamhet 

till sovjeten som hade valt den och även för 

den närmast högre maktstrukturens exekutivkommitté. 

Det överordnade statsorganet i unionen var dess 

högsta sovjet bestående av två kamrar: unionssovjeten 

och nationalitetssovjeten. Till den förra valdes en 

ledamot per 300 000 invånare, till nationalitetssovjeten 

25 ledamöter för varje unionsrepublik. Kamrarna 

valdes för 4 år. Högsta sovjet, som sammanträdde två 

gånger årligen, utnämnde de viktigaste statsorganen 

och hade ensamrätt att stadfästa över hela unionen 

gällande lagar. Kamrarna valde gemensamt unionens 

högsta sovjets presidium, som var det högsta ständigt 

arbetande statliga maktorganet. Presidiet bestod 

av ordföranden (presidenten), sekreteraren och de 15 

vice ordförandena, som samtidigt var presidieordförande 

i medlemsstaternas högsta sovjeter. Utöver dem 

invaldes ytterligare ett 20-tal medlemmar. Presidiet 

behandlade de viktigaste statsfrågorna när högsta sovjet 

inte var samlad, t.ex. tillsatte eller entledigade ministrar. 

Den högsta exekutiva makten hade ministerrådet, 

som motsvarade regeringen, såväl i unionen som i 

varje unionsrepublik. Rådet utsågs av högsta sovjet 

och bestod av ordförande (motsvarande statsminister), 

en vice ordförande, ministrar samt ordförande i de 

viktigaste organen i centralförvaltningen. Ministerierna 

(som motsvarade departement) ledde under respektive 

minister var sin gren av statsförvaltningen. De var 

ofta mycket specialiserade och därför blev antalet 

ministerier relativt stort, ett 60-tal på unionsnivån. 

Ministerierna kunde ligga på unionsnivå, på både 

unions- och republiknivå eller på republiknivå. De på 

SOVJETUNIONENS STATSSKICK 

Aino Luukas och Harry Seffers 

1 

Rev A 2006-11-08 

unionsnivån liggande ministerierna förvaltade en given 

förvaltningsgren inom hela unionen, direkt eller 

genom därtill utnämnda organ. Ministerierna på både 

unions- och republiknivå ledde sin förvaltningsgren 

genom republikernas ministerier med samma namn, 

men även vissa allunionella företags och institutioners 

bestämda uppgifter. Ministerrådet i republiken hade 

därvid en biträdande och viss kontrollerande funktion. 

Ministerierna på republiknivån ledde sin gren inom 

republiken och var direkt underställda ministerrådet i 

republiken. 

Estniska unionsrepublikens (officiellt Estniska Socialistiska 

Rådsrepubliken, Estniska SSR) statsapparat 

var, liksom i de andra unionsrepublikerna, uppbyggd 

på likadant sätt som unionens statsapparat, men dess 

högsta sovjet hade bara en kammare. Endast ett fåtal 

ministerier var direkt underställda republikens ministerråd. 

Estniska sovjetrepubliken var administrativt 

uppdelad i 15 rajooner. Rajoonen hade inom sina 

gränser samordnande och ledande administration över 

bysovjeter, köpingar och städer. "Det arbetande folkets 

delegaters sovjet" var rajooners, städers, köpingars 

och byars organ för folkrepresentation. De valdes 

genom direkta val för två år. Varje sovjet valde sin 

exekutivkommitté, som var den verkställande makten 

under sammanträdens mellanperiod. Sovjeter ledde 

lokala administrativa organ, lokala kulturella och ekonomiska 

aktiviteter, men framförallt var de organ som 

fördelade och övervakade att beslut och direktiv från 

överordnade organ spreds detaljerat och verkställdes 

på arbetsplatser. 

Partiapparaten. 

Trots att statsorganen hade den formella makten i 

Sovjetunionen låg den verkliga makten hos kommunistpartiet. 

Det var det enda tillåtna partiet och därmed 

statsbärande. Partiet skulle enligt grundlagen vara "det 

sovjetiska samhällets ledande och riktande kraft, det 

politiska systemets, statliga och samhälleliga organisationers 

kärna". Primära partiorgan bildades på arbetsplatser, 

skolor, militära enheter m.m. där man 

hade minst tre partimedlemmar. Dessa primära organ 

förenades på närmast högre administrativa nivåer till 

stads-, rajoon- eller republikorganisationer. De lokala 

partiorganisationernas maktorgan var partikonferensen 

som valde kommittéer för att leda organisationen 

och utföra löpande arbeten. Primärorganisationers 

uppgift var att se till att den av partiet utformade politiken 

genomfördes på arbetsplatser och att partidirektiven 

från högre ort verkställdes. De skulle leda uppbyggnad 

av kommunismen bland folket, uppfyllande 

av statliga produktionsplaner m.m. På unionsrepublikens 

nivå kallades sammankomsten partikongress

och dess valda arbetsledande organ centralkommitté. 

Den var partiets högsta organ mellan kongresser och 

ledde under kongressernas mellanperioder stads- och 

rajoonorganisationer och kontrollerade deras verksamhet. 

Centralkommitténs uppgift var att organisera 

och kontrollera att från unionen givna direktiv verkställdes, 

samt att välja delegater till den allunionella 

kongressen. Så t.ex. sammankallade centralkommittén 

för Estlands kommunistiska parti sina plenarsammanträden 

en gång under fyramånadsperioden, kongressen 

sammankallades var femte år. Centralkommittén utnämnde 

sina verkställande organ, byrån och sekretariatet, 

som ledde organisationens arbete under plenarsammanträdens 

mellantid. Byrån hade makt att stadfästa 

valet av centralkommitténs avdelningschefer, 

ordförande i kommittéer och kommissioner, redaktioner 

för partiets tidningar och tidskrifter. Sekretariatet 

hade hand om löpande ärenden och kontrollerade att 

besluten verkställdes. 

Unionens partiorganisation bestod av republikernas 

partiorganisationer representerade genom deras delegater 

vid den allunionella kongressen. Sovjetunionens 

kommunistparti var alltså hierarkiskt uppbyggd med 

strikt underlydande organisationer. Den allunionella 

kongressen med flera tusen delegater godkände centralkommitténs 

och revisionskommitténs redogörelser, 

stadfäste partiprogrammet och angav partiets inrikes- 

och utrikespolitiska riktlinjer. Kongressen, som sammanträdde 

minst en gång på en femårsperiod, valde 

centralkommittén och revisionskommittén. Centralkommittén 

sammankallade plenarsammanträden 

minst en gång per halvår och utnämnde de viktigaste 

utskotten, den s.k. politbyrån och sekretariatet som 

leddes av generalsekreteraren. Dessa två utskott 

ledde partiarbetet under tiden mellan plenarsammanträdena. 

De var de verkliga maktcentra i partiet och 

därmed i hela unionen. Ett fåtal personer dominerade 

helt partitoppen, särskilt generalsekreteraren utövade 

närmast diktatorisk makt. Den befattningen hade Stalin 

i över 30 år, följd av andra Sovjetledare, Malenkov. 

Chrusjtjov, Breznjev, Andropov, Tjernenko och 

Gorbatjov. 

Kommunistpartiet säkrade sin makt i unionen genom 

olika kontrollåtgärder, framförallt genom att placera 

pålitliga medlemmar på alla nyckelposter och i ledande 

ställningar. Partiet var på alla områden i samhället 

involverat i detaljstyrning av alla ärenden. Partidirektiven 

genomfördes genom pålitliga partimedlemmar 

eftersom de skulle effektivt delta i uppbyggande av 

kommunismen. Partiet måste enligt dess stadgar vara 

"den ledande och riktande kraft i det sovjetiska samhället, 

leda det arbetande folkets delegaters sovjeter, 

fackföreningar, kooperativa föreningar och andra organisationer 

som inte var partibundna". Enligt författningen 

hade endast vissa givna organisationer rätt att 

2 

Rev A 2006-11-08 

nominera kandidater. Ofta nominerades bara en kandidat 

att röst på, den av partiet godkända eller en partimedlem. 

Valet blev bara en formalitet och partiet 

kunde säkra kontrollen över statsapparaten. Grunden 

till kommunistpartiets verksamhet var den marxistiskleninistiska 

ideologin, som skulle leda till ett kommunistiskt 

samhälle där alla levde lyckligt. Alla beslut 

kunde motiveras med denna ideologi, däribland avskedanden 

och utrensningar i parti- och statsapparaten.

Jag skall berätta om Sovjetunionens kommunistparti, 

av vilket Estlands kommunistparti var en del. Jag 

börjar med att Karl Marx och Friedrich Engels år 

1847 skrev sitt programdokument, kommunistpartiets 

manifest, som börjar med orden: "Ett spöke går genom 

Europa". Det spöket var det kommunistiska spöket. 

Det går ännu idag, för i juni 2002 godkände estniska 

republikens parlament en lag som förklarar Sovjetunionens 

och Estlands kommunistpartier för kriminella 

organisationer. Därför skall jag berätta något om 

hur den organisationen utformades, varför den fick så 

stor makt, vilka grundvalar kommunistpartiet hade 

och hur man överhuvud taget blev partimedlem, vilka 

uppgifter partiet hade och hela dess struktur. 

Partiets grundpelare sattes på plats av Lenin, som 

redan i början av 1900-talet skrev partiets grundläggande 

principer. Han försvarade dem framgångsrikt 

vid kongresserna. Kommunistpartiet skulle vara 

arbetarklassens parti, jag betonar tanken "arbetarklassens 

parti". På den tiden skulle arbetarklassen vara 

massornas parti, man var övertygad om att arbetarna 

var en social företeelse som var knuten till framtidens 

teknik. För deras skull skulle liksom framtiden formas. 

Lenin polemiserade mycket mot vad en del ville: 

varför skulle det inte även vara böndernas parti? Bönderna 

skulle vara knutna till egendomen, men arbetarna 

hade inget annat än bojorna. Senare lade man ändå 

till "arbetarnas och böndernas parti". Varje partimedlem 

skulle tillhöra en av partiets underorganisationer. 

Om detta skedde ofantliga diskussioner i det socialdemokratiska 

partiet, från vilket senare det kommunistiska 

partiet växte ut. Varför var det nödvändigt att 

varje människa tillhörde en av partiets underorganisationer? 

Därför att annars kunde man ju inte kontrollera 

personens verksamhet. Annars kunde man inte tilldela 

personer uppdrag. Varje partimedlem måste ha klara 

uppdrag, en klar förpliktelse. Regeln var den att minoriteten 

måste underkasta sig majoriteten. Innan ett 

beslut hade godkänts kunde man debattera och vara 

emot det, men när beslutet hade fattats var det förpliktande 

för varje partimedlem. För det andra, om något 

var förpliktande, då måste partimedlemmen utföra de 

uppdrag som organisationen gav honom. För att se hur 

det hela utvecklades vidare föreställer vi oss situationen 

i Estland. Sovjetunionens makt etablerades, men 

började då sovjeternas (rådens) segertåg? Nej, det var 

partiets segertåg som började. Paradoxen var att vi 

hade sovjeternas överhöghet, men i detta låg de minsta 

rättigheterna. Vi föreställer oss situationen efter 

kriget, när sovjetunionens överhet var säkert etablerad 

på estniskt område, att man även började skapa parti- 

KOMMUNISTPARTIET 

Aino Luukas 

(Översättning från estniska: Göte Brunberg) 

1 

Rev A 2006-11-08 

ets underorganisationer. Till en sådan skulle höra åtminstone 

tre, senare fem, partimedlemmar. Underorganisationerna 

i ett stort företag (fabrik eller kolchos) 

bildade en partikommitté. Vidare fanns partikommittéer 

i länet (senare rajoonen). De å sin sida var liksom 

små delcentra i republikens partiorganisation och därifrån 

vidare i unionens. Unionens partiorganisation 

bestod sålunda av republikernas partiorganisationer, 

strikt underlydande varandra. 

Hur blev man partimedlem och vem gick in i partiet? 

Hur gick det till och hur formaliserades det? Vi 

förutsätter att det hade skapats en partiorganisation i 

republiken. I början skedde optering av vilka man 

föredrog för inträde i partiet. Naturligtvis arbetarna, 

för de hade inget annat att förlora än bojorna. Arbetarna 

skulle bli en sådan kärna runt vilken andra, låt 

oss säga "kamrater", samlades. Sedan placerade man 

ut s.k. partifullmäktige, som skulle kämpa för att partiorganisationen 

förverkligades. Vi lämnar organiseringsperioden 

och berättar om vilka som sedan i första 

hand gick in i partiet. Vi betraktar den perioden, att 

det hade ju varit borgerligt styre, man hade överlevt 

världskriget och tysk ockupation och säkert fanns det 

många som så att säga under kapitalismens andas häl 

kände orättvisa: man behandlade arbetarna orättvist, 

bönderna och bondkvinnorna var nedlåtande mot sina 

tjänstehjon. Och det skapade agg. Och nu med ens 

sade man att ni är jordens salt, att ni är det viktigaste 

som måste föra världen framåt, som måste bygga upp 

ett lyckligt samhälle. Att gå in i partiet betydde för 

undertryckta människor att de kom till makten, kunde 

vara något, kunde betyda något, kunde få sitt ord med 

i laget. Och detta betonades i början. I början var det 

faktiskt så att de svagaste och mest undertryckta gick 

in i partiet, man tog emot arbetare. Bland dem fanns 

naturligtvis även outbildade människor, det uppstod 

kuriösa situationer när en människa med låg utbildning 

kom till makten och inte kunde utnyttja denna 

makt. Väldigt mycket blev i och med detta dåligt. Det 

fanns även sådana som gick in i partiet för att ta 

hämnd på sin granne eller trätobroder för en gammal 

orättvisa: jag skall visa dig, jag skickar dig till Sibirien 

om inget annat hjälper. Så var det i begynnelseperioden. 

Ju längre tiden gick, desto mer började man i 

maktens topp uppmärksamma att det inte längre gick 

för sig. Partiet måste ta emot människor med prestige, 

med kunskap om världens angelägenheter, med högaktning 

och man började betona utbildningen. Vi återkommer 

till detta senare. 

Hur gick inträdet i partiet till och vad måste man 

göra för detta? Man gick in frivilligt, men man hade

edan skapat sovjetmaktens organ. De var valda, de 

valde i sin tur exekutivkommittéer. Det fanns sådana i 

kommunerna, senare i rajoonerna och i bysovjeterna. 

Naturligtvis hade det också bildats en partiorganisation 

i rajoonen. Vi går vidare från den perioden under 

1950-talet. Hur gick man då in i partiet? Först och 

främst måste personen fylla i några dokument. För det 

första skulle man göra en ansökan: "Var god och ta 

emot mig som medlem i Sovjetunionens kommunistparti. 

Jag lovar att hålla fast vid partiets stadgar och 

åtlyda partiprogrammet". Dessa tankar måste finnas i 

ansökan. Senare lade man till: "Jag vill delta i uppbyggnaden 

av kommunistmen. Underskrift och datum". 

För det andra fanns det ett frågeformulär som 

man skulle fylla i i enlighet med frågorna. Där skulle 

man notera personuppgifter. Men obligatoriskt måste 

man ange vems ens föräldrar var, vilka ens släktingar 

var och vad de sysslade med. Mycket viktigt var att du 

själv, och dina närmaste släktingar, inte hade tillhört 

de tyska ockupationsstyrkorna, inte hade varit med i 

SS-organisationerna och mycket annat liknande. Vid 

den tiden uppstod även juridiskt ett sådant begrepp 

som "presumption", dvs. att man även började bestraffa 

medlemskap i sådana organisationer, som under 

den estniska republikens tid hade varit tillåtna: om 

man tillhörde hemvärnet, tillhörde fosterlandsförbundet, 

kämpade i de estniska nationella styrkorna mot 

Sovjetunionen osv. Alla sådana uppgifter skulle man 

ange. Likaledes om du hade släktingar utomlands. För 

det bestraffades man inte, men man måste ange var de 

levde, vad de sysslade med i utlandet, vilka förbindelser 

man hade med dem. Det frågeformuläret var 

mycket viktigt. Det kontrollerades senare och om det 

kom fram att man hade utelämnat något då kunde det 

krävas redovisning eller att man ställdes till ansvar. 

För det tredje skulle man skriva en levnadsbeskrivning 

i fri form, för det mesta vad du hade gjort, var du 

hade gått i skola, var du hade arbetat. Befattningar och 

befordringar skulle antecknas såväl i frågeformuläret 

som i levnadsbeskrivningen. Slutligen måste det finnas 

en rekommendation från två kommunister, som 

hade varit partimedlemmar i åtminstone tre år. Formen 

för rekommendationen var strikt föreskriven. Där 

måste obligatoriskt finnas: känner denna person från 

vad och från den och den tiden på grundval av samhälleligt 

arbete och samhällelig verksamhet (under 

åtminstone tre år). Slutet var obligatoriskt följande: 

jag ansvarar för min rekommendation, ansvarar för 

den rekommenderades värdighet, går i godo för att 

han skulle bli en värdig kommunistpartimedlem. Om 

det inte var så måste man skriva om rekommendationen. 

Nu när dokumenten fanns, kom den följande 

etappen: partiets underorganisation granskade dem, 

framför allt utformningen av ansökan från partikommitténs 

handläggare. En av partikommitténs viktigaste 

uppgifter var att utöka partikadrerna. Partiets underor- 

2 

Rev A 2006-11-08 

ganisations "kamrater", som man sade då, kunde fråga 

dig om allt som berörde din familj, ditt uppförande, 

ditt arbete. Sedan fattade man beslutet att ta emot 

denna kamrat som medlemskandidat i partiet och lägga 

fram allt material om medlemskandidaten till partiets 

rajoonbyrå. När denna etapp var genomförd kallade 

man kandidaten till byrån "framför bordet", där 

vanligen underorganisationens sekreterare redogjorde 

inför byråns medlemmar för personuppgifterna. När 

allt där var hårdgranskat: vem och vad du var, hur du 

arbetade, vilka dina föräldrar var, vilka syskonen var 

osv., genom frågeformuläret kontrollerade man om 

allting. Och sedan förklarade partikommitténs förstesekreterare 

att denna kamrat var antagen som partikandidat. 

Vanligtvis sade man att "vi hoppas kunna 

anta dig som partimedlem om ett år". Medlemskandidat 

var man ett år, det var liksom en provtid. Att byrån 

skulle anta kandidaten hade alla kommit överens om 

redan i förväg, det hände bara vid enstaka tillfällen att 

man sände tillbaka en person från byrån. Efter ett år 

måste partimedlemskandidaten på nytt företa vandringen 

från underorganisationen till partiets rajoonkommitté. 

Efter det att han hade blivit godkänd där, 

fick han en fullberättigad partimedlems rättigheter att 

ta till orda, tillkännage sina åsikter och argumentera 

fram till dess att beslutet var fattat. När beslutet hade 

fattats med röstmajoritet fick man inte längre argumentera 

mot det. Vilka dokument förde man i partidistriktets 

kommittéer? Av frågeformulären, ansökningarna 

och rekommendationerna gjordes en handling, 

men till denna hörde även medlemmens registreringskort 

eller "partiboken". Det hade en mycket viktig 

uppgift: där fanns alla uppgifter om honom. Om han 

flyttade till en annan plats, då vandrade partiboken 

tillsammans med honom. Mellan partibyråerna i rajoonerna 

fanns det förbindelser, alltid meddelade man 

att "till ert distrikt har kommit den och den kommunisten". 

Varje kommunists uppgift var att man måste 

kunna räkna med honom. Till partiboken fördes även 

straff: om någon felade det ena eller det andra sättet, 

inte var lydig eller uppförde sig ovärdigt (till detta 

hörde dryckenskap, slarv, stöld och allt annat som ger 

en människa dåligt rykte). I underorganisationen diskuterade 

man igenom ditt uppförande och högsta instans 

var återigen partiets rajoonbyrå som bestämde 

om det skulle bli en anmärkning (det var det mildaste 

straffet) eller tillrättavisning, det fanns även sträng 

tillrättavisning. Det strängaste straffet var uteslutning 

ur partiet. Vad betydde det för personen? Det var en 

fläck på personens anseende om man blev utkastad ur 

partiet, hans karriär och tjänstemöjligheter var stängda, 

han stod i en uppförsbacke. Det var ett ganska 

strängt straff och straffen förde man in i partiboken. 

En tid senare kunde det visa sig att man kunde befria 

kamraten från straffet. Byrån fattade det slutgiltiga 

beslutet om han hade bättrat sig att vi sänker straffet. I

partiboken förde man in att han hade förstått sina personliga 

brister och straffet ogiltigförklarades. Nu kunde 

han som "ren människa" fortsätta sitt arbete och sin 

verksamhet. I partiets rajoonkommitté fanns ännu en 

mycket viktig sak - partinomenklaturen. Vem tog man 

in där? Det var befattningar som med början från partibyråerna 

och uppåt hade bestämts av centralkommittén. 

Dit hörde ekonomiledare, fabriksföretagsledare, 

chefsingenjörer, skolrektorer, ledare för ekonomiska 

enheter, med ett ord de människor som i samhället 

spelade en bestämd och viktig roll. Varför måste de 

människorna gå in i partiet? Han kunde annars inte 

komma framåt. Nu säger förvisso unga människor att 

det inte behövdes att man gick in i partiet. De har rätt, 

det var det inte, det var fritt, men din väg var liksom 

stängd. Om du ville komma dig fram i livet så måste 

du ta det med i beräkningen. 

Nu kommer vi till det att kommunistpartiet var en 

kriminell organisation. Det har talats mycket om vilka 

brott som utfördes under partiskylten. Särskilt kriminell 

var partiorganisationen under Stalins tid. Då förvanskade 

man väldigt mycket de demokratiska grundtankarna. 

På Stalins tid begicks de mest hemska brott 

av vilka världen inte känner alla. Men brott begår man 

ändå i världen, man begick dem då och man begår 

dem nu, under vilken skylt de äger rum, under vilken 

ideologisk stjärna. Men Stalin förstod att skapa en 

äregloria om sin person, han förklarades helig av folket 

och det hjälpte väldigt mycket till att genomföra 

alla dessa vanvettiga brott. Stalins grundtanke var den 

att han förklarade sig vara Lenins efterträdare. Lenin 

hade vid den tiden blivit ett helgon i folket ögon. Stalin 

förstod hur han skulle se till att bli dyrkad. Denna 

vanvettiga dyrkan och vanvettiga hänförelse, som man 

kunde framkalla hos folkmassorna, till detta hjälpte de 

enklaste partimedlemmarna. När Stalin dog samlades 

de enklaste byinnevånarna och snyftade att jordens 

undergång var nära, Stalin är död. De var ändå kommunister, 

för så var det förutbestämt: för att förverkliga 

Stalins idéer hade man ju åstadkommit politikcirklar 

och politikundervisning i kommunistpartiets historia. 

Det skulle vara klart som i bibeln. Tiden gick. 

Istället för Stalin kom Chrustjov, vars period kallades 

"töperioden", som spelade pajasens roll vid Stalins 

hov. Man kunde inte frukta i den politiska kampen att 

han skulle komma efter Stalin. Stalin drack sina närmaste 

män fulla och ville höra vad de tyckte. Chrustjov 

kunde spela clownen som kunde säga vad som föll 

honom in, han förändrades till en sådan oskyldig liten 

man. När Stalin dog var Beria den första efterträdaren 

inom synfältet. Chrustjov var den som överlistade 

Beria och såg till att han fick bara ett halvt år vid makten. 

Sedan kom Chrustjovs töperiod. Han upptäckte 

att något var ruttet i det stora landet. Han ville företa 

sig något och sökte lösningar för partiet, som skulle 

föra sakerna vidare. Lenin yttrade att man måste välja 

3 

Rev A 2006-11-08 

den rätta banderollen. Det måste finnas en banderoll. 

Alla uppgifter som partiet föreslog förde man in på 

röda tygremsor och hängde upp på alla platser där det 

var möjligt. Under banderollen förklarade Chrustjov 

att nyckelpositionen i jordbruket skulle tillhöra majsen. 

Dessutom förstod han att medlemmarna i kolchoserna 

och sovchoserna måste ges större friheter. Det 

var nödvändigt med ekonomiskt tankesätt. Chrustjovs 

tal var kvicka och folkliga, han skrattade ut byråkraterna. 

Chrustjov var mycket populär på den tiden ända 

tills man började väva personkulten även runt honom. 

När han avslöjade Stalin började man förhärliga honom 

som den klokaste och skickligaste. På så sätt 

skapades kulten. Han började företa mycket besynnerliga 

förändringar i strukturerna för partiets rajoonkommittéer. 

Det uppstod en stor opposition. 1964 

kallade man Chrustjov från hans semester till centralkommittén 

i Moskva. Plötsligt meddelade man att 

Chrustjov drog sig tillbaka av hälsoskäl. Alla visste att 

han hade en strålande hälsa. Han försökte bryta loss 

Ryssland från järnridåns skugga och skapa förbindelser 

med andra länder, han besökte USA. Man avlägsnade 

Chrustjov och istället kom Bresjnev. Han var 

jämfört med företrädaren en förespråkare för en stelare 

politik och hans svaghet var smickersjuka. Han 

tyckte om medaljer, smicker och berömmande tal. 

Han skrev också böcker, för vilka han fick mycket 

beröm. I verklighen hade säkert någon annan fuskat 

ihop dem. Bresjnevs del höjdes förvisso högt till skyarna. 

Hans långa tid vid makten betingades även av att 

under sin period lät han många verksamma agera fritt, 

han blandade sig inte aktivt i det hela. Under hans tid 

spreds anekdoterna i den mustigaste form som folk 

kunde fundera ut. Mest spreds de bland partimedlemmarna. 

I dem fanns ett mycket kärnfullt innehåll. Man 

kan ställa sig frågan varför det idag inte finns ordentliga 

anekdoter som man hjärtligt kan skratta åt. Det 

finns inga anekdoter, de har försvunnit som en form 

av folklig litteratur. 

Under Bresjnevs tid började eländet i Ryssland. 

När han gav upp andan 1984 blev hans efterträdare 

Andropov. Han hade länge arbetat i KGB. Han började 

med en helt annan stil. Till exempel föreskrev han 

att det är möjligt att kräva disciplin, som hade börjat 

upplösas. På arbetet maskade man, förfalskade och 

ljög. Man satte igång de socialistiska tävlingarna för 

att ge berömmelse och ära, undanhållanden, bedrägerier, 

"saltningar", och det blev en allmän företeelse. 

Andropov försökte på så sätt i någon mån dra till 

bromsarna. Till exempel gav man partimedlemmarna 

befallning att kontrollera dem som var i affären mitt 

på dagen, varför man inte var på arbetet och varför 

man drack. Man skulle finkamma byn i närheten av 

affären där vanligen dessa dryckesbröder höll till mitt 

på dagen, när andra t.ex. arbetade höbärgning. Till och 

med i städerna skulle man se varför människorna var

på stan under arbetstid. Med detta nådde man inte 

långt. Underligt att han höll ut ett par år. Sedan kom 

Tjernenko, en gubbe, livs- och världsfrånvänd, om 

vilken man inte kunde säga några kloka ord. Varför 

satte man honom till makten? Därför att på maktens 

topp tillsatte man ofta den mest ofarliga människan 

som tillät sina närmast underställda att agera på egen 

hand och som hade varken kraft eller förstånd att avslöja 

girighet, egennytta och andra laster. 

Slutligen kom Gorbatjovperioden 1985, när Michael 

Gorbatjov blev Sovjetunionens kommunistpartis 

förstesekreterare. Nu till partiets inriktningar och organisationsförändringar 

som genomfördes på den 

tiden och hur fungerade de lokala partiorganisationerna 

i dessa komplicerade situationer när växlingen vid 

makten ägde rum och nya banderoller lyftes upp. Men 

ett var säkert, ekonomin måste utvecklas. I partitoppen 

började man förstå att det inte längre var möjligt 

att låta saker och ting skötas av obildade hurraropande 

människor. Man började till ledande poster välja förnuftigare 

människor som hade berömmelse, erkännande 

och popularitet. På detta sätt blev en av de viktigaste 

ledarna i Estland Vaino Väljas, som man ännu 

idag uppskattar. Också Arnold Rüütel, den nuvarande 

presidenten, var högsta rådspresidiets ordförande, dvs. 

i praktiken president. Och även i länens och rajoonernas 

kommittéer framträdde tänkande människor som 

förstod att det fanns behov av att radikalt ändra något. 

Till exempel fanns i Viljandi rajoon en iögonfallande 

person, Undusk, som började bilda jordbruksindustrikomplex. 

Ekonomienheterna skulle ansvara för produktionsverksamheten 

utan att vänta på befallning 

ovan ifrån att nu är det dags att bärga säden, vilken 

säd man i första hand skulle skörda, bonden skulle 

tänka ut det själv och förstå det och själv söka vägar 

för att utveckla ekonomin. I detta sammanhang började 

nu partiet komplettera sina led. Tidigare undersökte 

man omsorgsfullt vem du var, vad du tidigare hade 

gjort. Till exempel Albert Kariste, som var halvt analfabet 

och inte kunde några främmande språk, men han 

var en duktig ekonom. En gång såg han en bokhållare 

med bekymra min och frågade vad det var för fel. 

Bokhållaren klagade över att saldot inte stämde. På 

detta svarade ordföranden: "Saldo, vad är det för en 

man, vad gjorde han under tyska tiden?". Med sådana 

män kunde man inte längre fortsätta. Deras tid var 

förbi. Man började söka lösningar, det uppstod tanken 

på ekonomisk självförvaltning. Skrivelsen om detta 

undertecknades med 40 namn. Även kulturföreningar 

höll stora allmänna sammankomster, mycket började 

förändras, något som förde fram till Sovjetunionens 

sönderfall. Partiet kontrollerade alla företeelser i samhället 

som över huvud taget fanns, med början från 

ideologin som var en mycket viktig ridhäst, som varje 

kommunist måste kunna tygla. Ideologin trängde in 

överallt. Man kunde inte gå ut någon skola, för att inte 

4 

Rev A 2006-11-08 

tala universitetet, utan att man måste avlägga motsvarande 

examina i filosofi och ekonomi. Överallt måste 

du bevisa att du kände till den marxistiska ideologin, 

den marxist-leninistiska ideologin. Den trängde in i 

skolorna, i alla lektioner måste det finnas patriotisk 

uppfostran. De unga måste framför allt gå med i pionjärerna, 

sedan i Komsomol och därifrån senare in i 

partiet. Denna uppfostran skulle vara sådan att från 

den kom det ut en ansvarsmedveten och pålitlig partimedlem. 

Det fanns verkligen sådana människor som 

trodde på detta. Jag själv var övertygad om att Lenin 

var genialisk. Jag var säker på att Sovjetunionen var 

en förespråkare för fred och att dess utrikespolitik var 

inriktad på att försäkra freden. Jag var säkert övertygad 

om att det var så. Men partiets påverkan och ideologi 

var i alla avseenden kännbar på alla kulturarbetets 

områden, t.ex. dessa sångdagar. Det oaktat att det var 

den s.k. stagnationens tid, höll man sångfesterna med 

stor entusiasm. Men vad fruktade man från de ideologiska 

toppledarna: borgerlig nationalism. Det lär vara 

ett begrepp för att du är alltför nationalistisk, att du är 

alltför mycket i ditt eget folks centrum och därför 

förbjöd man till exempel att man sjöng sådana sånger 

som "Mu isamaa on minu arm" (Mitt fosterland är min 

kärlek), Lydia Koidulas ord som senare Gustav Ernesaks 

tonsatte. Hur sjöng då inte folket den! Det genombrottet 

skedde under Bresjnevs tid. Men när det 

åter var en sångarfest sade man till Ernesaks att du får 

inte dirigera den sången för den hade man uteslutit ur 

programmet. Sedan började folket plötsligt sjunga. 

För Ernesaks var det inte annat att göra än att gå till 

dirigentpulten. En sådan entusiasm och översinthet är 

svår att förklara. Just speciellt under den sovjetiska 

makttiden var det en stor upplevelse, i den levde man 

med. Ett annat folk som inte historiskt har genomlevt 

detta kan inte upprepa det. 

Sovjetmakten var paradoxalt den med den minsta 

makten just därför att när man valde maktorganen, 

vem var det då som valde ut dessa människor - det var 

partiets rajoonkommitté. Partiet valde namnen, satte 

dem på pränt, sedan gav man dem till partiets anställda, 

till partiets underorganisationers sekreterare med 

uppgiften att vid det mötet föreslår du den och den 

kandidaten och du måste föra fram honom och folket 

skulle gå med på detta. Då fanns det ännu en företeelse 

under alla valtider att visa för hela världen, att se nu 

på hur vi avgudar våra ledare! Då skedde en sådan 

cirkus att när man nominerade representantkandidater 

till Estlands högsta råd eller till unionens högsta råd, 

då lät man folket i första hand föra fram partiledarnamn, 

till exempel Bresjnev, eller partipolitikers 

namn. Och så meddelade man högtidligt att kära folk, 

vi kan inte uppfylla er bön, för jag har beslutat kandidera 

där och där i Moskvas valdistrikt. Det var en 

cirkus som folket skrattade ut, om den fanns det 

många anekdoter.

Som sammanfattning kan man säga att kommunismens 

spöke ju inte har försvunnit från världen. Det 

framträder på något sätt i varje land, hos varje folk i 

olika former. Vi vet inte vad framtiden för med sig, vi 

vet inte hur det nuvarande samhället kommer att utformas, 

för kloka människor har förstått att det inte 

finns en idealisk samhällsordning. Det kan inte finnas 

och kommer inte att finnas, någon sådan, för alltid har 

människan hållit kvar vid sina fel, sina brister, sin 

girighet, sin snålhet och att härska med maktmedel. 

Alltid, alltid försöker han härska oavsett ideologi. 

En idealisk samhällsordning finns inte, men det var 

den gångna etappen som man måste gå igenom, vars 

tidsålder människogeneration var annorlunda. Bland 

dem fanns duktiga människor vilkas handlingar man 

faktiskt fram till idag uppskattar väl och därför säger 

de barska att varför sitter dessa vänterkommunister i 

riksdagen. Därför att de var människor, de var begåvade 

och kunde förstå den tidsåldern. Bland dem 

fanns förtjänster och kanske framträder hos dem även 

den gamla s.k. kommunistandan som man förebrår 

dem, men de finns bland oss, vi kan inte placera dem 

någonstans ideologikt. Sammanfattningsvis kan man 

säga att man måste lära av sina fel, sina brister men 

mänskligheten har aldrig någonsin lärt av sina fel och 

brister. 

5 

Rev A 2006-11-08

Historia och filosofi har då och då vandrat hand i hand 

och stött varandra, eller anden har rättfärdigat makten 

och makten har i sin tur gynnat andliga företrädare. 

Exempel hittar vi i Alexander den stores imperium, 

när han med hjälp av grekiska filosofer hoppades förena 

talrika folkslag på väldiga områden till ett enda 

stort hellenistiskt rikes familj med gemensamt språk 

och gemensam kultur. Hitler såg sina planer om 

världsherravälde kunna bli verklighet med hjälp av 

den ariska rasens ledarskap. Exempel hittar vi från 

forna tider till våra dagar. Jag försöker med denna 

uppsats ge en kort översikt hur man i Sovjetunionen 

ville knyta äktenskap mellan arbetarklassens makt och 

marxistisk-leninistisk filosofi, hur marxistiskleninistisk 

teori skulle ”erövra” folkmassornas medvetande, 

förändra det till en oövervinnelig kraft och på 

detta sätt uppnå det lyckliga kommunistiska samhället. 

Helt kort om den marxistiska teorins grundmurar: 

1) Arbetarklassen kommer att bli kapitalismens dödgrävare; 

att övergå från kapitalism till socialism är 

oundvikligt och det uppnår man som resultat av 

arbetarklassens kamp, men endast om man gör det 

med den socialistiska teorins, marxismens, hjälp. 

2) Arbetarklassens förtrupp, organisatör och ledare 

är det kommunistiska partiet, dit man drar samman 

arbetarnas allra bästa och klokaste representanter, 

som har härdats i revolutionär kamp och är 

trofasta mot de kommunistiska idéerna. 

3) Lenin berikade den marxistiska filosofin under 

nya historiska betingelser. Han skapade läran om 

imperialismen som kapitalismens allra högsta stadium. 

På samma gång skulle det vara ett döende 

samhälle, som leder till socialistisk revolution, 

och tillblivelsen av ett socialistiskt samhälle. 

4) Det socialistiska samhällets utveckling inom 

politik, ekonomi, vetenskap och kultur grundar 

den s.k. kommunismens materialistisktekniska 

basen och leder till övergång till 

kommunismen. Det betyder: a) skapande av 

individer med kommunistisk medvetenhet; b) 

produktionsmedlen övergår i allmänfolklig 

ägo; c) väsentliga olikheter mellan land och 

stad avskaffas, arbete blir varje människas 

primära vitalbehov; lön och förmåner kommer 

att fördelas efter behovet; e) skiljaktigheter 

mellan olika folk försvinner, det bildas ett 

enhetligt sovjetiskt folk. 

IDÉER, IDEAL, ILLUSIONER 

Aino Luukas 

(Översättning från estniska: Harry Seffers) 

1 

Rev A 2006-11-08 

Sådana var de avsikter och målsättningar mot vilka 

det kommunistiska partiet skulle leda folken under 

den marxistisk-leninistiska fanan. Sovjetunionen skulle 

i sin tur besjäla alla världens folk att genom den 

globala proletära revolutionen uppnå kommunismen. 

Nuförtiden syns det för varje tänkande människa vara 

en utopi. Under den sovjetiska makten betalade man 

med livet, fångläger eller deportering om man ignorerade 

den idén, eftersom fienden skulle förintas. Det 

gjorde man med olika medel och på olika sätt. 

Jag vill berätta hur man började förverkliga den 

ovan beskrivna teorin, vem som skulle göra det och 

hurudana metoderna var. Denna stora ringdans omfattade 

alla stora Sovjetunionens medlemsstater och förvaltningsenheter 

till den minsta produktionsenheten. 

Det var som en magnifik iscensättning, "Sovjetunionen", 

på teatern. Enormt stor teaterscen med 200 miljoner 

skådespelare – en ogripbar företeelse… Regissör? 

Josef Vissarionovitj Stalin! Historiehjulets tråddragare, 

trots många omfattande böcker har man inte 

förmått att ge en grundlig bild av honom – hjälte, rövare, 

folkfader och mördare. Efter Lenins död (1924), 

när maktkampen i Moskva började, förklarades Lenin 

till helgon av denna listiga grusier och Lenins gärningar 

och skrifter till heligt sakramente. Det ytterst 

troende ryska folket, som var troget såväl till Gud som 

till Lillefar tsaren, bugade även för den nye guden. Så 

lyfte Stalin sig upp till samma pinne som helgonen 

och säkerställde sin makt med hjälp av såväl våld 

(piskan) som lovprisande (moroten). 

Estland, en liten plätt under solen, greps med efter 

upprättandet av sovjetmakten i detta enorma lovprisande 

av marxismen, leninismen och stalinismen. 

Vi ska här betrakta hur dessa firade sanningar och 

idéer började genomföras i Estland, med vilka metoder 

man försökte frälsa folket och visa vägen för dem 

till det kommunistiska paradiset. Skrivaren till dessa 

rader arbetade många år som s.k. lektor vid partiets 

rajoonkommitté. Medelst erfarenheter och minnen 

försöker jag här återge dessa tider. Låt oss inte glömma 

att sovjetmakten varade här nästan femtio år. Det 

är en lång tid ur vilken jag försöker vaska ut det väsentliga 

och mest karakteristiska. 

Estländarna skulle, under ledning av det broderliga 

ryska folket, bli tappra uppbyggare av kommunismen 

i unionens stora folkfamilj. För detta ändamål skulle 

de över hela unionen använda uppfostringsmetoderna 

och medlen användas. Man började med bildandet och 

strukturerandet av det kommunistiska partiet. Sedan 

skulle Estlands Kommunistiska Parti skapa ett s.k. 

partiaktiv. Det skulle bestå av företagsledare, kol-

chosordförande, utbildnings- och kulturpersoner och 

vetenskapsmän. Alla de som under den nya ordningens 

villkor ville rädda livet och ta sig fram. Oftast 

skulle de även vara partimedlemmar, antingen frivilligt 

eller tvångsvis. Man ordnade undervisning för 

dem, kurser och seminarier om den härskande maktens 

ideologi, filosofi, ekonomisk politik (på den tiden 

benämnd politekonomi) och naturligtvis även om 

dagsaktuella praktiska uppgifter. Vanligen fastställdes 

statens allra viktigaste riktlinjer vid Sovjetunionens 

kommunistiska partis kongresser och plena, där man 

även godkände femårsplaner för landets utveckling. 

Varje ekonomisk ledare (men även t.ex. skolledare) 

skulle vara politisk uppfostrare och lärare för sin personal. 

Han skulle ansvara för att det rådde lojalitet 

mot makten. Därför gjorde man i varje företag, institution 

och ämbetsverk upp planer för politisk fostran. I 

praktiken sammanställdes sådana planer av sekreteraren 

vid partiets underorganisation. I planerna upptogs 

olika aktiviteter för politisk uppfostran och schemalades 

med angivande av tider och ansvariga. I stor utsträckning 

blev det hela endast kvar på papperet. 

”Papper tål allt” blev ett spritt talesätt. 

Förutom planering skulle även det politiska utbildningsarbetet 

redovisas. Redogörelser sammanställdes 

av ideologiavdelningen vid partiets rajoonkommitté. 

Motsvarande avdelning vid partiets centralkommitté 

delade ut frågeformulär, svaren i dem skulle avspegla 

hela arbetet för ”massornas uppfostran”. Så blev 

glansbilderna färdiga, efter dem värderades på något 

sätt även den lokala partiorganisationens arbete. I 

partiets centralkommitté sammanställdes slutligen i 

sin tur sammanfattande rapporter över det som hade 

utförts och sändes till unionens centralkommitté. Inte 

heller här sparade man på färger eller snålade med 

resultat vid skroderandet i redovisningen. 

Från sovjetmaktens första år ansågs det vara nödvändigt 

att förklara för folket den socialistiska ideologins 

och filosofins grunder, sanna politiska åsikter och 

dagsaktuella problem. Detta utfördes systematiskt 

genom politisk skolning. Sekreteraren vid partiets 

underorganisation, s.k. partorg, sammanställde i sitt 

kollektiv deltagarlistor och bestämde efter utbildning 

och arbetsplats vars och ens grupptillhörighet, som 

t.ex. nybörjargruppen, mellanstadiet eller högre kategori. 

I enlighet med detta sammanställdes utbildningsprogrammet. 

Det fanns studieplaner i t.ex. partihistoria, 

politisk ekonomi, filosofi m.m.. De som 

genomförde undervisningen kallades propagandister. 

De kunde rekryteras från lokala intellektuella, lärare, 

agronomer och företagsledare. Även för propagandister 

ordnades undervisning och seminarier under medverkan 

av lokala partimedlemmar, erkända lektorer 

och även folk från statsledningen. Man krävde att 

deltagarna skulle delta aktivt i undervisningen med 

diskussioner och föredrag. Vanligen blev det dock 

2 

Rev A 2006-11-08 

kvar på kravstadiet. En fåordig människa från landsbygden 

slumrade till eller satt i egna tankar, högtravande 

politik och ädla ”sanningar” förblev honom 

avlägsna. Om man talade om en aktuell situation kunde 

en vanlig människa ändå bli ganska aktiv. Så t.ex. 

om kolchosordföranden var alkoholist, slösade med 

företagets pengar, idkade svågerpolitik o. dyl. Särskilt 

aktivt tog man till orda om den kritiserade inte var 

närvarande eller var kraftigt berusad (ett vanligt fall). 

Inom den politiska utbildningens ramar genomfördes 

även föreläsningar. Man anlitade en lektor från 

rajooncentret eller från en större stad. Lektorerna var 

organiserade i en statlig förening som hette ”Vetenskap”, 

dess underavdelningar fanns såväl i städer som 

i landsbygdsrajooner. Föreningen finansierades genom 

kontrakt med t.ex. företag, kolchoser och sovchoser. 

Föredragstemana bokfördes i partiets rajoonkommitté. 

I mitten av 1980-talet började man genomföra politiska 

dagar, s.k. politdagar. Det innebar att man bestämde 

en dag i månaden, då hela rajoonens partiaktiva 

dirigerades ut till olika ställen för att upplysa folket. 

Idéns upphovsman var Michail Gorbatjov. Enligt 

hans teori skulle man offentliggöra brister och fel, då 

skulle folkets stämning och åsikter visa sig. Partiets 

rajoonkommitté informerades om kritiken och registrerade 

hur man hade reagerat på den. Utan tvekan 

fanns det något positivt i det. Några lokala tvistefrågor 

och problem fick kanske en tillfredsställande lösning. 

Det fanns en viss mening även med föreläsningar, om 

föreläsarna var bildade människor som med sitt framförande 

kunde vidga åhörarnas synvidd. Mycket uppskattade 

var föredrag om utlandet. 

Den mest mystiska företeelsen var politiska informatörer, 

s.k. politinformatörer. De skapades någonstans 

långt borta på hög nivå, dvs. i Moskva, där man 

utgick från en leninistisk synpunkt, eller rättare en av 

honom spilld fras: ”Varje kökspiga måste kunna regera 

staten”. Det blev aktuellt under Chrusjtjovs och 

Brezjnevs perioder då uppbyggnad av kommunismen 

blev mycket populärt. Varje människa skulle då vara 

mogen att dryfta, diskutera och leva enligt de kommunistiska 

idealen. En politinformatör skulle rekryteras 

från sitt eget kollektiv. Informatören skulle bland 

sina arbetskamrater föra samtal om hur varje människa 

kunde göra sin insats för en lysande morgondag. 

Partorgen skulle föra anteckningar över informatörerna, 

föra namnlistor, dagbok osv.. Man trodde att entusiasmerande 

ord från ens arbetskamrat skulle bättre 

leda till uppsatta mål. Som avlönad tjänsteman vid 

partikommittén var jag ansvarig även för det sällskapets 

verksamhet. Jag erkänner att jag inte har mött 

någon ”levande” politinformatör. Deras samtal på 

arbetsplatserna skulle utföras under raster. Jag kommer 

ihåg när en kontrollant från centralkommittén 

anlände en gång vid sommartid: En allvarligt sinnad

dam som kontrollerade hur rajoonens politinformatörer 

utförde sitt arbete att förklara de just då aktuella 

parti- och regeringsbesluten. Partorgen vid Lihula 

sovchos, en strävsam kvinna, hade gjort allt vad hon 

förmådde, men tyvärr för stackaren, inte som den 

höga dignitären krävde. Nästa dag skulle vi besöka 

kolchosen ”Kalevipoeg”. Jag ringde till deras partorg 

Selma och gav henne instruktioner om vad som krävdes 

av dem. Selma följde mina rekommendationer 

exakt: "Tyvärr är alla politinformatörar långt borta på 

slåtterarbete". Kontrollanten blev imponerat tillfreds. 

Det är ett enkelt exempel hur man skönmålade och 

överlistade. Det bekräftar hur obildade och saklösa 

krav frammanar motsvarande beteende. Det gällde då 

och gäller även i dag, men under andra omständigheter 

och betingelser. 

Dåtida mästerkockar i ideologiköket, både i Moskva 

och Tallinn, var fast övertygade om att det var 

enormt viktigt att måla ett blickfång med stora bokstäver 

på en röd duk eller en text på ett plakat inom 

synhåll för människorna. För detta arbete, ”åskådligagitation”, 

ansvarade ideologiavdelningen vid partikommittén. 

Som lektor fick jag ta hand även om sådana 

uppdrag. Innehållsmässigt betydde det att: a) i alla 

offentliga byggnader och rum måste finnas tidsenliga 

uppmanande banderoller; b) banderoller hörde oskiljaktigt 

ihop med parader och högtidliga processioner; 

c) banderoller vid statliga helgdagar hette paroller 

(hüüdlaused), t.ex. vid den Stora socialistiska oktoberrevolutionens 

årsdagsfirande. De utarbetades i Moskva 

av partiets centralkommitté, likaså i unionsrepublikernas 

centralkommittéer, där tillägg gjordes med 

lokala menyer. 

Vad förkunnade då banderollerna? Till exempel: 

”Vi uppfyller de statliga femårsplanerna i förtid på 

alla vitala områden, som industri, lantbruk, fiskeri och 

byggnation”. Paroller publicerades i unionsomfattande 

tidningar, det fanns ett hundratal sådana. Före helger 

delade man lokalt ut lämpliga texter till varje företag 

och institution. Det fanns även ”rop” med text av allmän 

karaktär, som ”Leve det kommunistiska partiet!”, 

”Lenins idéer är odödliga!”, ”Lenin lever evigt”, dvs. 

han är alltid med oss. För kultur- och undervisningsinstitutioner 

försökte man hitta lämpliga texter som 

svarade mot deras inriktning. Banderoller och plakat 

på ryska måste obligatoriskt finnas med. Föreställ er 

vilka ofantliga mängder rött tyg det användes inför 

firandet av olika jubileer och statliga fester. Plakat och 

banderoller täckte höghusens fasader i städerna och 

spändes ofta tvärs över gatan. 

På skoj föreställde jag mig på den tiden människan 

som läser sådana uppmaningar och skyndar på snabba 

fötter för att uppfylla dem. I dag skulle en sådan 

”åskådligagitation” vara jämförbar med den sanslösa 

mängden reklam som vi på olika sätt översvämmas 

av. 

3 

Rev A 2006-11-08 

Över tio år har gått sedan Sovjetunionen upplöstes. 

Nu är det andra tider och andra seder. Skådespelet 

Sovjetunionen är slut, ridån efter den iscensättningen, 

d.v.s. perioden, har gått ned. På scenen finns alldeles 

nya uppsättningar med andra aktörer och idéer.

LOKALT STYRE I RICKUL/NUCKÖOMRÅDET 


Enligt en lag som antogs av Estlands Högsta Sovjet 

den 13 september 1945 delades landsbygden administrativt 

in i tre nivåer: län ("maakond"), kommuner 

(”vald”) och bysovjeter (”küla nõukogu”). 

Inom Rickul/Nucköområdet kvarstod de tidigare 

kommunerna Rickul (”Riguldi vald”) och Nuckö 

(”Noarootsi vald”). Kommunerna lydde – som tidigare 

– under Läänemaa län. 

Under Rickul kommun lydde Bergsby bysovjet 

(”Tuksi küla nõukogu”) och Gambyns bysovjet (”Vanaküla 

küla nõukogu”) och under Nuckö kommun 

Birkas bysovjet (”Pürksi küla nõukogu”) och Sutleps 

bysovjet (”Sutlepa küla nõukogu”). 

Byarna inom Rickul/Nucköområdet lydde under 

bysovjeterna enligt figur 1. Med ”bysovjet” menas 

därför både en administrativ enhet och ett geografiskt 

område. 

Kommunerna och bysovjeterna styrdes av (formellt) 

folkvalda organ, som man kan likna vid fullmäktigeförsamlingar. 

I till exempel Rickul kommun 

hette fullmäktigeförsamlingen Rickul kommuns arbetarrepresentantråd 

(”Riguldi Valla Töörahva Saadikute 

Nõukogu”). Det löpande arbetet sköttes på båda 

nivåerna av exekutivkommittéer (”täitevkomitee”). 

I kommunens exekutivkommittés uppgifter ingick 

att verkställa de order som kom från överordnade 

Rev A 2006-11-08 

organ och rapportera tillbaka till dessa. Man kan av 

protokoll från Rickul kommuns arbetarrepresentantråd 

möten se att jordbruksfrågorna var de som helt dominerade 

verksamheten. Man utarbetade detaljerade 

produktionsplaner för de privata jordbrukarna och, 

under kommunernas två sista verksamhetsår, för kolchoserna. 

De senares verksamhet styrdes med järnhand. 

Under bysovjeterna lydde skolor, Folkets hus, bibliotek 

och sköterske- och barnmorskecentraler. Exekutivkommittén 

hade även till uppgift att övervaka att 

order och direktiv från kommunens exekutivkommitté 

följdes och rapportera till denna. 

I oktober 1950 reformerades den lokala administrationen 

i Estland till att bli densamma som i Sovjetunionen 

i övrigt. Kommunerna avskaffades och länen 

ersattes med rajooner ("rajoon"). Rickul/Nucköområdet 

gick då in under Hapsals rajoon (”Haapsalu 

rajoon”). 

Under de följande åren skedde en sammanslagning 

av bysovjeterna till större enheter enligt figuren. Efter 

1976 fanns endast Birkas bysovjet, som 1991 blev 

nuvarande Nuckö kommun.

Estlandssvenskarnas flykt och evakuering, som hade 

börjat i större skala på hösten 1943 och kulminerade i 

september 1944, lämnade den gamla hembygden i 

dramatisk omvandling. Det blev ingalunda tomt i byarna 

den sommaren och hösten då den estlandssvensk 

bygden var i upplösning. En flicka från Österby berättar: 

"Det var hemskt då folk bara for bort. I byn kände 

man igen de olika gårdarnas kor, då de gick genom 

byn, men folket som drev dem var alldeles främmande. 

Granngårdshunden Moppe trivdes inte med nykomlingarna, 

han satt vid grinden och bara tjöt efter 

de bortfarna, tills någon kvarbliven sköt den." (Aman 

1961 s. 249). Nya människor hade kommit och sökte 

boställen, de som skulle till Sverige sökte folk som 

kunde ta hand om jordbruket på gården, för det var ett 

villkor som tysk myndighet hade ställt för laglig överflyttning. 

Det var en formalitet i upplösning på sensommaren, 

när fronten närmade sig och Sverigeresan 

blev mer kaotisk, mera lik flykt än evakuering. Det 

var inte bara för formaliteterna skull, som man sökte 

någon som skulle ta hand om gården, utan även för 

djurens skull, någon som skulle ta hand om djuren när 

den sista lämnade gården och låste dörren för gott. 

En stor grupp människor med likartad bakgrund 

och levnadsöden, som under en kort tid hade kommit 

till bygden, var de evakuerade från Ryssland. De talade 

estniska och de flesta hade estniska namn. De var 

"rysslandsester". Eftersom många av dem blev bofasta 

här och utgjorde en markant grupp av invånarna i de 

gamla estlandssvenska trakterna skall här berättas om 

deras bakgrund. 

Utvandringens början 

Förfäder till rysslandsesterna hade under olika tidsperioder 

fram till den ryska revolutionen tvingats lämna, 

flytt eller utvandrat från de dåtida guvernementen 

Estland och Livland. Den tidigaste estniska bosättningen 

anges vara en från 1400-talet som grundades i 

Pskov-trakten av krigsfångar. Under följande tidsperioder 

bildades mindre estniska samhällen öster om 

Peipussjön, antingen genom att godsägaren flyttade 

sin arbetskraft eller också kunde de vara krigsflyktingar 

under det stora nordiska kriget eller rymlingar 

från godsen. 

En verklig utvandringsperiod från Estland och Livland 

började emellertid på 1800-talet efter det att tsar 

Alexander I och hans regering hade börjat utfärda 

lagar som skulle underlätta böndernas livsvillkor. 

Bondelagen som befriade bonden från livegenskapen 

utgavs i Estland år 1816. Bönderna blev personligen 

fria. Det blev förbjudet att sälja och köpa dem, de 

kunde äga lösöre och fast egendom. All jord förblev 

emellertid godsägarens egendom. Bonden kunde ar- 

DE FÖRSTA NYKOMLINGARNA 

Harry Seffers 

1 

Rev A 2006-11-08 

rendera den gård som han traditionellt hade brukat 

enligt fritt arrendeavtal med godsägaren. Eftersom 

rörelsefriheten var begränsad, knöts bonden i praktiken 

till torvan. Enligt den nya bondelagen av år 1856 

måste godsägaren arrendera ut eller sälja en viss del 

av godsets jord till bönderna. De fick även rätt att 

lagligen söka om flyttning till något annat guvernement. 

Rörelsefriheten förstärktes genom 1863 års 

passlag, godsherren kunde inte längre förhindra bondens 

rörelsefrihet. 

Drivkraft och lockelse 

Utvandringen från Estland och Livland, som visserligen 

så småningom hade börjat redan under 1830-40talen, 

växte nu till en massrörelse. Dess drivkraft var 

framförallt jordhunger, längtan efter egen torva, som 

skulle ge bättre levnadsvillkor. Familjerna var stora, 

på landsbygden var det överbefolkning i förhållande 

till den uppodlingsbara marken. Majoriteten av landsbygdens 

folk var dagsverksbönder, torpare eller lantarbetare 

på godsen. Framförallt de som inte hade utsikt 

att finna något eget i hemtrakten hyste framtidsdrömmar 

att finna "jord utan godsägare" och att friköpa 

ett eget markområde. Andra pådrivande faktorer 

var även den svåra missväxten år 1867 och den därpå 

följande hungersnöden, särskilt i Läänemaa, Dagö och 

Ösel. Lokalt förekom även religiös fanatism, där "profeter" 

uppeggade sin sekt till utvandring. Utvandringens 

dragkraft var Rysslands stora glest befolkade eller 

helt folktomma områden. Den ryska centralmakten 

underlättade kolonisering av sådana trakter. Rykten 

om bördiga jordar i Ryssland spreds snabbt i de baltiska 

provinserna. Även i närområdet, på andra sidan 

av Peipussjön, fanns stora outnyttjade marker. 

Bosättningsområden 

Utvandringen hade börjat från Peipussjöns och 

Pskovssjöns västra kustområden, det var lätt att ta sig 

över isen till den östra sidan. Målområdet var framförallt 

just detta närområde, distrikten Oudova, Pskovs 

och Jamburgs eller som det hette då: "kreis" eller 

krets, som var ett mindre förvaltningsområde inom 

guvernementet. Oudova (på ryska Gdov), en liten stad 

på Peipussjöns östra strand, var centralorten i distriktet 

med samma namn. Söder om Oudovadistriktet låg 

Pskovs stad och distrikt. För nybyggare fanns det gott 

om lämplig jord i Oudovadistriktets mellersta skogbevuxna 

del, men även söder därom. Dessa tre primära 

områden kallas ofta i litterauren för "Peipuslandet". 

Estniska bosättningsområden sträckte sig från Peipus 

sjösystem österut till sjön Ilmen. Utvandringens intensitet 

och områden varierade periodvis men omfattade 

totalt hela Estland. Utvandringsivern i samband med 

hungersnöden grep även estlandssvenskarna i Nuckö,

Rickul och Ormsö. Endast få av estlandssvenskarna 

bosatte sig i Ryssland, de flesta återvände till hemtrakten 

igen. Utvandringen hade kommit igång i 1860talets 

början. Oudovadistriktet, i folkmun Oudovalandet, 

tycks ha varit det huvudsakliga bosättningsområdet. 

Enligt 1897 års folkräkning bodde i detta distrikt 

över 15 000 estländare, vilket var 10,5 procent av hela 

befolkningen. 1917 hade antalet stigit till 40 000, det 

var ca 25 procent av hela kretsens befolkning. I Jamburgs 

region bodde 1897 över 10 000 estländare och i 

Pskov något över 25 000. Ca 80 procent av utvandrarna 

bosatte sig på landsbygden, men arbetsmöjligheter 

söktes även i städerna, i första hand i S:t Petersburg. 

Nybyggarna 

Vanligen utvandrade man i grupper bestående av familjer 

som var släkt med varandra eller från samma 

trakt. Fem-sex familjer arrenderade gemensamt en 

mindre egendom och delade sedan upp jorden sinsemellan. 

Gruppens representant åkte till det utsedda 

målområdet för att göra upp arrendet, sedan åkte 

gruppens manfolk för att bygga de första provisoriska 

bostäderna. Nästa vinter kunde man åka över isen för 

att hämta familjen och eventuella ägodelar. Med nybyggarens 

iver bröts det nya marker på kort tid. Stora 

skogs- eller våtområden eller marker i träda hade blivit 

åkrar. Det hade uppförts byggnader, byggts vägar, 

färjor och broar. En nyhet i hela området, som estländarna 

förde med sig, var linodling. Den var verkligen 

lönande. Även potatisodling var viktig – som råvara 

till brännvinsfabriker. Man utnyttjade även arbetskraft 

från närbelägna ryska byar som drängar eller dagsverkare. 

När man hade fått en viss inkomst, friköptes 

gården. Vid den tiden fanns det gott om skuldsatta 

egendomar i Ryssland som var till salu eller till arrende. 

Estländarna hade genom sin företagsamhet och 

arbetsamhet fått ett mycket gott ryckte. Banklån fick 

man från jordbrukskassan på 50-60 år. Ernst Moora, 

vars far hade utvandrat på 1800-talets slut från Peipus 

västra sida, berättar om sin hemtrakt Verheruts, där 

hans far hade byggt upp sin gård och smedja. Fadern 

var nämligen smed. Till Verheruts, 18 km från Oudova, 

kom de första nybyggarna i 1860-talets början. 60 

år senare fanns här 72 fina gårdar. De var vanligen på 

40-50 ha, man hade 8-10 kor och 3-4 hästar. De estniska 

gårdarna var i regel ensamgårdar, medan ryssarna 

bodde i tättbebyggda byar. Bikupor och stora äppelträdgårdar 

var ett typiskt tecken för estniska nybyggargårdar. 

Nybyggare lär ha varit de första som 

drev vattenkvarnar i området. Ett framträdande "estnisk" 

hantverk var smide, många öppnade smedja i 

rent ryska samhällen. Även Ernst Moora blev smed. 

Eftersom ryssarna var ekonomiskt långt efter, så fanns 

det inga tecken till ryskt inflytande i de estniska samhällen, 

men för motsatsen fanns talrika exempel. 

2 

Rev A 2006-11-08 

Invandrarsamhällen 

Utöver det praktiska nybyggarlivet var religionen en 

starkt förenande faktor invandrarna emellan. Det var 

vanligen byskollärare och klockare som var initiativtagare 

till det kulturella liv, som utvecklades runt det 

kyrkliga. Man byggde bönehus. År 1904 fanns hela 23 

bönehus i Oudovalandet. Fem av dem försågs senare 

med torn och kallades då kyrkor. Samtidigt var 23 s.k. 

kyrkskolor i verksamhet. De var estniskspråkliga. 

Föreningsverksamheten tog fart, det bildades sångkörer, 

brandkårsföreningar, sparkassor. Kontakten med 

hemlandet var livliga, inte bara släktingar emellan, 

utan också på allmän nivå. Så meddelade t.ex. estniska 

tidningar fortlöpande nyheter från nybyggarsamhällen. 

1913 utgavs regionens egen tidning, "Oudova 

underrättelser". Umgänget med ryssarna var minimalt 

i de estniska byarna. Förhållandet dem emellan anges 

ha varit generellt gott. "Estländarna bakom Peipus var 

vid tiden av det första världskriget liksom en stat i 

staten, där alla nödvändiga ämbetsmän var av egen 

nationalitet" (Arens 1958). 1917 hade de estniska 

samhällena i Ryssland nått sin höjdpunkt. 

Slutet på de estniska samhällena 

Efter den bolsjevistiska statskuppen detta år avstannade 

all invandring och det blev början till mycket dramatiska 

händelser i den estniska kolonins liv. Världskriget 

hade redan satt sina spår – mobilisering till 

ryska armén. Genom den ryska revolutionen ändrades 

maktstrukturen helt. Av avundsjuka och revolutionär 

aggressivitet intog många ryssar en fientlig hållning 

mot "de rika estländarna". Enligt fredstraktatet i Tartu 

1920 gavs möjlighet att evakuera till Estland. Nästan 

40 procent begagnade detta tillfälle. Enligt 1926 års 

folkräkning fanns cirka 17 000 estländare kvar i Oudovalandet. 

Samhället ändrades efter känt sovjetkommunistiskt 

mönster. De kommunistiska makthavarna 

började i första hand förhindra den kyrkliga 

verksamheten. Man övertog och politiserade tidningarna, 

politiska klubbar och kommunistiska partiorgan 

bildades, motståndare arresterades. Undervisning i 

ryska språket utökades på bekostnad av estniskan. 

Man började förhindra estniska skolors verksamhet, 

en del av dem stängdes. "Klassfientliga" lärare avstängdes. 

1928 började man bilda kolchoser. Samtidigt 

började arresteringar och deporteringar av "kulaker". 

De estniska böndernas motstånd skulle brytas 

genom att hela familjer stämplades som "klassfiender" 

och förvisades till avlägsna områden i det inre av 

Ryssland. Deras öde hemman införlivades automatiskt 

med den närmaste kolchosen. Rent estniska kolchoser 

hade i början relativt bra ekonomi, eftersom de införlivade 

medtog bättre djur och maskinpark. Stängning 

av kyrkor och bönehus genomfördes 1929-30. De 

användes som sädesmagasin, redskapsbodar och dylikt. 

Religiösa förrättningar förbjöds. Den ovannämnda 

Ernst Moora hade satt upp en egen smidesverkstad

med 5 anställda. Han skulle stämplas som kulak, vilket 

betydde deportering. I februari 1930 lyckades 

familjen Moora med far och andra släktingar fly i 5 

slädar över den frusna Peipussjön till Estland. 1937 

års arresterings- och utrensningsvåg över hela Sovjetunionen 

drabbade naturligtvis hårt alla gränsnära minoritetskolonier, 

så skedde även i Peipuslandet. Exemplen 

är många och nedslående. Gränstrakterna rensades 

på alla "opålitliga element". 1939 gavs order att 

kvarvarande ensamstående gårdar skulle överges eller 

flyttas till större ryska byar. Eftersom endast få arbetsföra 

män fanns kvar, var det ofta inte möjligt att förflytta 

större bonings- eller gårdshus, utan man fick 

nöja sig med bodar eller andra mindre byggnader. På 

de hus som blev kvar förstördes vanligen taket eller 

också brändes de ned. Det andra världskriget medförde 

omfattande rekvistioner av matvaror, hästar och 

fordon. Brist på arbetskraft och redskap, nödslakt av 

boskap med mera var ett krigstida elände i slutfasen 

av de estniska samhällens förintelse. Ytterligare en 

åderlåtning drabbade dem: mobilisering av kvarvarande 

män till Röda armén. 

Under tysk ockupation 

1941 ockuperades området av tyska trupper. Tyska 

myndigheter hade börjat intressera sig för folkminoriteternas 

etniska bakgrund där och beslutade att registrera 

dem. Samtidigt väcktes idén vid universitet i 

Tartu att utföra vetenskapliga etnologiska undersökningar 

i Ingermanland och i Oudovalandet. Grupper 

av olika vetenskapsmän tilläts företa forskningsresor 

till dessa områden under våren och sommaren 1943. 

Arbetena pågick etappvis, avbrutna av trafikproblem 

och de ryska partisanernas aktiviteter, särskilt i Ljadõ 

trakten. Ett omfattande material över den estniska 

bosättningen historia och kultur samlades in. Till september 

1943 hade forskningsgruppen registrerat 6 125 

estländare. 1926 bodde där 16 882 estländare. 

Evakuering 

Estländare och finländare bosatta i Ingermanland 

tilläts i början av 1942 av tyska myndigheter att på 

eget initiativ flytta till Estland. Senare skulle den tyska 

krigsmakten ställa järnvägsvagnar till förfogande. 

På hösten 1943 sviktade den tyska fronten vid Leningrad. 

Den tyska krigsmakten utfärdade då ett upprop 

till estländarna i Peipuslandet med uppmaning att 

frivilligt överflytta till Estland, eftersom den tyska 

armén inte skulle försvara området mot Röda arméns 

anfall. De kunde ta med sig boskap, kläder, säd och 

mat för 2 veckor. För överflyttningen lovades militär 

hjälp. Evakueringen, frivillig eller tvångsmässig, upplevdes 

olika från fall till fall. "De som inte ville frivilligt 

flytta till Estland, kunde vid evakuering råka 

komma till helt och hållet oförmodat ställe"(Arens 

1994 s. 9). I oktober 1943 hade Röda armén erövrat 

Ljadõ. 

3 

Rev A 2006-11-08 

Ett ämbetsverk vid inrikesministeriet i Tallinn 

(Sõjapõgenike Korraldamise Valitsus), vars uppdrag 

var att inkvartera krigsflyktingar, rapporterade till 

inrikesministeriet den 16 december 1943 att antalet 

evakuerade ester från områdena bakom Peipus hade 

stigit till över 20 000. Flyktingarna blev ett inrikespolitiskt 

problem. Man hade noterat att de medförde få 

husdjur och nästan inga inventarier och redskap alls, 

varför utarrendering av gårdar till dem inte kunde 

komma ifråga, ansåg det tyska "Lantbruksorganet för 

Östområden" i ett brev i maj 1944 till en avdelning 

hos generalkommissarie Litzmanns kansli. 

Svenskarnas övergivna egendomar till tysk ägo 

Den av tyskarna tillsatta estniska civilförvaltningen 

hade vid sitt jordbruksdepartement bildat en s.k. Koloniseringsmyndighet 

(Asundusamet), som hade till 

uppgift att bl.a. ordna förvaltning och fortsatt brukande 

av gårdar som tillhörde till Sverige utvandrade 

estlandssvenskar. Chefen för den tyska civilförvaltningen 

i Estland, generalkommissarien Karl Sigismund 

Litzmann, gav i ett brev (daterat den 1 augusti 

1944) via sin kanslichef direktiv till Koloniseringsmyndigheten 

angående jordbruksfastigheter och inventarier 

som de till Sverige emigrerade jordbrukarna 

hade lämnat kvar eller i framtiden skulle lämna kvar. 

Brevet var hemligstämplat. I det påtalades det att dessa 

egendomar förvaltas av det tyska "Lantbruksorganet 

för Östområden". Han hade i avsikt att ge dessa 

jordbruksfastigheter för brukande under estnisk förvaltning, 

medan äganderätten skulle bli kvar hos den 

ovannämnda tyska myndigheten. Litzmann gav Koloniseringsmyndigheten 

i uppdrag att registrera fastigheterna 

samt att hitta brukare till dessa, framförallt 

sådana som hade särskilda förtjänster vid kampen mot 

kommunismen. Arrendekontrakt skulle skrivas för 1-3 

år. 

Att få arrendera svenskarnas gårdar 

En fullmäktig representant för Koloniseringsmyndighet 

var stationerad i Länsstyrelsens lokaler i Hapsal. I 

lokalpressen (Lääne Sõna nr. 88) kungjorde han den 3 

augusti 1944 villkoren för att få arrendera estlandssvenskarnas 

gårdar. Kungörelsen bär rubriken "Utvandrarnas 

gårdar till riktiga jordbrukare. Tillräckliga 

jordbrukskunskaper är förutsättning för att få arrendera 

kustsvenskarnas gårdar". Lantbrukare från närliggande 

krigsområden och från Ryssland evakuerade 

estländare skulle få företräde vid utdelningen. På 

grund av tidsbrist skulle inga slutgiltiga kontrakt skrivas 

nu utan endast tillfälliga brukande- och förvaltningskontrakt. 

Kontraktet skulle gälla även verktyg 

och lantbruksinventarier, emigranterna inte fick föra 

bort dem eller sälja dem. Den sökande måste uppvisa 

flera dokument och intyg, bland annat utlåtande från 

hans förutvarande kommun om hans duglighet som 

jordbrukare. Den övervägande delen av de sökande

hade emellertid inga som helst dokument och de skulle 

bestämt avvisas. Då somliga emigranter hade föreslagit 

helt oacceptabla förvaltare rekommenderade 

man att båda parter skulle personligen vara närvarande 

vid inlämningen av ansökan. Emigranten skulle få 

ett intyg att han hade hittat en lämplig brukare till 

gården. I texten anges med fetstil att ingen emigrant 

får lämna landet innan man har fyllt i överlåtelsehandlingar 

enligt en detaljerad föreskrift, bl.a. fullständig 

förteckning över alla inventarier, djur samt sådda 

arealer. Dessa uppgifter måste överensstämma med 

dem som angavs i den s.k. gårdsboken. 

Vid den tidpunkten hade nästan hälften av estlandssvenskarna 

redan flytt eller evakuerats. De som 

lagligen ville till Sverige visste vilka dokument som 

behövdes och gårdsägare hade skrivit sina kontrakt 

med hjälp av folk från s.k. överflyttningskommittéer 

långt innan myndigheterna på riksplanet publicerade 

sina direktiv. 

Anonym I.V. gav senare en stämningsbild i Kustbon 

under rubriken "Då folk for…": 

"Äntligen kom överflyttningen med "Juhan" i gång. 

Vi skrev "rendileping" (arrendekontrakt) med en estnisk 

bekant, som övertog gården. Det var en hygglig 

karl och var snäll emot djuren. Han trodde fullt och 

fast, att vi skulle komma tillbaka snart. Så for mamma 

och äldsta systern med "Juhan". Jag stannade två månader 

till. Nytt, främmande folk överallt. Uppbrott 

överallt. Det var som domedagsstämning över bygden. 

Främmande människor inne i vår stuga. Vår katt gick 

inte in mera, höll sig bara ute och jamade. Jag hade ett 

rum för mig själv, och dit kom hon in till slut och fick 

mat." 

Den lokala tidningen "Lääne Sõna" meddelade den 

24 augusti 1944, alltså en månad före Röda arméns 

intåg i Hapsal, att för svenskarnas gårdar i Nuckö 

kommun hade man hittat brukare, likaså även i Rickul 

kommun, men där fanns det fortfarande lediga gårdar 

kvar. På Ormsö angavs det fortfarande finnas ca 100 

lediga gårdar. 

Rysslandsester i Nuckö 

De evakuerade spreds över hela Estland. Lokaltidningen 

i Hapsal, "Lääne Sõna", meddelade den 29 

oktober 1943 att 6 tågsätt med ca 2 900 flyktingar 

dittills hade anlänt till Hapsal. Länsstyrelsen hade 

uppdragit åt kommunerna att placera ut dem på gårdar 

där det fanns ledigt utrymme och där de evakuerade 

skulle kunna göra nytta. Av berättelserna framgår att 

det fanns ett aktivt sökande efter arbetskraft från lokalbefolkningens 

sida. De evakuerade försökte hitta 

ett eget ledigt hus eller en gård att bruka. Rykten om 

svenskarnas övergivna gårdar, med djurbesättningar, 

redskap, inventarier och fyllda visthusbodar hade 

spritt sig. En del evakuerade som hade inkvarterats på 

olika ställen letade sig så småningom fram till ledigblivna 

gårdar i Rickul och Nuckö. 

4 

Rev A 2006-11-08 

Hur många rysslandsester som kom till den estlandssvenska 

bygden är okänt. De första uppgifterna 

om dem som blev bofasta är från Nuckö kommun. 

Förteckningen är sammanställd i slutet av 1944 eller 

under 1945. De var sammanlagt 373 personer (varav 

149 barn under 16 år), vilket var 17-18 procent av den 

dåtida Nuckö kommuns befolkning. Nästan alla var 

lantarbetare, endast ett tiotal hade andra yrken, t.ex. 

lärare, smed, fyrvaktare och bokhållare. 

Referenser 

Arkivdokument 

Lääne Maa-arhiiv (Läänemaas Länsarkiv, Hapsal), 

Fond 46 n 1 sü 13 

Rahvusarhiivi Riigiarhiivi Filiaal (Nationalarkivet, 

Statsarkivets Filial, Tallinn), Fond 1650 n 2 

sü 20 och sü 21 

Litteratur 

1. Aman, Viktor: Överflyttning till Sverige, I "En bok 

om Estlands svenskar 1". Stockholm 1961 

2. Arens, Ilmar: Eestluse tekkest Peipsi taga ning 

ta hävitamisest kommunistliku reziimi ajal 

1917-194I. (Estniska samhällens tillblivelse 

bakom Peipus och deras förintelse under den 

kommunistiska regimen 1917-1941. " Eesti riik 

ja rahvas II maailmasõjas. VI." Stockholm 

1958. 

3. Arens, Ilmar: Peipsitagused eestlased. (Estländare 

bakom Peipus). Tartu 1994. 

4. Då folk for…Av I.V. Kustbon 25 nr 2, 1968 

5. Kurs, Ott: Rahvateaduslkud uurimistööd Ingeris 

ja Peipsitaguses II maalimasõja ajal. (Etnografiska 

undersökningar i Ingermanland och i 

Peipuslandet under det 2:a världskriget). I "Eesti 

kultuur võõrsil".Tartu 1998. 

6. Moora, Ernst: Peipsi ja Ilmjärve vahel. (Mellan 

Peipus och Ilmen). Eest Sõna nr 39 och 

forts.,1943. 

7. Oinas, Felix: Peipsitaguses eestlaste jälil. (På 

uppspårning av estländare bakom Peipus). Eesti 

Sõna nr 124,

8. Raag, Raimo: Pilguheit Venemaa eesti asunduse 

kujunemisele. (Ögonkast på den estniska bosättningens 

uppkomst i Ryssland). I "Eesti kultuur 

võõrsil" Tartu 1998. 

9. Rosenberg, Tiit: Eestlaste väljaränne 19. sajandil 

- 20. sajandi algul. (Esternas utvandring under 

18-talet – 1900-talets början.) I "Eesti kultuur 

võõrsil." Tartu 1998. 

10. Ümberasujate talud korralikele põllupidajkaile. 

(Utvandrarnas gårdar till riktiga jordbrukare). 

Lääne Sõna nr 88, 3 aug. 1944. 

11. Rannarootslaste talud evakueerituile. (Kustsvenskarnas 

gårdar till de evakuerade). Lääne 

Sõna nr 97, 24 aug. 1944. 

5 

Rev A 2006-11-08

BÖRJAN TILL LANTBRUKETS OMVANDLING 

Harry Seffers 

Den kommunistiska jordreformen 

När Estland annekterades 1940 av Sovjetunionen deklarerade 

det lagvidrigt uppsatta s.k. juliparlamentet 

att all jord med dess naturtillgångar, alla skogar, insjöar 

och floder var folkets, dvs. statens, egendom. 

Gårdarnas maximala storlek bestämdes till 30 ha och 

skulle stadfästas till "den arbetande bonden för brukande 

i evig tid". Deklarationen inskrevs senare i Estniska 

sovjetrepublikens författning där det bl.a. angavs 

att nyttjanderätten skall överlåtas utan ersättning 

och att enskilda bönder hade rätt att inom lagens ram 

bedriva privata jordbruk bredvid det socialistiska systemet. 

All överbliven mark fördes till den statliga 

markfonden, varifrån staten delade ut mark till jordlösa 

bönder och lantarbetare, s.k. nybrukare (uusmaasaajad), 

eller till småbrukare som ville öka sin brukandeareal 

genom att ansöka om tilläggsmark. I den 

ovannämnda deklarationen förklarades bl.a. att alla 

försök att tvinga jordbrukare mot deras vilja att ingå 

kollektivjordbruk skulle beslutsamt förhindras. Under 

oktober till december 1940 genomfördes markstyckning 

och utdelning av nya gårdsmarker. Aktionen 

ansågs vara genomförd i slutet av december. De nybildade 

gårdarnas medelstorlek blev 10,6 ha. 

Under den tyska ockupationen förklarades den 

kommunistiska jordreformen ogiltig. Större delen av 

de nybildade gårdsmarkerna lämnades tillbaka till de 

förutvarande ägarna, men endast för brukande. Någon 

laglig bekräftelse om äganderätten kom aldrig. 

På hösten1944 hade sovjetmakten åter införts i Estland. 

En brådskande uppgift för de nya makthavarna 

var att slutföra jordreformen och få igång livsmedelsförsörjningen. 

I praktiken betydde det att från lantbrukarna 

driva in statliga tvångsleveranser av livsmedel 

och skatter. I bakgrunden fanns livsmedelsbrist i städerna, 

Röda arméns livsmedelsbehov och ytterst hela 

det hungrande Ryssland. I september godkände Estlands 

Högsta Sovjet lagen om slutförande av jordreformen 

eller, som det heter i lagtextens rubrik, "återlämnande 

av tyska ockupanter konfiskerad mark till 

estniska sovjetrepublikens bönder" (artikel 10, 1944). 

I lagtexten upprepas att den gårdsstorlek, som en lantbrukare 

fick ha till brukande, var maximalt 30 ha. De 

som hade tidigare 20-30 ha eller större gårdar, skulle 

inte ha mindre brukandeareal än 20 ha per familj. 

Även en rad nya bestämmelser trädde i kraft. Förutom 

"storgårdarnas" jord över 30 ha konfiskerades och 

fördes till markfonden mark som ägdes av tyska kolonister 

eller av dem som flydde tillsammans med tyskarna, 

marker utan ägare och marker som inte skulle 

återlämnas till ägarna. De som på något sätt hade 

samarbetat med den tyska ockupationsmakten fick 

1 

Rev A 2006-11-08 

inte ha mer än 5-7 ha mark. Från lantbrukare vars 

gårdsareal skulle minskas, framförallt de som hade 

hjälpt den tyska ockupationsmakten, skulle också 

konfiskeras den del av djur och inventarier som inte 

ansågs nödvändiga för brukande av den kvarvarande 

marken. Senare bestämdes antalet djur som den ovannämnde 

fick ha: inte mer än en ko, en gris och ett får. 

Den konfiskerade egendomen skulle överlämnas till 

nybrukare. 

Hur lagen skulle verkställas angavs mera detaljerat 

av två underställda organ i var sin förordning. Den 

första, en förordning från Folkkommissariernas råd 

(dvs. regeringen) tillsammans med Estniska kommunistpartiets 

centralkommitté, gav direktiv till jordbruksministern 

(artikel 40, 1944). Denne i sin tur gav 

ännu mer detaljerade anvisningar för jordreformens 

genomförande (artikel 48, 1944). I texterna upprepas 

vilka gårdsmarker som skall konfiskeras och föras till 

markfonden samt hur man därifrån skall dela ut mark 

och till vilka. Bland detaljerna anges bl.a. att man 

kunde ha skog upp till 10 % av gårdens areal. Här ska 

endast berättas om detaljer som kan vara av vikt för 

förståelsen av händelseförloppet i de forna estlandssvenska 

kommunerna. 

Gårdar som hade blivit utan ägare skulle räknas till 

markfonden om ägaren eller hans rättsliga arvingar 

inte har börjat bruka jorden före gårdens införande till 

markfonden! Någon annan tidpunkt än här nedan angavs 

inte. Man upprepar att nybildade gårdar skall 

lagfaras för arbetande lantbrukare för brukande utan 

avgift och för eviga tider. Byggnader, lantbruksinventarier, 

fruktträd och bärbuskar samt aktuell avkastning 

från åkrarna o.d. på de gårdsmarker som skall överlämnas 

till nya brukare, måste värderas och prissättas 

av länets Kommission för markreglering (KM) (Maakorralduskomisjon) 

och sedan stadfästas av den nedannämnda 

huvudkommissionen. De i lagen angivna 

åtgärderna skall till fullo verkställas av länens och 

kommunernas exekutivkommittéer. För deras ledning 

och övervakning bildades vid Jordbrukskommissariatet 

en Huvudkommission för markreglering. Vidare 

bestäms vilka ämbetsmän som skall ingå i länets respektive 

kommunens KM samt deras uppgifter. Till 

kommunens KM delegeras registrering av gårdar och 

marker som skall föras över till markfonden, registrering 

av dem som önskar mark samt planering för arbetets 

genomförande. Kommunens KM skall bestå av tre 

medlemmar. Allt detta skall stadfästas av länets KM. 

Värdering, nya gårdsbrukare, tilläggsmark samt planer 

för markfondens utnyttjande skall beslutas av länets 

kommission vid offentligt sammanträde, dit sakägare 

skall inbjudas. Proceduren för överklagande beskrivs.

Nybrukare måste gratis ställa nödvändig arbetskraft 

och eventuell häst till kommissionens förfogande. De 

på högre ort godkända planerna skall genomföras av 

kommunens KM. Även i dessa bägge dokument påbjuds 

att utdelning av mark säkerställs för dem som 

var i Röda armén och för krigsinvalider. De i artikeln 

angivna grundarbetena skulle vara slutförda till den 15 

december 1944. 

I jordbruksministerns anvisningar förklaras i klartext 

att även de gamla gårdsägarna får de gårdsmarker, 

som inte har överförts till markfonden, för brukande 

i evig tid om ägaren själv eller hans familjemedlemmar 

brukar gården. De som hade arrenderat ut 

sin gård får ha en 20-30 ha stor gård endast om de 

själva börjar bruka den. Om ägaren inte börjar bruka 

sin gård, förs hela gården till den statliga markfonden. 

I sådana fall har arrendatorn företrädesrätt att få 12-18 

ha av sin tidigare arrendegård, dock skall hänsyn tas 

till hans uppträdande under den tyska ockupationen. 

Emellertid, om han har tillräckligt med arbetskraft och 

inventarier, kan han erhålla en 20–30 ha stor gård för 

evigt brukande. Alla arrendeavtal beträffande marker 

och byggnader förklaras ogiltiga. Vid behov kan alla 

ny- och ombildade gårdar reglera gränser och byta 

mark. Kommunens KM skall utarbeta planer byvis, 

eller per grupper av gårdar, hur de konfiskerade gårdarna 

och markerna skall användas. Noggranna anvisningar 

ges om vad som skall bokföras och upptas i 

planerna. Detaljerade anteckningar krävs beträffande 

konfiskerade marker, byggnader och inventarier, vem 

som får gården till användning, arealernas storlek, 

vilka byggnader, antalet olika inventarier m.m., från 

vem de konfiskerades och på vilken laglig grund. Vid 

utlämnandet av byggnader, inventarier, fruktträd m.m. 

skall antecknas allt som skall prissättas. Proceduren 

för överklagande av länskommissionens beslut beskrivs 

och även hur dessa sammanträden skall protokollföras. 

Genomförandet drog emellertid ut på tiden. Det 

kom in alltför få ansökningar om att få ny mark, ansågs 

det på högre ort, bl.a. av kommunistpartiets centralkommitté. 

De ansvariga i kommunerna fick svidande 

kritik: de arbetade trögt, de hade inte lyckats 

förklara reformens ideologiska bakgrund och betydelse. 

Man hade upptäckt att många stora gårdar hade 

delats upp mellan släktingar. Dessa fiktiva jordbruk 

skulle klaras ut. Man skulle även mer aktivt ha konfiskerat 

folkfiendernas jord, djur och redskap, men 

även rättat till orättvist förminskade gårdsarealer. 

Folkkommissariernas råd och kommunistpartiets centralkommitté 

kom ut med en ny bestämmelse den 14 

december 1944 (artikel 186), där man inledningsvis 

uttalade sitt missnöje. Lagens genomförande gick för 

långsamt, bl.a. återlämnandet av mark, skördar och 

inventarier till tidigare nybrukare. Man förpliktar inte 

bara de tidigare nämnda underorganen att genomföra 

2 

Rev A 2006-11-08 

en rad skyndsamma åtgärder, utan tar även kommunistpartiets 

länskommittéer till hjälp. Datum för genomförandet 

sattes till den 15 januari 1945. Det som 

skulle genomföras var tidigare nämnda konfiskeringar. 

Därtill kontroll av varje enskild gård som hade fått 

sin areal minskad enligt jordreformen för att fastställa 

från vilka av dem boskap, hö, jordbruksredskap och 

inventarier skall uppköpas respektive konfiskeras i 

den omfattning som skulle motsvara den konfiskerade 

markarealen. Därvid skall ägarens och hans familjemedlemmars 

uppförande under den tyska ockupationen 

beaktas, liksom gårdens välstånd och om gården 

har haft ständigt anställd arbetskraft. Egendomar som 

konfiskeras eller köps upp skall gratis överlämnas, i 

första hand till maskin- och traktorstationer och hästlånestationer. 

Det som blir över skall överlämnas till 

nybrukare. I denna författning påbjöds just att dessa 

stationer skulle återbildas och upprustas. Över hela 

landet skulle 23 maskin- och traktorstationer och 

minst 250 hästlånestationer, med åtminstone 15 hästar 

i varje, vara i gång till den 1 februari 1945. Traktorstationen 

som skulle betjäna även Rickul och Nuckö 

fanns ca 2 mil därifrån, i Taebla. Stationernas huvudsakliga 

uppgift var att hjälpa nybrukare. Dessa kunde 

även få lån för att komma igång med lantbruket. Även 

institutioner och företag, t.ex. sjukhus och traktorstationer, 

kunde bedriva lantbruk som biinkomst (abimajand). 

Vid en självkritisk genomgång av genomförandet 

av markreformen några år senare skrevs det att fel och 

brister i det dittills utförda arbetet berodde inte enbart 

på motstånd av de bönder som var "kulaksinnade" och 

"gråbaronaktiga", utan även till stor del berodde på 

partiorganisationernas svaghet och klena bemanning. 

Liksom under den ryska revolutionstiden uppdelades 

landsbygdens befolkning även i Sovjetestland i klasser 

som fick motsvarande benämningar. Karaktäristiken 

nedan är enligt "Estlands Sovjetiska Encyklopedi": 

"Fattigbonde: småbrukare, som lever av egen eller 

arrenderad markbit och hör till bondebefolkningens 

fattigaste skikt. Hans hushållning tillåter ett torftigt 

uppehälle, för ytterligare inkomster måste han ibland 

sälja sin arbetskraft till storlantbrukare. Som resultat 

av kollektiviseringen försvinner fattigbonden som 

socialt skikt. 

Mellanbonde: småproducent, som lever av egen eller 

arrenderad mark, hör till socialskiktet mellan fattigbonde 

och kulak. Familjen klarar sig på gårdens inkomster 

som under bättre år även ger ett överskott. 

Vid säsongarbeten använder mellanbonden ibland 

även avlönad arbetskraft. Före kollektiviseringen var 

mellanbonden det dominerande skiktet i byarna. 

Kulakhet: landsbygdens borgarklass, bybourgeoisien, 

del av bondebefolkningen som ständigt exploaterar 

främmande arbetskraft, men även själv kroppsarbetar. 

Kulakens huvudsakliga inkomstkälla är försäljning av

lantbruksprodukter, biinkomst får han genom utarrendering 

av jordbruksmaskiner och arbetsdjur, handel 

och ocker. Under lantbrukets kollektivisering likviderades 

kulakheten, större delen av kulakerna utvisades 

till Sovjetunionens avlägsnare delar." 

Liksom i övriga delar av Sovjetunionen användes i 

Estland benämningen kulak ofta godtyckligt för företagsamma 

bönder utan några ekonomiska klarlägganden. 

Innan termen riktigt slog igenom användes ordet 

"gråbaron". Dessa begrepp användes flitigt under 

1940-talets senare år, när klasskampen fördes på 

landsbygden. 

En förutsättning för estlandssvenska lantbrukare att 

av tyska myndigheter få tillstånd för evakuering till 

Sverige var att husbonden skaffade någon som fortsatte 

med lantbruket på gården, en förvaltare (hooldaja) 

eller arrendator. Arrendeavtal och motsvarande överenskommelser 

upphävdes, som nämndes ovan, av de 

sovjetiska myndigheterna. Estlandssvenskarnas 

övergivna gårdar betraktades därför som ägarlösa 

och konfiskerades på ovan beskrivet sätt, om inte 

de som bodde där kunde bevisa ägarrättsligt släktskap 

eller dokument om överlåtelse av godkänt slag. Jag 

vill sammanfattningsvis upprepa att lantbrukaren i 

Estland, som stannade kvar på sin en gång av 

godsägaren friköpta gård, kunde äga gårdsbyggnader, 

fruktträd och buskar, inventarier och djur 

– alltså det som på markytan utgör en gård. Det 

kunde man äga, men all mark var statens egendom. 

Ingen enskild kunde äga mark, man hade 

endast brukanderätt. Gårdsbyggnader som konfiskerades 

blev statens egendom och handhades av 

kommunen. De lämnades jämte tillhörande mark 

enligt normalgårdsbegreppet för brukande, nominellt 

utan avgift, till den som bodde där och var 

villig att bruka jorden. Långt senare, som beskrivs 

längre fram, fick brukaren köpa gårdshusen. Redskap 

och djur, som hade lämnats kvar, blev också 

statens egendom, förvaltad av kommunen. De värderades 

och brukaren fick betala för det han ville 

behålla. De som hade bosatt sig på de övergivna 

gårdarna och fortsatte att bruka jorden betecknades 

som nybrukare (uusmaasaaja), men de ägde 

varken mark eller byggnader. Det fanns dock några 

undantag, där gamla ortsbor som inte bodde där vid 

den aktuella tiden, fick tillbaka gårdshusen m.m., 

nämligen de som återvände från Röda armén. Så var 

fallet t.ex. med Johannes Riibon i Nuckö (se intervjun), 

samt Viktor Borrman och Eduard Kuinberg i 

Rickul. De hade mobiliserats 1941 till Röda armén 

och hade turen att återvända till hemorten. I sina ansökningar 

begär de att få tillbaka fädernegården, vilket 

också skedde. 

Baserat på arkivmaterialet i Länsarkivet i Hapsal 

kan man, delvis mycket detaljerat, sammanställa 1944 

års fortsättning av jordreformen i Rickul. Materialet 

3 

Rev A 2006-11-08 

om Rickul som citeras i denna artikel, har tagits fram 

av Göte Brunberg. 

Kommunens exekutivkommitté (EK) i Rickul bestod 

1945 av sex medlemmar med Eduart Nurme som 

ordförande. Ingen av dem var medlemmar i kommunistpartiet. 

I många kommuner byttes EK:s ledande 

personer ut efter en kort ämbetsperiod, så även i Rickul. 

På hösten blev Albert Teppor från Roslep Lill- 

Henders ordförande. Kommissionen för markreglering 

var, som det påbjöds i förordningen, tre man stark 

med Aleksander Kliss från Nibond i Ölbäck i spetsen. 

Jordreformen hade genomförts till största delen under 

oktober till december 1944 och under första halvåret 

1945. 

Under vintern 1944-45 bokfördes allt det som konfiskerades 

på särskilda formulär helt enligt vad lagen 

föreskrev: byggnader, fruktträd, bärbuskar, djur och 

jordbruksredskap. I kolumnen om den förutvarande 

ägaren inleds namnet med "från svensken", vidare 

anges vem som hade fått gården till brukande. Allt 

som konfiskerades under 1945 sammanfattades i en 

tabell (bilaga 1). I denna upptas 185 konfiskerade 

gårdshus och lika många grupper av ekonomibyggnader. 

Enligt samma lista har samtliga 185 gårdar överlämnats 

för användning till nybrukare. 

Kommissionen för markreglering fick en hel del att 

göra några år framåt. Vid Rickul kommuns EK hade 

registrerats 139 ansökningar och klagomål i markärenden 

daterade mellan den 30 juli 1945 och 13 oktober 

1946. Dessa skrivelser var riktade till exekutivkommitténs 

markavdelning eller kommissionen för 

markreglering. De flesta av dem är ansökningar om 

tilläggsmark i form av äng, betesmark eller åker, antingen 

för arrende på ett år eller helt enkelt att få mark 

ur markreserven. Andra anhöll om byte av markbitar 

som skulle vara närmare gården eller byte av mark 

som inte kunde användas, t.ex. försumpad betesmark, 

som inte bar djur, eller äng som var övervuxen med 

sly. Några begärde kontrollmätningar. Jordbrukaren 

på Bergsby Jakas meddelade att hans gård är 16,96 ha 

men han får betala "normen" enligt 21,12 ha. Han 

ville ha kontrollmätning och rättelse. "Tillfredsställa" 

står det antecknat på brevet. En annan som klagade på 

oriktig åkerareal var Villem Tinnert på Jocksgården i 

Höbring. Gustav Maasing, som bodde på Söderby 

Jaagu (på 8 ha), önskade att granngården, som var 

utan ägare, skulle sammanslås med Jaagu, vilket också 

beviljades. Alexander Tamm på Kaaregården i 

Luksbyn ville att Lillgors på 3 ha skulle inkluderas i 

hans gård, vars areal då skulle bli 19 ha. 

29 personer ansökte om en bestämd gård. De flesta 

av de sökta gårdarna var, eller skulle bli, lediga av 

olika anledningar. I enstaka fall angavs orsaken därtill 

t.ex. vara att man inte orkade sköta gården, brukaren 

hade fått annat arbete eller flyttat till stan. Salme Vesterby 

anhöll att få lämna Marksgården i Norrby för att

hon var ensamstående och orkade inte sköta gården 

längre. Hon ville flytta till Hapsal. Samtidigt ansökte 

Julie Koppelmaa gården. "Beviljas", står det antecknat 

på deras brev. Ett par ansökningar gällde boställen 

och betraktades inte som gårdsansökningar. Nio brev 

hade anknytning till Röda armén. De var antingen från 

krigsinvalider, demobiliserade eller från änkor efter 

stupade som sökte gårdar. Av dessa nio sökta gårdar 

var en gård ledig, beträffande tre gårdar hade träffats 

överenskommelse om övertagande mellan den dittillsvarande 

jordbrukaren och ansökaren. Om någon av 

de resterande fem var ledig eller inte, framgår inte av 

dokumenten. Ett 20-tal brev är skrivna på ryska. En 

vanlig ordalydelse i ansökningar är "att få gården för 

brukande" eller att "överföra gården till mig för brukande". 

Endast Viktor Borrman och Eduard Kuinberg 

kunde i sin ansökan begära att fädernegården återlämnas 

respektive "min gård reserveras för mig". 

Jordbruksskatten och storleken av tvångsleveranser 

till staten var bl.a. baserade på gårdens markareal. Det 

var därför angeläget för lantbrukaren att gårdens areal 

enligt dokumenten stämde med verkligheten. I annat 

fall kunde man klaga hos EK eller KM. Klagomål och 

utredningar kunde ytterligare fördröja jordreformens 

genomförande. Efter anklagelser och tillrättavisningar 

från regeringen, och framförallt kommunistpartiet, 

blev det fart på exekutivkommittéerna. Så t.ex. bildades 

i Rickul en kommission, vars uppgift var att på ort 

och ställe se över gårdarnas marker beträffande oanvändbara 

arealer samt att avräkna dessa från nyttoarealen 

(Maa kõlbmatuks tunnistamise komisjon). Gruppen 

som inspekterade i markerna bestod av: Enn Kaljuvee, 

markavdelningens agronom vid länets markavdelning, 

August Kisand, chef för markavdelningen vid 

Rickuls EK och Alexander Kliss, medlem av markregleringskommittén 

vid Rickuls EK. 

Den första inspektionen var den 20 juni 1946 på 

den tidigare nämnda Joksgården i Höbring. Inspektionen 

fann att åkern hade varit i träda en längre tid och 

nu användes som beteshage. En del av den var så sandig 

att området inte kunde användas som åker. Inspektionen 

beslutade att omklassificera nyttomarkerna. 

Åkermarkens areal minskades och den delen antecknades 

som icke användbar mark. Gårdens areal blev 

som tidigare 18,56 ha. Efter ett uppehåll på mer än ett 

år fortsätter man på hösten 1947. Gruppen hade fått en 

helt annan sammansättning: Alexander Nevolis, ordföranden 

i kommunens EK, Prokof Resenkov, anskaffningsinspektör 

(varumisinspektor) och Adolf 

Teetlov, chef för kommunens markavdelning. Nu blev 

protokollen även prydligt stämplade. I dessa akter 

anges alltid orsaken till markernas omklassificering, 

t.ex. från åker till betesmark eller äng till betesmark. 

Oanvändbara bitar räknades bort från nyttomarkens 

areal. Den sista inspektionen genomfördes den 12 

december 1947. Alla typer av markarealer summera- 

4 

Rev A 2006-11-08 

des sedan var för sig och kommunens EK skrev en 

sammanfattande akt i september 1948. Man påpekade 

i den att det var omöjligt att uppfylla den till kommunen 

givna odlingsplanen eftersom de oanvändbara 

markerna var upptagna i odlingsplanen som åkermark. 

Man anhåller om korrigering av planen enligt de 

markarealer, som kan användas i praktiken. Förmodligen 

sändes skrivelsen, som bär rubriken "akt", till 

länets EK. 

Myndigheterna och partiet på "högre ort" var helt 

medvetna om att, som beskrivits ovan, många nya 

gårdsbrukare var missnöjda med sina nya gårdar, man 

ville byta till bättre markbitar, ha mera mark osv. Man 

ansåg att deras önskemål ofta var berättigade, nybrukarnas 

nya hushåll skulle stå på stabila och tillfredsställande 

grundmurar. Enligt bestämmelsen nr 654 (17 

juli 1945) skulle klagomål och ansökningar inkomna 

till rajoonens EK behandlas inom 20 dagar. EK:s allmänna 

avdelning fick t.o.m. anmärkning för att behandlingen 

av medborgarnas klagomål var eftersatt. I 

Rickul kommun hade upprättats arbetsbrigader för att 

avlägsna jordreformens fel (Maareformi vigade 

kõrvaldamise tööbrigaadid). Arbetsbrigadernas beslut 

granskades vid en serie av EK-sammanträden. Vanligen 

deltog 7-8 dignitärer från Rickul samt en representant 

från länets kommission för jordreformen. Vid 

dessa sammanträden, som började den 11 december 

1946, skulle man diskutera varje enskild gård. Sammanträdet 

den 30 mars 1947 är protokollfört som nr 

15 och är det sista i arkivet. Totalt hade då 138 gårdar 

granskats under dessa sammanträden. Man protokollförde 

arbetsbrigadens beslut, EK beslut, man angav 

slutgiltiga uppgifter om gårdens arealer av åker, äng, 

betesmark, oanvändbar mark och totalareal. Brukarens 

särskilda önskemål antecknades, vilka djur och inventarier 

brukaren hade fått och om de var betalda eller 

inte. Många hade fått både djur och inventarier, t.ex. 

en plog, harv, vagn eller släde. Enstaka hade redan 

betalt för vad de hade fått. Mot slutet blir protokollens 

uppgifter allt knapphändigare, det var tydligen bråttom. 

Jordreformens slutresultat i Rickuls kommun drogs 

på sammanträdet den 27 mars 1947 inför länets kommission, 

alltså tre dagar före den ovannämnda arbetsbrigadens 

slutsammanträde. Totalt 194 gårdar finns 

listade i protokollet. Allt skulle emellertid godkännas 

skriftligt såväl av jordbrukaren som av länets EK. För 

detta ändamål hade särskilda formulär fyllts i. De var 

av fyra olika slag, allt efter mottagarens typbeteckning. 

Den vanligaste var med rubriken "Nybrukaren", 

nr 2 och 3 var resp. "Mottagaren av tilläggsmark" och 

"Förminskad gård". Formulär nr 4 hade dubbelrubrik: 

"Tyskarnas hantlangare - Fosterlandets förrädare". 

Förutom arealuppgifter angavs bl.a. vilka djur och 

inventarier vederbörande hade fått mot ersättning eller 

gratis. Mottagaren bekräftade att han godkände upp-

gifterna på blanketten. Som slutkläm angavs länskommissionens 

beslut: att ge ut eller att inte ge ut 

akten "rätt att bruka jorden i evig tid". Fyra gårdar i 

Rickul skulle inte få detta dokument. 

På våren 1947 meddelade makthavarna att jordreformen 

kunde anses vara slutförd. Såväl den nya som 

den gamla jordbrukarens rätt att bruka "sin gård" stadfästes 

genom ett utdelat dokument: "Akt nr – stadfästelse 

angående jordbrukarens rätt att bruka 

jorden i evig tid" (bil. 2). Det var ett slags lagfart 

för nyttjanderätten. Den "eviga" tiden varade endast 

två år. Göte Brunberg har sammanställt en jämförande 

tabell över gårdarna i Rickul kommun vid 1930-talets 

slut och vid jordreformens slut på våren 1947 (bil. 3). 

Estlands näringsliv före andra världskriget var huvudsakligen 

baserat på jordbruk och boskapsskötsel. 

Enligt 1934 års folkräkning fick ca 60 % av befolkningen 

i Estland sin utkomst av lantbruket. 68 % av 

befolkningen bodde på landsbygden. Av de nästan 

140 000 gårdarna i Estland var 16% s.k. dvärggårdar 

på 1-5 ha. De var egentligen boställen, av vilka ett 

mindre antal var självförsörjande. Vanligen var man 

tvungen att ta annat arbete vid sidan om, ifall man inte 

hade biinkomster från fiske, hantverk, trädgårdsskötsel 

eller liknande. 46 % var smågårdar på 5-20 ha. De 

ägde vanligen en häst och var fullt självförsörjande. 

Biinkomster var dock viktiga. Avkastningen användes 

huvudsakligen i gårdens hushåll. Normal- och fullgårdar 

betecknades jordbruk som var på 20-30 respektive 

30-50 ha (sammanlagt 34% av det totala antalet 

gårdar). Man höll två hästar. En stor del av lantbruksproduktionen 

gick till försäljning. Under sommarmånaderna 

lejdes ofta extra arbetskraft. Storgårdar 

(4,4%) med en areal på 50-100 ha hade ofta 2-3 hästar. 

Anställd arbetskraft året om var vanlig. Mer än 

hälften av avkastningen gick till försäljning. Herrgårdar 

(över 100 ha, 0,3%) ägdes vanligen av staten eller 

institutioner. De var helt inriktade på att marknadsföra 

sina produkter. På ovanstående sätt karakteriseras 

Estlands gårdar i Edvin Lagmans artikel i En bok om 

Estlands svenskar. 

I generella sammanhang brukar man ange gårdarnas 

storlek som indikator på områdets eller samhällets 

ekonomiska grundvalar, där man till största delen är 

beroende av lantbruket. Man får något bättre bild av 

gårdarnas produktionsförmåga om man även anger 

markens beskaffenhet och fördelning efter användning. 

Befolkningen på Rickul och Nuckö var lantbrukare 

med fiske och sjöfart som viktigaste binäringar. 

Jordmånen var mager och vanligen sandig, ofta blandad 

med kalkstensgrus. En stor del av gårdens ägor 

var betesmark och äng. Åkerarealen uppgick sällan till 

20 % av totalarealen. På slutet av 1930-talet var lantbrukens 

medelstorlek i Rickul 30,5 ha, beräknat enligt 

tabellen i bilaga 3 (dvs. enligt de gårdar som brukades 

även 1947). Fördelning efter arealen anges nedan. 

5 

Rev A 2006-11-08 

Enligt föregående karakteristik var 30 % av Rickuls 

gårdar smågårdar, vars avkastning huvudsakligen gick 

åt för det egna hushållet. Ca 65 % av gårdarna, de 

över 20 ha, hade ett större eller mindre överskott som 

kunde försäljas. Lagman skriver att "det estlandssvenska 

normalhemmanets produktion av brödsäd 

täckte i regel nätt och jämt det egna behovet. Potatisen 

däremot – som var av god kvalitet – gav förutom mat 

och sättpotatis ett överskott, som gick till försäljning." 

Den främsta produkten av boskapsskötseln var mjölken, 

saluförd som konsumtionsmjölk eller smör. 

Nybrukargårdens medelstorlek efter jordreformen 

blev i Rickul 16,6 ha. Endast en var på 30 ha. Benämningen 

"normalgård" tillämpades nu för gårdar mellan 

10 och 20 ha, i Rickul utgjorde de 71% av gårdarna. 

Jordreformen skapade ett stort antal smågårdar i hela 

landet, dels genom nybildning, dels genom att de större 

livskraftiga gårdarna utslätades till smågårdens 

nivå. Dessa gårdar skulle nu genom tvångsleveranser 

av livsmedel till staten förse samhällen och städer med 

lantbruksvaror. Ett 70-tal statliga större jordbruk hade 

dock bildats. Av den konfiskerade jorden blev en tredjedel 

tills vidare kvar outnyttjad i den statliga markfonden. 

Lantbrukens storlek i Rickul 

Areal i ha Andel i % 

1938/39 1947 

1-4 4,9 3,7 

5-9 6,5 5,9 

10-19 22,9 70,9 

20-29 19,6 18,9 

30-49 33,3 0,4 

50- 12,5 0,0 

Även i Nuckö kommun var jordreformen avslutad i 

slutet av mars 1947 och kommunens EK beslutade 

den 25 april att dela ut de färdigskrivna akterna om 

brukanderätten i evig tid. Från flera län meddelades 

det i april månad att nybrukarna och de som fick 

tilläggsmark hade fått sina akter, men utdelning till 

andra skedde successivt. I en del kommuner överlämnades 

akterna vid en högtidlig ceremoni, där man 

hyllade sovjetmakten såväl från myndigheternas som 

mottagarnas sida. Enligt Styrelsen för markreglering 

vid jordbruksministeriet var gårdarnas antal i hela 

Estland ca 142 000 och lantbruk som skulle få akterna 

nästan 140 000. 

Pålagor på gårdarna 

Försäljningsplikt, s.k. "normer" 

Redan 1941 belades gårdarna med försäljningsplikt av 

jordbruksprodukter till staten, s.k. normer i dagligt 

tal. I protokollen använde man termen "statsförpliktelse". 

Nu fortsatte makthavarna med samma system. 

Staten måste förse befolkningen med matvaror. Stor-

leken av dessa normer beräknades enligt gårdens nyttoareal 

(åker, slåtter- och betesmark) och antalet husdjur. 

De ökade progressivt med gårdens storlek och 

bärkraft, dvs. beräknat per ytenhet var normen betydligt 

större för en stor gård än för en liten. Smågårdarnas 

situation var därför relativt sett bättre. Ingen hänsyn 

togs till markernas kvalitet eller gårdens arbetskraft. 

Det fanns dock skillnader mellan länen i normtabellerna. 

Av begärda mjölknormer för 1946 var de 

lägsta kvantiteterna uppsatta för Ösel och Läänemaa 

eftersom betesmarkerna där ansågs vara dåliga. Ersättning 

som bonden fick för sina leveranser var långt 

under produktionskostnader, 1-2 % av marknadspriset. 

För 1 kg spannmål betalade staten 9-10 kopek. Ett 

kilo bröd kostade i butiken mot ransoneringskuponger 

2-3 rubel. På torget utan kuponger var priset 10 rubel. 

Varorna måste bonden själv transportera till mottagningsställena. 

Mjölken skulle levereras minst två 

gånger i veckan till mejeriet eller mottagningsstället 

(se bl.a. intervjun med Kisant). För mottagning och 

övervakning att normerna avlämnades i tid och i planenliga 

mängder hade man inrättat ett "anskaffningskontor" 

med bestämda mottagningsställen för de olika 

lantbruksproduktena. Att normerna avlämnades enligt 

planerna övervakades av leverans- eller anskaffningsinspektörer 

(varumisvolinik), som kontrollerade, varnade 

eller stämde bonden för utebliven eller försenad 

leverans. I protokollen kallas han ofta "leveransagenten". 

Domstolarna utmätte mycket stränga straff för 

sådana förseelser (exempel finns i intervjun med 

Tammesaar). Leveransagenten var stationerad vid 

kommunens EK men avlönades av staten. 

Tvångsleveranserna omfattade spannmål, potatis, 

kött och fläsk, mjölk, smör, ägg, hö och hudar av 

hemslaktade djur. Kvantiteten varierade under olika 

tidsperioder och var störst under närmaste åren efter 

kriget. Även varuslag och pris varierade. Som exempel 

på försäljningsplikten kan nedanstående uppgifter 

anges för gården Saare i Nuckös närkommun Taebla. 

Gården var på 16,41 ha, därav 4 ha åker och 3,96 

ha slåttermark. Den hade en häst, en ko, ett får och ett 

okänt antal höns. Försäljningsplikten för 1946 var: 

Norm Statens pris till bonden 

160 kg spannmål (40 kg/ha Råg 0,1022 rubel/kg 

åker), därav 96 kg brödsäd 

280 kg potatis (70 kg/ha Matpotatis 0,055 ru- 

åker) 

bel/kg 

83 kg kött, därav 25 kg 

fläsk 

300 liter mjölk (årsnorm 

per ko) 

0,4 kg ull (årsnorm per får) 

120 ägg 0,2 rubel/styck 

159 kg hö (20 kg/ha åker 0,196 rubel/kg 

och slåttermark) 

6 

Rev A 2006-11-08 

Nybrukargårdar kunde ansöka om befrielse från 

normplikten. Även andra kunde ansöka hos bysovjeten 

om befrielse, helt eller delvis. Detta beviljades 

vanligen för gamla, för soldatfamiljer och för barnrika 

familjer. Så t.ex. anhöll Kristjan Engbusk på Nuckö 

att bli befriad från 1946 års leveransplikt. Nuckö EK 

beslutade att bifalla ansökan och efterskänka skulden, 

utom mjölknormen som reducerades till hälften. Motiveringen 

var att familjen var gammal och utan arbetskraft, 

dessutom hade Kristjan Engbusk kämpat i 

röda armén. Ansökan med bifall sändes vidare till 

Försörjningsministeriets fullmäktige i länet för åtgärd. 

Ansökan av Pauline Puuter på Nuckö ledde till endast 

50% befrielse eftersom hon hade fått arbetshjälp av 

släktingar. Johannes Riibon i Pasklep ansökte om 

befrielse från potatis-, spannmål- och hönormerna. 

Han kom tillbaka från Röda armén i oktober 1946 och 

började då bruka den helt tomma fädernegården (se 

intervjun). Ansökan avslogs, han ansågs vara i stånd 

att betala normerna eftersom han brukade en välskött 

gård. De båda ovannämnda besluten togs av Nuckö 

EK den 5 september 1947. Några lantbrukare hade 

skrivit till Nuckö EK och ville bli betraktade som 

nybrukare, vilket lyckades i några fall. 

För mottagning av mjölk fanns i Rickul och i 

Nuckö små mejerier, s.k. gräddstationer. I Sutlep kom 

en sådan station i gång på slutet av april 1947. Dess 

föreståndare klagade vid Nuckö EK:s sammanträde i 

maj att endast 71 lantbrukare hade utnyttjat leveransstället 

och endast 30% av de planenliga leveranserna 

hade inlämnats. Felet var, ansågs det, ett svagt upplysningsarbete 

bland lantbrukarna om betydelsen att 

uppfylla den uppsatta leveransplanen före utsatt tid. 

Det som ytterligare hade lagt hinder i vägen var den 

oregelbundna transporten av grädde till huvudmejeriet 

som drevs av Lääne-Nigula mjölkkooperationsförening. 

EK beslutade vid detta sammanträde att stationsföreståndaren 

för lantbrukarna skulle förklara vikten 

av att mjölken levererades i rätt tid och att leveransagenten, 

kamrat Kotta, skulle utdela varning till bönder 

som inte hade börjat avlämna sina mjölknormer. 

Av kooperativet skulle krävas att de organiserade 

gräddtransporten från stationerna i närliggande kommuner. 

Till Birkas gräddstation hade leveranserna 

emellertid varit tillfredsställande. På nästa sammanträde 

togs beslutet att EK skulle rikta ett upprop till 

lantbrukarna via byombuden att uppfylla halvårets 

leveransplan före den utsatta tiden. I Sutlep var lantbrukarna 

missnöjda med gräddstationen eftersom fetthalten 

hade beräknats för lågt, i genomsnitt under 3%. 

Det rådde missnöje även med vägningen. Man tillsatte 

en kommission som skulle kontrollera stationens arbete. 

Samtidigt klagade Nuckö EK hos länets EK att 

mjölkooperativet inte hade planerat att hämta grädde 

och smör från Sutlep, utan lantbrukarna måste utan

ersättning organisera transporten själva. Det var 8 mil 

att köra fram och tillbaka. 

Bekymren med mjölkkooperativet blev värre. I 

mitten av juli 1947 hade ännu inte 1946 års ersättning 

till mjölkleverantörerna i Nuckö kommun betalats ut, 

det var nästan 3 500 rubel. Man beslutade att klaga 

hos länets EK. Leveransagenten Kotta var en driftig 

man, han ville uppfylla årsplanen av mjölkleveranserna 

redan till den 7 november. Han åtog sig att personligen 

besöka dem som slarvade med normleveranserna 

och stämma sabotörerna. De som bara var försenade 

sändes till EK-ordföranden för enskilt samtal. 

Hur inlämnandet av normerna framskred rapporterades 

regelbundet på EKs sammanträden. Leveransagenten 

redovisade till Nuckö EK den 15 augusti 1947 

att i Birkas bysovjets område var inlämningen av kött- 

och fläsknormerna tillfredsställande, men sämre beträffande 

jordbruksprodukter. Av hönormerna hade 

endast 50 % lämnats in. Tröskningen av säd gick långsamt. 

Ordföranden i Sutleps bysovjet konstaterade ett 

klent resultat dittills beträffande spannmål, tröskningen 

av råg gick för långsamt. Maskinstationen i Taebla 

hade inte sänt tröskverk till Nuckö kommun. Man 

beslutade därför att klaga hos länets jordbruksavdelning. 

För att råda bot på situationen beslutade EK 

följande kraftfulla åtgärder: Ordföranden i de båda 

bysovjeterna fick i uppdrag att av respektive byaktivister 

kräva skyndsamma leveranser av säd och hö 

samt att kontrollera hur de mottagna besluten hade 

uppfyllts. Man skulle också kontrollera uppvägningen 

av hö vid mottagningsstället i Birkas. Kulturinstruktören 

och leveransagenten fick i uppdrag att nästföljande 

söndag organisera "röda foror" i Sutlep för att 

transportera hö och säd till mottagningsstället. Under 

tre dagar skulle de besöka lantbruk som var försenade 

med normleveranserna och förklara betydelsen att 

uppfylla statsplikten enligt avgivna löften. "Röda foror" 

var ett propagandamedel: man samlades med 

hästdragna lass för att med röda fanor, banderoller och 

eventuellt även musik åka i en lång karavan till avlastningsstället. 

Ett annat sätt att verka för saken var 

att utmana någon motsvarande organisation eller arbetslag 

till "socialistisk tävlan" eller också sporrade 

man varandra med uppmaningar av olika slag. Så t.ex. 

riktade Birkas bysovjet ett upprop till Sutleps bysovjet 

att uppfylla normen av spannmål hundraprocentigt 

redan till den 1 oktober. 

Vid Nuckö EK:s sammanträde den 14 nov. 1947 

kunde leveransinspektören Valentin Kotta rapportera 

att planerna för den statliga förpliktelsen för 1947 

inom Nuckö kommuns område hade uppfyllts i alla 

delar och även överskridits. Under året hade 53 varningar 

utdelats, varefter 45 gårdar levererade sina 

normer. Av 8 gårdar indrevs normerna med rättens 

hjälp. Två jordbrukare som inte helt hade levererat 

normerna betecknades som slarviga och inspektören 

7 

Rev A 2006-11-08 

fick i uppdrag att ställa dem till svars i folkdomstolen 

som sabotörer. 10 gårdar, som hade brukats endast ett 

år och var utan inventarier och djur och därför inte 

kunde betala normerna helt, fick sina skulder eftersänkta. 

Skogsarbete 

Gårdar med fullt arbetsför husbonde under 60 år och 

husmor under 55 hade även en statlig skogsarbetsplikt. 

De skulle fälla eller köra ut skog. En gård på 22 

ha skulle under december-mars avverka eller köra ut 

ca 75 kubikmeter skogsprodukter. Kvantiteten varierade 

år från år. Allt arbete utfördes med egna redskap, 

även för utkörning. Dessutom förekom kampanjer för 

kommunala behov, att skaffa ved för kommunens hus 

o.dyl. Så t.ex. fick Rickuls EK ett påpekande att de 

inte hade sänt eldningsved till gräddstationerna enligt 

överenskommelse. Ersättningen för skogsarbetet var 

symbolisk. 

Nuckö kommuns EK hade i mars 1947 fått klagomål 

från länets EK att Nuckö hade sänt endast 7 

skogsarbetspliktiga till Piirsalu skogsdistrikt (4-5 mil 

från Birkas) för utkörning av skogsprodukter. Länets 

EK hade inte kunnat uppfylla skogsnormerna och var 

därför tvungna att utarbeta en tilläggsplan för skogsarbete. 

Nu krävde de åtgärder av sina underställda 

organ. Nuckö EK beslutade att ordförandena i bysovjeterna 

skulle kontrollera skogsarbetspliktiga efter 

gårdarnas storlek och anteckna vilka som hade de 

minsta normerna, och därigenom finna nya skogsarbetspliktiga 

för skogsavverkning i ovannämnda 

skogsdistrikt. De fick även i uppdrag att se över 

tilläggsplanen för skogsarbete i Hapsals skogsdistrikt. 

Utkörning skulle betraktas som närarbete och skulle 

utföras till den 1 april som kollektivt arbete (talko) 

med hjälp av arbetsvilliga lantbrukare. 

Förutom de verkställande organens, exekutivkommittéernas, 

kontroll av arbetsresultatet (produktion av 

eldningsved, props och timmer) fanns även här, liksom 

i lantbruket, parallellt en kontroll från kommunistpartiets 

sida. Därtill utsänd tjänsteman samlade 

varje dag i sitt skogsdistrikt produktionsuppgifter via 

arbetsledare och skogsmästare och sände dem vidare 

till representanten för länets partikommitté, som i sin 

tur rapporterade dem vidare. 

Andra pålagor 

Andra, mindre, pålagor var vägunderhåll som omfattade 

vägförbättringsarbeten under vår och höst, liksom 

översyn av diken. Ytterligare exempel var körplikt 

och brytning av torv för eldningsändamål. Körplikten 

kunde gälla såväl militära som civila transporter. Länets 

EK gav på våren 1945 order till Rickuls EK att 

ställa 10 hästskjuts till ingenjörstrupp nr 33:s förfogande 

under en månads tid mot en ersättning av 30 

rubel per dag. Vid samma tidpunkt ville länets "Byrå 

för arbetskraftsfördelning" ha 6 hästskjutsar från

Rickul till televerkets förfogande för transport av materiel 

och arbetare vid reparationsarbeten på telefonnätet 

i trakten. 

Skatter och avgifter 

Samtliga gårdar betalade jordbruksskatt som beräknades 

efter besådd åkerareal. I kommunerna fanns vanligen 

en skatteinspektör som registrerade dessa skatter. 

Jordbruksskatten tycks klarats av utan större svårigheter, 

eftersom de har inte lämnat några spår i protokollen 

i form av klagomål eller med några synpunkter i 

intervjuerna. Däremot har statslånet varit ett bekymmer. 

Statslån 

Statslånet, som under kriget hette statligt krigslån, var 

formellt frivilligt, men de som inte beställde eller köpte 

statsobligationer betraktades som sovjetfientliga 

och det kunde medföra olika slags repressalier. Även 

för statslån fanns en uppställd plan och den skulle 

kommunens exekutivkommitté naturligtvis uppfylla 

till 100 %, helst mer. I kommunerna utsågs en eller 

flera "låneombud" (laenuvolinik), som skulle förmå 

befolkningen att teckna lån, främst med propaganda 

och övertalning. Rickuls EK utnämnde i april 1945 

hela 28 personer som statliga krigslåneombud. Var 

och en fick ett tiotal familjer att bearbeta. Dessa ombud 

kom från olika yrkeskategorier: lärare, fiskare, 

statistiker och jordbrukare. I Nuckö bildades en kommission 

som skulle hjälpa till att fördela planen bland 

lantbrukarna. EK i Hapsals rajoon stadfäste 1952 som 

statslåneombud 23 personer i Birkas och 16 personer i 

Sutlep. De aggressiva och motsträviga rapporterades 

till exekutivkommittén. Denna kunde då som "åtgärd" 

höja den statliga leveransnormen för den motsträvige 

eller ta bort den eventuellt befintliga rabatten för normen 

eller skatten. Motsträvighet kunde även betecknas 

som medveten antisovjetisk hållning eller t.o.m. 

propaganda. Medlemmar i den lokala exekutivkommittén 

som inte var tillräckligt alerta att föreslå medel 

och metoder för att uppfylla låneplanen kunde avskedas 

och ersättas med barskare partimedlemmar som 

var mer "socialistiskt medvetna." 

Planekonomin och lantbruket 

Förstatligandet av produktionsmedlen innebar att de 

kom under unionsregeringens kontroll. Centraliserad 

planering av driften blev nödvändig. Enligt den marxistisk-leninistiska 

ideologin kunde man undvika ekonomiska 

kriser endast om näringslivet styrdes genom 

enhetlig planering. På detta sätt kunde över- och underproduktion 

undvikas. På längre sikt planerades 

näringslivet i femårsperioder, s.k. femårsplaner. Under 

den tiden skulle de framlagda målen uppnås. 

Översiktliga planer med målsättningar och riktlinjer 

antogs vid Sovjetunionens kommunistpartikongresser, 

därefter av Högsta Sovjets sessioner. Utgående från 

8 

Rev A 2006-11-08 

unionens planer utarbetade varje unionsrepublik sina 

egna detaljerade planer som uppdelades årsvis, eventuellt 

även för kortare perioder. Planerna godkändes 

av unionsrepublikens maktorgan, först av dess Högsta 

sovjet. Man fördelade planerna enligt näringslivets 

grenar till länsnivå och därifrån vidare till konkreta 

företag eller produktionsenheter via kommunen. Offentliggörandet 

av planerna omgavs med en intensiv 

propaganda om planernas stora betydelse för den 

blomstrande framtiden och uppmaningar till alla att 

göra sin plikt, genom att inte bara uppfylla planen 

utan även att överskrida dem. För att säkra detta utlyste 

man olika former av socialistiska tävlingar. Man 

sammanställde tabeller över resultat, ärade vinnarna 

på olika sätt, med diplom, premier, medaljer och högtravande 

benämningar som t.ex. "socialistisk arbetshjälte". 

En sådan dekorerades med medaljen "Skäran 

och hammaren". Så var det även på lantbruksområdet. 

Planerna sammanställdes av Sovjetunionens Statliga 

Plankommitté vid Ministerrådet. Varje unionsrepublik 

hade sin planeringskommitté. Estniska Sovjetrepublikens 

Ministerrådets Statliga Plankommitté hade 

sitt säte i Tallinn. Den delade ut planerna, på lantbruksområdet 

sändes de vidare till Jordbruksministeriet 

för bearbetning och fördelning till varje läns (senare 

rajoons) EK och dess jordbruksavdelning. Även 

vid länets EK fanns en plankommitté. Man upprättade 

planer för allt som berörde lantbruket: vårsådd, djuruppfödning, 

slåtter och höproduktion, äggproduktion, 

potatisplockning m.m. Länets EK fördelade planerna 

mellan kommunerna, där man gjorde fördelningsberäkningar 

på detaljnivån för varje enskild gård. Byombudet 

delade ut dem till varje bonde, han skulle 

därvid förklara planen och dess betydelse. 

Beräkningarna för planeringen grundades på olika 

lantbruksstatistiska kontrollräkningar som statistikavdelningen 

vid länets EK ordnade. Kommunalanställda 

och aktivisterna antecknade på varje gård antalet djur, 

fjäderfä, bikupor m.m. Kontrollräkningar av djur 

genomfördes två gånger årligen, besådda arealer taxerades 

en gång per år. Man företog då och då kontrollbesök. 

Resultatet av de statistiska taxeringarna antecknades 

i den s.k. hushållningsboken (majapidamisraamat), 

som varje gård enligt lag var tvungen att 

hålla från den 1 januari 1946. Den innehöll personuppgifter 

om alla som bodde i hushållet, deras nationalitet, 

skolgång, eventuella vistelser på annan ort 

m.m., besådda arealer, antalet djur och fjäderfä, byggnader 

och jordbruksinventarier. Sammanfattande uppgifter 

bokfördes även i kommunen, där de sammanställdes 

och sändes vidare till länets statistikavdelning. 

Länens sammandrag var underlag till överstatliga 

slutberäkningar vid Statistiska centralstyrelsen i Tallinn. 

Produktionsstatistiken beräknades av Statistiska 

centralstyrelsen, bl.a. enligt djurbesättningarnas stor-

lek och slaktvikt. Mjölkproduktionssiffrorna var baserade 

på statistik från kontrollbesättningar. Besådda 

arealer var grundmaterialet för beräkning av avkastningens 

storlek. Ett särskilt inspektorat för bestämning 

av avkastningens storlek inrättades 1947. 

Hur planerna fullföljdes övervakades noga. Uppgifter 

samlades in lokalt genom rapportering från bysovjeterna 

till lantbruksavdelningen vid kommunens 

EK och därifrån till länets (rajoonens) statistikavdelning. 

Sammanställningar därifrån spreds vidare till 

olika ställen, bl.a. till Statistiska centralstyrelsen, länets 

partikommitté, ordföranden för länets EK och 

lantbruksavdelningens ledning, till planeringsavdelningen. 

Förutom övervakningen på verkställandenivån, 

d.v.s. på statlig nivå, övervakade partiet som 

ledande och högsta maktorgan verksamheten. Partiets 

länskommitté förde exakta räkenskaper hur planerna 

fullföljdes, något som givetvis rapporterades till högre 

instanser. Partiets ledande roll framgår även av de 

uppmaningar och befallningar som meddelades efter 

centralkommitténs olika plena. T.ex. behandlade Estlands 

kommunistiska partis centralkommitté på sitt 

15:e plenum på vårvintern 1947 lantbruksproduktionens 

framgångar och brister under 1946. Man gav 

direktiv och uppmaningar för åtgärder för att 1947 års 

plan skulle uppfyllas framgångsrikt. Plenum fastslog 

odlingsarealer för olika grödor i republiken och gav 

detaljerade anvisningar om metoder för att höja avkastningen. 

Samtidigt påpekades vilka fel och brister 

hade förekommit under föregående år: planen för 

åkerarealens utökning hade inte uppfyllts bl.a. av Läänemaa. 

Särskilt otillfredsställande var distributionen 

till lokal nivå i länet av bränsle- och smörjoljor, långt 

under de planerade kvantiteterna. Man riktade även 

uppmaningar till olika partiorganisationer att "grundligt 

förbättra och stärka det politiska arbetets innehåll, 

eftersom uppgifterna för lantbrukets utveckling kräver 

att partiets ledande och organiserande roll utökas". 

Efter jordreformen 

Efter jordreformen tycks lantbruket ha kommit i gång 

relativt optimistiskt, beroende huvudsakligen på att 

produkter som kunde säljas på den fria marknaden var 

dyra och gav hygglig inkomst. Tillgången på livsmedel 

var betydligt sämre i städerna än vad lantbrukarna 

själva kunde disponera för eget bruk, trots pålagor och 

övervakning. Den senare återspeglas i exekutivkommittérnas 

arbete. Det dominerades alltmera av ärenden 

att hålla lantbruket i gång, övervaka normleveranserna 

och i planerna uppsatta produktionsmål. 

Övervakning skedde på detaljnivån, t.ex. bestämde 

EK när utkörning av gödsel skulle avslutas eller när 

trädesåkrar skulle vara upplöjda. Vår- och höstsåddens 

framskridande rapporterades regelbundet till EK, 

men man bistod också lantbrukarna på olika sätt, alltefter 

deras insända önskemål. Så t.ex. hade Nuckö EK 

9 

Rev A 2006-11-08 

fått flera ansökningar av nybrukare och demobiliserade 

om att få olika boskapsdjur. Friedrich Pruus ansökte 

att få en häst, Anna Filipova ville ha en ko, Harald 

Timmerman önskade få två får. EK beslutade på sitt 

sammanträde i mars 1947 att skriva ut ett intyg att de 

ovannämnda får köpa de önskade djuren på Ormsö. 

Ormsö hade av naturliga skäl blivit mer skonat från 

kriget, arméernas proviantering och civila "självprovianterare". 

Ordföranden för Ormsö EK, kamrat Ivanson, 

gav följande rapport vid länets EK sammanträde 

den 1 februari 1945: På Ormsö hade man ännu inte 

mäktat att bokföra alla svenskarnas kvarlämnade 

egendomar, nämligen på grund av att nästan all lokalbefolkning 

hade gett sig i väg till Sverige och lämnat 

kvar stora mängder av tillhörigheter. Det hade skapat 

en besvärlig situation: om man ville behålla alla dessa 

husdjur på ön, så var man oundvikligen tvungen att ge 

två kor till nybrukarna istället för en. Detta kunde få 

till följd att nybrukaren inte kunde betala för djuren 

inom en månad som det angavs i bestämmelsen. Beaktande 

detta beslutade länets EK att lantbruksavdelningen 

skulle skriva ett lämpligt förslag till Lantbrukskomissariatet 

för att lösa den uppkomna situationen 

på Ormsö, och som kunde ge lantbrukarna längre 

betalningstid. 

Normerna och andra pålagor var betungande för en 

del nybrukargårdar, som framgår av ansökningar om 

lån av utsäde och befrielse av normer. Jordbruksskatten 

tycks inte ha vållat större bekymmer. "Vi sålde 

smör, kött och potatis på torget (i Hapsal). Vi sålde 

även skog. På detta sätt kunde vi betala allt" säger 

Marta Riibon. Johannes Riibon berättar hur de kom i 

gång med livet på gården genom att sälja äpplen på 

torget i Tallinn. Ända till mitten av 1948 tog markavdelningen 

i Rickul emot ett fåtal ansökningar om arrende 

av mindre markbitar och önskemål att få en 

gård till brukande. Samtidigt förekom allt oftare att 

nybrukare ville återlämna gården och flytta. På Nuckö 

hade 17 hushåll lämnat sina gårdar under första halvåret 

1948, medan 6 gårdar gavs till nybrukare. För att 

flytta från gården krävdes tillstånd av kommunens 

EK. Det räckte egentligen med en enkel ansökan med 

motivering och att normer och skatter var betalda. 

Enstaka bönder var mycket medvetna om sina rättigheter. 

En som ville återlämna sin gård var Richard 

Raagmets och hans hustru på Seffersgården i Bergsby. 

I sin ansökan daterad den 15 december 1948 till Rickuls 

EK anför de att de inte kan sköta gården längre 

(den är på 21 ha), eftersom han är arbetsinvalid och 

hustrun är sjuk. De vill återvända till sitt gamla arbete 

i Tallinn och åberopar Ministerrådets bestämmelse 

artikel 283 av den 30 nov. 1948, enligt vilken kvalificerade 

f.d. anställda får återvända till sin gamla arbetsplats 

var de än kommer ifrån. Rickuls EK beslutade 

att de fick avflytta från gården eftersom de hade 

betalt alla avgifter och skatter.

Före kolchostiden var alla hus i t.ex. Gambyn och i 

Klottorp bebodda, men när kollektiviseringen började 

blev avfolkningen märkbar. Några familjer övergav 

helt enkelt sina gårdar och flyttade utan tillstånd till 

städerna. Det finns inga uppgifter om att de blev efterlysta. 

Utflyttningens orsaker var dels en insikt om 

kolchoslivets framtidsutsikter, dels ekonomiska i samband 

med höjningen av jordbruksskatten, som kunde 

bli betungande för gårdar som inte hade kommit i 

gång eller var alltför små. 

Höjningen av jordbruksskatten genomfördes enligt 

en bestämmelse, artikel 218, från Estniska sovjetrepublikens 

ministerrådet daterad den 30 augusti 1947. 

Bestämmelsen inleds som vanligt att den är i samklang 

med Sovjetunionens ministerråds motsvarande 

bestämmelse, dvs. enligt order från Moskva. Inkomst 

från lantbruk skulle nu beräknas efter inkomstkällans 

avkastnings- eller inkomstvärde. Avkastningsvärdet 

av åker- (inklusive trädgård) och ängsmark angavs i 

kommunvis uppställda tabeller i rubel per hektar. I de 

estlandssvenska kommunerna Ormsö, Rickul och 

Nuckö var den relativt låg, 800 rubel/ha, jämfört med 

bördigare marker i länet (t.ex. 1 200 rubel/ha i Kullamaa). 

Inkomstvärdet av djur och per bikupa angavs 

likaså i tabeller, men länsvis. Inkomstvärdet av en häst 

skulle t.ex. beräknas i Läänemaa till 1100 rubel och på 

Dagö till 900 rubel. Det på detta sätt ihopräknade 

inkomstvärdet var grunden för beskattning. Den bestod 

av en grundavgift plus en viss summa per rubel 

inkomstvärde. Skalan var progressivt stigande. I bestämmelsen 

fanns viktiga undantag, av vilka några 

var: 

1) Kolchoshushåll befriades från skatt som härstammade 

från får, getter och svin; 

2) För hushåll som var medlemmar i jordbruksarteller 

skulle den enligt tabellerna uträknade skattesumman 

reduceras med 50%; 

3) För kulakaktiga hushåll skulle inkomstvärdet från 

alla inkomstkällor höjas satsvis enligt anvisningar. 

Det högsta värdet, 50% förhöjning, påfördes hushåll 

vars inkomstvärde översteg 20 000 rubel. 

I den andra delen av denna bestämmelse angavs detaljerat 

hur kulakaktiga hushåll skulle fastställas. Hur 

detta skedde i Rickul och Nuckö beskrivs i en separat 

artikel. 

Enligt redovisning från Sovjetestlands finansdepartement 

i september 1948 var skatten per jordbrukshushåll 

i Läänemaa i medeltal: 

1946 314 rubel 

1947 634 rubel för icke kulakaktiga hushåll, 4 145 

rubel för kulakaktiga 

1948 1 061 rubel för icke kulakaktiga hushåll, 

5 862 rubel för kulakaktiga 

För normalgårdar blev skatten två-tre gånger högre 

under kort tid. Höjningen av skatten motiverades med 

10 

Rev A 2006-11-08 

att jordbrukshushållens inkomster hade stigit betydligt. 

I december 1947 genomfördes en penningreform 

med förhållandet 10 gamla rubel mot en ny. Ransoneringen 

av livsmedel och industrivaror upphävdes. 

Man hoppades därmed minska klyftan mellan statliga 

priser och marknadspriser, som hittills hade varit 

mycket stora, samtidigt fick man kontroll över stora 

sparkonton. 

Under 1947-49 kunde man allt oftare läsa i tidningarna 

om kolchosernas fördelar och framgångar i 

jämförelse med privata jordbruk. Man fruktade bland 

allmänheten att kolchossystemet snart skulle införas. 

De redan bildade kolchoserna beskrevs som förebilder 

för den rätta vägen. De första som fann denna väg på 

Nuckö var partimedlemmar i Österby på våren 1948. 

Samtidigt beslutade delegerade till Sutleps bysovjet 

att organisera utbildning för fattigbönder och medelbönder 

om det socialistiska lantbrukssystemets grunder 

och kolchosens fördelar. Via massmedia framhölls 

vikten av klasskampen mot "gråbaroner, kulaker och 

andra klassfiender". Myndigheterna ansåg den kraftiga 

höjningen av skatten för kulakaktiga gårdar som ett 

intensivt anfall mot klassfienden – den skulle utplånas. 

Källor och litteratur. 

Arkivdokument i Lääne Maa-arhiiv (Läänemaas 

arkiv): 

F 185 n 1 s 1 (Läänemaa TSN Täitevkomitee) (Läänemaas 

exekutivkommitté) 

F 193 n 1 s 29 (Noarootsi valla Täitevkomitee) 

(Nuckö kommuns exekutivkommitté) 

F 195 n 1 (Riguldi valla TSN Täitevkomitee) (Rickul 

kommuns exekutivkommitté) 

F 430 n 16 s 169 (Pürksi küla TSN Täitevkommitee) 

(Birkas bysovjets exekutivkommitté) 

F 431 n 1 s 5-6 (Sutlepa küla TSN Täitevkomitee) 

(Sutleps bysovjets exekutivkommittté) 

Lagtexter: 

Artikel 10. Eesti Nõukogude Sotsialistliku Vabariigi 

Ülemnõukogu seadus saksa okupantide poolt äravõetud 

maa tagasiandmise kohta Eesti talupoegadele. 

(Estniska Socialistiska Rådsrepublikens Högsta Sovjets 

lag om återlämnande till Estlands bönder av mark

som konfiskerats av tyska ockupanter). ENSV Teataja 

Nr 2, art.10, 1944. 

Artikel 40. Eesti NSV Rahvakomissaride Nõukogu ja 

EK(b)P Keskkomitee määrus maa tagastamise kohta 

Eesti NSV talupoegadele. (Estniska SSR-s Folkkommissariernas 

Råds och EK(b)P Centralkommittés bestämmelse 

om återlämnande av mark till Estniska 

SSR-s bönder). Eesti NSV Teataja Nr 4, art. 40, 1944. 

Artikel 48. Eesti NSV Põllutöö Rahvakomissari juhend 

maa tagasiandmise kohta Eesti talupoegadele. 

(Estniska SSR:s Jordbruksfolkkommissaries direktiv 

om återlämnande av mark till Estlands bönder). Eesti 

NSV Teataja Nr 4, art. 48, 1944. 

Artikel 186. Eesti NSV Rahvakomissaride Nõukogu 

ja EK(b)P Keskkomitee määrus Eesti NSV Ülemnõukogu 

1944. a. 17. septembri seaduse "Saksa okupantide 

poolt äravõetud maa tagasiandmise kohta Eesti 

NSV talupoegadele" täitmise käigu ja Eesti NSV 

põllumajanduse taastamise esmakordsete abinõude 

kohta. (Estniska SSR-s Folkkommissariernas Råds 

och EK(b)P Centralkommitténs bestämmelse om 

verkställande och om de första hjälpmedlen för återställande 

av lantbruket i Estniska SSR enligt Estniska 

SSR:s Högsta Sovjets lag av den 17 september 1944 

om "Återlämnande till Estlands bönder av mark som 

konfiskerats av tyska ockupanter." Eesti NSV Teataja 

Nr 15, art. 186, 1944. 

Artikel 218. Eesti NSV Ministrite Nõukogu määrus 

talumajapidamiste maksustamise kohta Eesti NSV-s. 

(Estniska SSR:s Ministerråds bestämmelse om lantbrukshushållens 

beskattning i Estniska SSR). Eesti 

NSV Teataja Nr 25, art. 218, 1947. 

Litteratur: 

Eesti ajalugu ärkaamisajast tänapäevani. Koostanud 

Silvia Õispuu. (Estlands historia från uppvakningstiden 

till idag. Sammanställd av Silvia Õispuu). Tallinn 

1992. 

Eesti NSV põllumajanduse kollektiviseerimine. Dokumentide 

ja materjalide kogumik. Koostaja E. Laasi. 

(Lantbrukets kollektivisering i Estniska SSR. Samling 

av dokument och material. Sammanställd av E. Laasi). 

Tallinn 1978. 

Eesti Nõukogude Entsüklopeedia. Kõide 1-8. (Estlands 

Sovjetiska Encyklopedi. Band 1-8). Tallinn 

1968-78. 

Hinnov, Paul. Kui need talud tapeti. (När man slaktade 

dessa gårdar). Tartu 1999. 

11 

Rev A 2006-11-08 

Nõu, J. Hoop Eesti põllumajandusele. Eesti riik ja 

rahvas teises maailmasõjas. Kõide III. (Slag mot det 

estniska lantbruket. I "Estniska staten och folket under 

det andra världskriget", band 3). Stockholm 1956. 

Lagman, Edvin. Jordbruk och boskapsskötsel i Estlands 

svenskbygd (i "En bok om Estlands svenskar, 

del 2"). Stockholm 1964. 

Ruusmann, Ants. Eesti agraarajaloo allikad aastail 

1945-1950. Ajaloolise tõe otsingul. (Estniska agrarhistoriens 

källor för åren 1945 – 1950. I "På spaning 

efter historisk sanning"). Tallinn 1999. 

1947. aasta kevadkülvi ettevalmistamise ja teostamise 

ülesannete kohta. Eestimaa Kommunistliku (bolshevike) 

Partei Keskkomitee XV pleenumi otsus.(Om uppdrag 

inför förberedelse och genomförande av 1947 års 

vårsådd. Estlands Kommunistiska (bolsjevistiska) 

Partis Centralkommittés 15:e plenums beslut). Eesti 

Põllumajandus Nr. 3, 1947.

NYBRUKARE I RICKUL KOMMUN ÅR 1947 


Rev A 2006-11-08 

Förteckningen över nybrukare (uusmaasaajad) i Rickul kommun år 1947 är i huvudsak baserad på två dokument: 

• Förteckningen över nybrukare enligt protokollet "Maakonna Komisjooni istanguprotokoll maareformi 

lõpptulemuste kohta Riguldi vallas" (Länskommissionens mötesprotokoll rörande slutresultatet av 

jordreformen i Rickul kommun) av den 27 mars 1947. Förteckningen upptar totalt 194 nya gårdsägare. 

• De överlåtelsehandlingar "Talupidajatele maa põliseks pidamiseks kinnistamise kohta" (Till jordbrukarna som 

intyg att marken får brukas i evig tid) som nybrukarna fick 1947. Kolumnen Blad hänvisar till sidnumret i 

samlingen av ägarbrev i länsarkivet i Hapsal. 

Kolumnerna Löpnr - Areal innehåller uppgifter om gårdarna och deras ägare i slutet av 1930-talet. Uppgifterna är 

hämtade ur "Maaüksuste nimekiri" (Fastighetsförteckning). 

1

By Löp 

nr 

Regnr 

Benämning Nr Gammal ägare Areal 

(ha) 

Blad Nybrukare Ny 

areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Bergsby 20 4641 Lars 37 Dyrberg Johannes 45,079 16 Graudin, August Juliusepg 19,41 

Bergsby 21 4642 Henders 33 Milberg, Johan 49,290 18 Kruuse, Hilda Gustavitr 19,62 

Bergsby 22 4643 Jakas 38 Vesterman, Mats, Johannes 49,680 24 Unt, Aleksander Jüripg 25,97 

Bergsby 33 6214 Marks 29 Okerblad, Johannes 53,460 20 Johanson, Aliide Jaanitr 20,00 

Bergsby 34 6215 Martens 84 Vesterman, Anton 40,060 26 Laksberg, Voldemar Antsupg 22,99 

Bergsby 35 6216 Seffers 85 Fagerlund, Anders 40,280 384 Raagmets, Richard Karlipg 21,64 Enligt blad 384 21,00 ha 

Bergsby 57 10848 Ambrus 31 Fagerlund, Anton 51,476 12 Sängov, Paul Johannesepg 19,48 Enligt blad 12 21,48 ha 

Bergsby 129 11857 Hinos A-32 Klingberg, Anders 47,300 28 Leppik, Voldemar Jüripg 24,68 

Bergsby 130 12485 Peedi A-34 Sandsten, Johan 39,210 Luts, Eduard 23,55 

Bergsby 131 13060 Matsi A-35 Fagerlund, Nikolai 39,000 392 Erman, Alviine Jaanitr 11,79 Enligt blad 392 12,77 ha 

Bergsby 133 13200 Tooma A-39 Vesterman, Kristjan 33,200 14 Nõmmert, Toomas Toomapg 21,93 

Bergsby 216 11719 Fagerlundi 223 Norrberg, Tio 0,54 136 Einstein, Leontiine Johannesetr 4,63 

Bergsby 105 10473 Viikmani A-160 Vikman, Mats 3,80 138 Küver, Ado Eliasepg 3,80 

Bergsby B-4 158 Timmo, Emilie Jaanitr 17,37 

Bergsby 128 13190 Suur-Peedi A-30 Vikman, Anders 51,40 140 Maslova, Olga Oskaritr 12,45 Annan B 30 finns 

Bergsby 275 12471 Heidemanni 261 Heideman, Mats 2,328 22 Kuiva, Siimo Jüripg 6,27 3,94 ha från nr 31 

Gambyn 145 14074 Roosi A-67 Stahl, Alexander 26,130 306 Kisand, Gustav Hindrikupg 21,98 

Gambyn 146 13278 Mätsa A-68 Boman, August 25,780 310 Arkadjev, Pavel Leonidipg 20,71 4 ha från A-100 

Gambyn 147 13279 Vanatoa A-69 Jakobsson, Andres 25,240 190 Topper, Hilda Augustitr 17,89 

Gambyn 148 14990 Tominga A-70 Heldring, Paul 50,200 388 Teetlov, Leonard Eduardipg 14,65 Enligt blad 388 A70 a 

Gambyn Tominga A-70 264 Liba, Linda Karlatr 14,65 

Gambyn 149 14479 Toomas A-71 Tegelberg, Voldemar 25,150 172 Teetlova, Ida Johanitr 17,88 

Gambyn 150 13009 Andrese A-72 Nilsson, Kristof 49,000 294 Kutsar, Rosaliie Johanitr 19,64 

Gambyn 151 13201 Tähe A-73 Liin, Herman 26,510 280 Kantberg, Mihkel Mihklipg 19,91 

Gambyn 152 10365 Hermas A-74 Thomsson, Mats 49,000 358 Vatsar, Viktor Taavetipg 17,00 Enligt blad 358 16,95 ha 

Gambyn 153 13008 Uuetoa A-75 Strandberg, Andres 38,500 174 Karelson, August Jakobipg 18,00 

Gambyn 154 11634 Back A-76 Backman, Pauline o Ivar 26,750 290 Kääpa, Aliide Karlatr 17,15 

Gambyn 155 14991 Uustalu A-77 Thomson, Alexander 17,150 176 Kaasik, Ernst Aleksandripg 17,15 

Gambyn 161 - Matsas A-93 Jakobsson, Leena, p.tomp 27,900 288 Peterson, Armilde Eduaridtr 17,65 Står som nr A-23 

2

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Gambyn 162 13757 Lepiku A-94 Grenfeld, Anton 25,600 308 Arp, Peeter Juhanipg 10,80 "Fiktiv", sammanslagen 

med dottern Elfride 

Pääslanes gård. Totalt 

21,60 ha. 

Gambyn 163 15274 Sinilille A-95 Hallman, Alfred 13,960 266 Mittal, August Jüripg 13,96 

Gambyn 164 10928 Gambes-Kro A-96 Tegelberg, Mats 42,950 292 Sell, Ella Samuelitr 20,92 

Gambyn 165 13090 Kivimäe A-99 Jöers, Bruno 16,900 188 Eihhorn, Paul 16,90 

Gambyn 202 15018 Terase A-29 Stahl, Kristjan 25,670 224 Kisand, August Jaanipg 17,71 Enligt blad 224 19,75 ha 

Gambyn 203 15017 Antsu A-28 Boman, Voldemar 25,900 282 Pääslane, Reinhold Peetripg 18,67 

Gambyn 204 15016 Uuspalu A-27 Luks, Johannes 25,520 284 Einberg, Lilli Jaanitr 19,27 

Gambyn 205 15607 Johani (240) Ekman, Alexander, Albert 24,490 178 Koop, Eugeenie Aleksanderitr 17,86 

A-24 

Gambyn 211 10927 Bärkeback 18 Boman, Loviise 2,570 286 Klopp, Aleksander Kaarlipg 4,42 

Gambyn 221 15015 Põllu A-10 Thomson, Herman 16,900 360 Kisand, Anna Gustavitr 11,70 Enligt blad 360 14,70 ha 

Gambyn Õuna A-74 300 Toots, Ella Taavetitr 15,00 

Gambyn Veski A-72a 302 Vatser, Taavet Hendrikupg 13,64 

Gambyn 206 15721 Kopli A-23 Hallman, Mathias p-tomp 312 Koop, Ida Augustitr 15,89 

Gambyn Andruse A-66 368 Varivontsik, Elfride Paulitr 14,76 

Haversved 61 10852 Karjas 57 Vesterberg, Anders j t 47,840 84 Tamm, Paul Aleksanderipg 21,46 2,85 ha fr A-134 Mastali 

Haversved 137 12766 Kauna A-55 Luks, Jakob 43,000 226 Sepmann, Hilda Augustitr 19,00 

Haversved 138 13007 Saare A-56 Talberg, Johan 47,800 78 Bulgakova, Marie Peetritr 19,53 

Haversved 139 12847 Puusepa A-58 Strömkvist, Jakob 36,850 390 Gonsarov, Vasili Jaanipg 19,67 

Haversved 160 10367 Müsas A-92 Dyrberg, Johannes 18,600 80 Paemaa, Anna Villemitr 15,80 

Haversved Mere B-30 88 Savik, Alviine Jaanitr 19,54 7,81 ha från B-25 

Haversved Õuna B-29 364 Ivanov, Elfriide 19,96 Enligt blad 364 Rips, 

Alviine 

Haversved Uuetoa 57 366 Parts, August Jakobipg 11,73 Normaaltalu B-31 

Haversved 159 12128 Joaste A-91 Ahlberg, Johannes 12,80 366 Nikolaeva, Aino Peetritr 11,70 Normaaltalu B-31 

Höbring 41 6281 Kokas 48 Lindström, Kristof 63,340 196 Uusen, Johannes Villemipg 18,34 

Höbring 42 6282 Jürgens 52 Tinisberg, Kristjan 40,817 314 Gross, Alma Simonitr 18,27 

Höbring 62 10853 Muu 51 Staal, Simon 44,200 194 Sirul, Rosalie Johannesetr 20,61 

Höbring 107 11683 Rätsepa A-163 Tegelberg, Johannes 8,900 186 Karus, Johannes Madisepg 9,11 Enligt blad 186 12,11 ha 

Höbring 135 15020 Jaagu A-47 Heldring, Johannes 41,140 Muuge, Jakob 19,99 

Höbring 158 14992 Liivamäe A-89 Magnusson, Johannes 37,500 192 Mällo, Ida Juhanit 17,06 

3

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 

4 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Höbring 173 13282 Piometsa A-108 Tegelberg, Juhan 42,150 218 Iprus, August Juhanipg 21,47 

Höbring 64 10855 Skomakan 78 Taalberg, Adam 34,454 184 Pääslane, Elfriede Peetritr 16,49 

Höbring 174 - Vävars A-109 Stahl, Adam 50,000 166 Einberg, Liine Jaanitr 19,67 

Höbring 40 6280 Joks 46 Tomson, Johan 65,33 198 Tinnert, Villem Antonipg 18,56 

Höbring 220 15657 Uuetoa A-9 Blomberg, Johannes 28,40 200 Konsa, Ida Karlatr 17,63 

Höbring 100 15315 Heinamaa A-155 Magnusson, Mathias 35,30 202 Kukk, Johannes Kaarlipg 20,00 

Höbring 199 15019 Uustalu A-37 Heldring, Andres 18,36 204 Tsärnits, Adele Antsutr 10,26 

Höbring 62 10853 Muu 51 Staal, Simon 44,20 206 Einberg, Alfred Johannesepg 2,77 

Höbring 156 14189 Oavälja A-79 Besterman, August 28,10 210 Savik, Matilde Jakobitr 12,40 Kallad Oamusa 

Höbring 136 15323 Puusepa A-49 Blomberg, Aleksander 30,00 380 Silk, Valter Eduardipg 17,58 Kallad A-43 

Höbring 63 10854 Greis 50 Besterman, Andres 41,637 212 Jaansalu, August ? 18,13 

Lucksbyn 70 10962 Altmäe A-123 Sammelman, August 14,440 168 Roogla, Marta Augustitr 11,84 

Lucksbyn 113 12582 Nurme A-171 Heldring, Gustav, p.tomp 14,280 298 Liba, Erna Karlitr 12,78 

Lucksbyn 180 12736 Kaare A-114 Söderlund, Gustav 22,600 222 Tamm, Aleksander Aleksandripg 16,20 

Lucksbyn 181 13982 Luha A-115 Strandsten, Juhan 28,380 276 Rammu, August Mihklipg 17,95 

Lucksbyn 182 13011 Jäätma A-116 Luks, Juhan 35,650 250 Laksberg, Mihkel Jaanipg 24,21 

Lucksbyn 183 13010 Udumäe A-117 Luks, Lovisa 25,890 252 Tropp, Artur Liisapg 18,71 0,71 ha från 203 

Lucksbyn 184 13816 Karjase A-118 Strandsten, Mats 16,20 180 Kivi, Jaan Jaanipg 14,26 

Lucksbyn 185 12359 Uustalu A-119 Brunberg, Kristjan 9,783 376 Villemson, Ida Karlitr 6,26 

Lucksbyn 188 14875 Mäe A-122 Vesterbom, Lovisa 7,93 378 Kristorg, Julie Mihklitr 8,60 

Lucksbyn 186 14823 Rätsepa A-120 Strandsten, Gustav 5,60 182 Rohtlaan, Marta Aleksandritr 14,26 

Lucksbyn 225 15279 Lepiku A-3 Strandsten, Johannes 4,050 304 Martin, Olga Peetritr 9,29 1 ha från A-98 Seppa 

Norrby 79 13431 Kullimäe A-133 Treiberg, Paul 17,300 230 Kruuse, Jaan Madisepg 16,70 

Norrby 81 8212 Marksi A-135 Okerblad, Anton 18,700 232 Koppelmaa, Julie Jaanitr 17,90 

Norrby 82 12627 Tisleri A-136 Klaanberg, Alexander 11,900 350 Klaanberg, Katariina Gustavitr 10,90 Fråntagen 1 ha 

Norrby 84 10963 Rännar A-139 Westerholm, Edvard 12,430 240 Rohi, Julius Johannesepg 12,20 

Norrby 85 5547 Karjas A-140 Westerberg, Anton 20,732 236 Uusen, Joosep Juhanipg 19,40 4,37 ha fr Eha A-100 

Norrby 89 16260 Mootorveski A-144 Barlöven, Helene o Meremaa, 1,550 234 Meremaa, Helga Jaanitr 10,00 

koht 

Arnold 

Norrby 119 10896 Vestergard A-177 Vesterman, Kristjan 12,120 242 Kask, Aleksander Augustipg 11,62 Kallad -A-176 

Norrby 122 4854 Lillgord A-181 Treiberg, Josef 14,800 238 Uusen, August Joosepipg 19,15 7,25 ha fr A-138 

Norrby Jõevälja A-142 Taube, Gabriella 22,749 228 Lillemets, August Toomapg 23,45 6 ha fr A-134. Kallad 142 

Norrby 120 10898 Jakas A-178 Bormann, Herman 13,59 258 Kimmel, Vidrik Jakobipg 9,80 Kallad 178 

Paj 46 6286 Jonas-Habond 61-a Viberg, Mathias o Kristof 50,530 72 Viiberg, Marie Paulitr 17,93

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 

5 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Paj 47 6287 Jonas-Nibond 61-b Viberg, Anders 43,390 70 Tisler, Karla Jaanitr 18,84 

Paj 60 10851 Nigärds 59-b Vikman, Alexander 41,880 68 Vau, Konstantiin Mardipg 21,26 

Paj 140 13281 Johani A-60 Klippberg, Alexander 41,150 122 Peeling, Adolf Juljusepg 22,48 

Paj 168 12795 Pöia A-102 Vesterbusch, Gustav 29,300 132 Kruuse, Liisa Jaanitr 19,79 

Paj 200 16040 Väikseaia (235) Klippberg, August 12,730 82 Uusen, Aliide Villemitr 17,40 6,85 ha från Andres nr 59 

A-33 

Paj B-36 Eidesk, Emilie Hindrikutr 15,15 Enligt blad 74 B 26. 

Paj B-28 76 Hüsson, Anna Peetritr 19,54 

Rickul 86 12581 Uuetoa A-141 Nilsson, Mathias 16,970 106 Tennok, Amalie Kaarlatr 16,97 

Rickul 142 14923 Marsi A-64 Stenberg, Anton 22,640 94 Uusen, Joosep Villelmipg 17,92 1,78 ha fr A-111 

Rickul 144 14920 Kopli A-65 Freiman, Anders 23,590 Ingelman, Karl 16,89 

Rickul 172 14922 Põllu A-107 Stenberg, Voldemar o Gottfrid 31,150 98 Lõhmus, Pauliine Samuelitr 14,58 

Rickul 175 10423 Bäksve A-110 Viberg, August 17,360 156 Massakas, Ida Andresetr 17,36 

Rickul 176 15095 Siimu A-111 Luks, August 24,200 90 Õis, Anette Karlitr 7,0 Fråntagen land. 

Rickul 177 12099 Siimas Nibond A-112 Alberg, Mats 29,964 86 Valner, Aleksander Jaanipg 19,67 

Rickul 179 10882 Obacks A-113 Freiman, Johannes 5,150 92 Lepp, Johannes Johannesepg 6,01 

Rickul 201 14798 Marsi A-31 Stenberg, Kristian 21,600 96 Leega, Marie Jaanitr 14,26 Enligt blad 96 14,96 ha 

Rickul 207 12100 Bäkske-Uuetoa A-21 Viberg, Johannes 10,440 134 Romberg, Eduard Jüripg 10,44 

Rickul 219 15209 Lõpe A-8 Treiberg, Johannes 19,310 100 Dobreluts, Samuel Peetripg 14,71 3 ha fr Barlöveni A-143 

Rickul Kase A- 

Savason, Alfred Samuelipg 14,59 Tillägg av 0,33 ha från 

107.a 

Barlöveni A-143 

Rickul 197 11632 Lillgärds A-38 Stenberg, August 102 Leega, Salme 7,40 3,19 ha fr A-111. Kallad 

38 Elnase (Lillgats i blad 

102) 

Rickul Koplimetsa A-244 104 Luidalepp, Elviine Jüritr 17,86 

Roslep 15 4635 Seffers 13 Koinberg, Edvard 48,580 Koinberg, Eduaard 19,77 

Roslep 14 4634 Mickas 11 Vesterby, Kristjan j.t. 150 Kerner, Emilie Taavetitr 14,67 

Roslep 16 4636 Madas 15 Okerblad, Johan 46,244 Muna, Mahta 12,76 

Roslep 18 4639 Erkas 20 Hamberg, Johan 34,806 144 Tisler, Jaan Peetripg 17,20 Enligt blad 144 16,67 ha 

Roslep 19 4640 Pauls 24 Vesterholm, Kristjan 37,330 Hamberg, Johannes 24,31 

Roslep 23 4644 Mou 12 Okerblad, Mats 52,960 36 Kisand, Joosep Hendrikupg 19,72 

Roslep 24 4645 Mülbak 28 Brunberg, Anders 31,130 Suppi, Gustav 14,64 

Roslep 25 4646 Nybond 80 Brunberg, Anders 57,810 Tamm, Alise 18,82 

6

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 

6 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Roslep 31 6212 Bista Smeid 82 Blomberg, Mats o Okerblad, 

Herman 

39,975 124 Jakobi, Aksel Oskaripg 17,83 

Roslep 32 6213 Ängstigen 83 Brunberg, Anders 39,250 42 Luuker, Johannes Joosepipg 24,26 

Roslep 38 6295 Horris 27 Hamberg, Anders 29,040 40 Sabalson, Gustav 24,79 Enligt blad 40 24,97 ha 

Roslep 51 6709 Lell-Henders 14-b Brunberg, Mats 28,937 62 Voolmäe, Priidu Nigulasepg 16,70 

Roslep 55 4637 Irjas 16 Brunberg, Johan 58,140 32 Raudsik, Salme Johannesetr 18,41 

Roslep Irjas B-1 34 Klippberg, Anton Juhanipg 17,21 Normaaltalu från Irjas 16. 

Roslep 124 12765 Hansu A-17 Linneberg, Mats 37,660 126 Viiart, Adele Juhanitr 19,98 

Roslep 17 4638 Jakas 18 Dyrberg, Anton, Alexander, 

Herman. 

44 Belova, Alviine Jaanitr 27,25 

Roslep 36 6278 Greis 21 Klippberg, Mats 36,098 48 Tepp, Elfriede Juhanitr 24,50 

Roslep 58 10849 Brus 23 Heyman, Kristjan 40,35 50 Press, Eduard Viiupg 24,56 

Roslep 50 6708 Lill-Henders 14-a Heyman, Kristjan 28,554 54 Teppor, Anton Mihklipg 14,67 

Roslep 290 13212 Erkos-Niistu 191 Hamberg, Johannnes 12,851 56 Tisler, Eduard Jaanipg 12,85 

Roslep 126 13280 Kupra A-25 Kopparberg, Mathias 27,83 146 Trams, Elisabeth Viidutr 19,26 

Roslep 13 4633 Tönis 19 Berkvist, Mats 44,169 52 Haapsal, Paul Priidikupg 22,60 

Roslep 125 16098 Jürise A-22 Vesterblom, Eva 39,490 Roska, Mihail 19,60 

Roslep 126 13280 Kupra A-25 Kopparberg, Mathias 27,830 Trams, Elisabet 19,08 

Roslep 127 13061 Õuna A-26 Vesterholm, Mathias 30,210 38 Madison, Voldemar Taavetipg 18,81 

Roslep 249 12023 Peters 197 Brunberg, Josef 2,885 30 Kallaste, Johannes Mardipg 12,21 Enligt blad 30 12,28 ha 

Roslep Mickas B-6 110 Safronova, Ekaterina 

Antsutr 

16,59 Enligt blad 110 16,95 ha 

Roslep Lille B-2 128 Kraavik, Rosalie Peetritr 11,93 

Roslep Madas B-5 130 Kuusik, Aliide Jakobitr 20,41 Enligt blad 130 Adele 

Roslep 251 12024 Henders 264 Polberg, Johan 2,289 356 Koppel, Salme Jaanitr 2,29 

Roslep Ambros 189 Hamberg, Alexander Mangus, Marie 16,66 

Rosta 293 5186 Matsas 17 Adelman, Karl 72,237 120 Toots, Ludvig Peetripg 17,88 

Rosta 294 5187 Toomas 18 Stahl, Johan 71,330 Merilaine, August 10,28 

Rosta 295 7547 Greisas 19 Engman, Kristof 77,940 58 Kaossar, Rudolf Jüripg Kaossar, 

Robert 

19,15 Enligt blad 58 19,19 ha 

Rosta 320 12750 Nõmme A-22 Engman, Mathias 4,798 Engmann, Anna 3,85 

Rosta Norrgard 210 66 Tamme, Ado Toomapg 17,18

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 

7 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Spithamn 2 3753 Martens 1 Borrman, Mats 58,610 10 Targamaa, Gustav 19,56 

Spithamn 4 3755 Anders 3 Vesterman, Johannes, 

Hallman, Polina 

83,930 Sultsing, Paul Kaarlipg 17,17 

Spithamn 5 3756 Jakas 4 Borrman, Johan j t 76,759 8 Borrman, Viktor Adopg 19,28 Normaaltalu B-14 

Spithamn 6 3757 Ismars 5 Österman, Johannes o Anton 88,420 Annus, Voldemar 14,01 

Spithamn 12 3771 Seffers 7 Okerman, Mats, Johan j t 77,47 6 Maasing, Ella Kaarlitr 24,02 

Spithamn 11 3762 Nigords 10-a Schönberg, Mathias, Lagman, 

Alexander 

82,12 4 Antonova, Elfriede Eduarditr 19,46 Se blad 154! 

Spithamn Nigords 10-a 154 Petrov, Vassili Terapontovipg? 19,46 Se blad 4! 

Spithamn B-13 382 Assor, Oskar Karlipg 14,96 

Söderby 72 15277 Treiali A-126 Blomberg, Josef 9,700 246 Fedorov, Semjon Karlampipg 10,90 Tillägg 2,1 ha från Luksi 

A-170 

Söderby 73 10366 Kaasiku A-127 Viiand, Robert 11,160 Koop, Ida 10,56 

Söderby 75 14667 Jaagu A-129 Vesterberg, Jakob 9,080 272 Maasing, Gustav Paulipg 18,20 

Söderby 90 4535 Lindros A-145 Schönberg, Adam 12,300 270 Prangel, Feodor Jakobipg 12,30 

Söderby 91 9520 Johansu A-146 Koinberg, Johan 23,100 268 Kaljulaid, Emmi Gustavitr 17,10 

Söderby 92 4340 Niisto A-147 Söderlund, Kristjan 18,900 352 Mittal, Aleksander Jüripg 18,80 

Söderby 93 11221 Kopli A-148 Vesterbom, Johannes 17,600 254 Järve, Julius Jüripg 17,11 3,60 ha oanvändbar mark 

bytt mot 3,11 ha från 19 

Greis. 

Söderby 95 13806 Veeru A-150 Toffer, Mari o Johannes j t 10,730 260 Toffer, Elfriide Juhanitr 10,71 

Söderby 97 11785 Mikas A-152 Vesterby, Johan 11,900 262 Prangel, August Jakobipg 15,50 

Söderby 98 13532 Tiigi A-153 Tegelberg, Alexander 15,490 278 Stahl, Voldemar Joosepipg 15,49 

Söderby 108 10369 Niggors A-164 Thomsson, Paul 8,300 354 Jablok, Sofia Tatjanatr 13,90 

Söderby 112 10659 Luksi A-170 Luks, Gustav 9,050 Siider, Liise 14,90 

Söderby 114 13930 Saare A-172 Blomberg, Paul 13,200 220 Uusen, Jakob Juhanipg 17,15 Byte mot mark från 

Juhani A-60 

Söderby 115 13191 Linde A-173 Strömkvist, Herman 14,870 118 Siider, Liise Hantsutr 14,90 

Söderby 116 15021 Tooma A-174 Stahl, Josef 10,260 362 Ivask, Juhan Hansupg 10,26 

Söderby 117 12743 Heina A-175 Besterman, Anton 9,600 256 Rookmann, Voldemar Juhanipg 15,25 

Söderby 118 8809 Siimase A-176 Dyrberg, Mathias 12,500 248 Holtsmann, Alviine Jakobitr 17,85 5,35 ha från Eha A-100 

Söderby Joonase A-54 162 Lätt, Samuel Joosepipg 21,52 

Söderby 74 10637 Tusti A-128 Tust, Mihail 13,32 374 Tust, Mihail Ivanipg 13,32 

Söderby 231 15208 Järve A-14 Granback, August 13,15 274 Adelman, Alfred 10,75

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 

8 


areal 

(ha) 

Ölbäck 26 4647 Lars 41 Granberg, Anton, Alfred 42,238 108 Pärn, Karl Peetripg 15,05 

Ölbäck 27 4648 Nygords 40 Stahl, August 42,426 244 Tremberg, Gustav Madisepg 28,00 

Ölbäck 28 4649 Mats 42 Grenfeldt, Johan 61,425 64 Kivinukk, Priidik Adupg 20,19 

Ölbäck 29 5318 Kolsved-Andres 45 Schönberg, Paul 35,078 60 Norokov, Alexander 

18,51 

Konstantiinipg 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Ölbäck 134 14326 Alliko A-44 Mihlberg, Kristjan 30,650 Västrik, Johannes 17,37 

Ölbäck 157 10368 Vävars A-88 Dans, Paul 15,400 112 Bogdanov, Voldemar Vassilipg 15,40 

Ölbäck B-21 110 Ivask, Eduard Aleksandripg 13,03 

Ölbäck Toomase 43 142 Teral, Elisabeth Aleksandritr 17,88 Enligt blad 142 17,85 ha 

Ölbäck 37 6289 Nibond 87 Heyman, Andres 46,08 142 Kliss, Aleksander Aleksandripg 19,77 

Ölbäck Valla B-23 160 Valikov, Maksim Konstantiinipg 14,50 

Ölbäck 232 12475 Nigiards 254 Stahl, Johannes 18,35 386 Mäll, Karl Jakobipg 17,75 

Metsküla 356 7803 Saviaugu- 30 Mittal, Jüri 17,56 164 Smirnov, Feodor Sergeipg 15,21 

Uuetoa 

Metsküla 351 4334 Kopliotsa 25 Plomann, Anders, Anna 17,40 170 Tammerist, Voldemar Jüripg 19,46 

Metsküla 353 5067 Hansu 26 Kantberg, Anders 5,62 208 Viiand, Ferdinand Juhanipg 8,90 

Metsküla 349 3748 Hindriku 24 Viiand, Anders 19,31 318 Viiand, Priidu Andrusepg 20,09 

Metsküla 346 3743 Uue-Tooma 31 Kotk, Triinu 37,67 216 Järve, Aksel Pauliinepg 17,90 

Metsküla 354 6855 Mardi 27 Klopmann, Jüri 32,01 326 Klopmann, Elise Andresetr 29,55 

Metsküla Siimu 29 a 328 Nurmeorg, Liisa Toomaatr 13,00 

Metsküla 347 3745 Siimu 29 Kopelmann, Toomas 33,26 330 Kopelsaar, Marie Juhanitr 13,76 

Metsküla 358 11816 Hansumäe 63 Kantberg, Andres 32,35 324 Kantberg, Andres Mihklipg 20,78 

Metsküla 350 3749 Vahemetsa 32 Jaanberg, Karl 8,23 296 Jaanberg, Aleksander Karlipg 15,90 9,61 ha från Tooma A-31 

Metsküla 355 3746 Samaugu? 30 Kermann (Kääman), Liisa 17,70 320 Kärmann, Liisa Toomatr 17,70 9,61 ha från Tooma A-31 

Metsküla 352 4335 Pendi 28 Kärmet, Aleksander 36,90 372 Kärmet, Marie Jüritr 5,00 Tyskvän. Minskad från 36 

ha. Enligt blad 372 till 

7,00 ha 

Valipää 330 6242 Jüri 62 Seppel, Aadu 35,28 214 Hommikmets, Elisabeth Hansutr 15,18 

Valipää 328 6244 Põlde 64 Jaanberg, Taavet 64,26 316 Kukk, August Karlipg 12,27 

Valipää 333 10780 Mardi 63-a Kukk, Karl 39,18 336 Kukk, Karel Mihklipg 24,95 

Valipää 359 12014 Pihelga 61 Mülberg (Miilpak), Ado 2,27 322 Mülpak, Liisa Jüritr 2,27 

Valipää 332 6243 Männiku 63 Laanberg, Aleksander 40,53 338 Laanberg, Aleksander Jüripg 25,00 

Valipää 329 10543 Kasemetsa 64-a Tropp, Liisu 21,41 340 Tropp, Liisa Toomatr 21,41 

Valipää 323 5328 Pikanina 64-a Villik, Hans 39,11 348 Vilik, Liisa Juhanitr 28,86 

Kiiritse 335 11239 Paisu 66 Ploomann, Aadu 29,71 332 Ploomte, Aleksander Adopg 30,00

By Löp 

nr 

Regnr 


(ha) 


areal 

(ha) 

Kommentar 

Rev A 2006-11-08 

Kiiritse 334 5329 Paisu 66-a Kotk, Juhan; Erit, Aadu 29,49 334 Kotk, August Juhanipg 15,45 

Kiiritse 327 10385 Kristjan 67 Ploman, Karl 30,97 342 Palmiste, Eliise Kaarlitr 24,00 

Kiiritse 326 10384 Adumäe 67-a Jaanimäe (Jaanberg), Aadu 30,97 344 Jaanimäe, Miina Mihklitr 29,97 

Kiiritse 325 5638 Miku 65 Klis, Johannes m.fl. 61,23 346 Kliss, Johannes Aleksandripg 24,51 

Kiiriitse 336 15580 Mätliku A-27 Kõrvemaa (Kõrvemann), 24,85 Kõrvemaa, Hilda 5,00 Tyskvän. Minskad från 

August 

24,85 ha. 

Kiiritse 324 5637 Vanaõue 68 Vahter, Jüri 28,33 Vahar, Maria 5,00 Tyskvän. Minskad från 

14,18 ha. 

Okänd Põluotsa 93? Varusk, Ida 28,28 

Okänd B-10 Pihelgas, Marta 14,01 Normaaltalu 

Okänd Kalda, Roobert 19,59 Normaaltalu B-22 

9

Göran Hoppe 

Rev PA1 2006-11-08

Rev PA1 2006-11-08

Rev PA1 2006-11-08

Rev PA1 2006-11-08

Rev PA1 2006-11-08

Rev A 2006-11-08 

BREV ANGÅENDE KULAKFÖRKLARINGAR 

Brev av den 2 december 1947 från Estniska kommunistpartiets centralkommittés 

sekreterare Nikolai Karotamm och Estniska rådsrepublikens ministerråds ordförande 

Arnold Veimer till partikommittéer och exekutivkommittéer i länen 


Hemligt 

Till Estniska kommunistpartiets ......................... kommittés sekreterare 

kamrat ............................... 

Till..................... Läänemaas...............................exekutivkommittés ordförande 

kamrat .... Michelson..... 

I brevet till Er av den 2 september detta år gavs instruktion angående hur och för vem man skulle föra in en högre 

jordbruksbeskattningsnivå och vem man skulle räkna som kulak. 

I brevet riktades uppmärksamheten på den stora politiska vikt, med vilken de ledande kamraterna i länet måste 

förhålla sig till denna bestämmelse, och krävdes kategoriskt att varje som kulakhushåll räknat hushåll måste granskas 

enskilt och existensen av alla andra kännetecken analyseras. 

Genomförd kontroll visar att varken länens parti- eller exekutivkommittéer ägnade tillräcklig uppmärksamhet åt 

att lösa denna uppgift, och att leda detta arbete förlitade man sig på sina håll på den tekniska apparaten, vilket i en 

rad län och kommuner har fått som resultat ett allvarligt förvanskat partipolitiskt genomförande i denna fråga. Å 

ena sidan har till gruppen kulakhushåll räknats typiska medelbondehushåll, medan å andra sidan en del verkliga 

kulakhushåll har utelämnats. Överallt har man inte hållit sig till den föreskrivna ordningen. På sina håll skedde 

bestämningen utan medverkan av de aktiva på den s.k. egna gatan, där man då gjorde upp personliga räkningar, på 

sina håll kallade man inte de berörda, man lyssnade inte på deras förklaring, på sina håll var den dokumentation 

som man framförde till länets exekutivkommitté mycket bristfälligt utformad osv. Som resultat av detta finns det 

län, där man i kommunen inte har hittat ett enda kulakhushåll, medan det å andra sidan finns län, där man har bedömt 

25 - 30 % av hushållen som kulakhushåll. 

Vid bestämmandet av kulakhushåll utgick man inte från en analys av samtliga de kännetecken som finns för ett 

kulakhushåll, utan man fattade beslutet på grund av ett enda kännetecken. T.ex. räknar man i Kuressaars kommun 

på Ösel som kulak en åldring med en gård på 25 ha, vars två söner stupade vid Velikije Luki i det Stora fosterländska 

kriget. Gårdens husbonde använde sig tidvis av extern arbetskraft, något som användes som motiv av denna 

kommuns exekutivkommitté för att värdera honom som kulak. Ett annat fall: ett typiskt medelbondehushåll, som 

vanligen inte använder arbetskraft, använde under den tyska ockupationen extern arbetskraft, eftersom en familjemedlem 

hade av tyskarna hade förts till ett koncentrationsläger eller var sjuk och detta gårdshushåll hade räknats 

som kulakartat. Såväl i det första som i det andra fallet, eftersom här i båda fallen saknas andra kännetecken på 

kulakhushåll, har dessa hushåll felaktigt räknats som kulakartade. Det finns mängder med fall där man bland kulakartade 

hushåll räknar s.k. åldringsgårdar, där äldre bönder på grund av brist på arbetsföra familjemedlemmar har 

ansökt hos de lokala sovjetorganen om att få avstå från marken och att de skall få hyra ut byggnaderna och andra 

inventarier till andra, vid vilka tillfällen de lokala sovjetorganen inte har givit tillstånd till sådana handlingar. Det 

måste stå klart att en medborgare enligt i lagen föreskriven ordning har rätt att avstå från sin mark och att han har 

rätt att hyra ut sitt hus, levande och döda inventarier, och om dessa hyresvillkor inte har skuldslaveriartade drag, så 

skall man inte räkna dem som kulakhushåll, och dem skall man beskatta på normalt sätt, utan att ge i lagens paragraf 

3 föreskrivna lättnader. 

Medelbönder som hade jordbruksmaskiner (tröskverk, traktor, sågram osv.), om dessa maskiner såldes till föreningar 

som var i behov av maskiner eller egentligen överlämnades och försäljningen är under utformning och dessa 

hushåll inte har andra kulakartade kännetecken, då skall man inte räkna dem som kulakhushåll. Små jordbruksmaskiner, 

som vanligen endast används inom det egna hushållet, om dessa tillhör medelbönder och de har brukats 

externt endast på sovjetorganens direkta befallning och för i lagen föreskriven ersättning, finns det ingen orsak att 

räkna dessa hushåll som kulakartade. Ej heller skall man till de kulakartade hushållen räkna medelbondehushåll, 

om de som naturabetalning för betäckningskostnad får ersättning i form av arbete enligt ömsesidig överenskommelse, 

om denna inte bar drag av skuldslaveri. 

1

Rev A 2006-11-08 

Ägare till små kvarnar (väderkvarnar och vattenkvarnar med ett par stenar), som inte går att utnyttja i det statliga 

och kooperativa systemet, under förutsättning av att de inte i dessa kvarnar och på sin mark använder extern 

arbetskraft och att de håller kvarnen i ordning och realiserar betalningen med spannmål på i lagen föreskriven ordning, 

vid avsaknad av övriga kulakartade kännetecken skall de inte räknas till kulakhushållen. 

Det är oriktigt att bland kulakhushåll räkna sådana som i sin bostad har självständigt arbetande hantverkare, om 

dessa inte på ett systematiskt sätt deltar i jordbruksarbetet på gården. 

Dessa typiska exempel på förvanskning av sovjetpolitiken är skadliga på grund av att de istället för att isolera 

kulaken som samhällsklass från medelbonden möjliggör att kulaken söker stöd hos medelbönderna och driver medelbönderna 

i riktning mot kulakerna. 

Vi vill leda länspartiet och sovjetorganens uppmärksamhet på förvanskningen av partilinjen i detta avseende, 

och föreslår att alla lagliga brister och misstag rättas vid den i lagen föreskrivna proceduren för granskning av protester, 

att medelbönderna stryks från förteckningen över kulakhushåll och att skatterna sänks till i lagen föreskrivet 

belopp. I enlighet med detta leder vi än en gång uppmärksamheten till det faktum att bestämningen av kulakhushållen 

är en allvarlig politisk kamp, att denna inte får föras byrokratiskt, kanslimässigt, utan att här måste man göra ett 

utvidgat politiskt förklaringsarbete bland fattigbönder och medelbönder, och påvisa att kampen mot kulakskapet 

betyder inte på något sätt att en fattigbonde eller medelbonde, som använder egen arbetskraft, inte skulle få lyfta 

sitt hushåll till ett bättre läge, som att han inte skulle få hålla flera än en eller två kor, en gris osv., på det sätt som 

just nu fiendens agentur predikar i byarna. 

Ge akt på att om vårt parti och de sovjetaktiva inte svarar med en snabb och verkningsfull motstöt mot den fientliga 

agitationen kan det kännbart skada utvecklingen av vårt jordbruk. 

Ge å andra sidan akt på att bönder, som felaktigt har räknats som kulaker, är aktiva i att framföra klagomål, medan 

däremot verkliga kulaker, som har anpassat sig till sovjetlivets villkor, är tysta. Med andra ord, att i utredandet 

måste våra sovjet- och partiaktiva själva vara aktiva. 

Sammanfattningsvis måste man erkänna, att införandet av jordbruksskattens första etapp genomfördes på ett 

icke nöjaktigt sätt. Nu när anskaffningskampanjen första steg är genomfört i form av anskaffning av spannmål, 

måste våra parti- och sovjetaktiva med största allvar förhålla sig till en på rätt sätt genomförd jordbruksbeskattning 

som ett skarpt vapen i klasskampen. 

N. Karotamm 

(N. KAROTAMM) 

Estniska kommunistpartiets centralkommittés 

sekreterare 

2 

A. Veimer 

(A. VEIMER) 

Estniska rådsrepublikens ministerråds 

ordförande

KULAKFÖRKLARING I NUCKÖ OCH RICKUL 

Alfred Lumeste 


Åren 1947-48 stärktes märkbart det stalinistiska angreppet 

i Estland. Omvälvningen i alltmer fördjupad 

stalinistisk inriktning på lokal nivå fick sitt uttryck i 

att rysslandsestniska (och på sina ställen även ryska) 

partimedlemmar och tjänstemän kom till makten. Deras 

uppfattningar hade skapats i Ryssland tillsammans 

med det stalinistiska förstörelsearbetet. Alla estnisksinnade 

råkade i onåd, särskilt starkt gav detta sig till 

känna i kulturlivet. Påskyndandet av den stalinistiska 

omorienteringen i den ekonomiska verksamheten förde 

med sig en kurs i riktning mot tvångskollektivisering. 

Planen att bilda kolchoser uppträdde redan i slutet 

av år 1946, i början förvisso endast i de högsta parti- 

och sovjetorganen. Förstesekreteraren i det estniska 

kommunistpartiets centralkommitté N. Karotamm och 

andra kommunistledare av estnisk härkomst såg bildandet 

av kolchoserna i ett mycket längre perspektiv. 

Det sades till och med att ordföranden i Estniska rådsrepublikens 

högsta råds presidium, Johannes Vares, 

sköt sig själv (den 29 november 1946) på grund av att 

bildandet av kolchoserna hade kommit upp på dagordningen. 

Han hade under åren 1941-45 upprepade 

gånger lugnat bönderna - kolchoserna kommer till 

Estland först efter det att bönderna verkligen själva 

vill ha dem. 

Men egen fri vilja blev det inte tal om. I tidningarna 

ansåg man det inte vara lämpligt att tala så mycket 

om kolchoserna, för det hade negativt påverkat den så 

behövliga produktionen av jordbruksprodukter i gårdarna. 

Tidningen Läänlane i Läänemaa, som med fast 

hand (liksom all estnisk litteratur) styrdes av partiapparaten, 

offentliggjorde den 13 november 1947 N. 

Karotamms tal med anledning av 30-årsdagen av oktoberrevolutionen. 

Där talades det för första gången 

högt om bildandet av kolchoser. Bland annat sade N. 

Karotamm: På hösten detta år har i Estland uppstått 

de fyra första kolchoserna, kooperativen ... för att helt 

frivilligt skapa sig ett nytt liv, i vilket sovjetmakten i 

varje avseende ger dem sitt stöd. Samma år tillkännagavs 

i Läänlane underrättelsen att bönder från Estland 

hade kommit tillbaka från en studieresa till en efter 

Stalin uppkallad kolchos i Kaukasien. Med anledning 

av detta anordnades en mottagning för deltagarna i 

studieresan hos Estniska rådsrepublikens ministerråds 

ordförande Veimer i slottet på Domberget. Stalinkolchosen 

var kaukasienesternas kooperativ och ett av de 

mest välmående i Sovjetunionen och förmådde i någon 

mån propagera för kolchoserna. Och det var faktiskt 

nästan allt som man nämnde om kolchoserna i 

tidningarna i Läänemaa år 1947. 

1 

Rev A 2005-11-08 

Den 21 maj 1947 godkände Sovjetunionens kommunistpartis 

centralkommitté bestämmelsen Bildandet 

av kolchoser i de Litauiska, Lettiska och Estniska 

rådsrepublikerna. Den var i början hemligstämplad, 

men var en direkt befallning att påbörja tvångskollektiviseringen. 

En fingervisning hur man skulle bryta 

böndernas motstånd med ekonomiska medel uttrycktes 

den 30 augusti samma år i Estniska rådsrepublikens 

ministerråds bestämmelse Beskattning av bondehushållen 

i den Estniska rådsrepubliken. Med bestämmelsen 

höjde man, utan undantag, jordbruksskatten 

för alla gårdshushåll. Nu var det inte längre tal om 

att skattebefria ens de gårdar som hade de lägsta inkomsterna. 

Jämfört med år 1946 steg år 1947 jordbruksskatten 

nästan till det dubbla för de gårdar som 

inte var kulakgårdar, för kulakgårdar 12,5 gånger. Vad 

avser de senare var det ett direkt förintande av gårdarna. 

Nu efteråt vet vi att i mars 1949 tillhörde invånarna 

i kulakgårdarna dem som deporterades. 

I beskattningens intresse måste man omedelbart 

noggrant bestämma vilka gårdar och personer, som 

man skulle anse vara kulaker. Ordet, som kommer 

från ryskan, betyder "knytnäve" (i Estland kallade 

man de mest förmögna bönderna "gråbaroner" (hallparunid) 

och partimedlemmarna med estniskt ursprung 

använde i början ordet "gråbaron" för att beteckna 

kulak). Detta gjorde t.ex. Karotamm i sitt tal i 

Hapsal den 18 februari 1945). Enligt bestämmelsen 

från den 30 augusti skulle man som kulaker räkna 

hushåll, som under den tyska ockupationen eller senare 

systematiskt hade använt extern arbetskraft. Den 

andra mest åberopade orsaken till kulakförklaring var 

enligt bestämmelsen systematiskt erhållande av inkomster 

genom att låta andra hushåll använda komplicerade 

jordbruksmaskiner mot ersättning i pengar 

eller in natura. Dessa krav stod i strid med gällande 

lagar, men den stalinistiska makten brydde sig inte om 

lagen. 

Bestämmelsen gav anvisningar om hur man skulle 

sammanställa kulakförteckningarna: Enligt ovanstående 

kännetecken sammanställer kommunernas exekutivkommittéer 

förteckningar över kulakhushåll och 

framlägger dessa till länens exekutivkommittéer för 

stadfästande ... kommunernas exekutivkommittéer 

sammanställer, med deltagande av de byaktiva, förteckningar 

över kulakhushåll i två exemplar ... Klagomål 

... över länens exekutivkommittéers beslut skall 

framföras inom loppet av en månad till Estniska rådsrepublikens 

ministerråd. Estniska rådsrepublikens 

ministerråds beslut är slutgiltiga.

I början, dvs. omedelbart efter det att bestämmelsen 

hade utfärdats, krävdes skyndsamhet vid fastställandet 

av kulakerna. De första kulakhushållen skulle 

man i varje kommun lägga fram för stadfästande av 

länens exekutivkommittéer i mitten av september. 

Läänemaas exekutivkommitté stadfäste dem den 17 

september 1947. I Nuckö kommun fastställdes att 

Margus gård i Sutlep, vars husbonde enligt texten var 

Aleksander Seffers, var kulakartad. Rickul kommuns 

exekutivkommitté meddelade skriftligen att det inte 

fanns några kulaker i kommunen. Länets exekutivkommitté 

reagerade på brevet med sitt beslut, i vilket 

man säger: ... förpliktiga Rickul kommuns exekutivkommittés 

ordförande att han ger motsvarande förordningar 

till bysovjeterna, så att de senare än en 

gång kontrollerar alla hushåll i sitt område och vid 

sitt sammanträde godkänner tillhörande beslut, vilka 

kommunens exekutivkommitté skall diskutera vid sitt 

sammanträde och framlägga ett mot detta svarande 

förslag till länets exekutivkommitté. 

Eftersom det, utöver Rickul, fanns svårigheter att 

hitta kulaker på andra håll, hotade länets exekutivkommitté 

den 24 september kommunernas ordförande 

och lovade att vidta rättsliga åtgärder mot dem om de 

inte presenterade några kulakhushåll. Det gav resultat. 

Dessutom placerade man i kommunerna brutalare 

tjänstemän, av dem många rysslandsester eller ryssar. 

Om personerna började man lägga fram medvetet 

förvanskade uppgifter. Ofta hade de anklagade i 

Nuckö och Rickul ingen möjlighet att läsa förvanskningarna 

på estniska. Verner Oja från Bergsby i Rickul 

kommun klagade i sin inlaga, som inkom till Läänemaas 

partikommitté den 3 januari 1948, att tala om 

sig själv och lösa någon fråga här i kommunen går 

inte, för jag behärskar inte ryska språket, eftersom 

med början från kommunledaren (kommunens exekutivkommittés 

ordförande, ryssen Nevolin - A. L.) och 

med slut vid anskaffningstjänstemannen kan ingen av 

tjänstemännen estniska. 

Från Nuckö kommun lade man, i tillägg till Aleksander 

Seffers i Margusgården, fram ytterligare fem 

hushåll för länets exekutivkommitté: från Österby 

Maria Leikmaa i Tooma-hushållet, från Gutanäs Johannes 

Aabrerdaal i Granbackihushållet, Aleksander 

Saar i Galgjördshushållet och Jaan Sebar i Kuinbackhushållet 

samt från Dirslätt Johannes Tennisberg i 

Möldrihushållet. 

Tjänstemännen i länets exekutivkommitté hade vid 

den tiden blivit mer uppmärksamma på kulakbenämningarna. 

I slutet av föregående år hade utsänts ett 

hemligt brev underskrivet av estniska kommunistpartiets 

centralkommittés sekreterare N. Karotamm och 

Estniska rådsrepublikens ministerråds ordförande A. 

Veimer, i vilket man tillrättavisade länstjänstemännen 

därför att bland kulakerna hade medräknats många 

medelklassbönder och att verkliga kulakhushåll inte 

2 

Rev A 2005-11-08 

hade uppmärksammats och att man vid kulakbestämningar 

hade gjort upp personliga räkningar. Och så var 

det och så fortsatte det, må vara i en smula mer undanskymd 

skepnad. 

Av de fem hushållen i Nuckö, av vilka fyra hade 

husbönder som hade varit krigsflyktingar, som man 

anklagade för att ha använt extern arbetskraft, fastställdes 

i länet två som kulaker (Jaan Sebars och Johannes 

Tennisbergs hushåll). Maria Leikmaa ansågs 

inte vara kulak och de två övriga sändes till fullständigare 

undersökning. Johannes Tennisberg uppnådde 

emellertid att man på nytt började kontrollera den 

kulakbenämning som han hade fått. Den 28 april höll 

Dirslätts fattigbönder ett möte, där anklagelsen att 

Tennisberg exploaterar med maskiner förklarades 

felaktig, för tröskmaskinerna reparerade och använde 

han enligt kommunens exekutivkommittés förordning. 

På gården hade man t.o.m. svårt att skaffa mat, familjen 

hade tre barn och en arbetsoförmögen farmor/mormor, 

eftersom barnens mor hade dött 1940. 

Trots detta använde man sig inte av extern arbetskraft. 

Hos Tennisberg fanns det endast en inneboende 

vägarbetare, som man ville förklara som extern arbetskraft. 

Som slutsammanfattning strök man Tennisberg 

från kulakförteckningen. 

Johannes Aabreldaal och Jaan Sebar slapp inte undan 

kulaknamnet. Aabreldaal arbetade som skatteinspektör 

och honom anklagade man för att han skulle 

ha låtit extern arbetskraft utföra jordbruksarbete. Man 

letade omsorgsfullt efter någon synd i det förgångna, 

eftersom han hade varit krogvärd på den borgerliga 

tiden och under ockupationstiden i tyskarnas tjänst. 

Jaan Sebar och hans hustru var personer över 70 år 

och man ansåg att fosterdottern Maria Kukkar hade 

använt extern arbetskraft. Men i första hand var man 

förargad över det förgångna, för Jaan Sebar hade ägt 

en gård på 32 ha i Vaivara. Dessutom hade han samtidigt 

under den tyska ockupationstiden varit förvaltare 

på godset Sillamäe, på vilken man som arbetskraft 

hade använt ryska krigsfångar. Tungt vägande vittne 

till Sebars skuld var den likaledes från Vaivara till 

Nuckö komne Otto Joost, som sedan blev känd som 

högt hedersbelönad kolchosföreståndare. Han intygade 

att under den tyska ockupationstiden hade extern 

arbetskraft, bland dem ryska krigsfångar, systematiskt 

blivit använd. O. Joost och J. Sebar hade varit på fientlig 

fot med varandra redan i Vaivara och nu frågade 

J. Sebar i sitt protestbrev: varför är jag mer kulak 

än Joost, som i Türasmäe by hade fyra familjer som 

hyresgäster så att varje litet rum i huset var uthyrt till 

fabriksarbetare. Dessa hyresgäster använde han även 

i jordbruksarbetet. Så att i viss mån gjordes räkningen 

upp i och med kulakförklaringen. Ryktesvis lär Jaan 

Sebars familj ha lyckats lämna Nuckö och flytta till 

hemkommunen.

Tidigare nämndes att av de få gårdarna med urinnevånare 

i Nuckö var Margus gård i Sutlep den enda 

som kulakförklarades. Även om man från början höll 

Aleksander Seffers som gårdsägare och förklarade 

honom som kulak, så fann man senare att den verklige 

ägaren var den i Hapsal boende August Seffers. Honom 

förklarade man som kulak, varvid Aleksander 

Seffers namn ströks från kulakförteckningen. I August 

Seffers husbok lär man ha hittat 23 inregistrerade 

anställda, som hade arbetat under sex år. 

På våren 1948 hade Österbys invånare på grund av 

den höjda jordbruksskatten och varjehanda andra pålagor 

- säljförpliktelser på skörden (egentligen var 

detta en naturaskatt, som krävde att man skänkte bort 

en fjärdedel av mjölkproduktionen och en tredjedel av 

köttproduktionen, i tillägg till detta kom att man skulle 

ge staten potatis och rotfrukter och man fastställde 

till och med en hönorm, som direkt förhindrade djurskötsel 

i områden med dålig gräsväxt) och skogsarbete 

och transportpålaga - blivit så hårt plågade och en 

känsla av fara (fruktan för deportation) hade växt till 

den grad att man gav upp och lät bilda en kolchos. 

Detta skedde ett år tidigare än på annat håll i Nuckö. 

På sina ställen fanns det ändå i byn ganska öppet motstånd. 

De från Ryssland komna kommunisterna förklarade 

att om kolchosen organiseras, kommer kulakerna 

att börja ett undermineringsarbete mot kolchoserna 

och kampen mot kulakskapet måste fortsätta, 

vilket naturligtvis betydde att man skulle fortsätta att 

bryta böndernas vilja genom att bevara en miljö av 

skrämsel och osäkerhet. I förgrunden lyftes allt mer 

fram direkta politiska motiv. I Österby tog man itu 

med Johannes Vöörtmann, som 1940 hade bosatt sig i 

den av tyskar övergivna Siimongården. Han lär vid 

tiden för bildandet av kolchosen, dvs. i april 1948, ha 

sagt följande till Läänemaas exekutivkommittés ordförande 

Michelson och partikommitténs sekreterare 

Maasing, när de kom till honom: År 1941 red ni på 

min rygg på Dagö och tog gården som militärbas, nu 

vill ni åter stjäla allt, jag tål inte kommunister och 

kämpar mot er. Nästan omedelbart därefter, den 14 

april 1948, fann Nuckö kommuns exekutivkommitté 

att Johannes Vöörtmann hade använt extern arbetskraft, 

för 1932 hade han haft en fosterdotter och hos 

henne hade det tillfälligtvis bott krigsflyktingar. I 

verkligheten hade det inte varit fråga om användning 

av extern arbetskraft, men när det fanns ett behov av 

att förklara honom som kulak så gav detta en möjlighet 

att fundera ut ett motiv. Med kulakförklaringen 

följde emellertid en ännu strängare påföljd: I beaktande 

av fientliga uttalanden mot Sovjetunionen och 

gränszonens betydelse likvidera kulakhushållet från 

den kolchos som är under bildande och sända det till 

en mer avlägsen kommun och att ansluta gård, byggnader 

och mark i Österby by till kolchosen. Protestbrev 

och försök att lägga fram bevis för sanningen 

3 

Rev A 2005-11-08 

lämnades utan beaktande och länets exekutivkommitté 

fastställde den 21 april det i kommunen fattade beslutet. 

I början av mars 1949 gjorde man kolchosmedlemmar 

av bönderna i Kolanäs, Birkas och Paskleps 

nyby. Deras frivilligt tvångsvisa kolchos fick bära det 

ett rött hjärta glädjande namnet Röd morgonrodnad 

(Punane Koit). Återigen satte man igång med att leta 

efter kulaker. På kommunens partikommittés initiativ 

förklarade kommunens exekutivkommitté den 27 maj 

änkan Elviine Puuris hushåll Vilika i Kolanäs som 

kulakhushåll, fastän hon på ett korrekt sätt hade överlämnat 

gård, djur och jordbruksredskap till kolchosen 

och själv strävsamt arbetade där. Återigen gjorde man 

ett fosterbarn till extern arbetskraft, men huvudmotivet 

framgår av kommunens exekutivkommittés beslut: 

Medborgare Puuris son var en aktiv medhjälpare åt 

tyskarna, som 1942 dödade tre röda armésoldater och 

arbetade i säkerhetspolisens tjänst fram till sommaren 

1944 och deltog som frivillig i striderna mot röda 

armén vid Palivere. Länets exekutivkommitté fastställde 

inte kommunens exekutivkommittés beslut 

utan ville att beslutet att kulakförklara Elviine Puuri 

skulle diskuteras vid ett möte i kolchosen. Den 8 augusti 

hölls ett allmänt möte, där man mot deltagarnas 

vilja antecknade i beslutsprotokollet att Elviine Puuri 

som kulak skulle kastas ut ur kolchosen. På krav från 

kolchosmedlemmarna anordnades ändå den 14 augusti 

ett nytt möte dit man som deltagare från grannkommunen 

Oru kallade medlemmen i Estlands högsta 

sovjet, bonden Suits från Salajõgi. Han förklarade på 

vilket sätt kolchosmedlemmarnas åsikt hade förvanskats 

under det förra mötet (det hade sagts att den som 

röstar mot att Elviine Puuri kastas ut ur kolchosen, 

den röstar mot kolchosen) och fastslog att Elviine 

Puuri inte har något ansvar för sin son, som själv 

hade en familj på fyra personer och bodde i Hapsal 

innan han begick sina brott. Man beslöt att ogiltigförklara 

det föregående mötets beslut. 

Nu hamnade ärendet hos Läänemaas partikommitté, 

vars från Ryssland komne representant Hassan 

Šeripov deltog i Nuckö kommuns exekutivkommittés 

möte den 21 oktober. Šeripov utdelade befallningar 

och Elviine Puuri förklarades som kulak och tyskarnas 

handgångna. Den 16 november 1949 fastställde Läänemaas 

exekutivkommitté Nuckö kommuns exekutivkommittés 

beslut. Samtidigt förbjöd man Elviine Puuri 

att bo i Nuckö och hon flyttade till Hapsal. Det kan 

ändå meddelas att år 1950 ogiltigförklarades Elviine 

Puuris kulakförklaring av Estniska rådsrepublikens 

ministerråd. 

XXX 

Tidigare nämndes att Rickul kommuns exekutivkommitté 

i september 1947 förnekade att det fanns

kulaker i kommunen. Svaret på detta innehöll hot om 

stämning. Dessutom hade Rickul kommuns exekutivkommitté 

fått ryssen Nevolin till ordförande. Han kom 

snabbt till insikt om att kulakfrågan också var fördelaktig 

för honom, för den gav honom möjlighet att sko 

sig och göra upp räkenskapen med sina personliga 

ovänner. Vid tröskningstiden 1947 besökte han i 

Rickul kommun Verner Oja, som höll på med att tröska, 

och krävde av honom 200 kg råg. Eftersom rågen 

vid den tidpunkten redan var tröskad och Oja som lön 

hade fått endast 390 kg råg, så kunde han inte ge detta, 

eftersom hans familj med fem personer då skulle 

ha fått svälta under vintern. Efter det att han hade fått 

det nekande svaret lät Nevolin i kommunalhuset fylla 

i papperen som skulle förklara Oja som kulak. 

Kommunens exekutivkommitté förklarade den 21 

januari 1948 Verner Ojas hushåll Hinnos i Bergsby 

som kulakhushåll. Oja skrev emellertid ansökningar 

och långa förklaringsbrev till Läänemaas partikommitté 

och exekutivkommitté och den 28 januari fattade 

kommunens exekutivkommitté ett nytt beslut, i 

vilket man säger: bifalla medborgare Verner Ojas 

ansökan och stryka honom från listan över kulakhushåll, 

eftersom han har arbetat med tröskmaskin enligt 

exekutivkommitténs förordning och planer och har 

därigenom för sig själv endast fått till sitt uppehälle. 

För kulakförklaring förde man i januari 1948 från 

Rickul kommun till länet även fram Maria Bogdanovs 

hushåll Vävars i Ölbäck och Herman Blees hushåll 

Peeters i Höbring. Båda sände man dock till fullständigare 

undersökning. Maria Bogdanov (Pärn), som var 

född i Leningrads oblast i januari 1924 och kom som 

krigsflykting till Rickul, bodde sedan 1944 på Vävarsgården 

i Ölbäck. Hennes man Voldemar förklarade 

man som tyskarnas handgångne och han arresterades 

1947. Maria hade två små barn och kunde klara 

livhanken endast tack vare sina föräldrar. Det var 

ständigt bekymmer med att få mat. Hon förklarades 

som kulak på grund av sin man. Som motiv drog man 

fram användning av extern arbetskraft, därför att hos 

henne hade tillfälligt bott en föräldralös 17-årig flyktingpojke. 

För användande av extern arbetskraft i på 

detta sätt kunde man i Rickul anklaga nästan varenda 

familj, för många flyktingar passerade igenom och 

alla ville ha tak över huvudet. 

Som sista utväg skrev Maria Bogdanov ett brev på 

ryska till Stalin. Det kunde hon, för i Ryssland hade 

hon i skolan lärt sig umgänget med halvguden Stalin. 

Brevet började klangfullt: Store Ledare och alla folks 

lärare, jag ber om Er hjälp. Sedan följde en detaljerad 

förklaring av hennes situation, men även klagomål på 

andra. Vid namn drogs fram familjerna Klis och Kivinurk, 

som skulle vara verkliga exploatörer av extern 

arbetskraft. Enligt beslut i Estniska rådsrepublikens 

rådsbyrå ströks den 7 oktober 1948 Maria Bogdanovs 

hushåll från listan över kulakhushåll. Den store leda- 

4 

Rev A 2005-11-08 

rens hjälp lät naturligtvis inte vänta på sig - den 25 

mars 1949 var Maria och hennes två barn med i skaran 

av deporterade. 

För Herman Blees fattade man, med motivering att 

han hade använt extern arbetskraft, den 5 november 

1948 beslutet att han var kulak, men vid den tiden 

hade han flyttat från Rickul till okänd ort. 

Nevolin avlägsnades från sin befattning på grund 

av hans självrådighet och Rickul kommuns exekutivkommittés 

ordförande blev i februari 1948 Feodorov, 

återigen en ryss och naturligtvis partimedlem. Han 

hade blivit känd i byarna för varjehanda bedrägerier 

och sitt missbruk av alkohol. Nu började han snabbt 

agera för sin egen nytta och för detta gav den bästa 

möjligheten att skrämma människorna med att de 

skulle bli kulakförklarade. Hans förehavanden stöddes 

av andra ryska partigängare, som alla hade fått någon 

form av befattning i kommunen (partisekreterare Tšekašov; 

exekutivkommitténs vice ordförande Tsvetkov; 

medlemmen av exekutivkommittén, förre partisekreteraren 

Valikov). Redan den 7 april 1948 godkände man 

i kommunens exekutivkommitté beslutet att sända 

Verner Ojas kulakförklaring till Läänemaas exekutivkommitté 

för att granskas ännu en gång. I maj förklarade 

man i länet för andra gången Verner Ojas hushåll 

för kulakhushåll eftersom han från ockupationstiden 

fram till nu har exploaterat Rickul kommuns invånare 

med sin tröskmaskin i syfte att berika sig, och för inkomsten 

till och med har kunnat köpa en personbil. 

Vem var då egentligen Verner Oja? Till yrket var 

han sjöman och arbetade från att vara eldare till att 

vara mekaniker. Som sjöman hade han skaffat sig 

behörighet som bil- och motorcykelförare. År 1939 

tvingades han lämna sjömansyrket på grund av han 

insjuknade i tuberkulos och blev taxichaufför i Tallinn. 

Under den tyska ockupationen började han för 

sitt livsuppehälle arbeta som urmakare. Den tyska 

ockupationsmakten dömde honom till tre års fängelse 

för brott mot arbetsföreskrifterna. Oja gömde sig och 

flyttade till Rickul kommun när han fick höra att där 

fanns av estlandssvenskarna övergivna gårdar, som 

var i gott skick. I Bergsby lärde han känna Hinnosgårdens 

husbonde Anders Klingberg, som var redo att 

resa till Sverige. Av honom fick han billigt köpa ett 

tröskverk och en dieselmotor för att driva detta och 

även annan utrustning. Efter det att Klingbergs familj 

hade flyttat började han den 17 juni 1944 med sin 

familj att bruka Hinnosgården. Rickuls svenske kommunordförande 

var en saklig man och han meddelade 

inte någonstans att Oja hade flyttat till Rickul, och på 

detta sätt var Oja skyddad från de tyska myndigheterna. 

När sovjetförvaltningen började gälla gjordes Oja 

till nybrukare och förklarades som pensionär, och han 

fick 157 rubel i månaden i pension. Den 1 januari 

1945 gav Oja gårdens mark till staten på grund av att 

han av hälsoskäl inte orkade med arbetet på gården.

Av Rickul kommun fick han order att reparera tröskverket 

och tröska säd i gårdarna. Eftersom han klarade 

sitt uppehälle med detta och det inte fanns några andra 

kunniga män, så tröskade han av nödtvång, trots sin 

dåliga hälsa, varje sommar (till 1947) säd och fick för 

detta av lagen föreskriven inkomst. 

När han för andra gången blev förklarad som kulak 

hade Verner Ojas hustru dött och han måste försörja 

tre minderåriga barn och en 63-årig mor. De hade bara 

en ko och ingen mark. För att han skull få vård bodde 

Oja i verkligheten i Tallinn. Personbilen hade han 

köpt 1947, före valutareformen, och köpet hade möjliggjorts 

av han var aktiv medlem i Estniska motorsportklubben. 

Pengar till att köpa bilen fick han genom 

att sälja en av honom uppfödd unghäst (för hästen 

fick han 12 000 rubel, för den i behov av reparation 

varande bilen betalade han 8 000 rubel). 

Oja var en god skribent och visste hur han skulle 

kämpa för sina rättigheter. Han skrev över 50 sidor till 

myndigheterna med varjehanda brev, förklaringar, 

levnadshistoriebeskrivningar och annat som krävdes. 

Slutligen ogiltigförklarade man, och denna gång slutgiltigt, 

den 14 juli 1948 kulakförklaringen av invaliden 

med hans tre minderåriga barn. 

Den 14 maj 1948 gjorde man i Rickul kommuns 

exekutivkommitté Jaan Kruuses hushåll Kullimäe i 

Norrby (Kruuse, som kom från Leningrads oblast som 

krigsflykting, bosatte sig där 1944) och Aleksander 

Valners hushåll Siimas i Rickul byn (kom 1944 från 

Tallinn) till kulakhushåll. För båda gjordes det på 

Feodorovs initiativ, för Jaan Kruuse hade ett par år 

tidigare bett myndigheterna hjälpa till att stoppa Feodorovs 

stöld av skog och Aleksander Valner hade 

upprepade gånger vägrat låna Feodorov säd, eftersom 

denne aldrig betalade tillbaka skulder. Som motiv för 

att förklara J. Kruuse som kulak framförde man att 

sonen hade gått som vallpojke. En så stor dumhet 

kunde bara hittas på av en av hembränd sprit fördummad 

hjärna som Feodorovs. Jaan Kruuses 12-årige son 

Voldemar hade på sommaren, för en liten ersättning, 

vallat grannarna A. Valners 2 får, J. Ivasks 8 får och 

A. Hindreksons 2 kvigor. I och med detta använde i 

miniatyr de nämnda djurägarna extern arbetskraft. 

Utan sådan kunde man inte tänka sig livet i en by på 

den tiden, men det gällde inte för Kruuses familj. 

Aleksander Valner behövde ingen extern arbetskraft 

och använde det heller inte. Han och hans hustru 

Aleksandra var arbetsdugliga och jordbrukskunniga 

personer, dessutom var gården liten. Som extern arbetskraft 

specificerade man två släktingar, som ofta 

besökte Valner, och en kvinna med barn som hade 

bott hos honom i något över ett år. Denna gång hade 

man i länet inte bråttom med fastställandet av kulakförklaringen 

utan den ägde rum först den 1 december 

1948. Såväl J. Kruuse som A. Valner förklarade man 

som kulaker. Den 19 januari 1949 ogiltigförklarade 

5 

Rev A 2005-11-08 

man J. Kruuses kulakförklaring. A. Valner fortsatte 

protestera, fastän han själv trodde att det var meningslöst. 

Feodorov strävade nämligen efter att få kulaknamnet 

att börja gälla, om än bara tillfälligt, för det 

möjliggjorde en snabb höjning av skatter och pålagor. 

Om man inte klarade av detta, så registrerades egendomen 

och såldes ut, vilket gjorde det möjligt för 

någon tjänsteman att göra ett billigt köp. Till slut kunde 

högre organ ge personen rätt, men hans egendom 

hade man då redan spritt för vinden och det var inte 

längre möjligt att sköta gården. 

Den 17 december 1948 möttes i Rickuls kommunalhus 

sex ryssar eller estlandsryssar med partibok i 

fickan (Feodorov, Tsvetkov, Maslova, Graudi, Kusnetsov 

och Iprus) och beslutade att kulakförklara den 

bland folket högt aktade 65-årige skogsmästaren (metsaülem) 

i Rickul Alfred Hindrikson. Som motiv tänkte 

man sätta användning av extern arbetskraft på en till 

skogsdistriktet hörande gård, det oaktat att man inte 

kunde hitta några fakta som stödde detta. Till slut lät 

Feodorov sända förfalskade bevis till länets exekutivkommitté 

och Hindrikson förklarades som kulak. Han 

sände in en protestskrivelse och flyttade till närheten 

av Keila. Först i juli 1953 ogiltigförklarades kulakförklaringen, 

för i Hindriksons hushåll har man inte systematiskt 

använt extern arbetskraft, utan endast barnvakt 

och tillfällig arbetskraft, dagvis, av vilket han 

inte har fått någon egentlig inkomst. 

I november månad 1948 lämnade Voldemar Leppik 

på Hinnosgården i Bergsby in en ansökan att få 

lämna gården (sådana ansökningar för att fly från 

kolchosbildande fanns det massor av på den tiden), 

där han hade bosatt sig som krigsflykting. Gården var 

i ett föredömligt skick, för Voldemar Leppik (född 

1879) och hans hustru Marie (född 1877) och hennes 

bror Voldemar Maasik (född 1884) var alla personer 

med erfarenhet av hur man skötte jordbruk. Som motiv 

för att man ville lämna gården angav man ålderdom 

och önskan att bosätta sig på födelseplatsen i 

Virumaa. Det som pressade på i bakgrunden var fruktan 

att de skulle bli gjorda till kulaker, för med detta 

hade man hotat upprepade gånger. V. Leppik skriver: 

Jag var en förebildlig bonde och känner väl till jordbruk, 

brukade ordentligt mina åkrar, så hade jag också 

ordentliga skördar av säd, födde upp djur och utvecklade 

boskapsuppfödningen, något som var i samklang 

med Estniska kommunistpartiets centralkommittés 

och Estniska rådsrepublikens ministerråds bestämmelser 

och beslut, och därför levde jag gott ... 

Detta faktum tyckte emellertid ledande personer i 

Rickul kommun inte om, och man hotade ständigt med 

att göra mig till kulak och betraktade mig som ett 

fientligt element. Eftersom vår arbetskraft var liten, 

boskapshjorden var stor och det behövdes mycket hö 

som föda till boskapen, så anlitade jag på sommaren 

vid slåttertid daglönare, något som enligt lagen var

tillåtet för mig som gammal. Fastän jag åren 1945, 

1946 och 1947 var gammal och därför officiellt var 

befriad från de statliga normerna (i praktiken krävde 

man det ändå från de gamla. A. L.) uppfyllde jag i full 

utsträckning statens normer: mjölk, kött, ägg, potatis 

och rotfrukter och även skatter i form av kontanter. 

Dessutom gav jag mer spannmål till staten än vad 

normen föreskrev. Dessutom betalade jag skatt för att 

jag hade använt daglönare... Samtidigt sägs i brevet 

från partiet och regeringen till länen: .... kampen mot 

kulakskapet betyder inte på något sätt att en fattigbonde 

eller medelbonde, som använder egen arbetskraft, 

inte skulle få lyfta sitt hushåll till ett bättre läge, 

som att han inte skulle få hålla en eller två kor, en 

gris osv., på det sätt som just nu fiendens agentur 

predikar i byarna. Enligt detta skulle Rickul kommuns 

ledande partimedlemmar ha varit som fiendens 

agentur. 

Bergsby bysovjets och Rickul kommuns exekutivkommittéer 

gav omkring den 20 december Leppik 

med familj tillstånd att flytta (vilket man på den tiden 

gjorde mycket sällan). Därvid krävde man att han 

måste lämna gården och byggnaderna till den 15 januari 

nästa år. Med detta ville man få Leppik att tappa 

huvudet och tvinga honom att skyndsamt flytta till 

Virumaa, något som skulle ha tvingat honom att lämna 

sina ägodelar. Leppik var inte någon tafatt person. 

Han fann tillfälligt tak över huvudet på en gård i byn 

Tusari i Nõva kommun i Harjumaa, dit han snabbt 

förde sina djur och alla sina ägodelar. Vid tiden för 

hans avflyttning gick Feodorov, Tšekašov och Valikov 

till Hinnosgården och krävde en skriftlig ansökan 

om inträde i den kolchos som höll på att organiseras i 

Bergsby. Eftersom man inte fick någon ansökan och 

nästan all egendom hade flyttats iväg, sände man den 

12 januari milisen för att arrestera Leppik. Man krävde 

att han skulle lämna kvar potatis och säd till våren. 

Arresteringen blev emellertid ofullbordad. För att han 

skulle överlämna potatis och säd till utsäde krävde 

Leppik ett intyg, om inget intyg gavs så gav Leppik 

inget utsäde. 

Den 15 januari gick Leppik till exekutivkommittén 

och bad den att ta emot gård och byggnader och ge ett 

skriftligt flyttningstillstånd. Lepik blev knappt mottagen 

av Tsvetkov och något gehör för att få ut det nödvändiga 

dokumentet för utflyttning var det inte ens tal 

om. Det följde en mängd utstuderade anklagelser, som 

alla fästes på pränt i kommunens exekutivkommitté 

den 28 januari 1949 och man beslutade att förklara 

Leppik som kulak. I kommunens exekutivkommittés 

vice ordförande Tsvetkovs anförande lät motivet till 

kulakförklaringen enligt följande: .... hos medborgare 

Leppik har ständigt arbetat oregistrerade arbetare, 

när han lämnade sitt ställe utplånade medborgare 

Leppik sin hjord, han har nämligen slaktat tre svin ..., 

av egen fri vilja reste han från kommunen och lämna- 

6 

Rev A 2005-11-08 

de gårdshusen utan att någon såg efter dem .... Förutom 

svinen hade Leppik kvar alla djur och han frågade: 

.... var skulle jag placera svinen, jag födde ju upp dem 

för detta för att få inkomst från dem till mitt uppehälle 

.... dessutom hade jag ingen möjlighet att föra iväg 

dem till en ny boplats. Det skall tilläggas att till dokumenten 

hörde en personkarakteristik som utarbetades 

till en specialenkät i kommunens exekutivkommitté, 

och i denna skriver man på bristfällig estniska: 

Leppik, Voldemar Jürisson, var predikare i Rickuls 

lutherska kyrka från början av år 1944 till juni 1948, 

för vilket han fick lön men inte redovisade den. Tydligen 

var i stalinistiska ögon en rot till det onda just 

Leppiks religiositet och verksamhet som predikare. 

Den 10 mars 1949 fastställde Läänemaas exekutivkommitté 

kommunens beslut att förklara Leppik som 

kulak. 

Den 25 och 26 mars föranstaltade stalinistregimen 

massdeportationer i Baltikum. Man förde tiotusentals 

människor från sina hem. Enligt Stalins lära skulle 

detta innebära likvideringen av kulakerna som klass, 

något som måste följas av massiv kollektivisering. I 

verkligheten hade man i Estland tänkt deportera 7 500 

familjer, av vilka endast 3 077 var kulakfamiljer. I 

Nuckö kommun fanns på deportationslistan 21 familjer 

och bland dem fanns inte en enda kulakfamilj. 

Enligt hörsägen överlistade de i Nuckö som hade blivit 

kulakförklarade de säkerhetsorgan som organiserade 

deportationen, för de försvann till okänd ort. I 

Rickul fanns i förteckningen över dem som skulle 

föras bort 11 familjer, av vilka två var kulakfamiljer - 

Alfred Hindrikssons och Voldemar Leppiks familjer 

om vardera tre personer. Av dessa sex personer anlände 

fem till Sibirien. På något sätt lyckades Alfred 

Hindriksson själv slippa undan. Herman Blees, som 

hade kulakförklarats i Rickul, fann man i Hapsal och 

hans färd till ett kallare land tillsammans med dottern 

Sigrid började där. 

Källor och litteraturhänvisningar 

Läänemaas arkiv: 

F. 185 (Läänemaa TSN Täitevkomitee) N. 1-s. S. 17, 

l. 12-15, S. 9, l. 221, 221p, 222, 232. N. 2, S. 150 

(Johannes Aabreldaal - handling om 11 sidor); S. 151 

(Maria Leikmaa - 4 sidor.); S. 152 (Elviine Puuri - 26 

sidor.); S. 153 (Aleksander Saar - 11 sidor.); S. 154 

(Jaan Sebar - 18 sidor.), S. 155 (Aleksander Seffers - 

8 sidor.); S. 156 (Johannes Tenisberg - 13 sidor.); S. 

157 (Johannes Vöörtmann - 10 sidor.);S. 206 (Hermann 

Blees - 11 sidor.); S. 207 (Voldemar Bogdanov

- 13 sidor.); S. 208 (Alfred Hindrikson - 20 sidor.); S. 

209 (Jaan Kruuse - 28 sidor.); S. 210 (Voldemar Leppik 

- 24 sidor.); S. 211 (Verner Oja - 67 sidor.); S. 212 

(Aleksander Valner - 49 sidor.). 

Küüditamine Läänemaal (Deporteringen i Läänemaa). 

Tidningen "Läänlane" den 28 mars och 31 mars 1992. 

Läänlane den 18 februari 1945. Alla nummer 1947. 

Eesti ajalugu ärkamisajast tänapäevani (Estlands historia 

från tiden för uppvaknandet fram till idag). 

Sammanställd av Silvi Õispuu, Tallinn 1992. 

7 

Rev A 2005-11-08

I. De första deportationerna 

Esterna blev omskakade av deportationen den 14 juni 

1941, vid vilken man under ett par dagar förde 10 000 

personer till Ryssland: vuxna män med hustrur, barn 

och åldringar. Den var till och med den huvudsakliga 

orsaken till att så många människor på hösten 1944, 

före den andra sovjetiska ockupationen, flydde till 

Tyskland och Sverige. De trotsade ett stormigt hav, 

bombardemang och torpederingar, ovetande om ödet 

utomlands. 

Nya deportationer påbörjades ganska snart. Redan 

från februari 1945 fattades beslut vid speciella överläggningar 

i Sovjetunionens folkkommissariat för 

statssäkerhet, av vilka det framgår att familjemedlemmarna 

till personer som har blivit dömda till döden 

för brott mot staten skall dömas till femårig vistelse i 

avlägsna oblaster i Sibirien. Någon månad senare 

fördes i tysthet, man kan t.o.m. säga i hemlighet, de 

första familjerna på vägen till Sibirien. 

Den första stora aktionen efter kriget genomfördes 

den 15 augusti 1945. Från Estland fördes "med en 

operation för omplacering personer av tysk nationalitet" 

400 människor till Irkutsk oblast i Tulu räjong, 

bland dem flera tiotal mycket gamla kvinnor från ålderdomshem 

i Tallinn och Pärnu. 

Arresteringarna och deportationerna fortsatte hela 

tiden. Man påbörjade även kampanjen för stämplingar 

av "folkfiender" och "tyskarnas hantlangare", under 

vilkens förlopp man fängslade hundratals familjefäder 

eller söner. För familjerna minskade man gårdarnas 

storlek till 5 eller 7 hektar, egendomarna konfiskerades. 

En mängd familjer lämnade sina hem och flyttade 

någonstans till släktingar eller började tjäna sitt uppehälle 

i städerna, i fabriker eller på byggen. 

Man levde i skräck för en kommande stordeportation, 

speciellt då det alltmer började propageras för 

kolchoser. De mest förmögna hushållen stämplades 

som "kulakartade", de tvingades betala mångdubbel 

jordbruksskatt och över sin förmåga uppfylla skogsavverknings- 

och bortforslingsförpliktelser. Om man 

inte uppfyllde förpliktelserna dömde domstolarna ut 

fängelse i upp till 3 år. All fruktan var motiverad. 

II. Förberedelser för marsdeportationerna 

Den 17 januari 1949 sände Estlands kommunistpartis 

centralkommittés förste sekreterare Nikolai Karotamm 

ett brev till sin överordnade i Kreml i Moskva. I brevet 

till Stalin intygades: man måste likvidera kulakerna 

som klass på så sätt att de och deras familjer, och 

även de tyska ockupanternas hantlangares familjer, 

MARSDEPORTATIONERNA 1949 

Ülo Ojatalu 


1 

Rev A 2006-11-08 

sänds iväg utanför rådsrepublikens (dvs. den estniska, 

Ülo Ojatalus anmärkning) gränser. 

Den 29 januari 1949 fattade Sovjetunionens ministerråd 

beslut nr 390-138 ss (ss = topphemligt, ÜO) för 

att genomföra deporteringsoperationen i de baltiska 

rådsrepublikena. I samma beslut igångsatte man även 

krigsoperationen "Priboi" ("Bränningen", ÜO). Till 

Litauen, Lettland och Estland förflyttade man, i tillägg 

till de befintliga garnisonerna, tiotusentals soldater, 

och dit samlade man säkerhetsmän från Sovjetunionens 

oblaster i Europa. Till deportationsdagarna den 

25 – 30 mars mobiliserade man i hela Estland, och 

uppenbarligen även i "broderrådsrepublikerna" Litauen 

och Lettland, inrikesministeriets (dess underlydande 

milis och specialstyrkor) alla vapenbärare, kommunistpartiets 

medlemmar och ungkommunisternas 

aktiva kader. Enbart i Estland hörde till de direkta och 

indirekta deportationsstridsgrupperna upp till 100 000 

personer, som till övervägande del var beväpnade med 

åtminstone handeldvapen. 

I det ovan nämnda beslutet av Ministerrådet hörde 

till dem som skulle sändas iväg: 

1. banditers och nationalisters (dvs. skogsbröder 

och fosterlandsvänner, ÜO) familjer och familjemedlemmar 

till underjordiska, dödade och 

straffade banditer. 

2. rehabiliterade banditer som fortsätter sovjetfientlig 

verksamhet, samt deras familjer. 

3. banditernas hantlangares (dvs. medhjälpare till 

skogsbröderna, ÜO) familjer. 

Till dem som skulle sändas bort hörde samtliga vuxna 

familjemedlemmar och med dem sammanboende nära 

släktingar. Minderåriga och arbetsoförmögna kunde 

endast sändas iväg tillsammans med familjen. 

I verkligheten tog man i deportationsförteckningarna 

även med föräldrar, bröder och systrar till dem 

som hade flytt från Estland tillsammans med deras 

familjer, samt de överlevande av dem som hade deporterats 

1941 och fått kortare fängelsestraff och som 

hade återvänt till Estland. Och om man inte fick tag i 

föräldrarna, förde man de minderåriga barnen utan 

dem till samlingspunkterna och därifrån in i boskapsvagnen. 

Kulakstämplingen, i folkmun "kulaktillverkningen", 

hade börjat i kommunerna. Kommunernas förteckningar 

sändes till länens exekutivkommittéer. De 

sände den fastställda förteckningen vidare till Estniska 

rådsrepublikens ministerråd, som den 14 mars 1949 

fastställde de länsvisa förteckningarna över kulakfa-

miljerna och de platser till vilka de skulle förvisas för 

resten av livet. De kompletterade förteckningarna 

fastställdes den 22 mars 1949. 

En mängd familjer hade ansökt om att bli strukna 

från gruppen av kulaker. En del hade också uppnått 

detta, men en del av dem förde man återigen in i kulakförteckningen, 

antingen av dem som hade makten i 

kommunen eller på grund av illvilliga klagomål från 

den egna byn. Nu redan för att de skulle deporteras. 

Det fanns många fall, där man deporterade familjer 

som inte fanns med i förteckningen – dem förde man 

till vagnarna som "komplettering, på grundval av en 

rapport". Det är svårt att säga om orsaken var de lokala 

makthavarnas/kommunisternas hat eller de överordnades 

vilja att till vilket pris som helst uppfylla 

deportationsplanen – på ett sätt är båda möjligheterna 

sannolika. 

Som framgår av den år 1952 av Estniska Rådsrepublikens 

inrikesministerium till Moskva sända kompletteringen, 

var 31 632 personer upptagna på deportationsförteckningen. 

Av dessa var "bandit"- och "nationalist"-familjemedlemmar 

18 937 och "kulakartade" 

12 695. Dessa siffror kullkastar åsikten att marsdeportationen 

i första hand var riktad mot storbönderna. 

"Bandit"- och "nationalist"-familjerna var nästan 

undantagsvis utan familjefader eller annan fullvuxen 

(bror eller son). De var antingen fängslade, hade blivit 

skogsbröder (en del av dessa hade stupat) eller hade 

flytt från Estland. Den senare omständigheten var ofta 

orsaken till att estlandssvenska familjer deporterades. 

Livet för familjerna utan fullvuxna män blev vid den 

nya bosättningen oftast svårare än för de övriga. Men 

även av "kulak"-familjerna hade ofta någon fängslats 

redan från 1944, de sista så sent som under deportationsmånaden, 

antingen för att de inte hade betalt 

skatterna eller inte uppfyllt skogsnormerna, men även 

på grund av de under den tyska ockupationen hade 

tjänat i "Omakaitse" (Skyddsvärnet) eller i den tyska 

krigsmakten. 

Under två veckor före deportationsdagen klargjorde 

man genom hemlig kontroll var de familjer var 

bosatta som hade blivit bestämda att deporteras. Av 

handlingarna framgår att till detta användes även 

agenter ("dörrknackare", ÜO). Här och där nöjde man 

sig sannolikt med tidigare uppgifter, för annars skulle 

det inte i förteckningen ha funnits människor som 

hade flyttat redan för flera år sedan (i samlingsförteckningen 

över icke deporterade kulaker finns över 

2 500 personer, för några anges t.o.m. dödsår). 

III. De slutliga förberedelserna 

I varje länshuvudstad fanns en KGB-avdelning, i varje 

stad en eller flera milisavdelningar. Över hela Estland 

utplacerades inrikesministeriets specialstyrkor. Till 

kvällen den 24 mars hade man till dessa fört icke estnisktalande 

soldater, under förevändning av att de 

2 

Rev A 2006-11-08 

skulle exercera. Enligt en fördelningsplan hade man 

koncentrerat lastbilar (i Estland totalt 2 772 st) och 

fört boskapsvagnar för mer än 20 000 människor till 

järnvägsstationernas reservspår. Boskapsvagnarnas 

små fönster hade täckts med bräder eller galler. Mitt i 

vagnarna fanns små järnkaminer och från dessa utmynnade 

plåtskorstenar. Det är inte att undra över att 

ganska många meddelanden spreds om den kommande 

stordeportationen. 

Till kvällen den 24 mars kallade man aktivisterna 

(medlemmarna i kommun- och bysovjeterna, i kommunistpartiet, 

i kommunistpartiets ungdomsförbund 

och i förintelsebataljonen, byförtroendevalda) till 

kommunens lokaler för överläggningar under temat 

"vårsådden". De närvarande tilläts inte lämna lokalerna. 

Omkring midnatt påbörjades utdelandet av instruktioner: 

vem som blir vägvisare, vem som blir 

medlem i deportationsgruppen, vem som antecknar de 

deporterades egendom (för den senare uppgiften hämtade 

man till och med partitrogna intellektuella från 

städerna). I gryningen åkte deportationsgrupperna till 

gårdarna på människojakt. I städerna försiggick förberedelserna 

på ungefär samma sätt, med undantag av 

att där fanns det fler aktivister att ta av – flera partiorganisationer 

och i och med detta fler pålitliga deporterare. 

Militären anordnade tilläggsförbindelse mellan 

länshuvudstäderna och skyddsstyrkorna, vaktade järnvägar, 

broar och vägknutar. Under bevakning tog man 

även alla allmänna förbindelser (telefoncentraler) – 

för det handlade ju om den militära operationen "Priboi". 

Den operativa ledningen sköttes av ledarna för 

partikommittéerna och exekutivkommittéerna. 

KGB-medarbetare på lägre nivåer, och även deras 

yrkeskamrater från oblasterna i Ryssland, utsågs till 

ledare för deportationsgrupperna. Till dem avdelade 

man 3-4 stridsbeväpnade soldater och aktivister – i 

beroende av hur långt från kommunalhuset familjerna 

som skulle deporteras bodde och hur familjerna var 

sammansatta; 10-12 personer för 4 familjer. Tillsammans 

skulle skapas 1987 grupper, för att delta kom 9 

375 aktivister. Enligt detaljerade planer hade utsetts 

järnvägsstationer, där 19 tågsätt skulle fyllas. En lastningsplats 

för de deporterade i Läänemaa var Hapsal, 

den andra i Risti och den tredje i Paldiski. Även tre 

tåg var skisserade, med numren 97308, 97309 och 

97310. Bestämda var tågens avgångstider (dem kunde 

man inte hålla fast vid), vagnarnas antal och antalet 

personer som skulle placeras i dem samt tågets destination. 

Från Hapsal avgick tåg nr 97309 med 62 vagnar 

den 26 mars kl. 13.35. I varje tåg fanns vagnar för 

beväpnat vaktmanskap.

IV. Deportationsdagarna den 25 – 29 mars 

1949 

Vid den tidpunkten höll skollovet på att ta slut – säkert 

försökte man få tag i familjerna i sin helhet. En 

del familjer hade sänt sina barn till far- eller morföräldrar 

eller fastrar eller mostrar – var det på vanligt 

besök eller för att gömma dem? En del familjer, som 

hade blivit varnade, hade gömt sig i sina hölador eller 

längre bort. Men vart skulle de gamla och sjuka ta 

vägen, var skulle mödrar med småbarn gömma sig? 

I gryningen anlände deportationsgrupperna till dörrarna 

hos de familjer som var i färd med att påbörja en 

fridfull (eller fruktad ödesdiger) dag. Soldaterna omringade 

gården (eller huset i staden), säkerhetsofficeren 

och de aktiva steg in. Ända till idag är det okänt 

vilket reglemente som gällde för bruket av vapen mot 

dem som var på väg att deporteras, som i juridisk mening 

var i administrativ ordning utvisade. I bevarade 

deportationsrapporter står inte ett enda ord om användning 

av vapen, men i minnena hos deporterade 

och sådana som slapp undan finns säker vetskap om 

en nedskjutning under flykt och om en deporterares 

död i en intern eldstrid på grund av misstag. 

Om det som hände i familjen vid deporterarnas ankomst, 

berättar bäst de deporterades egna minnen. 

Alla familjer, alla familjemedlemmar fick man inte 

genast tag i. Av milisen hade man för att söka efter 

dem skapat en stor mängd förföljelsegrupper, som 

främst i städerna anordnade passkontrollräder för att 

gripa dem som hade flytt från deportationen. Till detta 

användes även alla av milisen värvade hemliga samarbetsmän. 

De universitetsstuderande hade vid den tiden inte 

skollov. Dem sökte man huvudsakligen i Tartu, när 

det gäller Tallinn finns det inga uppgifter om vid sidan 

av familjen deporterade vuxna barn (kanske har 

de senare förfalskats eller var de universitetsstuderande 

i Tallinn mer precist medräknade?). 

Många som hade tagit skydd nära hemmet hamnade 

i av deportationsgrupperna utplacerade fällor när 

de gick för att se till gamla som hade lämnats kvar för 

att sköta huset (man hoppades att de inte skulle röras) 

eller för att sköta om boskapen. 

För att söka efter dem som man inte hade fått tag i 

på deportationsdagen gick ytterligare tre dagar, så att 

det sista deportationståget påbörjade färden mot Sibirien 

först den 30 mars 1949. 

V. Efter deportationen 

En och annan av dem som hade förts från hemmet 

lyckades fly från samlingsplatserna, till och med från 

vagnarna på vägen till utvisningsorten. I december 

1949 anlände till Estland en kvinna, som hade lämnat 

tåget på en hållplats på andra sidan Moskva. Hon hade 

kommit tillbaka till fots, då och då arbetat, men eftersom 

hon inte kunde finna skydd hos någon gav hon 

3 

Rev A 2006-11-08 

sig till milisen .... Men av en från Tartumaa deporterad 

ung man blev, utan anförvanter och egendom som 

han var när han återvände hem, skogsbroder. En tid 

senare dräpte han i Tartu en milisman, och ännu senare, 

som fängslad, blev han dömd till döden. 

På ett tragiskt sätt slutade ödet för många som 

gömde sig i skogen. För det mesta hade de ingen erfarenhet 

av livet och kampen i skogen, dessutom hade 

det i byarna blivit kvar få självuppoffrande hjälpare. 

För KGB var dessa nya skogsbröder, däribland även 

kvinnor, en enkel fångst vid inringningar och förföljelser. 

Av dem anlände en mängd människor till deportationsplatserna 

via fängelser och läger, men en del 

föll offer när man förstörde bunkrarna eller vid inringningarna. 

Men man måste även erkänna att skogsbrödernas 

kamp blev mycket grymmare efter marsdeportationen 

och detta påverkade i hög grad vreden mot 

dem som hade deporterat deras anhöriga. 

År 1951 fortsatte efterspaning av dem som hade 

blivit kvar efter storoperationen, bland dem även barn, 

med hjälp av "dörrknackare" och milis. De lokala 

KGB-avdelningarna befalldes att noggrant bestämma 

boplatserna för dem som inte hade deporterats och ta 

dem med i räkningen. Folket hade verkligen orsak att 

frukta en följande stordeportation. Samtidigt skedde, 

endast med undantag av den tid då operation "Priboi" 

pågick, inget avbrott i bortsändandet till deportationsorterna 

av familjer till dödsdömda – de fortsatte till 

och med efter Stalins död – de två sista familjerna 

deporterades i mars 1953. 

Under marsdagarna 1949 deporterades enligt Sovjetunionens 

inrikesministeriums rapport, som den 18 

maj 1949 framlades för Stalin, Molotov, Beria och 

Malenkov, 20 713 personer. Enligt andra uppgifter 

fördes till deportationsorterna över 22 000 personer. 

Det exakta talet, inklusive dem som sändes iväg efter 

marsdagarna 1949, de som frivilligt följde med till 

sina familjer (det fanns män och kvinnor, för vilka 

familjen betydde mer än att stanna kvar i hemlandet) 

och dem som sändes iväg via fängelse, är ännu inte 

helt klarlagt, men hur som helst kan det ju vara över 

22 000. Gamla och barn dog under den två veckor 

långa resan, på tågen och på vägen till deportationsorten 

föddes även barn. Men de deporterade fängslades 

även på deportationsorterna, ty genast började agera 

spioner, installerade specialkommandon anordnade 

förföljelser och straffade dem som flydde från uppehållsorten 

och talade fientligt. 

Som deportationsorter hade man förutsett Krasnojarsks 

krai, Novosibirsks, Omsks och Irkutsks oblaster. 

Under tidens lopp ändrade man de deporterades 

deportationsplats, för en del flera gånger. En del familjer 

hamnade i en speciell oblast, en del förde myndigheterna 

till en annan plats, en del gick till en från 

fängelset utsläppt familjemedlem till Norilsk, Vorkuta, 

Karaganda eller annorstädes.

VI. Deportationens följder 

De deporterades strapatser och plågor slutade inte 

med att de hamnade på deportationsorten eller med att 

de åratals senare befriades. Mycket få familjer befriades 

direkt efter Stalins död, redan år 1954. De flesta 

nådde friheten först 1957 eller 1958, enstaka ännu 

senare. Långt ifrån alla fick komma tillbaka till hemorten, 

en del fick över huvud taget inte tillstånd att bo 

i Estland utan måste finna sig en ny bostad i Lettland 

eller i Pihkva oblast – i Estlands grannskap, inte så 

långt bort som deportationsbyarna i Sibirien. Men 

begränsningarna i bostadsort var inte den enda konsekvensen 

av deportationen. Så sent som 1989 skrev 

KGB som svar på en förfrågan från krigskommissariatet 

angående en inkallad: "Modern är kulakdotter" 

eller "fadern – en som 1948 skyldigförklarad bandit". 

Barn som fördes till Sibirien och barn som föddes där 

måste fortsätta eller börja sin skolbana med ett främmande 

språk och en främmande kulturmiljö. Som till 

Estland återkommen måste man även i detta, och inte 

bara med sitt hem, börja om från början. Många är de 

som aldrig fick tillbaka sitt fädernes- och barndomshem, 

för det hade under årtiondenas lopp hamnat i 

händerna på främmande och är det fortfarande. Gravarna 

för mor- och farföräldrarna till dem som idag 

har nått pensionsåldern och som barn blev deporterade, 

har blivit igenväxta med gräs långt borta i Sibirien. 

I Estniska rådsrepublikens ministerråds topphemliga 

förordning av den 23 mars 1949 nr 16 tilläts varje 

deporterad familj att ta med personlig egendom, nytto- 

och arbetsverktyg, kläder och mat med en total vikt av 

1,5 ton. Kvarlämnad egendom skulle enligt order 

skrivas upp, konfiskeras och säljas för att täcka skulder; 

säd skulle lämnas över till staten; boskapsfoder, 

potatis och rotfrukter, likaledes byggnader, jordbruks- 

och handredskap, liksom även mark, skulle lämnas 

utan ersättning till kolchosen (Hilda Sabbo, "Võimatu 

vaikida II" (Omöjligt att tiga, del 2), sidan 854). 

Skogsbrödernas som tomma lämnade hus förföll 

ganska snabbt, en del av gårdarna förstörde man under 

kampanjen för skapandet av nyodlingar; en del av de 

bästa husen befolkades av dåtida och senare lokala 

myndighetspersoner, som ända till idag lever i dem 

som husägare i god tro. 

På grund av allt detta kan man inte betrakta marsdeportationen 

som ett enstaka brott, fastän med stora 

dimensioner. Alla fängslanden och deportationer tjänade 

ett syfte – att förinta varjehanda motstånd mot 

kommunismen i Estland. Politisk repression var en 

oskiljbar del av kommunismen och brottslig var därför 

inte bara en stordeportation, utan brottslig var all politisk 

repression, brottslig var hela den kommunistiska 

politiken, alla dessa aspekter tillsammans formade sig 

till en etnisk förintelse av folkets livskraft. Att det inte 

lyckades i skisserad utsträckning betyder inte att brottets 

väsen skulle förändras. 

4 

Rev A 2006-11-08 

En av konsekvenserna av deportationen 1949 är 

förändringen i befolkningens utbredning och sammansättning. 

För Estland betydde det förintandet av de 

estlandssvenska kommunerna. Det fanns inte en by, 

där man fick tillbaka människorna i alla deporterade 

familjer. Med deportationen och den efterföljande 

kollektiviseringen förstörde man bondesamhället med 

dess traditioner. Starkt lidande blev även "intelligentian", 

för många av dessa tillhörde de deporterade i 

egenskap av "nationalister". Ytterligt besvärligt var 

det för barnen till deporterade att nå högre utbildning: 

för det första behövde den till Estland återvändande 

finna och inreda ett nytt hem, för det andra bröts ännu 

en gång familjens ekonomiska utveckling, att samla 

ihop något av välstånd, för det tredje använde man sig 

av begränsningar i yrkesvalet: för föräldrarna när det 

gällde arbetet, för barnen vid valet av yrke. 

Ur det estniska folkets synvinkel betydde detta 

även en minskning av återväxten under flera generationer. 

För det första, vid omflyttningen var barnadödligheten 

större än vanligt. För det andra, unga människor 

kunde inte bilda familj vid den bästa åldern på 

grund av det ringa antalet jämnåriga i dem tillhörande 

kulturen och på grund av allehanda begränsningar. För 

det tredje, samhällelig och ekonomisk osäkerhet som 

pressade familjen i tillväxt- och utvecklingsåldern, det 

uppmuntrade inte till att skapa en barnrik familj. 

Marsdeportationens plågor och heroism är inte på 

långt när genomforskad. Fram till Estlands återfådda 

självständighet var det endast möjligt att i hemlighet 

syssla med detta tema, utan att använda arkiv. Allt har 

ännu inte hunnit göras. 

Källor 

Küüditamine Eestist Venemaale. Märtsiküüditamine 

1949 1. osa. Koostaja Leo Õispuu. Tallinn. Ill. Käsikiri. 

Küüditamine Eestist Venemaale. Märtsiküüditamine 

1949 2. osa. Koostaja Leo Õispuu. Tallinn 1999. 736 

lk. Ill. 

Pinn, Voldemar. Punane terror ja Läänemaa. 7, 25. 

märts 1949. Haapsalu 1992. 39 lk. Ill. 

Sabbo, Hilda. Võimatu vaikida. I, [eestlaste represserimist 

tõendavaid arhiividokumente], Tallinn 1996, 

823 lk. Ill. 

Sabbo, Hilda. Võimatu vaikida. II, [eestlaste represserimist 

tõendavaid arhiividokumente], Tallinn 1996, lk 

825-1327. Ill.

Rev A 2006-11-08 

FÖRTECKNING ÖVER DEPORTERADE FRÅN NUCKÖ OCH 

RICKUL ÅR 1949 


Familjenamn (bostadsort: by, gård) 

förnamn och födelseår 

AHMANN (Gutanäs, Knutras) 

Alide 1908 

Aleksander 1932 

Eduard 1935 

Albert 1938 

BERKMAN (Birkas, Niguse) 

1. Gustav 1875 

2. Maria 1881 

BOMBAS (Pasklep, Rohuaia) 

3. Miina 1878 

ELTMAN (Imby, Veskimetsa) 

Anna 1878 

Minkel 1878 

ENGMAN (Nyby, Söödi) 

4. Salme 1923 

5. Arno 1946 

HÄMMELBERG (Sutlep, Lillevälja) 

6. Emilie 1905 

7. Leida 1929 

8. Agnessa 1933 

9. Nineta 1941 

10. Regina 1945 

KAEVATS (Harga, Kasemetsa) 

Maria 1890 

KLAANBERG (Sutlep, Uuetoa) 

11. Elfride 1910 

Einard 1927 

12. Hugo 1933 

MEEDER (Enby, Linde) 

13. Olga 1897 

Anton 1928 

14. Anissia 1934 

Tillsammans med dem 

JURKATAM 

15. Jelisaveta 1866 

Nuckö kommun 

Deporteringsort 

(oblast, rajoon) 

Undkom deportering 

Novosibirsk, Kolõvan 

Novosibirsk, Kotsk 



Novosibirsk, Tsulõm 





Novosibirsk, Barabinsk 


Novosibirsk, Barabinsk 

1 

Datum för frigivning 

Avled på deport.orten 1949 

15.04.1958 

Avled på deport.orten 15.11.1949 

05.02.1957 

1954 

12.09.1957 

05.02.1957 

05.02.1957 

22.11.1957 

27.05.1957 

Avled på deport. orten 

09.07.1950

METSATALU (Dirslätt, Mensa) 

16. Johannes 1887 

17. Kristine 1889 

MIHKELSON (Pasklep, Bertolt) 

18. Meeta 1904 

PUSKOV (Birkas, Meles) 

19. Mathilde 1901 

20. Laine 1930 

PAMIK (Tidigare Puskov; Birkas, 

Kopli) 


22. Johanna 1903 

23. Lea 1930 

24. Endel 1931 

25. Aarne 1937 

ROHTLAAN (Bysholm, Sõeru) 

Magda 1925 

Meida 1935 

Saale 1948 


KAEVATS 

Juulia 

SAKSON (Sutlep, Suur-Laas) 

Miina 1884 

26. Helmi 1911 

27. Hermine 1935 

28. Arrur 1937 

29. Alfred 1940 

SEDMANN (Bysholm, Sadama) 

30. Elise 1904 

SUURKÜLA (Birkas, Nigus) 

31. Emma 1924 

32. Silja 1946 


KALDMERE 

33. Alide 1901 



Kemerovo, Prokopjevsk 


Krasnojarski Krai, Sira 



Kemerovo, Prokopjevsk 



2 

Avled på deport.orten 

24.07.1952 


26.02.1953 

12.05.1958 

05.10.1957 

18.02.1956 

13.01.1956 

06.11.1956 

01.08.1958 


15.07.1953 

Rev A 2006-11-08

TAMMESAAR (Sutlep, Jopri) 

34. Leontine-Margarethe 1914 

35. Luule 1935 

36. Lemmi 1936 

37. Helgi 1938 

38. Evi 1940 

VESTERBLOM (Österby, Körtsu) 

39. Maria-Therese 1882 

VIKSTEN (Kolanäs, Skumukas) 

40. Leena 1881 

41.Aleksander 1883 

VÄLJA (Österby, Simas) 

42. Anna 1892 

43. Kristof 1894 

44. Endel 1927 

45. Vaike 1933 

46. Lotte 1934 

Familjenamn (bostadsort: by, gård) 

förnamn och födelseår 

BOGDANOV(A) (Ölbäck,Vävars) 

1. Maria 1922 

Klara 1944 

Valter 1948 

EINBERG (Höbring, Muu(ga)) 

2. Liine 1889 

3. Elene 1911 

4. Alfred 1912 


MATVEJEVA 

5. Mina 1937 

HBSTDRIKSON (Ölbäck, Kopli) 

Alfred 1883 

Veera 1896 


TAMMPERE 

Tiiu 1944 

Novosibirsk,Tsulõm 

Novosibirsk,Tsulõm 



Rickul kommun 

Deporteringsort 

(oblast, rajoon) 





Novosibirsk, Pihtovka 

3 

16.11.1956 

11.1954 


07.02.1952 


06.05.1953 

30.05.1956 

17.05.1956 

Avled på deportorten 

01.11.1950 

17.05.1956 

Datum för frigivning 

13.11.1956 

30.01.1956 

25.05.1954 

Rev A 2006-11-08

KÄRMET (Gambyn, Pendi) 

8. Maria-Valerie 1908 

9. Eerita 1945 


HOLTSMAN 

Eva 1870 

KÖRVEMAA (Kervit, Mätliku) 

10. Hilda-Rosalie 1910 

11. Linda 1942 

12. Helmi 1944 

LEPPIK (Bergsby, Hinuse) 

13. Maria 1918 

Voldemar 1879 


MAASIK 

14. Voldemar 1884 

LUKER (Roslep, Henkstigen) 


Elsa 1896 

VAHAR (Ölbäck, Tooma) 

16. Marie 1918 

17. Alma 1938 

18. Aliide 1947 

ÕIS (Rickul by, Siimas) 

Anette-Rosalie 1905 

Agnes 1930 

Aliide 1934 

Arnold 1939 

Novosibirsk 


Novosibirsk, Kolövan 







4 


21.12.1956 

27.03.1956 

Rev A 2006-11-08 

Försvunnen på deporteringsorten 


24.10.1957 

12.01.1957 

05.07.1954

Använda källor 

Rev A 2006-11-08 

Eesti Riigiarhiivi Filiaal (Parteiarhiiv). (Estniska Statsarkivets Filial (Partiarkivet)). F. 3-N (1940- 

1950-ndatel aastatel Eesti NSV-st väljasaadetute (natsionalistide) arvestustoimikud). (Handlingar 

om 1940-1950-talet deporterade nationalister från Estniska SSR). S. 4161, 5231, 3805, 517, 572, 

4103,4148,4713, 5387,4090,4109,4751, 587, 530, 4739, 4743, 5390, 3861, 4079, 5389, 548, 

4721, 5396,498, 3819, 5406, 5407. F. 4-K (1949.aastal Eesti NSV-st väljasaadetute (kulakute) 

arvestustoimikud). (Handlingar om år 1949 deporterade kulaker från Estniska SSR). S. 2643,1994. 

F. 6-R(1956.a. seadusega rehabiliteertute arvestustoimikud). (Handlingar om rehabiliterade enl. 

1956 års lag). S. 117, 641. Lääne Maa-Arhiiv. (Läänemaas Arkiv). F.193 (Noarootsi Valla TSN 

Täitevkomitee). (Nuckö kommuns exekutivkommitté). N. 1. S. 23. F. 195 (Riguldi Valla TSN 

Täitevkomitee). (Rickul kommuns exekutivkommitté). N. 1. S. 27. F. 430 (Pürksi Küla TSN 

Täitevkomitee). (Birkas bysovjets EK). N. 1-M. S. 2-16. F. 431 (Sutlepa Küla TSN Täitevkomitee). 

(Sutleps bysovjets EK). N. 1-M. S. 1-11. F. 493 (Tuksi Küla TSN Täitevkomitee). (Bergsby 

bysovjets EK). N.l-M. S. 7-13. F. 483 (Vanakula TSN Täitevkomitee). (Gambyns bysovjets EK). 

N.l. S. 12, 14, 15-17. 

Lääne Maavalitsuse Perekonnaseisuosakond. (Läänemaa Länsstyrelses Mantalsskrivningskontor). 

F. 27 (Noarootsi perekonnaregister). (Register för Nuckö). N. 1. S. 154-159. 

Küüditamine Eestist Venemaale. Märtsiküüditamine 1949. "2. osa. (Deporteringen från 

Estland till Ryssland. Marsdeporteringen 1949. 2:a delen). Tallinn, 1999. 

5

BILDANDET AV KOLCHOSER I NUCKÖ OCH RICKUL 



I skriften "Kulakförklaring i Nuckö och Rickul" berördes 

kortfattat vilka åtgärder som vidtogs för att för 

att tvinga in Estlands bönder i kolchoserna. Man upprepade 

allt det som redan, i enlighet med Stalins 

"klokhet", hade hänt i Ryssland. Av det föregående 

kunde man även indirekt se att vid styrningen av jordbruket 

användes dubbla system: jordbruksministeriet 

(som vid vissa tider hade annat namn) med sina underlydande 

organ företrädde regeringsmakten och 

partistrukturerna företrädde den politiska styrningen. 

De senastes ord var det som gällde. I Estland fanns det 

en toppfigur för den politiska styrningen, Estniska 

kommunistpartiets centralkommittés sekreterare för 

koordinering av jordbruket (en ryss eller rysslandsest), 

som direkt befallde över partiets centralkommittés 

jordbruksavdelning. I länet (efter 1950 rajoonen) 

fanns i sin tur en länskommitté och vid denna en jordbruksavdelning. 

Denna leddes i Läänemaa vid tiden 

för kolchosbildningen av Hassan Šeripov, en tjetjen 

som hade förvandlats till röd ryss. Hos kommunstyrelserna 

hade man skapat partikommittéer. 

Hos Läänemaas exekutivkommitté fanns likaledes 

en jordbruksavdelning (som verkade under olika 

namn). Dess chef var under den nämnda tidsperioden 

Endel Tamm, som hade kämpat mot tyskarna. I kommunstyrelserna 

fanns jordbruksavdelningar. 

Alla dessa parti- och styrelsestrukturers uppgift var 

att uppfylla den av de marxistiska toppteoretikerna 

skisserade uppgiften: att likvidera privatägandet inom 

jordbruket. Hurdana de ekonomiska behoven var, det 

tog man inte i beaktande. Stalin hade ju sagt att bönderna 

var den sista kapitalistiska klassen. 

Den första kolchosen i Nuckö bildades den 18 april 

1948. Den var den första i hela länet och den fick 

namnet "Punane Täht" (Röda stjärnan). "Stjärnan" 

förblev under nästan ett år den enda med röd färg, för 

några andra kolchoser bildades inte. Kolchosen "Punane 

Täht" låg i Österby. Vid bildandet av kolchosen 

deltog 11 familjer. Genast därefter, under april månad, 

kollektiviserades egendomarna för 10 gårdar, vilket 

innebar att dessa genast gick in i kolchosen. Vad var 

det för slags gårdar, tillhörde de de förmögnas skara 

eller var de fattiga? Veterligen skulle man enligt den 

stalinistiska teologin i första hand dra in fattigbönderna 

i kolchoserna och så skulle det enligt skrifterna 

även bli i Estland. Handlingarna, som berör den överlämnade 

egendomen (egendom som man tog ifrån 

dem tillsammans med gårdsmarken) för de bönder i 

Österby som gick in i kolchosen, är bevarade. De berättar 

ganska mycket, speciellt om man inte glömmer 

1 

Rev A 2006-11-08 

bort att Nuckö enligt generalplanen låg dåligt till när 

det gällde nivån på jordbruket. 

Till exempel gick från bonden Heinrich Sarapuu 

till kolchosen: en treårig häst; två goda kor; slåttermaskin 

och höräfsa; en plog för två hästar och en för en 

häst samt en specialplog för en häst; en fjäderharv och 

en träharv med järnpinnar; en sädrensningsmaskin; en 

vagn med järnaxlar och en med träaxlar samt en höskrinda 

med träaxlar; hästseldon; av utsäde 280 kg 

blandsäd, 50 kg korn, 130 kg havre och 2 000 kg potatis; 

500 kg hö till hästen, 340 kg halm till korna och i 

tillägg till detta dessutom 370 kg hö och halm. Även 

gårdens bästa och största byggnader tog man till kolchosen. 

H. Sarapuu måste till kolchosen ge en stenladugård 

med stentak, vars värde bestämdes till 8 780 

rubel, och en träbod med spåntak, som värderades till 

1 680 rubel. 

Om vi undantar byggnaderna, så lämnade bönderna 

J. Jürisson, Aurelie Aru och Lammas i övrigt något 

större egendom och Laanemets, Johannes Särg, Elv. 

Kibus, Pishailov och Johannes Ani i övrigt något 

mindre egendom till kolchosen än den tidigare nämnde 

Sarapuu. Endast av den från Ryssland komne Savastveri 

kunde man inte ta mer än ett par hus. 

I kapitlet om Nuckö socken i boken "Läänemaa 

II", som förbereddes för tryckning 1940, står det: 

Jordbrukets nivå är högre i Österby, där man har fört 

in klöver i såningsordningen och ungefär hälften av 

gårdarna har slåttermaskiner med apparater för att 

slå säd. I densamma betonas att enligt uppgifter från 

1939 års jordbruksräkning fanns det i Nuckö kommun 

en slåttermaskin per 6,6 gårdar och i länet en slåttermaskin 

per 4 gårdar. 

Alltså fanns Nuckös mest förmögna gårdar i Österby. 

Varför gav just dessa upp som de första och 

gick in i kolchosen? Jo, det var så, inte bara i Nuckö 

utan i hela Estland, att fattigbönderna stod sist i kön 

för att komma in i kolchosen. Med inträdet i kolchosen 

försökte de förmögnare bönderna befria sig från 

hotet att bli förklarade som kulaker och från rövarmässiga 

skatter och förpliktelser som översteg deras 

förmåga. Till allt detta lades skräcken för en ny deportation. 

Genom att gå in i kolchosen hoppades man 

bevisa sin lojalitet, som skulle ha låtit dem slippa deportationen. 

Fattigböndernas skräck för deportation 

var mindre, för detta gavs motiv i deportationen 1941 

och flera andra nya förehavanden från makten. Även 

skattepressen var inte så hård på fattigbönderna att de 

av två dåliga ting skulle ha valt kolchosen som det 

bästa.

Alla tidigare nämnda åtgärder och talrika skrämseltrick 

gav vissa resultat när det gällde böndernas "frivilliga" 

motiv för att träda in i kolchoserna. Men någon 

avgörande skarp kursändring i riktning mot kolchoserna, 

som för bonden var den mest skrämmande 

riktningen, orkade de inte föra med sig. I Sovjetunionen 

hade man uppnått att alla snabbt gick in i kolchoserna 

efter det att de "antisovjetiska elementen" hade 

sänts till Sibirien. I Estland påbörjade man massdeportering 

den 25 mars 1949 och genast därpå följde den 

så kallade massiva kollektiviseringen. Man gick in i 

kolchoserna byvis (det fanns endast få undantag) och 

som generell regel bildade man en kolchos i varje 

större by. Dessa de första kolchoserna började man 

senare kalla "enby"-kolchoser. Deras likvidering påbörjades 

redan 1950 i samband med ihopslagningskampanjen. 

Medan det den 20 mars 1949 i Estland fanns 

11 042 gårdar (8,2 %) i kolchoserna, så var det den 25 

april 87 305 (64,9 %). I kommunerna Nuckö och 

Rickul var det ännu fler, för där var de fakto tvångskollektiviseringen 

genomförd i slutet av april. Endast 

enstaka gårdar var modiga och förmådde bevara sig. 

Knappt hade deporteringsbilarna med soldater med 

skottberedda bajonettförsedda gevär försvunnit från 

byarna, förrän man i Gutanäs höll ett möte för att bilda 

en kolchos. Mötet anordnades av kommunens partikommittés 

representant H. Timmerman på gården 

Kraavi. Den bildade kolchosen fick namnet "Punane 

Koit" (Röd Gryning). 

Den 30 mars hölls sammanträde i Birkas för att 

bilda en kolchos. Sammanträdet, dit 33 personer hade 

samlats, hölls i bysovjetens lokaler. Den som befallde 

var chefen för länets partikommittés jordbruksavdelning, 

Hassan Šeripov. Han tyckte om att resa till 

Nuckö och Rickul därför att där förstod man bäst hans 

rysk-estniska rotvälska, fastän det inte fanns något 

som var värt att förstå i det som han sade. Kolchosen 

fick namnet "Kangelane" (Hjälten) och som föreståndare 

valdes en lokal bonde, August Pärg. 

Den 31 mars hölls sammanträde i gården Tänava i 

Lyckholms nyby (asundus) för att bilda en kolchos. I 

sammanträdet deltog 30 personer. Tyglarna var i 

kommunens partikommittés representant Meisters 

händer. Kolchosen gavs namnet "Saare" (Lyckholm) 

och föreståndare blev bonden Artur Kari. I kolchosens 

ledning invaldes även Hans Laid, Johannes Sepp, 

Aleksander Viilov och Leida Kõrv. 

Den 1 april bildades kolchoserna "Laht" (Viken) i 

Skåtanäs och "V. I. Lenini nimeline" (V. I. Lenin) i 

Enby. Med den senare slog man med tiden ihop alla 

Nuckös små ekonomienheter (majand). Redan 1976 

kan man kalla Leninkolchosen en jätteekonomienhet. 

Inom dess gränser rymdes fler än sex förutvarande 

gods och till den hörde så gott som 19 enby-kolchoser. 

Tyvärr är det svårt att forska i många av dessa småen- 

2 

Rev A 2006-11-08 

heters uppkomsthistoria och första år, därför att Lenin-kolchosens 

dåvarande bokhållare Lembitu Meriküll 

av okända orsaker förstörde alla dokument från 

kolchosens tidigaste år (och med dem även dokumenten 

för de kolchoser som man först slog ihop med 

Lenin-kolchosen). 

Enby var till 1943 en övervägande svensktalande 

by. Därför var det många som flydde och till deras 

hem kom krigsflyktingar, av vilka flertalet ganska 

framgångsrikt fortsatte jordbruket. En av dessa var 

Jaan Kolju, som man valde till föreståndare vid sammanträdet 

där kolchosen bildades. Sammanträdet, till 

vilket 36 personer hade samlats, hölls i Madasgården. 

I kolchosledningen invaldes även Laine Luht, Arnold 

Niibon (fel förnamn! GB), Meta Mitman och Peter 

Svetlakov. Akterna som gjordes upp vid kollektiviseringen 

av egendomarna är bevarade (F. 469, N. 1, S. 

14). Den största egendomen gick till kolchosen från 

Villem Riibon på Hendrusgården. Värdet av hans 

egendom antecknades till 4 325 rubel. Till kolchosen 

gick två hästar, tre kor, slåttermaskin och höräfsa, ria 

och loge (byggnadernas värde beräknades till 1 200 

rubel). Ganska mycket kunde kolchosen även ta från 

Männikugården, vars jordbruk leddes av Juuli Bruun: 

två hästar, fyra kor, två tjurar, ett ungnöt, djurkedjor 

och hästutrustning, höräfsa, en plog för en häst, två 

vagnar, släde, en mängd vårvete, korn och potatis 

samt spannmålssäckar och en i skogen liggande hölada 

- egendomens värde uppskattades till 3 948 rubel. 

Jaan Kolja kom inte tomhänt till kolchosen från gården 

Pihlamäe: häst, föl, ko, kalv, vagn, fjäderharv, 

plog för en häst, av spannmål råg, ärter, korn, blandsäd 

och potatis - enligt kommissionens uppskattning 

till ett värde av 1 500 rubel. I Enby lät man inte ens 

den från Lindegården deporterade Olga Meeders familj 

släpa iväg med egendomen, utan enligt akten tog 

man till kolchosen en häst, tre kor, får, höns, säd och 

annat. I kommissionen som uppskattade egendomens 

värde hade invalts Toomas Orvik, Oskar Kanarbik, 

Meta Mitman och Tamara Seeman. 

Den 2 april bildades kolchosen "Uus Tee" (Den 

nya vägen) i Dirslätt och "Kevad" (Våren) i Sutlep. 

Samma dag samlade man från Hosby och Gutanäs 18 

personer i Nuckö kyrka och där bildades kolchosen 

"Punane Lipp" (Röda fanan). Till föreståndare valdes 

August Klaanberg och i ledningen valdes, förutom 

föreståndaren, även Friedrich Adelmann, Johannes 

Lutsula, Gustav Palmik och Martin Tambi. Aldrig 

någonsin har nog den hedervärda Nuckö kyrkas urgamla 

väggar hört så ogudaktiga ord som de som den 

gången ljöd från munnen på den partiman som ledde 

sammanträdet (till exempel Stalins upphöjelse till 

något högre än en värdslig varelse). Som datum för 

Röda fanans bildande har även angetts den 6 april, 

men av ett tillfälle har anteckningar om sammanträdet

då kolchosen bildades blivit bevarade (F. 233, N. 1, S. 

130). Där står det den 2 april. 

Den 3 april fick Sutlep sin andra kolchos. Oväntat 

gavs den vackra, och till vassen vid Sutlepsjön sig 

sträckande, marken ett mycket passande namn: "Roovälja" 

(Vassfältet). Tydligen hade partilinjens övervakning 

"slumrat in". Röd färg och stora partimän 

hade försvunnit från synfältet och folket fick med 

minsta ansträngning igenom sin vilja. Samma dag 

bildades även kolchosen "Uus Elu" (Det nya livet) i 

Klottorp och "Kalinini-nimeline" (Kalinin) i Persåker. 

Den 5 april bildades kolchosen "Võit" (Segern) i 

Paskleps nyby. 

Den 6 april bildades kolchosen "Ühiselu" (Gemensamt 

liv) i Paskleps by. Samma månad sammanställde 

man handlingarna över kollektiviseringen av egendomarna. 

De är bevarade. Mest skrattretande är den den 

20 april uppgjorda akten nr 35, som börjar med följande 

ord: Angående egendom mottagen av jordbruksartellen 

Ühiselu i Nuckö kommun från medlemmen 

Hannus Mari. Efter en redogörelse för kommissionens 

sammansättning fortsätter man: Kommissionen ..... 

företog enligt jordbruksartellens stadgar mottagning 

och värdering av den till jordbruksartellen Ühiselus 

medlem, kamrat Hannus Mari, hörande överlämnade 

egendomen och fann att från kamrat Hannus Mari 

fanns det inte en endaste sak att kollektivisera: det 

saknades boskap, inventarier och utsäde. Alltså fanns 

det ingen egendom att motta eller värdera. 

Den 30 april fick Bysholm och Harga kolchosen 

"Lahe" (Viken), fastän de första ansökningarna i dessa 

byar skrevs den 3 april. Bildandes av kolchosen fördröjdes 

av en order från myndigheterna att bilda en 

jordbrukskolchos. Man började skyndsamt förbereda 

den, för deportationsskräcken låg i bakgrunden. Snart 

blev det klart att man även skulle bilda en fiskekolchos, 

där livet skulle vara mycket bekvämare. På eget 

initiativ började man skriva nya ansökningar! På så 

sätt hopades en hel hög dubbelansökningar. Som exempel 

tar vi familjen Niibon. Den 3 april befallde 

partimännen familjen Niibon att skriva följande ansökan: 

Till Nuckö kommuns exekutivkommitté 

Medborgare Niibon, Aleksander Kristjansson 

medborgare Niibon, Lovisa Gustavsdotter 

boplats Nuckö kommun, Harga by 

Ansökan 

Vi, Aleksander och Lovisa Nibon, har bekantgjort 

oss med stadgarna för jordbruksartellen och önskar 

gå med i kolchosen i byarna Harga och Bysholm. Vi 

går med på att kollektivisera våra djur och jordbruksinventarier 

tillsammans med den mark som vi brukar. 

Den 3 april 1949 (Underskrifter A. Niibon, 

L. Niibon) 

Någon dag senare skrev Niibons en ny ansökan, 

denna gång med följande text: 

3 

Rev A 2006-11-08 

Till Estlands fiskeförbund 

Vi, Albert Aleksandersson, Aleksander Kristjansson 

och Lovisa Gustavsdotter Niibon, önskar gå med i 

Harga fiskeartell med vår familj. Vi kollektiviserar 

våra fiskeredskap och båtar. Till jordbrukshjälpenheten 

lämnar vi djur och jordbruksinventarier tillsammans 

med den mark som vi brukar. 

Den 7 april 1949 

(Underskrifter A. Niibon, L.Niibon, A. Niibon) 

Till senast slutet av april begärde man kategoriskt att 

en jordbrukskolchos skulle bildas, och den fick namnet 

"Lahe" (Viken). Men i den kolchosen fanns en 

mängd personer som i huvudsak livnärde sig på fiske. 

Från dem tog man i uppseendeväckande omfattning 

båtar och fångstredskap till kolchosen: sex motorbåtar 

med 4-6 hk Strik- eller Zeilermotorer, sex roddbåtar 

och fem ekor, två stora strömmingsmjärdar med längden 

240 m och djupet 5,5 respektive 7 m, 16 st olika 

mjärdar (höjd 0,9-2,7 m), dessutom även 32 nät, tre 

notar, 32 storfiskenät, 8 100 långrevskrokar och 650 

xxxxx. Kolchosen gavs tillstånd att bilda en fiskebrigad. 

Även i Rickul kommun bildades en kolchos före 

deportationen. Den förrättades i Bergsby och Ölbäck 

den 28 januari 1949. Kolchosens ivriga organisatörer 

var ryska partimedlemmar: kommunens partikommittés 

sekreterare Tšekašov, exekutivkommitténs ordförande 

Feodorov, viceordföranden Tsvetkov, exekutivkommittémedlemmen 

(tidigare partisekreteraren) Vallikov 

och rysslandsesten Ilpus. Representanter från 

länets parti- och exekutivkommittéer kom dem till 

"hjälp". De första åtta ansökningarna är skrivna redan 

i november-december år 1948. Bland dem är endast 

en enda skriven på estniska. Den är sammanställd av 

den från Ryssland komne Paul Sultsing. Kolchosen 

gavs namnet "Lenini-nimeline" (Lenin). 

I Rickul blev kolchoserna i kommunen klara på 

mindre än ett år (om man räknar bort den före deportationerna 

bildade Leninkolchosen). Men inte alla 

byinvånare gick omedelbart in i kolchosen, det fanns 

fortfarande sådana som stod utanför. Det egendomliga 

vid kolchosernas bildande och verksamhet var att det i 

kommunen fanns rikligt med från Ryssland komna 

personer och många av dem hade till och med varit 

kolchosmedlemmar där. 

Den 2 april ägde ett möte rum i Gambyn för att 

bilda en kolchos. Där deltog 26 personer, kolchosen 

gavs namnet "Kalev" (Kalev) och till ordförande valdes 

rysslandsestniskan Linda Liba. Nästan samtidigt 

bildades kolchosen "V. Kingissepa nimeline" (V. 

Kingissepp) i de nästan folktomma byarna Höbring, 

Kervet, Derskogen och Valp. Protokollet från kolchosens 

andra stämma, som är daterat den 6 april 1949, är 

bevarat. Till ordförande valdes Peter Vallikov. I kolchosen 

samlades under de två första månaderna endast

12 familjer. Det fanns få djur, endast fem kor. Den 17 

juni bestämde man sig för att slå ihop V. Kingisseppkolchosen 

med Kalev, för det räckte inte bara med 

namnen på tomma byar för att bilda en kolchos. 

I Kalevkolchosen fanns det efter den 17 juni 33 

familjer, men bland dem fanns det mycket stora skillnader 

i tänkesättet. De gamla Rickulfamiljerna som 

hade blivit kolchosmedlemmar försökte arbeta på 

samma sätt som de under hela sitt liv hade gjort på 

sina jordlappar. De som tidigare hade arbetat på kolchoser 

i Ryssland började genast utnyttja sina "erfarenheter". 

Arbetsdisciplin högaktade man inte, egenmäktigheterna 

var många. På våren samlade man 

t.o.m. inte in så mycket utsäde att man fick sådden i 

jorden. Utsädet lånade man från staten. De kollektiviserade 

jordbruksredskapen spred man ut eller förstörde, 

så att man ofta inte visste var en omedelbart behövlig 

plog eller harv eller ett seldon fanns. Vid skördetiden 

gick en mängd spannmål till spillo. Till exempel 

"glömde" man att skörda 400 kg råg och den blev 

fördärvad. Efter den första spannmålsskörden tvingades 

Linda Liba att avgå som ordförande, och som 

ordförande valdes Viktor Vatser. 

Trots konflikterna och förödelsen fortsatte man allt 

framgent med att tvinga in dem i kolchosen, som hade 

stått utanför och som förstod att kolchosen skulle man 

fortsatt undvika så länge som det fanns den minsta 

möjlighet. De ryska kommunledarna fann på att man 

inte skulle låta de bönder som stod utanför kolchosen 

bo kvar mitt i kolchosens mark. Kolchosledningen 

fattade ett beslut i vilket de bad kommunens exekutivkommitté 

omplacera flera bönder som bodde inom 

kolchosområdet. I första hand fanns bland dem Antonia 

Uusen med fyra barn, Jaansalu och Elfriede Sirul. 

Omplaceringen skulle ha inneburit att de skulle ha 

tvingats lämna hemmet och flytta till en plats någonstans 

i närheten. Men de skulle inte ha fått tillstånd att 

bo i en stad, dit de gärna skulle ha flyttat, för där skulle 

de ha fått en säker lön. För att få bo kvar under sitt 

tak gick de snabbt in i kolchosen. I tillägg till de redan 

nämnda fanns det flera som försökte hålla emot, men 

ändå tvingades man ta kolchosvägen 1950 och t.o.m. 

senare. 

I början av april bildades kolchosen "Uus Elu" 

(Det nya livet) av bönderna i Paj, Haversved och 

Rickul by. På sina ställen står att det skedde den 11 

april, men protokoll från stämmorna och ledningens 

möten finns bevarade. De går förvisso inte djupt, men 

ger ändå en allmän orientering. I protokollboken är 

protokollet från den första stämman inte bevarat, men 

i protokollet från den andra stämman sägs att vid bildandemötet 

den 3 april deltog 23 personer och att 

kolchosens ordförande är Paul Tamm. Redan den 24 

april valde man en ny ordförande, Ivan Orehhov. Att 

man valde en ryss till ordförande syns vara ganska 

naturligt, eftersom det ryska språket var allmänt spritt. 

4 

Rev A 2006-11-08 

Till exempel är alla sammanträdesprotokoll och andra 

dokument skrivna på ryska. Bevarade är 31 akter om 

kollektivisering av egendom och av dem kan man se 

att levnadsvillkoren var mycket torftiga. Endast från 

de förmögnaste kunde kolchosen ta häst och ko. 

Den 9 april höll innevånarna i Norrby, Söderby 

och Lucksbyn ett möte i skolhuset i Rickul för att 

bilda en kolchos. Kolchosen fick som resultatet av 

långa diskussioner namnet "Edasi" (Framåt). Diskussion 

blev det därför att partimännen som hade anordnat 

mötet försökte att ge den namnet "Bolševik" (Bolsjevik) 

(bolsjeviker kallades de som under Stalintiden 

tillhörde partiet), men folket var stenhårt mot detta. 

Det lönade sig heller inte att skapa förvirring genom 

att använda sig av ryska språket, för det var tillräckligt 

många som kunde det. Det fanns tre kandidater till 

kolchosordförandeposten. Till ordförande valdes enhälligt 

Roland Kaljulaid. Förutom honom valde man i 

kolchosledningen in Ivan Kivi, Leida Laksberg, Erna 

Pass, Artur Tropp, Michail Tust och Joosep Uusen. 

Den 14 april sammanställdes kolchosen "Uus 

Rooslepa" (Nya Roslep) i Roslep och något senare 

fiskekolchosen "Partisan" (Partisan) i Spithamn. Därmed 

hade kolchoserna i Rickul kommun bildats. 

Som vi kan se bildades kolchoserna på ett standardiserat 

sätt. Som generell regel gällde att man först 

skulle bilda en initiativgrupp i kommunalhuset under 

ledning av någon partiman med uppgift att förbereda 

ett bildandemöte. Efter deportationen hann man ofta 

inte göra detta, för människorna församlades vid första 

tillfälle. Överallt började ljuda värderingen av den 

illavarslande situationen: "Döden här eller i Sibirien". 

Tanken var den att i Sibirien väntade elände och död, 

och fastän inget var bättre i kolchosen, så var det lättare 

att dö i hemlandet. 

Bildandemötet leddes av en person med partibok. 

Först diskuterades ett exempel på kolchosgrundstadgar, 

som benämndes typgrundstadgar. I det första 

kapitlet förpliktas man att segra över kulaker och andra 

fiender och göra kolchosen bolsjevistisk och alla 

kolchosmedlemmar välmående. I det andra kapitlet 

behandlas marken och dess förändring till ett kollektivt 

markområde. Man fastställer arealen på den trädgårdsmark 

som fick användas för privat bruk till icke 

över 0,5 ha. Till slut blev trädgårdsmarkens areal ändå 

0,6 ha. 

I det tredje kapitlet talas om djur och produktionsmedel 

(jordbruksinventarier, byggnader). För personligt 

bruk tillåts en ko, ett ungnöt, en sugga med kultingar, 

upp till 10 får och getter, tamfågel och upp till 

20 bikupor. Det fjärde kapitlet behandlar kolchosledningens 

verksamhet och det femte kolchosens medlemskår. 

I de sjätte och sjunde kapitlen förklaras användandet 

av kolchosens produktion, arbetsregler, 

arbetsbelöning och arbetsdisciplin. Det sägs (och så 

blev det även) att varje arbete, till exempel plöjning

av ett hektar, mjölkning av en liter mjölk osv., 

värderas i normdagar.... Fördelningen av inkomsterna 

mellan kolchosmedlemmarna sker uteslutande 

i förhållande till av varje medlem utfört antal 

normdagar (fetstilen markerad av författaren - 

AL). 

Det sista, åttonde, kapitlet beskriver kolchosens 

ledning och skötsel. Som det högsta ledningsorganet 

förklaras stämman, som väljer kolchosordförande och 

kolchosledning för den ständiga ledningen samt revisionskommission. 

Grundstadgarna och verkligheten 

gick inte ihop i mycket. Folket intresserade sig första 

hand för hur mycket trädgårdsmark man fick och hur 

många djur som man fick hålla, för av detta berodde 

direkt det dagliga brödet, eftersom man visste att från 

kolchosen fanns det inte mycket att få i arbetslön. 

Efter diskussionerna om grundstadgarna, eller rättare 

sagt bekantgörandet av dem, namngav man kolchosen 

och därefter följde valen. I de första, små, 

kolchoserna valde man som ordförande någon lokal 

ivrig bonde eller bondkvinna, som i början i viss mån 

fick driva verksamheten enligt sin vilja och sitt förstånd. 

På befallning höll man förvisso långa stämmor, 

där man under den mest brådskande arbetstiden skulle 

diskutera från kommunen eller länet komna krav från 

överheten på lyckönsknings- och tackbrev och telegram 

till den stora ledaren och läraren kamrat Stalin, 

anta till intet förpliktande och luftiga socialistiska 

förpliktelser, "avslöja kulaker och deras skadliga 

verksamhet", lyssna på föredrag om Mitjurin-läran 

och andra "stora visdomar", bilda arbetsgrupper för 

politiskt arbete och väggblad osv., men som allmän 

regel var det människor som var vana vid att arbeta 

och som gjorde det. Men redan under kolchosens första 

verksamhetsår visade det sig att nog satte man 

normdagarna på papperet, men belöningen för dem 

blev knapp vid årets slut. Oundvikligen måste det bli 

så, för under Stalintiden strävade man efter att utveckla 

industrin och andra näringslivets grenar på jordbrukets 

bekostnad. Genom låga inköpspriser, som inte 

täckte tillverkningskostnaderna, tog man bort förtjänsten 

från jordbruket. Det skedde på så sätt att för kolchoserna 

bestämde man obligatoriska normer för hur 

mycket av resultatet av jordbruket som man skulle 

sälja till staten, något som egentligen betydde att man 

nästan skänkte bort det. Bristen täckte man genom att 

minska kolchosmedlemmarnas arbetsförtjänst, för 

vilket det inte gällde några begränsningar. 

*** 

År 1950 satte man på ÜK(b)P:s befallning igång en 

kampanj för att slå ihop kolchoserna. Genom detta 

ökades antalet överhetspersoner. Till kolchoserna 

började allt oftare komma alla möjliga representanter, 

man gav varandra motsägande normativ och direktiv, 

man började införa ”undergörande” arbetsmetoder. 

5 

Rev A 2006-11-08 

Lantfolket lät man inte längre bestämma någonting 

själva. 

Som de första slog man den 3 april 1950 ihop Klottorps 

och Persåkers kolchoser "Uus Elu" och "Kalinini-nimeline". 

Man behöll det senare namnet, alltså 

kolchosen "Kalinini-nimeline". Ett par dagar senare, 

dvs. den 5 april, slog man ihop "Võit" i Pasklep och 

"Punane Lipp" i Gutanäs. Namnet "Punane Lipp" 

behölls. 

Följande månad förenades först "Punane Täht" i 

Österby och "Laht" i Skåtanäs. Den 11 juni hölls en 

gemensam stämma för de två kolchoserna. För att leda 

ihopslagningen hade hjälten från Velikije Luki, Albert 

Kariste, kommit från Hapsal. Han hade vid den tidpunkten 

blivit chef för länets partikommittés jordbruksavdelning. 

Närvarande tillsammans med honom 

var Nuckö kommuns exekutivkommittés ordförande 

och Birkas bysovjets ordförande. De båda kolchoserna 

hade tillsammans 96 medlemmar, varav 74 var närvarande. 

Ihopslagningen gick som överheten ville. Naturligtvis 

"tyckte alla om" namnet "Punane Täht" och 

det namnet bestod. 

Vid valet av ordförande bröt ett allvarligt ordkrig 

lös, för man satte upp två kandidater – Johannes Särg 

och Otto Joost, som båda ville bli ordförande. Särg 

och Joost hade båda upprätthållit tjänster i den 1948 

bildade "Punane Täht", Särg som ordförande och Joost 

som vice ordförande. Därvid var Särg en lång tid 

på kolchosordförandekurser och Joost använde då i 

full utsträckning rättigheterna som ordförande. Det 

tyckte Joost om och han gick skyndsamt in i partiet 

(Sovjetunionens kommunistparti), för att försäkra sig 

om platsen som ordförande. Vid ihopslagningsmötet 

smutskastade Joost Särg före omröstningen. Han sade 

i sitt anförande: "Särg har försnillat 1 454 rubel från 

kolchosen och har haft dem i sin ficka i över tre år. 

Om han inte vore skyldig skulle han för länge sedan 

ha rentvått sig och krävt att den skyldige upptäcks. 

Dessutom har Särg tagit 100 rubel av kolchosmedlemmen 

Jaan Kurg för ett statslån och hittills inte gett 

honom någon obligation för detta. Han har varit verksam 

i hemvärnet och jag stöder inte Särg som kolchosordförande." 

Detta anförande är ett typiskt exempel 

på hur Joost började tränga sig fram för att bli 

kolchosordförande, utan att sky några medel på vägen. 

Andra talare berömde Joost som en duktig arbetskarl 

på åkern och kontoret, men samtidigt klagade man på 

att han hade en alltför hetsig karaktär. Partiledaren 

Kariste sade kategoriskt - partiet godtar inte Joost. 

Men det är på sin plats att tillägga att redan någon tid 

senare började även från hans mun ljuda annorlunda 

ord om Joost. Till ordförande valdes Särg. 

Den 14 juni 1950 slog man ihop tre kolchoser: Kolanäs 

kolchos "Punane Koit", Birkas kolchos "Kangelane" 

och Lyckholms nybys kolchos "Saare". Namnet 

blev "Punane Koit".

I slutet av 1950 slog man även ihop "Lenininimeline" 

i Bergsby och Ölbäck, "Uus Rooslepa" i 

Roslep och den som fiskekolchos bildade "Partisan" i 

Spithamn. Av de tre kolchoserna blev fiskekolchosen 

"F. E. Dzeržinski nimeline" (F. E. Dzeržinski). 

Kampanjen för att slå ihop kolchoserna fortsatte 

1951. Redan den 12 januari tog man åter itu med "Punane 

Täht" och "Punane Koit", som året innan hade 

gått igenom ihopslagning. Av dem förenade man "Punane 

Täht" helt och hållet och "Punane Koit" delvis 

med "V. I. Lenini nimeline"-kolchosen. 

Den 7 februari förenade man kolchoserna "Punane 

Lipp", "Lahe" och "Ühiselu" och den resterande delen 

av "Punane Koit" till kolchosen "K. J. Vorošilovi nimeline" 

(K. J. Vorosjilov). Till ordförande valdes Otto 

Joost. 

Den 2 april gick "Uus Tee", "Kevad" och "Roovälja" 

ihop och gavs namnet "Tasuja" (Hämnaren). 

I den tidigare Rickul kommun (kommunerna utplånades 

i september 1950 – A. L.) slogs "Edasi", 

"Kalev" och "Uus Elu" ihop den 2 februari. Den förenade 

ekonomienheten benämndes "S. M. Kirovi nimeline"-kolchosen 

(S. M. Kirov). I dessa småkolchoser 

hade personer som kommit från Ryssland varit 

tongivande. Till exempel höll man den 18 augusti 

1950 stämma i "Kalev"-kolchosen. Där deltog som 

högsta överhetsperson länets exekutivkommittés ordförande 

Karl Frei, som även han hade kommit från 

Ryssland. Han sade: " ... Först och främst faller det 

mig i ögonen, att ni alla tidigare har tillhört en kolchos 

och borde veta om kolchosordningen, men här tvistar 

och debatterar ni inbördes. ... Det finns många brister 

.... spannmålsskörden visar att vårsådden gjordes dåligt, 

foderplanen har inte uppfyllts. I er kolchos finns 

två läger och dessemellan ett tredje, därför är det 

mycket friktioner och kolchosen har fullständigt hamnat 

i oreda". Man valde en ny ordförande, Aleksander 

Klopp. Han blev den tredje på nästan ett och ett halvt 

år. A. Klopp sade på stämman den 10 september att 

säden skördar man mycket slarvigt. Han yttrade: 

"Stackarna är dåligt gjorda, släpper igenom regnet. 

Skyldiga lär vara ordföranden och brigadören, men 

ordföranden och brigadören kan inte göra varje stack 

själva". I stämmans beslut är noterat en brist på 733 

ton hö och att det krävs slåtter av vass. Det är inte att 

undra på att redan 1950 års normdagslön blev mycket 

liten. Om man hade orkat med 300 normdagar (ungefär 

så mycket var det), då fick man som årslön några 

hundra kilo råg och en smula mer potatis, inte en enda 

kopek i kontant lön eller något annat. Situationen var 

lika katastrofal i kolchoserna "Edasi" och "Uus Elu". I 

slutet av 1950 skrev medlemmen Salme Eidesk i kolchosen 

"Uus Elu" följande ansökan: 

Till ledningen för kolchosen "Uus Elu" 

Medborgaren Salme Eidesk 

6 

Rev A 2006-11-08 

Boplats kolchosen "Uus Elu", Rickul by 

Ansökan 

Var vänlig och låt mig slippa vara medlem i kolchosen 

"Uus Elu", för jag kan som ensam arbetande inte 

föda min familj. 

Var vänlig och tillfredsställ min ansökan 

Den 28/12 1950 

(Undertecknat Salme Eidesk) 

Ansökan från Salme Eidesk, som hade att försöria en 

familj på tre personer, torde berätta sanningen om 

situationen i kolchosen. I de kolchoser, där den ursprungliga 

befolkningen var tongivande, fick man 

ändå vid den tiden en smula bättre lön. 

Den från Österby bördiga Astrid Feodorov (flicknamn 

Mitman) förklarar i sina minnen, som är satta på 

skrift i den av Ain Sarv sammanställda ”Från skuggornas 

värld – åter till livet”, situationen på följande 

sätt: Rysslandsester som fördes hit var redan demoraliserade. 

De hade redan varit med i kolchoser, lidit, 

fått smaka ris och var mycket aggressiva. Inte alla 

förstås men tillräckligt många för att förstöra livet 

här. Man fick inte tala svenska, då blev man hånad 

och utskrattad. 

Det var det som gjorde så ont, att de trängde ut 

vårt folk härifrån. De hade redan lärt sig hur man 

levde i en kolchos. De lokala invånarna arbetade i 

kolchosen liksom åt sig själva, man slog hö under 

varje buske, man skylade de sista sädesaxen och 

"klappade" dem för att det skulle vara snyggt och 

slätt, åkrarna plöjdes i rät vinkel, allting gjordes som 

det skulle. Men främlingarna bara struntade i allting. 

Lokalbefolkningen var rädda om hästar och redskap 

men de var liksom glada när vagnen gick sönder igen 

och hästen dog, då behövde man inte arbeta. En sådan 

psykisk terror var deprimerande. 

Jag har tänkt många gånger att om den ursprungliga 

befolkningen hade funnits kvar, då hade det inte 

gått så illa, då hade folk hållit ihop. Men nu uppstod 

två läger – det ena sparade det som fanns kvar, det 

andra rev allting (bokens översättning – G B). 

År 1950 skedde ytterligare två ihopslagningar: den 

16 februari slogs "V. I. Lenini nimeline" och "K. I. 

Vorošilovi nimeline" ihop. I och med detta hade människorna 

i 10 byar förenats. Och åter fick kolchosen 

namnet "V. I. Lenini nimeline" och åter blev Otto 

Joost ordförande. Den 21 februari slog man i Sutlepområdet 

ihop kolchoserna "Tasuja" och "Kalinini 

nimeline", och kolchosen började bära namnet "M. I. 

Kalinini nimeline" (M. I. Kalinin). Med detta var den 

första sammanslagningskampanjen avslutad. Den kom 

på nytt på dagordningen i en avlägsnare framtid. 

I och med detta kvarstod fram till 1965 fyra kolchoser 

i de tidigare kommunerna Nuckö och Rickul: 

"V. I. Lenini nimeline" kolchos, "M. I. Kalinini nime-

line" kolchos, "S. M. Kirovi nimeline" kolchos och 

"F. E. Dzeržinski nimeline" fiskekolchos. Tongivande 

bland dessa blev "V. I. Lenini nimeline", och detta 

tack vare ordföranden Otto Joost. Med kommunistiska 

floskler befäste han sina positioner, så att han 1955 

t.o.m. invaldes som delegat i Estlands högsta sovjet. 

Den säkra positionen använde han emellertid till att 

med järnhård hand styra kolchosen och leda dess arbete, 

och ofta till att kringgå de dummaste befallningarna 

och förordningarna. 

Källor och litteraturhänvisningar 

Läänemaas arkiv: 

F. 233 – Läänemaa TSN TK Põllumajandusosakond: 

N. 1, S. 1, 2, 3, 113, 127, 128, 129, 130, 131. 

F. 461 – Kirovi-nim. kolhoos (koondfond) 1949-1965: 

N. 1, S. 1, 2, 3, 6, 8, 9, 11, 12, 13, 15, 19, 20, 21, 26, 

34. 

F. 469 – V. I. Lenini nim. kolhoos (koondfond) 1949- 

1993: N. S. 1, 4, 5, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 30, 33, 

53, 59. 

Litteratur: 

Eesti ajalugu ärkamisajast tänapäevani, sid. 247-258. 

Sammanställd av Silvi Õispuu. Tallinn 1992. 

Eesti NSV Ülemnõukogu saadikukandidaat Otto 

Joost. Stalinlikul teel (Hapsalrajoonens tidning) den 

11 augusti 1955. 

Johannes Kaubi. Eesti põllumajandus 1940-1990. 

Internet, 

http://www.okupatsioon.ee/1940/pollumajandus.html. 

Läänemaa II, Noarootsi kihelkond. Tallinn 1940. Manuskript 

i Eesti Teaduste Akadeemia Teaduslik Raamatukogu. 

Varjusurmast tõusnud – eestirootslaste ja eestirootsi 

alade saatustest pärast Teist maailmasõda (Från skuggornas 

värld – åter till livet – om svenskars och 

svenskbygders öden i Estland efter andra världskriget). 

Sammanställd av Ain Sarv. Tallinn: Huma 1994, 

sid. 57, 72. 

Översättningstabell för ortnamn i Nuckö socken. 

Kustbon mars 1955, sid. 12. 

7 

Rev A 2006-11-08

TYPSTADGAR FÖR JORDBRUKSARTELL 


Rev A 2006-11-08 

"Typstadgar för jordbruksartell" är den "handbok" som reglerade hur kolchosernas skulle bildas och organiseras 

och hur verksamheten skulle bedrivas. "Artell", som är ett låneord till estniskan från ryskan, är ett samlingsbegrepp 

för kollektivt ägda ekonomiska enheter, som jordbrukskolchoser, fiskekolchoser och andra. Varje kolchos 

fick sitt eget exemplar av handboken, där kolchosens namn, byn och rajoonen hade skrivits in för hand. 

I. SYFTEN OCH UPPGIFTER 

1. De i Rosleps by, Rickul rajoon, verksamma bönderna 

förenar sig av egen fri vilja i en jordbruksartell 

för att med förenade produktionsmedel och förenad 

kraft förverkliga kollektiv, dvs. gemensam, ekonomi, 

uppnå fullständig seger över kulaker och över alla 

arbetarklassens försvagare och fiender, uppnå fullständig 

seger över brist och obildning, över kvarblivandet 

i individuellt småjordbruk, uppnå hög avkastning 

av arbetet och med detta skapa ett bättre liv för 

kolchosmedlemmarna. 

Kolchosvägen, den socialisiska vägen, är för de arbetande 

bönderna den enda rätta vägen. Artellmedlemmarna 

förpliktar sig att förstärka sin artell, arbeta hederligt, 

dela på kolchosens inkomster i enlighet med 

utfört arbete, skydda den kollektiva egendomen, vårda 

kolchosens egendom, vårda traktorer och maskiner, 

väl vårda om hästarna, uppfylla de uppgifter som av 

staten har pålagts arbetare/bönder - och därmed göra 

sin kolchos bolsjevistisk och alla kolchosmedlemmar 

välmående. 

1 

II MARKEN 

2. Alla gränser som tidigare avskilde artellmedlemmarnas 

markområden slopas, och alla åkrar förenas i 

ett gemensamt markområde, som står till artellens 

kollektiva förfogande. 

Artellens mark (liksom all annan mark i Sovjetunionen) 

är statens egendom, dvs. hela folkets egendom. I 

enlighet med statens arbetar/bondelagar tillförsäkras 

den artellen för grundläggande (põhiline), dvs. evigt, 

brukande och den får inte köpas eller säljas eller hyras 

ut av artellen. 

Till varje artell ges av rajoonsovjetens exekutivkommitté 

en statlig akt angående markens eviga brukande, 

i vilken bestäms storleken på den mark som står till 

artellens förfogande och dess exakta gränser, varvid 

det inte är tillåtet att minska markytans storlek, tillåtet 

är endast att utöka den – antingen med ledig mark från 

statens markfonder eller med en privatbondes överblivna 

mark, under villkor av att därvid inget lappjordbruk 

tillåts. 

Av den för jordbruksanvändning dugliga gemensamma 

marken ges till varje kolchosfamilj för personligt 

bruk ett litet markstycke vid husen som trädgårdsland 

(grönsaks- och fruktträdgård). 

Storleken på den trädgårdsmark som står till kolchosfamiljens 

personliga förfogande (borträknat markytan 

för bostadshusen) kan vara från 1/4 ha till 1/2 ha, i 

enskilda rajooner emellertid upp till 1 ha, beroende av 

villkoren i oblasten eller rajoonen, något som bestäms 

av rådsrepublikernas folkkommissarier för jordbruket 

på grundval av föreskrifter från Sovjetunionens Folkkommissariat 

för jordbruksfrågor. 

3. Artellens gemensamma markyta får under inga 

förhållanden göras mindre. Att ge artellmark till medlemmar 

som lämnar artellen är förbjudet. De som 

lämnar artellen kan endast få mark från den lediga 

marken i statens markfonder. 

Artellens åkermark uppdelas i fält i enlighet med den 

fastslagna växtföljden. På växtföljdsfälten ges till 

varje åkerarbetsbrigad att odla en fast åkerdel under 

hela växtföljdens varaktighet. 

I kolchoser, där det finns stora boskapsenheter, kan 

man vid behov, då mark finns i tillräcklig mån, avskilja 

vissa markstycken som tilldelas boskapsenheten

och som används för odling av foder för boskapsenhetens 

boskap. 

III PRODUKTIONSMEDEL 

4. Alla arbetsdjur, jordbruksinventarier (plogar, såningsmaskiner, 

harvar, tröskverk och slåttermaskiner), 

utsädesreserver, djurfoder kollektiviseras i erforderlig 

utsträckning för att försörja den gemensamma boskapen, 

för artellens verksamhet erforderliga ekonomibyggnader 

och alla företag för bearbetning av jordbruksresultatet. 

Ej gemensamt, och för kolchosfamiljens personliga 

bruk, kvarstår: bostadshus, personliga boskapsdjur 

och tamfåglar och de byggnader som krävs för skötsel 

av kolchosfamiljens personliga boskapsdjur. 

När jordbruksinventarierna kollektiviseras kvarlämnas 

behövliga mindre jordbruksinventarier för artellmedlemmarnas 

personliga bruk för skötseln av trädgården. 

Av de kollektiviserade arbetsdjuren avdelar artellstyrelsen 

vid behov några hästar, som artellens medlemmar 

mot betalning kan använda för personligt bruk. 

Artellen organiserar en blanddjursuppfödningsproduktionsenhet 

eller, i det fall att det finns en stor mängd 

boskapsdjur, flera specialiserade djuruppfödningsproduktionsenheter. 

5. För varje kolchosfamilj kan i sädes-, bomulls-, 

sockerbetes-, lin-, hamp-, potatis- och grönsaks-, 

te- och tobaksrajooner för personligt bruk 1 ko, upp 

till 2 ungdjur, 1 sugga med smågrisar, om artellens 

styrelse anser det vara behövligt, 2 suggor med smågrisar, 

tillsammans upp till 10 får och getter, tamfågel 

och kaniner i begränsat antal och upp till 20 bikupor. 

(Här har överhoppats en lång beskrivning över hur 

antalet djur för personligt bruk varierar i olika delar 

av Sovjetunionen. GB) 

IV ARTELLEN OCH DESS STYRELSES 

VERKSAMHET 

6. Artellen förpliktigas att sköta sin kollektiva ekonomienhet 

enligt planen, noggrant uppfyllande arbetarnas/böndernas 

av myndighetsinstitutioner fastställda 

jordbruksproduktionsplaner och artellens förpliktelser 

mot staten. 

Artellen förpliktas att noggrant uppfylla: sånings-, 

åkerplöjnings-, ogräsrensnings-, skörde-, trösknings- 

och höstplöjningsplaner, som sammanställs i betraktande 

av kolchosens tillstånd och egenheter, likaledes 

även de statliga planerna för utveckling av djuruppfödningen. 

Styrelsen och alla artellens medlemmar förpliktas att: 

a) öka kolchosåkrarnas avkastning genom inrättande 

av en korrekt växtföljdsordning och fasthållande vid 

2 

Rev A 2006-11-08 

denna, genomförande av djupplöjning, utrotning av 

ogräs, god åker- och vårplöjning och med utvidgande 

av denna, vid rätt tidpunkt insatt och omsorgsfull 

ogräsrensning av teknikkulturer, utsättning av bomullsplantor 

vid rätt tidpunkt, gödsling från djuruppfödningsproduktionsenheterna 

och även med gödsel 

som kan fås från kolchosfamiljerna och med konstgödsel, 

försvar mot jordbrukets skadegörare, att vid 

den rätta tidpunkten skörda med omsorg och utan 

spill, skötsel och rengöring av befuktningsinredningarna, 

skogsskötsel, skydd av åkrarna genom plantering 

av skogsremsor och genom strängt fasthållande vid de 

av de lokala jordbruksorganisationerna fastslagna 

argrotekniska reglerna. 

b) välja för sådden den bästa säden och rensa den från 

varjehanda skräp, vårda den omsorgsfullt mot stölder 

och fördärv, bevara den i de renaste och mest vädrade 

utrymmena, utvidga odlingsytan med utsäde av bästa 

sort. 

c) utvidga odlingsytan genom användning av all mark 

som står till artellens förfogande, förbättring och uppodling 

av icke brukad mark, nyuppodling av mark och 

genomförande av kolchosens interna jordförordning. 

d) på kollektiv grundval helt och fullt använda samtliga 

existerande transportmedel, alla inventarier, jordbruksredskap, 

säd och andra produktionsmedel som 

tillhör artellen, och likaledes samtliga traktorer, motorer, 

tröskverk, kombainers och andra maskiner, som 

av staten genom maskin/traktorstationerna har getts 

till arbetarna/jordbrukarna som hjälp till kolchoserna, 

väl sköta kollektiviserade levande och döda inventarier 

och sträva efter att kollektivets djur och inventarier 

skall vara i gott skick. 

e) organisera boskapsenheter och, där så är möjligt, 

även hästuppfödningsenheter, utöka djurantalet i dessa 

enheter, genomföra avelsarbeten och höja boskapens 

produktivitet, ge till de medlemmar, som arbetar hederligt 

i artellen, hjälp vid anskaffande av kor och små 

husdjur, använda goda hanavelsdjur inte endast för 

kolchosens boskap utan även vid betäckning av artellens 

medlemmars boskap för privat bruk, uppfylla 

gällande föreskrifter från djurtekniker och veterinärer. 

f) utöka produktionen av djurfoder, förbättra slåtter- 

och betesmarker, hjälpa de av artellens medlemmar 

som med pliktkänsla deltar det kollektiva arbetet, och 

göra det möjligt för dem, för vilka det är genomförbart, 

att använda kolchosens betesmarker och ge dem 

möjlighet att utgående från antalet arbetsdagar få djurfoder 

till de djur som de har för personligt bruk. 

g) utveckla alla andra jordbruksområden enligt de 

lokala naturliga förutsättningarna och den privata 

produktionen i enlighet med rajoonens villkor, hålla i

ordning och rensa befintliga dammar, anordna nya 

dammar och organisera fiskodling i dem. 

h) organisera uppförandet av jordbruksbyggnader och 

kollektiva byggnader i kollektiv ordning. 

i) höja artellmedlemmarnas arbetsskicklighet och 

hjälpa kolchosmedlemmarna bland dem att förbereda 

sig för att ingå i arbetsstyrkan som brigadörer, traktorförare, 

kombainerförare, bilchaufförer, veterinärfältskärer 

(veterinaarvelsker) och sanitärer, hästskötare, 

svin- och boskapsskötare, fårskötare, herdar och i 

kolchoslaboratorierna. 

j) höja artellmedlemmarnas kulturella nivå, utöka 

användningen av tidningar, böcker, radio och film i 

kolchosen; bilda klubbar, bibliotek och lässalar; anlägga 

bastur och frisersalonger; resa ljusa och rena 

lagerbyggnader på åkrarna, ordna byvägar, plantera 

olika typer träd längs dem, men speciellt fruktträd; ge 

kolchosmedlemmarna medhjälp vid anordnandet av 

bostadshus och förskönande av dessa. 

k) dra med kvinnorna in i kolchosarbetet och artellens 

kollektiva liv, befordra begåvade och erfarna kvinnliga 

kolchosmedlemmar till arbete som ledare, genom 

möjligheten att befria dem från hemarbetet genom att 

grunda barnkrubbor, lekplaner och liknande. 

V MEDLEMMARNA 

7. Mottagande som medlem i artellen sker vid artellens 

medlemsstämma, som fastställer den av styrelsen 

framlagda förteckningen över nya medlemmar. 

Som artellmedlem kan inträda alla arbetare, såväl 

kvinnor som män, som har fyllt 16 år, 

I artellen tas inte emot kulaker eller någon person som 

har fråntagits rösträtten. 

Anmärkning: Avvikelser från dessa regler är tillåtna: 

a) för de barn till en person som har förlorat rätten, om 

de sedan flera år har sysslat med för samhället nyttigt 

arbete och arbetar plikttroget. 

b) för de före detta kulaker och deras familjemedlemmar, 

som på ett sovjet- och kolchosfientligt sätt har 

utträtt och som bortsända till en ny boplats under 3 år 

med hederligt arbete och med sitt stöd för sovjetmaktens 

verksamhet har visat att de har bättrat sig. 

Privatjordbrukare, som under de 2 närmast föregående 

åren innan inträdet i artellen har sålt sina hästar och 

som inte äger utsäde, tar artellen emot under villkor 

att de tar på sig förpliktelsen att under sex år betala 

priset för hästen av sina inkomster och för utsädet in 

natura. 

8. Uteslutning från artellen kan ske endast genom 

beslut av en artellstämma, i vilken deltar åtminstone 

2/3 av artellens totala medlemsantal. Av protokollet 

3 

Rev A 2006-11-08 

från stämman skall obligatoriskt framgå hur många 

kolchosmedlemmar som deltog i stämman och det 

antal som röstade för uteslutning. I det fall att en artellmedlem 

överklagar beslutet om uteslutning till 

rajoonsovjetens exekutivkommitté, beslutar slutligiltigt 

rajoonsovjetens exekutivkommittés presidium i 

närvaro av artellstyrelsens ordförande och den klagande. 

VI ARTELLENS MATERIELLA EGENDO- 

MAR 

9. De som inträder i artellen måste som kontant inträdesavgift 

betala 20-40 rubel per familj, beroende av 

hushållets förmögenhet. Inträdesavgifterna sätts in i 

artellens odelbara fond. 

10. Av värdet av artellmedlemmarnas kollektiviserade 

egendom (arbetsdjur, inventarier, ekonomibyggnader 

etc) avsätts 1/4 till 1/2 till artellens odelbara fond, 

varvid procentantalet till det odelbara kapitalet är större 

för förmögnare hushåll. Den resterande delen av 

egendomen tas i anspråk för medlemmens andel. 

Till en artellmedlem, som lämnar artellen, gör styrelsen 

upp en sluträkning och återlämnar till honom delbetalningen 

i pengar, varvid man endast kan ge mark 

till den utträdande utanför artellens område. Sluträkningen 

regleras vanligtvis efter räkenskapsårets slut. 

11. Av det av artellen erhållna skörderesultatet och 

resultatet av djuruppfödningen skall artellen: 

a) uppfylla sina förpliktelser mot staten vad gäller 

obligatoriska försäljningsnormer och återbetalning av 

utsädeslån, betala in natura till maskin/traktorstationen 

för av maskin/traktorstationen utfört arbete i enlighet 

med slutna avtal, som har laga kraft, och uppfylla 

slutna överenskommelser. 

b) lagra säd för sådd och foder till föda för djuren 

under hela året och även, med anledning av missväxt 

och foderbrist, skapa orörda, varje år förnyade sädes- 

och foderfonder med 10-15 % av det årliga behovet. 

c) bilda på beslut av stämman fonder till hjälp för 

invalider, åldringar, tillfälligt arbetsoförmögna och 

nödlidande familjer till inkallade i röda armén samt 

barnkrubbor och uppehälle för fattiga - allt tillsammans 

inte över 2 % av totalproduktionen. 

d) avdela, i vid artellmedlemsstämman fastslagen 

utsträckning, en del av resultatet att säljas till staten 

eller på marknaden. 

e) all resterande del av skörderesultatet och djuruppfödningsresultatet 

delar artellen mellan sina medlemmar 

enligt normdagarna. 

Kolchosens ordförande är förbjuden att 1) utlämna 

matvaror till någon enskild kolchosmedlem utan att ta

i beräkningen dennes utförda arbetsdagar; 2) utlämna 

matvaror till utomstående personer eller företag. 

Kolchosens ledning och kolchosordföranden är personligen 

ansvariga för att fördelningen av vinsten till 

kolchosmedlemmarna enligt gjorda arbetsdagar sker 

på ett korrekt sätt. 

12. Ur de av artellen erhållna kontanta inkomsterna 

skall artellen: 

a) i första hand betala i statens lagar bestämda skatter, 

betala försäkringspremier och återbetala kontanta lån. 

b) betala utgifter som är till nytta för det löpande kolchosarbetet, 

såsom: löpande reparationer av arbetsredskapen, 

botande av djurens hälsa, skydd mot olyckor 

och dylikt. 

c) täcka artellens ekonomiskt administrativa utgifter, 

bestämmande dessa till inte mer än 2 % av den kontanta 

inkomsten. 

d) bestämma summorna för kulturella behov, som att 

utbilda kolchoskadrerna, organisera barndaghem och 

lekplatser, anskaffande av radio och dylikt. 

e) täcka utgifterna ur artellens odelbara fonder för 

inköp av jordbruksredskap, boskapsdjur och byggnadsmaterial 

samt för att betala lön till utomstående, 

avlönade byggnadsarbetare. 

Påfyllningen av de odelbara fonderna får inte förbruka 

mindre än 12 % och inte mer än 15 % av artellens 

kontantinkomster. 

f) hela den resterande summan av artellens kontantinkomster 

skall delas mellan artellmedlemmarna enligt 

arbetsdagarna. 

Alla influtna inkomster förs ovillkorligen till artellens 

inkomstsida senast den dag de inflyter. 

VII ARBETSFÖRORDNING, LÖN FÖR AR- 

BETET OCH ARBETSDISCIPLIN 

13. Allt arbete i artellens verksamhet utförs genom 

personligt arbete av artellmedlemmarna enligt det vid 

stämman godkända reglementet. För jordbruksarbete 

är det endast tillåtet att avlöna personer, som äger 

speciella kunskaper och speciell utbildning (agronomer, 

ingenjörer, tekniker och andra). 

Att avlöna tillfällig arbetskraft är endast tillåtet vid 

speciella tillfällen, då artellmedlemmarna inte med 

egen tillgänglig arbetskraft hinner göra brådskande 

arbeten helt klara före den krävda förfallotidpunken, 

och även för byggnadsarbeten. 

För att den administrativa personalen och tjänstepersonalen 

inte skall svälla ut till att bli större än behövligt 

och för att undvika att alltför mycket av arbetsdagarna 

ges ut för att betala deras lön, på bekostnad av 

4 

Rev A 2006-11-08 

de kolchosmedlemmar som arbetar med jordbruksarbete 

eller boskapsskötsel, skall den ekonomiskt administrativa 

personalen och tjänstepersonalens sammansättning 

bestämmas vid kolchosstämman och den får 

inte utökas annat än vid tillstånd från denna. 

14. Av artellmedlemmarna skapar ledningen arbetsbrigaderna. 

Jordbruksbrigaderna skapas för åtminstone 

en växtföljdsperiod. 

För jordbruksbrigaderna bestäms för växtföljdsperioden 

markstyckena för växtföljdsåkrarna. 

Till varje jordbruksbrigad avdelar artelledningen med 

en speciell akt alla för brigaden nödvändiga inventarier, 

arbetsdjur och ekonomibyggnader. 

Djuruppfödningsbrigaden bildas för åtminstone 3 år. 

Till varje djuruppfödningsbrigad avdelar artellstyrelsen 

boskapsdjur, för djurskötseln nödvändiga inventarier, 

transportmedel och djurstallar. 

Arbetet artellmedlemmarna emellan fördelas direkt av 

brigadören, som är förpliktad att på allra bästa sätt 

använda varje kolchosmedlem i sin brigad, är förbjuden 

att vid fördelningen av arbetet använda sig av 

svåger- eller familjepolitik och strängt bedömande var 

och ens arbetskunskap, erfarenhet och fysiska krafter, 

vad avser havande och ammande kvinnor finns emellertid 

behov av att underlätta deras arbete genom att 

befria kvinnorna från arbete en månad före och en 

månad efter födandet. Under dessa två månader skall 

de till sitt uppehälle få en ersättning som motsvarar 

hälften av de normdagar som de tidigare har arbetat. 

15. Jordbruksarbetena i artellen genomförs på grundval 

av ackord. 

Artellens styrelse utarbetar och kolchosstämman fastställer 

arbetsnormerna för alla jordbruksarbeten och 

varje arbetes värdering i normdagar. 

För varje arbete bestäms arbetsnormer, som gäller för 

en arbetsförmögen plikttroget arbetande kolchosmedlem, 

taget i betraktande arbetsdjur, maskiner och 

markytans beskaffenhet. Varje arbete, till exempel 

plöjning av ett hektar, sådd av ett hektar, nedmyllande 

av ett hektar bomull, tröskning av ett ton säd, upptagning 

av ett deciton sockerbetor, plockning av ett hektar 

lin, blötning av ett hektar lin, mjölkning av en litet 

mjölk osv. – uppskattas i normdagar enligt den arbetsskicklighet 

som krävs av utföraren och arbetets komplexitet 

och svårighet och i enlighet med hur viktigt 

arbetet är för artellen. 

Minst en gång i veckan gör brigadören en sammanfattning 

av det arbete som varje medlem har utfört och 

för in antalet av kolchosmedlemmen utförda normdagar, 

som är beräknade på grundval av de fastslagna 

värderingarna, i medlemmens arbetsbok.

Artellstyrelsen lägger varje månad ut en förteckning 

över artellmedlemmarna, där de av dem den föregående 

månaden utförda normdagarna visas. 

Sammanfattningen av varje kolchosmedlems årsarbete 

och årsinkomst fastställer, förutom bokhållaren, obligatoriskt 

även brigadören och artellens ordförande 

med sin underteckning. Beräkningen av varje artellmedlems 

utförda normdagar läggs ut för allmän kännedom 

inte senare än två veckor före stämman, där 

fördelningen av inkomsterna fastställs. 

Om en jordbruksbrigad som resultat av gott arbete får 

en större skörd från de av dem tilldelade markstyckena 

än kolchosens genomsnittliga skörd eller om en 

djuruppfödningsbrigad som resultat av bättre arbete 

uppnår större mjölkproduktion av djuren och större 

köttutbyte från betesdjuren och helt och hållet bevarar 

ungdjuren, då beräknar artellstyrelsen till hela den 

brigaden en tilläggsinkomst på upp till 10 % av de alla 

gjorda normdagarna, till brigadens framstående frontarbetare 

upp till 15 %, men till brigadören och boskapsenhetens 

ledare upp till 20 %. 

Om en jordbruksbrigad som resultat av dåligt arbete 

får en sämre skörd än kolchosens genomsnittliga 

skörd från sina tilldelade markstycken eller om en 

djuruppfödningsbrigad som resultat av dåligt arbete 

får mindre mjölk än den genomsnittliga mjölkproduktionen 

och mindre köttutbyte av betesdjuren och ett 

större bortfall bland ungdjuren - då räknar artellens 

styrelse från alla denna brigads medlemmar bort upp 

till 10% av totalantalet av dem gjorda normdagar. 

Fördelningen av artellens inkomster mellan medlemmarna 

sker undantagslöst efter antalet normdagar som 

varje medlem har utfört. 

16. Kontant förskott till en medlem kan under årets 

lopp utges till inte mer än 50 % av den summa som 

medlemmen skall få för sitt arbete. 

Förskott in natura ges av styrelsen till artellmedlemmar 

från tröskningens början till ihopsamlingen av 

den tröskade säden med upp till 10-15 % av den för 

kolchosens interna behov avsatta säden. 

Utbetalande av kontantinkomst till artellmedlemmar 

som sysslar med odling av teknikkulturer uppskjuts 

inte till dess att slutleverans till staten har skett av 

frukt, lin, hampa, sockerbetor, te, tobak etc., istället 

utbetalas en gång i veckan upp till 60 % av den penningsumma 

som artellen får för den levererade produktionen. 

17. Alla artellmedlemmar förpliktar sig att med omsorg 

vårda sin kolchos egendom och på kolchosens 

åkrar arbetande statliga maskiner, arbeta hederligt, 

underkasta sig kraven i stadgarna och stämmans och 

styrelsens beslut, uppfylla reglementet, ordentligt 

5 

Rev A 2006-11-08 

utföra av styrelsen och brigadören på dem ålagda arbeten, 

ordentligt uppfylla på dem ålagda kollektiva 

förpliktelser och strängt hålla fast vid arbetsdisciplinen. 

Vid oordentlig och vårdslös inställning mot den kollektiva 

egendomen, vid frånvaro från arbetet utan 

giltig orsak, vid dåligt arbete och dålig arbetsdisciplin 

och vid andra brott mot stadgarna, bestraffar styrelsen 

den skyldige i enlighet med ordningsföreskrifterna, 

t.ex. att göra om dåligt utfört arbete utan att detta räknas 

som tillägg till normdagarna, varning, klander och 

tillrättavisning på stämman, uppskrivning på svarta 

tavlan, straff på upp till 5 normdagar, placering på 

mindre kvalificerat arbete, tillfälligt avlägsnande från 

arbetet. 

I det fall att alla av artellen använda uppfostrings- och 

bestraffningsåtgärder inte leder till resultat, framlägger 

styrelsen till stämman att fatta beslut i frågan om 

den oförbätterlige medlemmen skall uteslutas ur artellen. 

Uteslutning sker på det sätt som föreskrivs i punkt 8. i 

stadgarna. 

18. Varje stöld av kolchosens och statens kollektiva 

egendom och en destruktiv inställning till artellens 

egendom och boskapshjord och maskin/traktorstationens 

maskiner tolkas som förräderi 

mot kolchosens kollektiva företag och som hjälp till 

folkets fiender. 

Personer som är skyldiga till sådan brottslig underminering 

av kolchosordningens grundvalar, överlämnas 

av artellen till domstol för att dessa arbetare/bönder 

skall straffas med statens lagars fulla stränghet. 

VIII ARTELLENS STYRELSE OCH VERK- 

SAMHET 

19. Artellens verksamhet styr artellens medlemsstämma, 

men mellan stämmorna - den av stämman 

valda styrelsen. 

20. Stämman är artellens högsta ledande organ. 

Stämman: 

a) väljer artellens ordförande och artellens styrelse, 

likaledes även artellens revisionskommission, varvid 

revisionskommissionen fastställs av rajoonsovjetens 

exekutivkommitté; 

b) ombesörjer inträde av nya medlemmar och uteslutning 

från artellen; 

c) fastställer årets arbetsplaner, inkomst- och utgiftsbudgeten, 

byggnadsplaner, arbetsnormer och arbetets 

värdering i normdagar; 

d) fastställer avtalet med maskin/traktorstationen.

e) fastställer styrelsens årsrapport, till vilken ovillkorligen 

måste finnas revisionskommissionens beslut, 

likaledes även styrelsens rapporter om de viktigare 

jordbruksmässiga kampanjerna. 

f) fastställer de olika fondernas storlek och resultat, 

samt om pengar som tillhör utgifter för normdagar. 

g) fastställer artellens reglemente. 

För varje fråga som berör en punkt i stadgarna är styrelsens 

beslut ogiltiga utan stämmans bekräftelse. 

Stämman är beslutsförmögen att besluta i samtliga 

frågor om minst 1/2 av totalantalet medlemmar är 

samlade, med undantag av val av artellstyrelse och 

ordförande, uteslutning ur artellen och varjehanda 

frågor om fondernas storlek, vid vilket det för beslutsmässighet 

krävs närvaro av minst 2/3 av medlemmarna. 

Stämmans beslut fattas med majoritet vid öppen omröstning. 

21. För ledning av artellens verksamhet väljer artellens 

medlemsstämma för 2 år en styrelse bestående av 

5 - 9 medlemmar, beroende av artellens storlek. 

Artellstyrelsen är artellens verkställande organ. Den 

ansvarar vid artellmedlemsstämman för artellens arbete 

och artellens uppfyllande av statliga förpliktelser. 

22. För den kontinuerliga styrelsen av artellens och 

brigadernas arbete, likaledes även för den kontinuerliga 

kontrollen av att styrelsens beslut genomförs, väljer 

artellstämman en artellordförande som dessutom är 

styrelsens ordförande. 

Ordföranden är förpliktad att för diskussion av löpande 

ärenden och fattande av beslut i dessa kalla ihop 

styrelsen åtminstone 2 gånger per månad. 

Till ordförandens hjälp väljer styrelsen på ordförandens 

förslag en ställföreträdare bland styrelsemedlemmarna. 

Ställföreträdaren står i hela sitt arbete under ordförandens 

befallningar. 

23. Brigadörerna och boskapsenheternas ledare utnämns 

av artellstyrelsen på åtminstone 2 år. 

24. För bokföringen och uppskattningen av egendomen 

väljer styrelsen en bokhållare bland artellens 

medlemmar eller avlönar extern sådan. Bokhållaren 

sköter räkenskaperna och förrättar uppskattningar 

enligt förutbestämda former och lyder fullständigt 

under artellens styrelse och dess ordförande. 

Bokhållaren har inte någon som helst rätt att på eget 

bevåg förfoga över artellens medel, ge förskott eller 

betala ut från naturalfonderna. Dessa rättigheter har 

endast artellens styrelse och ordförande. Alla artellens 

6 

Rev A 2006-11-08 

penningutgiftsdokument skrivs, förutom av bokhållaren, 

under av artellens ordförande eller hans ställföreträdare. 

25. Revisionskommissionen kontrollerar styrelsens 

hela ekonomiska verksamhet och penningverksamhet, 

den kontrollerar att alla kontanta inkomster och in 

natura-inkomster i föreskriven ordning förs in som 

artellens inkomster, att man vid utbetalning håller fast 

vid den i stadgarna föreskrivna ordningen, att man 

vårdar artellens egendom tillräckligt omsorgsfullt, att 

det inte uppträder stöld eller slöseri av egendom och 

pengar, hur artellen uppfyller sina förpliktelser mot 

staten, hur den betalar sina skulder och hur den kräver 

tillbaka skulderna från dem som står i skuld till artellen. 

Dessutom kontrollerar revisionskommissionen omsorgsfullt 

alla artellens räkenskaper med sina medlemmar, 

klarar ut varje felräkning, varje felaktig 

tilläggsberäkning av normdagar och fall av försenad 

utbetalning för normdagar samt andra händelser som 

berör artellens och deras medlemmars intressen. 

Revisionskommmissionen genomför revision 4 gånger 

per år. Revisionskommissionen fattar om den av styrelsen 

vid stämman framlagda årsrapporten ett beslut, 

som stämman åhör genast efter styrelsens rapport. 

Revisionshandlingen fastställs av stämman. 

Revisionskommissionen ansvarar för sin verksamhet 

vid artellmedlemmarnas stämma.

KOLCHOSEN "UUS ROOSLEPA" 

Rev A 2006-11-08 

En kolchos i Rickul/Nucköområdet i Sovjetestland under 

åren 1949-1951 


Uus Rooslepa 

Punane Lipp 

Võit 

Ühiselu 

Uus Elu 

Edasi 

Lahe 

V I Lenin 

Punane Täht 

Partisan 

Lenin 

Uus Tee 

Uus Elu 

Roovälja Kevad 

Kalinin 

Punane Koit 

Saare 

Kangelane 

Laht 

Kalev 

Kolchoser i Rickul/Nucköområdet år 1949. 

1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

Kapitel Innehåll Sida 

1 Inledning 3 

1.1 Kolchosbildningen i Rickul/Nuckö-området 3 

1.2 Byn Roslep 3 

1.3 Privatjordbruket i Roslep före kollektiviseringen 3 

2 Föreskrifter för kolchosernas verksamhet 5 

2.1 Inledning 5 

2.2 Kolchosens egendom 6 

2.3 Personlig egendom 6 

2.4 Kolchosernas verksamhetssätt 6 

2.5 Överordnad styrning av kolchosernas verksamhet 8 

3 Bildandet av Uus Rooslepa 9 

4 Produktionsplan och budget för 1949 11 

4.1 Produktionsplan 11 

4.2 Budget 12 

5 Verksamheten under 1949 13 

6 Årsrapporten för 1949 16 

6.1 Allmänt 16 

6.2 Växtodlingen 16 

6.3 Djuruppfödningen 17 

6.4 Ekonomisk rapport 18 

7 Produktionsplan och budget för 1950 19 

7.1 Produktionsplan 19 

7.2 Budget 19 

8 Verksamheten under 1950 20 

9 Årsrapporten för 1950 26 

9.1 Allmänt 26 

9.2 Växtodlingen 26 

9.3 Djuruppfödningen 27 

9.4 Ekonomisk rapport 28 

10 Försök till utvärdering 29 

11 Epilog 29 

2 

Rev A 2006-11-08

1. INLEDNING 

1.1 KOLCHOSBILDNINGEN I RICKUL/- 

NUCKÖ-OMRÅDET 

Under de första åren efter det att Estland efter andra 

världskrigets slut åter hade införlivats med Sovjetunionen 

kvarstod jordbruket i Estland fortfarande i privata 

händer. Hos de styrande i Moskva fanns emellertid 

hela tiden tanken på överföring av jordbruket i kollektiv 

ägo på liknande sätt som i övriga delar av Sovjetunionen. 

Som ett led i detta skärptes gradvis de 

pålagor och tvångsleveranser som belastade de privata 

jordbrukarna. För att ytterligare bryta motståndet satte 

man igång kampanjer mot dem som betraktades som 

"kulaker", dvs. sådana som hade använt främmande 

arbetskraft eller hade hyrt ut jordbruksmaskiner. Ett 

sista led i processen att bryta motståndet mot kollektiviseringen 

var den deportationsvåg, som med början 

den 25 mars 1949 sände tiotusentals estländare till 

Sibirien. 

När de privata jordbrukarnas motstånd var brutet, 

påbörjades kollektiviseringsprocessen. Ett första led 

var att bilda småkolchoser, omfattande en eller fåtal 

byar. I Rickul/Nucköområdet påbörjades kollektiviseringen 

redan under våren 1948, då den första kolchosen, 

"Punane täht" (Röda stjärnan), bildades i Österby. 

Sedan dröjde det nästan ett år innan kolchoser bildades 

i de övriga byarna. Totalt bildades i Rickul/Nucköområdet 

(Rickul och Nuckö kommuner) 21 

kolchoser. 

I Rickul kommun bildades följande kolchoser: 

• Fiskekolchosen "Partisan" i Spithamn den 7 april 

1949. 

• "Uus Rooslepa" (Nya Roslep) i Roslep den 14 

april 1949. 

• "Lenin", omfattande Bergsby och Ölbäck, den 28 

januari 1949. 

• "Uus Elu" (Det Nya Livet), omfattande Paj, Haversved 

och Rickul, den 11 april 1949. 

• "Kalev", omfattande Gambyn, Höbring, Derskogen, 

Kervet och Valp, den 2 april 1949. 

• "Edasi" (Framåt), omfattande Lucksby, Norrby 

och Söderby, den 9 april 1949. 

Det visade sig snart att bykolchoserna var för små för 

att bli ekonomiskt bärbara. Detta hade naturligtvis 

stått klart för de styrande i Moskva redan innan man 

påbörjade kollektiviseringen, så man får se bykolchoserna 

som ett "lockbete" för att få de fria jordbrukarna 

att gå med. Det kändes ju i alla fall bättre att överlämna 

sina hus, djur och redskap till ett bykollektiv, där 

man kände de övriga medlemmarna, och inte till ett 

storkollektiv. 

Redan 1950 påbörjades en process, där man successivt 

slog ihop kolchoserna inom Rickul/Nucköområdet 

till större och större enheter. Detta 

3 

Rev A 2006-11-08 

fortsatte fram till 1976, då Leninkolchosen med centrum 

i Birkas blev den enda kolchosen i området. 

Bykolchosen Uus Rooslepa, som jag här skall behandla, 

levde som en fristående kolchos från sitt bildande 

den 14 april 1949 fram till den 10 december 

1950, då den tillsammans med Partisan och Lenin 

slogs ihop till fiskekolchosen "F. E. Dzerzinski". 

1.2 BYN ROSLEP 

Roslep var under mellankrigstiden den till invånarantalet 

största byn i Rickul kommun. År 1934 bodde där 

319 personer (samtliga svenskar) i 67 familjer. 

Jordarna i Roslep är magra och inte lämpade för 

jordbruk med rimliga krav på skördeutfall. Marken 

består mestadels av sand med ett tunt jordlager på 

ytan. De grödor som odlades mest under den svenska 

tiden var råg och potatis. 

Samtliga byinnevånare, med undantag av ett antal 

män som var tvångsmobiliserade i sovjetarmén, flydde 

eller flyttade under andra världskrigets sista år till 

Sverige. Deras hus och gårdar intogs av flyktingar 

från, i första hand, övriga delar av Estland och från 

Rysslands gränstrakter mot Estland. De senare var till 

nationaliteten en blandning av ester och ryssar. 

I Roslep fanns före andra världskriget, förutom 

bondgårdarna, ett stort antal torpställen. De nya bosättarna 

bosatte sig i första hand i bondgårdarna, eftersom 

till dessa hörde mark som kunde brukas. De kunde 

dessutom i de flesta fall även överta djur och jordbruksredskap 

från svenskarna. Torpställena fick förfalla, 

brändes upp, man tog dem till bränsle eller de 

fraktades bort till andra ställen. 

Av ursprungsbefolkningen återvände sommaren 

1945 fyra män från krigstjänsten i sovjetarmén: Edvard 

Koinberg, Arnold Bergkvist, Anton Klippberg 

och Johannes Hamberg. Edvard Koinberg flyttade 

från Roslep redan före kollektiviseringen, medan de 

övriga stannade kvar. Johannes Hamberg blev senare 

ordförande i Uus Rooslepa. 

1.3 PRIVATJORDBRUKET I ROSLEP 

FÖRE KOLLEKTIVISERINGEN 

De flesta av dem som var jordbrukare i Roslep vid 

tiden för kollektiviseringen hade kommit dit redan 

under våren och sommaren 1944, och övertog då gårdar, 

djur och inventarier från svenskarna. I en del fall 

skrevs kontrakt mellan den bortflyttande ägaren och 

den nya. Detta var ett krav från de tyska myndigheterna 

för att man skulle få komma med i de organiserade 

transporterna till Sverige. När situationen blev alltmer 

kaotisk mot sommaren och hösten 1944 släppte myndigheterna 

på kravet och gårdarna överlämnades utan 

att något papper skrevs. Man såg dock oftast på ett 

informellt sätt till att det fanns någon som kunde ta 

över gården och djuren. 

Det finns bevarade dokument från hösten 1944 

över hur hus, redskap och djur har konfiskerats från de

svenska ägarna (på grund av att de har lämnat landet) 

och getts till inflyttade. 

Markerna hade förstatligats, dvs. i praktiken konfiskerats, 

redan år 1940 vid den första sovjetockupationen. 

Man hade dock rätt att bruka upp till 30 ha per 

familj. Konfiskationen upphävdes inte under den tyska 

ockupationen, varför marken redan var i statlig ägo 

när Estland åter kom under sovjetiskt styre år 1944. 

Efter krigsslutet startade sovjetmyndigheterna en 

process för utdelning av konfiskerad jordbruksmark 

till "nybrukare" (uusmaasaaja) för brukande. Processen 

visade sig dra ut på tiden, men betraktades som 

avslutad 1947. 

I Roslep fanns då 33 gårdar, varav ett antal brukades 

gemensamt av två eller flera familjer. Fastighetsnumret 

och -namnet överensstämmer för de flesta av 

gårdarna med vad som gällde före kriget, men det har 

även bildats ett antal nya gårdar, "normalgårdar" 

(normaaltalu), till vilka mark har avstyckats från de 

gamla gårdarna. Nybrukarna fick inte all mark som 

tillhörde de gamla gårdarna. Med få undantag när 

Figur 1. Rosleps bys centrala del 

4 

Rev A 2006-11-08 

översteg inte de nya gårdarnas areal 20 ha. Det finns 

inga dokument bevarade över vilka delar av den ursprungliga 

gårdsmarken som man fick sig tilldelad. 

Edvard Koinberg, som före kriget hade ägt Seffersgården, 

fick tillbaka den men med reducerad areal 

från över 48 ha till under 20 ha. Till skillnad från nybrukarna 

ägde han även husen på sin gård. 

Staten var som tidigare nämnt ägare till marken, 

men rätten att bruka jorden formaliserades under våren 

1947, då brukarna fick ett officiellt dokument att 

de fick marken "... att brukas för evig tid" (... põliseks 

pidamiseks). Det "eviga" varade i två år....... 

I mars 1949, dvs. mindre än en månad innan kolchosen 

Uus Rooslepa bildades, fick varje brukare från 

jordbruksministeriet "Statlig plan för åkerbruk och 

djuruppfödning år 1949" (Põllunduse ja loomakasvatuse 

riiklik plaan 1949. a.). Utgående från denna kan 

man bestämma vilka brukare som fanns i Roslep vid 

tiden för bildandet av kolchosen och hur många hektar 

mark som varje gård omfattade (se tabellen i figur 2). 

Av tabellen framgår även hur många djur som

fanns på gårdarna den 1 januari 1949. Uppgifterna är 

hämtade ur "Hushållningsboken" (Majapidamisraamat) 

för Tuksi külanõukogu (Bergsby bysovjet) 

1948/49. För fyra av gårdarna saknas uppgifter i Majapidamisraamat. 

För dessa har antalet djur uppskattats 

(markerat med kursiv stil). 

Man ser att antalet brukare sedan 1947 hade minskat 

från 33 till 26 genom att många inte hade orkat 

med jordbruket eller inte klarat av de ökande pålagorna 

utan hade, med eller utan tillstånd, lämnat sina 

gårdar. 

Rev A 2006-11-08 

2. FÖRESKRIFTER FÖR KOLCHO- 

SERNAS VERKSAMHET 

2.1 INLEDNING 

Proceduren vid inträdet i en kolchos såväl som kolchosens 

verksamhet styrdes i detalj av regelverket 

"Typstadgar för jordbruksartell" (Põllumajandusliku 

artelli tüüp-põhikiri), av vilket varje kolchos fick ett 

exemplar. ("Artell" var ett generellt begrepp för kooperativa 

enheter, som bland annat omfattade jordbruks- 

och fiskekolchoser). 

Det kan här vara på sin plats att citera den första paragrafen 

i stadgarna för Uus Rooslepa: 

De i Rosleps by, Rickul räjong, verksamma bönderna 

förenar sig av egen fri vilja i en jordbruksartell för att 

med förenade produktionsmedel och förenad kraft 

förverkliga kollektiv, dvs. gemensam, ekonomi, uppnå 

fullständig seger över kulaker och över alla arbetarklassens 

försvagare och fiender, uppnå fullständig 

seger över brist och obildning, över kvarblivandet i 

individuellt småjordbruk, uppnå hög avkastning av 

arbetet och med detta skapa ett bättre liv för kolchosmedlemmarna. 

Gård Brukare Areal 

(ha) 

Hästar Kor Svin Får 

Tot. Vux. Tot. Vux. Tot. Vux. Tot. 

Jakas nr 18 Belova, Alviine Jaani tr 27,25 2 1 3 2 2 1 2 

Ambrus nr 189 Belova, Maria Semjoni tr 16,66 0 0 1 1 0 0 1 

Graisas nr 21 Berkvist, Elfriede Johannese tr 24,50 2 1 2 2 1 0 2 

Seffers nr 13 Hamberg, Johannes Matsu pg 19,77 1 0 5 3 2 0 5 

Tönise nr 19 Hapsal, Paul Priidiku pg 22,60 1 1 4 2 2 1 0 

Peters nr 197 Kallaste, Johannes Mardi pg 12,21 1 1 3 1 0 0 0 

Mikas nr 11 Kerner, Miili Daveti tr 14,67 1 1 2 1 1 0 0 

Muu nr 12 Kisand, Joosep Hendrikupg 19,72 1 1 4 2 2 0 4 

Jakas nr B-1 Klippberg, Anton Juhani pg 17,21 1 0 3 1 1 0 2 

Lille nr 247 Koppel, Salme Jaani tr 11,93 0 0 1 0 0 0 1 

Pauli nr 24 Kuusik, Adak Daveti tr 24,31 1 1 2 1 1 0 2 

Lill-Henders 14a Laarson, Lidu Pauli tr 16,70 0 0 1 1 0 0 1 

Henkstiegen nr 83 Luuker, Johannes Joosepi pg 24,26 1 1 1 1 1 0 1 

Õuna nr 26 Madisson, Voldmar Daveti pg 18,81 1 1 2 2 1 0 3 

Jürens nr 22 Mirka, Rosalie Augusti tr 19,60 1 1 1 1 0 0 0 

Brus nr 23 Press, Eduard Viiu pg 24,56 2 1 2 2 3 1 3 

Irjas nr 16 Raudsik, Salme Johannese tr 18,41 1 1 2 0 0 0 2 

Horris nr 27 Sabalson, Gusma Elsa pg 24,79 0 0 2 1 0 0 1 

Nibond nr 80 Siht, Amalie Juhani tr 18,82 0 0 1 1 0 0 1 

Mikas B-6 Safronova, Ekaterina Hantsu tr 16,59 1 1 2 1 1 0 2 

Lillgors nr 198 Tammik, Peter Jaani pg Okänd 

1 1 2 1 1 0 1 

Hantsas nr 17 Tihanova, Adele Juhani tr 19,98 1 1 3 2 1 0 3 

Erkers-Nisto nr 191 Tisler, Jaan Peetri pg 12,85 1 1 1 1 1 1 0 

Erkers nr 29 Tisler, Eduard Jaani pg 17,20 1 1 2 1 1 1 5 

Kupra nr 25 Trams, Elisabeth Viidu tr 19,26 1 1 1 1 1 0 5 

Lill-Henders nr 14b Volmäe, Priidu Nigolai pg 16,70 1 1 2 2 1 0 2 

Totalt 24 19 55 34 24 5 49 

Figur 2. Gårdar och brukare i Roslep i mars 1949, samt djur 1949-01-01 

5

Kolchosvägen, den socialistiska vägen, är för de arbetande 

bönderna den enda rätta vägen. Artellmedlemmarna 

förpliktar sig att förstärka sin artell, arbeta 

hederligt, dela på kolchosens inkomster i enlighet med 

utfört arbete, skydda den kollektiva egendomen, vårda 

kolchosens egendom, vårda traktorer och maskiner, 

väl vårda om hästarna, uppfylla de uppgifter som av 

staten har pålagts arbetare/bönder - och därmed göra 

sin kolchos bolsjevistisk och alla kolchosmedlemmar 

välmående. 

Formellt var alltså kolchoserna kooperativa föreningar, 

som på frivillig bas hade bildats av de i byn verksamma 

bönderna. Som insats i kooperativet hade de 

överlämnat mark, byggnader och jordbruksredskap. 

Av överskottet av verksamheten skulle de få utdelning 

i proportion till den utförda arbetsinsatsen. 

2.2 KOLCHOSENS EGENDOM 

Kolchosens egendom efter bildandet bestod av de 

byggnader, redskap och inventarier som kolchosmedlemmarna 

enligt kolchosstadgan skulle överlämna vid 

inträdet. Dessutom skulle man vid inträdet betala en 

avgift. 

Mark 

Vid inträdet i kolchosen överlämnade medlemmarna 

till kolchosen dispositionsrätten för den mark som de 

hade brukat. Att observera är att staten fortfarande 

ägde marken och att kolchosen endast hade brukanderätt. 

Byggnader, jordbruksredskap och inventarier 

Enligt kolchosstadgan skulle medlemmarna vid inträdet 

överlämna för kolchosens verksamhet erforderliga 

ekonomibyggnader, jordbruksinventarier (plogar, 

såningsmaskiner, harvar, tröskverk och slåttermaskiner), 

alla utsädesreserver samt djurfoder i erforderlig 

utsträckning för att försörja den gemensamma boskapen. 

Av värdet av den kollektiviserade egendomen (arbetsdjur, 

inventarier, ekonomibyggnader etc.) avsattes 

en del (25-50 procent, beroende av hushållets förmögenhet) 

till kolchosens "odelbara" fond. Den resterande 

delen var medlemmens personliga andel som 

han/hon skulle få tillbaka vid utträde ur kolchosen 

(om detta fungerade i praktiken är svårt att säga). 

Enligt stadgan skulle man som kontant inträdesavgift 

betala 20-40 rubel per familj, beroende av hushållets 

förmögenhet. Inträdesavgifterna sattes in i kolchosens 

odelbara fond. 

Djur 

Vid inträdet skulle samtliga arbetsdjur (hästar) överlämnas 

till kolchosen. Av övriga djur fick kolchosmedlemmarna 

behålla en del som privat egendom (se 

nedan). 

6 

Rev A 2006-11-08 

2.3 PERSONLIG EGENDOM 

Kolchosfamiljerna fick för personligt bruk behålla 

bostadshus, personliga boskapsdjur och tamfåglar och 

de byggnader som krävdes för skötsel av kolchosfamiljens 

personliga boskapsdjur och tamfåglar. Dessutom 

fick de behålla behövliga mindre jordbruksinventariet 

för skötseln av den egna trädgården. 

Vid behov skulle de även, mot avgift, kunna låna 

någon av kolchosens hästar för personligt bruk. 

Av den för jordbruksanvändning dugliga gemensamma 

marken fick varje kolchosfamilj för personligt 

bruk ett markstycke om 0,6 ha som trädgårdsland 

(grönsaks- och fruktträdgård). 

För personligt bruk fick man per familj behålla en 

ko, ett ungdjur och en kalv, en sugga med smågrisar, 

10 får och tamfåglar. 

2.4 KOLCHOSERNAS VERKSAMHETS- 

SÄTT 

En kolchos var som tidigare nämnts till sin natur en 

kooperativ förening, som (formellt) frivilligt bildades 

av privata jordbrukare. Dessa överlämnade sina byggnader, 

arbetsdjur och jordbruksredskap till kollektivet 

för att därmed kunna njuta frukterna av en mer effektiv 

verksamhet. I likhet med en kooperativ förening i 

ett kapitalistiskt land skulle de kontanta inkomsterna 

räcka till för att betala utgifterna och dessutom ge en 

vinst till sina medlemmar. Även överskottet från växtodlingen 

och djuruppfödningen delades ut till medlemmarna. 

Den kontanta vinsten och överskottet från 

produktionen delades ut till medlemmarna i proportion 

till den arbetsprestation som de hade utfört i så 

kallade normdagar. 

Det som skilde verksamheten i en kolchos från 

dess västliga motsvarighet var att dess verksamhet var 

så hårt styrd av det politiska systemet. Detta gällde 

såväl verksamhetssättet som vad kolchosen skulle 

producera. En del av produktionsresultatet var kolchosen 

förpliktad att leverera till staten för ett närmast 

symboliskt pris. Resten kunde man sälja på den så 

kallade kolchosmarknaden till mer marknadsmässiga 

priser. 

I kolchosstadgan föreskrevs i detalj på vilket sätt verksamheten 

i kolchosen skulle bedrivas. Här ges under 

några rubriker en sammanfattning av innehållet i stadgarna. 

Arbetsordning 

Kolchosstadgan beskrev följande vad beträffande 

arbetsordningen: 

Allt arbete i artellens verksamhet utförs genom personligt 

arbete av artellmedlemmarna enligt det vid 

stämman godkända reglementet. För jordbruksarbete 

är det endast tillåtet att avlöna personer, som äger 

speciella kunskaper och speciell utbildning (agronomer, 

ingenjörer, tekniker o.a.).

Att avlöna tillfällig arbetskraft är endast tillåtet vid 

speciella tillfällen, då artellmedlemmarna inte med 

egen tillgänglig arbetskraft hinner göra brådskande 

arbeten helt klara före den krävda förfallotidpunken, 

och även för byggnadsarbeten. 

- - - 

Av artellmedlemmarna skapar ledningen arbetsbrigaderna. 

Jordbruksbrigaderna skapas för åtminstone 

en växtföljdsperiod. 

För jordbruksbrigaderna bestäms för växtföljdsperioden 

markstyckena för växtföljdsåkrarna. 

Till varje jordbruksbrigad avdelar artelledningen 

med en speciell akt alla för brigaden nödvändiga inventarier, 

arbetsdjur och ekonomibyggnader. 

Djuruppfödningsbrigaden bildas för åtminstone 3 

år. 

Till varje djuruppfödningsbrigad avdelar artellstyrelsen 

boskapsdjur, för djurskötseln nödvändiga inventarier, 

transportmedel och djurstallar. 

Arbetet artellmedlemmarna emellan fördelas direkt 

av brigadören, som är förpliktad att på allra bästa 

sätt använda varje kolchosmedlem i sin brigad, är 

förbjuden att vid fördelningen av arbetet använda sig 

av svåger- eller familjepolitik och strängt bedömande 

var och ens arbetskunskap, erfarenhet och fysiska 

krafter. 

- - -. " 

Ledning av verksamheten 

Det högsta ledande organet i kolchosens verksamhet 

var medlemsstämman. 

Vid medlemsstämman valdes ordförande, styrelse 

och revisionskommission. Stämman valde även in nya 

medlemmar och beslutade om uteslutning av medlemmar. 

Kolchosordföranden var ansvarig för den kontinuerliga 

styrningen av kolchosens och brigadernas arbete. 

Han var förpliktad att sammankalla styrelsen minst 

två gånger per månad för diskussion av löpande ärenden 

och fattande av beslut i dessa. 

Styrelsen var kolchosens verkställande organ och 

skulle på medlemsstämman ansvara för kolchosens 

arbete och för kolchosens uppfyllande av statliga förpliktelser. 

Den utnämnde även brigadörer och ledare 

för boskapsenheterna. Styrelsen skulle bestå av 5-9 

medlemmar och valdes på två år. 

Efter avslutat verksamhetsår framlade styrelsen en 

årsrapport till medlemsstämman. 

Revisionskommissionen kontrollerade kolchosens 

ekonomiska verksamhet genom revision fyra gånger 

per år. Den kontrollerade att alla inkomster i föreskriven 

ordning fördes in som kolchosens inkomster, att 

man vid utbetalning höll fast vid den i stadgarna föreskrivna 

ordningen, att man vårdade kolchosens egendom 

tillräckligt omsorgsfullt, att det inte uppträdde 

stöld eller slöseri av egendom och pengar, hur kolcho- 

7 

Rev A 2006-11-08 

sen uppfyllde sina förpliktelser mot staten, hur den 

betalade sina skulder och hur den krävde tillbaka skulderna 

från dem som stod i skuld till kolchosen. 

Vid medlemsstämman lämnade revisionskommissionen 

en revisionshandling, som fastställdes av 

stämman. 

Kolchosens räkenskaper fördes av en bokhållare, 

som antingen valdes bland medlemmarna eller hämtades 

utifrån. 

Arbetsdisciplin 

Hur arbetsdisciplinen (eller rättare sagt frånvaron av 

arbetsdisciplin) skulle hanteras framgår av följande 

utdrag ur kolchosstadgan: 

17. Alla artellmedlemmar förpliktar sig att med omsorg 

vårda sin kolchos egendom och på kolchosens 

åkrar arbetande statliga maskiner, arbeta hederligt, 

underkasta sig kraven i stadgarna och stämmans och 

styrelsens beslut, uppfylla reglementet, ordentligt 

utföra av styrelsen och brigadören på dem ålagda 

arbeten, ordentligt uppfylla på dem ålagda kollektiva 

förpliktelser och strängt hålla fast vid arbetsdisciplinen. 

Vid oordentlig och vårdslös inställning mot den 

kollektiva egendomen, vid frånvaro från arbetet utan 

giltig orsak, vid dåligt arbete och dålig arbetsdisciplin 

och vid andra brott mot stadgarna, bestraffar styrelsen 

den skyldige i enlighet med ordningsföreskrifterna, 

t.ex. att göra om dåligt utfört arbete utan att detta 

räknas som tillägg till normdagarna, varning, klander 

och tillrättavisning på stämman, uppskrivning på 

svarta tavlan, straff på upp till 5 normdagar, placering 

på mindre kvalificerat arbete, tillfälligt avlägsnande 

från arbetet. 

I det fall att alla av artellen använda uppfostrings- 

och bestraffningsåtgärder inte leder till resultat, framlägger 

styrelsen till stämman att fatta beslut i frågan 

om den oförbätterlige medlemmen skall uteslutas ur 

artellen. 

Uteslutning sker på det sätt som föreskrivs i punkt 

8. i stadgarna. 

18. Varje stöld av kolchosens och statens kollektiva 

egendom och en destruktiv inställning till artellens 

egendom och boskapshjord och maskin/-traktorstationens 

maskiner tolkas som förräderi mot kolchosens 

kollektiva företag och som hjälp till folkets 

fiender. 

Personer som är skyldiga till sådan brottslig underminering 

av kolchosordningens grundvalar, överlämnas 

av artellen till domstol för att dessa arbetare/bönder 

skall straffas med statens lagars fulla 

stränghet.

Arbetsvärdering 

Ett arbete (arbetsmoment) värderades i så kallade 

normdagar. Vid årets slut fördelades kolchosens vinst 

enligt hur många normdagar man hade utfört. 

I kolchosstadgan står följande: 

15. Jordbruksarbetena i artellen genomförs på grundval 

av ackord. 

Artellens styrelse utarbetar och kolchosstämman 

fastställer arbetsnormerna för alla jordbruksarbeten 

och varje arbetes värdering i normdagar. 

För varje arbete bestäms arbetsnormer, som gäller 

för en arbetsförmögen plikttroget arbetande kolchosmedlem, 

taget i betraktande arbetsdjur, maskiner och 

markytans beskaffenhet. Varje arbete, t.ex. plöjning av 

ett hektar, sådd av ett hektar, nedmyllande av ett hektar 

bomull, tröskning av ett ton säd, upptagning av ett 

deciton sockerbetor, plockning av ett hektar lin, blötning 

av ett hektar lin, mjölkning av en litet mjölk osv. 

- uppskattas i normdagar enligt den arbetsskicklighet 

som krävs av utföraren och arbetets komplexitet och 

svårighet och i enlighet med hur viktigt arbetet är för 

artellen. 

- - - 

Fördelningen av artellens inkomster mellan medlemmarna 

sker undantagslöst efter antalet normdagar 

som varje medlem har utfört. 

- - -." 

2.5 ÖVERORDNAD STYRNING AV KOL- 

CHOSERNAS VERKSAMHET 

Kolchosernas verksamhet och produktionsinriktning 

styrdes av detaljerade produktionsplaner, som bestämdes 

av överordnade organ. Det organ som på nära 

håll gav detaljerade produktionsplaner för kolchoserna 

i Rickul kommun var Rickul kommuns representantskaps 

exekutivkommitté (Riguldi Valla Töörahva 

Saadikute Nõukogu Täitevkomitee). Via bysovjeterna, 

Bergsby bysovjet (Tuksi küla nõukogu) och Gambyns 

bysovjet (Vanaküla küla nõukogu), och genom direkta 

kontakter med kolchosledningarna, övervakade man 

att besluten följdes. Uus Rooslepa lydde under Bergsby 

bysovjet. 

Styrningen var mycket detaljerad. Till exempel bestämde 

exekutivkommittén hur många hektar som 

skulle odlas av varje gröda och hur mycket som enligt 

planen skulle levereras. Det angavs hur många hästar, 

kor, grisar osv. som kolchosen skulle ha och hur stor 

animalieproduktionen skulle bli. Man gick även ner i 

detalj på till exempel hur många hektar som skulle var 

plöjda vid vissa datum, när höet skulle vara skördat, 

hur många kg konstgödsel som skulle köras ut osv. 

Det fanns inte mycket utrymme för egna initiativ från 

kolchosledningen och kolchosmedlemmarna! 

8 

Rev A 2006-11-08 

Det skall påpekas att detta med detaljerad överordnad 

styrning inte var något som infördes i samband 

med kolchoserna. Även under privatjordbrukets år 

fick bönderna detaljerade produktionsplaner för växtodlingen 

och djuruppfödningen. I Statlig plan för 

åkerbruk och djuruppfödning år 1949 anges till exempel 

hur många hektar (med två decimaler!) som varje 

jordbrukare skall plöja och så för varje växtslag och 

hur många djur man skall ha vid årets slut. 

I produktionsplanerna ingick ett kraftigt stegrat resultat 

av jordbruket och djuruppfödningen. För att 

detta skulle bli möjligt krävdes moderna jordbruksmetoder 

med användning av konstgödsel på åkrarna och 

kraftfoder till djuren. Detta var inte lätt för alla kolchosordförande 

och kolchosmedlemmar att anamma 

detta, speciellt som deras utbildning var bristfällig. 

Kolchoserna rapporterade ständigt till exekutivkommittén 

om hur arbetet och produktionsplanerna 

fortskred. Ur exekutivkommitténs protokoll kan man 

avläsa ett ständigt missnöje med kolchosernas verksamhet 

och resultat. Det är regel snarare än undantag 

att protokollen börjar med kritik: "Efter att ha åhört 

kolchosordförandenas redogörelse ....... finner kommittén 

att .... " "... på ett otillåtet och likgiltigt sätt ...", 

" ... inte på något sätt har förstått att ...", " ... inte har 

fäst tillräckligt stort avseende vid ..".

3. BILDANDET AV UUS ROOSLEPA 

Det finns inte något bevarat dokument från det möte 

den 14 april 1949, då kolchosen Uus Roslepa bildades. 

Enligt Anny Press, som flyttade till Brusgården 

1948, hade bildandet föregåtts av att agitatorer hade 

rest runt i byarna för att göra propaganda för kolchosformen. 

Det var troligen på så sätt att privatbönderna, 

med de skatter och tvångsleveranser som de hade 

blivit pålagda och i den atmosfär som marsdeportationerna 

hade skapat, inte såg något annat alternativ än 

att träda in i kolchosen. 

Inträdesansökningar 

Av inträdesansökningarna kan man se att de var koncentrerade 

till tiden runt den 1 april 1949. Fastän det 

var möjligt att avstå från att gå med i kolchosen och 

fortsätta som privatjordbrukare var det ingen i Roslep 

som gjorde detta. 

Ansökningarna var i form av handskrivna "lappar" 

enligt exemplet i figur 3. 

Ansökan 

Var god ta emot mig och min hustru i kolchosen, som 

finns i Rosleps by. 

Var god och tillbakavisa inte min önskan. 

Den 30/3 1949 Hamberg 

Figur 3. Ansökan till Rickul kommuns exekutivkommitté 

från Johannes Hamberg, boende i Rosleps by. 

Marker 

Vid inträdet i Uus Rooslepa överlämnade nybrukarna 

sin mark, med undantag av 0,6 ha vid gården som de 

fick disponera för eget bruk. 

Dispositionsrätten för den överlämnade marken 

övergick till kolchosen, som var av staten för "evigt" 

bruk tillförsäkrad 463,98 ha mark, varav 59,72 ha 

åker, 199,08 ha naturlig slåttermark, 152,96 ha betesmark 

och 20,57 ha skog. 

Dessutom disponerade kolchosen 54,19 ha för att 

uppfylla säljförpliktelserna till staten vad avsåg leveranser 

från växtodlingen och 304,52 ha för leveranser 

från djuruppfödningen. 

9 

Rev A 2006-11-08 

Byggnader, jordbruksredskap och inventarier 

Vid inträdet i Uus Rooslepa skulle kolchosmedlemmarna 

överlämna byggnader, djur och jordbruksinventarier 

som de blivande kolchosmedlemmarna överlämnade 

till kolchosen vid inträdet. Det är troligt att 

de inte hade kunnat köpa så många nya jordbruksredskap 

under den fria tiden, varför det mesta som överlämnades 

till kolchosen var sådant som hade konfiskerats 

från svenskarna 1944. Det är även troligt att de, i 

den mån det var möjligt, behöll de bästa djuren för 

eget bruk. 

Överlämnandet hanterades av en "egendomsmottagningskommission" 

(vara vastuvõtmise komisjon), 

som bestod av åtta kolchosmedlemmar. De gjorde för 

varje hushåll upp en akt över vad som överlämnades 

och hur det värderades. 

Akten för den tidigare nämnde Johannes Hamberg 

är upprättad den 3 november 1949. Han överlämnade 

jordbruksredskap och säd enligt figur 4 och djur enligt 

figur 5. 

Typ Antal/vikt/ Värde 

areal (rb) 

Vagnar 1 st 100 

Slädar 1 st 75 

Plogar 1 st 15 

Sick-sackharvar 1 st 20 

Träharvar 1 st 5 

Hötransportvagn 1 st 30 

Utsäde, vårvete 72 kg 8,64 

D:o, korn 98 kg 9,80 

D:o, potatis 750 kg 41,25 

Åker besådd med 1,5 ha 29,70 

höstvete 1948 

Totalt 334,21 

Figur 4. Av Johannes Hamberg överlämnade redskap 

och utsäden. 

Djur 

Beskrivning Värde 

(rb) 

Häst "Malle", passnr Märr, född 700 

118 

1946, röd 

Ko "Bluma" Rödbrokig, 

vikt 380 kg 

500 

Totalt 1 200 

Figur 5. Av Johannes Hamberg överlämnade djur. 

Av totalbeloppet 1534,21 rb överfördes 613,68 rb 

till den odelbara fonden och resterande 920,53 rb till 

Johannes Hambergs enskilda andel. 

I den ekonomiska rapporten för år 1949 finns en förteckning 

över de byggnader som kolchosen ägde den 

1 januari 1950. Se figur 6. 

Med största säkerhet är detta byggnader som har 

överlämnats i samband med bildandet av kolchosen.

Typ Antal Rymd 

Häststall 2 19 djur 

Ladugårdar 2 15 djur 

Kalvladugårdar 1 10 djur 

Svinstall 

1 8 djur 

Fårstall 1 20 djur 

Hönshus 

1 100 höns 

Lador 

2 120 ton 

Rotfruktkällare 1 60 ton 

Kontorshus 

1 117 kvm 

Figur 6. Kolchosens innehav av byggnader. 

Enligt Anny Press fanns de äldre hästarna i stallet 

på Brusgården och de yngre i stallet på Erkersgården. 

Ladugårdarna fanns på Jakas- och Nibondasgårdarna. 

Hönshuset och rotfruktkällaren fanns på Lill- 

Hendersgården (14a). En av ladorna fanns på Irjasgården. 

Kolchoskontoret förlades till Irjasgården. I samband 

med detta måste den tidigare brukaren av gården, 

Salme Raudsik, flytta till Lill-Hendersgården 

(14a). Storstugan användes som kolchosens samlingslokal, 

"röda hörn". 

Eftersom det inte fanns elektricitet i Roslep (den 

kom först år 1964) hade man inga maskiner som underlättade 

arbetet. Skörden fick tröskas i en motortröska 

i Bergsby. 

Av den ekonomiska rapporten framgår även vilka 

maskiner och redskap som kolchosen ägde. Se figur 7. 

Typ Antal 

Hästplogar 12 

Vändplogar 2 

Sick-sackharvar 2 

Kultivatorer 9 

Slåttermaskiner 1 

Rensningsmaskiner 8 

Separatorer 1 

Vagnar med träaxlar 3 

Vagnar med järnaxlar 6 

Slädar 15 

Seldon 16 

Figur 7. Kolchosens innehav av redskap. 

Även här är det med största sannolikhet så att allt 

är sådant som överlämnades vid bildandet av kolchosen. 

Anm.: I produktionsplanen för år 1949 anges ett 

lägre antal maskiner och redskap. 

Djur 

Enligt kolchosstadgan medlemmarna per familj för 

personligt bruk behålla en ko, ett ungdjur och en kalv, 

en sugga med smågrisar, 10 får och tamfåglar. Samtliga 

arbetsdjur (hästar) skulle överlämnas till kolchosen. 

10 

Rev A 2006-11-08 

I produktionsplanen för år 1949 ingår uppgifter om 

att kolchosen ägde djur enligt figur 8. 

Djurart Antal 

Hästar 20 

- därav arbetshästar 14 

- därav unghästar och föl 6 

Nötkreatur 15 

- därav kor 12 

- därav kvigor och kalvar 3 

Svin 0 

Får 0 

Tamfågel 0 

Figur 8. Kolchosens innehav av djur. 

Man kan se att kolchosen hade ett stort antal arbetshästar 

och ett litet antal kor. Det fanns därför i början 

bättre förutsättningar för kolchosen att syssla med 

växtodling (som förutsätter tillgång till arbetsdjur) än 

animalieproduktion. Notabelt är också att kolchosen 

ägde vare sig svin, får eller tamfågel. 

Personlig egendom 

En ungefärlig uppskattning av hur många djur som 

fanns i kolchosmedlemmarnas privata hushåll får man 

genom att utgå från tabellen i figur 2 och drar ifrån 

djuren enligt tabellen i figur 8. Se figur 9. 

Djurart Antal 

Kor, vuxna 22 

D:o kvigor och kalvar 18 

Svin, vuxna 5 

Svin, smågrisar 24 

Får 49 

Tamfågel Okänt 

Figur 9. Kolchosmedlemmarnas personliga djur. 

Trots att siffrorna är osäkra kan man ändå konstatera 

att underlaget för animalieproduktion var avsevärt 

mycket större i privathushållen än i kolchosen. 

Det var naturligtvis frestande att försöka hålla fler 

djur än vad som var tillåtet för personligt bruk. Att 

detta även skedde visas i protokollet från Rickul 

kommuns exekutivkommittés (Riguldi Valla TSN 

Täitevkomitee) beslutsmöte den 30 juni 1950. Kommunens 

utsända kontrollkommission hade funnit att 

det fanns privata djur, som inte tidigare hade blivit 

uppgivna. Speciellt gällde detta Bergsby bysovjet, där 

man tidigare endast hade utfört kontrollen pappersmässigt 

och hade haft "en passiv inriktning mot att 

förbättra sitt arbete". Vid den nya kontrollen hittade 

man undangömda fiktiva familjer. I ett hus hade de 

äldre och deras barn av bysovjeten blivit uppgivna 

som två självständiga familjer. Varje hushåll hade 

egna kor, men det klargjordes att man under namnet

av två hushåll ville driva ett hushåll med två kor. De 

två hushållen användes bara som en maskering för att 

leda bysovjeten till en felaktig uppfattning. 

Ledning och medlemmar 

Årsrapporten för år 1949 ger uppgiften att det på kolchosen 

vid årets slut bodde 27 familjer med tillsammans 

81 personer. Av dessa var 13 män och 21 kvinnor 

i arbetsför ålder (16-60 år respektive 16-55 år). 

Pensionärernas och de arbetsoförmögnas antal var 12, 

minderåriga (i åldern 12-16 år) 8. Av de arbetsföra 34 

personerna arbetade 8 utanför kolchosen men bodde 

på denna. 

Under året hade ett antal personer begärt och fått 

utträde ur kolchosen, varför antalet personer vid bildandet 

var något större. 

Kolchosens ledning bestod under året av följande 

personer: 

Ordförande: Johannes Hamberg. 

Bokhållare: Voldemar Madisson. 

Revisionskommissionens ordförande: Eduard Tisler. 

11 

Rev A 2006-11-08 

4. PRODUKTIONSPLAN OCH BUD- 

GET FÖR ÅR 1949 

Kolchosens verksamhet och dess resultat går att följa 

relativt väl under år 1949, eftersom det finns en ganska 

omfattande dokumentation. Bland annat finns för 

året en produktionsplan och en budget. Ur den ekonomiska 

rapporten för året kan man sedan utläsa hur 

produktionsplanen och budgeten har uppfyllts. 

4.1 PRODUKTIONSPLAN 

Kolchosens verksamhetsinriktning fram till den 1 

januari 1950 styrdes av en detaljerad produktionsplan, 

som godkändes av stämman den 24 juni 1949. 

De väsentligaste uppgifterna vad avser växtodlingen 

är följande: 

• Totalt skulle vårsäd och köksväxter odlas på 20,85 

ha. Skördeutfallet skulle bli 195,85 dt (deciton), 

varav 37,40 dt skulle användas som utsäde till nästa 

år. 

• Höstrågen (som hade såtts året innan) skulle på 12 

ha ge 104 dt, varav 18 dt skulle användas som utsäde. 

Under hösten skulle 12 ha besås. 

• Potatis skulle odlas på 10 ha. Skörden skulle bli 

1 200 dt, varav 325 dt skulle bli sättpotatis. 

• Från 200 ha naturlig slåttermark skulle erhållas 

1 000 dt hö. 

• Av buskmark skulle 3 ha uppodlas till åker, 2 ha 

till slåttermark och 2 ha till betesmark. 

Produktionsplanen innehåller en detaljerad tidplan för 

de olika aktiviteterna i växtodlingen(plöjning, sådd, 

skörd osv.). 

För djuruppfödningen är de väsentligaste uppgifterna: 

• Antalet hästar skulle minskas så att man vid årets 

slut hade totalt 16 djur. Två märrar skulle betäckas. 

• Antalet vuxna kor skulle vara oförändrat 12, men 

man skulle köpa in en tjur och 10 kalvar. Från varje 

ko skulle erhållas 1 200 l mjölk, dvs. totalt 

14 400 l. Sammanlagt 12 kor och kvigor skulle betäckas. 

Av kolchosmedlemmarnas privata kor och 

kvigor skulle 27 betäckas. 

• Fem unggrisar och 10 killingar skulle köpas in. 

För varje djurart fanns en detaljerad foderplan. 

Av produktionsplanen får man även en uppfattning 

om hur belastande tvångsleveranserna till staten var. 

För dessa fick man ju ett mycket lägre pris än för det 

som såldes på marknaden. Som exempel kan nämnas 

att av den totala sädesskörden på 300 dt skulle 16,5 dt 

levereras till staten och av 1 200 dt potatis skulle 22 dt 

levereras. Man får nog säga att tvångsleveranserna 

vad avser växtodlingen inte var speciellt belastande. 

En helt annan sak var det med animalieproduktionen. 

Av 14 400 l mjölk skulle 6 165 l levereras till staten. 

Dit skulle även hela köttproduktionen, 414 kg, levereras.

Enligt planen skulle per arbetad normdag 1 kg säd, 10 

kg potatis samt 2 kg strå och agnar delas ut till kolchosmedlemmarna. 

Det kan vara intressant att göra en jämförelse på 

några punkter med vad privatjordbrukarna enligt Statlig 

plan för åkerbruk och djuruppfödning år 1949 hade 

förväntats prestera om inte kolchosen hade bildats: 

• Privatjordbrukarna skulle ha odlat vårsäd och 

köksväxter på totalt cirka 29 ha (mot kolchosens 

20,85 ha). 

• Potatis skulle ha odlats på cirka 18 ha (mot 10 ha). 

• Hö skulle slås på 225 ha naturlig slåttermark (mot 

200 ha). 

• Antalet hästar skulle vara 33 (i kolchosen skulle 

antalet minskas till 16). Sex märrar skulle betäckas 

(mot 2). 

• Antalet kor skulle vara 37 (mot 12). Totalt 51 kor 

och kvigor skulle betäckas (mot 12 i kolchosen och 

27 hos kolchosmedlemmarna). 

Man kan konstatera att de produktionskrav som ställdes 

på kolchosen var lägre än de som ställdes på de 

privata jordbrukarna, även om vissa av siffrorna inte 

är direkt jämförbara. Till exempel kan man anta att en 

del av de 0,6 ha, som varje kolchosfamilj disponerade 

för eget bruk (totalt cirka 16 ha), var tidigare åkermark 

som kolchosen inte kunde bruka. 

4.2 BUDGET 

Budgeten för år 1949 godkändes av stämman den 10 

augusti. 

Kontanta inkomster och utgifter 

Budgetens resultaträkning innehöll viktiga poster på 

inkomstsidan enligt figur 10 och utgiftssidan enligt 

figur 11. 

Rev A 2006-11-08 

Verksamhet Utgift (rb) 

Obligatorisk försäkring. 1 500 

Produktionskostnader. 5 600 

Administrativa kostnader. 230 

Lön till ordförande och bokhållare. 720 

Kulturella ändamål. 350 

Avsättning till odelbara fonden. 1 700 

Ersättning till kolchosmedlemmarna 

för arbetade normdagar. 

2 713 

Totalt 12 813 

Figur 11. Kolchosens budgeterade utgifter. 

Man förväntade sig alltså att året skulle ge ett överskott 

av 750 rb (av någon anledning har man inte ba- 

lanserat resultaträkningen). 

Utdelningen 2 713 rb till kolchosmedlemarna skulle 

motsvara 0,57 rb per arbetad normdag. 

Medel för investeringar och deras användning 

För nödvändiga investeringar planerades avsättningar 

enligt figur 12. 

Avsättning Medel (rb) 

Avsättning från kontanta inkomster 

till odelbara fonden. 

1 700 

Inträdesavgifter från kolchosmedlemmarna. 

700 

Kortfristigt lån. 2 000 

Långfristigt lån. 8 000 

Totalt 12 400 

Figur 12. Avsättningar för investeringar. 

De för investeringarna avsatta medlen skulle användas 


Verksamhet 

Försäljning till staten av växtodlingsprodukter 

enligt leveransförpliktelse. 

Försäljning av växtodlingsprodukter 

på marknaden. 

Försäljning till staten av djuruppfödningsprodukter 

enligt leverans- 

Inkomst (rb) 

517 

2 300 

1 396 

Användning 

Underhåll av byggnader. 

Underhåll av maskiner och redskap. 

Inventarier. 

Plantering av träd och buskar. 

Avsättning till odelbara fonden. 

Totalt 

Medel (rb) 

2 800 

500 

2 000 

2 000 

5 100 

12 813 

förpliktelse. 

D:o, försäljning på marknaden. 6 200 

Figur 13. Användning av avsatta medel. 

Inkomst från smedjan. 500 Arbetsvärdering 

Ersättning för arbeten utanför kol- 2 300 Som tidigare har nämnts baserades den ersättning som 

chosen. 

kolchosmedlemmarna fick, i form av jordbrukspro- 

Ersättning från kolchosmedlem- 350 dukter och i kontanter, på hur många normdagar som 

marna för användning av kolcho- 

man hade presterat.under året. I tabellen i figur 14 

sens transportmedel. 

visas några exempel på hur olika arbetsmoment värde- 

Totalt 

13 568 rades i normdagar i Uus Rooslepa under år 1949. 

Figur 10. Kolchosens budgeterade inkomster. 

Av de sista raderna i tabellen framgår att vissa arbetsmoment, 

till exempel reparation av redskap, vär- 

12

derades högre än enklare arbetsmoment, som gödselutkörning. 

Skötsel i stall av fullvuxen häst 3 nd/månad 

Fött friskt föl 6 nd 

Mjölkning av ko under betesperioden 

1,5 nd/100 l 

D:o under ladugårdsperioden 2,2 nd/100 l 

Född frisk kalv 6 nd 

Skötsel av kalv upp till 15-20 8 nd 

dagar 

Skötsel av nyfött svin 3 nd 

Uppfödning av nyfött svin upp 3 nd 

till åtminstone 12 kg vikt 

Ökning av ett svins vikt med 10 

kg 

1 nd 

Skötsel av höna 0,05 nd/månad 

Produktion av ägg 1,5 nd/100 ägg 

Utkörning av gödsel på åker 1,5 nd/dag 

Plöjning av åker 2-2,5 nd/dag 

Höslåtter med slåttermaskin 2 nd/dag 

Reparation av redskap 2,5-3 nd/dag 

Figur 14. Värdering av arbetsmomenten i normdagar. 

13 

Rev A 2006-11-08 

5. VERKSAMHETEN UNDER 1949 

Vi har nu fått klart för oss förutsättningarna för kolchosens 

verksamhet: storleken på marker av olika 

slag, antalet medlemmar, vilka byggnader, redskap 

och djur osv., som kolchosen ägde. 

När man utvärderar verksamheten under året och 

dess resultat måste man ha förståelse för att det fanns 

vissa "inkörnings"-svårigheter. Från i stort sett den 

ena dagen till den andra skulle man börja arbeta i en 

organisationsform, som säkert var ovan för de flesta 

(en del av dem som kom från Rysslands gränstrakter 

mot Estland hade kanske vana med kolchosarbetet). 

Det var kanske därför nödvändigt med den tidigare 

nämnda hård styrningen av verksamheten uppifrån. 

Det finns inga interna dokument bevarade som direkt 

beskriver Uus Rooslepas verksamhet under år 

1949 (stämmoprotokoll och liknande). I det följande 

beskrivs därför verksamheten indirekt genom utdrag 

ur protokoll från möten i Rickul kommuns representantskap 

(här förkortat TSN) och dess exekutivkommitté 

(TK). Inte heller samtliga dessa protokoll är 

bevarade. 

TK:s möte den 31 maj 

Uus Rooslepa hade till den 20 maj överträffat såningsoch 

potatissättningsplanerna. Man hade besått 34,4 ha 

(enligt planen 34,2 ha) och satt potatis på 9,79 ha 

(8,43 ha). Ett antal ha (ej angivet) mark i träda skulle 

plöjas upp till den 11 juni. 

Ordföranden förpliktades att avsluta plöjningen till 

den 8 juni. 

TK:s möte den 17 juni 

Man anser att kolchosordförandena har lämnat förberedelserna 

för höskörden i kolchoserna i totalt kaos 

(täiesti isevoolus). 

Man förpliktar ordförandena att se till att slåttermaskiner 

och hästredskap är reparerade till den 20 

juni. Till samma datum skall det finnas tillräckligt 

med liar, brynen och räfsor. Torkställningar skall vara 

reparerade och levererade till den 25 juni. Lagringsutrymmena 

skall vara reparerade till den 26 juni. 

Nya Roslep hade ansökt om att få lägga till slåttermarker 

på sammanlagt 10,5 ha till kolchosens 

mark, vilket bifölls. 

TSN:s möte den 30 juni 

Vid mötet antogs en treårsplan för djuruppfödningen 

under åren 1949-51, i enlighet med den plan som hade 

antagits av Sovjetunionens och Sovjetunionens kommunistpartis 

centralkommittéer. Vid mötet konstaterar 

man att " ... Rickul kommuns TSN antar detta historiska 

beslut med stor hänförelse. Den är ett utmärkt exempel 

på vår framtida utveckling, i kampen för den 

gemensamma uppbyggnaden av landsbygden. ". 

Vid mötet fastlade man i detalj planerna för utvecklingen 

av djuruppfödningen i kommunen, totalt

och nedbruten på varje kolchos. För Uus Rooslepa 

bestämdes djurbesättningar enligt figur 15. 

Djurart 1949 1950 1951 

Hornboskap 28 32 40 

- varav kor 12 14 20 

Svin 6 11 16 

Får 10 15 30 

Tamfågel 20 40 100 

Figur 15. Treårsplanen för djuruppfödningen 

Svinen skulle efter uppfödningen väga åtminstone 120 

kg. 

För tamfågel räknades en gås för två höns och en 

kalkon för fyra höns. 

För mjölkproduktionen gällde 1949 1400 liter/ko, 

1950 1600 liter och 1951 1800 liter. 

I varje kolchos skulle bildas fyra uppfödningsenheter 

("farmer"): för hornboskap, svin, får och tamfågel. 

För de farmer som uppfyller planen lockade man med 

en 10-procentig minskning av säljförpliktelserna till 

staten för kött, mjölk och ull. Om planerna inte uppfylldes 

skulle kvoterna höjas med 10 procent. 

För att uppnå målen med ett kraftigt utökat antal 

djur krävdes en förstärkning av foderbasen, såväl under 

sommaren som under vintern. För att uppnå detta 

krävdes bland annat en utökning och förbättring av 

slåttermarken. Man rekommenderade kolchoserna att 

skapa foderförsörjningsgrupper, vilkas uppgift var att 

genomföra plöjnings- och odlingsarbeten på alla 

markområden som var avsedda för foderförsörjning. 

Grupperna skulle även ansvara för försörjningen av 

utsädet. 

För att planerna skulle uppfyllas gavs en mängd direktiv 

(på sju A3-sidor!) för hur kolchoserna skulle 

arbeta och vilka prioriteringar som skulle göras. 

Vid samma möte godkändes kolchosstadgan, 

"Typstadgar för jordbruksartell". Man kritiserade avsteg 

från kolchosstadgarna i de enskilda kolchoserna. 

Bland annat hade man gett mer än 0,6 ha för eget 

bruk, inte tagit större "inträdesavgift" för förmögna 

jordbruk och inte tagit betalt för att kolchosmedlemmarna 

vid behov fick använda hästarna för eget bruk. 

Det hade heller inte, som var bestämt, avsatts 1/4 till 

1/2 (mer för förmögna hushåll) av den kollektiviserade 

egendomen till kolchosens "odelbara" fond. 

Man beslutade en mängd åtgärder för att komma 

till rätta med detta. Bland annat skulle man mäta upp 

samtliga privata markstycken och sätta upp gränsmarkeringar. 

I varje kolchos skulle 15-20 procent av inkomsten 

gå in i den odelbara fonden. 

TK:s möte den 9 juli 

Det beslutades att Uus Rooslepa skulle reparera/bygga 

två ladugårdar, ett hönshus, två stall, en sädtork och 

två visthus. 

14 

Rev A 2006-11-08 

TK:s möte den 30 juli 

Efter att ha fått rapporter från ordförandena i Kalev, 

Uus Rooslepa och Edasi konstaterar man att höförsörjningen 

går otillåtet slappt (lubamata lojult). Endast 

Uus Rooslepa har dittills lyckats uppfylla foderförsörjningsplanen 

men totalplanen är delvis fortfarande 

inte uppfylld. Förberedelserna för höskörden 

har varit klena. Uppfyllandet av de statliga normerna 

för mjölkleveranserna går långsamt. Man har inte i 

alla kolchoser skapat de beslutade fyra djuruppfödningsfarmerna. 

Förberedelsearbetet för höstsådden går 

svagt. Man har inte utfört upprepad plöjning och inte 

försett sig med konstgödsel för höstsådden. 

Man beslutar att höförsörjningen skall vara avklarad 

den 10 augusti. Varje grupp skall inom 2-3 dagar 

klara av höskörden på sitt område och reparera torkhus 

och hölador. Mjölk- och köttnormerna skall klaras 

av till den 20 augusti. Djuruppfödningsfarmerna skall 

bildas senast den 15 augusti. Den upprepade plöjningen 

skall vara avklarad till den 5 augusti. Kolchoserna 

skall meddela behovet av konstgödsel till kooperativet 

senast den 5 augusti. Höstsådden skall vara avslutad 

den 20 augusti. 

Kolchoserna Lenin, Uus Rooslepa och Partisan 

skall tröska sin säd hos motortröskverket i Bergsby. 

Uus Rooslepa har skördat 12 ha höstsäd och 21 ha 

vårsäd med resultatet (enligt planen) 12 respektive 21 

ton. Höstsäden skall tröskas den 18 augusti och vårsäden 

den 11 september. 

Under hösten skall 12,0 ha besås. För detta krävs 

2 400 kg utsäde, varav 200 kg vete. 0,5 kg bekämpningsmedel 

krävs. 

Råg skall sås på 11,0 ha under tiden 20-31 augusti 

och vete på 1,0 ha under tiden 3-5 september. 

TK:s möte den 9 september 

Enligt ett tidigare brev till Uus Rooslepas ledning 

skulle höstråg under tiden 20-31 augusti sås på 11,0 

ha och höstvete under tiden 3-5 september på 1,0 ha. 

För detta krävdes som utsäde 2 200 kr råg och 200 kg 

vete. 

Vid mötet konstaterar man att Uus Rooslepa med 

råge har uppfyllt såningsplanen: man har besått 12,6 

ha mot planerade 12,0. Sådden avslutades den 8 september. 

TK:s möte den 16 september 

Kolchosordförandena redogjorde för hur det gick med 

potatisskörden. Man har påbörjat skörden, men den 

har fördröjts av att man har varit upptagen med tröskningsarbetena. 

Inte heller har man samlat in allt hö. 

De statliga potatisnormerna har inte uppfyllts av någon 

kolchos utom Uus Elu, där den har uppfyllts av 

både kolchosen och kolchosmedlemmarna. 

Man beslutar att den statliga normen skall vara 

uppfylld till 100 procent den 23 september.

TK:s möte den 6 oktober 

Vid mötet redogjorde kolchosordförandena för hur det 

gick med höstplöjningen. I Partisan och Edasi hade 

man över huvud taget inte påbörjat arbetet och skyllde 

detta på arbetet med att ta upp och lagra potatisen. 

Mötet beslutade att förklara kolchosledningarnas 

arbete för att klara av höstplöjningen för helt och hållet 

svagt (täiesti nõrgaks) och den har hamnat i kaos. 

Kolchosordförandena förpliktades att ta i bruk avgörande 

medel för att avsluta arbetet. Utan dröjsmål 

skall säkra order ges till plöjningsgrupperna och för 

var 10:e ha skall ett par hästar avdelas. Plöjningen 

skall vara avslutad den 1 november. 

Vid samma möte redogjorde kolchosordförandena för 

hur det hade gått med potatisplockningen. 

Mötet fann att det hade visats ringa intresse i kolchoserna 

för potatisplockningen. Enligt planen skulle 

man ha bärgat potatisen på 46,63 ha, men endast klarat 

av detta på 14,25 ha, det vill säga 30,5 procent. 

Under tiden har det blivit regnigare väder, det blir 

oftare nattfrost vilket kan orsaka att potatisen fryser 

och rent allmänt utsätts potatisskörden för stor fara. 

Som följd av detta kan potatisen börja ruttna i förråden. 

Man beslutade att förklara kolchosledningarnas arbete 

för att klara av potatisskörden för helt och hållet 

svagt, och den hade hamnat i kaos. Kolchosordförandena 

förpliktas att ta i bruk avgörande medel för att 

avsluta arbetet. All arbetskraft skall mobiliseras och 

grupperna skall ges dagliga uppgifter vid potatisplockningen. 

Denna skall vara avslutad den 15 oktober. 

I tre dagar skall Rickuls kooperativ sända fyra 

arbetare och Rickuls skogsavdelning tre arbetare till 

Edasi. Skogsavdelningen skall sända tre arbetare och 

kommunens TK sex arbetare till Lenin. Man skall 

föreslå Rickuls skola att de äldre eleverna varje dag 

skall arbeta med potatisplockning i Edasi. 

Vid samma möte redogjorde kolchosordförandena för 

hur byggnationen hade gått. 

Mötet fann att kolchosledningarna hade fäst ringa 

avseende vid detta arbete. Man har inte haft några 

säkra planer över behovet, inte gjort några förberedelser, 

man vet inte hur mycket byggnadsmaterial som 

man kommer att behöva och man vet ännu inte var 

man skall placera sina djur inför vintern. Trots upprepade 

krav från kommunens djuransvarige och TK att 

varje kolchos skulle skapa en egen reparationsbrigad, 

har detta hittills endast stannat vid påminnelser. Viktigare 

brister har visat sig när det gäller foderförsörjningen. 

Man har tagit i anspråk foderreserver utan att 

detta har bokförts, varför det inte går att få någon 

överblick över foderförsörjningen. 

Man förklarar kolchosledningarnas arbete för otillfredsställande 

och att arbetet har hamnat helt utanför 

planerna. Kolchosernas djuruppfödningslokaler skall 

15 

Rev A 2006-11-08 

inspekteras. Lokalerna skall repareras till senast den 1 

november. För detta skall man ofördröjligen skapa 

byggnadsgrupper, och därvid befria deltagarna från 

andra arbetsuppgifter. Djurfodret skall inventeras till 

den 12 oktober. 

Vid samma möte behandlades även plöjningen av ny 

mark. Enligt 1949 års plan för plöjning av ny mark 

skulle 49 ha plöjas, varav i Lenin 3 ha, Uus Rooslepa 

10 ha, Uus Elu 6 ha, Edasi 10 ha och Kalev 20 ha. I 

hela kommunen har endast 2 ha blivit plöjda. Denna 

brist är orsakad av att det inte har slutits något avtal 

med maskin/traktorstationen (MTJ). Därför har den 

nya marken hamnat mellan stolarna och förblivit betesmark. 

Bysovjeterna har fäst ringa uppmärksamhet 

på kolchoserna och har inte förklarat för dem att de 

nya markerna skall plöjas upp. MTJ har inte uppfyllt 

de avtal som fanns att plöja 15 ha. 

Bysovjeternas ordförande förpliktas att ta i bruk 

alla medel för att plöjningen av ny mark skall vara 

slutförd senast den 15 november. Så många hästar och 

personer som behövs skall användas. Om kolchoserna 

själva inte klarar av plöjningen skall avtal ofördröjligen 

slutas med MTJ. 

TK:s möte den 21 oktober 

Vid mötet fastslogs avverkningsplanen för skogsarbetet. 

Enligt denna skulle i kommunen avverkas 1090 

kbm, i barkad form 770 kbm. Uus Rooslepa skulle 

avverka 220 (150) kbm. 

TK:s möte den 11 november 

Man konstaterar att det ännu inte har organiserats fyra 

djuruppfödningsfarmer i kolchoserna, med undantag 

av Uus Rooslepa. 

Kolchosordförandena förpliktas att till den 15 december 

skapa farmer med det antal djur som föreskrivs 

i planen. Bristen på djur skall klaras av genom 

inköp från kolchosmedlemmarna eller utifrån. Alla får 

och tamfåglar från kolchosmedlemmarna skall föras 

till de kollektiva husen. 

TK:s möte den 16 december 

Vid mötet, som var det sista för året, gjorde man en 

tillbakablick och diskuterade organisationen av arbetet. 

Man konstaterade att arbetet i "våra unga kolchoser" 

hade resulterat i bättre resultat än för privatbönderna. 

Vårsådden utfördes till 100 procent och man 

överskred produktionen av djurfoder. Höst- och vårsäden 

skördades i rätt tid. Djurfarmer hade organiserats 

100-procentigt i tre kolchoser (Kalev och Uus Elu 

undantagna). Trots detta fanns det mycket arbete 

ogjort, som man utan svårigheter skulle ha kunnat 

klara av framgångsrikt. Till exempel hade man i en 

kolchos inte över huvud taget gett djuren kraftfoder 

och i en annan inte tillräckligt med melass. Höskörden 

påbörjades i rätt tid men den drog ut så länge på tiden 

att det skördade höt förlorade mycket av sitt näringsvärde. 

Efter avslutat arbetet fick alla lika mycket oav-

sett om de hade arbetat bra eller dåligt. Vid höskörden 

och andra arbeten hade arbetarna inte ålagts fastställda 

individuella arbetsuppgifter. Det var därför inte möjligt 

att leda arbetet enligt planen. Som resultat av detta 

drog arbetet ut på tiden och en del av planen, som till 

exempel plöjning av ny mark, blev nästan helt ogjord. 

Höstplöjningen blev försenad i veckor. Den blev ändå 

utförd, men inte vid den tidpunkt som agrotekniska 

krav ställde. Iordningställandet av djurhusen för vintern 

dröjde. Som exempel har inte varje djur fått en 

kätte i kolchosen Kalev. Likaledes har inte arbetarna i 

djuruppfödningsfarmerna besökt bättre farmer för att 

praktisera. Därifrån skulle man ha fått många goda 

arbetserfarenheter och kunnat tillämpa dem i våra 

farmer. 

Man beslutade, som en slutkläm, att förklara arbetet 

i kolchoserna år 1949 för klent. 

16 

Rev A 2006-11-08 

6. ÅRSRAPPORTEN FÖR 1949 

6.1 ALLMÄNT 

Årsrapporten för år 1949 (omfattande tiden april 

t.o.m. december) ger utförlig information om kolchosens 

verksamhet och resultatet av verksamheten (i 

form av resultaträkning och balansräkning). 

Ur rapporten kan bl.a. följande utläsas: 

• Antalet familjer i kolchosen var 27 med tillsammans 

81 personer. Av dessa var 13 män och 21 

kvinnor i arbetsför ålder (16-60 år respektive 16-55 

år). Pensionärernas och de arbetsoförmögnas antal 

var 12, minderåriga (i åldern 12-16 år) 8. Av de arbetsföra 

34 personerna arbetade 8 utanför kolchosen 

men bodde på denna. 

• Det totala antalet arbetade normdagar (nd) var 

5 841, jämfört med planens 6 791. De största posterna 

var växtodling (3 657 nd) och djuruppfödning 

(848 nd). Till administrativt arbete (inklusive 

ordförandens och bokhållarens arbete) åtgick 603 

nd och till hästskötseln 350 nd. Till arbetet bidrog 

9 arbetsoförmögna och gamla med 804,25 nd och 8 

minderåriga med 233,95 nd. Tillsammans bidrog 

50 personer till totalantalet normdagar. Ordförandesysslan 

värderades till 210 nd. 

Antalet arbetade normdagar var störst i augusti 

(1 062 nd) och lägst i december (275 nd). 

6.2 VÄXTODLINGEN 

Som framgår av fördelningen av antalet arbetade 

normdagar var växtodlingen den verksamhet, på vilken 

man satsade det mesta av arbetsinsatsen (ca 62 

procent). 

För växtodlingen fanns en brigad, till vilken 50 

personer bidrog med sitt arbete. 

Växtodlingen var uppdelad i ett antal verksamheter, 

av vilka de viktigaste var sädodling, potatisodling 

och höslåtter. Frukt- och bärodling förekom inte i 

kolchosen. 

Det totalt producerade värdet av växtodlingen var 

14 350,90 rubel. Därvid avsågs det pris, "leveransrubler", 

som staten skulle ha betalt för skörden om kolchosen 

hade sålt den för att uppfylla sina försäljningsförpliktelser. 

I det följande används förkortningen lrb 

för leveransrubler och rb för "verkliga" rubler. 

Sädodlingen 

Sädodlingen omfattade totalt 35,30 ha. Produktionsvärdet 

var 3 818,39 lrb. Fördelningen på sädesslag, 

planerad och verklig skörd och skördens värde i leveransrubler 

framgår av figur 16. 

Av skörden såldes 27,98 dt till staten för att täcka 

säljförpliktelserna och 18,94 dt till MTJ som betalning 

in natura. Till utsäde avdelades 97,49 dt och som foder 

56,99 dt. 

Till kolchosmedlemmarna delades ut 135,37 dt, 

varav 95,24 dt hade delats ut fram till årets slut.

Sädsort Skördad Skörd/ha Verklig Totalt Värde Utdelat 

yta (ha) enl. plan skörd/ha skördat (lrb) under året 

(dt) (dt) (dt) 

(dt) 

Höstråg 12,1 8,00 10,82 131,00 1441,00 43,13 

Vårvete 5,5 9,00 8,80 48,40 580,80 15,79 

Korn 7,0 9,00 12,96 90,78 907,80 26,32 

Havre 4,0 7,00 8,54 34,19 307,71 - 

Blandsäd 5,3 9,00 8,70 46,60 419,40 - 

Vårråg 0,4 - 15,10 6,04 72,48 - 

Hushållsväxter 1,0 11,00 8,92 8,92 89,20 - 

Totalt 35,30 - 10,36 368,14 3 818,39 95,24 

Dessutom erhölls vid sädodlingen 698,59 dt halm 

och 108,00 dt agnar till ett värde av 1396,18 respektive 

216 lrb. Som foder och annat avdelades 391,44 dt. 

Till kolchosmedlemmarna delades ut 227,15 dt 

halm och agnar, varav 123,72 dt till årets slut. 

Potatisodlingen 

Potatis odlades på 10 ha. Skörden blev 868,99 dt, dvs. 

86,9 dt/ha (enligt planen 120 dt/ha). Värdet var 

4 344,95 lrb. 

Till staten såldes 28,59 dt. Till utsäde avdelades 

200 dt och som foder 146,28 dt. 

Till kolchosmedlemmarna delades ut 542,72 dt, 

varav 176,52 dt fram till årets slut. 

Höslåttern 

Ängsslåttermarken omfattade 173,80 ha. Resultatet 

blev 1703,23 dt hö, dvs. 9,9 dt/ha, till ett värde av 

5109,69 lrb. Till kolchosmedlemmarna delades ut 

525,69 dt, varav inget under året. 

6.3 DJURUPPFÖDNINGEN 

I djuruppfödningen deltog totalt 8 kolchosmedlemmar, 

varav 2 skötte hästarna. 

Inget av animalieproduktionen, med undantag av 

smör, såldes till staten. 

Antalet djur den 1 januari 1950 framgår av figur 

17. 

Under 1949 föddes 4 kalvar och 2 föl. 

Djurart Antal 

Nötkreatur 25 

- varav kor 13 

Svin 6 

Får 10 

Tamfågel 20 

Hästar 19 

- varav arbetshästar 19 

Figur 17. Antalet djur i kolchosen 

Figur 16. Produktionen av säd och hushållsväxter 

17 

Rev A 2006-11-08 

Kött och fett 

Kött- och fettproduktionen blev 117 kg till ett värde 

av 58,50 lrb. Genom försäljning av hela produktionen 

på kolchosmarknaden till ett kooperativ fick man in 

hela 1 451 rb. Därtill kom inkomsten vid försäljning 

av ett skinn, som var värderat till 9,14 lrb såldes för 

24,48 rb. 

(Dessa siffror ger en viss uppfattning om det pris som 

staten betalade jämfört med vad man fick på den 

"fria" marknaden). 

Mjölk och mjölkprodukter 

Mjölkproduktionen blev 14 629 l till ett värde av 

3 072,09 lrb. 

Knappast någon mjölk såldes. Istället bearbetades 

den till 476,6 kg smör, värderat till 2 144,70 lrb. Till 

staten såldes 231 kg och på kolchosmarknaden 224,6 

kg. Den totala inkomsten var 7 435,74 rb. 

Det genomsnittliga antalet mjölkkor under året var 

11. De levererade i genomsnitt 1 420 liter per ko. 

Äggproduktion 

Mer som en kuriositet kan nämnas att i kolchosen 

fanns en höna som producerade 15 ägg. De såldes för 

12 rb. 

Försäljning av djur 

En ko såldes för slakt till ett kooperativ för 1 475,48 

rb. 

Till staten såldes, för att täcka statliga säljförpliktelser, 

en kviga med vikten 205 kg för 69,70 rb. 

Två hästar såldes för 500 rb.

6.4 EKONOMISK RAPPORT 

Inkomster och utgifter 

Inkomsterna framgår av figur 18 och utgifterna av 

figur 19. 

Typ Inkomst 

(rb) 

Växtodlingen, försäljning till staten 

för att uppfylla försäljningsförpliktelser 

462,04 

Djuruppfödningen, försäljning till 

staten 

1 103,80 

D:o, försäljning till kooperativ 1 238,00 

D:o, försäljning på marknaden 5 218,64 

D:o, andra inkomster 485,00 

Diverse kontanta inkomster: externt 

utfört arbete 

1 403,42 

D:o: övriga inkomster 585,34 

Totalt 10 496,24 

Figur 18. Kolchosens inkomster 

Typ Utgift (rb) 

Skatter och avgifter: obligatorisk 

försäkring o.dyl. 

1 125,68 

Produktionsutgifter: reparationer av 

byggnader, jordbruksredskap 

3 934,52 

D:o: övriga utgifter 1 629,24 

Administrativa utgifter: post, telegraf 

o.dyl. 

377,76 

D:o: lön till kolchosordförande och 

bokhållare 

810,00 

Avsättningar: 

o.dyl. 

odelbara fonden 2 439,20 

Diverse utgifter, bl.a. för inhyrt 

arbete 

1 988,76 

Utdelning till kolchosmedlemmarna 179,84 

Totalt 10 496,24 

Figur 19. Kolchosens utgifter 

Totalt gav alltså kolchosens verksamhet en inkomst av 

10 496,24 rubel (enligt plan 13 563 rb). Utgifterna var 

totalt 10 305,16rb (enligt plan 7 330 rb). 

De stora utgiftsposterna var för djurfoder (3 830 

rb) och försörjning med maskiner och inventarier. 

Inkomsterna var alltså avsevärt lägre och utgifterna 

avsevärt högre än planen förutsåg. Kolchosstämman 

1950 beslutade att inte göra någon utdelning till kolchosmedlemmarna 

som ersättning för normdagar. 

I vinst- och förlusträkningen var inte medräknade 

avsättningar för investeringar i form av djur och redskap. 

De uppgick till totalt 5 220,01 rb och finansierades 

bland annat genom avsättning till odelbara fonden 

18 

Rev A 2006-11-08 

(2 089,20 rb), försäljning av boskapsdjur (1 475,48 rb) 

och långfristigt lån (919,50 rb). 

Tillgångar och skulder 

Kolchosen ägde tillgångar enligt figur 20. 

Typ av tillgång Värde 

Arbetsdjur 10 345,00 

Produktionsdjur (kor, svin osv.) 9 260,00 

Jordbruksredskap 2 159,00 

Inventarier 1 898,98 

Transportmedel 2 400,00 

Byggnader 8 976,00 

Ungdjur 1 325,00 

Säd, foder o.dyl. i förråd 12 169,11 

Kontanta tillgångar 1 391,60 

Diverse 1 443,15 

Tillgångar, totalt 50 867,84 

Figur 20. Kolchosens tillgångar 

De externa skulderna var 4 206,04 rb och skulden till 

kolchosmedlemmarna 4 905,31 rb. Av det egna kapitalet 

låg sammanlagt 41 916,09 rb i olika fonder. 

Ekonomibyggnader och andra byggnader 

Den 1 januari 1950 ägde kolchosen byggnader enligt 

figur 21. 

Typ av byggnad Antal Rymd 




Svinstall 1 8 djur 


Hönshus 1 100 höns 

Lador 2 120 ton 

Rotfruktskällare 1 60 ton 

Kontorshus 1 117 kvm 

Figur 21. Kolchosens byggnader

Maskiner och redskap 

Kolchosen ägde maskiner och jordbruksredskap enligt 

figur 22. 

Maskin/redskap Antal 

Hästplogar 12 

Vändplogar 2 

Sick-sackharvar 

2 

Kultivatorer 

9 



1 

Utdelning till kolchosmedlemmarna 

Till kolchosmedlemmarna delades per normdag ut 

2,317 kg säd, 7,750 kg potatis, 0,102 kg köksväxter, 

9,000 kg hö samt 4,000 kg strå och agnar. Totalt delades 

ut 135,37 dt säd och 452,72dt potatis. 

Som tidigare nämnts delades inga kontanter ut. 

Allmänna uppgifter 

Under året hade hållits 18 möten. 

Ledningen hade hållit 28 möten. 

Det hade hållits 3 revisioner. 

I stämman den 12 februari deltog 28 av 37 medlemmar. 

Rev A 2006-11-08 

7. PRODUKTIONSPLAN OCH BUD- 

GET FÖR ÅR 1950 

7.1 PRODUKTIONSPLAN 

Produktionsplanen för år 1950 har inte varit tillgänglig, 

varför det inte går att göra någon jämförelse med 

den för år 1949. Inte heller går det att jämföra resultatet 

mot det planerade. 

Separatorer 


Vagnar med järnaxlar 6 

Slädar 15 

Seldon 16 

Figur 22. Maskiner och jordbruksredskap 

7.2 BUDGET 

Budgeten för år 1950 godkändes av stämman den 13 

mars. 

Kontanta inkomster och utgifter 

Budgetens resultaträkning innehöll viktiga poster på 

inkomstsidan enligt figur 24 och utgiftssidan enligt 

figur 25. 

Verksamhet Inkomst (rb) 

Försäljning till staten av växtod- 1 828 

Marker 

Kolchosen disponerade marker enligt figur 23. 

lingsprodukter enligt leveransförpliktelse. 

Försäljning av växtodlingsproduk- 8 500 

Typ av mark 

Tillförsäkrad mark för evigt brukande. 

Därav återmark. 

-"- naturlig slåttermark. 

-"- naturlig betesmark. 

-"- skog. 

Mark för att uppfylla sädleveransförpliktelser. 

D:o för djuruppfödningsleveranser. 

Yta (ha) 

463,98 

59,72 

199,08 

152,96 

20,57 

54,19 

304,52 

ter på marknaden. 

Försäljning till staten av djuruppfödningsprodukter 

enligt leveransförpliktelse. 

D:o, försäljning på marknaden. 

Arbete i smedjan. 

Ersättning för externt utförda arbeten. 

Ersättning från kolchosmedlemmarna 

för användning av kolchosens 

transportmedel. 

2 860 

4 350 

250 

500 

350 

Figur 23. Totalt 18 638 

19 

Figur 24. Kolchosens budgeterade inkomster. 

Verksamhet Utgift (rb) 

Inkomstskatt. 2 583 

Obligatorisk försäkring. 1 000 

Frivillig försäkring och övrigt till 712 

staten. 

Produktionskostnader. 5 440 

Administrativa kostnader. 372 

Lön till ordförande och bokhållare. 1 080 

Kulturella ändamål. 800 

Avsättning till odelbara fonden. 2 796 

Förskottsbetalning till kolchosmedlemmarna 

för arbetade normdagar. 

1 500 

Utbetalning till kolchosmedlemmarna 

av årets vinst. 

1 905 

Totalt 18 638 

Figur 25. Kolchosens budgeterade utgifter.

Man förväntade sig alltså att året skulle ge en kontant 

vinst av 1 500 + 1 905 = 3 405 rb att fördelas till kolchosmedlemmarna. 

Medel för investeringar och deras användning 

För nödvändiga investeringar planerades avsättningar 


De avsatta medlen skulle användas enligt figur 27. 

Rev A 2006-11-08 

8. VERKSAMHETEN UNDER 1950 

I detta kapitel beskrivs Uus Rooslepas verksamhet 

under å r1950 med hänvisning till protokoll från kolchosstämmor 

och möten i Rickul kommuns representantskap 

(här förkortat TSN) och dess exekutivkommitté 

(TK). Dessutom finns några brev från TK till 

kolchosen. 

Stämma den 4 januari 1950 (33 av totalt 43 medlemmar 

deltog) 

Avsättning Medel (rb) Man godkände det beslut om normdagar som hade 

Avsättning från kontanta inkomster 2 796 fattats vid kolchosledningens 1:a möte. I stort sett 

till odelbara fonden. 

gällde samma arbetsvärdering som år 1949. 

Diverse avsättningar. 

Försäljning av djur för att ersätta 

dem med arbetsdjur och avelsdjur. 

Långfristigt lån. 

Totalt 

464 

2 000 

10 000 

15 260 

Stämma den 15 januari 1950 (24 av 45) 

Man konstaterar att farmledaren ännu inte har blivit 

tillförsäkrad vare sig djur eller nödvändiga inventarier 

och byggnader. 

Det beslutades att senast den 25 januari skulle ord- 

Figur 26. Avsättningar för investeringar. 

föranden lämna över akter till farmledaren Berkvist, 

där dessa uppgifter fanns. Farmledaren skulle få 15 

normdagar per månad. 

Användning 

Underhåll av byggnader. 

Underhåll av inventarier. 

Medel (rb) 

2 300 

1 000 

Militären i Spithamn hade av misstag tagit hö ur 

kolchosens lador. Det beslutades att man skulle begära 

tillbaka 2,5 ton. 

Anskaffning av arbetsdjur. 

Anskaffning av maskiner och inventarier. 

Utgifter för markslåtter och markförbättring. 

Amortering av lån. 

Avsättning till odelbara fonden. 

Totalt 

3 650 

2 500 

3 000 

1 000 

1 810 

15 260 

Brev den 25 januari 1950 

I brevet sägs att kolchosens försörjning med konstgödsel 

går utomordentligt dåligt. I brevet finns därför 

en tidplan för hur mycket superfosfat och kalifosfat 

som skall köras ut under tiden 5-15 februari. Totalt 

skall 3 ton av vardera köras ut. 

Stämma den 26 januari 1950 (22 av ?) 

Kontrollkommissionens akt diskuterades. Sedan tog 

Figur 27. Användning av avsatta medel. 

kommunens partorg Tšekašov till orda. Enligt honom 

Arbetsvärdering 

Arbetsvärderingen år 1950 framgår av protokollet från 

kolchosledningens möte den 2 januari. Den skiljer sig 

inte så mycket från den som gällde år 1949. 

var det mesta bra i kolchosen, men åkerarealen var för 

liten för att uppfylla den av sovjetunionens ledning 

och parti bestämda djuruppfödningsplanen. Reservmark 

och ny mark måste odlas upp. 

Tšekašov förklarade den stora politiska vikten av 

valet till Sovjetunionens högsta råd och jämförde med 

valmetoden i de kapitalistiska länderna. Det beslutades 

att Fjodor Safronov skulle ingå i valkommissionen. 

Stämma den 2 februari 1950 (35 av 46) 

Ordföranden Hamberg talade om den framtida utvecklingen 

av jordbruket. Han föreslog att kolchosen skulle 

ta ett långfristigt lån i Hapsals bank för att täcka 

utgifterna för år 1950. 

Man beslutade att ta ett lån i Jordbruksbankens 

Hapsalsavdelning på 10 000 rubel för inköp enligt 

figur 28. 

20

Rev A 2006-11-08 

Vara Kostnad 

Man beslutade vidare bland annat: 

1. Jordbruksredskapen skulle vara reparerade till den 

(rb) 

20 februari. 

Konstgödsel 2 000 

2. Ansöka om lån i banken för höutsäde senast den 30 

Hästräfsa 800 

mars. 

Slåttermaskin 1 300 

3. Att se över arbetsnormerna senast den 25 februari. 

2 hästplogar 500 

4. Att sluta avtal med MTJ om plöjning senast den 25 

2 potatissättningsmaskiner 300 

mars. 

Reparation av ett sädförråd 2 000 

Stämman beslutade att betrakta ledningens arbete 

Avelsdjur 

Våg 

2 200 

800 

under 1949 som nöjaktigt trots att det fanns många 

brister. 

Figur 28. Materielinköp. 

Brev den 17 februari 1950 

Enligt vägförbättringsprogrammet skall 85 kbm grus 

Brev den 9 februari 1950 

köras ut på vägarna. För vägförbättringen skall använ- 

Kolchosen skall köra ut 174 ton organiskt gödsel på das 72 personarbetsdagar och 72 hästarbetsdagar. 

åkrarna, varav 130 ton till den 1 mars och resten till Stämma den 26 februari 1950 (29 av 37) 

den 15 mars. 

I mötet deltog kommunens partipropagandist 


Tšekašov. 

I stämman deltog kommunens partiorganisatör (par- Det var aktuellt att starta ett barndaghem i kolchotorg 

)Vandõšev. 

sen. Marie Belova fick i uppgift att sammanställa en 

Ordföranden Hamberg redovisade rapporten angå- förteckning över barnen i kolchosen och sända den till 

ende verksamheten under år 1949. Han pekade på alla Läänemaas hälsovårdsavdelning. 

brister men ändå har flera kolchosmedlemmar uppnått Eduard Press hade ansökt om att få lämna kolcho- 

goda resultat. Sammanfattningsvis hade man i tid och sen och ta arbete i Märjamaa skogsenhet. Detta avvi- 

i sin helhet uppfyllt de uppgifter som man hade påsades.lagts av Sovjetunionens ledning och parti. Revisions- Ordföranden Hamberg redogjorde för såningsplakommissionens 

ordförande Eduard Tisler redogjorde nen år 1950. Man skulle så 8 ha med flerårigt hö. Kol- 

för att han under nio månader hade följt ledningens chosen hade enligt budgeten för 1950 inte råd med 

arbete och utfört tre revisioner. Han förklarade led- detta. Man beslutade att be Jordbruksbankens Hapningens 

och kolchosens verksamhet för nöjaktig. salsavdelning om ett lån för att köpa in 85 kg utsäde 

På en fråga från Adele Tichanova om varför man av flerårigt hö till vårsådden. 

hade bytt stallmän och farmledare svarade man att Stämma den 6 mars 1950 (34 av 43) 

djuruppfödningen kräver omsorgsfulla skötare och Man beslutade, efter att ha åhört en uppmaning från 

skogsarbetet manskrafter. På grund av detta måste Sovjetunionens kommunistparti, att enhälligt ge sina 

man byta och placera kvinnlig arbetskraft i stallen. röster till delegaterna i det kommunistiska blocket. 

På en fråga svarade man att kolchosen har nog med Sovjetunionens ministerråd hade bestämt att pri- 

stråsädsfoder för vintern. Det saknas en del kraftfoder. serna för de statliga leveranserna skulle sänkas. Detta 

Därefter yttrade sig ett antal kolchosmedlemmar godkändes. 

om verksamheten under det gångna året och om för- Det beslutade avtalet med Taebla MTJ godkändes. 

väntningarna inför år 1950. 

Arbetsnormerna enligt beslut vid ledningsmötet 

Partorgen Vandõšev markerade den stora politiska den 15 februari godkändes. 

betydelsen av kolchoslivet på socialismens väg. Han 

berörde felen i kolchosen och några kolchosmedlemmars 

icke nöjaktiga arbetsresultat. Uus Rooslepa hade 

ändå varit den kolchos i kommunen som hade stått i 

främsta ledet och att man inte fick bli sämre detta år. 

Därför måste ledningen starta förberedelserna för 

vårsådden. 

Arbetshästarna skulle per häst få 200 kg havre och 

600 kg hö under såningsperioden. De skulle få vila tre 

veckor före arbetsperioden. 

Stämma den 13 mars 1950 (29 av 37) 

Man diskuterade igenom 1950 års produktionsplan 

och beslutade att genomföra den utan förändringar. 

Man diskuterade igenom budgeten för 1950. Man 

stannade till vid den frivilliga försäkringen. Många 

kolchosmedlemmar att det fanns händelser där man 

inte hade fått något från staten. Det beslutades att 

godkänna budgeten, med undantag av den frivilliga 

försäkringen. 

Som revisionskommissionsordförande valdes Eduard 

Press och som medlem Liidija Laurson. Ekaterina 

Safronova kvarstod som medlem. 

I kolchosen hade fötts tjurkalvar. Dessa skulle bytas 

mot kokalvar. För detta tillsattes en kommission 

21

med Tichanov, Kaljusaar och Laurson som medlemmar. 

Stämma den 19 mars 1950 (34 av 43) 

Det stora samtalsämnet vid mötet var frågan om sammanslagning 

med fiskekolchosen Partisan 

Partisans ordförande Morokov, som var kallad till 

stämman, redogjorde för fiskekolchosens grundstadgar, 

skyldigheter och verksamhet. 

Frågan ställdes om fiskekolchosen i någon situation 

automatiskt skulle kunna gå över till Nõva kommun. 

I så fall skulle Uus Rooslepa få bruka Partisans 

jordbruksmark. Detta förklarades inte vara möjligt. 

Man beslutade om samgående med Partisan, men 

om Partisan automatiskt skulle gå in under Nõva fiskkombinat 

ville man inte ta över Partisans jordbruksmark. 

I så fall ville man inte ha något samgående. 

TSN:s möte den 29 mars 1950 

Bysovjeternas ordförandes rapporterade om resultatet 

av förberedelserna för vårsådden. 

Mötet fann att det fanns stora brister i vagnreparationerna. 

I Uus Rooslepa är de utförda till endast 40 

procent. Kolchoserna åläggs att reparera jordbruksredskap 

och transportmedel till den 15 april. 

Utsäde finns, men det saknas, som i alla övriga 

kolchoser, utsäde för flerårigt åkerhö fastän det är 

bestämt att man skall avsätta en del av tidigare skörd 

för detta. 

Konstgödsel för vårskörden finns i de flesta kolchoser, 

men i Nya Roslep finns endast 23 procent 

superfosfat och kalisalt till 60 procent. Det är i samtliga 

kolchoser brist på kvävefosfat, eftersom det inte 

finns att få från länslagret. Kolchoserna åläggs att 

åtgärda bristerna genom inköp från det lokala kooperativet 

eller länslagret. 

Utkörningen av naturgödsel under vintern är dåligt 

utförd i samtliga kolchoser, totalt endast 14,3 procent. 

Gyttja, där totalt 1 000 kbm skulle ha körts ut, är över 

huvud taget inte utkört. Kolchoserna åläggs att köra ut 

all gödsel till den 15 april och 1 juni ha kört ut all 

gödsel respektive gyttja. Av avser hästarna är situationen 

tillfredsställande, med undantag av Nya Roslep, 

där av 18 hästar fem är i dåligt skick. Situationen när 

det gäller foder för hästarna under arbetsperioden är 

otillfredsställande för samtliga kolchoser. De åläggs 

att åtgärda detta till den 5 april. 

Socialistisk tävlan mellan kolchoserna har inte alls 

organiserats. Inte heller har det inom kolchoserna 

organiserats socialistisk tävlan mellan grupper och 

enskilda. Kolchoserna beordras att anordna "bred 

socialistisk tävlan". 

Utbildningen av kolchoskadrerna diskuterades. 

Man fann att kolchoserna på ett otillåtet och likgiltigt 

sätt har förhållit sig till ENSV:s och EK(b)P:s 

plan för utbildning av kolchoskadrerna. 

22 

Rev A 2006-11-08 

För att åtgärda detta beslutades att sända tre förmän 

för djuruppfödningsfarmer, varav en från Nya 

Roslep, på en månadslång kurs. 

Bildandet av kulturcirklar i kolchoserna diskuterades. 

Det beslutades att till den 10 april skapa kulturcirklar 

(isetegevusringid) i kolchoserna. Kolchosordförandena 

skulle inte få lägga några hinder i vägen för 

att de skulle få använda lediga lokaler. 

Länets representskap hade beslutat att kommunerna 

skall delta i värvningskampanjer för att få arbetare till 

oljeskifferhar endast 10 procent av planen uppfyllts. 

Man beslutar därför att förplikta bysovjeternas och 

kolchosernas ordföranden att värva folk vid möten, så 

att planen uppfylls. Från Uus Rooslepa skall en person 

värvas. 

TSN:s möte den 7 april 1950 

Planer för vårsådden hade sänts till kolchoserna den 

10 februari och till privatjordbrukarna den 15 februari. 

Kolchoserna och privatjordbrukarna skulle göra upp 

produktionsplaner. Dessa skulle ha varit klara den 25 

februari, men är ännu inte klara den 30 mars. 

Reparationerna av jordbruksredskap och transportmedel, 

som skulle ha varit klara den 20 februari, 

har ännu inte slutförts i en enda kolchos. Reparationerna 

skall vara klara den 15 april. 

Utsäde finns i kolchoserna enligt den statliga planen. 

För potatis saknas en del, bland annat för Uus 

Rooslepa, som har fått 270 deciton istället för enligt 

planen 300. Utsäde skall levereras till den 15 april. 

Kolchoserna har fäst mycket litet avseende vid att 

rensa och sortera den säd som skall användas som 

utsäde. Rensningsapparater skulle ha funnits i kolchoserna 

den 15 mars, men detta är inte uppfyllt. Apparater 

skall finnas senast den 15 april. 

Alla kolchoser har fått konstgödsel, men inte en 

enda enligt den statliga planen. 

Förberedelsen av kolchoskadrerna i Rickul kommun 

diskuterades. 

Man fann att utbildningen av kolchoskadrerna går 

alltför segt. Ordförandena i bysovjeterna och kolchoserna 

förstår inte alls att det arbete som en människa 

utför är bristfälligt utan föregående utbildning. Som 

exempel tas Uus Rooslepas ordförande Hamberg, som 

ser konstgödsel som en fiende till att erhålla bättre 

skördar från åkrarna. Han grundar detta på att om man 

ger åkern konstgödsel, kan man inte mer hoppas på att 

få någon säd skall nästa år. Därför har han inte försett 

kolchosen med konstgödsel. Dessutom har han inte 

sänt någon till den i beslut nr 3 beslutade kursen, förklarande 

detta med att det inte fanns någon att skicka 

och att alla kvinnor behövdes för mjölkning och utfodring. 

Inte heller hade någon sänts till kursen från 

kolchoserna Edasi och Kalev. 

Exekutivkommittéerna förklarade därför att utbildningen 

har skötts fullständigt klent av ledningen för

ysovjeterna och kolchoserna. Man ger en tillrättavisning 

till bysovjeternas ordförande. 

Brev i april 1950 

I brevet ges en mängd detaljföreskrifter för hur vårplöjningen 

och vårsådden skall utföras. Till den 1 maj 

skall 9 ha plöjas och till den 5 maj 11 ha. 


Man diskuterade uppfyllandet av beslutet att bilda 

studiecirklar i kolchoserna. 

Mötet riktade skarp kritik mot Rickuls Folkets hus 

föreståndare Nikopensius, som man anser missköter 

arbetet. Han var delvis ansvarig för uppfyllandet av 

beslutet om bildande av studiecirklarna. 

Nikopensius förpliktas att till den 10 maj bilda studiecirklar 

i varje kolchos och hjälpa till att leda deras 

verksamhet. 


En plan presenterades att slå ihop kolchoserna Nya 

Roslep, Lenin (i Bergsby) och fiskekolchosen Partisan 

i Spithamn till en enda fiskekolchos. Det var svårt att 

vidareutveckla de tidigare småkolchosernas jordbruk. 

Åkermarken, som även hade liten areal, gav dåliga 

inkomster till staten och kolchosbönderna. Den nya 

kolchosens huvudsakliga inkomster skulle komma 

från fisket. 

Man beslutade att driva frågan vidare och bad om 

hjälp från Läänemaas representantskap och EK(b)P 

och Estniska fiskeriföreningen för att genomföra 

ihopslagningen 

Vid mötet diskuterades ändringar av gränserna mellan 

kolchoserna. Varje kolchos mark bestod av ett antal 

större eller mindre markstycken, som kunde ligga 

långt från varandra. Speciellt gällde det betesmarkerna. 

Som exempel bestod Uus Rooslepas mark av 18 

markstycken med storleken 2,1 - 345,64 ha, tillsammans 

463,98 ha. 

Man beslutade därför att slå ihop mindre markstycken 

och fördela dem till kolchoserna, i vissa fall 

enligt beslut som redan hade fattats vid kolchosstämmor. 

TSN:s möte den 16 maj 1950 

Man diskuterade hur vårsådden hade förlöpt i kolchoserna 

Edasi, Uus Rooslepa och Uus Elu. Man riktar 

hård kritik: "... kolchosledningarna har inte lagt tillräcklig 

vikt vid att avsluta vårsådden på utsatt tid. 

Därför har inte en enda kolchos orkat uppfylla tidplanen. 

Enligt denna skulle sådden ha avslutats till 100 

procent den 15 maj. Svårast är situationen i kolchosen 

Edasi, där sådden av säd är uppfylld endast till 37,7 

procent. Det visar att kolchosledningen inte har förstått 

vikten av att vårsådden sker i tid, inte har tagit 

till sig agrotekniska råd för att få högre skörd, inte 

har satt in samtliga möjligheter i arbetet med vårsådden 

utan har hoppats på hjälp från ma- 

23 

Rev A 2006-11-08 

skin/traktorstationen. I kolchosen Edasi finns 31 arbetsföra 

hästar, men i jordbruksarbetet har man på 

sin höjd satt in i medeltal 20". 

I Uus Elu har man klarat av vårsådden till 63,5 

procent. Man har heller inte där satt in alla hästar i 

jordbruksarbetet. 

Nya Roslep är den av de tre kolchoserna som bäst 

har lyckats organisera vårsådden. Planen är uppfylld 

till 76 procent, för vårsäd och baljväxter till 100 procent. 

Man förklarar Uus Rooslepas kolchosordförandes 

ledning av vårsådden för "icke tillfredsställande". 

Ordförandena för Edasi och Uus Elu får en varning. 

Planerna för vårsådden hade syftat ganska högt, 

och för att uppfylla dem till 100 procent krävdes nyodling 

av tillsammans 35 ha. Avtal om plöjning hade 

slutits med maskin/traktorstationen, men därifrån hade 

inte en enda traktor skickats, något som orsakade stora 

problem för kolchoserna när det gällde att uppfylla 

planen. 

Kommunens jordbruksavdelnings chef kamrat 

Kliss och bysovjeternas ordförande får i uppdrag att ta 

till alla medel för att påskynda vårsådden. All arbetskraft 

och alla hästar i kolchoserna skall sättas in i arbetet. 

Om det uppstår några problem att uppfylla planen, 

skall använda sig av kommunens markreserv. 

Man ber Läänemaas TSN om att få låna en bandtraktor 

för plöjningen. 

Stämma den 21 maj 1950 (28 av 43) 

Vid stämman behandlades en mängd frågor angående 

enskilda kolchosmedlemmar. Bland annat beviljades 

Anton och Eleeni Klippberg utträde ur kolchosen. 

Ordföranden Hamberg berättade om den stort vikt 

som man i den Estniska republiken fäste vid hästuppfödningen. 

Han redovisade för de brister som fanns i 

hästuppfödningen i kolchosen och hos stallpersonalen 

och de personer som använde hästarna. Man beslutade 

att under år 1950 skulle de mest dugliga märrarna 

betäckas och att minst 70 procent av dem skulle föla. 

Alla föl skulle födas upp. 

Brev den 14 juni 1950 

I brevet ges en tidplan för vårplöjningen av mark i 

träda, som strängt skall följas. Till den 10, 15 och 18 

juni skall ha plöjts 2,5, 5,0 respektive 7,5 ha. Allt skall 

vara betesmark. 

Det konstateras att 1949 års djuruppfödningsplan 

var orealistisk. Enligt ny plan skall kolchosen under år 

1950 föda upp 32 nötkreatur, varav 14 kor, 9 svin, 15 

får och 40 tamfåglar. 

TSN:s möte den 16 juni 1950 

Beslut nr 37 Markförbättringsarbeten i kommunen 

I beslutet tas frågan om markförbättringsarbeten upp, 

detta för att garantera höga och bestående skördar. 

Man talar om säsongsarbeten för att gräva ut vattendrag 

och diken, röja sly och avlägsna sten från åkrar-

na. Man förpliktar bysovjeternas exekutivkommittéer 

och partiorganisationerna att använda alla hjälpmedel 

för att uppfylla markförbättringsplanen och organisera 

bredast möjliga deltagande av "folkmassorna". Efter 

avslutandet av vårsådden skall man för detta arbete 

sätta igång agitationsbrigader, kulturarbetare, kommunens 

aktiva kommunister, ungkommunister och 

folksändebud och för varje brigad bestämma vilka 

jordförbättringsuppgifter som skall utföras. 

Man beslutade att Uus Rooslepa skulle rensa 400 m 

huvuddike. 

Beslut nr 38 Uppfyllande av försäljningsplikterna till 

staten 

Uppfyllandet av halvårsplanerna för mjölk, kött, ägg 

och fårull går dåligt. För kött har planen uppfyllts till 

64,5 procent, för ägg 56,2 procent, för fårull 70 procent 

och för mjölk 73,6 procent (anm. det senaste 

kallas, trots det höga procenttalet, speciellt "svagt". 

Felskrivet?). Kolchosen Partisan har lyckats bäst, med 

98 procent. Uus Elu, Edasi och Uus Rooslepa har 

endast uppfyllt halvårsplanen till 60 procent. 

Kolchoserna förpliktigas att till den 21 juli uppfylla 

planerna för kött, ägg och fårull till 100 procent och 

för mjölk till 50 procent (se ovan). 

Beslut nr 39 Uppfyllande av planen för plöjning av 

trädor 

Man konstaterar att plöjningen har skett på ett kaotiskt 

sätt. Kolchosordförandena har inte förstått vikten av 

att plöjning i rätt tid och inte samlat alla krafter för 

genomförandet. Edasi har inte plöjt upp en enda hektar. 

Av de 18,5 ha "svartträda", som kolchoserna fick, 

har man visserligen plöjt upp 14 ha, men att ta gammal 

fodermark under träda har inte en enda kolchos 

påbörjat. Uus Rooslepa och Uus Elu har 4 ha att plöja 

upp. 

Man beordrar kolchosordförandena att sätta allt 

folk i arbete, för att plöjningen skall vara avslutad 

senast den 18 juni. Alla arbetsföra och alla hästar skall 

delta i arbetet, oavsett vad de annars är sysselsatta 

med. 

Beslut nr 40 Förberedelser inför höskörden 

Man konstaterar att förberedelsearbetet går alltför 

klent. Slåttermaskiner och hästräfsor är inte reparerade. 

I någon kolchos vet man inte var i kooperativets 

lager som den nyinköpta slåttermaskinen eller hästräfsan 

finns. Samma historia är det med liar, räfsor och 

grepar. Sådana kan man fortfarande hitta oreparerade i 

varje kolchos och det fattas även redskap. 

Man konstaterar att året innan hade kolchosmedlemmarna 

använt sina egna redskap för höskörden, 

men att man återigen inte kan begära detta. Kolchoserna 

skall nu själva vara tillräckligt utrustade. 

Kolchosordförandena skall sätta större tryck på att 

anskaffa redskapen, så att man inte börjar leta efter 

dem när höskörden är för handen. 

24 

Rev A 2006-11-08 

Kolchoserna och privatjordbrukarna skall ha reparerat 

redskapen till den 20 juni. De kolchoser, som 

inte har köpt ut slåttermaskiner, hästräfsor, liar, brynen 

och andra redskap, skall köpa ut dem från kooperativet 

till samma datum. 

Beslut 41 Om användning av karantänartade hjälpmedel 

för att undvika spridning av ogräs och skadedjur 

till jordbrukskulturer 

För att upptäcka ogräs och skadedjur och förhindra att 

dessa sprids, beordrar man kolchosordförandena att 

inom varje kolchos skapa en grupp med sex medlemmar 

för att observera eventuella skadeväxter eller - 

djur. 

För att undvika potatiskräfta skall man till årets potatissättning 

använda till 100 procent kräftsäker sättpotatis. 

Om man upptäcker växtskador eller skadligt ogräs 

skall man lägga marken under karantän och meddela 

exekutivkommittén. Om detta inte görs kan man få 

böta upp till 500 rubel. Man skall genomföra kontroll 

två veckor före potatisblomningen och två veckor 

efter denna. 

Stämma den 18 juni 1950 (25 av 42) 

Ordföranden Hamberg berättade om höskörden. Den 

hade varit lyckosam, men det fanns brister. 

Några kolchosmedlemmar berättade att hästarna 

sköttes illa. Man hade vattnat dem när de fortfarande 

var svettiga. 

Brev den 30 juni 1950 

I brevet finns en tidplan för höskörden. Till den 20 juli 

skall 202,5 ha slås och 45 t kraftfoder ha producerats. 

TSN:s möte den 30 juni 1950 

Man konstaterade att höskörden går synnerligen svagt. 

Ingen av kolchoserna har uppfyllt det som enligt planen 

skulle ha varit klart den 30 juni. I kolchoserna har 

man inte förstått att tidigt skördat hö har högre fodervärde. 

Kolchosordförandena riktar inte full uppmärksamhet 

mot höskörden. Man sysslar istället alltför 

mycket med småsaker. 

Det beslutas att all ledig arbetskraft, smeder, 

snickare, trädgårdarbetare och även farmarbetarna, 

som till exempel mjölkerskorna mellan mjölkningarna, 

gamla och minderåriga måste delta, så att höskörden 

avslutas senast den 20 juli. Man förpliktigar bysovjeternas 

ordförande att kontinuerligt övervaka arbetet 

med höskörden och att tidplanen följs och att 

inga arbetslösa kolchosmedlemmar luffar runt på kolchosen 

medan andra arbetar och leda dem till arbetet 

på höåkern. 

Man konstaterar att skapandet av åkrar för erhållande 

av frön för stråartade höväxter i kolchoserna helt och 

hållet har misslyckats. Kolchosordförandena har lämnat 

denna viktiga uppgift helt och hållet för vinden. 

Kommunens exekutivkommitté, bysovjeternas exekutivkommittéer 

och kommunens jordbruksavdelning

har inte tillräckligt väl kunnat förklara för kolchoserna 

hur viktiga åkrarna för att erhålla frön är för skapandet 

av hö- och betesmarker. 

Kolchosordförandena i de kolchoser, som ännu 

inte har köpt ut frösäd skall göra detta senast den 3 

juli. Arbetet med fröåkrarna skall vara avslutat den 5 

juli. 

Stämma den 2 juli 1950 (37 av 42) 

I stämman deltog även tre privatjordbrukare och kommunens 

partorg Safronov. 

Det stora ämnet vid mötet var ett upprop till den 

kommitté av fredsvänner, som hade bildats i Frankrike. 

Safronov refererade om det hot som fanns från 

USA och om Koreakriget. 

Man beslutade enhälligt att skriva på uppropet. 

Stämma den 12 juli 1950 (32 av 43) 

Det estniska folkets hälsning till den store Stalin lästes 

upp. En medlem föreslog att man utan förändringar 

skulle godkänna hälsningen och sända den till kamrat 

Stalin. Detta beslutades enhälligt. 

TSN:s möte den 17 juli 1950 

Kontrollkommissionen hade funnit att det fanns privata 

djur, som inte tidigare hade blivit uppgivna. Speciellt 

gällde detta Bergsby bysovjet, där man tidigare 

endast hade utfört kontrollen pappersmässigt och hade 

haft en passiv inriktning mot att förbättra sitt arbete. 

Vid den nya kontrollen hittade man undangömda fiktiva 

familjer. I ett hus hade de äldre och barnen av 

bysovjeten blivit uppgivna som två självständiga familjer. 

Varje hushåll hade egna kor, men det klargjordes 

att man under namnet av två hushåll ville driva ett 

hushåll med två kor. De två hushållen användes bara 

som en maskering för att leda bysovjeten till en felaktig 

uppfattning. 

I Uus Rooslepa pekar man ut Alviine Belova och 

hennes dotter Marie som ett sådant hushåll. I kolchosen 

hittade kommissionen även familjer med för 

många får, unga och gamla svin och bikupor. 

Uus Rooslepas ordförande fick i uppdrag att likvidera 

familjen Belovas fiktiva hushåll. 

Kolchosordförandena ålades att med alla medel avslöja 

fiktiva familjer och gömda djur och meddela 

detta till exekutivkommittén senast den 1 september. 

Man fann att höskörden hade gått otillåtet slappt. Man 

har den 15 juli bara skördat naturligt hö på 309 ha och 

på plöjd mark 12 ha. Tillsammans gör detta 321 ha, 

medan planen angav 1187 ha, eller 21 procent. Kolchosledningarna 

har inte tagit sin uppgift på allvar 

under höskörden. Alla kolchosmedlemmar har inte 

använts i höskördearbetet. Därför har man inte hållit 

tidplanerna och låtit höskördearbetet hamna i kaos. 

När det gäller kraftfoderproduktionen är situationen 

ännu sämre. Hittills har inte en enda kolchos producerat 

ett enda ton kraftfoder. Efter flerfaldiga påminnelser 

har man efter stortdröjsmål gjort färdigt 

25 

Rev A 2006-11-08 

silogropar. Det är allt och det visar klart att våra kolchosledningar 

inte har tänkt på produktionen av kraftfoder 

och därför lämnar kolchosens boskap utan saftigt 

kraftfoder till vintern. 

Man förpliktar kolchosledningarna att ta till alla 

medel för att avsluta höskörden innan man skörden av 

säd påbörjas. Alla lediga kolchosmedlemmar och sådana 

som är sysselsatta med mindre viktiga arbeten 

skall användas. Alla jordbruksbrigadörer förpliktas att 

organisera arbetskraften så att tidplanen uppfylls fullständigt. 

Kolchosledningarna skall se till att 75 procent 

av det planerade kraftfodret skall vara klart till 

Estniska republikens 10-årsdag. 

Kolchosernas skadedjursbrigader hade skött sitt arbete 

på ett tillfredsställande sätt. Det har inte rapporterats 

några härdar av koloradoskalbaggar. Man får dock 

inte lätta på uppmärksamheten, eftersom sådana "lätt 

kan sändas ut av mot vår sovjetunion fientliga aggressiva 

krafter". 

Man förpliktar ordförandena för kommunens jordbruksavdelning, 

bysovjeterna och kolchoserna att 

utföra upprepade kontroller inom området. Kolchosordförandena 

förpliktas att i rätt tid sända ut brigaderna 

och inte hindra eller fördröja detta viktiga arbete. 

TSN:s möte den 2 september 1950 

Man fann att höstsådden hade gått otillfredsställande. 

Till exempel skulle man i Edasi till den 1 september 

ha besått 7,5 ha, men man har ännu inte börjat och i 

Lenin har man av planerade 5,5 ha endast besått ett. 

Alla kolchoser har ännu inte tagit ut utsäde från Haapsalu 

Keskteravili (Hapsals Centralsäd). Det visar på 

ett åskådligt sätt att ledarna för våra kolchoser inte har 

uppmärksammat den sovjetiska agrotekniken, att man 

först och främst måste så vid den agrotekniskt bestämda 

tidpunkten. Inte heller har man, trots ständiga 

påminnelser och krav från exekutivkommittén kört ut 

all den konstgödsel som var planerad inför höstsådden. 

Inte heller har alla i träda varande åkrar, som 

skall besås med höstsäd, befriats från kulturväxter. 

Kolchosordförandena åläggs att, i det fall att man 

inte har tagit ut allt utsäde, göra detta till den 5 september. 

Utsädet skall endast sås på gödslad och väl 

bearbetad mark. I kolchoserna skall krafter sättas in, 

så att sådden kan avslutas till 100 procent den 10 september. 

Stämma den 2 oktober 1950 (32 av 43) 

På grund av potatisens dåliga skick ändrade man 

normdagarna. Istället för 250 kg skulle 100 kg gälla 

och när det gällde igenläggningen av fårorna skulle 

0,5 ha istället för 1 ha gälla som norm. 

Ordföranden Hamberg förklarade att arbetsdisciplinen 

var dålig. I fortsättningen måste man ta till 

straff när personer inte visade sig på arbetet. Tichonov 

nämnde att på kolchosen fanns en sådan människa, 

nämligen medlemmen i kolchosledningen Kaljusaar,

som systematiskt saknades vid arbetet. Han föreslog 

att Kaljusaar skulle kastas ut ur ledningen och att var 

och en som uteblev från arbetet utan skäl skulle få ett 

avdrag med 3 normdagar. 

Det beslutades att straffet för den som uteblev från 

potatisplockningen skulle få 3 normdagars avdrag. 


Ordföranden Hamberg rapporterade om kolchosens 

verksamhet under det gångna året. 

Bokhållaren Madisson rapporterade om kolchosens 

bokslut. Revisionskommissionen avgav sin rapport. 

Medlemmen Eduard Press ansåg att det hade kommit 

signaler om otillfredsställande händelser vid sju tillfällen. 

Vid kontroll av farmerna och kontoret hade man 

inte funnit något som var värt att bestraffa. Ledningen 

fick förslag om till vilka datum som förbättringar 

skulle ha införts. Det fanns även situationer som redan 

hade förbättrats. 

Ett antal medlemmar tog ordet och noterade dåliga 

och goda sidor. Speciellt berörde man rapportens tabell 

VI. Trots den dåliga sommaren och därmed följande 

dåliga skörden skulle inte kolchosmedlemmarna 

bli utan säd, potatis och djurfoder. 

Man beslutade att godkänna kolchosledningens arbete 

och den ekonomiska rapporten. Per normdag 

skulle kolchosmedlemmarna få 1,5 kg säd, 1 kg pota 

26 

Rev A 2006-11-08 

9. ÅRSRAPPORTEN FÖR 1950 

9.1 ALLMÄNT 

Årsrapporten för år 1950 ger utförlig information om 

kolchosens verksamhet och resultatet av verksamheten 

(i form av resultaträkning och balansräkning). 

Ur rapporten kan bl.a. följande utläsas: 

• Antalet familjer i kolchosen var 27 med tillsammans 

68 personer (ett år tidigare 81). Av dessa var 

10 (12) män och 21 (21) kvinnor i arbetsför ålder 

(16-60 år respektive 16-55 år). Pensionärernas och 

de arbetsoförmögnas antal var 10 (12), minderåriga 

(i åldern 12-16 år) 8 (8). Av de arbetsföra 31 (34) 

personerna arbetade 4 (8) utanför kolchosen men 

bodde på denna. 

I växtodlingen arbetade en brigad med 46 personer. 

I djuruppfödningen var 8 personer engagerade. 

Antalet kolchosmedlemmar var 39. 

• Det totala antalet arbetade normdagar (nd) var 

8 203, jämfört med planens 10 000. De största posterna 

var växtodling (4 349 nd) och djuruppfödning 

(1 341 nd). Till antalet normdagar bidrog att 

10 arbetsoförmögna och gamla arbetade 1 066 nd 

och 7 minderåriga 268 nd. Tillsammans bidrog 46 

personer till totalantalet normdagar. Ordförandesysslan 

värderades till 210 nd. 

Antalet arbetade normdagar var störst i juli 

(1 174 nd) och lägst i februari (327 nd). 

9.2 VÄXTODLINGEN 

Som framgår av fördelningen av antalet arbetade 

normdagar var växtodlingen den verksamhet, på vilken 

man satsade det mesta av arbetsinsatsen, ca 53 

procent. Det var dock en minskning från 1949 års 62 

procent. 

För växtodlingen fanns en brigad, till vilken 46 

personer bidrog med sitt arbete. 

Växtodlingen var uppdelad i ett antal verksamheter, 

av vilka de viktigaste var sädodling, potatisodling 

och höslåtter. Frukt- och bärodling förekom inte i 

kolchosen. 

Det totalt producerade värdet av växtodlingen var 

14 350,90 leveransrubler (det pris som staten skulle ha 

betalt för skörden om kolchosen hade sålt den för att 

uppfylla sina försäljningsförpliktelser). I det följande 

används förkortningen lrb för leveransrubler och rb 

för "verkliga" rubler. 

Sädodlingen 

Sädodlingen omfattade totalt 39,64 ha (enligt planen 

39,6 ha). Produktionsvärdet var 3 006,19 lrb. Fördelningen 

på sädesslag, planerad och verklig skörd och 

skördens värde i leveransrubler framgår av figur 29.

Sädsort Besådd yta 

enligt plan 

(ha) 

Verklig 

besådd 

och skördad 

yta 

(ha) 

Skörd/ha 

enl. plan 

(dt) 

Av tabellen kan man se att det finns en del stora avvikelser 

vad avser planerad och besådd yta. Speciellt 

gäller detta havre och blandsäd. Skördeutfallet har 

också blivit katastrofalt dåligt. Tydligen var det dåligt 

väder för jordbruk sommaren 1950, men att det skulle 

bli så dålig skörd har inte nämnts i något protokoll. 

Av: skörden såldes 16,77 dt till staten för att täcka 

säljförpliktelserna och 6,10 dt gavs till MTJ som betalning 

in natura. För att ersätta tidigare lån av utsäde 

avdelades 4,08 dt. Till utsäde för kommande sådd 

avdelades 84,42 dt och som foder 53,96 dt. 

Dessutom erhölls av sädodlingen 577,66 dt halm 

och 154,00 dt agnar till ett värde av 1 144 respektive 

385 lrb. Som foder och till odelbara fonden avdelades 

398,03 dt halm och allt av agnarna. Till kolchosmedlemmarna 

delades ut 123,05 dt hö, varav 105,01 dt till 

årets slut. 

Potatisodlingen 

Potatis odlades på 10,8 ha (enligt planen 10,0 ha). 

Skörden blev 569,46 dt, dvs. 52,6 dt/ha (enligt planen 

135 dt/ha). Värdet var 284,73 lrb. 

För potatisodlingen var skörderesultatet alltså ännu 

sämre än för sädodlingen. 

Till staten såldes 24,40 dt. Till utsäde avdelades 

200 dt och som foder 228,81 dt. 

Till kolchosmedlemmarna delades ut 82,03 dt, varav 

73,02 dt fram till årets slut. (Detta skall jämföras 

med att det år 1949 delades ut totalt 227,15 dt.) 

Höslåttern 

Den naturliga slåttermarken omfattade 199,00 ha. 

Resultatet blev 1 026,48 dt, dvs. 5,16 dt/ha, till ett 

värde av 1 512,66 lrb. Som foder och till odelbara 

fonden avdelades 921,45 dt. Till kolchosmedlemmarna 

skulle delas ut 82,03 dt. 

6.3 DJURUPPFÖDNINGEN 

I djuruppfödningen deltog totalt 8 kolchosmedlemmar, 

varav 2 skötte hästarna. 

Inget av animalieproduktionen, med undantag av 

smör, såldes till staten. 

Verklig Totalt 

skörd/ha 

(dt) 

skördat 

(dt) 

Värde 

(lrb) 

Rev A 2006-11-08 

Att delas 

ut till kolchosmedlemmarna 

Höstråg 12,60 12,60 13,00 10,90 137,46 1 566,93 75,92 

Vårvete 5,00 7,80 12,50 4,50 35,15 224,96 23,55 

Korn 8,00 10,20 12,50 5,40 54,83 543,92 17,17 

Havre 0,50 3,20 12,00 5,50 17,33 165,50 - 

Blandsäd 13,00 5,34 12,00 7,10 41,29 386,06 - 

Ärtväxter 0,50 0,50 11,00 14,70 7,38 118,82 - 

Totalt 39,64 39,64 12,40 7,40 293,74 3 006,19 116,65 

Figur 29. Produktionen av säd och ärtväxter 

27 

(dt) 

Antalet djur den 1 januari 1950 framgår av figur 

30. 

Under året föddes 9 kalvar och ett föl. Två suggor 

fick 10 smågrisar och fem tackor fick vardera ett- 

lamm. 

Djurart Antal 

enligt 

plan 

Verkligt 

antal 

Nötkreatur 32 29 

- varav kor 19 10 

Svin 11 4 

Får 15 13 

Höns 40 74 

Hästar 27 21 

- varav arbetshästar - 17 

Figur 30. Antalet djur den 1 januari 1951. 

Kött och fett 

Kött- och fettproduktionen blev 475,3 kg till ett värde 

av 570,36 lrb. Genom försäljning 426,9 kg på kolchosmarknaden 

fick man en inkomst av 4 260,34 rb. 

Därtill kom inkomsten vid försäljning av två skinn, 

som var värderade till 36,17 lrb och såldes för 104,50 

rb. 

Mjölk och mjölkprodukter 

Mjölkproduktionen blev 13 609 l. 

Mjölken bearbetades till 527,05 kg smör, värderat 

till 237,17 lrb. Till staten såldes 467,10 kg och på 

marknaden 32,3 kg. Den totala inkomsten var 

2 943,80 rb. 

Det genomsnittliga antalet mjölkkor under året var 

9,6. De levererade i genomsnitt 1 533 liter per ko. 

Äggproduktion 

Under året hade kolchosen i genomsnitt 12,4 äggproducerande 

höns. De gav 1 102 ägg, som värderades 

till 220,40 lrb. För att uppfylla säljförpliktelserna till 

staten såldes 464 ägg och på kolchosmarknaden 467 

ägg. De inbringade totalt 396,20 rb.

Försäljning av djur 

Två kor och ett svin såldes för slakt till staten för 

187,90 rb respektive 118,64 rb. På kolchosmarknaden 

såldes två kalvar för 1 460,80 rb. 

Djurförsäljningen inbringade totalt 1 919,64 rb. 

10.4 EKONOMISK RAPPORT 

Inkomster och utgifter 

Inkomsterna framgår av figur 31 och utgifterna av 

figur 32. 

Typ Inkomst 

(rb) 

Växtodlingen, försäljning till staten 

för att uppfylla försäljningsförpliktelser 

1 511,52 

Djuruppfödningen, försäljning till 

staten 

2 431,83 

D:o, försäljning till kooperativ 1 460,80 

D:o, försäljning på marknaden 5 698,73 

D:o, andra inkomster 467,73 

Diverse kontanta inkomster: externt 

utfört arbete 

2 433,39 

D:o: övriga inkomster 735,26 

Totalt 14 739,26 

Figur 31. Kolchosens inkomster. 

Typ Utgift (rb) 

Inkomstskatt 4 016,97 

Obligatorisk försäkring och andra 

avgifter 

1 383,27 

Amortering av lån 450,00 

Produktionsutgifter: reparationer av 

byggnader, jordbruksredskap 

3 548,98 

Administrativa utgifter: post, telegraf 

o.dyl. 

294,17 

D:o: lön till kolchosordförande och 

bokhållare 

1 386,00 

Avsättningar: kultur, odelbara fonden 

o.dyl. 

2 675,56 

Utdelning till kolchosmedlemmarna 984,31 

Totalt 14 739,26 

Figur 32. Kolchosens utgifter 

Totalt gav alltså kolchosens verksamhet en inkomst 

av 14 739,26 rubel (enligt plan 18 638 rb). Den 

främsta förklaringen till den låga inkomsten är säkert 

det dåliga skörderesultatet, som begränsade möjligheten 

att tjäna pengar genom försäljning till kooperativ 

och på marknaden. 

Utgifterna var totalt 13 754,95 rb (enligt plan 

15 233 rb). De största utgiftsposterna var statliga skatter 

och avgifter (tillsammans 5 400,24 rb), produk- 

28 

Rev A 2006-11-08 

tionsutgifter (3 548,98 rb) och avsättningar till kultur 

och den odelbara fonden (2 675,56 rb). 

Tillgångar och skulder 

Kolchosen ägde tillgångar enligt figur 33. 

Typ av tillgång Värde 

Arbetsdjur 10 805,00 

Produktionsdjur (kor, svin osv.) 9 847,00 

Jordbruksredskap 3 946,50 

Inventarier 1 153,00 

Transportmedel 2 128,00 

Byggnader 8 736,00 

Ungdjur 1 562,60 

Säd, foder o.dyl. i förråd 12 132,44 

Kontanta tillgångar 3 587,81 

Diverse 2 095,96 

Tillgångar, totalt 55 934,31 

Figur 34. Kolchosens tillgångar 

De externa skulderna uppgick till 6 759,85 rb och det 

egna kapitalet, som främst låg i olika fonder, var på 

49 174,46 rb.. 

Ekonomibyggnader och andra byggnader 

Den 1 januari 1951 ägde kolchosen byggnader enligt 

figur 34. 

Typ av byggnad Antal Rymd 




Svinstall 1 12 djur 


Hönshus 1 200 höns 

Lador 3 500 ton 

Rotfruktskällare 1 50 ton 

Fodrade 

och -diken 

silogropar 

4 45 ton 

Figur 34. Kolchosens byggnader

Marker 

Kolchosen disponerade samma markarealer som 1949. 

Utdelning till kolchosmedlemmarna 

Per normdag delades ut 0,12 rb i kontanter, 1,5 kg säd, 

1 kg potatis, 1 kg hö, 1 kg strå och agnar samt 2 g ull. 

Allmänna uppgifter 

Under året hade hållits 18 möten. 

Ledningen hade hållit 26 möten. 

Det hade hållits 5 revisioner. 

I stämman den 20 februari deltog 36 av 41 medlemmar. 

Rev A 2006-11-08 

Maskiner och redskap 

Kolchosen ägde maskiner och jordbruksredskap enligt 10. FÖRSÖK TILL UTVÄRDERING 

figur 35. I figur 36 visas några jämförande siffror för resultatet 

av de båda verksamhetsåren 1949 och 1950. 

Maskin/redskap 

Hästplogar 

Vändplogar 

Antal 

9 

2 

Maskin/redskap 

Antal normdagar 

År 1949 

5 841 

År 1950 

8 203 

Sick-sackharvar 2 

Utdelad säd/normdag 2,317 kg 1,500 kg 

Kultivatorer 9 

D:o potatis 7,750 kg 1,000 kg 


D:o köksväxter 0,102 kg - 

Hästräfsa 1 

D:o hö 9,000 kg 1,000 kg 


D:o strå och agnar 4,000 kg 1,000 kg 

Separatorer 1 

D:o ull - 2 g 


D:o kontanter - 0,12 rb 

Vagnar med järnaxlar 

Slädar 

5 

14 

Figur 36. Utdelning till kolchosmedlemmarna 

Seldon 15 

Figur 35. Maskiner och jordbruksredskap 

29 

Man kan utan tvekan fastslå att resultatet för år 1950 

var riktigt dåligt, både jämfört med resultatet för år 

1949 och mot budgeten. Förklaringen till detta ligger 

säkert till stor del i det dåliga vädret. 

Vilket utbyte fick då år 1950 en "vanlig" kolchosmedlem 

av sitt arbete på kolchosen? En enkel överslagsberäkning 

kan baseras på att enligt årsredovisningen 

upparbetade 29 "arbetsförmögna" medlemmar 

6 855 nd, vilket i snitt gör 236 nd per medlem. En 

genomsnittlig medlem fick då 354 kg säd, 236 kg 

potatis, 236 kg hö, 236 kg strö och agnar, 572 g ull 

och 28,32 rb i kontant ersättning. Den kontanta ersättningen 

kan jämföras med att kolchosen fick cirka 10 

rb för ett kilo kött och cirka 0,80 rb för ett ägg på kolchosmarknaden. 

Den kontanta ersättningen för ett helt 

års arbete värderades alltså till cirka 3 kg kött eller lite 

över 30 ägg! 

Det finns inga uppgifter om hur mycket som kolchosmedlemmarna 

producerade i sitt privata jordbruk, 

men man kan nog gissa att det ekonomiska utbytet 

blev bättre från detta än av arbetet på kolchosen. 

11. EPILOG 

Det framgick rätt snart att bykolchoserna var för små 

enheter för att de skulle kunna bli lönsamma och tillförsäkra 

sina medlemmar en anständig utkomst. (Detta 

hade man säkerligen från början klart för sig i Sovjetunionens 

högsta politiska ledning, men man såg 

bykolchoserna som ett medel att locka in nybrukarna i 

kolchoslivet. 

Uus Rooslepas tid som självständig kolchos avslutades 

den 10 december 1950, då den tillsammans med 

Partisan och Lenin slogs ihop till fiskekolchosen "F. 

E. Dzerzinski". Detta var början till en hopslagningsprocess, 

som slutade med att allt jordbruk i området 

samlades i Leninkolchosen med säte i Birkas.

Rev A 2006-11-08 

LENINKOLCHOSEN PÅ NUCKÖ 1949-1992 

Toivo Kempi 

(Översättning från estniska: Johannes Ahlberg, Manfred Stenberg, Manfred Hamberg, Göte Brunberg) 

Inför Leninkolchosens förestående 40-årsdag beslutade dess ledning att låta skriva kolchosens historia i 

form av en krönika. Uppdraget att göra detta fick en tidigare anställd, Toivo Kempi, som då var journalist 

på den lokala tidningen i Hapsal. 

Faktaunderlaget för krönikan fick Kempi huvudsakligen från områdets arkiv, dvs. det nuvarande länsarkivet 

i Hapsal. En annan viktig källa var den lokala tidningen i Hapsal. Han gjorde även en del intervjuer 

på Nuckö. Manuskriptet var färdigt i mars 1989. 

Inna Öövel i Birkas skrev krönikan i skönskrift i en skinnklädd bok med namnet "Leninkolchosens krönika" 

och som omfattar åren 1949-1988. Arbetet bekostades av Rickul/Nuckö Hembygdsförening. 

Kolchosens historia kompletterades senare med åren 1989-1992 av Valiida Tuist. 

1

Inledning 

Hapsalrajoonens kolchos V. I. Lenin (V. I. Lenini 

nimeline kolhoos) är belägen på Nucköhalvön. (Här 

har spekulationerna i den estniska versionen om de 

svenska ortsnamnens ursprung inte tagits med). 

Till ekonomienheten hör marken i byarna Sutlep 

(Sutlepa), Dirslätt (Aulepa), Klottorp (Nõmmküla), 

Gambyn (Vanaküla), Höbring (Höbringi), Rickul (Riguldi) 

och Roslep (Roslepa) på fastlandet. 

Kolchosen har två avdelningar: Sutlep och Birkas. 

Centrumet ligger i Birkas. 

Nucköhalvön begränsas från syd, sydost och ost av 

delar av Hapsalviken. I väster avskiljs den från Ormsö 

av det 3 km breda Voosisundet. I norr sträcker den sig 

till Östersjön, i nordost gränsar Nuckö till Saunja och 

Salajõeviken och till Sutlepsjön. 

Nuckös yta är ca 95 kvadratkm. Med landsväg är 

det nära 40 km till rajooncentrumet Hapsal, men från 

hamnen i Österby bara 2-3 km. 

Halvöns utsträckning från dess nordligaste del, 

Harga by, till dess sydligaste, Ninaudden i Skåtanäs, 

är över 14 km. Från halvöns västra udde på Ramsholmen 

(Ramsudden) till Võnnuöns östra punkt är det 13 

km. 

På Nuckö är den nattfrostfria perioden upp till 180 

dagar och årets medeltemperatur är nästan en grad 

högre än i centrala Estland. Halvöns högsta punkt, 10 

m över havet, ligger på Birkasåsen. Landhöjningen är 

upp till 3,5 mm årligen. Ännu under 1800-talet var 

Nuckö en ö, vilket framgår av namnet. 

Den övervägande delen av den ursprungliga befolkningen 

flyttade under 1944 till Sverige. Till deras 

gårdar kom huvudsakligen estniska krigsflyktingar 

från östra Estland eller längre bortifrån (från andra 

sidan Peipussjön, Leningrads och Pihkva oblaster). De 

estlandssvenska gårdarna fick inte lämnas utan husbönder. 

Sådant lär den tyska ockupationsmaktens krav 

ha varit. 

Av tradition låg Nuckös befolknings arbets- och 

fritidskultur på en hög nivå. Truuta Pruus, en av de få 

i livet varande grundarna av Leninkolchosen, minns 

hösten 1988 att när hon kom till Enby 1944 bodde det 

kvar flera av lokalbefolkningen, ester. Hennes granne, 

Kopamees, skulle mellan uppehåll i plöjningen ha 

kontrollerat kvaliteten på sitt arbete. Om han då såg 

kanske ett enda strå stå kvar skyndade han sig genast 

dit, drog upp det ur marken och stoppade det … i 

fickan. Kanske därför att grannen inte av en tillfällighet 

skulle råka se hans "kvalitetslösa" arbete. Truuta 

Pruus vet av egen erfarenhet att vid potatissättning 

måste man gå i en fåra där man inte hade satt potatis, 

dvs. i en fåra bredvid. Man fick inte gå på den satta 

potatisen. Estlandssvenskarna gjorde sitt arbete på ett 

mycket genomtänkt sätt. Det rådde på sitt sätt självhushållning, 

för annars hade man snabbt gått i konkurs. 

2 

Rev A 2006-11-08 

Eftersom sjön var en bra förbindelseled, transporterades 

nödvändiga varor – byggnadsmaterial, arbetsredskap, 

salt etc. på fartyg nästan fram till hemmets 

dörr. Den nuvarande skogvaktaren Harry Koinbergs 

farfar hade egen skuta. Efter kriget brändes skutan, 

småbåtar sågades itu. Sjövägarna stängdes. 

Från sitt gynnsamma tillstånd förändrades speciellt 

Enby till att bli en avkrok. Före kriget hade ju byn 

varit en dörr mot Europa, särskilt mot Sverige och 

Finland, med vars folk det förekom ett intensivt varutbyte. 

Efter sina deporteringar av förmodade "fiender", 

den förmögna bondeklassen, till Sibirien, började 

stalinismen med stor kraft omorganiseringsarbeten, 

utan att ta hänsyn till lokala speciella förhållanden. 

Syftet var att koncentrera landsbygdsbefolkningen till 

stora centra på landet. För dessa centra fann man ett 

klingande namn – "agrostad" (agrolinn). 

Redan några dagar efter det att deporteringen av de 

förmögna bönderna hade påbörjats (den 25 mars 

1949), samlades Lyckholms fattigbönder (kehvik) och 

medelbönder (keskmik) till ett möte i Tänava gård. 

Där beslutades att bilda en kolchos och som ordförande 

valdes Artur Kari. Kolchosen fick namnet "Saare" 

(Holmen). Det var den 29 mars 1949. 

Snabbt bildades även följande kollektiva ekonomienheter 

(ühismajand): 

• "Punane Koit" (Röda morgonrodnaden) i Kolanäs 

den 29 mars 1949. Ordförande: Aksel Vaikre. 

• "Kangelane" (Hjälten) i Birkas den 30 mars 1949. 

Ordförande: August Pärg. 

• "Laht" (Viken) i Skåtanäs den 1 april 1949. Ordförande: 

Oskar Meister. 

• "Lenin" i Enby den 1 april 1949. Ordförande: Jaan 

Kolju. 

• "Võit" (Seger) i Paskleps nyby (asundus) den 5 

april 1949. Ordförande: Artur Peedu. 

• "Punane Lipp" (Röda Fanan) i Gutanäs den 6 april 

1949. Ordförande: Väino Laansalu. 

• "Ühiselu" (Samlevnad) i Pasklep den 6 april 1949. 

Ordförande: Artur Klaanberg. 

• "Lahe" (Viken) i Harga den 30 apri 1949. Ordförande: 

August Kaljusaar. 

Kolchosen "Lenin" bildades i Enby den 1 april 1949. 

Runt denna började man koncentrera de andra mindre 

ekonomienheterna. Till styrelseordförande valdes Jaan 

Kolju och till bokhållare P. Erand. I kolchosen inträdde 

32 familjer. 

I januari 1951 anslöts till Leninkolchosen kolchosen 

"Punane Täht" (Röda Stjärnan) (som hade bildats i 

Österby den 18 april 1949 med ordförande Johannes 

Särg) och de till kolchosen "Punane Koit" hörande 

delarna i Birkas och Lyckholms nyby, dvs. de förra 

kolchoserna "Kangelane" och "Saare".

I slutet av år 1951 hörde till kolchosen 125 familjer 

med 376 personer, av dem 160 vuxna. Sammanlagt 

uppgick ekonomienhetens jordareal till 3 686 ha, därav 

512 ha åker, 1 703 ha slåttermark och 1 196 ha 

betesmark. Ekonomienheten hade 445 nötkreatur 

(därav 200 kor), 93 svin, 167 får och 164 hästar. 

Den 16 februari 1952 förenades "K. J. Vorosjilov"kolchosen, 

som hade bildats den 7 februari 1951, med 

Leninkolchosen. Den 31 maj 1950 hade kolchoserna 

"Võit" och "Punane Lipp" förenats under namnet "Punane 

Lipp". Den, "Lahe" och "Ühiselu" hade man 

sedan slagit ihop till en ekonomienhet med namnet 

"K. J. Vorosjilov". 

Till styrelseordförande för artellen (artell) valdes 

Otto Joost och som bokhållare började Lembit Meriküll. 

I slutet av år 1952 (1951?) hörde till kolchosen 142 

familjer med 379 personer, av vilka 147 var arbetsföra. 

Ekonomienheten hade nästan 4 156 ha jord, därav 

618 ha åker, 1 732 ha slåttermark och 1387 ha betesmark. 

Man delade in ekonomienheten i fem brigader. I 

farmerna fanns 412 nötkreatur, varav 181 kor, 95 svin, 

160 får och 168 hästar. År 1951 var den genomsnittliga 

mjölkproduktionen per ko 1 418 kg och ullproduktionen 

per får 2,2 kg. 

Till ny ordförande i Leninkolchosen valdes Otto 

Joost och som bokhållare Lembit Meriküll. 

Som resultat av sammanslagningarna hade kolchosen 

7 913 ha jord, därav 1026,5 ha åker, 3 421 ha slåttermark, 

2 578 ha betesmark och 38 ha skog. I ekonomienheten 

fanns 256 familjer med 684 personer. 

Till ordförande för revisionskommissionen valdes 

Leonid Vendik och till vice ordförande Jaan Kolju. 

Man bildade åtta brigader: 

1:a Harga, Bysholm. 

2:a Gutanäs, Bysholms nyby, Hosby. 

3:e Paskleps nyby. 

4:e Paskleps by och Gutanäs. 

5:e Enby 

6:e Österby 

7:e Birkas och Skåtanäs 

8:e Lyckholms nyby och Kolanäs. 

Så hade år 1952 Leninkolchosen utvecklats till grundkärna 

i en stor ekonomienhet. 

"Åren är inte bröder. Även i Leninkolchosen fanns 

under de 40 åren såväl bekymmer som glädje". 

Vi skall försöka kasta blicken på varje år för sig. 

3 

Rev A 2006-11-08 

År 1949 

Som bekant formades just det året till den estniska 

lantbefolkningens massiva "kolchoseringsår". 

Enligt den officiella definitionen var kolchosen "de 

arbetande böndernas frivilliga förening". Men vad var 

den i verkligheten? Den första ekonomienheten i 

Nuckö kommun bildades den 18 april 1948. Det tog 

nästan ett år innan nya tillkom. Bönderna tyckte inte 

att det var nödvändigt att skynda på. Efter kriget behövde 

gårdarna återhämta sig. I verkligheten var kolchoserna 

ett slags kooperativ eller förening, och sådana 

var inte obekanta för bönderna, än mindre oacceptabla. 

Men kolchosbildningen skulle man ha genomfört 

på ett genomtänkt sätt och, där förutsättningar 

saknades för detta, skulle man inte på något sätt ha 

haft bråttom. Tiden arbetade ju för sovjetregimen, 

som agitatorerna (lektorid) betonade i sina föreläsningar. 

Egentligen arbetade tiden för stalinismen, och 

stalinismen behövde varken tänkande bönder eller att 

de skulle handla på ett rationellt sätt. Den behövde 

sådana som automatiskt handlade på order. Tveksamma 

och förmögna bönder ("kulaker") deporterades 

till Sibirien. Denna "jordbrukets kollektivisering var 

stalinregimens största missgärning" ("Kodumaa" den 

16 november 1988, sid. 6). Orkade Nuckös jordbrukare 

stå emot stalinregimens våld och orättvisa och under 

efterkrigsåren ge till samhället så mycket som 

möjligt av jordbruksprodukter och andra produkter. 

Detta frågar vi därför att utan stalinistisk inblandning 

hade bönderna kunnat producera och sälja till staten 

flera gånger mer jordbruksprodukter än de kunde med 

hans oförglömliga och illa beryktade inblandning i 

deras vardagliga liv. 

Dokumenterade uppgifter beträffande åren 1949, 

1950 och 1951 är knappa, därför att allt inte har hamnat 

i arkivet (Leninkolchosens "arkiv" i Birkas). 

I Österbytrakten, i kolchosen Punane Täht fick 

man ca 1 200-1 500 kg säd per ha och av potatis ca 

10 000 kg/ha, vilket vid den tiden inte var någon dålig 

skörd. Efter vad kolchosens grundläggare Peter Undo 

minns, fick man för en arbetsdag 5 rubel (före valutareformen) 

och 3 kg säd. 

Leninkolchosens jord var sämre än i Punane Täht. 

Trots att skörden per ha blev hundratals kg mindre, 

lyckades man uppfylla den planerade försäljningsvolymen. 

Dagersättningen blev endast några tior i rubel 

(gamla värdet) och några hundra gram säd per dag. 

Den första gång som Leninkolchosen omnämndes i 

tidningen Läänlane, var den 11 juni 1949. Av texten, 

som skrivits av journalisten O Okas, framgår att fisket 

är framgångsrikt. Leninkolchosens fiskare fiskar framgångsrikt 

vid hemmastranden och fyller planenligt alla 

sina uppdrag. Man fortsätter att fiska och till varje 

kolchosfamilj delas ut minst 100 kg strömming, skriver 

journalisten O Okas.

I augusti skriver J. Tammik från Birkas, medlem i 

kolchosen "Kangelane": "Vi, medlemmar i kolchosen 

"Kangelane" i Nuckö kommun, fylls av stolthetskänslor 

över att vi helt uppfyllde statens försäljningsförpliktelser 

för spannmål. Fram till den gemensamma 

skörden lånade vi säd för att uppfylla de statliga förpliktelserna. 

Den 11 augusti levererade kolchosen 

"Kangelane" 2,8 ton säd till mottagningsstället på 

Birkas. Det är vårt tack till sovjetregeringen som gjorde 

det möjligt för oss i kolchosen att påbörja ett nytt 

och bättre liv". 

Under hela höstperioden stod Nuckö kommun i 

fronten när det gällde att uppfylla spannmålsleveransplanen, 

på första eller andra plats i Läänemaa. 

"I Nuckö kommun levererade dessa dagar, som 

den första, kolchosen Lahe mer spannmål till staten än 

enligt planen. Den levererade till mottagningspunkten 

200 kg säd av hög kvalitet. Detta initiativ lovade Punane 

Täht, Leninkolchosen och andra att följa, som 

likaså beslutade sälja mer säd än enligt planen.", intygar 

insändaren E. Ala i Läänlane den 6 september 

1949. Vilken belöning kolchosmedlemmarna fick för 

sina ansträngningar, om detta finner vi ingenting i 

tidningarna från den tiden. Kolchosmedlemmen var 

den tiden bara givare, som mottagare stod han sist i 

kön. Noterbart är att Nuckö kommun kom på första 

plats även när det gällde att betala jordbruksskatt (den 

29 september 1949). 

Den 8 oktober var, jämte andra, Leninkolchosen 

uppsatt på länets hederstavla (autahvel) för att potatisleveransplanen 

hade uppfyllts. 

Vid höstplöjningen var Nuckö kommun bland de 

främsta i länet. Sålunda låg kommunen den 18 oktober 

1949 på tredje plats. 

Den 22 oktober yttrar sig Otto Joost i Läänlane. 

Han betonar: "Hur rätt gjorde inte Österbys arbetande 

bönder, som följde bolsjevikpartiets föreskrift och 

förenade sig i kolchosen", fastän han inte för fram 

några sifferuppgifter angående den "anmärkningsvärda 

framgången". 

Om verksamheten och arbetet under den tiden får 

vi av hans skrivelse en ganska översiktlig bild. O Joost 

skriver: "Under ett och ett halvt år har kolchosen 

Punane Täht uppnått anmärkningsvärd framgång, 

både när det gäller spannmålsodlingen och utvecklingen 

av boskapsuppfödningen. [ … ] Vi har delat 

arbetet mellan brigader och länkar (lüli) (förklaring av 

begreppet länk?). Inom åkerbruksbrigaden (põllutööbrigaad) 

har varje länk fått sig tilldelad åkrar och utrustning. 

Boskapsbrigaden har fått boskap, svin, får 

osv. 

För att kunna leda arbetet på rätt sätt har ledningen 

motsvarande arbetsplaner. Enligt dessa får brigadören 

varje kväll arbetsuppgifterna för nästa dag och lämnar 

dem sedan vidare till länkledarna (lülivanem) och 

kolchosmedlemmarna. Uppgifter om utförda arbeten 

4 

Rev A 2006-11-08 

tar jag emot från brigadören och kontrollerar kvaliteten. 

Duktigt har boskapsuppfödaren A. Aru och länkledarna 

A. Roomäe, J. Kurg m.fl. arbetat." 

Ekonomienhetens gemensamma egendom måste 

försäkras. Om detta skriver insändaren P. Alema i 

Läänlane den 19 november 1949: "Medlemmarna i 

kolchoserna Punane Koit (ordförande A. Vaikre), 

Punane Lipp (V. Laansalu), Kangelane (A. Pärg), 

Kalinin (A. Allmere) i Nuckö kommun förhåller sig 

på ett allvarligt sätt till skyddet av den socialistiska 

egendomen. Alla kolchoser försäkrade frivilligt sin 

egendom till dess fulla värde". 

Ungefär vid samma tidpunkt försäkrade även Leninkolchosen 

sin egendom. 

I Birkas folkets hus startades självverksamhet och 

kulturarbete. "I Folkets hus har samlats en stor skara 

av de aktiva kolchosmedlemmarna i området, som 

använder fritiden till att förkovra sig kulturellt. Just nu 

arbetar av Folkets hus självverksamhetsgrupper grupperna 

för teater och musik samt sångkören. Snart börjar 

även grupperna för folkdans, politik och jordbruk 

sitt arbete. Kolchosungdomen är särskilt intresserad 

av teatergruppens arbete, där plikttroget arbetar Vahtra 

från Leninkolchosen och Tael från kolchosen 

Kangelane.", skriver insändaren J. Tamming i Läänlane 

den 13 oktober 1949. 

Som framgår av den korta översikten för år 1949 

ovan, tog sig Nucköbornas bemödanden, oaktat strapatserna 

under och efter kriget, "över berget", kanske 

snabbare än på "fastlandet".

År 1950 

Under 1950 års tre första månader inträffade i hela 

landet flera omvälvande händelser, vilkas påföljder 

sträckte sig långt. Den största uppmärksamheten fick 

helt säkert den artikel, som publicerades i Läänlane 

den 2 mars 1950: "Om nya nedsatta detaljhandelspriser 

på mat och industrivaror". Den var undertecknad 

av Sovjetunionens ministerråds ordförande J. Stalin 

och Sovjetunionens kommunistpartis centralkommittés 

sekreterare Malenkov. Året innan fick folket piskan, 

nu fick de moroten. Ett sådant stalinistiskt steg, 

egentligen ett demagogiskt grepp, vann många människors 

gillande. 

Lovsånger till Stalin skulle nu sjungas speciellt 

hänfört av såväl skolelever och kolchosmedlemmar 

som av hela folket. Uppenbarligen efter förpliktande 

beställning skrev Nuckö skolas rektor Viktor Pöhl i 

Läänlane den 19 januari 1950 artikeln "Hur jag förbereder 

mig för undervisning". Den kände pedagogen 

och av folket högaktade hembygdsforskaren var 

tvungen att undervisa lantarbetarna i Sovjetunionens 

kommunistpartis historia, något som formades till ett 

förhärligande av stalinismen och kollektiviseringen. 

Den som kände V. Pöhl kan intyga att han som propagandist 

måste säga sådant som inte var i samklang 

med hans begreppsvärld som samvetskännande medborgare. 

Men hyckleri och lögn hade spritt sig som en 

smittosam sjukdom över hela landet. Tyvärr förstod 

inte folket genast detta, på samma sätt som en elakartad 

svulst inte upptäcks i sin begynnelsefas. Därför 

tog man många gånger emot den stalinistiska propagandan 

som "rent guld". Med rent guld kan man jämföra 

bara ett - med folkets oegennyttiga arbete skapade 

värden. 

Nuckö kommun uppfyllde skogsavverkningsplanen 

med 104 %. Vårbruket slutfördes i Leninkolchosen, 

likaså i Uus Elu, Roovälja och Kunglakolchosen. 

Kangelane, Saare och Punane Koit gick ihop till den 

nya ekonomienheten Punane Koit. 

Krigsårens och de närmast följande årens förluster, 

men speciellt de massiva deporteringarna, inverkade 

mycket på folks andliga och själsliga liv. Instinktivt 

sökte man en stark tro som en motståndskraft mot 

stalinismens brutala våld. "I Ridala, Asuküla och i 

Nuckö finns det flera unga som är fjättrade i trons 

förutfattade åsikter", hävdar O. Algvere i artikeln "Att 

ge en skarp motstöt mot borgerliga nationalistiska 

snokanden" (Läänlane den 15 juni 1950). 

Man hittade också en lokal ideolog, som man gjorde 

till syndabock - Ernst Enno. En känd poet och skolråd, 

en mycket tillbakadragen och tidvis i sig själv 

innesluten människa, vars minnesstod i Hapsal man 

raserade (den restes åter först 1957). Hans dikter skulle 

ha "hjälpt till att sprida förruttnade borgerliga värderingar 

och stämningar av kryperi inför västvärlden", 

som H Reinop, lärare vid Hapsals Första Mellanskola, 

5 

Rev A 2006-11-08 

försäkrade (eller tvingade därtill) i sin artikel "Om en 

spridare av idealism och mystik" (Läänlane den 15 

juni 1950). 

Nuckö kommuns kolchosmedlemmar förvärvade 

sig under vintern i agrotekniska utbildningsgrupper 

goda erfarenheter i att öka skörden av spannmål. I juni 

använde man följdriktigt ett effektivt agrotekniskt 

knep: kompletterande pollinering av rågen. Man upprepade 

pollineringen artificiellt en andra gång för att 

maximalt minska risken för dålig befruktning av rågaxen 

och därmed öka skörden. (Läänlane den 22 juni 

1950). 

Nuckö kommun var åter bland de bästa när det 

gällde försäljning av säd till staten. Leninkolchosen 

uppfyllde årsplanen för sädleverans den 20 augusti 

och anslogs på länets hederstavla (Läänlane den 24 

augusti 1950). 

Vid höstsådden placerade sig Nuckö kommun i 

frontlinjen bland länets nästan tjugotal kommuner. 

T.ex. den 12 september låg den helt säkert först. Vad 

avser betalning av jordbruksskatt låg kommunen den 

23 september på andra plats. 

I pressen började man skriva alltmer uppmärksamt 

om Leninkolchosen. Längst talas det under oktober 

om kollektivenhetens arbete och verksamhet och detta 

redan på första sidan: "….. inom Leninkolchosen har 

alla kolchosmedlemmar satts in för att snabbt avsluta 

höstarbetena. I mån av kraft hjälper även åldriga kolchosmedlemmar 

till med potatisupptagning och annat. 

I högt tempo avslutades nyligen sädeströskningen. Att 

tröskningsarbetet kunde avslutas hjälpte dessutom det 

till att man tidigt vid torrt väder förde säden under tak. 

På så sätt avbröts inte arbetet på åkrarna av regnväder: 

samtidigt som man tröskade torkade man mycket säd. 

Från torkningen, som skedde under kamrat Sedmans 

uppsikt, fördes dagligen torkad säd till ett gemensamt 

förråd. Från tidig morgon till sen kväll arbetar över 20 

kolchosmedlemmar på potatisåkrarna. Under tidigare 

år plockades potatisen för hand och arbetsprestationen 

var låg. Detta år anskaffade kolchosen en potatisupptagningsmaskin. 

För första gången, men duktigt, arbetar 

den 17-årige Olaf Meister med denna maskin under 

överinseende av kolchosordföranden, kamrat Kolju. 

[ … ] I jämförelse med potatisupptagningen vill 

inte plöjarna bli de sista med att avsluta höstarbetena. 

Också kolchosens väggblad Koit eldar på höstarbetet. 

Oavbrutet skyltades där med frontarbetarnas 

framgångar och hur det gick i den interna socialistiska 

tävlingen mellan kolchosmedlemmarna (Läänlane den 

12 oktober 1950). 

Den 6 november 1950 döptes länstidningen om till 

"Läänlane - Stalinlik Tee" (Läänlane – Den Stalinistiska 

Vägen). 

Kolchosordföranden Jaan Kolju skriver i tidningens 

första nummer: "Av varm kärlek till vårt fosterland, 

som i första hand avspeglar sig i framgångar i

arbetet (det står inte i tidningen hur stora kolchosens 

skördar var per ha T.K.), kan vi rapportera att vi till 

den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionens 33årsdags 

ära avslutade alla höstarbeten på åkrarna. 

Våra svarta åkrar väntar på att bli sådda kommande 

vår. De är bättre förberedda för detta än någonsin 

tidigare. Potatis och rotfrukter är upptagna från åkrarna 

och inlagda i källare. Sättpotatis sorterade vi genast 

ut under hösten, och för att bevara den valde vi de 

bästa platserna. Sädeströskningen avslutade vi för 

länge sedan. Nu är all säd, torkad och rensad, i vårt 

kollektiva magasin. Endast i en socialistisk storenhet 

är det möjligt att till fullo utnyttja hjälpen av maskiner, 

på det sätt som den sovjetiska ordningen har gett 

och ger vårt jordbruk. Just nu dundrar dag efter dag 

traktorer på vår nyodling: de förbereder ny åkerjord, 

som redan nästa år kommer att ge riklig skörd. 

Fastän vi nått rätt stora framsteg, är vi ändå inte 

tillfreds med vad vi uppnått. Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen 

visade oss vägen till ett nytt liv. 

Vi håller högt vår kolchos med namnet Lenin - och 

förpliktar oss att arbeta ännu omsorgsfullare, att oavbrutet 

arbeta på det sätt som Lenin lärde". 

I verkligheten var denna tid den dystraste ebbperioden 

för folkets skaparverksamhet och självinitiativ. 

Allas sinnen hölls i spänning av att den alltjämt som 

realitet upplevda faran av ett världskrig skulle bli 

verklighet. Kärnvapenkrigets hotande skugga reste sig 

mot höjden och den skuggan sträckte sig fram till den 

mest avlägsna bondstugan och stadsboningen. 

Om 1950 års skörd och arbetslön får man några 

upplysningar i det följande årets rajoontidning av den 

10 mars 1951. På kolchosåkrarna fick man 2 000 kg 

höstvete per ha. I ladugårdarna fanns 175 mjölkkor. 

Av varje ko fick man 2 000 kg mjölk. Hästarna var 

165, varav 16 avelsston. Det fanns 700 fjäderfän. 

I lön fick "förre fattigbonden, kamrat T. Vaarusk, 

som arbetade bra på kolchosen, i lön över 1,5 ton vete 

och råg, över 1 ton potatis, och därtill långt över 1 000 

rubel i kontanter och annat" (E. Meister, Leninkolchosens 

partigrundorganisations sekreterare, i artikeln 

"Ständigt på väg framåt" (Pideval Tõusuteel). 

6 

Rev A 2006-11-08 

År 1951 

I hela Sovjetunionen var huvudtemat kampen för fred 

och mot kärnvapenkrig. Stalinismen utnyttjade detta 

skickligt för att propagera för sin makt. 

Därför följde mången begåvad ung journalist i Läänemaa 

i stalinismens våg med på denna väg. Ingen 

kan väl klandra honom för detta. 

"Vårt arbete på kolchosåkrarna och våra självverksamhetsgrupper 

(isetegevusring) – allt detta må vara 

ett slag mot de vilda finanshajarna på Wall Street. 

Detta är kolchosamedlemmarnas samstämmiga beslut." 

Ungefär så måste ordföranden och speciellt propagandister 

och agitatorer tala till folket även i Leninkolchosen. 

Den ansträngda situationen gjorde man avsiktligt 

ännu mer ansträngd med avsikten att uppegga och 

skrämma de likgiltiga. Försvinnandet av behovet att 

arbeta hade ju uppenbarligen fått sin början efter kollektiviseringen 

i Sovjetunionen. Nu var den på väg till 

Estland. 

Man ville över natten utveckla sädsorter som gav 

jättestora skördar (T. Lysenkos vete med "delat ax" 

(hargnev pea)) och man sökte lättuppnåeliga ersättningsämnen 

för boskapsfoder. 

I Leninkolchosen började man ensilera vass. "Med 

vassensilage har varje ko höjt sin mjölkproduktion 

med mer än 4 liter per dag", försäkrar boskapsfarmens 

chef A. Kari och fortsätter: "Genom att ta i bruk alla 

möjligheter för att öka kraftfoderbasens storlek och 

mångsidighet, för vi snabbt den kollektiva djuruppfödningen 

till en högre nivå." (A. Kari: "Vi börjar 

redan nu förberedelsearbeten för ensilering av vass." 

Stalinlik Tee den 20 februari 1951.) I nödfall äter 

boskapen också vassensilage. När man rörde sig på 

stalinistiska vägar var man ju i nöd. 

Leninkolchosen förenades i januari 1951 med "Punane 

Täht". Till den nya kolchosen anslöts även de 

delar av "Punane Koit" som låg i Birkas och i Lyckholms 

nyby. Därefter började instruktioner komma 

ovanifrån angående planering och skapande av en 

mäktig "agrostad" (agrolinn). 

Agrostadens framtid gestaltades i tidningen på följande 

sätt: "Den stalinistiska kolchosordningen tillförde 

landet ett nytt gränslöst lyckligt liv och öppnade 

vägen för en skön framtid. Innevarande år försiggår i 

Leninkolchosens liv en stor omvälvning – man börjar 

bygga en agrostad. [ … ] Som första steg skedde valet 

av plats för kolchoscentrumet. Först och främst bestämdes 

kulturcentrumet. Bostadssektorn planerades 

på åkern söder om kulturcentrumet, där man kan bygga 

hus. Där anordnar kolchosmedlemmarna även sina 

frukt- och och grönsaksträdgårdar. Eftersom vindarna 

oftast blåser från söder, valdes platsen för produktionssektorn 

nordost om bostadssektorn. [ … ] 

Till centrumet planerades 145 ha, därav till privata 

tomter 87 ha. [ … ] Varje familj får intill boningshuset

0,15 ha och i centrumets omedelbara närhet 0,45 ha 

för grönsaksodlingar. Som följd av att inte all jord 

ligger runt huset blir avlopps- och elnätet kortare. 

Man behöver bygga färre gator och vägar, vattenledningsnätet 

blir kortare, bebyggelsen ger ett arkitektoniskt 

mycket mer kompakt intryck. [ … ] Från landsvägen 

leder en 20 m bred huvudgata fram till kolchosstyrelsens 

byggnad. På gräsmattan framför denna står 

en på långt avstånd synlig minnesstod av V. I. Lenin. 

Vid huvudfältet bygger man, förutom kolchosstyrelsens 

byggnad, även Folkets hus, ett hus för kommunala 

tjänster (kommunaalteeninduse kombinaat), frisör-, 

skräddar- och skomakarlokaler, affär och lokal för 

bysovjeten. [ … ] F.n. finns på platsen marktjänstemannen 

(maakorraldaja) och byggteknikern, som i 

naturen mäter ut riktningen för de nya vägarna, de 

privata tomterna och platserna för husen. [ … ]. Byggtempot 

är därigenom sannerligen högt (Stalinlik Tee 

den 10 mars 1951). 

Leninkolchosens partiorganisatör (partorg) E. 

Meister skrev: "Kolchosens utveckling kommer att gå 

ännu fortare och blir ännu kraftfullare, nu när kolchosmedlemmarna 

flyttar till centrumbebyggelsen. 

Den borgerliga tidens kvarlåtenskap – oplanerade byar 

med utströdda hus - hindrar vår vidareutveckling. Vi 

förbättrar organiserandet av arbetet och ävenså stiger 

kolchosmedlemmarnas kulturella, välfärdsmässiga 

och sanitära livsvillkor. Resultatet av allt detta blev att 

kolchosmedlemmarna enhälligt beslöt påbörja byggandet 

av bostadshusen – att grunda agrostaden. Redan 

före början av höskörden beslutade 16 kolchosfamiljer 

sig för att flytta in i de nya husen. Bland de 

första att flytta till centrumet är de bästa arbetarna J. 

Salutee, I. Sepp, R. Lilleoks, T. Orvik, J. Kolju m.fl. 

Det bildades en byggbrigad om 11 personer, som under 

byggnadsingenjörens ledning redan har påbörjat 

arbetet med att grundlägga den framtida agrostaden. 

Till centrumet hämtades ett halvt dussin rivna hus, 

som byggbrigaden inte var i stånd att bygga upp igen. 

Husen blev liggande i brädhögar och vandrade efter 

några år som vanligt bränsle till sågverkets ugnar. 

Med tiden svalnade idén om byggandet av en agrostad, 

för den var inte ändamålsenlig för Leninkolchosens 

förhållanden. 

Leninkolchosen godkände den socialistiska förpliktelsen 

att bygga en ny ladugård för ungdjur, en 

smedja och 15 bostadshus. För att i tid avverka skog 

och transportera virket för bygget, åtog sig kollektivet 

följande förpliktelser: 

• att transportera 200 kubikmeter nedhugget skogsmaterial 

från avverkningsplatsen till kolchosens 

sågverk senast den 25 mars 1951. 

• att senast den 25 april 1951 ha slutbearbetat 400 

kubikmeter skogsmaterial, som hade tilldelats kolchosen 

1951. 

7 

Rev A 2006-11-08 

• att samtidigt som huggningen pågår, organisera 

skogsmaterialets framforsling från fällningsplatsen 

till en större transportväg och avsluta transporterna 

den 1 april 1951. 

I kampen för fred sade även Leninkolchosens människor 

sitt ord, speciellt de unga. 

Leveransplanen för spannmål uppfylldes i förtid – 

den 29 augusti. Av höstvete fick man 1 700 kg per ha 

(på sådda 11 ha), råg 716 kg per ha (107,5 ha), korn 

1 160 kg per ha (48 ha), vårvete 1 000 kg ha (23 ha), 

havre 956 kg per ha (13 ha) och blandsäd 840 kg per 

ha (60 ha). Man hade satt potatis på 54 ha, skörden 

blev endast 5 500 kg per ha. Man hade gödslat med 

2 994 ton gödsel, 396 ton superfosfat, 500 ton kaligödsel 

och 49 ton kväve. 

Höstarbetena avslutades vid rätt tid. 

Största inkomsten fick man av mjölken - för 

266 453 liter mjölk fick man 66 613,25 rubel (samtliga 

uppgifter fram till år 1961 är enligt det "gamla" 

rubelvärdet). För 14 252 kg fisk fick man 18 102 rubel, 

för 60 201 ägg 9 030 rubel, för 994 kg smör 4 175 

rubel och för 43 529 kg skummjölk 5 449 rubel. För 

att uppfylla försäljningsförpliktelserna såldes till staten 

4 kor för 449 rubel, 25 annan boskap för 838 rubel 

och 16 svin för 1 727 rubel. Penninginkomsterna för 

år 1951 uppgick till 372 114 rubel. Utgifterna var 

37 114 rubel. 

I slutet av år 1951 hade kolchosen sammanlagt 

3 686 ha jord (enligt andra uppgifter 3 659 ha, skog 5 

ha), varav 512 ha åker, 1 703 ha slåttermark och 1 196 

ha betesmark. I kollektiva ladugårdar och stallar fanns 

445 nötkreatur, varav 200 kor, 93 svin, 167 får och 

164 hästar. 

Det fanns 125 familjer med 376 personer i alla åldrar. 

Det fanns 56 män i åldern 16-60 år och 104 kvinnor 

i åldern 16-55 år. Antalet i hög ålder eller arbetsoförmögna 

var 93 och 25 var minderåriga. 

På de kulturella behoven lade man inte ut så mycket 

– för att organisera barnkrubban 842 rubel, på installation 

av radio 310 rubel och på tidskrifts- och 

tidningsprenumeration 291 rubel. Från kulturanslaget 

överfördes 627 rubel till förberedelse av kadrerna. 

Det fanns 3 lastbilar och 2 hjälpföretag (kvarnar), 

som inte var i drift. I kolchosen fanns 4 smedjor. 

För en normdag fick arbetarna, tillsammans med 

tillägg, kontant 1,51 rubel och av skörden 1,3 kg säd 

(arbetarna i traktorbrigaderna 2,8 kg), 0,5 kg potatis 

och 80 g grönsaker. 

Ledarkadern uppgick till 11 personer. Antalet 

normarbetsdagar för dessa bestämdes enligt följande: 

ordföranden 744 dagar, hans ställföreträdare 346 dagar, 

två bokhållare tillsammans 801 dagar och två 

ekonomiledare (majandusjuhataja) tillsammans 843 

dagar.

Kolchosens ordförande var Jaan Jaansson Kolju, 

bokhållare Miralda Augustdotter Tuul och revisionskommissionens 

ordförande Toomas Mardisson Orvik. 

Som ordförande i bysovjeten arbetade från 1950 

Jaan Jaansson Tael, som hade åtta års erfarenhet som 

kolchosordförande. Tael kom till Enby som krigsflykting 

och bosatte sig där. Krigsflyktningar var också 

Jaan Kolju, Otto Joost och andra. 

Av innevånarna på Nuckö prenumererade 67,4 %, 

vilket gav tredje plats i Läänemaa. 

70-årige Peeter Luht reparerade över 25 plogar, 

ställde i ordning samtliga slädar och flera vagnar. 

Sepas brigad skördade rågen på tre dagar och Riibons 

brigad på fyra dagar. L. Salutee, J. Zeisik, M. 

Niitmaa och H. Tuul band i medeltal 700-800 kärvar 

per dag. 

Som vi såg var lönen för en normdag nog så blygsam, 

för att inte säga – usel. I pressen berömdes detta 

(den 10 mars 1951). 

8 

Rev A 2006-11-08 

År 1952 

Uppseendeväckande framgång uppnådde mjölkerskorna 

och boskapsuppföderskorna E. Zeisik, S. Kants 

och A. Aru, som höjde kornas mjölkproduktion och 

mjölkade 200-500 kg mer mjölk per ko än övriga 

mjölkerskor. De använde flera timmar om dagen till 

renhållning runt djuren. Som underlag hämtade de 

vass och tång från havsstranden och samlade mossa 

och torrt gräs. Under ladugårdsperioden fick djuren gå 

ute i det fria ett par timmar. Ladugårdarna var väl 

reparerade, varma, luftiga och ljusa, något som intygades 

av zooveterinäravdelningens chef J. Saar. 

Den 16 februari höll Lenin- och Vorosjilovkolchoserna 

ett sammanslagningsmöte. 

Hönsuppfödaren E. Kopamees fick 80 ägg per dag 

från sina 180 höns. 

För utkörningen av gödslet beslöt man att anordna 

intensivarbetsdagar. Gödslet placeras inte i små högar 

på åkern, där den förlorade det mesta av sin verkan, 

utan man förde 80 laster gödsel till ett stort "batteri" 

som trampades ihop hårt av hästar och arbetare. Mellan 

skikten av gödsel lades fosforit. I tillägg till detta 

samlade man från stranden stora högar av tång och 

vass. Av dem gjorde man gödsel- och mineralgödselblandad 

kompost. 

Till vårsådden detta år användes uteslutande radsåningsmaskiner, 

men på utsädesåkrarna sådde man 

enligt korssåningsmetoden (ristikülvimetood). Jordbruksbrigaden 

kompletterades till att få 35 medlemmar. 

Den 2 mars genomfördes i Birkas en översyn av 

den konstnärliga självverksamheten. De bästa uppträdandena 

var teatergruppens framförande av I. Krivoseinis 

komedi i en akt "Diktarens dröm", deklamationer 

av L. Jeršova, ledare för pionjärerna vid den 7klassiga 

skolan i Birkas, och kolchosungdomen J. 

Väinolas framförande. 

Det förekom alltjämt brott mot arbetsdisciplinen. 

Enstaka kolchosmedlemmar (Küla och Lõžin) deltar 

inte i ekonomienhetens produktionsverksamhet. 

Den 17 augusti påbörjade den andra brigaden 

skörden av vårsäden. Den 19 augusti påbörjades linskörden, 

som var speciellt god på de nya markerna. 

Tröskningen av rågen kunde man inte påbörja på 

grund av att tröskmaskinen var försenad. Första brigaden 

(under H. Adman) blev som den första i kolchosen 

färdig med att uppfylla planen för höstsådden. 

Kolchosens fiskebrigad under Eduard Niglas ledning 

tillverkade den hösten för första gången två sorters 

torskryssjor för djupvattenfiske. Tillsammans med 

dem sattes också på fiskeplatserna ut strömmingsryssjor 

på grunt vatten. De försåg brigadens fiskare med 

matfisk för vintern och gav samtidigt riklig strömmingsfångst 

på hösten. 

1952 var ett regnigt år. Av höstvetet, som hade 

såtts på 63 ha, kunde 35 ha skördas. Skörden per ha

lev över 1 400 kg. Agronom Mägi måste i sin rapport 

anmärka att säden skördades utan spill. Av höstråg 

fick man nära 1 100 kg per ha (186 ha sådda), vårvete 

nästan 1 000 kg per ha (65 ha), korn över 1 200 kg per 

ha (135 ha), havre över 600 kg per ha (51 ha), blandsäd 

över 900 kg per ha (119 ha) och lin 147 kg per ha 

(nära 17 ha). En del av linet fördärvades. 

Bästa inkomsten fick man återigen från helmjölken 

- 157 856 rubel för 526 149 liter. För 72 780 kg fisk 

fick man 72 780 rubel, för 22 576 kg kött och fett 30 

793 rubel, för 331 553 liter skummjölk 16 577 rubel 

och för 99 172 ägg 14 876 rubel. 

För att täcka leveransförpliktelserna till staten såldes 

sex kor för 448 rubel, 90 andra nötkreatur för 

4 553 rubel, 46 svin för 3 626 rubel och 18 fjäderfän 

för 27 rubel. 

Man gjorde totalt 127 874 normdagar, av dem 

43 852 för växtodling och 40 505 för boskapsuppfödning. 

Under rapportperioden fanns det 479 medlemmar i 

kolchosen. 

Till staten såldes 29 700 kg spannmål, nästan 500 

kg linfrö, 1 500 kg linfiber, nästan 68 000 kg potatis, 

över 20 300 kg grönsaker, nästan 20 400 kg hö, över 

21 400 kg kött (i levande vikt), 271 268 liter mjölk, 

nästan 500 kg ull och 15 454 ägg. I och med detta 

uppfyllde och överträffade man mestadels förpliktelserna. 

Penninginkomsterna för år 1952 uppgick till 

756 029,63 rubel, bland annat 190 298,76 rubel från 

boskapsfarmen, 201 919,24 rubel från svinfarmen och 

104 862,59 rubel från fågelfarmen. 

För kulturella behov lade man ut 5 391,31 rubel, 

därav till kaderförberedelser 1 416,6 rubel, till anordnande 

av barnkrubbor och lekplatser 2 153,19 rubel 

och till installation av radio 303 rubel. Vid årets slut 

hade man inte utnyttjat 5 894,28 rubel. 

Kolchosmedlemmarna fick per normdag 1,54 rubel 

och 1,71 kg säd (för traktorbrigaden 2,6 kg), 1 kg 

potatis och 0,38 kg grönsaker. 

Vid årets slut hade ekonomienheten tre lastbilar 

(totaltonnage 7,5 ton), 86 hästplogar, 90 fjäderharvar, 

56 höslåttermaskiner, 155 vagnar, 133 slädar, två foderångningsmaskiner 

(söödaaurutaja), tre separatorer 

osv. 

På åkrarna spreds 7 144 ton gödsel, 480 ton torv, 

910 ton superfosfat, 494 ton kaligödsel och 164,6 ton 

kvävegödsel. 

Kolchosen hade 29 stallar, 21 ladugårdar, 22 kalvladugårdar, 

16 logar och 14 silogropar och -diken. 

Man byggde en ny ladugård för 80 kor, ett nytt 

spannmålsmagasin rymmande över 100 ton, torkanläggning 

och en stor spannmålslada. 

Det fanns två barndaghem. 

Den sammanlagda markarealen uppgick till 7 913 

ha, varav åker 1 027 ha, trädgårdsmark 1,58 ha, natur- 

9 

Rev A 2006-11-08 

lig slåttermark 3 421 ha, betesmark 2 578 ha, skog 38 

ha, obrukbar mark 765 ha och privat mark 123,29 ha 

(av denna var 40,38 ha obrukbar). 

Kolchosordförande var Otto Danielsson Joost, 

bokhållare Lembit Johannesson Meriküll och revisionskommissionens 

ordförande L. Vendik. 

Det året fick man 29 % mer säd och 98 % mer potatis 

än under 1951. Man anskaffade lantbruksmaskiner, 

inredningar och en lastbil. 20 farmarbetare fick 

premier för uppnådda framgångar med boskapsuppfödningen. 

Som tilläggslön delades ut åtta kalvar, 18 

unggrisar, 33 höns och 389 kg griskött (i levande 

vikt). 

Det visade sig, oaktat de stora framstegen, möjligt 

att höja lönen med 25 kopek(!) per normdag. 

Jordförbättringsarbeten utfördes till en kostnad av 

37 809,6 rubel. Man grävde 40 km nya diken för torrläggning 

av ny mark. 

Detta år fanns i kolchosen fyra medlemmar, som 

inte hade arbetat en enda normdag, och 20 medlemmar, 

som inte arbetat det obligatoriska minimiantalet 

normdagar. Delvis på grund av dåliga skötselförutsättningar 

dog 32 nötkreatur, 46 får och 53 svin. 

Mjölkproduktionsplanen uppfylldes inte. Korna 

mjölkade under året 427 liter för lite, vilket innebar att 

det saknades 161 798 liter mjölk för 322 594 rubel. 

Kolchosens hjälpkassa fungerade ännu inte. 

Deltagandet i undervisning inom agro- och zooteknikområdena 

var mycket lågt.

År 1953 

O. Joost höll det för möjligt att kolchosen detta år 

skulle bli miljonär. För att höja sina yrkeskunskaper 

deltog kolchosmedlemmarna flitigt i 3-åriga agrotekniska 

kurser. 

I kolchosens partiunderorganisation fanns ett tiotal 

kommunister. 

De bästa arbetarna var från den 6:e jordbruksbrigaden 

hästskötaren och jordbrukaren Andrus Brandt, 

från den 3:e Aleksander Naanu, från den 5:e Meeta 

Miitman och den 66-åriga Pauliine Bergman, farmarbetarna 

Karin Marr, Lydia Puur, Rosalie Kapko, Olga 

Kaevats och andra. 

Med byggnadsarbeten var en 14-mannabrigad 

ständigt sysselsatt. För handen var bygge av garage 

och en mekanisk verkstad/reparationsverkstad. Sågverket 

drevs av ånga från kolchosens panna. 

Snabba plöjningsarbeten utfördes i början av april 

med upp till 25 par hästar. Den bästa brigaden var den 

5:e med T. Orvik som pådrivare. M. Miitmann lovade 

fullgöra dagsuppgifterna till 150 %. Bra plöjde också 

L. Vendik och andra. Den 9 april påbörjades klöversådden. 

Den 10 maj uppfyllde kolchosen som den 

första i rajoonen såningsplanerna för vårsäd och baljväxter. 

Vårvete och korn såddes tillsammans med 

granulerad superfosfat. Vid sådden utmärkte sig M. 

Miitmann, E. Kliss, V. Pöld, H. Tuul och andra. 

Eftersom Taebla traktorstation inte uppfyllde det 

kontrakt som slutits angående vårarbeten, fick man 

plöja 150 ha och så 300 ha mer än planerat med hästar. 

Med potatissättningen blev man klar den 22 maj. 

Sammanlagt sattes potatis på 83 ha. 20 % av potatisen 

sattes i kvadratrutor. Oskar Meisters 7:e brigad stod 

kvar i frontlinjen när det gällde att odla fram stora 

skördar. Inom boskapsuppfödningen uppmärksammades 

svinfarmens goda arbete (under ledning av E. 

Meister). Man fick och födde upp 257 smågrisar, dvs. 

10,6 smågrisar per kull. Istället för de under halvåret 

förutsedda 60 grisarna gödde och sålde man 96 grisar 

med en sammanlagd levande vikt av 12 423 kg. Planen 

för mjölkproduktionen det första halvåret uppfylldes 

inte p.g.a. brist på foder. 

Kolchosens penninginkomst nådde en halv miljon 

rubel. Med detta utökade man kolchosens odelbara 

fond med 81 700 rubel. Anslag utdelades till färdigställande 

av den halvfärdiga ladugårdsbyggnaden, till 

sågverket anskaffades en ny ångpanna och man köpte 

två potatissättningsmaskiner och tre hästslåttermaskiner. 

Vid sådden av höstsäden satte man igång två traktordragna 

och 16 hästdragna radsåningsmaskiner. 

Åkrarna i träda plöjdes och grundgödslades med 200 

kg superfosfat och 100 kg klorkali per ha. 

10 

Rev A 2006-11-08 

När det gällde att uppfylla statens sädleveransplan 

kom Leninkolchosen på andra plats i rajoonen med 

102 %. 

Även kolchosmedlemmarnas lön steg. I förskott 

gavs för en normdag nästan 1 kg säd, 0,5 kg grönsaker, 

1 kg potatis och i kontant ersättning dittills 1,5 

rubel. 

I slutet av oktober överskred kolchosens bruttoinkomst 

1-miljongränsen. Den kontanta ersättningen 

kunde höjas med 100 % per normdag. 

I början av december slutfördes alla förberedelser 

för sådd. Vambola Tõnumäe uppfyllde sina arbetsuppgifter 

till 200-250 %. Olga Martin fick av suggorna 

i sin suggrupp i medeltal 20,4 smågrisar. 

Inom kolchosen fördjupade man varje år det plöjda 

skiktet till 18-22 cm. Därför gjorde torkan inte längre 

någon skada på skörden. Åt svinen anlades gräsbeteshagar. 

Skördeutfallet per hektar blev större: Klaanbergs 

4:e brigad fick 1 670 kg vårvete per ha och O. Meisters 

7:e brigad 1 700 kg korn per ha, medan havre och 

blandsäd endast gav 300 kg/ha. Den bästa potatisskörden 

fick H. Admans 1:a brigad - 15 700 kg per ha. E. 

Saar fick 2 130 liter mjölk per ko; kolchosens medeltal 

var 1 663 liter. Produktionen per höna uppgick till 

106 ägg. Dödstalet bland fåren var stort. Ullproduktionen 

var 1,9 kg per får. 

Tilläggslön fick mjölkerskorna E. Saar, A. Ahman, 

M. Tombi och A. Vendik samt svinuppfödarna O. 

Martin, A. Sinijärv, E. Adman och E. Meister. 

För en normdag fick man 5 rubel, 1,75 kg säd och 

1 kg potatis. 

År 1953 var i kolchosen det år då folket anmärkningsvärt 

höjde sin arbetsaktivitet. 

Den 5 mars avled J. V. Stalin.

År 1954 

Vid uppfyllandet av den statliga planen för leverans 

av skogsprodukter kom Leninkolchosen med sina 

102,7 % på andra plats. Också med mjölkningen kom 

man med resultatet fram till mars på 478 kg mjölk per 

ko på andra plats. 

Den 3 april publicerades i tidningen uppgifter om 

sänkningar av detaljhandelspriserna på mat- och industrivaror 

och motsvarande tabell. T.ex. sänktes brödvarupriserna 

med 5-8 %. 

Ottisaars 1:a brigad var bland de första som blev 

klar med förberedelserna inför vårsådden. Till åkrarna 

kördes 290 ton gödsel. Man satte potatissorten "Jõgeva 

piklik" (Jõgeva avlång). 

60-årige Aleksander Niibon och Madis Aermaa var 

de bästa nätfiskarna. Man tillverkade 13 nya fångstredskap 

och en 10 m djup lådmjärde (kastmõrd). Med 

tjärande av båtar arbetade skickligt Aleksander Adman 

och Rudolf Remla. 

Elisabeth Zeizig ansvarade för 13 mjölkkor och en 

avelstjur. Foderransonen var 3 kg klöver, 2 kg hö, 2 

kg halm eller agnar, 5 kg rotfrukter, 10 kg ensilage, 1 

kg kraftfoder tillsammans med mineralämnen. Arbetsdagen 

började kl. 4 på morgonen och slutade kl. 

21. 

Via kommissionsaffären såldes 12 ton griskött, 6 

ton nötkött, 50 ton grönsaker och 50 000 hönsägg. 

1954 års förvår var fiskfattig. På A. Admans förslag 

började man söka efter nya fångstplatser, där 

satte man ut alla tillgängliga ryssjor. Så uppfyllde man 

den 2 juni det andra kvartalets plan. 

Vårsådden avslutade man bland de första kolchoserna 

i slutet av maj. Man sådde säd på 392 ha. 

Mjölkproduktionen per ko placerade den 1 juni 

Leninkolchosen på andra plats inom rajoonen. 

Man började lägga större vikt vid grönsaksodling, 

där man i början av juni hade sått 3 ha. 

Kollektivenheten försåg Birkas 7-klassiga skola 

med bränsle för 1,5 år framåt. 

Av höstråg fick man 1 300 kg per ha, höstvete 

1 450 kg per ha och potatis 11 800 kg per ha. Förpliktelserna 

uppfylldes inte. Något hade gått snett. Likväl 

låg Leninkolchosen den 31 juli på första plats inom 

rajoonen, när det gällde mjölkproduktionen på andra 

plats den 1 augusti. Leveransplanen för spannmål var 

den 23 september uppfylld till 110 %. 

Bland mjölkerskorna och boskapsuppfödarna var 

Lehti Niinsalu, Edita Klaanberg, Miralda Pokk och 

Marie Tambi framträdande. 

August Heinla och August Ambros ansvarade för 

löpande reparationer och desinfektion av lagerbyggnader, 

där Villem Puuri och Nikolai Meister på ett 

ansvarsfullt sätt sysslade med sädtorkningen. Med 

bevarandet av utsädet arbetade plikttroget V. Tönumäe, 

August Lillemägi och Johannes Viskmann. 

11 

Rev A 2006-11-08 

Statens potatisleveransplan överskreds, och man 

kom med 133 % på andra plats inom rajoonen. 

Eleverna från Birkas 7-klassiga skola arbetade från 

den 1 januari till den 1 september 2 746 normdagar. 

Ännu som 78-årig arbetade Gustav Kari som brevbärare, 

hjälpte till med höarbeten och annat. 

1954 fanns i ekonomienheten 254 familjer med, 

tillsammans med barnen, 661 personer. Det fanns 466 

kolchosmedlemmar. Antalet arbetsföra män var 98 

och kvinnor 162. 

Den sammanlagda markarealen omfattade 7 908,68 

ha, plöjbar jord 1 010,46 ha, trädgårdar och bärgårdar 

4,08 ha, naturliga slåttermarker 3 412,23 ha, betesmarker 

2 547,19 ha och skog 37,78 ha. 

Av höstråg fick man 1290 kg per ha (på sådda 

129,63 ha), höstvete 1 448 kg per ha (28,84 ha), korn 

904 kg per ha (144,41 ha), havre 877 kg per ha (40,83 

ha), blandsäd 807 kg per ha (66,72 ha), lin 216 kg per 

ha (7,56 ha) och potatis 11 825 kg per ha (106,7 ha). 

På åkrarna spreds 7 582 ton gödsel, 77,5 ton superfosfat, 

3 ton fosforitmjöl och 25,8 ton kvävegödning. 

Till staten såldes 2 232 kg säd, 69 568 kg potatis, 

12 737 kg grönsaker osv. 

Antalet nötkreatur var 1 086, av dem 527 kor. Det 

fanns 351 svin, 386 får, 1 194 fjäderfän och 8 bikupor. 

Årets genomsnittliga mjölkproduktion per ko var 

2 057 liter, ullproduktionen 1,97 kg per får och antalet 

ägg per höna 120. 

För att täcka den statliga leveransplikten lämnades 

till försäljning kor med vikten 7 818 kg, nötkreatur 

med 6 782 kg och svin med 6 242 kg. 

På kreditsidan stod 2 471 586,56 rubel och på debetsidan 

stod exakt lika mycket. 

Det fanns 28 stallar för 300 nötkreatur, 22 ladugårdar 

för 500 kor, 26 kalvladugårdar för 520 djur, 16 

tröskplatser och 29 silogropar och -diken. 

Den administrativa personalen omfattade 7 personer 

och 13 personer var specialister. Det fanns 8 växtodlingsbrigader, 

152 kolchosmedlemmar, 40 mjölkerskor, 

16 boskapsskötare, 19 kalvuppfödare, 7 svinuppfödare, 

1 fåruppfödare, 3 fjäderfäuppfödare, 24 

stallskötare och 10 mjölktransporterare – dvs. 120 

personer. 

Årets minimum var 132 normarbetsdagar. I medeltal 

gjordes 435 normdagar. 

Kolchosens styrelseordförande var Otto Joost och 

vice ordförande J. Kolju. Medlemmar var P. Männikskaar, 

E. Meister, A. Kari, H. Sarapuu, H. Ottisaar, 

O. Meister och O Undo. 

Revisionskommissionens ordförande var L. Vendik, 

medlemmar var M. Meister, L. Niglas och A. 

Stubender. 

Under 1954 steg folkets levnadsstandard! 

Det första industriella kärnkraftverket i unionen 

började leverera ström till omkringliggande rajooners 

industrier.

År 1955 

Den 1 januari 1955 fanns bland regionens 10 bästa tre 

mjölkerskor och boskapsuppfödare från Leninkolchosen 

- Elvine Sedman på andra, Armilde Hannus på 

fjärde och Lidia Puuri på sjunde plats. 

Vid styrelsens sammanträde den 5 januari beslöts 

att bygga en ladugård för 86 kor i Harga och att avsluta 

byggandet av kreatursladugården i Skåtanäs och 

svinstallet i Birkas och annat. 

Ett beslut togs om att avverka 1 400 kubikmeter 

skog för kolchosens behov. 

Utan skäl hade Aliide Martinova, Semjon Lõžin 

och Linda Külja inte arbetat det minimala antalet 

normdagar. 

Leninkolchosens popularitet hade stigit i hela republiken. 

I januari föreslogs Otto Joost till kandidat i 

Estniska rådsrepublikens högsta råd i Linnamäes valkrets 

nr 44. Han valdes till medlem i Estniska kommunistpartiets 

rajoonkommitté i Hapsal. 

Den 28 februari överskreds skogsförsörjningsplanen, 

avverkningen med 107 % och transportarbetena 

med 100,5 %. I och med detta låg man säkert på första 

plats inom rajoonen. 

Den 27 februari valdes O. Joost till deputerad i 

Estniska rådsrepublikens högsta råd. 

I enlighet med Estniska rådsrepublikens högsta 

råds förordning hedersbelönades den 12 mars Olga 

Peetersdotter Jeedast med "Modersmedaljen" av 2:a 

storleken för att hon fött och fostrat 5 barn. 

Siloförråd gjordes i ordning för 500 ton ensilagemassa. 

Första halvårets försörjnings- och uppköpsplan för 

mjölk uppfylldes till 125 %, för kött med 163 % och 

för ägg med 135 %. 

De tre första dagarna gjorde man över 140 ton ensilage. 

Man färdigställde en 70 tons stapelsilo av vitklöver 

och gräs. 

För andra kvartalet utbetalades 800 rubel i förskott 

till vardera Linda Mental och Elisabeth Zeizik, till 

Hugo Klopmann nästan 500 rubel och till Johannes 

Särg 500 rubel. 

Kolchosstyrelsen beslöt att för varje normdag betala 

till de kolchosmedlemmar som arbetade med sädesskörden 

10 % av den spannmål de bärgat, torkat och 

rensat. 

Från morgon till kväll arbetade på åkrarna Andrus 

Brandt, Arnold Kibus, August Pärg och många andra. 

Med skördemaskin skördades 310 ha och med 

skördetröska ca 105 ha. I början av september avslutades 

spannmålsskörden. 

Leninkolchosen fortsatte att öka sin framgång 

inom sitt produktionsområde. Man kom på första plats 

inom rajoonen när det gällde att uppfylla de statliga 

försäljningförpliktelserna för spannmål och hö. Men 

en tredje plats blev det för animaliska produkter 

(mjölkproduktionen 111 %, kött 52 % och ägg 88 %). 

12 

Rev A 2006-11-08 

Birkas folkets hus agitationsbrigad (Helga Schönberg, 

Heino Mägi och Anton Patsing m.fl.) kom på 

besök till 1:a brigaden. Man framförde sånger och 

danser och mycket annat. 

Majs såddes för första gången på större åkerytor. 

Via kommissionsaffären såldes till konsumenterna 

över 12 ton griskött, 7 645 kg kött, 99 ton potatis, 

dessutom smör, ägg, mjölk och tidiga rotfrukter. Förskott 

utbetalades med 3 rubel per normdag. 

En 9-10 månaders gödgris vägde i medeltal 120 

kg. Från avvänjningen gick det åt i genomsnitt 800 kg 

potatis, 150 kg kraftfoder och 1 200 kg skummjölk 

innan den slaktades. H. Mägi rekommenderade att 

man skulle gå över till uppfödning av baconsvin. 

Kolchosens hönsuppfödare J. Kopli och L. Elu 

kom på fjärde och femte plats inom rajoonen. De fick 

per höna 106,6 respektive 102,3 ägg. 

Leninkolchosens markareal uppgick till 7 908,68 

ha, varav plöjbar mark 1 010,46 ha, trädgårdsmark 

408 ha, naturlig slåttermark 3 412,23 ha, betesmark 

2 547,19 ha och skog 37,78 ha. 

Antalet familjer var 258, med tillsammans 486 personer 

(inräknat barn från 12 år). Kolchosmedlemmarnas 

antal var 443, varav 91 arbetsföra män och 154 

arbetsföra kvinnor. 

Av råg fick man 857 kg per ha (på sådda 123,25 

ha), höstvete 1 082 kg per ha (42,54 ha), vårvete 1 006 

kg per ha (80,28 ha), korn 842 kg per ha (121,68 ha), 

havre 634 kg per ha (51,34 ha), blandsäd 815 kg per 

ha, ärter 605 kg per ha (14,78 ha), lin 270 kg per ha (9 

ha) och potatis 8 639 kg per ha (104,67 ha). 

Till staten såldes 1 157 kg säd, 123 108 kg potatis 

och 4 021 kg grönsaker. 

På åkrarna spreds 704,4 ton gödsel, 958 ton fosforgödning, 

36 ton fosforitmjöl och 17 ton kvävegödning. 

Det fanns 841 nötkreatur, av vilka 466 kor, 95 

dräktiga ungnöt, 365 svin, 185 får, 925 höns och 41 

ankor. 

Kolchosens penninginkomst var 1 791 329,3 rubel. 

Årets genomsnittliga mjölkproduktion per ko var 

1 556 liter. Från 449 kor fick man sammanlagt 

752 723 liter mjölk och från 822 hönor 85 180 ägg, 

dvs. 103,6 ägg per höna. 

För en normdag fick man 4,66 rubel och 1 kg potatis. 

Agronomen hade mellanskoleutbildning. 

Det fanns fem lastbilar. 

Heino Mägi, en av ekonomienhetens drivande 

krafter, framträdde på ett uppmärksammat sätt i pressen 

och i samhällslivet.

År 1956 

År 1956 började med att O. Joost fick Estniska rådsrepublikens 

högsta råds presidiums hedersbelöning i 

form av presidiets hedersbrev. 

I februari var det fyra år sedan den av 21 medlemmar 

bestående kvinnokommissionen bildades. Kolchosens 

bilförare Hilja Niils fick på Internationella 

kvinnodagen ta emot en belöning för utfört arbete – en 

alldeles ny lastbil av märket GAZ 51. 

Den 19 februari anordnades en festkväll, där man 

delade ut biljetter till nya Komsomolmedlemmar. 

Därefter följde en konsert med egna deltagare. 

Den 17 mars hedersbelönades Maria Järve, enligt 

Estniska rådsrepublikens högsta råds presidiums föreskrift, 

med orden "Moderns ära" av 3:e graden för att 

hon fött och fostrat sju barn. 

Den 27 mars hedersbelönades, enligt Estniska 

rådsrepublikens högsta råds presidiums föreskrift, 

kolchosens mjölkerska Aliide Ahmann, farmchefen 

Elisabeth Kari och fjäderfäuppfödaren Elisabeth Kopamees 

med Högsta rådets presidiums hedersbrev. 

Kolchosstyrelsen köpte två nya hästräfsor. Föregående 

år hade man anskaffat 10 nya slåttermaskiner. 

Till den 10 juli hade man lagrat över 200 ton ensilage. 

I slutet av juni började man med höbärgningen. 

Fiskebrigaden fångade nästan 200 ton fisk. Tredje 

kvartalets plan uppfylldes till 150 %. 

Vid Hapsal rajoons industri- och jordbruksutställning 

1956 fann man Lenin-kolchosen vara värd 1:a 

hederspriset. 

1:a pris fick kolchosen också för utvecklingen av 

svinskötseln. Premier fick svinuppfödarna A Sinijärv 

och H.Vaikre samt E.Kopamees, skötare av unga fjäderfän. 

I slutet av 1956 hade kolchosen ännu ingen elektricitet. 

Vatten till ladugårdarna måste pumpas med hjälp 

av bensinmotorer. 

Årsavslutningen med nyårsgran var gemensam för 

skolan och kolchosen. Drygt 20 elever premierades av 

kolchosen. 

I kolchosen fanns 259 familjer med tillsammans 

541 personer (inräknat barn). Antalet kolchosmedlemmar 

var 474, varav 95 arbetsföra män och 153 

kvinnor. 

Kolchosens jordareal omfattade 7 768,8 ha, varav 

plöjbar mark 926,12 ha, åkrar 899,72 ha, träda och 

igenväxt mark 26,4 ha, naturlig slåttermark 1 478,51 

ha, betesmark 1 693,63 ha och skog 1 849,42 ha. 

Det spreds ut 7 412 ton gödsel, 88,5 ton fosforgödning, 

52 ton fosforitmjöl och 65,5 ton kvävegödning. 

Av råg fick man 1 370 kg per ha (på sådda 135,78 

ha), höstvete 710 kg per ha (43,78 ha), vårvete 1 320 

kg per ha (92,43 ha), korn 1 490 kg per ha (117,14 

ha), havre 810 kg per ha (47,74 ha), blandsäd 690 kg 

per ha (38,81 ha), ärter 1 260 kg per ha (8,75 ha), lin 

13 

Rev A 2006-11-08 

1 500 kg per ha (13,79 ha) och potatis 15 310 kg per 

ha (81,85 ha). 

Kolchosen hade 704 nötkreatur, varav 436 kor, 333 

svin, 148 får, 571 höns, 70 ankor och 243 hästar. 

Varje ko mjölkade i genomsnitt 1 613 liter mjölk. 

Penninginkomsten var 1 928 000 rubel. Av denna 

summa betalades 45,2 % ut som löner. 

För en normdag fick man 2,1 kg spannmål, 1 kg 

potatis och 6,5 rubel.

År 1957 

I fiskebrigaden arbetade under brigadören Eduard 

Niglas ledning Oskar Undo, Madis Arumaa, Amandus 

Undo, Kristov Seeman, Rudolf Remla, Aleksander 

Adman, Albert Niibon, Peeter Svetlakov, Peeter 

Undo, Amandus Niglas, Oskar Neiman och Meinhard 

Ambros. 

Som agronom började Heino Mägis maka, Lehte 

Mägi, som hade utexaminerats från den Estniska 

Jordbruksakademin (Eesti Põllumajanduse Akadeemia 

EPA). 

Elsa Epport, veterinärstationens chef, var en mycket 

vårdslös veterinär. Hon var skyldig till att åtta sjuka 

svin dog. 

I Republikens jordbruksarbetares sammankomst 

deltog svinuppfödaren H. Vaikre, som där fick Kommunistiska 

ungdomsförbundets centralkommittés 

hedersbrev och som gåva en radio. 

5:e brigaden övergick till kompleksbrigadens arbetsmetod, 

men tanken på självhushållning saknades. 

Hapsal rajoons bästa unga jordbruksarbetare var, 

när det gällde pojkarna, alla från Leninkolchosen - 

Elmar Kisler, Andrei Kalju, Lembit Loosaar, Viktor 

Topper och Rein Sinijärv. 

De bästa unga mjölkerskorna inom rajoonen var 

Aino Tammeorg (nr 1), Vaike Lilleoks (nr 3) och 

Laine Klopman (nr 4). 

Under vårbruket användes två traktorer av typ DT- 

54 och en KD-35. 

Med hästplöjningen arbetade Selma Erand, Gustav 

Miitman, Arnold Riibon och andra. 

Man antog Tulevikkolchosens utmaning till socialistisk 

tävling, med vilken man firade Oktoberrevolutionens 

40-årsdag. I tävlingen visade sig de främsta 

vara Elmar Kisler och Kalju Andrei och av de unga 

mjölkerskorna Valve Lilleoks, Salme Undo, Aino 

Tammeorg, Salme Remmal och Sinaida Kanunnikova 

– samtliga från Leninkolchosen. 

På rajoonens hedersstavla anslogs Leninkolchosen 

(första plats), likaså kolchosens fiskebrigad som till 

den 1 november hade uppfyllt planen med 109,5 % 

(tredje plats) och Marie Meister, som under 10 månader 

hade fått 178,8 ägg av varje höna. 

Också i fråga om mjölkproduktion och svinuppfödning 

kom kolchosen på första plats. 

Bästa unga mjölkerska var Salme Undo (2 186 liter) 

och bästa svinuppfödare Helmi Vaikre. 

Också på rajoonens utställning av jordbruksprestationer 

inhämtades förstaplatsen. 

Man uppfyllde och överskred boskapsuppfödningsplanen. 

Bästa mjölkerska var Anna Sünker med 

2 396 liter. M. Meister fick från varje höna 196 ägg, 

H. Vaikre fick från varje sugga 20 smågrisar (medeltalet 

var 18,7). 

Penninginkomsterna var 2 213 350 rubel, av vilka 

produktionskostnaderna utgjorde 21,5 %. 

14 

Rev A 2006-11-08 

För en normdag betalades 7,2 rubel, 1,2 kg säd och 

0,5 kg potatis. 

Man premierade 29 frontarbetare (1:a premien var 

200 rubel, 2:a 100 rubel och 3:e 50 rubel). 

I kolchosen fanns 258 familjer med tillsammans 

624 personer (inklusive barn). Antalet medlemmar var 

473, varav 87 arbetsföra män och 146 kvinnor. 

Jordarealen omfattade 7 908,68 ha, varav plöjbar 

mark 903,03 ha, åkrar 876,63 ha, trädor och ej odlad 

mark 26,4 ha, trädgårdar och bärgårdar 22,77 ha, naturlig 

slåtteräng 1 478,5 ha, betesmark 1 693,63 ha 

och skog 1 842,49 ha. 

Man spred 8 200 ton gödsel, 1 355 ton fosforgödning, 

38,2 ton fosforitmjöl och 29,8 ton kvävegödning. 

Av råg fick man 960 kg per ha (på sådda 134,18 

ha), höstvete 1 290 kg per ha (28,5 ha), vårvete 1 120 

kg per ha (70,72 ha), korn 1 260 kg per ha (120,26 

ha), havre 890 kg per ha (22,47 ha), blandsäd 630 kg 

per ha (22,10 ha), ärter 1 120 kg per ha (11,86 ha), 

potatis 12 390 kg per ha (82,9 ha) och av foderbetor 

10 020 kg per ha (10,21 ha). 

Det fanns 27 stallar för 290 djur, 20 ladugårdar för 

520 kor, 26 kalvladugårdar för 400 djur, 3 svinstallar 

för 410 svin, 2 fårhus för 400 får, 3 hönshus för 1 400 

höns, 4 sädesförråd för 700 ton säd, 4 potatiskällare 

för 46 ton potatis samt 23 fodrade fodersilogropar och 

-diken rymmande 1 000 kubikmeter. 

Otto Joost betonade i sina tal att "snart ligger vi 

före USA även beträffande produktion av mjölk, smör 

och kött". 

År 1957 var i hela Sovjetunionen den relativa 

framgångens år.

1958 

I kolchosen fanns 263 familjer, med sammanlagt 632 

personer (inklusive barn). Antalet kolchosmedlemmar 

var 472. Arbetsföra var 97 män och 164 kvinnor. 

Av råg fick man 1 250 kg per ha (på odlade 103,2 

ha), höstvete 1 220 kg per ha (26,8 ha), vårvete 730 kg 

per ha (61,3 ha), korn 1 200 kg per ha (114 ha), havre 

1 000 kg per ha (21,4 ha), blandsäd 1 470 kg per ha 

(19,45 ha) och ärter 1 180 kg/ha (7,3 ha). 

Mjölkerskan A. Ivask kom med 3 002 kg mjölk på 

nionde plats inom rajoonen. Svinuppföderskan M. 

Saks kom på fjärde plats, hennes suggor fick i medeltal 

20,6 smågrisar per år. Av en höna fick man i medeltal 

149,8 ägg per år. Ett får gav i medeltal 2,7 kg 

ull. 

Kolchosens inkomst var 2 300 352 rubel. Produktionskostnaderna 

uppgick till 20 % av bruttoinkomsten. 

För en normdag fick man, förutom jordbruksprodukter, 

7 rubel. 

Den 11 februari genomfördes kolchosstämman. 

Otto Joost omvaldes som styrelseordförande, och som 

styrelsemedlemmar valdes Jaan Kolju (vice ordförande), 

Artur Klaanberg, Minna Oidekivi, Väino Sammal, 

Artur Kari, Eduard Niglas, Oskar Meister och 

Heinrich Ottisaar. Till revisionskommissionen valdes 

Leonid Vendik, Juhan Ani, Pauliine Männiksaar, 

Eduard Meister och Rudolf Remla. Till ordförande i 

hjälpkassan valdes O. Meister. I stämman deltog Vaino 

Väljas som representant för Estniska kommunistpartiets 

centralkommitté. 

I januari genomförde Tulevikkolchosens boskapsskötare 

ett rådssammanträde, där också representanter 

för Leninkolchosen deltog. 

Man började i organiserade former genomföra jakt 

på rovdjur, som nästan hade utrotat alla harar, rådjur, 

rapphöns och orrar på halvön. Sutleps jaktsektion sköt 

2 vargar, 21 rävar, 2 mårdhundar och rovfåglar. 

På vårsådden väntade fem traktorer med plogutrustning: 

2 st DT-54, 2 st KT-35 och 1 DT-14. Brigadör 

var E. Kadakas. 

På initiativ av kolchossmeden Johannes Soome 

byggde man av skrot ett tröskverk. På hösten beslöts 

att bygga en ny reparationsverkstad. 

Kolchosen hade fem kultivatorer. 

Vårplöjningen gjorde Lembit Aruvee med en traktor 

DT-54, traktorhjälpreda (haakija) var Joel Sikora. 

Vårsådden utfördes av traktorföraren Väino Arro. 

Kolchosen deltog i socialistisk tävlan med Lihula 

rajoons kolchos "Nya Stigar" (Uued Radad), som i 

slutet av april besökte Nuckö. 

I början av maj avslutades byggandet av 15 torvlador 

på Niby torvmosse. Tillsammans blev det nu 23 

lador som rymde 1 150 kubikmeter torvströ. 

15 

Rev A 2006-11-08 

Fiskebrigaden började sätta ryssjor i sjön den 1 

maj. Per dag fick man 10 ton fisk. De bästa fiskarna 

var Oskar Neiman med sonen Paul. 

Den 13 juni drog Peeter Undo, Aleksander Adman, 

Amandus Niglas, Madis Aermaa och andra upp nästan 

4 ton strömming. För att uppfylla kvartalsplanen 

krävdes ytterligare 7 ton, något som man snart uppfyllde. 

Större uppmärksamhet riktades mot fårskötseln. På 

Ramsholmen byggdes ett skyddstak för 300 får och en 

sommarbostad för fårskötaren P. Ottsaar. 

I augusti färdigställdes i Skåtanäs ett hönshus för 

900 kycklingar och i Enby en ladugård för 80 nötkreatur. 

I höbärgningen användes 39 slåttermaskiner och 24 

räfsor. 

Till vintern beslöts att, utöver hö, lagra 3 ton ensilage 

till varje ko. 

Den 1 oktober var man främst i rajoonen när det 

gällde lagring av ensilage och hö, per djur motsvarande 

2,1 ton respektive 11,6 ton.

År 1959 

Det fanns 249 familjer, med tillsammans 622 personer 

(inklusive barn). Antalet kolchosmedlemmar var 462, 

varav 98 arbetsföra män och 140 kvinnor. 

Den sammanlagda markarealen uppgick till 

7 931,51 ha. Den plöjbara jorden omfattade 907,29 ha, 

åkrar 880,89 ha, obrukbar mark och åkrar i träda 26,4 

ha, trädgårdar och bärgårdar 22,77 ha, naturlig slåttermark 

1 482,62 ha, betesmark 1 703,75 ha, skog 

1 850,74 ha och kulturbetesmark 18,41 ha. 

Under året avverkades ur kolchos- och riksskogen 

2 630 kubikmeter skogsprodukter, därav 553 kubikmeter 

timmer för sågning till virke. 

På åkrarna spreds 9 050 ton gödsel, 152,2 ton fosforgödning, 

25 ton kaligödning och 21,9 ton kvävegödning. 

Av självgående skördetröskor fanns det en C-4 och 

en CK-3. Av traktorer fanns det två DT-54, två KD- 

35, två KMD-46, en DT-28 och en DT-14. 

Av råg erhölls 1 380 kg per ha (odlad yta 106 ha), 

höstvete 1 720 kg per ha (41,7 ha), vårvete 730 kg per 

ha (22 ha), korn 1 100 kg per ha (123,7 ha), havre 790 

kg per ha (47,72 ha), blandsäd 1 250 kg per ha (47 

ha), ärter 1 200 kg per ha (8 ha), potatis 7 730 kg per 

ha (92,7 ha) och foderrotfrukter 9 150 kg per ha (16,1 

ha). 

Kolchosen hade 795 nötkreatur, varav 495 kor, 446 

svin, 167 får, 582 höns, 129 gäss, 81 ankor, 177 hästar 

(varav 170 rashästar) samt 90 ungnöt på frigående 

bete. 

Totalinkomsten från växtodlingen uppgick till 

1 321 975 rubel och från djuruppfödningen till 

2 606 400 rubel. Totalsumman blev 3 928 375 rubel. 

Kolchosen hade 25 stallar för 245 hästar, 20 ladugårdar 

för 647 kor, 26 kalvladugårdar för 400 kalvar, 

3 svinstallar för 290 svin, 3 fårhus för 400 får, 3 hönshus 

för 1 400 höns, 4 potatiskällare som rymde 46 ton 

potatis, 4 sädesmagasin som rymde 700 ton, 2 sädestorkar, 

23 silogropar som rymde 1 000 ton, ett 160 

kvadratmeters tak för att täcka jordbruksmaskiner och 

ett garage för 7 bilar. 

Man beslöt att från år 1960 (dvs. följande år) gå 

över till kontant arbetslön. 

Kolchosmedlemmarnas lön ökade inte, den genomsnittliga 

dagslönen var 18 rubel. 

16 

Rev A 2006-11-08 

År 1960 

Det fanns 249 familjer med tillsammans 591 personer 

(inklusive barn). Antalet kolchosmedlemmar var 450, 

varav 99 arbetsföra män och 125 kvinnor. 

Jordarealen var densamma som året innan. 

Av råg fick man 1 520 kg per ha (på odlade 112 

ha), höstvete 1 160 kg per ha (37,9 ha), korn 1 300 kg 

per ha (136,3 ha), havre 1 300 kg per ha (31,4 ha), 

blandsäd 1 010 kg per ha (60,8 ha), ärter 2 010 kg/ha 

(6 ha), potatis 9 700 kg per ha (90,7 ha) och majs 

33 800 kg per ha (22,9 ha). Majsen växte till 3,5 meters 

höjd. 

Bruttoinkomsten från växtodlingen var 1 310 139 

rubel och från boskapsuppfödningen 3 011 093 rubel. 

Tillsammans fick man 4 321 232 rubel. 

Pension utbetalades till tre personer med ett sammanlagt 

belopp av 7 752 rubel. Engångshjälp med 

sammanlagt 42 654 rubel gavs till 90 personer. 

Kolchosen hade 18 ladugårdar för 600 djur, 8 stallar 

för 100 hästar, 8 kalvladugårdar för 300 kalvar, 3 

svinstallar för 600 svin, 1 fårhus för 150 får och 2 

hönshus för 1 000 höns. 

Den socialistiska förpliktelsen för mjölkproduktionen 

uppfylldes den 17 december. Man producerade 

nästan 10 % mer mjölk än år 1959. 

Vid den tidpunkten hade man producerat 164,3 ton 

kött. Till staten såldes 138,6 ton mer mjölk och 56,8 

ton mer kött än året innan. 

Kolchosstämman hölls den 23 februari. På dagordningen 

stod granskning och godkännande av årsrapporten 

för år 1959, revisionskommissionens rapport, 

val av ordförande och styrelse för kolchosen, val av 

revisionskommission och val av redaktion för väggtidningen. 

Till kolchosordförande valdes Jaan Kolju och till 

vice ordförande Evald Tapner. Till styrelsemedlemmar 

valdes A. Klaanberg, A. Kari, V. Mišenko, E. 

Niglas, M. Undo, E. Meister, P. Männiksaar, E. Tapner, 

J. Kolju, O. Joost, A. Viitman, V. Silla och A. 

Riibon. Till medlemmar i revisionskommittén valdes 

L. Vendik, M. Saks, E. Kari, M. Alljärv och A. Kaljusaar. 

Till väggtidningens redaktion valdes A. Senter, 

E. Vanaus och H. Roberg. 

Som 1960 års socialistiska förpliktelser tog man: 

• Att uppfylla sjuårsplanen på 4-5 år (!!!). 

• Att producera 182 ton kött, 1 251 ton mjölk, 

110 000 ägg. 

• Att producera 30,5 ton mjölk, 4,4 ton kött och 8,4 

ton griskött per 100 ha jordbruksmark. 

• Att få 29 500 hönsägg per 100 ha plöjd mark för 

sädesodling. 

• Att av kolchosmedlemmarna, arbetarna och tjänstemännen 

köpa åtminstone 120 kalvar för uppfödning 

och gödning.

• Att av varje ko mjölka i genomsnitt 2 350 kg 

mjölk. 

• Att erhålla en genomsnittlig sädesskörd av 1 310 

kg per hektar. 

• Att producera 3 200 kubikmeter torvströ. 

• Att odla majs på åtminstone 25 ha, och att därvid 

få i genomsnitt 30 ton grönmassa per ha, varav 

2 400 ton lagras i silo. 

• Att inbjuda Kalininkolchosen till tävling. 

Gödsvinuppföderskan Aurelie Poks åtog sig att 

göda 200 svin och på så sätt producera sammanlagt 

20 000 kg kött. Genomsnittslönen för A. Poks var 

över 1 000 rubel, dessutom fick hon premier. 

I jordbruksarbetet var en uppskattad man Arved 

Targamaa, som arbetade på sin DT-54-traktor. Han 

var också chef för kolchosens brandkårsgrupp och 

medlem i Folkförsvaret (rahvamalevlane). 

I den socialistiska tävlingen mellan rajoonens kolchoser 

och sovchoser segrade Leninkolchosen. I samband 

med Oktoberrevolutionens 43-årsdag anslogs på 

rajoonens äretavla namnen på ordföranden J. Kolju 

och partiorganisatören E. Tapner. 

Till årets slut låg man i fråga om mjölkproduktion 

på första plats och i köttproduktion på andra plats. 

Om hur ekonomienhetens framtid skulle utformas 

hade de unga specialisterna egna åsikter. De var Valiide 

Hargats (chef för blandfarmen), Iivi Bander (agronom, 

som senare med efternamnet Kivi gjorde sig 

känd som ordförande för bysovjeten), Tiiu Kongas 

(zootekniker) och Aari Senten (chef för nötkreatursfarmen). 

Iivi Bander var även sekreterare i Komsomols 

grundorganisation, som hade 14 medlemmar. 

De unga beslutade att under året att rensa 25 ha betesmark 

från buskage. Man organiserade intensivarbetsdagar. 

De unga fiskarna L. Aadamson, M. Ambros 

och P. Neiman hade redan rensat 5 ha från buskar. 

Efter dagens arbete samlades många kolchosmedlemmar 

till centrumet, där kolchosens blåsorkester 

övade under dirigentskap av skolans rektor Viktor 

Pöhl. Där spelade A. Targamaa, P. Undo, L. Targamaa, 

A. Fjodorov och andra. 

Lärarinnan Aino Tuisk ledde den blandade kören. 

Man lade sista handen vid sånger tillhörande sångarfestivalrepertoaren. 

Även en folkdansgrupp var verksam. 

17 

Rev A 2006-11-08 

År 1961 

I hela Sovjetunionen genomfördes en valutareform. 

En gammal rubel värderades i den nya valutan till 10 

kopek. 

Under januari antogs en bestämmelse om framtida 

förstärkning av kolchosernas ekonomi- och finanshushållning, 

enligt vilken man förutsåg åtgärder för 

ökning av jordbruksproduktionen. Man sänkte priset 

på bensin till kolchoserna med 40 %, likaså priset på 

reservdelar till jordbruksmaskiner och bilar. 

Från slutet av 1961 till början av 1965 sänktes 

skatten på inkomsten vid försäljning av animaliska 

produkter med 80 %. 

De lättnader som gavs med de nya bestämmelserna 

hade för Leninkolchosen ett värde av ca 30 000 rubel. 

På grund av dåligt väder kunde föregående års 

spannmålsproduktionsplan inte uppfyllas, men i boskapsuppfödningen 

producerades 4 250 kg kött (levande 

vikt) och 29 400 kg mjölk per 100 ha jordbruksmässigt 

användbar mark. I framtiden ökade 

köttproduktionen tack vare utvidgad svinuppfödning. 

Det året beslöts att utöka antalet kor och höja deras 

produktivitet. 

Den 20 februari hölls kolchosstämman, i vilken 

309 medlemmar deltog. På dagordningen stod granskning 

och godkännande av årsrapporten för 1960, revisionskommissionens 

rapport, förbättring av kolchosens 

grundstadgar, godkännande av styrelsens beslut, 

användning av 1 % av bruttoutgifterna för 1961 till att 

bygga internat i skolorna samt rapporten från hjälpkassan. 

Kolchosen uppnådde inte den planerade årsinkomsten 

för 1960. Enligt planen skulle man uppnå 

3 420 000 rubel, men det blev 3 052 908 rubel. 

En del av potatisen förstördes p.g.a. det fuktiga 

vädret. Det täcktes av en försäkring. Planerna för kött- 

och mjölkproduktionen uppfylldes. Det grundläggande 

framsteget 1960 var elektrifieringen av kolchosen. 

Kolchosstyrelsen beslöt att avskaffa kompleksbrigaderna. 

I kolchosens grundstadgar gjordes följande förändring: 

"Varje kolchosfamilj har rätt att hålla 10 bikupor" 

(tidigare var antalet obegränsat). 

Antalet kolchosmedlemmar fortsatte att minska: 17 

kolchosmedlemmar tilläts sluta, 5 nya medlemmar 

antogs. 

De äldre delades in i tre grupper. Till grupp I hörde 

äldre kolchosmedlemmar, som varken hade trädgårdsland 

eller ko. Från hjälpkassan fick dessa 80 rubel och 

150 kg säd. Till grupp II hörde äldre, barnlösa medlemmar. 

De fick 60 rubel och 100 kg säd. Till kategori 

III hörde äldre med barn. De fick 45 rubel och 50 kg 

säd. 

Understöd utbetalades till kvinnor från 65 års ålder 

och för män från 70 års ålder. Totalt utbetalades 5 450 

rubel (efter valutareformen) och 7 600 kg säd.

I samband med elektrifieringen påbörjades i början 

av februari en utvidgning av farmarbetets mekanisering. 

I ladugården i Harga installerade man det första 

mjölkningsaggregatet. I ladugården för 80 kor satte 

man igång med att lära sig tekniken med maskinmjölkning. 

Till rajoonens bästa svinuppfödare, utgående från 

1960 års arbetsresultat, utnämndes gödsvinuppfödaren 

A. Hanga från Leninkolchosen, som år 1960 producerade 

26,73 ton griskött (tillväxten per dygn var i medeltal 

623 g). 

Redan i mars månad satte fiskebrigaden, som den 

första, sina ryssjor i sjön. Första kvartalets plan uppfylldes 

till 120 %. Framgången fortsatte under andra 

kvartalet. Den 9 maj fick man hela 11 ton strömming 

och kvartalsplanen var uppfylld den 16 maj. I 

fiskuppköpsstället i Harga gjorde chefen R. Remla 

och hans medhjälpare O. Undo, A. Saare och L. Remla 

sitt bästa för att fiskefångsten snabbt togs emot och 

genast levererades till Hapsal och därifrån till andra 

håll. 

I september 1961 fanns i kolchosen 3 självgående 

skördetröskor, 9 traktorer, 7 lastbilar samt en mängd 

andra maskiner och utrustningar. Till den tidpunkten 

hade det byggts 8 nya ladugårdar, 2 nya svinstallar, 

bilgarage, verkstad, 6 nya boningshus samt en rad 

mindre byggnader och förråd. 80 % av mjölkboskapen 

var inhyst i nya tidsenliga ladugårdar och över hälften 

av korna maskinmjölkades. I ladugårdarna fanns över 

1 200 nötkreatur, varav över 500 mjölkkor, och inemot 

1 000 svin. 

Kolchosmedlemmarnas genomsnittliga dagslön för 

kollektivarbete var år 1960 24 rubel (det gamla värdet). 

Planen för försäljning av mjölkproduktionen till 

staten uppfylldes till 87 %. Det producerades 27 840 

kg mjölk per 100 ha åkerjord. Varje ko gav 2 154,1 kg 

mjölk (194,2 kg mindre än 1960.) 

Man överskred produktionsplanen för kött med 11 

%. - för varje 100 ha åkerjord producerades 7 240 kg 

kött. 

Per arbetsför person producerades 718 kg kött, 

5 140 kg mjölk och 4 822 ägg. Sammanlagt producerades 

1 144 ton mjölk, 176,5 ton kött, 504 ton säd och 

1 041 ton potatis. 

Av korn fick man 1 290 kg per ha, ärter 1 680 kg 

per ha, havre 1 240 kg per ha, blandsäd 1 270 kg per 

ha, höstvete 1 660 kg per ha, råg 1 280 kg per ha, 

potatis 12 800 kg per ha, majs 54 100 kg per ha och 

åkerhö 4 200 kg per ha. 

Planen för fisket (108 ton) överskreds med 81 ton. 

Fiskens produktionskostnad var den lägsta under årens 

lopp, 2,7 rubel för 100 kg. 

Situationen var inte dålig, speciellt om man tar i 

beräkningen att antalet arbetsföra inom kolchosen 

minskade. 

18 

Rev A 2006-11-08 

År 1961 fanns 13 bebodda ställen inom Leninkolchosen.

År 1962 

I Leninkolchosen fanns 247 familjer, med tillsammans 

624 personer (inräknat barnen). Antalet kolchosmedlemmar 

var 453, varav 125 arbetsföra kvinnor och 108 

män. 

Höstvete gav 1 170 kg per ha ha (på en odlad yta 

av 33,7 ha), höstråg 1 280 kg per ha (77,5 ha), korn 

1 150 kg per ha (180,7ha), havre 610 kg per ha (5,7 

ha), blandsäd 2 000 kg per ha (14,4 ha), ärter 1 310 kg 

per ha (34,9 ha), potatis 12 500 kg per ha (67,1 ha) 

och foderrotfrukter 21 300 kg per ha (2,3 ha). 

På åkrarna spreds 8 227 ton gödsel, 183,4 ton superfosfat, 

27,3 ton fosforitmjöl och 64,3 ton kaligödning. 

Vid årets slut fanns det 930 nötkreatur, varav 521 

kor. Antalet svin var 859 och får 80. 

Av 1962 års plan för resultatet av djuruppfödningen 

uppfylldes endast planen för försäljning av ägg till 

staten, detta med 119 %. Kött såldes till 83 % och 

mjölk till 85 % av planen. 

Av dessa motgångar lät man sig dock inte avskräckas, 

fastän man blev mer självkritisk. 

På kolchosstämman den 19 februari tog revisionskommissionens 

ordförande Vendik ordet (efter vice 

ordföranden E. Tapners rapport och att 7 nya medlemmar 

hade mottagits) och sade att det var dålig kvalitet 

på traktorförarnas arbete. Därför var åkrarna nu 

ymnigt bevuxna med ogräs. Svinuppföderskan Maria 

Laar var inte nöjd med reparationen av svinladugården 

och att man försummade traversen och foderångutrustningen. 

O. Joost menade att jordbruksarbetarens arbetsnormer 

var alltför lågt satta. Man måste än en gång 

räkna genom normer och priser. 

Till ordförande omvaldes Jaan Kolju. Till styrelsen 

valdes även E. Niglas, M. Undo, A. Viitman, E. Meister, 

A. Kaari, E. Tapner, V. Silla, A. Klaanberg, P. 

Männiksaar, O. Joost, A. Riibon och O. Meister. 

Under året hade kolchosen 8 avelstjurar, vid årets 

slut 7. I medeltal betäckte de var och en 70 kor. 200 

kor inseminerades. Man beslutade att minska antalet 

tjurar med 3. 

Ordförandens lön var 200 rubel, specialisternas 

150 rubel (+ belöning för uppfyllande av produktionsmål) 

och bokhållarnas 160 rubel. Den nya arbetslönebestämmelsen 

trädde i kraft den 1 oktober detta 

år. 

Till redaktionen för väggtidningens valdes L. Jassik, 

E. Vanaus, T. Salumets och I. Kivi. 

Maria Riibon beviljades att få flytta till sina barn i 

Sverige. 

Höbärgningen påbörjades i början av juni, som den 

första i rajoonen, med hästdragen utrustning. 

Enligt planen skulle man göra 3 300 ton ensilage, 

huvudsakligen av majs, men den växte dåligt och man 

använde också hö och ärtväxter (sötväppling). 

19 

Rev A 2006-11-08 

I mitten av augusti uppfyllde man höleveransplanen. 

Spannmålsskörden påbörjades vid rätt tidpunkt. 

Den 31 augusti sände skördetröskmaskinisten K. Libene 

den sista behållaren med råg från åkern till torkrian 

och började arbeta på veteåkrarna. 

En vecka tidigare började man slå rågen, som skars 

från utsädesåkrarna med hästdragna sädesskärare och 

samlades i skylar för eftermogning. Efter detta påbörjades 

sådden med det nya utsädet. 

Sommaren och hösten var regniga. Ändå kunde 

man plocka upp potatisen och höet hade bättre kvalitet 

än året innan. Man förlorade 25 % av spannmålen 

(otorkad). 

Planen för försäljning av potatis till staten uppfylldes 

och överskreds i början av november.

År 1963 

I kolchosen fanns 243 familjer, med 583 personer 

(inräknat barnen). Kolchosmedlemmarna var 439, 

varav 121 arbetsföra kvinnor och 90 män. 

Den såningsbara marken var totalt 7 935 ha. 

Av råg erhölls 1 190 kg per ha (på en odlad yta av 

82,9 ha), höstvete 1 280 kg per ha (27,6 ha), korn 

1 390 kg per ha (17,7 ha), havre 1 100 kg per ha (2 

ha), blandsäd 1 630 kg per ha (12,8 ha), ärter 1 590 kg 

per ha (34 ha), potatis 11 800 kg per ha (68,8 ha), 

sockerbetor 19 000 kg per ha (6 ha) och hybridkålrötter 

35 470 kg per ha (5,6 ha). 

Det fanns 962 nötkreatur, varav 550 kor, 722 svin 

och 90 får. 

Per 100 ha mark producerades 3 850 kött (levande 

vikt), 26 130 kg mjölk och 4,4 kg ull. 

Den 18 februari ägde kolchosens årsrapportmöte 

rum. 316 medlemmar deltog. Mötesordförande var 

Ed. Niglas och protokollförare av M. Tuul. 20 frontarbetare 

i kolchosen fick penningpremier om 20-30 

rubel. Mjölkplanen uppfylldes inte, för den torra 

sommaren hade bränt bort mycket bete. 

En kolchosmedlem, som hade fullgjort det minimala 

antalet arbetsdagar, fick rätt till 12 semesterdagar. 

Till den 10 februari hade man till åkrarna kört ut 

gödsel omfattade 16 % av gödslingsplanen. 

I boskapsuppfödning nådde man den 1 mars återigen 

första plats inom rajoonen. Till staten hade sålts 

19 700 kg kött, 58 300 kg mjölk och 34 057 ägg. 

På kolchosstämman den 11 mars valdes Bernhard 

Laane in i styrelsen som ny medlem istället för den 

avgående Evald Tapner. Till bisittare i folkdomstolen 

valdes från Leninkolchosen Aleksander Feodorov och 

Viktor Pöhl. Till kamratdomstolen valdes Adolf 

Lammas, Marta Saks, Rudolf Vilbas, Viktor Pöhl, 

Aleksander Feodorov, Otto Joost och Pauliine Männiksaar. 

Armilde Adelman, Astrid Mitman, Valentina 

Põld och Oskar Undo tillhörde rikskontrollgruppen, 

som hade rätt att överlämna skyldiga till kamratdomstolen, 

att avskeda från arbetsplatsen och annat. 

Under 1963 stadfästes priserna för arbetskategorierna: 

Första kategorin 1,5 rubel, andra kategorin 1,95 

rubel och tredje kategorin 2,4 rubel. Zooteknikerns 

och agronomens lön var 70 % av ordföranden arbetslön, 

dvs. 140 rubel per månad, mekanikerns lön var 75 

%, dvs. 150 rubel, och farmledarens lön 80 % av zooteknikerns, 

dvs. 112 rubel per månad, och partiorganisatören 

fick 45 rubel i månaden. 

Vintern var mycket snörik. 8:e brigaden beslöt i 

april att utnyttja vintervägarna för att så med mineralgödsel 

på åkrarna. Initiativtagare var Elisabet Kari och 

de som sådde var i första hand brigadens kvinnor. 

I verkstaden arbetade Arnold Jaosaar, som hade 

utnämnts till förra årets duktigaste traktorförare, traktorhjälpredan 

Maria Pihlak och andra. 

20 

Rev A 2006-11-08 

Under vintern hade man köpt ytterligare två nya 

såningsmaskiner, som på egen hand sattes i bruk av 

Uno Kivi och Väino Arro. 

Vid harvning och plöjning av potatisfåror användes 

hästar. 

Höslåttern påbörjades den 7 juni. Till den användes 

4 traktordrivna slåttermaskiner, men man använde 

även hästdragna slåttermaskiner. Den 30 juni var höet 

bärgat till 51 % av planen, 79 % uppnåddes den 10 

juli. 

Under juli påbörjades skörden av spannmål. Det 

året fick man en ny skördetröska av typ SK-4, med 

vilken Paul Schönberg började arbeta. Brist på arbetskraft 

medförde att byggandet av den nya torkrian försenades. 

Allt hö var bärgat den 20 juli, men endast 72 % 

hade förts under tak eller lagts upp i stackar. På grund 

av detta lade höbärgningen hinder i vägen för sädesskörden. 

Ekonomienheten kom när det gällde spannmålsskörden 

på fjärde plats inom rajoonen. 

Parallellt med andra arbeten påbörjades höstplöjningen. 

Under andra halvan av augusti hade man sått 

över 50 ha med höstsäd. 

Den 31 augusti hade Leninkolchosen uppfyllt årsplanen 

för försäljning av säd till staten till 107 %. 

Den 16 september hade man tagit upp 27 % av potatisen 

och låg på fjärde plats inom rajoonen. 

Leninkolchosen blev först inom rajoonen att uppfylla 

sin köttförsäljningsplikt till staten. 

Fiskebrigaden fick sin första minitrålare, med vilken 

man de sista dagarna i november började fiska 

vassbuk. Redan de första dagarna fick minitrålarens 

besättning tillfredsställande fångster. 

Traktorföraren Paul Arro hade med sin traktor DT- 

20 arbetat oavbrutet i en månad med spridning av 

mineralgödsel. 

Höststormarna förde rikligt med tång till stränderna. 

Den samlades in och kördes intill åkrarna och 

lades i högar. Under sensommaren spreds den ut på 

åkrarna som organisk gödsel. 

Under 1963 fick man per ha 1 360 kg spannmål, 

11 800 kg potatis och 2 120 kg odlat hö. Med detta 

uppnådde man 6:e plats inom rajoonen. 

Baserat på det tredje kvartalets arbetsresultat utnämndes 

Leninkolchosen till rajoonens bästa ekonomienhet. 

En stor insats hade gjorts av de unga, som 

traktorföraren Aavo Öövel, jordbruksarbetaren Lembit 

Pruus, de ungas ledare Saima Klopman och många 

andra.

År 1964 

Året började mycket lovande. Redan den 1 januari 

hade man i kolchosen reparerat samtliga traktorer, två 

plogar och två kultivatorer. Mekanikern B. Laanes 

hade redan under förra vintern tänkt på vilka reservdelar 

som skulle behövas detta år. 

Styrelsen hade gjort beställningar av flera nya traktorer. 

Till vårbruket fanns hopp om att få en ny "Belaruss"- 

och en "Šassii"-traktor, med vilka man lättare 

hoppades kunna klara av såningsarbetena. 

Leninkolchosens folk tog den i närheten liggande 

nedgångna Kalininkolchosen under sitt beskydd. Redan 

föregående år hjälpte man grannarna med biltransporter, 

vid akuta behov lånade man dem jordbruksmaskiner 

etc. Till Kalininkolchosens öppna partisammanträde 

i januari 1964 var även Leninkolchosens 

ordförande Jaan Kolju och partiorganisatören 

Eduard Meister inbjudna. Den senare höll inte inne 

med sina rikhaltiga erfarenheter. J. Kolju rekommenderade 

att man skulle lägga mer uppmärksamhet på 

jordförbättringsarbetena. Biståndsgivarna lovade även 

hjälpa Kalininkolchosen med reparationsarbeten samt 

att sälja avelssvin till dem till gynnsamma priser. 

Vid kolchosstämman den 10 februari 1964 i Birkas 

Folkets hus var 297 medlemmar närvarande. Man 

åhörde årsrapporten för 1963 och revisionskommissionens 

rapport samt valde ordförande och styrelse för 

kolchosen. Dessutom valde man kamratdomstolen och 

stadfäste styrelsens beslut. 

Till bästa traktorförare år 1963 utnämndes Kalju 

Libene, Arnold Joasaar, Albert Laanemäe och Paul 

Hannus. 

Skörden av spannmål var i genomsnitt 1 360 kg 

per ha, potatis 11 800 kg per ha och åkerhö 2 100 kg 

per ha. 

Årsplanen för mjölkproduktionen var 1 225 000 

kg, varav man uppfyllde 1 075 300 kg, för kött 

177 600 kg (153 500 kg) och för ägg 112 000 st 

(177 700 st). Knappheten i mjölkproduktionen förorsakades 

av sommarens torka. Fiskebrigaden uppfyllde 

emellertid planen till 153 %. 

Penninginkomsterna överskreds: enligt planen 

skulle de bli 327 600 rubel men de blev 341 794 rubel. 

Årets vinst var 80 548 rubel. 

Vinsten fördelades på följande sätt: inkomstskatt 

5 618 rubel, odelbara fonden 35 818 rubel, omsättningsfonden 

16 966 rubel, hjälpfonden 11 213 rubel, 

kulturfonden 2 933 rubel och premieringsfonden 

8 000 rubel. 

I Gutanäs blev under rapportperioden ladugården 

för 104 kor färdig. I Harga totalreparerades en ladugård 

för ungnöt. I Paskleps nyby uppfördes ett stall. I 

Skåtanäs avslutades ett jordförbättringsobjekt gällande 

30 ha. 

Från den 1 januari 1964 började man enligt regeringsbeslut 

betala ordföranden 217 rubel, bokhållaren 

21 

Rev A 2006-11-08 

147 rubel, agronomen 136 rubel, zooteknikern 134 

rubel samt mekanikern 156 rubel i månaden. 

Traktorförare, vars arbete bedömdes som "mycket 

bra" fick ett tillägg till lönen av 10 %, "nöjaktigt" 

utfört arbete ledde till sänkning med 10 %. Vid överskridande 

av planen för mjölkning, ungnötstillväxt 

och spannmålsskörd betalades 20 % av inkomsterna 

från överproduktionen i tilläggslön. 

På Jaan Koljus förslag gjordes förbättringar i kolchosens 

grundstadgar, del III, avsnitt 4, som med den 

nya formuleringen fick följande lydelse: "Varje kolchosfamilj 

har rätt att som personlig egendom äga en 

ko, en upp till fyra månader gammal kalv, en sugga 

med smågrisar fram till avvänjningen eller två gödgrisar, 

två fullvuxna får med lamm eller en get med 

killingar, ett obegränsat antal fjäderfän, bikupor och 

kaniner". 

Till Leninkolchosens ordförande omvaldes Jaan 

Kolju. Till kolchosens styrelse valdes Eduard Niglas, 

Bernhard Laane, Marta Undo, Alfred Viitman, Artur 

Klaanberg, Arnold Riibon, Otto Joost, Oskar Meister, 

Eduard Meister och Elisabet Kari. 

Till revisionskommittén valdes Leonhard Vendik 

(ordförande), Lembit Gjärdman, August Kaljusaar, 

Juhan Ani och Peeter Undo. 

Till kamratdomstolen valdes Viktor Pöhl, Adolf 

Lammas, Otto Joost, Aleksander Feodorov, Pauliine 

Männiksaar, Marta Saks och Rudolf Vilbas. 

Vintern 1964 var mycket lämplig för att samla ihop 

den vass som växte i de inre vikarna. Vassen passade 

bra att dryga ut naturgödseln med. 

Under detta år planerade agronomen I. Kivi att få 

1 500 kg säd, 13 000 kg potatis och 40 000 kg hybridkålrötter 

per ha. De var realistiska målsättningar – för 

att nå dem skulle man göra sitt bästa. 

Kalju Libene var inte nöjd med förra årets skörderesultat 

för hackelseväxter. Under 1963 hade han haft 

ansvaret för 50 ha majs, 8 ha sockerbetor och 3 ha 

hybridkålrötter. Den torra sommaren minskade skörden. 

Detta år åtog han sig att ansvara för 40 ha majs, 

13 ha hybridkålrötter och 3 ha sockerbetor. 

Eduard Niglas fiskebrigad visade under de gångna 

åren att små fiskebrigader kunde vara framgångsrika. 

Som mål satte man att till slutet av juni uppfylla årsplanen. 

Med användning av av förra årets vinst köptes 

en minitrålare och tillverkades ryssjegarn. Av detta 

tillverkades två notar. Vinst fick man i överflöd, 

18 000 rubel överlämnades för utveckling av lantbruket. 

Så fort sjön blev fri från is satte man ut de första 

fångstredskapen. I de yttersta ryssjorna fick man gädda, 

id och gärs. Till en början mätte man fångsten i 

kilogram, men sista veckan i april fick man 1,5 ton 

strömming. Strömmingarna var stora som sillar.

Elisabet Karis 8:e brigad avslutade sin spannmålssådd 

redan i början av maj. I mitten av maj var man 

färdig med potatissättningen. 

Detta år skulle man enligt planen leverera 1 378 

ton hö. På strandängarna användes 15-17 hästdragna 

slåttermaskiner. Lembit Kährs 3:e, August Kannus 6:e 

och Hugo Klopmanns 7:e brigad arbetade redan på 

naturslåttermarkerna. 

Kolchosens bäste skördetröskförare, K. Libene, 

kom på 10:e plats inom rajoonen. 

Man började sända avelssvin till broderrepublikerna: 

Moldavien, Ryska rådsrepubliken m. fl. Det året 

fick, som förut, kolchosens svinuppfödare ett högre 

hederspris. 

Den 21 november ägde kolchosens deputeradesammanträde 

rum i Birkas folkets hus. På dagordningen 

stod val av styrelse till socialförsäkringsrådet. 

Enligt den nya bestämmelsen kommer från den 1 

januari 1965 kolchosmedlemmarna att få tre olika slag 

av pensioner: 1) ålderspension, 2) invalidpension och 

3) pension till den som mist sin försörjare. Pensionerna 

utbetalas från unionsfonder. Ålderspension får 

kvinnor från 60 år och män från 65 års ålder. Som 

minsta pensionsbelopp utbetalas 12 rubel och som 

högsta 102 rubel. Invalidpension fick invalider av 1:a 

och 2:a graden. 

För att genomföra kolchosmedlemmarnas pensionering 

valdes ett socialförsäkringsråd med 9 medlemmar, 

bestående av Laine Niglas, August Kaljusaar, 

Elfride Vanaus, Artur Klaanberg, Arnold Riibon, Juhan 

Ani, Eduard Meister, Selma Viiand och Hilda 

Beljajeva. Till ordförande valdes E. Meister. 

Under 1964 bodde inom kolchosen 246 familjer, 

med tillsammans 576 personer (barnen inräknade). 

Antalet kolchosmedlemmar var 429. Arbetsföra var 

90 män och 125 kvinnor. 

22 

Rev A 2006-11-08 

År 1965 

I kolchosen fanns 250 familjer, med tillsammans 601 

personer (barnen inräknade). Antalet kolchosmedlemmar 


kvinnor. 

Av höstvete fick man 1 730 kg per ha (på 58 ha), 

råg 1 520 kg per ha (94 ha), korn 2 380 kg per ha (312 

ha), havre 1 720 kg per ha (4 ha), blandsäd 2 100 kg 

per ha (25 ha) och potatis 15 870 kg per ha (69,9ha). 

Man drog upp 392 ton fisk ur havet (planen var 

223 ton). 

Det fanns 1 055 nötkreatur, varav 548 kor, 658 

svin och 108 får. 

Per 100 ha mark producerades 32 740 kg mjölk, 

4 760 kg kött och 2,8 kg ull. 

Lönen för dem som sysslade med växtodling var i 

genomsnitt 3,23 rubel, för mjölkare och boskapsuppfödare 

3,36 rubel, kalvuppfödare 3,25 rubel, svinuppfödare 

5,62 rubel, fåruppfödare 2,55 rubel, administrativ 

personal 4,86 rubel och fiskare 10,3 rubel per dag. 

Den genomsnittliga dagslönen var 4,03 rubel, tillsammans 

med andra belöningar 7 rubel. Som arbetslön 

betalades sammanlagt ut 283 000 rubel. 

Kolchosstämman ägde rum den 8 februari i Birkas 

Folkets hus. Av kolchosens 429 medlemmar var 287. 

närvarande. I stämman deltog vice ordföranden i 

Lantbruksstyrelsen i Hapsals rajoon H. Parkja. 

Stämman beslutade att till bisittare i Hapsals rajoons 

folkdomstol välja Marta Saks och Aleksander 

Feodorov. 

Som kolchosens representantkandidater till Hapsalrajoonens 

valkrets nr 26 valdes Ivi Kivi och till valkrets 

nr 27 Kalju Libene. 

Därefter redogjorde ordföranden Jaan Kolju för 

1964 års ekonomiska verksamhet. Hö- och ensilageplanen 

hade inte uppfyllts. Potatisplanen överskreds. 

Skörden av hybridkålrötter var god, man fick 52 200 

kg per ha istället för planens 30 000 kg. K. Libene var 

en duktig odlare av hybridkålrötter. Duktiga var också 

2:a brigadens mjölkerskor, vilka, utöver sitt huvudsakliga 

arbete, även odlade kålrötter på 0,5 ha. De fick 

25-30 ton tilläggsfoder till korna i sin grupp. 

Årsplanen för mjölkleveransen uppfylldes av E. 

Matt, S. Vallistu, M. Svetlakova, T. Pruus, R. Maasikmäe 

och andra. 

Köttplanen uppfylldes och överskreds. 

De duktigaste kalvuppfödarna var H. Vaikre och T. 

Seeman. 

Planen för leverans av ägg uppfylldes till 140 %. 

Fiskebrigadens uppfyllde årsplanen till 105 %. 

Byggnadsverksamheten hindrades av brist på 

byggnadsmaterial. KEK avslutade bygget av torkrian. 

Hus och matservering var fortfarande halvfärdiga. 

Den egna byggnadsbrigaden avslutade byggandet av 

ett bostadshus med fyra lägenheter.

I 1:a brigaden tog man i drift 30 ha nyodlad mark, 

på vilken man år 1964 sådde vår- och höstsäd. Det var 

planerat att inkomsterna skulle uppgå till 380 000 

rubel, de blev 430 000 rubel. Av dessa fick man 

322 700 rubel från djuruppfödningen. Arbetslönerna 

beräknades till 191 000 rubel. Den kontanta vinsten 

var 113 900 rubel. Vinsten delades på så sätt att 104 

pensionärer tillsammans fick 3 450 rubel, varje fiskare 

en premie av 30 rubel och till övriga kolchosmedlemmar 

ett påslag av 10 % av årets arbetslön. 

Fiskebrigaden gav år 1964 ifrån sig 267 ton fisk, 

planen var 255 ton. De duktigaste fiskarna var A. Targamaa, 

P. Undo och andra. O. Neiman var duktig 

både på sjön och på åkern. 

Man hade en uppenbar brist på taggtråd, men någon 

sådan fanns det inget hopp om att få. 

I jämförelse med rajoonens bästa, kolchosen 

"Sõprus", hade Leninkolchosen arbetat mer ekonomiskt 

och bättre. 

Styrelsens arbete år 1964 bedömdes som tillfredsställande. 

Man godkände tilldelat belopp för pensioner, 7 900 

rubel för år 1964 (dvs. 2,5 %) och 12 640 rubel för år 

1965 (4 %). 

På kolchosstämman den 29 mars valdes till ny ordförande 

för revisionskommissionen Peeter Undo och 

till ny medlem Oskar Undo. 

Av kolchosens frontarbetare kom Marta Riibon på 

7:e plats och Sigrid Vaikre på 8:e plats på rajoonens 

resultattabell. De hade en tillväxt av 8 040 kg respektive 

7 510 kg i sina kalvgrupper och en viktökning 

med 749 g respektive 588 g per dygn. Uppföderskan 

av modersuggor Õie Vilbas kom på 5:e plats. Hon fick 

tillsammans 399 smågrisar, av vilka 97,7 % överlevde. 

Av gödsvinsuppföderskorna kom Marie Laar och 

Tamaara Seeman på 6:e plats. Deras grupp tillväxte 

med 44 480 kg, eller 446 g per dygn. 

Enligt rajoonens exekutivkommittés beslut av den 

25 oktober 1965 anslogs namnet på Leninkolchosens 

lantarbetare Friedrik Adelmann på rajoonens äretavla. 

Kolchosen hade redan till den 1 november 1965 

uppfyllt planen för försäljning av djuruppfödningsprodukter 

till staten: kött till 110 %, mjölk till 109 % 

och ägg till 105 %. 

Med medelresultatet av åkerodlingen låg man år 

1965 på 9:e plats inom rajoonen. 

Det var sjuårsplanens sista år. Detta år bärgades 

spannmålen till största delen med hjälp av skördetröskor. 

På grund av omfattande nederbörd blev åkrarna 

senare mjukare, vilket innebar att man måste skörda 

40 ha med hästdragen utrustning och 20 ha t.o.m. med 

lie. I Gutanäs stod 11 ha under vatten, inget kunde 

bärgas. Ändå fick kolchosen den bästa skörden någonsin. 

Det bärgades 261 ton säd mer än man planerat. 

23 

Rev A 2006-11-08 

År 1966 

I kolchosen fanns 250 familjer med tillsammans 607 

personer (barnen inräknade). Antalet kolchosmedlemmar 

var 435. Arbetsföra var 106 män och 120 

kvinnor. 

Kolchosen hade 7 863 ha mark, 1 055 nötkreatur, 

varav 550 kor, 16 avelstjurar, 823 svin och 96 hästar. 

Av höstvete fick man 2 000 kg per ha (på 11 ha), 

råg 890 kg per ha (68 ha), korn 1 540 kg per ha (349 

ha), havre 1 430 kg per ha (8 ha), blandsäd 1 780 kg 

per ha (6 ha), potatis 14 200 kg per ha (60 ha) och 

hybridkålrötter 39 100 kg per ha (26 ha). 

På åkrarna spreds 8 520 ton naturgödsel. 

Lönen för en arbetsdag var 4,35 rubel. 

Året började med blygsamma resultat. Man mjölkade 

3,8 kg mjölk per dag och ko (0,1 kg mer än samma 

period föregående år). 

På stämman gjorde man sammanfattningar av det 

föregående året. Ordföranden Jaan Kolju tackade de 

duktigaste arbetarna. 

De bästa maskinmjölkarna var Õilme Nano, Salme 

Lillemägi, Jevgeni Silla, Hilda Fedorenko och Meta 

Feoktistova. Rosali Maasikmäe och Mathilde Konsa 

var de bästa handmjölkerskorna. Av kalvuppfödarna 

var de bästa Olli Ottisaar (med en tillväxt per kalv och 

dygn av 704 g), M. Riibon (645 g) och Sigrid Vaikre 

(601 g). 

Produktionskostnaden för nötkött var 64,91 rubel 

per 100 kg. Dödligheten bland nötkreaturen var under 

1965 3,3 %, dvs. hälften mindre än 1964. 

Produktionskostnaden för griskött var 105 rubel 

per 100 kg. Dödligheten bland svinen var 6,6 %. 

Det hade gjorts få jordförbättringar. I Österby hade 

man gjort förbättringar under flera år och kunde 1966 

ta i bruk 29 ha. 

Under 1966 planerade man att göra jordförbättringar 

i Gutanäs, för det var omöjligt att odla spannmål 

där. 

Inkomsterna från fisket gick till fiskebrigadens reparationsverkstad 

och till att bygga ett bostadshus åt 

fiskarna i Derhamn. 

Stämman återvalde enhälligt Jaan Kolju som ordförande. 

Till styrelsen valdes Otto Joost, Elisabet 

Kari, Eduard Meister, Oskar Meister, Rudolf Vilbas, 

Eduard Niglas, Arnold Riibon, Bernhard Laane, Artur 

Klaanberg, Ivi Kivi, Rein Salumets och Kalju Libene. 

Till ordförande för revisionskommissionen valdes 

Peeter Undo och till medlemmar Juhan Ani, Lembit 

Gjardman, Armilde Adelman och Heinrich Ottisaar. 

Till medlem i folkkontrollgruppen valdes Paul 

Arro. 

Med anledning av den 1 maj satte man på rajoonens 

hederstavla upp Leninkolchosen på 2:a plats: 

ordföranden J. Kolju, partiorganisatören A. Feodorov, 

zooteknikern T. Salumets, agronomen I. Kivi och 

jordbruksarbetaren Helju Engmann.

I första halvårets socialistiska tävlan behöll Leninkolchosen 

sin 2:a plats. 

År 1966 var inte särskilt gynnsamt för växtodling. 

Speciellt led höstsäden av förluster under vintern. 

Man bearbetade jorden på hög agroteknisk nivå, 

men torkan gjorde mycket skada. Höskörden blev bara 

1 520 kg per ha, orsaken var den torra våren. 

Jordförbättringsstationen hade inte bearbetat några 

nyuppodlingar. 

Den 10 september hade Leninkolchosen intagit ledarpositionen 

inom rajoonen när det gällde höstarbetena. 

Av spannmålsskörden hade bärgats 96 %, 73 % 

av höutsädesfröet var tröskat, 84 % av höstsäden var 

sådd och 37 % av höstplöjningen var gjord. 

Ekonomienhetens duktigaste traktorförare var Arnold 

Joasaar, Kalju Libene, Paul Hannus och Valentin 

Lõžin. 

Arbetsvillkoren för farmarbetarna var svåra. De 

hade inga möjligheter att få några vilodagar, inte ens 

på de statliga helgdagarna eller vid någon annan tid. 

Dödligheten bland kolchosens smågrisar var mycket 

stor. 

Till det nya socialrådet valdes E. Meister, E. Vanaus, 

S. Viiand, A. Klaanberg och J. Ani. 

Man satte även fart på det kulturella arbetet. 

24 

Rev A 2006-11-08 

År 1967 

Det fanns 251 kolchosfamiljer. Antalet kolchosmedlemmar 


Det fanns 7 863 ha mark, varav 882 ha åkerjord, 

1 253 ha slåttermark, 340 ha kulturslåttermark, 1 354 

ha betesmark (varav 196 ha kulturbetesmark). Skog 

och buskar fanns på 3 129 ha, mossar på 676 ha och 

flerårsplanteringar på 2 ha. 

Av all mark var 727 ha avdikad, varav 589 ha 

åkerjord. 

1967 års genomsnittliga spannmålsskörd var 1 570 

kg per ha. Av potatis fick man 12 000 kg per ha, ensilageväxter 

i genomsnitt 55 200 kg per ha och hybridkålrötter 

59 600 kg per ha. 

Det fanns 1 010 nötkreatur, 700 svin och 97 hästar. 

Stormen den 6 augusti spolade över 100 ton hö vid 

stranden ut i havet. 

Per ko mjölkades 2 516 kg mjölk (enligt planen 

2 415 kg). 

Till staten såldes 220 ton kött (enligt planen 190 

ton). Man fick 223 ägg per höna. Fiskebrigaden överlämnade 

till staten 425 ton fisk (enligt planen 300 

ton). 

Ekonomienhetens vinst blev 158 700 rubel (enligt 

planen 152 700 rubel). Kolchosens produktionsresultat 

blev 718 600 rubel (enligt planen 620 300 rubel). 

Den influtna inkomsten från försäljningen av produkterna 

från djuruppfödningen utgjorde 78,1 % av 

bruttoinkomsten. 

Kolchosens vinst fördelades enligt följande: 

1. 13 214 rubel till att betala kolchosens inkomstskatt. 

2. 100 000 rubel till odelbara fonden. 

3. 8 852 rubel till hjälpfonden. 

4. 9 000 rubel till kulturfonden. 

5. 30 000 rubel till premieringsfonden. 

Den genomsnittliga dagslönen, inklusive tilläggslön, 

var 4,78 rubel. 

I tilläggspension betalade man till 23 kolchosmedlemmar 

sammanlagt 3 272 rubel. Till uppehället för 

två gamla kolchosmedlemmar, som vistades på ålderdomshem, 

betalades 676 rubel. 

Skolelevernas fria måltider kostade 1 025 rubel. 

Till byggnation anslogs 133 868 rubel. 

Under 1967 byggdes en nötkreatursladugård intill 

kontorsklubben i Österby. 

Under de sista dagarna i april sammanfattade partiunderorganisationen 

vid ett sammanträde det första 

kvartalets arbete. Kommunisten Jaan Kalju kunde 

med en känsla av belåtenhet konstatera att förberedelserna 

för vårarbetena slutfördes i tid och att de som 

sysslade med mekaniseringen funderade ut ytterligare 

flera för arbetet nödvändiga arbetsredskap. Även boskapsuppfödningsproduktionen 

överträffade förra 

årets resultat.

Ekonomienheten anordnade en konferens för 

farmarbetarna, där man diskuterade det dittills utförda 

arbetet och fastslog framtida planer. När man hade 

diskuterat färdigt, satte man sig i bussar och åkte ut 

för att bese boskapsladugårdar. Man kontrollerade 

renhållningen av djuren, ordningen i ladugården och 

dess omgivning. De mest omsorgsfulla var uppfödarna 

Senta Laanemäe, Alviine Odrusk och Loreida Maasing 

i ladugården i Paskleps by. De fick en huvudpremie. 

Delaktiga i ärebelöningen blev även Öilme 

Naano och Rosalie Maasikmäe. 

Som segrare i det första kvartalets socialistiska tävling 

i rajoonen gällande växtodling utropades Leninkolchosen. 

På rajoonens äretavla anslogs namnen på 

ordföranden J. Kolju, partiorganisatören A. Feodorov, 

agronomen I. Kivi och mekanikern B. Laane. 

Väino Arro förklarades vara en av de bättre växtodlarna. 

Sädesskörden förstördes till stor del av stormen 

den 6 augusti. För att kunna skörda den liggande säden 

tillverkade Rudolf Vilbas på två dagar efter stormen 

egenhändigt en strålyftare av delar av en gammal 

potatisupptagare och pinnarna från en hästräfsa (fabrikstillverkade 

strålyftare gick mycket snabbt sönder). 

På kolchosen gjorde man därefter egentillverkade 

strålyftare till skördetröskorna. Vid avslutandet av 

spannmålsskördearbetena framgick det att Rudolf 

Vilbas förtjänade en 3:e plats i skördetröskförarnas 

interna tävling i rajoonen. 

Kvällen före dagen för Oktoberrevolutionens 50årsjubileum 

invigdes Leninkolchosens kontorsklubb. 

Den 5 november 1967 samlades kolchosfamiljernas 

medlemmar för att fira 50-årsdagen med en öppningsfest 

för det nya huset. Till festdagen hann man 

bli färdig med alla jordbruksarbeten. 

Årsdagsfesten utvecklades dessutom till den av 

kolchosstyrelsen utlovade skördefesten. Till öppnandet 

av den nya klubben kom också artister från huvudstaden 

på besök. 

I december förde bilar alla Hapsalrajoonens jordbruksfrontarbetare 

till Leninkolchosen, där lantarbetarna 

och de bästa inom jordbruket kom till sin sammankomst. 

På besök hade kommit jordbruksminister 

H. Männik och E. Laansoos ensemble och solister 

med flera. Efter att ha gjort sammanfattningar av jordbruksåret 

1967 satte man sig vid festbordet. Hembryggt 

öl från Nuckö var en behaglig dryck, som 

hjälpte till att höja festhumöret ännu mer. 

25 

Rev A 2006-11-08 

År 1968 

Vid stämman den 30 januari valde man den nya styrelsen: 

Jaan Kolju (ordförande), Marta Undo, Eduard 

Niglas, Armilde Adelman, Arnold Riibon, Pauliine 

Männiksaar, Oskar Meister, Kalju Libene, Rein Salumets, 

Rudolf Vilbas, Ivi Kivi, Elisabeth Kari och 

Hugo Klopman. 

I röjandet och tillvaratagandet av de vid stormen 

fällda träden var kolchosfolket en förebild för de andra 

ekonomienheterna inom rajoonen. 

Under februari åhörde partiunderorganisationens 

byrå rapporter från föreståndarna för det lokala Folkets 

hus och biblioteket om hur man betjänade kolchosmedlemmarna 

kulturellt. Med färdigställandet av 

ett nytt klubbhus öppnades nya möjligheter att sätta 

fart på kulturarbetet. 

Vid partigrundorganisationens sammanträde i mars 

anförde ordföranden J.Kolju att kolchosmedlemmarnas 

vardagliga kulturella betjäning inte går att tillfredsställa 

på hittillsvarande sätt. Från Birkas 8klassiga 

skola hoppades man i framtiden kunna sända 

nya kadrer, som skulle sörja för ett bättre utbud för 

kolchosfolkets kulturella vardagsliv. 

Betjänandet av kolchosmedlemmarnas med vardagsvaror 

löstes. Den lokala kooperativa butiken fungerade 

på ett tillfredsställande sätt. 

Fiskebrigaden fick i april månad 60 ton fisk mot 

planerade 40 ton och efter de 10 första dagarna i maj 

hade man levererat totalt 90 ton fisk. 

I mitten av juli firade Hapsalrajoonens fiskare sin 

dag i Birkas park. Leninholchosens fiskebrigad hade 

under första halvåret lyckats fånga 51 % mer fisk än 

1967. På plats var rajoonens partiledare Ü. Nõmm, E. 

Selgal och andra. Senare prövade fiskarna sina krafter 

på sportfältet och lyssnade på klubbhuset till en konsert 

av lokala förmågor från kolchoserna "Virtsu Kalur" 

och "Adm. Nahhimov". 

Baserat på resultaten under första halvåret utnämndes 

Aleksander Kisler och Eduard Jeedas till rajoonens 

bästa ladugårdsskötare (1:a och 2:a plats). 

Skörden av spannmål påbörjades i kolchosen den 

30 juli med Rudolf Vilbas och Paul Hannus som drivande 

krafter. Skörden var bättre än föregående år. Av 

kornsorten "Tammit" fick man i början 2 500 kg/ha. 

I rajoonens plöjningsmästartävling i hjultraktorklassen 

kom Paul Arro på 2:a plats med 84 poäng. 

Lembit Laug från "Sõprus" vann mästartiteln med 

85,5 poäng. Året innan hade Arro kommit på 4:e plats 

i finalen. Han var sedan fyra år skördetröskförare i 

kolchosen och i sådant arbete var han bland de främsta. 

Den lugne och behärskade arbetaren försökte inte 

ta ut det sista ur maskinen, och gjorde mer arbete på 

ett stilla och förnuftigt sätt än mången som "rev och 

slet". 

Man hoppades 1968 få 1 800 kg spannmål per ha, 

men magasinen blev fyllda upp till taket. Bruttovikten

uppgick till 2 180 kg per ha. Det var den största skörden 

per ha i kolchosens historia. Den totala spannmålsproduktionen 

blev 985 ton, dvs. över 260 ton mer 

än 1967. Produktionskostnaden, som 1967 hade varit 

12,2 rubel per 100 kg, sjönk 1968 till 9,57 rubel. 

I knipa kom man med potatisodlingen. Istället för 

planerade 16 500 kg per ha fick man endast 12 900 

kg. Produktionskostnaden per 100 kg ökade med 1,5 

rubel. Ordföranden förklarade den minskade skörden 

med den torra sommaren. Med hybridkålrötter fick 

man en högre skörd än i rajoonen i övrigt. Istället för 

planerade 55 000 kg per ha fick Kalju Libene upp till 

58 400 kg. Vid ogräsrensningen hjälpte flitiga skolelever 

och pensionärer till. 

Per ko fick man 2 719 kg mjölk istället för planerade 

2 650 kg. Jämfört med året innan steg produktionen 

per ko med 203 kg. Produktionskostnaden för 100 

kg mjölk blev 14,94 rubel, vilket innebar en räntabilitet 

av 9,3 %. 

Till staten såldes 197 ton kött (enligt planen 196 

ton). Gödsvinens tillväxt per dygn blev emellertid 

lägre, endast 482 gram. Delvis förklarades detta av 

dåliga skötselvillkor. 

Man var missnöjd med dem som hade gjort jordförbättringsarbetena. 

På Gutanäs nyodlingsobjekt 

förde dikena inte bort vattnet och på hösten låg åkrarna 

under vatten. Med egna krafter plöjde man upp 75 

ha lågproducerande odlad slåttermark. 

Planen för fisket överskreds. Räntabiliteten var 

31,1 %. 

Hapsals KEK överlämnade för användning ett sädesmagasin 

rymmande 500 ton, i vilket man genast 

kunde lagra spannmål. 

Penninginkomsten var 650 700 rubel (enligt planen 

584 900 rubel). Från växtodlingen inflöt 33 100 rubel, 

från boskapsskötseln 469 100 rubel och från fisket 

117 800 rubel. 

Som arbetslöner utbetalades 313 100 rubel. Dagslönen 

var 4,72 rubel, tillsammans med premier 5,42 

rubel. 

Vinsten uppgick till 151 000 rubel. Ekonomienhetens 

räntabilitet blev 30,4 %. 

I växtodling förklarades Leninkolchosen vara värd 

en 2:a plats (ordförande J. Kolju, partiorganisatör A. 

Feodorov, agronom I. Kivi och fackföreningens (ametiühing 

A/Ü) ordförande P. Undo). 

I kolchosen fanns 243 familjer, med sammanlagt 

560 personer (barnen inräknade). Antalet kolchosmedlemmar 


26 

Rev A 2006-11-08

År 1969 

I kolchosen framskred kraftfullt reparationerna av 

maskinerna. Redan under den första halvan av januari 

hade ekonomienhetens samtliga sex traktorer reparerats. 

Som mekaniker arbetade nu A. Mõttus. 

I Birkas valdistrikt nr 38 förde man som kandidat 

till rajoonsovjeten fram 8:e brigadens brigadör Elisabeth 

Kari och i Paskleps valdistrikt nr 39 fördes av 

väljarna fram svinfarmens ledare Marta Saks. 

I början av mars samlades Leninkolchosens familjer 

i sin klubb för att högtidlighålla tjugoårsminnet av 

kollektiviseringen. Till arbetsveteranerna överlämnades 

minnesföremål och vid det gemensamma bordet 

påminde man sig om vad som hade gjorts och gjorde 

upp planer för framtiden. 

Bland de bästa traktorförarna inom rajoonen fanns 

den 1 april Arnold Joasaar på 4:e och Valentin Lõžin 

på 9:e plats. 

Till den 1 juni hade kolchosens fiskebrigad överlämnat 

mer fisk än någon annan fiskekolchos. Av en 

planerad fångst av 460 000 kg hade man till mottagningsstationen 

fört 358 000 kg strömming. 

Bland hönsuppfödarna var Elisabeth Kopamees 

under det första halvåret förtjänt av en 2:a plats inom 

rajoonen. Hon fick totalt 109 558 ägg, dvs. 125 ägg 

per höna. 

Kolchosens biståndsgivare var tjänstekombinatet 

"Haapsalu" och Tallinns sjöskola. Av dem fick man 

hjälp med höskörden och andra skördearbeten. 

I hjultraktorklassen blev Paul Arro från Leninkolchosen 

med 84,5 poäng plöjningsmästare i den plöjningstävling 

för rajoonen, som ägde rum i Kullamaa i 

slutet av september. Han var även en av de bästa i 

höstplöjningen, där även Väino Arro, Valentin Lõžin, 

Helmut Alemaa och Arnold Joasaar deltog – samtliga 

duktiga män. 

När man hade gjord sammanfattningarna visade 

det sig att i växtodlingen blev skördarna mindre än 

planerat. Detta förorsakades av den utomordentligt 

torra sommaren. Men i djuruppfödningen gick man 

framåt. Mjölkningsplanen överskreds. A. Adelman 

mjölkade 3 266 kg mjölk per ko. 

Kolchosens byggnadsbrigad färdigställde i Österby 

ett bostadshusmed tre lägenheter, med bastu och tvättstuga 

i ett hus bredvid. Man påbörjade bygget av ett 

daghem med 90 platser och ett bostadshus med 8 lägenheter. 

Planen för penninginkomsterna uppfylldes till 

119,4 %. – man fick 716 300 rubel. Den huvudsakliga 

inkomsten gav åter boskapsuppfödningen. 

Den genomsnittliga dagsinkomsten steg till 5,83 

rubel. 

I kolchosen fanns 237 familjer, med tillsammans 

545 personer (barnen inräknade). Arbetsföra var 93 

män och 97 kvinnor. 

27 

Rev A 2006-11-08 

Det fanns 7 815 ha mark, varav 4 254 ha jordbruksmässigt 

odlingsbar mark och 907 ha plöjningsmark, 

varav 828 ha åker. 

Av höstvete erhölls 1 570 kg per ha (på 30 ha), råg 

1 480 kg per ha (61 ha), korn 1 200 kg per ha (364 

ha), havre 1 130 kg per ha (4 ha), potatis 11 700 kg 

per ha (50 ha) och hybridkålrötter 44 100 kg per ha 

(26 ha). 

Detta år var som lugnet före stormen. År 1970 var 

ju V. I. Lenins jubileumsår. Inom rajooncentrumet 

kastade många sina blickar mot Leninkolchosen och 

då måste man anstränga sig av all kraft. 

Men ändå … fastän kolchosens (kolchosernas) 

mekaniseringsnivå hade växt till det maximala och 

investeringarna i växtodling och djuruppfödning steg 

alltmer, förblev skördarna och produktionen mer eller 

mindre som förut eller växte relativt långsamt. Orsaken 

var i huvudsak den att produktionskrafterna inte 

var i samklang med produktionsförhållandena. Systemet 

haltade kraftigt.

År 1970 

Året började lugnt. 

Den 3 februari arrangerades i kolchosens klubbhus 

en temakväll med rubriken "V. I.Lenin som statsöverhuvud 

och människa." Det var ett av de evenemang, 

där kolchosmedlemmarna informerades om Sovjetunionens 

kommunistpartis centralkommittés teser 

inför 100-årsdagen av Lenins födelse. Lokala artister 

från fiskekolchosen Adm. Nahhimov hjälpte till att 

fylla kvällen. 

Den 13 februari 1970 höll Leninkolchosen sin 

stämma, i vilken 271 av 398 medlemmar och Hapsals 

produktionsstyrelses chef L. Länts deltog. Till den nya 

kolchosstyrelsen valdes: Jaan Kolju (ordförande), 

Marta Undo, Armilde Adelman, Elisabeth Kari, Paul 

Arro, Peeter Undo, Pauliine Männiksaar, Oskar Meister, 

Rudolf Vilbas, Reet Kaar, Elfriede Vanaus, Otto 

Joost och Tiiu Salumets. 

Till revisionskommissionen valdes Arnold Riibon 

(ordförande), Juhan Ani, Kalju Kivi, Hilda Klaanberg 

och Lembit Gjardman. 

I kolchosens grundstadgar gjordes flera förbättringar. 

Med anledning av svårigheterna att sammankalla 

stämman, gav man av stämman valda deputerade 

rätt att besluta i samtliga frågor. Anställningar och 

uppsägningar av brigadörer och specialister skulle 

fortsatt beslutas av kolchosstyrelsen. Stämman valde 

en deputerad för var 5:e medlem, tillsammans 80 personer. 

Hundraårsminnet av Lenins födelse firades med en 

högtidlig stämma i kolchosklubben den 21 april 1970. 

Birkas 8-klassiga skolas rektor Viktor Pöhl talade. 

Lembit Kask överlämnade till kolchosen rajoonens 

verkställande kommittés och partikommittés gemensamma 

hedersbrev och en vimpel med texten "Vid 

högtidlighållandet av Lenins 100-årsdag till segraren i 

den socialistiska tävlingen". De togs emot av Jaan 

Kolju. Lenins jubileumsmedalj delades ut till 34 medlemmar 

i ekonomienheten. Lantarbetaren Vambola 

Tõnumäe, svinuppföderskan Helmi Vaikre, mjölkerskan 

Adele Kisler, mekanisatorn (mehhanisaator) Kalju 

Libene, bilföraren Väino Kivi och fiskaren Oskar 

Undo fick som de bästa inom sitt yrkesområde en 

vimpel och premierades. 

Sädesbrodden var mycket god under våren, men 

sommarens torka förstörde den tidiga sådden. I medeltal 

gav spannmålsskörden 1 940 kg per ha. Jämfört 

med föregående år ökade spannmålsproduktionen med 

168 ton. Potatisen gav 15 900 kg per ha på satta 51,6 

ha. Den bästa potatisskörden, 19 170 kg per ha, odlade 

8:e brigaden under ledning av brigadör E. Kari. Man 

levererade 1 196 ton hö, 108 ton mindre än planerat. 

Man fick 12 % mindre mjölk än planerat. Till staten 

såldes 233 ton kött (enligt planen 222 ton). Den bästa 

ungdjursuppfödaren var Marta Riibon och den bästa 

gödtjursuppfödaren Milvi Ait. Fiskeribrigaden fånga- 

28 

Rev A 2006-11-08 

de endast 238 ton (enligt planen 600 ton). Strömmingen 

kom inte till stränderna. Fiskarna deltog därför i 

höbärgningen, anskaffandet av ved för uppvärmning 

och byggnadsarbeten. 

Inkomsten skulle enligt planen bli 778 000 rubel. 

Det inflöt 740 000 rubel, dvs. 96 % av planerat. Förlust 

gav matserveringen, fiskeriet, bostadssektorn, 

biltransporterna, busstrafiken och båtlinjen. 

Av inkomsten utbetalades som löner 55,8 %. Till 

premiefonden avsattes 7 105 rubel, vilket innebar en 

tilläggslön av 10 %. Jordförbättrarna blev mest skuldsatta 

till kolchosen. Detta led foder- och mjölkproduktionen 

av. 

Minimiantalet obligatoriska arbetsdagar, inklusive 

semesterdagar, bestämdes till 230 för män och 210 för 

kvinnor (inklusive semesterdagar). 

Antalet kolchosfamiljer minskade till 230, med totalt 


var 376, av dem 190 arbetsföra män 

och 90 kvinnor. 

De olika yrkesgrupperna var fördelade enligt följande: 

traktorförare och maskinister 18, bilförare 8, 

maskinmjölkare 30, boskapsuppfödare och ladugårdsarbetare 

6, kalvuppfödare 18, fjäderfäuppfödare 2, 

svinuppfödare 6, övriga djuruppfödningsarbetare 11, 

heltidsanställda arbetare i hjälpföretag och verkstäder 

28, varav 16 fiskare, samt i byggnadsföretag och underhåll 

6. 

Överhuvud taget var 83 personer, dvs. nästan hälften 

av kolchosens arbetsföra medlemmar, sysselsatta i 

växtodlingen med arbeten som utfördes med hjälp av 

hästar och manuellt arbete. 

Under året uppnåddes inte den planerade brutto- 

och nettoinkomsten. Räntabiliteten minskade från 

41,8 % till 35,9 %, vilket främst orsakades av nedgången 

i räntabiliteten för fisket och växtodlingen. 

Mycket lågt var utbytet från slåttermarken, något 

som även betingades av den höga produktionskostnaden 

för höet. För vallhö var den 34,7 rubel per 100 kg. 

Det oaktat lagrades 12 % mer djurfoder än närmast 

föregående år.

År 1971 

Året började med små segrar. 

Segrare bland rajoonens bokhållare i den socialistiska 

tävlingen mellan olika yrkesområden bland lantarbetarna 

blev Liivi Vilbas. 

I början av mars fyllde Jaan Kolju 50 år. För sitt 

mångåriga klanderfria arbete som ledare av ekonomienheten 

och sin aktiva samhälleliga verksamhet belönades 

han med EKP:s Hapsalrajoons kommittés och 

Hapsalrajoonens RSN:s exekutivkommittés hedersbrev. 

Med vårarbetet kunde J. Kolju denna gång vara 

nöjd. Till den 17 maj var säden sådd. Även övrig sådd 

kom i marken i rätt tid. 

Höbärgningen drog ut på tiden. Kolchosens agronom 

Jaan Toom försökte förbättra situationen. Men 

maskinparken räckte inte till. Det som till en början 

fungerade föll senare ur ledet. De erfarna traktorförarna 

räckte inte till. I verkstaden fanns inga reparatörer. 

Var och en måste själv reparera. Tidigare duktiga 

traktorförare gjorde nu annat arbete. Läget för foderförsörjningen 

var allvarligt. Fiskeribrigaden uppfyllde 

detta år planen för första halvåret med endast 64,4 %. 

Till den 26 juli hade 75 % av av det slagna höet 

placerats i stackar och lador, till den 2 augusti 89 %. 

På så sätt kom höarbetet i vägen för skördandet av 

spannmålen. Kalju Libene förbättrade kolchosens 

aktier genom att redan i början av skördearbetet inta 

en god position bland skördetröskförarna. På hans 

konto stod redan den 9 augusti 4,5 bytesnormer och 

23 600 kg säd. 

Till spannmålsmottagningspunkten körde bilar 

med laster av råg. Eftersom säden mognade tidigt 

kunde skörden avslutas redan i början av september. 

Skörden per hektar blev blygsammare än vanligt – 

1 500 kg. Den totala spannmålsproduktionen minskade 

med 200 ton. 

Även potatisupptagningen framskred bra. Som 

hjälp hade man frivilliga hjälpare från tjänstekombinatet. 

I början av oktober var potatisen upptagen. I medeltal 

fick man 15 300 kg per ha. 

När sammanställningen av arbetena hade gjorts, 

visade det sig att från växtodlingen inflöt 36 000 rubel, 

boskapsuppfödningen 619 000 rubel, matsalen 

24 200 rubel, fisket 92 800 rubel och andra inkomster 

30 900 rubel. Totalt inflöt 802 900 rubel. 

Matsalen visade en förlust av 7 100 rubel och biltransporterna 

en förlust av 10 100 rubel. Jämfört med 

föregående år fick man 4 ton mjölk och 4 ton kött 

mindre. Orsak: fodret var uselt. Hälften av höstackarna 

var angripna av mögel, vilket även påverkade kreaturens 

tillväxt. I en eldsvåda förstördes 60 ton hö. 

De bästa arbetarna inom ekonomienheten var gödsvinsuppföderskan 

Tamaara Seeman, boskapsuppföderskan 

Marta Schönberg, ungboskapsuppföderskan 

Sigrid Vaikre, lantarbetaren Lembit Gjardman och 

29 

Rev A 2006-11-08 

bilföraren Väino Kivi – de fick kolchosens hedersbrev. 

Byggnadsverksamheten fortsatte. Man satte i bruk 

ett bostadshus med 8 lägenheter (kostnad 79 800 rubel), 

en källare (10 700 rubel) och Birkas pumphus 

(1 400 rubel). Bygget av barndaghemmet fortsatte, 

men byggnadens kvalitet lämnade en del att önska. 




kvinnor. 

Det fanns 7 865 ha mark, varav 4 087 ha jordbruksmark, 

av detta 878 ha åker. Det fanns 972 ha 

slåttermark, varav 378 ha förbättrad mark, 2 235 ha 

betesmark, varav 145 ha kulturbetesmark och förbättrad 

betesmark. 

Det fanns 8 brigader med sammanlagt 62 kolchosmedlemmar, 

som arbetade med växtodling. I 

boskapsuppfödningen arbetade 86 personer. 

Det fanns 4 skördetröskor, en ensilagetröska, 11 

lastbilar, 21 traktorer, av dem 3 bandtraktorer. 

Totalantalet svin hade till sommaren 1971 vuxit till 

811. Det var 152 fler än året innan. 

Lönen för en arbetsdag var 5,93 rubel.

År 1972 

Redan i början av året var det nyligen färdigställda 

barnhemmet, som rymde 90 barn, klart att ta emot 

småfamiljer. Inom kolchosen fanns det förstås inte så 

många barn, därför tog man även in barn från andra 

håll än från ekonomienheten. Huset byggdes av KEK 

och det kostade 28 000 rubel. 

Som partiorganisatör i kollektivet arbetade Helga 

Laos. 

Den 2 mars höll kolchosens deputerade ett möte, 

där Jaan Kolju klagade över att det inte fanns reservdelar 

till maskinerna och att ensilageutrustningen var i 

uselt skick. Rajoonens exekutivkommittés ordförande 

Sootla, som deltog i mötet, anklagade kolchosens 

styrelse för att ekonomienheten skulle ligga bland de 

sista inom rajoonen när det gällde att hålla maskinutrustningen 

i skick. Den anklagelsen skapade tvivel, 

för helt nyligen hade man vid översynen av maskinutrustningen 

satt ekonomienhetens underhåll av denna 

som en förebild för de övriga. 

Vårsådden tog full fart ett par veckor senare än året 

innan, för vädret var kallt. I kolchosen var den socialistiska 

tävlingen bra organiserad, de duktigaste plöjarna 

belönades med penningpremier. 

Vid rajoonens tävlingar i Palivere i början av juni 

inom olika jordbruksyrkesområden kom Leninkolchosens 

chefszootekniker Saima Toom på första plats, en 

upprepning från året innan. Totalt kom Leninkolchosen 

på 8:e plats. 

Sommararbetena ville i början inte ta fart. Man 

kom i trångmål med ensilaget och höarbetena. I kolchosen 

var 23 skolbarn i arbete under sommarlovet. 

Alla sädesslag blev detta år mogna samtidigt. På en 

vecka kunde inte fyra skördetröskor skörda säden. 

Därför började sädeskornen oundvikligen falla ned på 

marken. Skörderesultatet sjönk på grund av den torra 

sommaren. Man skördade 1 308 ton hö (enligt planen 

1 240 ton). Av åkerhö fick man 2 330 kg per ha. Produktionskostnaden 

för 100 kg spannmål steg till 17,42 

rubel och för potatis till 8,91 rubel. 

Till staten såldes 1 142 ton mjölk (enligt planen 

1 207 ton). Mjölkproduktionen sjönk även på grund 

av att kvigorna kalvade lite. 

Man sålde 233 ton kött till staten och uppfyllde 

planen. De bästa kalvuppfödarna var Laine Niglas och 

Marta Riibon. Bland gödtjursuppfödarna var Valentina 

Arro den bästa. 

Detta år byggdes det mer än något annat år. Förutom 

barndaghemmet uppfördes i Birkas en ladugård 

för nötkreatur åt 230 mjölkkor (till en kostnad av 

202 000 rubel) och dessutom ett boningshus (4 000 

rubel). 

Som föreståndare för barndaghemmet började Elsa 

Kivi arbeta. 

30 

Rev A 2006-11-08 

För produktionen fick man 735 200 rubel (enligt 

planen 770 000 rubel). Förlust gav matsalen (10 100 

rubel) och transporterna (10 700 rubel). 

Det fanns totalt 220 familjer, med sammanlagt 484 

personer (inklusive barnen). Antalet kolchosmedlemmar 

var 341. 

Arbetslönen för en dag var 5,92 rubel. 

Som chefsbokhållare arbetade Liivi Vilbas. Juhan 

Ani var revisionskommissionens ordförande. 

Under året avvecklades fiskebrigaden, trots att man 

ännu året innan hade fångat flera hundra tusen kilo 

fisk. Fångstredskap och annan utrustning såldes till 

"Haapsalu Kalur" (Hapsals fiskare). Man lät fiskebrigaden 

lämna ekonomienheten.

År 1973 

I kolchosstämman den 20 februari 1973, i vilken deltog 

206 medlemmar av 341 och Hapsals produktionsfullmäktiges 

ordförande L. Länts, meddelade ordföranden 

Jaan Kolju att han på grund av försämrad hälsa 

inte skulle kandidera som ordförande. Han önskade 

arbeta som jordförbättringsingenjör. 

Man godkände J. Koljus ansökan och valde enhälligt 

till ny ordförande Eduard Johannesson Vaarpuu, 

född 1928. Han hade tidigare arbetat som kolchosordförande 

inom Pärnu rajoon. Han karakteriserades som 

en duktig ekonomienhetsledare. 

Helga Laos föreslog att till kolchosestyrelsen skulle 

väljas Jaan Kolju, Rudolf Vilbas, Peeter Undo, 

Elisabet Kari, Marta Undo, Armilde Adelman, Arvi 

Tulvik, Saima Toom, Artur Klaanberg, Väino Kivi 

och Eduard Vaarpuu. Otto Joost protesterade häftigt 

mot en sådan odemokratisk procedur – en enda person 

skulle inte få föreslå samtliga kandidater. Men vid 

omröstningen valdes enhälligt alla föreslagna kandidater 

in i styrelsen. 

Till revisionskommissionen valdes Ivi Kivi, Arnold 

Riibon och Hugo Klopman. 

Jaan Toom och Rudolf Vilbas till bisittare i Hapsals 

rajoons folkdomstol. 


476 personer (barnen inräknade). Arbetsföra var 79 

män och 85 kvinnor. Röstberättigade var 334. 

År 1973 orsakade torkan återigen skada. 150 ha 

sådd förstördes och avskrevs. 

Man fick per djur 1 000 siloenheter foder. Det 

räckte till att hålla dem vid liv, men någon produktion 

var det inte tal om. Av höstvete fick man ändå 2 210 

kg per ha. 

Potatisskörden var 15 400 kg per ha och skörden 

av rotfrukter upp till 61 300 kg per ha. Även majsskörden 

var över förväntan god – 50 000 kg per ha 

(produktionskostnad 6,7 kopek per kg). Höskörden 

blev 1 300 ton. Av den gjorde man i första hand 250 

ton torrensilage, som förbrukades vid foderbrist. 

De bästa mjölkerskorna var Hilda Klaanberg 

(3 788 kg), Valentina Hannus (3 609 kg) och Alviine 

Odrusk (3 500 kg). Inom ekonomienheten mjölkade 

två kor mer än 5 000 kg. Till staten såldes 1 122 ton 

mjölk, man blev skyldig 102 ton. Produktionskostnaden 

för mjölken var 18,95 kopek per kg. 

Nötköttsplanen uppfylldes inte. Svinuppfödningen 

gav 66 740 rubel i vinst. Produktionskostnaden för 

griskött var 1,29 rubel per kg och räntabiliteten 52,3 

%. 

Hönsuppfödningen, som inte gav någon vinst, avvecklades. 

Det fanns 27 traktorer. 1973 lade man ner mer 

pengar på att reparera den del traktorer än vad de var 

värda. 

31 

Rev A 2006-11-08 

Kostnaden per tonkilometer för biltransporter hade 

tidigare inte existerat – den blev 20,4 kopek. 

Matsalen gick med 8 130 rubel i förlust. 

Till arbetslöner gick hela 70 % av den totala inkomsten. 

I kassan fanns inför årsskiftet 21 000 rubel, 

något som säkerställde december månads löneutbetalningar. 

I medeltal var en dagslön 5,77 rubel.

År 1974 

Vid stämman, som hölls den 14 februari 1974, beslöts 

att man skulle fira 25-årsdagen av kolchosens bildande 

med en fest i klubben den 9 mars 1974. Till varje 

kolchosmedlem gjordes en liten present. Till de tidigare 

ordförandena Otto Joost och Jaan Kolju gavs armbandsur 

med ingraverat namn. 

I ekonomienheten fanns 205 kolchosfamiljer, med 

sammanlagt 452 personer (inräknat barnen). Röstberättigade 

var 318 personer. Arbetsföra var 73 män och 

79 kvinnor. Man tog emot 17 nya medlemmar och 23 

medlemmar lämnade kolchosen. 

Baserat på det första halvårets resultat fick Leninkolchosen 

motta rajoonens partikommittés och exekutivkommittés 

röda vandringsfana. Den gavs till ekonomienheten 

för resultatet av växtodlingen det andra 

kvartalet och överlämnades av partiets rajoonkommittés 

förstesekreterare P. Kašev. 

Spannmål fick man mycket av - 2 590 kg/ha. 

Vinsten på växtodlingen var 11 500 rubel. 

I det kollektiva arbetet deltog 190 kolchosmedlemmar. 

Medelinkomsten per dag steg till 6,12 rubel. 

Vädret var bra fram till september, och även förarna 

av jordbruksmaskinerna arbetade bra. Spannmålsskörden 

uppgick totalt till 1 320 ton, produktionskostnaden 

per 100 kg var 9,7 rubel. Det lagrades 1 301 ton 

ensilage och 649 ton hö. Man fick i genomsnitt gav 

15 000 kg potatis per ha, till staten överlämnades 140 

ton. 

Två gravar för torrensilage byggdes i Pasklep. 

Man iordningställde genom sådd ytterligare 150 ha 

odlad betesmark, dit man sände 230 kor från ladugården 

i Birkas. 

Det saknades zootekniker och mjölkproduktionen 

gick helt ur led. Produktionskostnaden för 100 liter 

mjölk var mycket hög – 21,4 rubel. Räntabiliteten var 

4,9 % och den genomsnittliga fetthalten 3,45 %. Av 

varje ko fick man i medeltal 2 444 kg mjölk per år. 

Ungdjursuppfödarna klagade över att något så mögligt 

och fördärvat hö som 1974 hade aldrig deras djur tidigare 

fått. 

Ändå uppfyllde man förpliktelsen att sälja 1 165 

ton mjölk till staten. 

Även köttplanen (244 ton) uppfylldes. Räntabiliteten 

för nötköttet och grisköttet var 56,1 % respektive 

64,3 %. Grisköttets produktionskostnad var 133 rubel 

per 100 kg och försäljningspriset var 217 rubel. 

Ordföranden var nöjd med 1974 års arbetsresultat. 

Av höstvete skördades 2 750 kg per ha (på en sådd 

yta av 101 ha), höstråg 2 290 kg per ha (69 ha), korn 

2 560 kg per ha (302 ha), havre 2 280 kg per ha (38 

ha) och potatis 15 000 kg per ha (51 ha). 

I mjölkhjorden fanns 535 kor, ung- och göddjuren 

var 819 och svinen 71. Det fanns 54 hästar, av dem 3 

unghästar. 

32 

Rev A 2006-11-08 

I pensionsåldern var 158 män och kvinnor, de arbetsoförmögna 

var 4, minderåriga i åldern 12-16 år 

var 46 och de ännu yngre, upp till 12 år, var 88.

År 1975 

Vid stämman, som ägde rum den 27 februari 1975, 

fanns 236 av kolchosens 318 medlemmar på plats. I 

stämman, där även rajoonens exekutivkommittés ordförande 

Sootla, jordbruksfullmäktiges ordförande 

Koik och partikommittérepresentanten Valdna deltog, 

skedde byte av ordförande. Man beslutade att befria 

Eduard Vaarpuu från hans förpliktelser i enlighet med 

en ansökan från honom om detta och önskan att lämna 

ekonomienheten. Till ny ordförande valdes Lembit 

Jaansson Veemers. Veemers, som föddes 1930, har 

gått igenom EKP:s centralkommittés sovjetiska partiskola 

i Kestna och har hittills arbetat som instruktör i 

EKP:s rajoonkommitté i Hapsal. L. Veemers togs in 

som medlem i kolchosen. Överlämnandet av arbetet 

till den nya ordföranden skedde under två veckor, dvs. 

till den 14 mars 1975. 

Till styrelsen valdes L. Veemers, Jaan Kolju, Peeter 

Undo, Marta Undo, Helle Pruus, Valentin Lõžin, 

Loore Kivi, Mati Ani, Väino Kivi, Elisabet Kari och 

Arvi Tulvik. 

Till revisionskommissionen valdes Anne Pärnapuu, 

Hugo Klopman och Lembit Adman. 

Till kamratdomstolen valdes Jaan Kolju, Selma Viiand, 

Ivi Kivi, Valiide Tulvik, Elfriede Vanaus, Peeter 

Undo, Rudolf Remla och Edgar Laos. 

På stämman, där man studerade föregående års arbetsresultat 

och annat, beslutade man att i jordförbättringsarbetet 

avverka 6,7 ha skog. 

De bästa kolchosmedlemmarna att sköta maskinparken 

var utgrävningsförmannen Mati Ani, traktorföraren 

Valentin Lõžin, bilförarna Ilmar Pärnapuu, Raiva 

Allik och Kaljo Kivi samt bilföraren och verkstadschefen 

Arvi Tulvik. 

Segrare i den socialistiska tävlingen blev jordbruksarbetarna 

Aino Arro och Friedrich Adelman, 

bilföraren E. Kalm, traktorföraren M. Ani, mjölkerskan 

Õ. Nano, ungdjursuppfödaren L. Jürison samt 

gödsvinsuppfödarna J. Senter och A. Paltser. 

Kolchosens krigsveteraner August Grönström, Johannes 

Riibon, Jaan Kolju, Aksel Vaikre, August 

Kaljusaar, Johannes Särg, Artur Klaanberg, Alfred 

Viitman och Aleksander Jakobi fick med anledning av 

30-årsdagen av segern i Stora fosterlandskriget var 

och en ett bordsur som minne. 


444 personer (inräknat barnen). Antalet medlemmar 

var 309. Arbetsföra var 77 män och 75 kvinnor. Pensionärerna 

var 153. Arbetsoförmögna var 2 män och 2 

kvinnor, minderåriga i åldern 12-16 år 44, barn upp 

till 12 år 91 och studerande 2. 

År 1975 togs 14 nya kolchosmedlemmar emot, en 

medlem uteslöts och 18 tilläts lämna kolchosen. 

Den totala jordarealen omfattade 7 520 ha, varav 

3 987 ha odlingsbar mark, 1 106 ha åker och 694 ha 

ängsmark. 

33 

Rev A 2006-11-08 

I mjölkhjorden fanns 508 kor, det fanns 826 ung- 

och gödboskap samt 80 svin. 

Av höstvete skördades 1 960 kg per ha (på en sådd 

yta av 136 ha), höstråg 2 690 kg per ha (41 ha), korn 


ha), blandsäd 2 050 kg per ha (8 ha) och potatis 

10 700 kg per ha (51 ha). 

År 1975 inflöt till Leninkolchosen 782 400 rubel 

vid försäljningen av produktionen. Enligt planen skulle 

det bli 759 000 rubel. Den största inkomsten kom 

från mjölk (227 800 rubel), försäljning av nötkött 

(266 800 rubel) och försäljning av svin (205 500 rubel). 

Man lyckades sälja fler inkomstbringande rasdjur. 

På löpande kontot fanns vid årets slut 32 500 rubel 

och på kapitalinnehållskontot 43 900 rubel. Man fick 

år 1975 en långtidskredit på 130 000 rubel. Totalt 

hade därigenom kolchosen 270 000 rubel. 

Sammanslagning av Sutlepkolchosen med 

Leninkolchosen 

Den 30 december 1975 höll Sutlepkolchosens deputerade 

ett sammanträde, där man beslöt att gå ihop med 

Leninkolchosen. 

Det fanns flera orsaker. Ordföranden J. Reede hade 

besökt grannarna i norr och sett hur man där skötte 

åkrarna. Som kontrast stack det i ögonen hur dåligt 

arbetet på åkrarna i den egna ekonomienheten sköttes. 

Inom ekonomienheten ökade disciplinbrotten, något 

som diskuterades på styrelsemötena. Men med de 

dåliga arbetsvillkoren och det ibland outhärdliga mikroklimatet 

ville inte situationen förbättras. Från 1 maj 

till 1 oktober var även lördagarna arbetsdagar, men en 

del av ekonomienhetens arbetare kom inte till arbetet 

under den tiden. 

Styrelsen för Sutlepkolchosen bestod av: J. Reede 

(ordförande), M. Ajaots, M. Treier, H. Mölder, E. 

Stahlman, A. Priske och L. Tiik. 

Kolchosens vinst för 1974 uppgick till 31 000 rubel, 

nettovinsten blev 25 000 rubel. Men man hade 

planerat att få 53 000 rubel. Kapitalavsättningar (kapitaalmahutus) 

för 50 000 rubel fanns det inte täckning 

för. Vid årsskiftet fanns på löpande kontot endast 200 

rubel, och år 1975 lovade inte gott. Kapitalavsättningar 

fanns det många enligt planen, men det kom inte 

någon täckning någonstans ifrån. 

Vid kolchosstyrelsens möte den 20 mars 1975 informerade 

ordföranden Jüri Reede att läget inför vårbruket 

var dåligt i Sutlepkolchosen: ekonomienheten 

äger endast en såningsmaskin. Kedjor till denna finns 

inte att få tag på, skulle något gå sönder under såningstiden 

blir vårsådden gjord till hälften. 

Ungdjurens viktökning var under första kvartalet 

endast 202 gram per dygn. 

Även arbetsresultaten under de första fem månaderna 

av 1975 hade varit dåliga. Inga pengar fanns på

kontot, men man hade tagit ett lån på 91 000 rubel. 

Orsaken till lånet var att ekonomienheten inte hade 

förmått uppfylla sin köttförsäljningsförpliktelse. 

Vårarbetet var klart, men arbetskvaliteten var under 

all kritik. 

Djuren fick rätt mycket foder i foderenheter räknat, 

men tillväxten blev på något egendomligt sätt ändå 

mycket liten. År 1975 producerade man med en förlust 

av 162,83 rubel per 100 kg. 

I enlighet med EKP:s rajoonkommittés i Hapsal 

och Hapsalrajoonens TSN:s exekutivkommittés enhälliga 

ansökan tog EKP:s centralkommittébyrå och Estlands 

jordbruksministerium ett beslut att förstärka 

några ekonomienheter. I detta beslut ingick också 

godkännande att Sutlepkolchosen skulle anslutas till 

Leninkolchosen. EKP:s rajoonkommitté i Hapsal godkände 

detta den 25 december 1975. Om detta meddelades 

Sutlepkolchosens deputerade av jordbruksfullmäktiges 

vice ordförande V. Haavisto. 

Beslutet om sammanslagning antogs av 41 deputerade, 

dvs. enhälligt. 

I Sutlepkolchen fanns före sammanslagningen med 

Leninkolchosen 126 familjer med sammanlagt 250 

personer. Antalet barn upp till 12 års ålder var 45. 

Arbetsföra var 49 män och 36 kvinnor. 

Sutlepkolchosen hade 13 traktorer, 4 spannmålsskördetröskor 

och 3 skördetröskor för ensilage. 

Av höstvete skördade man 2 860 kg per ha (på odlad 

yta 45 ha), höstråg 1 680 kg per ha (85 ha), korn 


ha), potatis 8 000 kg per ha (40 ha) och majs till ensilage 

7 700 kg per ha (50 ha). 

Som jämförelse: i Sutlep var under 1975 räntabiliteten 

13,1 % och i Leninkolchosen 32 %. Av mjölken 

producerade man i Sutlep 75 % av 1:a klass och i Leninkolchosen 

61,2 %. Per ko fick man 2 828 kg mjölk, 

jämfört med 2 500 kg. 

Ung- och göddjurstillväxten var (per dag) i Sutlep 

372 gram och i Leninkolchosen 458 gram, för svinuppfödningen 

237 gram respektive 415 gram. 

34 

Rev A 2006-11-08 

År 1976 

Lenin- och Sutlepkolchosernas deputerades gemensamma 

möte ägde rum den 12 januari 1976. 

Det fanns 113 deputerade, deltagarna var 100, 

bland dem Valdna, Mägedi, Joffe, Rea och Sneider 

från rajoonens parti- och exekutivkommittés ledning. 

Mötesordförande var E. Veemers och vid protokollet 

L. Kivi. Förslaget till att förena kolchoserna lades 

fram av Hans Mägedi. Man beslöt att den förenade 

kolchosen i fortsättningen, liksom tidigare, skulle 

kallas V. I. Leninkolchosen. 

Ordföranden Eduard Veemers anhöll om att få 

avgå på grund av försämrad hälsa och att få övergå till 

andra arbetsuppgifter. Mötet biföll Ed. Veemers önskan. 

H. Mägedi föreslog att till till ny ordförande skulle 

väljas Jüri Aleksandersson Reede, Sutlepkolchosens 

dittillsvarande ordförande. 

Till styrelsen valdes enhälligt J. Reede (ordförande), 

Edgar Stahlman (till yrket byggnadsarbetare), 

Nikolai Feodorov (traktorförare), Juta Ajaots (ekonom), 

Anni Press (ungdjursuppfödare), Loore Kivi 

(veterinärläkare), Herbert Trisberg (avdelningsagronom) 

och Peeter Undo (avdelningschef). 

Som chefsspecialister tog Jüri Reede i sitt lag som 

chefsekonom Juta Ajaots, chefsingenjör- och mekaniker 

U. Aasmaa, chefsagronom E. Mägi, som ställföreträdande 

chefszootekniker T. Salumets och som 

chefsbokhållare V. Kopli. 

Den verkliga sammanslagningen skedde den 1 februari. 

På J. Reedes förslag tog man den gamla Leninkolchosen 

stadgar och reglemente som grundval för stadgar 

och reglemente för den sammanslagna Leninkolchosen, 

något som antogs enhälligt. 

På ett möte i kolchosstyrelsen, som ägde rum den 

19 februari 1976, bildades en kvalifikationskommission 

sammansatt av Peeter Undo, Üno Aasmaa, Vladimir 

Belovas, Avo Hansen, Endel Pelapson och Vladimir 

Suurpalu. 

Kolchosens frontarbetare var mjölkerskan Valve 

Kareva, kalvuppföderskan Helmi Eensalu, ungboskapsuppföderskan 

Maie Tulper, tjuruppföderskan 

Salme Pärnaste, sugguppföderskan Helmi Vaikre, 

jordbruksarbetarna Aino Arro och Ivan Polikarpov, 

reparatören Arvi Tulvik, bilföraren Ants Tulper, mekanisatorn 

Kalju Lillemägi och byggnadsarbetaren 

Artur Klaanberg. 

Medaljen "Den nionde femårsplanens slagman (lööklane)" 

förtjänade Linda Kozõritskaja, Valentin 

Lõžin, Endel Pajus, Silvi Ambros, Albert Rebane och 

Johannes Riibon. 

Under året orsakade barn som hade lämnats utan 

uppsikt flera eldsvådor i ladugårdarna. 

Fodret var mycket dyrt, vilket fick till följd att speciellt 

uppfödningen av ungboskap gick med förlust.

Den nya storfarmen Mäe togs över från byggarna 

på sommaren 1976. 

Kolchosen hade nu 53 traktorer. 

Enligt beslut vid ett styrelsemöte bildades en 

kommission för att kämpa mot supandet. I kommissionen 

ingick Ants Veltson, Urmas Virks, Liivi Vilbas, 

Valeri Valikov och Lembit Pärnaste. 

Man inrättade två agronomdistrikt – Sutleps med 

Kalle Kuuskman och Birkas med Herbert Trisberg. 

Deras månadslön var 174 rubel. 

Den agrokemiska arbetsplatsen koncentrerades 

med början från den 1 november 1976. Chefsagronom 

förblev alltjämt E. Mägi, fröodlingsagronom H. Pruus 

och som ingenjör för utnyttjandet av maskinparken V. 

Belovas. 

I slutet av året bodde inom kolchosen 318 familjer 

med tillsammans 653 personer (barnen inräknade). 

Antalet kolchosmedlemmar var 465. Arbetsföra var 

107 män och 219 kvinnor. 

Av höstvete fick man 1 830 kg per ha, höstråg 

2 340 kg per ha, korn 1 920 kg per ha och potatis 

10 760 kg per ha. 

För en arbetsdag fick man 6,94 rubel. 

35 

Rev A 2006-11-08 

År 1977 

Leninkolchosen var den enda ekonomienheten i rajoonen, 

som inte uppfyllde det första kvartalets försäljningsplan 

av mjölk till staten. Året innan kunde man 

inte lagra mycket foder, vilket kanske var huvudorsaken 

till nedgången i mjölkproduktionen. Kalvarna 

hade man inte plats att placera någonstans, dödfödslar 

uppträdde mer. 

Uppkomna arbetsstillestånd orsakades av att man 

inte orkade med att färdigställa maskinerna i rätt tid. 

Från grundtillgångskontot avskrev man maskiner, två 

traktorer, men nya maskiner för att ersätta dem köptes 

inte. 

Arbetsdisciplinen haltade. Ordföranden J. Reede 

lämnade in sin avskedsansökan. 

På ett deputerademöte den 16 april 1977, där man 

diskuterade Jüri Reedes ansökan, valde man, nej rättare 

sagt, bestämde man en ny ordförande för kolchosen. 

EKP:s rajoonkommittés i Hapsal förstesekreterare 

P. Kašev tog till orda och påminde om de år för 15-20 

år sedan, då Leninkolchosen var känd för sina goda 

resultat. P. Kašev föreslog att P. Reedes ansökan skulle 

beviljas. Deputeraden Arnold Joasaar var upprörd: 

"Ständigt drar man hit nya ordförande till oss, och till 

slut visar det sig att den ene är tokigare än den andre. 

Vad beror detta på?". P. Kašev svarade: "Jag måste 

självkritiskt säga, att det här med ordförandena har vi 

inte klarat av. Tro inte att vi inte är medvetna om 

misslyckandena. Vi vill allvarligt hoppas att vi med 

denna dag sätter punkt för diskussionen om ordförandena". 

Flera deputerade tog till orda. P. Undo sade att bytet 

av ordförande kom mycket oväntat. Under loppet 

av fyra år hade kolchosen redan den fjärde ordföranden 

och därför var det besvärligt både för folket och 

för ordföranden. Han hoppades att den nye ordföranden 

skulle stanna länge i ekonomienheten och att kollektivets 

spökliga svårigheter skulle vara överståndna 

i framtiden. 

P. Kašev sade att rajoonens partiexekutivkommitté 

och jordbruksstyrelsen beslutat att som kandidat till 

ordförandeposten föreslå Õivo Antsson Tammalu, 

född 1938. Han hade en högre partiskolning och hade 

arbetat på olika arbetsplatser, under den senaste tiden 

med partiarbete. 

Õ. Tammalu tog till orda. I sin hänvändelse till de 

deputerade var han inte tröstrik. Han sade att han var 

en fullständigt okänd person för kolchosmänniskorna 

och inte visste vad han skulle säga vid det första 

sammanträffandet. Därför betonade han att "ekonomienheten 

måste gå framåt". 

Vid omröstningen fick Õ. Tammalu 91 röster, medan 

4 röstade emot. 

Till den nya kolchosstyrelsen valdes istället för J. 

Reede partikommitténs sekreterare M. Lepmets.

Den nye ordföranden ledde de kolchosdeputerades 

möte den 17 september 1977. Från ekonomienhetens 

anställda hade kommit anmärkningar på att man inte 

hade hållit deputerademöten på länge. 

Arbetet pågick under dåliga väderleksförhållanden. 

I september var fortfarande 300 ha spannmålsväxter 

oskördade. Man blev sen med skörden, för arbetsdisciplinen 

var dålig och chefsspecialisterna förhöll sig 

utan pliktkänsla till sitt arbete. Detta påstod jordbruksstyrelsens 

chef H. Koik. Men ordföranden Õ. Tammalu 

trodde att spannmålsskördetröskorna hade kompletterats 

med olämplig personal. 

Mjölkplanen uppfylldes inte heller denna gång. 

Man fick 2 700 kg per ko (enligt planen 3 000 kg). 

Försäljningen av raskvigor förbjöds på grund av en 

smittsam sjukdom (Herpes tonsurans, en hudsjukdom) 

i farmerna. Djuren såldes som "småviktiga", något 

som sänkte ekonomienhetens inkomst. 

Man hade mycket maskiner, men det hade man 

ingen nytta av, för man orkade inte hålla maskinerna i 

skick. 

På grund av platsbrist hölls kvigorna ute länge, 

varför de blev förvildade och inte mer kom till ladugården. 

Man måste skjuta 7 djur. 

Arbetsveteranernas medalj gavs till Marta Saks och 

Armilde Adelman. 

Det fanns 316 familjer med tillsammans 645 personer 

(barnen inräknade). Arbetsföra var 117 män och 

110 kvinnor. Antalet kolchosmedlemmar var 458. 



13 500 kg per ha. 

Lönen före en arbetsdag var 8,02 rubel. 

36 

Rev A 2006-11-08 

År 1978 

Produktionen minskade jämfört med året innan. Räntabiliteten 

visade sig endast bli 1,7 %. Man fick mindre 

än 3 000 kg mjölk per ko. Produktionskostnaden 

var hög. Av 1:a klassens mjölk producerades 96 %. 

Man hade svårigheter transportera ut gödslet till 

åkrarna, beroende på att vinterkylan hade fryst ned 

gödslet så att det hade blivit hårt. På åkrarna visade 

sig nya stenar. Med ogräsbekämpningen blev man 

försenad. Situationen var dålig när det gällde förbindelserna 

mellan de olika avdelningarna. 

Peeter Undo fick från den 1 augusti ansvaret som 

foderansvarig. 

Men dessförinnan skedde det en olycka med ordföranden. 

Den 22 juli 1978 råkade Õ. Tammalu ut för en 

bilolycka vid vägkorsningen i Dirslätt och blev arbetsoförmögen 

till årets slut. Till ställföreträdande 

ordförande i styrelsen utsågs Mall Lepmets. 

Spannmålsskörden avslutades den 15 september. 

Halmen skördades med 3 pressar och 2 släpanordningar 

och 2 fyllare. Säden kördes varje dag bort med 

3-4 bilar. 

Som chefszootekniker arbetade Saima Mets. Kolchosen 

fick för lite kraftfoder. Därför var det svårt att 

öka produktionen. 

Ladugårdarna förföll, men man kunde inte avsluta 

reparationerna i rätt tid på grund av brist på byggnadsmaterial. 

Svårigheter och brister fanns också på andra håll. 

Traktorerna T-150 passade inte för det normala arbetet 

på Leninkolchosens små åkrar. 

Man genomförde kolchosens plöjningstävling, där 

de bästa var Paul Arro, Väino Arro och Nikolai Feodorov. 

De fick som premie en smågris. 

Man bildade en kvalifikationskommission, som bestod 

av H. Juhkentaal (ordförande), V. Belovas, U. 

Aasmaa och O. Maasing. 

De bästa traktorförarna under höstplöjningen var 

Paul Schönberg, Paul Arro, Paul Hannus, Kalju Libene, 

Heldur Amberman, Adolf Umda, Elmar Kärras, 

Verner Metsküla och Raivo Adman. 

Med Arbetsveteranernas medalj hedersbelönades 

Artur Klaanberg. Till ställföreträdande energiansvarig 

fram till styrelsesammanträdet utsågs V Belovas. 

Kolchosens totala jordareal uppgick till 14 000 ha, 

varav 2 320 ha åker och 1 024 ha slåttermark. 

Det fanns nu 299 familjer med sammanlagt 620 

personer (inräknat barnen). Arbetsföra var 114 män 

och 111 kvinnor. Antalet kolchosmedlemmar var 440. 



6 700 kg per ha.

År 1979 

Vid kolchosens deputerademöte den 29 januari 1979, i 

vilket 67 av 81 deputerade deltog, meddelade rajoonens 

partikommittés förstesekreterare P. Kašev att Õ. 

Tammalu av hälsoskäl ville avsäga sig ordförandeposten. 

Samtidigt offentliggjorde P. Kašev rajoonens 

partikommittés beslut att som kandidat till ordförandeposten 

i Leninkolchosen föreslå Olev Rahuoja, dittills 

ordförande i Kasarikolchosen. Andra kandidater 

fördes inte fram. Rahuoja var född 1928 i Märjamaa i 

en jordbrukarfamilj. Han avslutade 1951 sina studier 

vid den till EKP KK hörande Republikens partiskola. 

Han hade arbetat som instruktör på krigsavdelningen 

vid EKP:s kommitté i Läänemaa och varit förstesekreterare 

i ELKNÜ:s rajoonkommitté i Hapsal. 

De deputerade valde enhälligt O. Rahuoja till Leninkolchosens 

styrelseordförande från den 29 januari 

1979. 

Den 2 mars 1979 valdes på förslag från O. Rahuoja 

till kolchosstyrelsen Mall Lepmets, Loore Kivi, Arvet 

Priske, Juta Ajaots, Jaan Kolju, Nikolai Feodorov, 

Tiiu Salumets, Herbert Trisberg, Peeter Undo och 

Saima Mets. Samtidigt utnämndes Reet Riibok till 

chefsveterinärläkare och till revisionskommissionen 

valdes E. Kärras, H. Pruus, E. Kari, U. Männik och A. 

Press. 

Antalet sjukdagar minskade. Frånvaro från arbetet 

utan giltigt skäl uppträdde mer sällan. Specialisten 

Lehmus fann att mekanisatorerna inte arbetade av all 

kraft. O. Rahuoja tyckte att mekanisatorernas arbetstid 

under vårperioden var för kort. Enligt P. Undos åsikt 

hade ändå kvaliteten på arbetet förbättrats jämfört 

med år 1978. 

Det förekom otillåtet många nödslakter. 

O. Rahuoja måste vid styrelsemötet den 24 juli bekymrat 

bekräfta att mjölkproduktionen ständigt minskade, 

att planerna inte uppfylldes. Speciellt dålig var 

situationen för nötkreatursuppfödningen. Varje 100 kg 

mjölk gick med 13 rubel i förlust. Inom svinuppfödningen 

var situationen dock bättre. Hos bilförarna 

uppträdde under andra kvartalet otillåtet många extrakostnader. 

I slutet av 1979 lade man om produktionen. Jordarna 

i Sutlep var bättre, men produktionen inom såväl 

växtodlingen som djuruppfödningen var lägre än i 

Birkas. Man beslutade bilda Birkas och Sutleps produktionsavdelningar. 

Till chef för Birkasavdelningen 

utsågs H. Trisberg och för Sutlepavdelningen A. Priske. 

Man beslutade att uppmärksamma äldre kolchosmedlemmars 

födelsedagar. Om man arbetat i 10 år 

fick man blommor, om man arbetat i 20 år fick man 

20 rubel i premium. 

Segrare i 1979 års socialistiska tävling blev Valentina 

Hannus, Helmi Vaikre, Laine Maasikas, Helmi 

Pajus, Aino Arro, Linda Kozõritskaja, Voldemar 

37 

Rev A 2006-11-08 

Tõuts, Aavo Öövel, Elmar Schönberg, Arno Joasaar, 

Tiiu Salumets och Leili Kahem. 

År 1979 kunde man börja tala om en mer operativ 

ledning av arbetet. Man installerade radioförbindelse, 

för vilken chefsenergetikern V. Belovas fick ansvaret. 

Han valdes också till chef för den under samma år 

bildade 26-mannabrandkårens bilkommando. Som 

gruppchefer i brandkåren utsågs Osvald Maasing och 

Harry Riibon. Hela månadslönen för den platsen var 

25 rubel. 

Traktorförarna fick 5 rubel för plöjning av 1 ha, för 

harvning 2 rubel, för spannmålssådd 2 rubel osv.

År 1980 

Ordföranden O Rahuoja krävde att alla upptäckta brister 

skulle meddelas till honom, även utanför arbetstiden, 

för han och V. Belovas hade telefon hemma. 

Man beslutade bygga vattenbehållare för brandbekämpning 

vid samtliga större ladugårdar. 

I samband med att en rad specialister hade slutat 

sin anställning beslöt styrelsen om en ny sammansättning 

av den kommission, vars uppgift var att bekämpa 

dödligheten hos djuren. Till kommissionen valdes 

veterinärläkaren Loore Kivi, chefszooteknikern Saima 

Mets och zooteknikern för svinuppfödningen Tiiu 

Salumets. 

Som totalansvariga inom sina arbetsområden utsågs 

chefsagronomen J. Ajaots, chefszooteknikern S. 

Mets, chefsingenjören H. Juhkentaal och chefsenergetikern 

V. Belovas. 

För genomförandet av den årliga attesteringen av 

specialisterna på mellannivå vad avsåg arbetsskyddsområdet 

bildades bildades en kommission bestående 

av H. Juhkentaal, J. Alaots, S. Mets, V. Belovas, fackföreningskommitténs 

ordförande E. Lehmus och 

skyddsteknikern, ingenjören K. Tomson. 

Istället för några styrelseledamöter som hade lämnat 

kolchosen valdes H. Juhkentaal och traktorföraren 

H. Piiper. 

Säd förmådde man under 5-årsperioden producera 

till endast 75 % av genomsnittet under den 10:e femårsplanen, 

potatis till 77 % och hö till 80 %. 

Arbetsdisciplinen hade visserligen blivit bättre, 

men maskinparken helt enkelt förföll. 

1980 års produktionskostnad för mjölk blev dyrare, 

för man utfordrade korna med ett dyrt foder – potatis. 

Maskiner med dålig kvalitet förhindrade ständigt 

allt normalt arbete på åkern, i farmen och i verkstaden. 

Ordföranden O. Rahuoja sade på styrelsemötet den 

28 maj 1980 att det kommer för få specialister för att 

arbeta i ekonomienheten, därför att man inte vill börja 

studera inom specialområdet jordbruk. "Vi behöver 

utbildade specialister. I varje skola måste man organisera 

en jordbruksgrupp. Ekonomienhetens specialister 

måste bekanta de unga med jordbruket", betonade O. 

Rahuoja. 

Den lokala skolans rektor Okkamaa bad ekonomienheten 

om hjälp att påskynda byggandet av ett nytt 

skolhus, för i det gamla kunde man inte länge till fortsätta 

med undervisning. 

Varje kvartal premierades vinnarna i de socialistiska 

tävlingarna. 

År 1980 fanns det 284 familjer med 623 familjemedlemmar, 

av dem 134 arbetsföra män och 124 

kvinnor. 

Det fanns 22 traktorer, 8 spannmålsskördetröskor, 

3 andra skördetröskor och 15 bilar. 

38 

Rev A 2006-11-08 

Antalet nötkreatur var vid årets slut 2 393, av dem 

804 kor, och 743 svin. 

Av höstvete skördades 1 820 kg per ha (på sådda 

183 ha), höstråg 2 340 kg per ha (200 ha), korn 1 660 

kg per ha (514 ha), havre 1 510 kg per ha (29 ha), 

blandsäd 1 050 kg per ha (49 ha) och potatis 14 300 

kg per ha (75 ha). 

1980 års spannmålsplan var 243 ton, den uppfylldes 

till 330,8 ton. Potatisplanen var 176 ton, den uppfylldes 

till 220,1 ton. Djur- och fjäderfäplanen var 410 

ton (levande vikt), den uppfylldes till 442,8 ton. 

Mjölkplanen var 2 115 ton, den uppfylldes till 2 033,3 

ton. 

Som bokhållare arbetade Vilma Kopli, som chefsekonom 

Eevi Lehmus och som revisionskommissionens 

ordförande Elmar Kärras.

År 1981 

Det året kunde man vara rätt nöjd med mjölkproduktionen. 

Men nötköttproduktionen gick med förlust. 

Djuren gick ofta till köttkombinatet till lägre pris än 

beräknat. Korna var välgödda i nästan samtliga ladugårdar. 

Man bekymrade sig om att hålla rent runt korna, 

något som höjde mjölkkvaliteten. Liggunderlaget 

skapade bekymmer. Den befintliga torven var blöt, 

något som gynnade livmoders- och juverinflammationer. 

Styrelsen var inte nöjd med växtodlingen, för man 

blev sen med sådden, skötseln och skörden. 

I samband med att Mall Sepmets lämnade ekonomienheten 

ägde valet av partikommittésekreterare 

rum. Till ny sekreterare valdes Vladimir Belovas, som 

dessutom även åtog sig förpliktelserna som viceordförande 

i ekonomienheten. 

Under den följande vinterperioden måste man klara 

sig utan kraftfoder, ty sådant var inte möjligt att köpa. 

För att undvika att mjölkproduktionen skulle falla 

försökte man finna möjligheter till tilläggsfoder. Därför 

propagerade man för att utfordra korna med vitaminrika 

tallkvistar vintertid. Man tillät att unga tallar 

höggs ned under elledningarna. För att minska utgifterna 

för foder förlängde man ungdjurens betestid. 

Ibland uppstod svårigheter att få tag i djuren. Ordföranden 

O. Rahuoja meddelade vid styrelsemötet den 

11 december 1981 att dittills hade 5 kvigor försvunnit. 

Jägare gick ut för att finna dem och skjuta ned dem, 

för djuren hade blivit förvildade under den långvariga 

utegångstiden. Samtidigt anmärkte ordföranden på att 

det i ladugården på Birkas förekom missbruk av alkohol. 

År 1981 fanns det 275 familjer med sammanlagt 

611 familjemedlemmar. Arbetsföra var 136 män och 

138 kvinnor. 

På åkrarna spreds 26 041 ton gödsel. 

Av höstvete skördades 2 560 kg per ha (på sådda 

113 ha), höstråg 1 990 kg per ha (227 ha), korn 1 350 

kg per ha (463 ha), blandsäd 2 000 kg per ha (54 ha) 

och potatis 9 800 kg per ha (65 ha). 

Till staten såldes 330,7 ton spannmål (enligt planen 

280 ton), 206,7 ton potatis (210 ton), djur i levande 

vikt 442,7 ton (450 ton) och mjölk 2 190,3 ton (2 160 

ton). 

För en arbetsdag betalades 8,11 rubel. 

39 

Rev A 2006-11-08 

År 1982 

Under året uppfylldes mjölkplanen, men planerna för 

kött (huvudsakligen griskött) och spannmål uppfylldes 

inte. 

Produktionskostnaderna var höga. 

I medeltal fick man 2 000 kg säd och 3 200 kg hö 

per ha. 

Antalet arbetare var 262 och den genomsnittliga 

lönen 182 rubel. 

Det fanns svårigheter i djuruppfödningen. Den 

ohygieniska skötseln av kalvarna i Birkas och Gambyns 

ladugårdar orsakade att djur dog. Man fann att 

utfordringen av kvigorna var bristfällig, för kalvarna 

var den rent av otillräcklig. Dödligheten hos svinen 

förhöjdes uppenbarligen av lågkvalitativt kraftfoder, 

för de dog i grupper. Ladugårdarna behövde repareration 

och ombyggnad. Betesmarkerna behövde utvidgas, 

för utan äggviterikt foder var det svårt att nå 

framgång med djuruppfödningen. 

Tack vare att invånarna sålde sina djur och sin 

mjölk via kolchosen, tillförsäkrades många kolchosmedlemmars 

djur kraftfoder. Med detta uppfylldes 

även ekonomienhetens planer. 

Kolchosens och bysovjetens goda samarbete borgade 

för att Birkas bysovjet kom på första plats inom 

rajoonen. 

Hedersbenämningen "Kolchosmedlem emeritus" 

(och en månatlig pension av 20 rubel) gavs till fyra 

tidigare kolchosmjölkerskor, som hade arbetat i ekonomienheten 

i över 20 år. De var Meeta Feoktistova, 

Edita Klaanberg, Ella Kusma och Adeele Kilk. 

Vid kolchosdeputerades möte den 18 februari 

före1982 föreslog rajoonens exekutivkommittés ordförande 

H. Mägedi att till ordförande under åren 

1982-1985 välja den dittillsvarande styrelseordföranden 

Olev Rahuoja. Av 87 deputerade var 85 på plats. 

Samtliga röstade för O. Rahuojas kandidatur. Till 

kolchosens styrelse valdes enhälligt J. Ajaots, A. 

Arro, V. Belovas, N. Feodorov, H. Juhkentaal, L. 

Planken, H. Trisberg, A. Priske och P. Undo. 

Till revisionskommissionen valdes Elmar Kärras 

(ordförande), H. Pruus, V. Valikov, U. Männik och E. 

Kari. 

Till socialomsorgen valdes P. Undo, V. Kopli, A. 

Priske, E. Toomsalu, M. Undo, E. Vanaus och S. Viiand. 

Under 1982 togs ett produktionslån om 153 300 

rubel. Av det kunde man för stunden inte betala tillbaka 

någonting, för det fanns inga djur att sälja (men 

djuruppfödningen var den huvudsakliga inkomstkällan). 

1982 hopade sig arbetet på åkrarna till en kort period. 

Det förekom stillestånd i arbetet, det fanns för få 

arbetskarlar och maskinerna gick ofta sönder. I verkstaden 

i Birkas fanns ingen svetsare, och utan någon

sådan var det omöjligt att göra ordentliga reparationer. 

I Sutlep saknades under lång tid chef för verkstaden. 

I mars insjuknade kolchosens ordförande Olev Rahuoja. 

Hans hjärta opererades. Det följde en svår 

sjukperiod, som ändå inte medförde någon förbättring. 

Olev Rahuoja avled den 23 augusti 1982. Så förmådde 

O. Rahuoja inte genomföra sina goda planer för ekonomienhetens 

utveckling. 

Den 10 september samma år valdes till vice ordförande 

den nya partikommittésekreteraren Urve Aasmaa. 

Till ny ordförande valdes Vladimir Belovas, född 

1952 i Tartu. Efter att ha avslutat studier vid EPA:s 

fakultet för jordbruksmekanisering år 1974 började 

han arbeta i den dåtida Sutlepkolchosen som jordbruksmekaniseringsingenjör. 

I samband med kolchosernas 

sammanslagning år 1976 arbetade han till en 

början i Leninkolchosen som verkstadsledare och 

senare som verkstadschef och chefsmekaniker. Från 

maj 1981 arbetade V. Belovas som vice styrelseordförande 

och partikommittésekreterare. Belovas var från 

1978 medlem i Sovjetunionens kommunistparti. 

Kolchosens bästa var: V. Hannus, L. Silla, V. Antson, 

V. Pass, V. Karu, A. Rüdein, I. Amberman, J. 

Maasing, A. Landra, E. Undo, T. Kisler, R. Halilova, 

J. Nasikovski och A. Pärnapuu. 

40 

Rev A 2006-11-08 

År 1983 

Man fastställde en ordning, enligt vilken alla kolchosanställda 

(med undantag av bilförare, traktorförare 

och djuruppfödare) under året måste arbeta 9 dagar i 

de högsäsongsarbeten, som måste göras fördelat på 

vår-, sommar- och höstarbetena. 

I djuruppfödningen var situationen tillfredsställande. 

Som en brist gällde att inte alla uppfödare anmälde 

sjukdom hos djuren i rätt tid och därför försvårades 

behandlingen. Några uppfödare skötte heller inte kalvarna 

enligt ställda krav. 

Vårbruket avslutades den 22 maj. Höbärgningen 

påbörjades den 20 juni. Tillverkningen av gräsmjöl 

gick segt. Enligt planen skulle man göra 1 600 ton 

våtensilage, 2 700 ton torrensilage och 1 600 ton hö. 

Rent allmänt klarade man av arbetena. För hömagasinen 

ansvarade under foderlagringsperioden Peeter 

Undo inom Birkas distrikt och Raik Kuusik inom 

Sutleps distrikt. 

Spannmålsskörden påbörjades i slutet av juli. 

Mjölkproduktionen sjönk genom felaktig utfordring 

av korna. 

Säden bärgades i rätt tid. Man samlade in 2 136 

ton. I medeltal fick man 2 370 kg per ha. Det var ekonomienhetens 

bästa resultat genom tiderna. 

Av potatis fick man från 65 ha i genomsnitt endast 

10 000 kg per ha. 

Av någon anledning ville inte höstplöjningen, gödselutkörningen 

och spridningen av mineralgödsel ta 

fart. I princip hann man dock slutföra alla höstarbeten. 

Ordföranden V. Belovas anmärkte vid kolchosens 

styrelsemöte den 20 oktober 1983 att situationen för 

djuruppfödningen var otillfredsställande. Det fanns 

inte tillräckligt med utrymme för dräktiga djur, det var 

problem med fodertransporterna. Samarbetet mellan 

avdelningscheferna och chefszooteknikern L. Planken 

borde ha varit bättre. 

Den 1 oktober avskrevs värdet på grundtillgångar 

(bilar, traktorer, elstängsel o.dyl.) med sammanlagt 

39 894 rubel, senare med ytterligare 14 461 rubel. 

Höstsådden omfattade 340 ha. Det lagrades 2,4 ton 

foder per nötkreatur, dvs. 13 % mer än planerat. 

På ekonomienhetens konto fanns 160 000 rubel. 

Samtliga lån var betalda. Styrelsen var bekymrad över 

att lönekostnaden ökade snabbare än arbetsproduktiviteten 

(till den 29 september hade man förbrukat 

47 000 rubel mer än under 1982, men arbetsproduktiviteten 

hade praktiskt taget förblivit densamma). 

Nettoinkomsten blev 910 000 rubel, räntabliteten 

48,7 %. Levnadsförhållandena för kolchosmedlemmarna 

hade blivit bättre. För första gången på 15 år 

utbetalades årspremier till arbetarna. 

Till inkomstskatt gick 72 000 rubel, till att komplettera 

grundtillgångar 350 000 rubel. Från staten 

erhölls som stöd 411 000 rubel.

Som skyddsingenjör arbetade sedan den 1 juni 

1983 ingenjören Harles Pilter. 

I gödsvinsladugården avled till följd av förgiftning 

sex svin, något som orsakades av felaktig kraftfoderblandning. 

För att täcka den uppkomna förlusten för 

kolchosen krävde man av två svinskötare 159 rubel 

vardera. 

Mjölk- och köttplanerna uppfylldes. Av varje ko 

fick man 3 119 kg. De bästa ladugårdarna fanns i 

Pasklep och Birkas. 

Chefsingenjören Arro var bekymrad över det 

kommande årets planer. En liten reparationsyta, och 

speciellt den svaga tekniska basen, möjliggjorde inte 

reparationer av maskinparken i tid. Dittillsvarande 

reparationsplaner hade man uppfyllt med överansträngning 

som resultat. 

I matsalen och barndaghemmet arbetade man bra. 

Men man kunde ännu inte vara nöjd med ordningen. 

41 

Rev A 2006-11-08 

År 1984 

Mjölkproduktionen per ko och dag låg under januari 

bland genomsnittet inom rajoonen. Försäljningsförpliktelsen 

uppfylldes och kvalitéten på mjölken var 

bra. 

Man hade smärtsamma personalproblem, speciellt 

inom Sutlepavdelningen. Även organiserandet av 

transporter var under önskvärd standard. 

Skyddsteknikingenjör H. Pilter fann att omgivningen 

till objekten och arbetarskyddet inte svarade 

mot kraven. De dittillsvarande föreskrifterna hade 

ännu inte uppfyllts den 17 februari 1984. 

I rajoontävlingarna kom genom sitt duktiga arbete 

bokhållningsarbetarna Vilma Kopli, Liivi Vilbas, 

Emma Rahuoja, Evi Toomsalu, Selma Viiand och 

Elfriide Vanaus på andra plats. 

Planerna för vårbruket uppfylldes för samtliga 

växtsorter. Arbetskvalitéten var normal. 

Djuren släpptes ut på bete den 5 maj i Birkas och 

den 11 maj i Sutlep. I Gutanäs släpptes ungdjuren ut 

redan den 4 maj. 

För betesmarkerna beslutade man beställa 3 000 

gränsstolpar av betong och för Birkas farm elektrisk 

inhägnad. 

Det var bra väder under hötiden, men ibland kom 

regn och ställde till oreda för alla planer. 

Kolchosen avslutade spannmålsskörden som den 

första i rajoonen. Av den anledningen fick ordföranden, 

chefsagronomen och chefsingenjören ATK:s 

premium. Ekonomienhetens premier fick utsädesodlingsagronom 

H. Pruus (190 rubel), chefen för Sutlepavdelningen 

R. Kuusik (100 rubel) och chefen för 

Birkasavdelningen P. Undo (50 rubel). 

Man skulle höstplöja 750 ha och höstså 340 ha. 

Bekymmer skapade skötseln av djuren under vintern. 

Det var redan november, men flera ladugårdar 

hade inte reparerats. Hosta hos ungdjuren i Dirslätts 

ladugård pekade på dåligt mikroklimat. 

I samband med nedskrivning av värdet på maskinparken 

avskrev man jordbruksinventarier: potatissättare 

och -plockare, selektor, ventilationsbunkrar och 

annat. 

Finansiellt var ekonomienheten i en tillfredsställadne 

situation. På löpande kontot fanns 600 rubel. 

Från staten skickades pengar för att bygga ett ålderdomshem. 

Man hade att betala ett långtidslån på 

100 000 rubel. Försäljningsplanen omfattande 1,8 

miljoner rubel. Den 1 september hade man uppfyllt 

den till 2,2 miljoner rubel. Arbetslönefonden hade 

överförbrukats. 

Regnet störde höstplöjningen så att man endast 

kom ut på åkrarna med bandtraktor. 

Vid höstarbetena var frivilliga till god hjälp. 

Under året kom det fler arbetare till ekonomienheten 

än som lämnade den.

Spannmålsskörden gav 2 820 kg per ha (bunkervikt). 

Sammanlagt erhölls 2 534 ton, vilket var bästa 

resultatet någonsin. Under torkningen bortgick 20 %. 

Höstplöjningen avslutades under september och 

övriga höstarbeten under oktober. 

Av potatis fick man 17 100 kg per ha. 

Femton fackföreningsaktivister premierades med 

turistresa till Baku. Ekonomienheten betalade 50 % av 

kostnaden för biljetten - 86 rubel per biljett. 

42 

Rev A 2006-11-08 

År 1985 

ATK lovade att man till vintern skulle ge kolchosen 

300 ton stenkol, men det blev man utan. 

Reparationerna av traktoraggregaten blev försenade 

därför att man hoppades få reservdelar från EPT. 

Man kunde inte hoppas på andra, utan fick använda 

egna reservdelar. 

Under skördeperioden var det dock inga stillestånd. 

Höstens maskinöversyn gick fortare än under år 

1984. 

Det inlämnades ca 20 förslag till rationaliseringsåtgärder. 

Det var ingen brist på arbetskraft. 

Om man jämförde resultaten för de 10:e och 11:e 

5-årsplanerna, kunde man konstatera att spannmålsskörden 

hade ökat med 24 %, potatisen med 12 %, 

mjölken med 5,6 %, köttet med 8,7 % och fodret med 

27,8 %. Framåtskridandet var 1 % per år. 

Med egen arbetskraft kunde man reparera djuruppfödningsbyggnader, 

ensilagebehållare osv. 

Av årets vinst betalades 10 % ut som arbetslön, totalt 

80 000 rubel. Under vinterhalvåret var inte alla 

arbetare garanterade arbete. Tillväxten i arbetslönen 

och arbetsprestationen var inte proportionell. 

Under den föregående 5-årsplanen ökade arbetslönen 

per person med 100 rubel i månaden. I och med 

detta var den genomsnittliga månadslönen för en kolchosarbetare 

260 rubel.

År 1986 

Under Sovjetunionens kommunistpartis 27:e kongress 

togs viktiga beslut för att befrämja det ekonomiska 

livet. Vad förnyelsen betydde i praktiken för ekonomienheten, 

det var ännu inte helt klart. Visst inbjöd 

man oss att tänka ett på nytt sätt, men vad var det för 

nytta med det när vi ändå inte fick genomföra våra 

nya tankar? 

Produktionen blev dyrare i kolchosen, men det 

fanns inget kvalitativt framåtskridande. Även maskinerna 

hade blivit upp till 10 gånger dyrare, men kvaliteten 

lämnade övrigt att önska. Samtidigt förblev försäljningspriserna 

för jordbruksprodukter till staten 

nästan oförändrade. Det var ett under, hur ekonomienheterna 

i rajoonen över huvud taget orkade pumpa 

ut ny produktion ur sina "reserver". 

Till vice ordförande inom området produktion valdes 

i början av 1986 styrelsemedlemmen och dittillsvarande 

chefen för Sutlepavdelningen Raik Kuusik. 

Under honom lydde chefszooteknikern, chefsveterinärläkaren, 

chefsagronomen, chefsingenjören och 

chefsenergetikern. 

I djuruppfödningen steg tillväxten i kroppsvikt såväl 

för nötkreatur som svin. 

Försäljningsförpliktelserna till staten uppfylldes. 

Man sålde 3 066,5 ton mjölk, 333 ton kg spannmål, 

247,2 ton potatis och 598,1 ton kött. Totalproduktionsplanen 

för mjölk uppfylldes inte. Skillnaden i 

produktion per ko mellan den bästa och sämsta mjölkerskan 

var nästan 1000 kg. 

Den 32-hövdade folkkontrollgruppen med Helle 

Pruus i spetsen kontrollerade foderkvaliteten och utfodringen. 

Under betesperioden minskade korna i 

antal. Man fann att på betesmarkerna användes inga 

elstängsel eller "portionsvallning", varför ekonomienheten 

blev utan mycken billig mjölk. 

År 1986 var hjälpenheterna i Birkas bysovjet (ordförande 

Ivi Kivi) de bästa i rajoonen. Under året fanns 

det alltjämt kraftfoder till fri försäljning. 

Kolchosens skördar från växtodlingen blev bättre. 

Av spannmål fick man 2 550 kg per ha (enligt planen 

2 180 kg), potatis 18 600 kg per ha och foderrotfrukter 

63 600 kg per ha. 

Organisationen av arbetet förbättrades, det utfördes 

på en agrotekniskt högre nivå och i rätt tid. 

Inom ekonomienheten var personalfrågan fortfarande 

ett problem. 

Kolchosfolket kom på andra plats i rajoonens socialistiska 

tävlan i ungnötsuppfödning. Individuellt kom 

Linda Taavits på första, Anu Esko på andra och Helmi 

Aru på tredje plats. 

Den 5 mars 1986 befriades Jüri Somelar från sitt 

styrelseuppdrag. Istället för honom utnämndes Harles 

Pilter. 

På förslag från partiorganisatören Eda Vahtra bildades 

inom ekonomienheten en kommission för att 

43 

Rev A 2006-11-08 

bekämpa spritmissbruket. Den bestod av Herbert 

Trisberg (ordförande), Sirje Trisberg (sekreterare), 

Helga Laos, Eda Vahtra, Tiiu Tulvik, Rein Korrol, 

Ülo Kalm, Urve Männik och Vladimir Belovas. 

Man gick in som delägare i Estlands jordbruksmuseum. 

Antalet arbetare som utan orsak inte hade arbetat 

minimiantalet dagar hade minskat till två. 

EKP:s rajoonkommittés i Hapsal och rajoonens exekutivkommittés 

gemensamma tackbrev för det föregående 

årets arbetsresultat fick Endel Kalm, Ülo 

Kalm, Sirje Trisberg, Helga Laos, Leida Kann och 

Arvi Tulvik. 31 personer var förtjänta av ekonomienhetens 

tackbrev. 

Ledningen av djuruppfödningen haltade på grund 

av chefszooteknikern Laine Plankens bristande objektivitet. 

Man beslutade att sätta henne på annat arbete 

från den 1 oktober 1986. Som hennes vikarie utnämndes 

Urve Männik. 

Ordföranden V. Belovas varnade ekonomienhetens 

folk på deputerademötet den 29 september 1986: 

Energiförsörjningen kommer att bli ansträngd under 

vintern. Om det blir stark kyla och mycket snö får vi 

många oannonserade elavbrott! 

Det året gick man över till s.k. självhushållning. 

Varje avdelning hade sin budget och man skrev avtal 

med produktionsenheterna. De nya arbetslönerna började 

gälla från den 1 maj 1986. 

Det bildades en saneringskommission, i vilken ingick 

vice ordföranden Raik Kuusik (ordförande) och 

som övriga medlemmar chefszooteknikern U. Männik, 

folkkontrollgruppens ordförande H. Pruus, chefsveterinärläkaren 

M. Ansip, revisionskommisionens 

ordförande V. Ellik, bokhållaren J. Strik och juristen 

T. Lauri.

År 1987 

I samband med självekonomiseringen var man strängt 

sparsam, man övervägde anskaffandet av maskiner 

och annat. För att kunna utvecklas måste man producera 

mer. Byggnadsverksamheten skapade svårigheter, 

för KEK:s byggnader fördyrades kraftigt. Den 

huvudsakliga inkomsten fick man fortfarande från 

djuruppfödningen. Den kompletterades med mer personal. 

Reserverna för framåtskridande fanns i form av 

såväl foderbasen, inställningen som personalen. Det 

skedde byte av chefsspecialister i såväl djuruppfödningen 

som mekaniktjänsterna. 

Sutlepavdelningen beslöt bygga en båg- eller gavelhall 

för att utöka möjligheten till reparationsarbeten. 

Man beslutade att lägga större vikt vid den egna 

byggnadsbrigaden, som jämfört med KEK gjorde 

arbetet till halva priset. 

Bland djuren förekom i huvudsak ämnesomsättningssjukdomar, 

varför flera goda mjölkkor måste 

utgå ur mjölkhjorden. Felaktig vattningsmetod orsakade 

kalvsjuka, på grund av vilken under året dog 39 

kalvar, 10,9 % av antalet. Dödligheten förekom huvudsakligen 

hos en och samma uppfödare. 

Ensilaget var fint, höet var bra, rotfrukterna rena. 

Korna fick mjöl i stor mängd, men man nådde ändå 

inte upp till 4 000 kg mjölk per ko. Veterinärvården 

lämnade en del att önska. 

Försäljningplikterna till staten av kött, mjölk, potatis 

och spannmål uppfylldes. 

Relationen mellan arbetsprestation och arbetslön 

var inte i sin ordning. 

De statliga planerna för uppfödningen av nötboskap 

och svin uppfylldes inte. Planen att få kalvar 

uppfylldes inte, vilket även påverkade uppfyllandet av 

köttplanen. 

1987 års inkomster blev 30 000 rubel lägre än året 

innan. Vinstplanen uppfylldes. Istället för planerade 

614 000 rubel fick man 650 000. Räntabiliteten blev 

26 %. Produktionskostnaden för nötkött var hög. För 

mjölk var den 27,9 kopek per kg. 

I början av året fanns det 725 kor, vid årets slut 

750. 79,6 % av korna kalvade. Av 1:a klassens mjölk 

fick man 97,6 %, jämfört med planens 99 %. Fast det 

var ändå ett stort framsteg jämfört med tidigare år. 

Ungboskapens tillväxt var 533 gram per dygn, räntabiliteten 

var 41,1 %. och försäljningsvikten 474 kg. 

Antalet svin var 1 227. Varje sugga födde i medeltal 

16,4 smågrisar. Försäljningsvikten var 97 kg och 

räntabiliteten 42,3 %. Planen för smågrisar uppfylldes 

inte. 

Specialisterna på djuruppfödning sysslade nog med 

att minska ofruktsamheten, men den var fortfarande 

mycket hög. 

Man var inte nöjd med anordnandet av ensilagefodret 

– den milda vintern gjorde att det fördärvades. 

44 

Rev A 2006-11-08 

ATK:s balanskommission beslutade att utbetala 10 

% av årets vinst som tillägg på arbetslönerna för utförda 

arbeten under 1987. 17 arbetare premierades 

med 30 rubel var och anslogs på hederstavlan. 

Som bland de bästa inom sitt yrkesområde förklarades 

Arvi Tulvik, Kalju Lillemägi, Helme Rannamäe, 

Lembit Gjardman, Roza Halilova, Endel Kalm, Evi 

Lehmus, Luule Jõesaar, Vello Jõesaar och Kaja Friberg. 

De fick 100 rubel i premium.

År 1988 

Ekonomienheten hade fint ensilage, bra hö och rena 

rotfrukter. Korna fick mjöl i god mängd, men mjölkade 

fortfarande under 4 000 kg per ko. 

Till pensionärerna betalades månatligen ett tillägg 

av 20 rubel, så att den undre gränsen skulle bli 70 

rubel (för dem som gått i pension före 1980). 

I det under arbetarskydds- och socialfrågor liggande 

avtalet infördes föreskriften att ekonomienheten 

skulle betala 35 rubel per månad i barnbidrag till mödrarna 

för barn i åldern 1-1,5 år (till de mödrar som inte 

arbetade under denna tid). 

Den 19 februari redogjorde den ekonomiansvarige 

E. Lehmus en sammanfattning av de senaste resultaten 

av självekonomiseringen: Produktionskostnaden hade 

sjunkit för växtodlingen, men hade ändå blivit högre 

än beräknat. I detta sammanhang uppstod en liten 

förlust. I mjölkfarmerna uppstod en liten förlust. Vid 

produktionen av nötkött var förlusten mycket stor. Vid 

produktinoen av griskött uppstod stor brist mot planen, 

men genom sparsamhet uppnådde man 14 000 

rubel. 

I verkstäderna och biltransporterna gick man med 

förlust. 

Åt svinstallets arbetarkollektiv betalades 1 186 rubel 

för deras sparsamhet. 

De bästa inom sitt yrkesområde var Arvi Tulvik, 

Kalju Lillemägi, Helme Rannamäe, Lembit Gjardman, 

Roza Halilova, Endel Kalm, Luule Jõesaar, Vello 

Jõesaar och Kaja Friberg. 

På styrelsesammanträdet den 31 mars 1988 föreslår 

Eda Vahtra att ekonomienheten skall ge ut ett informationsblad. 

Detta godkändes. Man bildade en redaktion 

bestående av Eda Vahtra som redaktör och Harles 

Pilter som ansvarig sekreterare. För informationsbladets 

kostnader budgeterades 1 200 rubel per år. 

Som ansvarig för yrkesorientering utnämndes ekonomienhetens 

kaderarbeterska Selma Viiand. 

Sådden av spannmål avslutades i slutet av maj, övriga 

vårarbeten den första veckan i juni. 

Till foderskörden hade man gjort i ordning 4 självgående 

slåttermaskiner, 3 ensilageskördetröskor, 3 

pressar, 3 hövändare osv. 

Den 16 september 1988 hände en större trafikolycka 

för bilföraren Aigar Ajaots. Han transporterade 

till ekonomienheten 6 ton lysin, som rann ut. Den 

materiella förlusten var 4 914 rubel. Skyldiga var också 

chefsmekanikern och farmbrigadören. Av samtliga 

drog man av en genomsnittlig månadslön. 

Av olika orsaker omkom under året 70 nötkreatur. 

Färre svin omkom än under året innan. 

En gång uppträdde rabiessmitta - i Österby handlade 

det om bett från vilda djur. Man begränsade genast 

farsoten. 

På deputerademötet den 21 oktober 1988 omvaldes 

Vladimir Belovas som ordförande i kolchosstyrelsen. 

45 

Rev A 2006-11-08 

Som styrelsemedlemmar valdes Ilmar Aasna, Raivo 

Adman, Nikolai Feodorov, Aare Kalm, Ülo Kalm, 

Aivo Niils, Arne Mägi, Anne Pärnapuu, Ants Tulper 

och Indrek Vaikre. 

Till socialrådet valdes Elfride Vanaus, Peeter 

Undo, Marta Undo, Juta Ajaots, Elin Pajus, Selma 

Viiand och Arvet Priske. 

På styrelsemötet den 25 november 1988 beslöts att 

betala 35 rubel per månad till mödrarna tills barnet 

fyllt 2 år. 

Med anledning av Jordbruksarbetarnas dag premierade 

ekonomienheten 29 arbetare med tillsammans 

850 rubel. 

Leninkolchosen hade år 1988 3 069 ha odlingsbar 

jord. 

Bruttoinkomsten var 1 293 000 rubel, vinsten 

455 000 rubel. Räntabiliteten var 17,6 %. Bruttoinkomsten 

per arbetare var 4 585 rubel och vinsten per 

ha odlingsbar mark 148 rubel. Produktionskostnaden 

för spannmål var 20,46 rubel per 100 kg, för potatis 

var den 17,29 rubel. 

Året 1988 var naturkatastrofens år – den långa torkan 

förstörde spannmålen och gjorde skördarna minimala. 

Men rent allmänt hade skördarna stabiliserats 

under de senaste åren. 

Den genomsnittliga månadslönen (inklusive premier) 

var 277 rubel.

År 1989 

Produktionsenhetens totala yta uppgår till 14 065 ha, 

varav 

Lantbruksareal 6 762 ha 

Skog 3 366 ha 

Djur: 

Nötkreatur tillsammans 2 373 st, varav 

717 kor. 

Svin 1 352 st 

Hästar 38 st 

Bisamhällen 40 st 

Traktorer 31 st 

Kolchosmedlemmar 389 st, varav 

221 kvinnor. 

Från den 10 januari 1989 arbetar i Sutlep Mart 

Kukk som avdelningschef och Ilmar Aasva som växtodlingsbrigadör. 

Ungdjursuppföderskan Erna Rüden utnämndes till 

2:a klassens ungdjursuppfödare och svinuppföderskan 

Öje Tuul till 2:a klassens svinuppfödare. 

Aare Kalm, medlem i fackföreningskommitten, 

framförde förslag till styrelsen att restaurera det gamla 

skolhuset i Sutlep och att där starta barndaghemfolkskola. 

Av de i Sutlep byggda enfamiljshusen gavs 

till mjölkaren Toomas fortsatt köperättsbrev eftersom 

han har arbetat i ekonomienheten i 10 år. 

Till traktorföraren Jaanus Kuuskmann från Sutlep 

har getts köptillstånd för personbil IZ - 21251. 

Vid ledningens sammanträde den 28/2 1989 fastställs 

de nya arbetspriserna: 

Tillverkning av spadskaft med handtag och anskaffande 

av material 2 rubel per st. 

Yxskaft 1 rubel per st 

Tjugskaft 1 rubel per st 

Stallraka och yxskaft 0,50 rubel per st 

Den 1/2 1989 arbetar vid V. I. Lenin-kolchosen Varje 

Kahn som bokhållare och Tiina Kallas som chefsekonom. 

Kolchosen anordnar en semesterresa ombord på 

Georg Ots för ett femtiotal arbetare. 

Enligt förslag från kvinnoklubben "Rannaroos" 

skall en moder som stöd vid barnafödsel erhålla 100 

rubel under förutsättning att hon har arbetat på kolchosen 

i minst två år och är kolchosmedlem. 

Man sluter ett arbetsavtal med arbetslaget EÜE. 

För år 1988 betalas till arbetarna 7 % av årsvinsten. 

Vinsten minskas för 22 arbetare. För ett gott arbetsresultat 

ökas vinsten med 50 % för Eha Odrusk, Aivar 

Adelman och Arvi Tulvik. 

I samband med kolchosens 40-årsdag ges (oläsligt 

ord) och en premie av 100 rubel till följande arbetare: 

Jüri Kisler, Linda Nemrand, Lembit Gjardman, Kaja 

Friberg, Leida Laansalu, Anne Schönberg, Ave Öövel 

och Arvi Tulvik. 

Vid fullmäktiges sammanträde 17/3 1989 fastställs 

1988 års rapport och 1989 års produktionsfinansplan. 

46 

Rev A 2006-11-08 

Ordföranden V. Belovas påpekar att det gångna 

ekonomiska året varit svårt för lantbrukarna. 

1988 års vinst uppgick till 455 000 rubel, räntabiliteten 

var 17,6 %. 

Tillverkningskostnaderna är höga, till exempel: 

säd 20,46 rubel per ton 

potatis 17,29 –"- 

mjölk 30,78 –"- 

griskött 180,72 -"-. 

1989 års planer: 

förrådssilo 1 980 ton 

torrsilo 3 040 ton 

hö 1 840 ton 

strö 780 ton 

gräsfrö 100 ton och rotfrukter 380 ton. 

Att producera 3 587 kg mjölk per ko, med målet att nå 

4 000 kg. 

Man förpliktade sig att utföra ett gott arbete för 

kollektivet, teknikens existens och klokt samarbete 

med produktionscheferna. Problemet med mjölkkadrerna 

orsakade energichefens avgång. 

Vi har goda förbindelser med Hapsals automobilbas, 

Nuckö skola och med Hapsals 2-åriga läroverk. 

Den 7 april innevarande år har det gått 40 år sedan 

kolchosen bildades. Under dessa 40 år har livet ändrats 

till det bättre, vad beträffar framtiden kan ingen 

förutsäga… Man har lagt grunden till lantbruket tills 

vidare med dess registrering samt till djurbesättningen. 

Sutlep-avdelningen önskar att produktionsenheten 

delas i två, då mindre enheter är bättre. Förslaget 

kommer fortsättningsvis att dryftas. 

Den 7 april 1989 samlades kolchosens folk i Birkas 

kulturhus för att där gemensamt bevista produktionsenhetens 

40-årsdag. Den festliga ceremonin började 

med lokala förmågor. Öppningstalet höll ekonomiordförande 

Vladimir Belovas. 

Distriktets parti- och exekutivkommittés hedersbrev 

överlämnades av distriktets exekutivkommittés 

ordförande Lea Tuusov till Peeter Undo och VAMBola 

Tõumäe och exekutivkommitténs hedersbrev till 

Selma Viiand. 

Som ett erkännande för långvarigt arbete inom 

produktionsenheten fick följande personer Hapsals 

ATK hedersbrev: Elmar Kärras, Erik Kisler, Kaljo 

Libene och Helmi Pajus. I första hand nämner man att 

de varit kolchosmedlemmar sedan kolchosens bildande 

och arbetat inom produktionen i 40 år. De ovannämnda 

sju personerna fick också produktionens hedersbrev 

och ihågkommande. 15 arbetare fick hedersbrev, 

hederstavla samt en premie på 30 rubel. Man 

uppmärksammade dem som uppehållit de svåra ämbetena 

under produktionsenhetens historia. 

Till jubileumsfesten hade lyckönskningar inkommit 

från företrädare för Hapsals omnibusbas, Hapsals 

KEK, EPT:s handelskontor, Tallinns stadshus, lokala

ysovjeter och från skolor. Folket lockades till skratt 

av Lembi Sibul från Tallinn. För dansmusiken svarade 

EPT-ensemblen "Pumps" och fotograf var Elmar Ambos. 

Man tackade alla arrangörer och alla dem som 

varit till hjälp med både kraft och råd. 

Vid fullmäktigesammanträde den 17 mars 1989 

noterar chefzoologen att mjölkproduktionen ökat med 

285 kilo per ko. Kylanläggningen får ingen påföljd på 

mjölkens kvalitet. Större betoning läggs på produktens 

matkvalitet. Minska mjölk- och köttpremierna. 

I Pasklep byggs en 1 000 tons siloanläggning, två 

12-lägenhets bostadshus i Birkas (byggfirma KEK) 

vilka utför ett gott arbete enligt erfarenhet från avdelningen 

i Sutlep. Avslutas silomagasinsbygget i Dirslätt, 

renovering av två gödselbehållare. I Sutlep byggs 

bostäder och man byter ut kontorsklubbens värmeanläggning 

och installerar kombinerad oljepanna.(arbetet 

utförs under ledning av Arne Mägi). Det är 

stora svårigheter med leveranser av byggnadsmaterial, 

produktionsenheten tilldelades 100 skivor eternit vilket 

endast räcker till lagning av taken. 

Den 27 juli 1989 dryftades Birkas bys brev av den 

24 juli 1989 till folkdelegaterna i rådsförsamlingens 

exekutivkommitté. Pengarna överförs till återuppförande 

av en minnesstod över fallna under frihets- och 

världskriget. Varje arbetare i produktionsenheten stöder 

uppförandet av minnesstoden med 5 rubel var. 

Höstsådden är avklarad. Svårigheter med siloutrustningen. 

Av fyra siloanläggningar är endast en 

arbetsduglig, vilket får till följd att kravet på silos 

kommer att framflyttas. Silokvaliteten kommer att bli 

lidande. 

Skälet till detta är brist på reservdelar samt ledningens 

vårdslöshet. Organiserandet av arbetet överlämnades 

till huvudagronomen. 

1989 års spannmålsavkastning: 

Säd 21,3 ton per hektar 

Potatis 203 –"-. 

Reserverad. 

Enligt höplanen 1 840 ton 

uppfyllt 1 890 –"- 

torrsilo 3 040 –"- 


siloplanen 1 980 –"- 


Avdelningen i Sutlep rensar 5 hektar ätbara rotfrukter, 

och till hjälp har man militäravdelningen i Sutlep och 

Tallinns Specialinternatskola. 

Under nästa år kommer arealen för potatisproduktion 

att minska då det saknas efterfrågan på potatis. 

Djuruppfödningsfarmerna har under vintern gjort 

förberedelser, man påpekar att husens omgivning behöver 

ordnas. 

Fullmäktigesammanträdet den 14 september 1989 

bekräftar förslaget från ledningen att från den 1 janua- 

47 

Rev A 2006-11-08 

ri 1990 skall namnet på kolchosen ändras från V. I. 

Lenin till Nuckö kolchos. 

Den 20 oktober 1989 höll produktionsenheten 

skördefest på restaurang "Maritima" i Hapsal, deltagaravgift 

3 rubel. 

Från utlandsturismen har influtit 5 000 kronor för 

vilken man har köpt en del tekniska saker. 

Gjordes undantag av 19 hektar mark som tilldelades 

Aldo Kanep från Enby för hemmanets användning. 

Sedan den 4 december 1989 gäller övergång till 

självhushållning, Brist på dieselbränsle och bensin 

samt för användandet av maskiner och garaget beslöts 

att följande priser gäller: För användandet av personbil 

och lastbil för eget bruk inom kolchosens gränser 3 

rubel för personbil och för buss RAF 2203 2,50 rubel 

per timma plus 0,70 rubel per kilometer. 

Fram till 1 januari 89 betalades för alla arbetare ålders 

eller "staazi" avgift, sedan dess betalades avgiften 

endast för djuruppfödare, traktorförare och specialister. 

Beslutet gäller endast för kolchosmedlemmar. 

Kolchospensionen ökar med 20 rubel, pensionen storlek 

är nu 90 rubel för en man. Till Edgar Rudeström 

kommer hans förra gårdsmark att återlämnas. Till 

Rein Loik avskiljs mark för bostadsbygge i Enby.

År 1990 

1989 års bruttoinkomst för produktionsenheten uppgick 

till 3 miljoner rubel, räntabiliteten var 30,5 % 

jämfört med storleken på föregående års räntabilitet. 

Penningsumman utgjorde 600 000 rubel, till arbetslöner 

utbetalades 718 000 rubel, medellönen per månad 

uppgick till 287 rubel. 

Antal arbetare: 275. 

Produktionskostnader: 

säd 20,20 kopek/kg 

potatis 27,33 kopek/kg 

mjölk 29,58 kopek/kg 

silo 3,74 kopek/kg 

Viktökning: 

Nötkreatur 559 gram/dygn 

Svin 512 gram/dygn 

Mjölkproduktionen per ko är 3 719 kilo. I Sutleps 

ladugård mjölkar varje ko 5 100 kilo, mjölkerska är 

Linda Neemrand. Baserat på 1989 års lön utbetalades 

till arbetarna 10 % av årsvinsten. 

Kolchospensionen höjs till 100 rubel per månad. 

Situationen är svår, produktionsenhetens anställda 

blir utan arbete, det råder villrådighet. Man drar in sju 

arbetare: lagerhållaren, jordförbättringsingenjören, 

utsädesodlingsagronomen samt en del av bokföringspersonalen. 

Byggnadsorganisationen har ökat sina 

priser med 50 %. Djuren drabbades av en sjuka. År 

1990 slaktades 159 sjuka kor. 

Man planerar bildandet av kooperativ. Man skall 

gynna skapandet av gårdar av de forna gårdsägarna 

och deras efterkommande och stöder skapandet av nya 

gårdar. 

Potatisarealen minskas från 40 ha till 30 ha. 

Inköp av maskiner och reservdelar från Ryssland 

ifrågasätts. 

Byggnadsarbetet hindras av materialbrist. Man kan 

inte fortsätta byggandet av foderbehållare och silogropar. 

I Sutlep fortsätter man likväl att utvidga verkstaden 

samt biorensningsstationer i Sutlep och i Birkas. 

Vid fullmäktigesammanträdet framträder bysovjetens 

ordförande Ülo Kalm och säger att även kommunens 

framtid är okänd, han betonar att det är mycket 

viktigt med framtida samarbete mellan kommunen 

och produktionsenheten. 

Kommunerna kommer att ta över rajoonens kulturinstitutioner, 

utbildning och sjukvård. Man måste 

bilda en kader. 

Den 1 januari 1990 stadfästes 40 timmars arbetsvecka 

och 24 dagars semester till samtliga arbetare. 

Ledningen arbetade tillfredsställande, årsplanerna 

uppfylldes. Situationen försämrades även inom handeln. 

Det uppstod svårigheter med livsmedel vilket 

ledde till att man i viss mån delade ut dem med ransoneringskuponger. 

Kupongerna fördelades av bysovjeten. 

För första kvartalet 1991 tilldelades 250 gram 

såpa, 600 gram tvättpulver och 1,5 kilo socker per 

48 

Rev A 2006-11-08 

person. Sprit kunde säljas fritt. (Källa Läänlane nr. 5 

den 13/1 1990). 

Man likviderade ATK och delade upp det i en 

jordbruksavdelning, som företräder staten, och ett 

jordbruksförbund, som skyddar produktionsenheternas, 

jordbrukarnas och de producerande fabrikernas 

intressen. Man avdelar mark till 40 gårdar med storleken 

10-70 hektar. 

För byggande av skola för hälsovård och föreningshus 

i Österby överlämnas 0,3 ha till Aime Sügis. 

Till Margus Vaikre återlämnas farfars gård på 16 hektar. 

Elmar Pärnapuu återfår sin gård på 21 hektar. 

Vid fullmäktigesammanträdet den 8 juni 1990 

dryftades kolchosens delning i två. I sammanhang 

med uppdelningen av produktionsenheten visar sig det 

största problemet bli fördelningen av byggnadsobjekten, 

egendomen bör fördelas i proportion till den odlingsbara 

marken. Vid sammanträdet framför bysovjetens 

ordförande Ü. Kalm sin syn på framtiden. Hitintills 

har huvudsysselsättningen i Nuckö varit jordbruksproduktion. 

Man kan inte räkna med någon industrietablering, 

ty för detta fattas naturrikedomar. Vi 

har en ren och oförstörd natur och det skulle vara ändamålsenligt 

att i framtiden syssla med turism och 

semesteranläggningar. Turistcentra bör utvecklas i 

Rickul och i Bergsby. 

I produktionsenheten härskar en allmän ovisshet 

om hur man skall fortsätta, om man skall bilda kooperativ, 

hur de kommer att utvecklas, dvs. "det är som 

att hoppa i vattnet på ett främmande ställe" anser man 

på fullmäktigesammanträdet. 

Vid fullmäktigesammanträdet den 7 september 

1990 avhandlades den av 140 kolchosmedlemmar 

underskrivna inlagan där det framfördes misstroende 

mot ordföranden V. Belovas. Ordföranden förebrås 

för semesterresor till Finland under mars och augusti. 

Man anser att ordföranden för dessa resor använde sig 

av produktionsenhetens valuta. För det andra anses att 

V.Belovas bygger ett privat hus i Pasklep med produktionsenhetens 

medel, tar vinsten från försäljningen 

av hus och teknik. Tekniken säljs utan tillstånd av 

styrelsen till semesterfirare men inte till egna arbetare. 

V. Belovas förklarade för fullmäktige: "Jag har varit 

kolchosordförande i 8 år och arbetat så att produktionsenheten 

har vänt uppåt, de första åren var det 

Olev Rahuojas förtjänst och de senaste åren min. Den 

ständiga ökningen av levnadsomkostnaderna vållar 

problem, man söker skyldiga, som bekant är det alltid 

chefen som blir den skyldige. Jag tror att problemen 

uppstod i sammanhang med slopandet av staaziersättningen 

till en del arbetare, men det var motiverat. När 

jag i mars månad var på semester i Finland, då var det 

ingen högsäsong inom produktionsenheten. I Finland 

organiserade jag att de försändelser av teknik som 

skulle skickas till oss lastades på fartyget fördes hit. I 

augusti gjorde jag andra resan till Finland. Ingendera

av resorna har betalats med produktionsenhetens valuta. 

Produktionsenheten har nu 7,5 tusen kroon i valuta, 

för vilken summa vi öppnar ett konto hos en affärsbank 

i Tartu. Misstanken att jag bygger ett hus med 

produktionsenhetens medel är ogrundad. För allt inköpt 

material finns dokumentation. Projektet har inte 

väsentligt förändrats. Man tog bort tre mellanväggar, 

ändrade plats på ett fönster, eternittaket byttes ut mot 

plåt. Försäljningen av hus och teknik är baserad på 

värderingskommissionens priser. Valutan fick vi från 

turistbyrån "Estonian Travel". Vi förplägade och inkvarterade 

turister samt ordnade med Nuckö hembygdsdagar." 

J. Ajaots föreslår en öppen omröstning beträffande 

misstroendevotumet mot ordföranden. 

Resultatet blev 21 röster för och 16 emot. Som resultat 

av fullmäktiges omröstning fortsätter V. Belovas 

som ordförande. Belovas tackar för kritiken och 

förtroendet. 

Ü. Kalm presenterar Nuckös semesternäring. I 

Bergsby verkar "Roosta Camping", i Rickul sysslar 

AB "Herbs" med semesternäring och vård. Underhandlingar 

pågår med en västtysk firma om hamnen i 

Österby och om att starta ett hotell. Österbystranden 

ändras inte till en stängd zon. 

Producentföreningens ordförande T. Kivimäe, som 

deltog i fullmäktigesammanträdet, betonar för fullmäktige 

att man måste upplösa produktionsenheten, 

man kan inte gå vidare. Man beslöt bilda en kommission, 

som skall syssla med produktionsenhetens slutliga 

upplösande. 

Den 21 september 1990 lämnar styrelsen förslag 

till fullmäktigesammanträdet att öka de kolchosanställdas 

trädgårdsland till 1 ha. 

Man understödde Läänemaas Invalidförening med 

1000 rubel. 

Man beslöt att utbetala 20 % av den gemensamma 

egendomen (1 230 000 rubel) till alla inom produktionsenhetens 

territorium boende eller arbetande medlemmar, 

som hade varit med om att bilda kolchosen, 

eller till deras arvingar i första led. 

Från den 1 januari 1991 utbetalas inget understöd 

till veteranerna i Fosterlandskriget, man fortsätter att 

stödja betalningen till aktningsvärda och tjänstvilliga 

kolchosanställda. Man diskuterade att lämna över 

barndaghemmet till kommunen. 

49 

Rev A 2006-11-08 

År 1991 

Egendomsformen är kooperativ, grundverksamheten 

är djuruppfödning. 

Statliga beställningar för år 1991: 

Mjölk totalt 2 267 ton 

varav från kolchosen 1 560 ton 

från småleverantörer 707 ton 

Kött totalt 387 ton 

varav från kolchosen 322 ton 

från småleverantörer 65 ton 

För produktionenhetens interna behov skall produceras 

100 ton kött och 100 ton mjölk. 

Den 1 januari 1991 ökades de kolchosanställdas 

löner med 16 % i samband med höjningen av inkomstskatten. 

Från den 1 februari 1991 fastställdes nya högre priser 

beträffande bostadsutrymmen och vardagsrum och 

andra rum. 

Lägenhetsuppvärmning 

per kubikmeter vardagsrum 0,20 rubel 

kallvatten per person 0,50 rubel 

avlopp, sophämtning 1,70 rubel 

gas 2,85 kopek per (?). 

Nyttjande av hotell 5,00 rubel per natt. 

Barndaghemmet överlämnades till kommunen. 

Den 5 april 1991 stadfäster fullmäktigesammanträdet 

1990 års rapport. 

1990 års vinst 706 000 rubel, räntabiliteten är 22 

%, 560 000 rubel på konto, långfristiga lån på 450 000 

rubel. 

I sammanhang med återlämnandet av gårdsmark 

minskar produktionsenhetens territorium. 

Statens beställningar har uppfyllts. 

Skörd av säd 1630 kg/ha 

Mjölk per ko 3 717 kilo 

från basen 4 000,5 kilo 

Svinens viktökning per dygn 536 gram 

Ungdjurens viktökning per dygn390 gram 

Den ständiga prisökningen på byggnadsmaterial gör 

att de större byggnationerna stoppas. 

Den 1990 skisserade upplösningen av produktionsenhetens 

har inte verkställts, arbetet fortsätter i mindre 

enheter. Chefsekonomen Tina Kallas produktionsanalys 

visar att på två månader har produktionsenheten 

förlorat 25 000 rubel. Utvägen syns vara arrendeföretag 

vilket ger möjlighet att finna avsättning på marknaden 

för produktionen. 

Vid styrelsens sammanträde den 10 juni 1991 presenterar 

advokaten I. Raag det nya Nuckökooperativets 

stadge- och regelprojekt. Rapportören 

noterar att innan de nya lagarna godkänns måste det 

vara klart om det kollektiva arbetet skall fortsätta. Han 

presenterar grundtanken med andelsägarskap och hur 

det används. 

I de nya reglerna har strukits obligatoriskt minsta 

arbetsinsats, man gynnar deltidsarbete, man har före-

skrivit följande bestraffningar: Tillrättavisning, placering 

under tre månader på lägre betalt arbete, i samband 

med stöld uteslutning från produktionsenheten. 

Den 1 januari 1992 skall ändring ske av produktionsformen, 

vilket för med sig privatisering. Inom 

produktionsenheten kommer man att bilda en inventeringskommission 

för att genomföra privatiseringen. 

Den 18 november 1991 upphör kolchosstyrelsens 

befogenheter, administrationen fortsätter sitt arbete 

fram till dess man får nya direktiv. På grundval av 

styrelsebeslut privatiseras inte grundläggande medel. 

Den 13 december 1991 utspelades på restaurang 

"Maritima" en sammankomst för kolchosarbetarna. 

Vid fullmäktigesammanträdet den 22 november 

1991 diskuterades att dra in specialisterna, omorganisation 

av produktionsenheten, den kollektiviserade 

egendomen och kompensation för andelsägarna samt 

att bilda en privatiseringskommission i kommunen. 

Man förlängde styrelsens befogenheter till dess att 

produktionsenheten hade omorganiserats. 

En rundfrågning visade att många önskar en fortsättning 

som kolchos men vill få tillbaka en andel i 

form av teknik och djur. 

Mjölkproduktion 313 ton 

Grisköttproduktion 61 ton 

Arbetarnas medelinkomst är 490 rubel. 

På det löpande kontot finns 329 000 rubel. 

Antalet djur minskar. 

50 

Rev A 2006-11-08 

År 1992 

Vid styrelsesammanträdet den 31 januari 1992 meddelas 

att privatiseringen har stoppats. Brist på bensin gör 

att bilarna står stilla. Chaufförerna sänds på tvångssemester. 

Man bestämmer noggranna förbrukningsnormer 

för dieselbränsle och genomför sträng kontroll av 

detta. 

Man beslutar att från den 1 januari höja lönen för 

arbetarna med 80 %, baserat på fackföreningens skrivelse 

vilken föreskriver en minimilön av 600 rubel. 

Man påbörjar bildandet av produktionsenheter. 

Den 6 mars 1992 försiggick ett öppet fullmäktigemöte. 

I detta deltog 30 fullmäktiga och 123 kolchosmedlemmar. 

1991 års arbetsresultat: 

vinst 503 000 rubel 

i kassan 340 000 rubel 

lån 261 000 rubel. 

Stopp för byggnadsverksamhet samt inköp av teknik. 

Produktionsenhetens kommunalskuld är stor, den 

hotas av konkurs. 

Fullmäktigemötet beslöt att av 1991 års vinst utbetala 

10 % till alla arbetare. 

1 Beslöts att likvidera kolchosen, emot röstade R. 

Kroon, som föreslog statlig produktionsenhet. 

2. Annonsera ut produktionsenheterna till försäljning/arrende. 

Ansökningarna inlämnas senast den 

27 mars till kolchossekreteraren. 

3 Bilda en likvideringskommission med uppgift att 

reformera produktionsenheten och bestående av: 

V. Belovas, A. Mägi, Ü. Kalm, H. Trisberg och V. 

Kahn. 

Vid kolchosstämman bildades en tremannareformkommission 

bestående av Varje Kahn, Juta Ajaots och 

Peeter Undo. Man drar in åkerbruksbrigadens arbetare, 

till dem betalas ännu två månaders genomsnittslön. 

Av matserveringen i Sutlep bildades aktiebolaget 

"Herbs". På grund av arbetsbrist lämnar arbetarna 

produktionsenheten, till detta görs inget hinder. 

Den 26 november 1992 beslöt likvideringskommissionen 

följande: 

1. Datumet för produktionsenhetens likvidering bestämdes 

till den 1 februari 1993. 

2. Att kungöra likvideringen i Maaleht (Länstidningen). 

3. Frigöra alla kolchosarbetare från den 1 februari 

1993. 

4. Utbetala till arbetarna avskedsersättning baserad 

på anställningsår enligt följande: 

Arbetat i 5 år 2 månadslöner baserat på 

genomsnittslönen. 

10 år 3 -"- 

mer än 10 år 4 -"- 

Den 20 maj 1992 bildades Nuckö kommuns reformkommission 

bestående av följande personer:

Ordförande Herbert Trisberg 

Vice ordförande Madis Ajaots, 

Peeter Undo 

Sekreterare Liivi Vilbas, 

Varje Kahn 

Man bildade tre arbetsgrupper för fördelning av den 

kollektiviserade egendomens, för beräkning av arbetsandelarna 

och för inventering. Totalt 618 ansökningar 

om arbetsandelar har influtit: 416 kolchosmedlemmar 

beräknar få 654 010 kroon, 119 tidigare kolchosmedlemmar 

82 400 kroon och 83 arvingar 148 819 kroon. 

När Nuckö kommuns reformkommission avslutar sitt 

arbete övertar Nuckö kommunförvaltning befogenheterna 

beträffande indrivning av skulder. 

Reformkommissionen fördelade och sålde kolchosens 

egendom baserat på inlämnade ansökningar. 

Kommissionen diskuterade vilka som hade förköpsrätt. 

Traktorer och annan teknik såldes till tidigare 

traktorförare och bilförare. På grund av detta uppstod 

favoriseringar, man sålde i första hand till de sina. 

För kollektiviserad egendom och för andelar lämnades 

djur: 

Nötkreatur 689 st 

Svin 388 st 

Hästar 4 st 

År 1993 

Den 8 januari 1993 föreslår reformkommissionen att 

kommunen skall anställa följande personer: 

skogsansvarig, veterinär och inseminör. Husinnevånarna 

har möjlighet att köpa lägenhetena med andelar 

eller kontant, samt bilda ideella föreningar. Privatiseringen 

av lägenheter skall upphöra den 1 september 

1993. 

Kolchosens skulder utgör den 12 februari 1993 följande: 

Kreditorsskulder 75 000 EEK. 

Debitorsskulder över 300 000 EEK. 

Energia müük 87 000 EEK. 

Eesti küte 177 000 EEK 

Kolchosens inkomstskatt 26 000 EEK 

Hälsoförsäkringar 31 000 EEK 

Socialförsäkringar o.a. 9 000 EEK 

Den 1 april 1993 var skulderna följande: 

Haapsalu viljasalv 60 000 EEK 

Naftabaas 87 000 EEK 

Energia müük 47 700 EEK 

Momsbetalning till skattekontoret 

64 000 EEK 

Sparkassan 39 000 EEK 

Övrigt 9 000 EEK 

Totalt 316 700 EEK 

Skulder till Nuckö kolchos: 

Mjölkkombinatet 19 000 EEK 

"WELGO" 20 000 EEK 

KEK 2 300 EEK 

51 

Rev A 2006-11-08 

Bostadshyror 36 000 EEK 

Totalt 77 300 EEK 

Till det kommunala företaget "NOAROOTSI SOO- 

JUS" överlämnas kostnadsfritt: 

• Birkas värmepannehus, inklusive utrustning. 

• Sutleps –"- 

• Traktor T 25 

• Traktor MTZ -80 och släpkärra 

Till Nuckö kommun överlämnas: 

• Birkas ålderdomshem. 

• Birkas herrgårdsbyggnader. 

• Birkas barndaghem. 

• Nuckö pastorat. 

• Hosby ungdjursladugård 

• Hosby gamla sädestork. 

Den 8 juni 1993 bildades Nuckö kommuns reservfond. 

Den 20 december 1996 avslutades Nuckö kollektivproduktionsenhets 

jordbruksreform.

Leninkolchosen tycks ha klarat sig hyggligt genom 

åren trots många motgångar utöver de väderleksbetingade, 

när maskinparken inte kunde repareras på 

grund av brist på reservdelar eller djur blev sjuka i 

ladugårdar som inte kunde repareras för att byggnadsmaterial 

inte levererades enligt planen. Personalbristen, 

särskilt när det gällde specialister, var vissa år 

katastrofal. Den centraldirigerade planhushållning 

som infördes i det ekonomiska livet åtföljdes av löftesrik 

propaganda. För att säkra att det planerade uppfylldes 

utlyste man socialistiska tävlingar på alla nivåer 

i produktionskedjan. Resultaten av sådana tävlingar 

sammanställdes regelbundet. Vinnarna uppmärksammades 

och ärades på olika sätt, med hedersbenämningar 

som arbetets hjälte, eller med ordnar och premier. 

Man strävade efter att arbetaren tog på sig ännu 

flera förpliktelser för att överskrida planen. 

Leninkolchosen hade lokalt inom rajoonen vunnit 

flera sådana tävlingar, överskridit planen eller åtminstone 

oftast uppfyllt dem. Många hade fått hedersomnämnanden, 

medaljer och olika hederspriser. Produktionsresultaten 

offentliggjordes i protokollen i absoluta 

siffror eller i procent av planen. Några analyser 

eller för totalproduktionen jämförande uppgifter emellan 

kolchoserna har inte påträffats. I en artikel 1985 

jämför V. Teitelbaum emellertid hela Hapsals rajoon 

med andra rajooner i Estland. I det följande refereras 

huvudsakligen till uppgifter i denna artikel. 

Lantbruksprodukter producerades i Hapsals rajoon, 

dit Leninkolchosen hörde, av tio kolchoser, en fiskekolchos, 

tre sovhoser och tre andra jordbruksföretag. 

Därtill fanns de ca 4 300 jordbruksarbetarnas privata 

jordlappar. Cirka 51 procent av rajoonens mark var 

jordbruksmark. Av den var 59 procent odlingsbar 

mark, resten var naturlig ängsmark. Det var mer än i 

många andra rajooner. Därtill kan man räkna även de 

förbättrade ängsmarkerna som tillsammans med de 

naturliga utgjorde 52 procent av den odlingsbara marken. 

Markerna hade låg bonitet, dvs. de var relativt 

näringsfattiga. Av denna anledning var alla kolchoser 

inriktade framförallt på boskapsskötsel, huvudsakligen 

med mjölkboskap. Enstaka kolchoser hade även 

specialfarmer for kalkoner, höns, får eller hästavel. De 

flesta kolchoser hade även grisfarmer, men i relativt 

liten skala. 

Lantbruksproduktionen hade sjunkit i hela Hapsals 

rajoon under 1970-talets slut och 1980-talets början. 

Rajoonen hade under den senaste femårsperioden 

betydligt lägre produktion än medeltalet i Estland. 

Efter produktionens medeltal var rajoonen näst sämst 

av alla rajooner. Jordbruksproduktionens medeltal låg 

16 procent under landets medeltal och mjölkproduk- 

EN ARBETSSEGER 

Harry Seffers 

1 

Rev A 2006-11-08 

tionen per ko 12 procent under landets medeltal, vilket 

placerade rajoonen näst sist, respektive sist, av landets 

alla rajooner. Rajoonens mest begränsade resurser var 

arbetskraft och maskiner. Under 1983 var 3 085 personer 

sysselsatta inom lantbruket eller annorlunda 

uttryckt 7,2 lantbruksarbetare per 100 ha odlingsbar 

mark, vilket var mindre än i någon annan rajoon i 

landet. Detsamma gällde för antalet traktorister och 

traktorer. Användning av konstgödsel per ha odlingsbar 

mark var liten i rajoonen. 

Under 1983 och 1984 hade emellertid mycket stora 

produktionsökningar skett i rajoonen. Spannmålsproduktionen 

i medeltal per ha ökade med 32 procent 

jämfört med den föregående femårsperioden, potatisskörden 

ökade med 53 procent. Den senare var per ha 

11 procent större än landets medeltal. Mjölkproduktionen 

per ko och år ökade med 16 procent. Man har 

även gjort jämförelser med hänsyn taget till markens 

bonitet och beräknat jämförelsetal per enhet bonitetsvärde. 

Sålunda var jordbrukets avkastning i medeltal 4 

procent större än landets medeltal per enhet bonitetsvärde 

och mjölkproduktionen totalt mer än 9 procent 

större. Med tanke på den odlingsbara markens låga 

bonitet i Hapsals rajoon och bristande resurser ansågs 

rajoonens arbetsprestation vara utomordentlig. 

Rajoonens prestationer återspeglas även i produktionens 

ekonomiska effektivitet, uttryckt i olika grenars 

räntabilitet. Det blev andra plats i rajoonernas 

jämförelsetabell beträffande totalräntabilitet (44 procent), 

likaså när det gällde totalräntabiliteten för djuruppfödningen 

(53 procent), men ledarposition beträffande 

uppfödning av nötboskap (59 procent) och 

mjölkproduktion (62 procent). 

Man kan dra den slutsatsen att rajoonens satsning 

på nötboskap var helt berättigad, samtidigt som man 

begränsade svinskötseln. För den beskrivna utvecklingen 

utsågs Hapsals rajoon som en av vinnarna av 

den hela Sovjetunionen omfattande socialistiska tävlingen, 

som avsåg att framgångsrikt uppfylla "1984 

års statliga plan för ekonomisk och social utveckling". 

Rajoonen hedrades med Sovjetunionens Kommunistiska 

Partiets Centralkommittés och Ministerrådets 

vandringspris – den röda fanan. 

I artikeln analyserades Hapsals stad och rajoon 

som semester och kurort. För att få mera arbetskraft 

till förfogande kunde man locka turister och sommargäster 

att delta i säsongarbeten. Äldre hus borde därför 

repareras för att sedan hyras ut för låg hyra till 

dem som vill delta i lantbruksarbete under ett antal 

dagar. Campingplatser kunde uppföras i kolchoserna 

med liknande baktanke. Eftersom rajoonen hade stora 

naturliga hittills oanvända ängsmarker, föreslogs ut-

veckling av fårskötsel i betydligt större skala. Den 

ansågs vara särskild lämplig för det privata lilla jordbruket, 

då skulle man effektivt öka tillgången av lantbruksprodukter! 

Den privata jordlappen hade haft stor betydelse såväl 

för livsmedelsproduktionen som för bondens inkomst. 

Vad som var tillåtet för en kolchosfamilj för 

personligt bruk har berättats på andra ställen. Omfattningen 

varierade under åren. Under åren 1968-78 

minskade djurhållningen i den privata sektorn. Myndigheterna 

hade emellertid insett att privatproduktionen 

hade en väsentlig betydelse för den totala livsmedelsproduktionen. 

För att återföra privatsektorn till 

tidigare produktionsnivå påtalade man lite stillsamt 

dess fördelar i massmedia, i kontrast mot all högstämd 

propaganda om kolchoser och sovchoser. Man lyckades 

verkligen öka den. År 1987 producerades i Sovjetestland 

13 procent kött och 12 mjölk av totalproduktionen 

i den privata sektorn. Ibland måste kolchosen 

köpa upp medlemmarnas privatproducerade mjölk 

eller djur för att kunna uppfylla vad staten skulle få. 

Privatsektorn ökade särskilt efter det att nya tankegångar 

i agrarpolitiken publicerades. Det nya kan kort 

sammanfattas: socialistiskt lantbruk är baserat på integration 

av stor- och småproduktion. Den lagliga 

grunden för dessa idéer var en bestämmelse utarbetad 

1981 av unionens centralkommitté och ministerråd. 

Den hade rubriken: "Hjälpmedel för att öka lantbruksproduktionen 

från medborgarnas personliga trädgårdsmarker." 

Bestämmelsen reglerade genom nya 

kontrakttexter villkoren för den privata odlingen, som 

inköp och antalet djur, anskaffning av föda, försäljning 

m.m. Som något slags ursäkt för detta lilla avsteg 

av den kommunistiska ideologin hade man även letat 

fram lämpliga citat av Lenin. Man citerar även Brezjnev, 

allt för att befrämja starten av det livsmedelsprogram 

som partiets centralkommitté hade proklamerat 

för att förbättra den miserabla livsmedelssituationen i 

Sovjetunionen. Man erkände också att landsbygden 

hade invecklade social-ekonomiska problem och försökte 

åtminstone analysera dem för att hitta praktiska 

lösningar. Fakta om den privata produktionens effektivitet 

fördes på tal. 

Flyttning till städerna medförde en kännbar brist på 

arbetskraft. Särskild markant var utflyttningen från 

landsbygden under åren 1949-53, dvs. under den period 

när gårdarna likviderades och kolchoserna bildades. 

Landsbygdens befolkning minskade då med ca 15 

procent. Kolchoserna försökte bemästra bristen på 

olika sätt, t.ex. genom att locka arbetskraften med 

bättre anställningsvillkor eller arbeta extra under högsäsongen. 

Ett annat sätt var att försöka få hjälp av 

någon industri, företag, institution eller skola. Hjälpbehovet 

kunde vara även materiellt (takpapp för reparationer) 

eller transporter (framkörning av konstgödsel). 

Den vanligaste var kanske ändå att den hjälpande 

2 

Rev A 2006-11-08 

organisationen sände ut en arbetsstyrka för säsongarbeten, 

som potatissättning eller potatisplockning eller 

höbärgning. 

Denna hjälpverksamhet var vanligen utformad av 

partiets rajoonkommitté. I början var de mera tillfälliga 

aktioner, men senare började man forma konkreta 

överenskommelser där ömsesidiga förpliktelser fastställdes, 

t.ex. till vilka arbeten hjälpstyrkan skulle 

sändas ut och deras avlöning. Vanligtvis fick de köpa 

kolchosens lantbruksprodukter billigare. Öie Väät 

beskriver hur arbetsstyrkan från Hapsal som hjälpte 

kolchosen i Sutlep med potatisplockning fick den 

bästa delen av skörden. Sedan fanns det inte tillräckligt 

med sättpotatis kvar till nästa vår. Beroende av 

hur de ömsesidiga förhållandena gestaltade sig kunde 

kolchosen på hösten efter skörden ordna skördefester 

för sina hjälpande företag. 

Leninkolchosen fick hjälp med skördearbeten av 

tjänstekombinatet "Haapsalu" och sjöskolan i Tallinn. 

Under senare år var Bilbas nr 6 i Hapsal, Hapsals mellanskola 

och en internatskola i Tallinn biståndsgivare. 

I en analys, publicerad 1988 då man vågade framföra 

kritiska synpunkter betydligt friare, beräknades 

försäljningsmängden av lantbruksprodukter per kolchosbonde 

och även per ha. Artikelförfattaren finner 

att de är torftiga i jämförelse med finska och svenska 

bönder som med sådana resultat inte skulle kunna 

överleva som lantbrukare. Han drar slutsatsen att det 

finns för många tjänstemän och arbetsledare i förhållande 

till dem som verkligen utför arbetet. Att landet 

inte förmådde föda sina invånare berodde inte bara på 

att man var tvungen sända en del födoämnen till unionen, 

utan också på en rad andra faktorer. Däribland 

nämndes: man har inte räknat med personliga intressen, 

man har koncentrerat produktionen enligt befallningar 

utan självständigt tänkande, man har inte förmått 

ändra på misslyckade och felaktiga bestämmelser, 

man godtar alltför respektfullt planekonomin och 

förnekar objektiva natur- och ekonomiska lagar och 

sanningar. Han åberopar nödvändigheten av kardinala 

reformer som Gorbatjov har skisserat. Det fanns inte 

tillräckligt med dagligvaror, inte heller var det möjligt 

att utöka produktionen. Artikelförfattaren finner att 

den enda möjligheten att komma ut ur denna situation 

är att upprätta familjejordbruk.

Rev A 2006-11-08 

INTERVJUER MED RICKUL/NUCKÖBOR 

Grupp 44 har intervjuat ett antal personer som kan berätta om livet i Estland, och då främst i Rickul/Nucköområdet, 

under sovjettiden. De flesta intervjuerna gjordes under resor till Estland åren 1999 och 2000 av Alrik Boman, 

Erling Lemberg, Harry Seffers och Lennart Strömkvist. 

Innehållsförteckning 

Intervjuobjekt Intervjuare Sida 

Alar Schönberg Alrik Boman 2 

Alfred Adelman Ingegerd Lindström 4 

Armilde Tammiste Harry Seffers 7 

Artur Tootsi Harry Seffers 8 

Astrid Mitman, Harry Kuinberg och 

Leida Kuinberg 

Erling Lemberg, Lennart Strömkvist 

och Alrik Boman 

10 

Astrik Mitman och Harry Kuinberg Harry Seffers 12 

Edgar Stahlman Alrik Boman och Harry Seffers 13 

Fjodor Teral Harry Seffers 15 

Ida Valner Harry Seffers 16 

Johannes Ahlberg Alrik Boman och Lennart Strömkvist 

18 

Johannes Riibon Harry Seffers 20 

Laine Rajasalu Harry Seffers 25 

Lemmi Tammesaar ("Deportationen 

till Sibirien") 

Lemmi Tammesaar och Harry Seffers 

28 

Linda Kozõritskaja Harry Seffers 38 

Luisa Kisant Harry Seffers 39 

Marta Riibon Harry Seffers och Erling Lemberg 42 

Miralda Ahlberg Harry Seffers 45 

Olav Männiksaar Alrik Boman, Erling Lemberg och 

Lennart Strömkvist 

47 

Selma Astrid Viiand Harry Seffers 49 

Truuta-Elmire Pruus Harry Seffers 55 

Urve och Paul Pigul Harry Seffers 56 

Ülo Kalm Grupp 44 57 

Õie Väät Harry Seffers 59 

1

Alar Schönberg, född 1974, är bosatt i Birkas Han är 

föreståndare för Aibolands museum i Hapsal. 

Sammandrag av bandad intervju sommaren 1999, 

kompletterad under år 2000. Intervjuare Alrik Boman. 

Min far är född i Pasklep, Nuckö kommun, och min 

mor är född i Kirimäe, Taebla kommun. Efter giftermål 

1972 har de varit bosatta i Birkas. Lägenheten 

som vi bodde i låg i ett nytt tvåvåningshus inom kolchosens 

centrum. Min mor arbetade som barnsköterska 

och min far som traktorförare. 

Mina första barnaår var som alla andras, lekar och 

upptåg avlöste varandra. När jag var sju år började jag 

grundskolan. Eftersom vår egen skola brunnit ner, jag 

tror det var 1976, fick vi åka med skolbuss till grundskolan 

i Sutlep. Från bostaden i Birkas till skolan i 

Sutlep var det drygt en mil. Från början fanns där 1 – 

8 klasser, senare efter en mindre utbildningsreform 

infördes ett nionde skolår. I Sutleps skola gick jag 

t.o.m. mitt sjätte skolår. Upp till fjärde klass kunde vi 

ha upp till sju lektioner per dag, några dagar dock 

endast fyra lektioner. Efter fjärde klass och fram till 

nionde klass utökades antalet lektioner till nio per dag. 

Under alla skolår pågick undervisning sex dagar i 

veckan. Lektionslängden var fram till 1987 45 minuter, 

därefter minskades den till 40 minuter. Under 

höst- och vårterminen fick vi en veckas skollov. 

Dessutom var vi "skolfria" mellan den 25 december 

och den 10 januari (Sovjetmakten firade inte jul). 

De ämnen som vi läste var från första t.o.m. tredje 

klass modersmålet, ryska, matematik, slöjd, teckning, 

musik, gymnastik och eventuellt ytterligare något 

ämne som jag kanske har glömt. Från och med fjärde 

klass utökades ämnena med tyska och historia, senare 

också med litteratur, geografi, biologi, fysik och kemi. 

I avslutningsklassen tillkom dessutom studier om 

Sovjetstatens rättssystem. 

Undervisningen i grundskolan var avgiftsfri, likaså 

läromedel och skolmåltider. I Sutlep serverades skolmåltiden 

i kolchosens matsal. Birkas skola återuppbyggdes 

och togs i bruk 1987. I Birkas fortsatte jag 

med mitt sjunde och nionde skolår (åttonde klass fick 

jag "hoppa över"). 

Åren som nu följde gav oss möjligheter att knyta 

kontakter med bl.a. svenskspråkiga skolor i Finland. 

Tack vare dessa kontakter fick jag möjlighet att påbörja 

mina gymnasiestudier i Kronoby gymnasieskola 

som ligger 10 mil norr om Vasa, mellan Jakobstad och 

Karleby. Skolåret var 1989/90. 

Under de första dagarna fyllde jag 15 år. Studierna 

betalades genom att vi en dag per vecka utförde arbeten 

åt Kronoby kommun. 

Alar Schönberg 

2 

Rev A 2006-11-08 

Alar Schönberg 

Mina första språkstudier i svenska fick jag vid 13- 

14 års ålder. Min lärare var den välkände Ervin Johan 

Sedman. Tack vare dessa språkstudier kunde jag en 

hel del svenska när jag kom till gymnasiet i Kronoby. 

På initiativ av rektor Laine Belovas startades 1990 ett 

svenskspråkigt gymnasium i Birkas. Då ansågs det 

lämpligt att jag flyttade hem igen för att fortsätta mina 

gymnasiestudier här i Birkas. 

Vårt eget gymnasium kom att betyda mycket för 

oss som bodde här. Utöver all annan kunskap som vi 

fick, kunde samtliga som avslutade sina gymnasiestudier 

tala och förstå det svenska språket. Vi fick också 

möjlighet att under tre veckor bo hos svenska familjer 

i Sverige och där praktiskt tillämpa våra nyvunna 

språkkunskaper. 

Efter att jag hade avslutat mina gymnasiestudier i 

Birkas fortsatte jag mina svenskstudier vid universitetet 

i Tartu. Där studerade jag svensk filologi (svenska 

språket och litteraturen). Mina universitetsstudier 

avslutades 1998. I min diplomavhandling skrev jag 

om Thoréns seminarium i Pasklep. 

I slutet av 1980-talet var det kärva tider för oss 

som bodde i Estland Jag hade ju möjlighet att göra 

jämförelser med Finland och kunde se stora skillnader. 

Såg att människorna i Finland hade det betydligt 

bättre materiellt sett än i Estland. Själv tyckte jag mer 

om det som västvärlden visade upp. 

Men det fanns också positiva sidor under Sovjettiden. 

En sådan var den goda sammanhållningen 

människor emellan. Nästan alla arbetade på den stora 

kolchosen, och där var som regel en trevlig och vänlig 

gemenskap. Någon större mängd egna ägodelar ägde 

vi dock inte. När så kolchoserna avvecklades fick de 

flesta börja bygga upp en ny framtid. Det var inte 

alltid så lätt under de rådande kaotiska förhållanden

som präglade de första "frihetsåren". Men å andra 

sidan öppnades ju nya möjligheter för kreativa personer. 

Perestrojkatiden medförde inget speciellt för oss, 

nu liksom tidigare kunde vi öppet prata om vardagslivets 

glädje och bekymmer. Visst hade vi vetskap om 

många elaka saker som Sovjetmakten gjort sig skyldig 

till, men i stort trodde vi nog ändå att Sovjetstaten var 

den bästa av alla stater. Vi hade ju trots allt begränsade 

möjligheter att jämföra olika staters system. 

När perestrojkan kom var vi lite skeptiska hur det 

skulle gå för lilla Estland när landet nu skulle bli 

självständigt. Själv hade jag en bild av att staten bl.a. 

skulle ha ett mycket starkt militärförsvar. Jag hade ju 

med egna ögon sett att många soldater vaktade våra 

gränser. Vad skulle nu hända om dessa soldater försvann, 

hur skulle vårt land då kunna försvara sig? Det 

kunde jag inte förstå, vi behövde ju våra gränsvakter, 

ja det var min bild av världen. Senare har jag fått kunskap 

om att samhällen och stater kan se olika ut. 

Vi kände oss ändå lyckliga över att få tillhöra världens 

bästa stat. Denna känsla var helt naturlig, mina 

föräldrar var "vanliga" människor, födda under Sovjettiden. 

De hade inget att jämföra med, det pratades 

heller inte mycket om andra staters system. Sovjets 

ideologiska propaganda fungerade väldigt effektivt. 

Man räknade med att det behövdes 2-3 generationer 

innan alla var indoktrinerade i Sovjets ideologi. Det 

fanns dom som mindes och hade erfarenheter från 

Estlands förra frihetstid. Flera reformer som då gjordes 

var kanske väl förhastade. Då liksom nu skulle 

man frigöra sig från allt sovjetiskt så fort som möjligt. 

Man kan fråga sig nu också varför man hade så bråttom, 

bl.a. med avvecklingen av kolchoserna som ju 

trots allt var de enda existerande företagen och som 

sysselsatte de flesta. Nu slogs organisationen sönder 

och folk blev arbetslösa. Många blev missnöjda medan 

andra passade på att skaffa sig rikedomar under 

kolchosernas avvecklingsår. En icke ovanlig företeelse 

på Estlands landsbygd. 

I gymnasiet läste vi om andra länder och andra 

statsskick. Som gymnasist tog man inte allt på fullt 

allvar. Först under min universitetstid blev jag medveten 

om andra förekommande alternativ, och att människor 

i stor utsträckning vill välja och delta i utformningen 

av sitt eget samhälle och land. Under mina 

tidigare grundskoleår visste jag inte så mycket om 

Sverige. Några kamrater hade haft möjlighet att besöka 

släktingar i Sverige och de kom hem med alla möjliga 

saker som inte fanns att köpa i Estland. Vår sovjetiska 

propaganda gav en negativ bild av Sverige. Vi 

fick bl.a. höra att människor svalt och att det rådde 

stor arbetslöshet. Under 1980-talet fick vi möjligheter 

att se utländska filmer. Där kunde vi se stora varuhus 

med hur mycket varor som helst. Inte kunde vi då tro 

att i dessa länder fanns en utbredd fattigdom. 

3 

Rev A 2006-11-08 

I Sutlep fanns en militärbutik där också privatpersoner 

fick handla. Vi kom ganska bra överens med de 

ryska militärerna. Jag och en kamrat ville gärna skaffa 

oss kamouflageuniformer. Ryktesvis hade vi hört att 

några flaskor vodka skulle vara ett bra betalningsmedel. 

Vi införskaffade några flaskor och uppsökte affären 

Oturligt nog kom en högre officer och frågade ut 

oss, eftersom vi saknade legitimationshandlingar hotade 

han oss med fängelse. Men med ungdomlig iver 

hittade vi snart andra vägar och så småningom kunde 

vi köpa våra kamouflageuniformer och t.o.m. var sin 

bajonett.

Rev A 2006-11-08 

Alfred Adelman, "Den siste mohikanen" i Rickul 

Ingegerd Lindström 

Alfred Adelman, eller som någon döpte honom till för några år sedan, "Den siste mohikanen", är en av de få nu 

levande estlandssvenskarna i Rickul som överlevde och kom tillbaka från kriget. Han blev kvar i Estland under 

hela ockupationen och lever idag sitt liv i Höbring på gården Oamusa. 

Alfred föddes den 30 december 1914 på gården Matsas 

i Rosta by, och fyller alltså snart 90 år. Han var 

nummer tre av 10 syskon. De var fem bröder och fem 

systrar. Egentligen var de 12 syskon, men två dog i 

tidig ålder. Fadern var jordbrukare. 

När ryssarna tog över Estland 1940 var Alfred 26 

år och i farozonen för att bli mobiliserad. 1941 bestämde 

ryssarna att alla hästar skulle mobiliseras och 

de beställde fram alla hästar i området för att de skulle 

skickas ut till kriget. Många rickulbor struntade i att 

lämna in sina hästar, eftersom det var mitt i vårsådden, 

men en del vågade inte trotsa ordern och en del 

tvingades till det. Därför var det också nödvändigt att 

man fick några män som transporterade hästarna till 

Ryssland, som var slutdestinationen för dem. Hästarna 

behövdes i kriget. Då blev det så att Alfred tvångsmobiliserades 

och den 22 juni 1941 fick han rycka in i 

den ryska armén som hästskötare. Han följde med 

hästarna runt i Estland och till sist lämnade han dem 

på stationen i Kerro, nära den lettiska gränsen, varifrån 

de skulle transporteras till Ryssland. När Alfred 

kom tillbaka till Hapsal fanns det fler hästar där som 

skulle transporteras vidare. Med ett löfte om att slippa 

delta ytterligare i kriget antog Alfred utmaningen att 

åter följa med hästarna på tåget till nya krigsskådeplatser. 

På dessa resor hade han sällskap av en annan 

estlandssvensk, Andreas Brunberg från Milbackgården 

i Roslep. När de avlämnat hästarna reste de tillbaka 

till Tallinn. Där fick de höra att tyskarna hade 

sprängt bron över till Ryssland vid Narva och de beslöt 

sig för att åka dit för att se om det var sant. Flera 

andra ester och estlandssvenskar, som de fick kontakt 

med, varnade dem för att resa tillbaka mot Narva. 

Alfred Adelman våren 2004. 

Foto: Ingegerd Lindström 

4 

Deras ungdomliga nyfikenhet och kanske dumdristighet 

fick dem att bortse från alla varningar och de 

medverkade vid en ny transport av hästar som skulle 

in i Ryssland. När de väl kom till Narva fick de se att 

bron inte alls var sprängd. De blev tvungna att fortsätta 

över den och in i Ryssland med sina hästar. Det 

tyska flyget började bomba tåget från luften och flera 

av hästarna dog. Alfred och hans kamrat kopplade av 

sista vagnen på tåget, där de flesta hästarna som dött 

varit, och åkte sedan vidare. 

Efter att ha avlämnat hästarna vid en ny station 

trodde Alfred att de skulle få åka hem igen så som de 

var lovade. Men detta löfte var lika tomt som deras 

magar. De blev, tillsammans med många ester, mobiliserade 

i den ryska armén. Under den första tiden fick 

de göra militära övningar och drillades för krig. Kriget 

pågick för fullt och tyskarna fanns redan i Ryssland. 

Efter ett tag deserterade nästan hela den estniska hären 

och gick över till tyskarna. Efter detta litade inte ryssarna 

på de få kvarvarande i den estniska bataljonen, 

där bland annat Alfred och Andreas ingick. Detta 

gjorde att de skickades till en arbetsbataljon. Som 

första projekt fick de bygga ett flygfält. Nästa anhalt 

blev Dinafloden, som rinner ut i Vita havet, där de 

fick bygga broar och en hamnkanal. Efter detta blev 

de skickade vidare till Archangelsk. Under resan dit 

dog Andreas Brunberg av svält, eller rättare sagt av de 

följdsjukdomar som kom av svälten. Med den mathållning 

man hade var det kanske mer överraskande 

att många trots allt klarade sig. 

I Archangelsk blev de också satta att arbeta. Detta 

skedde på vintern 1942. Det var kallt ute, en morgon 

var det minus 52 grader. När Alfred berättar om den 

tiden blir han alldeles tårögd och har svårt att hålla 

rösten stadig. Jag anar att förhållandena var så svåra 

att det än idag är svårt för honom att tänka på det. Han 

fortsätter med att berätta att de ibland fick gå nattskift 

också, men ofta stod de då vid elden för att kunna 

hålla sig varma. Det gick inte att göra något arbete i 

den kylan. Det var också ont om mat, de fick sig tilldelat 

cirka 400 gram bröd per dag. Brödet smakade 

just inget och inte heller mättade det. De var uthungrade 

och trötta och kylan krävde mycket energi som 

de inte hade. En gång om dagen fick de en soppa, 

mjölsoppa, som egentligen bara var varmt vatten med 

lite mjöl i. Inget för en hårt arbetade man i den kylan. 

Riktig tobak fanns naturligtvis inte att få tag i och 

man använde tobaksplantans skaft för att mala ner och

ulla in i blad och röka. Man kallade dessa cigaretter 

för "mahorka". 

"De smakade inget vidare", säger Alfred med en 

rysning. "Den riktiga tobaken tog höjdarna själva, vi 

fick hålla till godo med mahorkan." 

Under tiden i Archangelsk bodde de trots allt i hus 

som kunde värmas upp något så när. En del av mannarna 

som inte var arbetsföra, eller inte hade några 

egna skor att sätta på sig, fick vara hemma på dagarna 

och elda och hålla huset varmt. Under den här tiden 

var det många som fick tyfus men Alfred klarade sig 

från det. 

Efter att ha varit i Archangelsk väntade ett rent 

helvete på den estniska bataljonen, slaget vid Velikije 

Luki. 

När jag frågar Alfred om hans värsta minne från 

kriget säger han utan att tveka: 

"Slaget vid Velikije Luki. Det var hemskt, många 

män dog där och själv blev jag skadad av en kula i 

benet". 

Han hamnade på sjukhus och trots att sjukhuset var 

civilt var det överfullt av sårade från kriget. Efter 

sjukhustiden blev han skickad till Sibirien ett tag för 

rehabilitering innan han åter skickades tillbaka till 

kriget i Velikije Luki. 

Han berättar några minnen därifrån: 

"En dag var jag och en soldat till beordrade att 

närma oss ett hus. Vi hade fått order om att när vi 

närmade oss hus med folk i skulle vi ropa – 'vän eller 

fiende, är ni vårt folk?' Så gjorde vi också denna gång. 

Min medsoldat stack upp huvudet i fönstret och ropade 

– 'vän eller fiende' – och då small det. Jag stod 

tryckt mot väggen och såg hans huvud sprängas i bitar 

och jag rusade runt hörnet för att gömma mig. Då 

sprang jag rakt på en tysk som satt gömd i en cementring. 

Han siktade på mig med sitt gevär men jag hann 

först. Han försvann ner i ringen." 

Här kommer tårarna igen och jag vill inte pressa 

honom mer. Efter en stunds eftertanke berättar han ett 

annat minne från Velikije Luki. 

"En gång blev jag injagad i ett hus där det visade 

sig att hela övervåningen var full av tyskar. Det brann 

i mellanväggarna i huset och där var tyskarna på ena 

sidan och branden på den andra. Inga bra alternativ att 

välja mellan. En soldat försökte ta sig rakt genom 

väggen men blev skjuten i armen. Då kom tyskarna 

ner från övervåningen och det visade sig att de inte 

hade någon ammunition kvar utan de hotade oss med 

bajonetter. Många sårades av dessa bajonetter men jag 

klarade mig." 

Här småskrattar Alfred och ruskar på huvudet. 

"Det var ju dumt att springa omkring med dessa 

bajonetter, men krig är ju dumt!" 

Det var många hårda strider i Velikije Luki. Det 

var flera estlandssvenskar med i slaget och merparten 

av dem dog där. Som tack för att han deltagit i slaget 

5 

Rev A 2006-11-08 

fick Alfred en medalj av ryssarna, vilket alla som 

sårats där fick. 

1943 mobiliserades de estniska bataljonerna som 

fanns kvar i Ryssland. Det var två bataljoner och den 

ena kom till Kamarslov och den andra, som Alfred var 

i, kom till en annan plats i Ryssland, vilken han inte 

idag kan komma ihåg namnet på. Senare under 1944 

kom de tillbaka till Estland. Alfred hamnade på Ösel. 

Under slaget på Ösel var Alfred i Kurresaar. Från 

Kurresaar blev han kallad ut till ett ställe där man tog 

emot mat från fastlandet och delade ut den till de stridande 

soldaterna. Där fick han gå vakt och arbeta i 

ladorna med att lasta av den mat som kom och även 

hämta mat. När slaget om Ösel var över hamnade 

Alfred först i Tallinn men blev snart skickad till Kurland. 

Där deltog han i nya strider men klarade sig 

även denna gång utan att skadas. I Kurland var det 

hårda strider, men även här avgick ryssarna med segern 

och tyskarna gav sig i maj 1944. 

På hösten 1944 slutade kriget i Estland. Ryssarna 

hade segrat och Alfred och hans bataljon fick gå till 

fots från Kurland till Klooga, en sträcka på cirka 100 

kilometer. Där fick de stanna till december 1944 och 

den 28 december, två dagar före sin trettionde födelsedag, 

blev Alfred fri att åka hem igen. Han fick åka 

tåg från Klooga till Hapsal och därifrån tog han sig 

hem till sitt barndomshem i Rosta. När han kom hem 

fanns det nästan inga estlandssvenskar kvar i byarna i 

Rickul. Alla hade flytt utom Sven Tennisberg och 

Alfred med hustru Leida och dottern Hilma.

dennes syster och faster. Alfred hade hört rykten när 

han var på Ösel om att estlandssvenskarna hade fått 

resa till Sverige och att en del hade flytt, så det kom 

inte helt som en överraskning. Men han visste inte 

vart hans syskon hade tagit vägen, han hade inga 

adresser eller någon möjlighet att kontakta dem. Inte 

förrän i slutet av 1960-talet kunde syskonen komma 

över till Estland för att träffa Alfred. De fick inte tillåtelse 

att resa ut till Rickul men Alfred fick resa in till 

Tallinn där de kunde träffas. 

Nu bodde rysk-estniska familjer i nästan alla hus 

där det tidigare bott estlandssvenskar. Även i Alfreds 

barndomshem bodde en rysk-estnisk familj men de 

flyttade till Norrby när Alfred återvände. Där bodde 

han ensam i en vinter med två kor och fem får. Djuren 

hade han fått tillbaka när han kom hem. På våren sökte 

han efter hö till djuren och träffade då en familj 

som bodde i Söderby. Familjen hade hö och dessutom 

en dotter, Leida, och för att göra en lång historia kort 

fick Alfred både hö och en fru. 

Alfred och Leida flyttade in i den tomma granngården 

Järve, där familjen Granback bott. Där bodde 

de en tid. De fick sin dotter Hilma där. När kolchoserna 

bildades vägrade Alfred att arbeta där och fick 

istället arbete på vägen. 

I trakten fanns en skogvaktare som blev straffad 

och fråntagen sitt arbete för att han inte kraftfullt nog 

ingripit när det kom fram att skogsbröderna gömt sig i 

den skog som han var satt att vakta. Han fick också 

bära skulden för att en rysk indrivare blev mördad i 

"hans" skog av tre vallpojkar. När skogvaktaren fick 

sluta fick Alfred hans tjänst. I 27 år var han skogvaktare 

och familjen bodde då i skogvaktarbostaden i 

Stenkull. 

Tiden under sovjetunionens styre var en hård tid. 

Gränserna var stängda och man fick inte röra sig fritt i 

Alfred som skogvaktare. 

6 

Rev A 2006-11-08 

området. Det var inte tillåtet att gå ner till stranden 

och man var alltid tvungen att bära sitt pass med sig. 

Utan pass vid en kontroll blev man intagen för förhör. 

En gång när dottern kontrollerades när hon kom hem 

från skolan visade det sig att hennes pass gått ut och 

hon fick då betala böter för detta. Under Stalins tid var 

det hård kontroll men efter hans död luckrades det upp 

mer och mer. 

Alfreds hus på Oamusa i Höbring. 

Alfred och Leida skildes 1967 och Alfred flyttade 

till huset i Höbring där han bor än idag. Han drabbades 

av en hjärnblödning 1962 men fortsatte ändå att 

arbeta ända fram till pensionen. Idag har Alfred svårt 

att röra sig. För det mesta ligger han i sängen och tittar 

på TV eller lyssnar på radion. Även om kroppen är 

trött och sliten efter ett hårt liv är intellektet klart och 

hans humor finns kvar trots allt han har gått igenom. 

Med glimten i ögat svarar han på min fråga om det är 

bättre idag än under den sovjetiska tiden. 

"Det var bättre förr. Då fick jag gå före i köerna 

och pensionen räckte till mycket mer än idag. Jag var 

ju veteran från kriget. Och vodkan kostade bara fyra 

och tjugofem!" 

Men tänk, jag tror inte alls på honom när han säger 

detta. För bakom orden finns en glimt i ögat som säger 

att han driver med mig. Alfred Adelman njuter av 

att återigen få träffa återvändande estlandssvenskar 

och få höra svenska talas igen. Sitt eget svenska språk 

har han vårdat och bevarat under hela denna tid genom 

att illegalt lyssna på svenska sändningar på radion. 

Han är en man med många rävar bakom öronen 

och jag är mycket glad över att jag har fått möjlighet 

att lära känna honom under de senaste 12 åren.

Armilde Tammiste, född Holtsmann 1930, är bosatt på 

Hinusgården i Sutlep. 

Sammandrag av bandad intervju den 1 september 

2000. Intervjuare och översättare från estniska: Harry 

Seffers. 

Jag är född 1930 i Derhamn. 1943 flyttade vi till Söderby 

till svenskarnas hus (Siimase), de skulle åka till 

Sverige. Mor hade också fått åka till Sverige, hon 

hade fått tillstånd, men hon gav det visst till någon 

annan. Hon ville inte åka för vi hade fått ett vackert 

och stort hus i Söderby, vi hade ett eget hem nu. I 

Derhamn hade vi hyrd bostad. Min syster var dock 

fast besluten att fly tillsammans med mostern och 

kusinen. Hon talade inte om att hon tänkte fly. En 

kväll när hon gick ut märkte jag att hennes kläder inte 

var kvar i klädskåpet. På morgonen kom en tysk soldat 

och meddelade att hon var arresterad och att vi 

skulle lämna mat till henne. Hon fördes tillsammans 

med några andra arresterade till Hapsal för förhör, 

men de släpptes snart utan påföljd. 

Båtlaget hade den natten dragit båten till stranden 

och skulle sjösätta den. Det rasslande ljudet när de 

körde på strandgruset väckte tyskarnas uppmärksamhet 

och de flyende blev upptäckta. Karlarna sprang 

snabbt åt olika håll, men kvinnorna var för långsamma 

och försökte gömma sig bakom stenar. De togs fast 

ganska lätt. 

När kolchosen bildades 1949 var vi tvungna att 

flytta från Söderby för att gården var mitt i kolchosägorna. 

Vi var inte medlemmar i kolchosen, för far 

ville inte, jag vet inte varför. Vi flyttade till mors föräldrahem 

i Kervit (Kiiritse). Huset var tomt där sedan 

morbrors hustru Hilda Kõrvemaa och hennes två små 

barn deporterades till Ryssland 1949. Morbror och 

hans äldste son hade arresterats redan tidigare. Morbror 

hade varit i hemvärnet under den tyska tiden. 

1950 arresterades min far. De kom på natten och far 

fördes bort. Han hade sluppit undan när de andra 

hemvärnsmännen arresterades för att han protesterade 

att han inte hade varit i hemvärnet. Men ändå var det 

så att han hade varit medlem där. Några missgärningar 

hade de inte gjort men det fanns väl angivare och baktalare 

i trakten. Han fördes till något fångläger i Ryssland, 

vi hörde aldrig av honom mera. Vi vet inte ens 

var han dog. 

Efter fars arrestering ville mor bli medlem i kolchosen 

men de fick hon inte, de ville inte ha ensamstående. 

Min äldre syster arbetade då vid skogsförvaltningen. 

Vid den tiden hade mor kunnat lämna 

hästen och kon till kolchosen. Den statliga tvångsleveransen, 

normen, och jordbruksskatten hade höjds 

enormt, vi kunde inte betala och så togs hästen och 

Armilde Tammiste 

7 

Rev A 2006-11-08 

Armilde Tammiste 

kon i beslag. Senare togs mor emellertid emot i kolchosen. 

1952 började jag arbeta som maskinist i mejeriet 

här i Sutlep. Det var ett gammalt mejeri. Jag fick bo i 

ett litet rum på andra våningen i samma hus. Lönen 

var liten men i reda pengar, 260 rubel i månaden. Sedan, 

1957, var jag herde vid kolchosen i Gambyn. Där 

var jag ett par somrar. Kolchosordföranden här i Sutlep 

sökte mjölkerskor. Jag nappade och flyttade hit, 

arbetspasset började visserligen klockan 3 på natten, 

men vi mjölkerskor fick bra betalt. Här arbetade jag 

26 år. Mjölken transporterades till Kirimäe mejeriet i 

Taibel (Taebla). Mejeriet hade rätt stor produktion av 

smör, grädde och pastöriserat mjölk. 

Pensionsåldern för kvinnor började vid 55 års ålder. 

Medeltalet av de sista fem årens lön var pensionsgrundande 

på den tiden. Lönen hade maximigräns. 

Jag fick mycket bra pension under den ryska 

tiden, en av de högsta mig veterligt. Förresten, jag var 

även brigadör en tid. Det var skrivjobb, jag skulle 

fylla i olika papper och formulär. Vid min pensionering 

hade vi två kor, trädgårdslandet var 0,6 ha. Vi 

odlade huvudsakligen potatis. De sista åren under 

kolchostiden kunde vi ordna allt vårt arbete med hjälp 

av kolchosens maskiner. Det var inga bekymmer med 

höet, med kolchosens maskiner ordnades slåttern och 

höbärgningen. Vi fick ju betala för det, inte till kolchosen 

utan till maskinföraren. För arbete tog man rätt 

bra betalt då. 

Nu under den estniska regeringen räknas pensionen 

efter antalet arbetsår. Jag har bara 34 år, det är ju inte 

mycket, så nu har jag ganska liten pension. När min 

man dog för två år sedan sålde jag kon och på åkern 

har jag endast 14 fåror potatis.

Artur Tootsi, född 1937, är bosatt på Hermasgården i 

Gambyn. 

Sammandrag av bandad intervju i september 1999. 

Intervjuare och översättare från estniska: Harry Seffers. 

Mina förfäder utvandrade från Estland omkring 1880 

till Ryssland för att få jord och bli nybyggare. Familjen 

var stor och det var ont om jord i Estland. Jag är 

född 1937 i Ryssland på andra sidan Peipussjön i 

Pskovs oblast i Ljada (på ryska Ljadõ) rajoon. Som 

centralort finns där en liten stad med samma namn. 

Vår by hette Savicha. Mor har berättat att även där 

bildades en kolchos, den hette "Gnistan". Byn var helt 

estnisk, vi hade estnisk skola och kyrka. Ryska byar 

fanns ca 3 km längre bort. Därifrån kom ryssar till 

dagsverksarbete i vår by. De var trevliga människor. 

Vi tog emot dem som gäster och bjöd på te. Det var 

många estländare som hade invandrat till dessa trakter, 

jag har hört att de var runt 20 000. Min mor var 

född i Ryssland. Det var mina far- och morföräldrar 

som utvandrade från Tartu trakten i Estland. 

När tyska trupper drogs tillbaka från Leningradfronten, 

lastades vi på tåget. Några säger att vi åkte 

frivilligt. Vilka planer tyskarna hade, vet jag inte. Vi 

var krigsflyktingar, våra gårdar och allt vårt bohag 

blev kvar där. Min far hade tidigare inkallats till Röda 

armén. Jag har inte sett honom sedan dess, han stupade 

troligen vid Leningrad. Vi kördes med tåg till Hapsal 

och inkvarterades i Uuemõisa (Nyhov). Vi var där 

som om vi varit i slavläger. Jag minns att vi sov på 

golvet i tre nätter. Lokala bönder kom dit för att söka 

sig arbetskraft. Vi hade fått ta med oss en häst och en 

ko - så mycket var det ändå möjligt att ta med vid 

evakueringen. En lantbrukare från Võnnu herrgård 

kom dit och tog hand om oss. Denna vinter var vi hos 

honom, men på våren 1944 kom vi hit. Det gick rykten 

om att i Nuckö fanns det tomma hus. Jag vet inte 

riktigt hur allt detta hände, jag var ju bara en liten 

pojke då. Här på Hermasgården bodde vid den tiden 

familjen Thomsson, Voldemar Thomsson var husbonde 

här. Han är död nu, men hans bror Gottfrid i Sverige 

lever nog fortfarande. Min farbror hade kommit hit 

före oss. Det var han som hämtade hit vår mor. Här på 

gården hade de ingen häst, men vi hade ju en. 

Så började vi livet här. En del svenskar hade redan 

åkt till Sverige. Här byggdes det båtar i varje bod. 

Senare hörde vi att man hade kört båtarna under natten 

till stranden och så åkte de till Sverige. Här fanns 

en familj, frun var estlandssvensk, men maken var est. 

Han var en riktig jorden runtfarare, han hade rest jorden 

runt två gånger. 

Husets tak var dåligt och det regnade in. Taket var 

täckt av rätt tunna spån. Jag började skolgången här. 

Artur Tootsi 

8 

Rev A 2006-11-08 

1947 började man bilda kolchoser, precis som det 

ryska sättet är, djuren buntas ihop. Levnadsstandarden 

under den estniska tiden var på samma nivå som i 

Finland. Men ni vet ju själv vad dessa 50 år här betytt 

i vår utveckling - det fanns ingen utveckling alls. I 

början av kolchostiden räknade man ut för varje arbetare 

s.k. normdagar, som skulle uppfyllas. För varje 

uppfylld normdag fick man säd som arbetslön, pengar 

fick man inte. "Lönen" fick man ut på hösten eller på 

slutet av året. Senare blev livet bättre. I Estland fanns 

ändå duktiga män, och om rätt man stod i spetsen för 

verksamheten så kunde även kolchoslivet bli bättre, 

och så var det på några ställen. Men här avtynade det. 

Mot slutet av kolchostiden fick man dock lön i reda 

pengar, men lönen var låg. Då var människorna här 

redan gamla och orkade inte åstadkomma så mycket. 

Hur många invånare det fanns här, vet jag inte, men 

jag vet att byn bestod av 23 hus. Alla åkte ju iväg 

härifrån, endast den där jorden runtfararen, familjen 

Mittal, blev kvar. Han sa att han går ingenstans mera, 

men hans äldsta son åkte till Sverige. Den yngsta blev 

kvar, vi var grannpojkar och arbetskamrater. Han dog 

vid 40 års ålder. (H.S. anmärkn.: kvar blev August, 

Lovisa och Kalev Mittal). 

Tyskarna förde ju tåglaster med flickor från estniska 

familjer till Tyskland som billig arbetskraft. En av 

dem, Elisabet Arp, bor här i Gambyn. Även min faster 

var tjänsteflicka i Tyskland. Tyskarna är ändå så hederliga 

att de för närvarande betalar kompensation till 

dåtida tvångsarbetare. Men vi som kom från Ryssland, 

för våra gårdar och ägodelar som blev kvar där kan vi 

inte kräva någonting av Ryssland. 

Två ryska militärer blev kvar här, de gifte sig med 

Artur Tootsi

yflickor och bosatte sig här efter kriget. En av dem är 

ännu kvar i livet. Vi småpojkar spelade boll med soldaterna, 

vanligen volleyboll, men rätt mycket även 

fotboll. Några övergrepp eller sådant förekom inte. 

Det var ingen fara, de var vanliga människor. Jag har 

inte heller hört att det fanns fulla eller bråkiga militärer 

här. 

I början levde vi av vårt eget jordbruk, någon lön 

av kolchosen fick vi ju inte. Livet var eländigt. Ungdomarna 

åkte till stan för att gå i skolan och skaffa ett 

yrke. Varenda en av ungdomarna försvann, de medelålders 

blev kvar. Byn var nästan tom, alla ville ju 

lämna kolchoslivet. Byrådet ville naturligtvis inte att 

arbetskraften försvann. Bestämmelserna var dock 

sådana att man inte kunde förhindra skolgången eller 

yrkesutbildning. Flera flickor sökte till lärarutbildning 

i Hapsal. Min mor ville att jag skulle fortsätta skolgången 

i Hapsals mellanskola, men vi hade inte pengar 

att betala för uppehället, bo kunde man på internat. 

Jag började istället i järnvägsskolan i Tallinn, där stod 

skolan både för mat och logi. Vi bodde som militärer i 

en kasern. I mitt rum var vi tre pojkar, men i några 

rum bodde det ibland 10 killar. Ordningsreglerna var 

som i det militära, varje morgon hade vi uppställning 

på led och i kolonn marscherade vi till matsalen. 

Jag gick fyra år i skolan här i Rickul. 1952 gick jag 

ut den 7:e klassen. Sedan var jag hemma ett år. På 

hösten 1953 började jag i järnvägsskolan, som avslutades 

1954. I Tallinn arbetade jag sedan 38 år som 

metallarbetare, bl.a. som svetsare och låssmed. 1991 

kom jag tillbaka hit. Under den ryska tiden var här 

gränszon, man fick inte resa in här utan tillstånd. En 

gång 1955 åkte jag tillsammans med några kamrater 

hit för att besöka föräldrarna. Vi hade inte skaffat 

tillstånd, på återvägen åkte vi fast vid kontroll. Jag 

fick varning av domstolen, men mina kamrater fick 

böter, 25 rubel var. En av dem vägrade att betala, han 

blev stämd. Inför domstolen förklarade han orättvisan 

i att några fick penningböter men en fick bara anmärkning. 

Domstolen beslutade då att avskriva böterna, 

men alla fick enhetligt anmärkning i domslutsprotokollet. 

9 

Rev A 2006-11-08

Astrid Mitman, Harry Kuinberg och Leida Kuinberg 

Astrid Mitman (AM), född 1935, Harry Kuinberg 

(HK), född 1948, och Leida Kuinberg (LK), född 

1921. 

Intervjun genomfördes under september 1999. 

Intervjuare: Erling Lemberg, Lennart Strömkvist och 

Alrik Boman. 

De rysslandsester som kom till vår kommun var ursprungligen 

ester, vilkas föräldrar frivilligt utvandrat 

från Võrumaa i Estland till Ryssland. I Ryssland bodde 

de flesta i en ort som heter Oudova eller Pljussa. 

Det kom också några ester från Narva samt några 

ingermanländare. Några kom även från Strugi, Luuga, 

Vaivara och Sinimäed. 

LK: Min far kom från Rootsiküla i Oru kommun. Han 

talade endast estniska. 

Mest var det kvinnor och barn. De som kom från 

Ryssland evakuerades av tyska soldater tillbaka till 

Estland och vidare till våra byar och gårdar. Det var 

människor som var vana att leva och arbeta i kolchoser. 

De hade få tillhörigheter med sig. 

En del av dessa "nyinflyttade" var arbetsamma och 

duktiga, men många var som nomader. De flyttade in i 

en gård, söp och festade, tog eldningsved från befintliga 

hus, brände på så vis upp hus efter hus för att 

sedan flytta till ett annat obebott hus. Kulturen var 

annorlunda än vår. Många var aggressiva, själva fick 

vi inte tala svenska, inte öppet i alla fall, då blev vi 

hånade. 

Barnen gick i Pasklep, Birkas eller i Bysholms skolor. 

AM: I Birkas togs alla viktiga beslut, men även i 

"Velshuse" i Rickul togs beslut. De var estniska 

kommunistpartimedlemmar som styrde och ställde. 

Skatt fick vi betala i form av mjölk, säd, kött, potatis; 

allt efter fastställda normer. 

Kolchoser började införas 1948. Till en början 

skulle varje by ha en sådan. Efterhand slog man ihop 

Astrid Mitman och Leida Kuinberg 

10 

Rev A 2006-11-08 

dessa kolchoser till större enheter. Uppgifter om detta 

finns i Birkas. Allt skulle samlas till kolchosen. En ko 

och en gris fick man behålla. Bete och hö fick var och 

en försöka skaffa - ibland från dikeskanter och från 

jordbitar som kolchosen inte ville bruka. Detta var 

under de första åren väldigt strängt övervakat. En viss 

korruption förekom - kände man kolchosföreståndaren 

kunde man få vissa förmåner, t.ex. lite mer mark för 

eget bruk. 

Det var speciella byggföretag som på order/ritningar 

från Moskva byggde kolchoserna. 

Från början kändes det svårt att börja arbeta i kolchosen. 

Att gå med i kolchosorganisationen sades vara 

frivilligt, men i praktiken var man mer eller mindre 

tvungen. Om du inte gick med belastades du med 

extra höga skatter och andra pålagor. Till slut var du 

så illa tvungen att bli kolchosmedlem. De "rika" bönderna 

var de som protesterade mest, men det hjälpte 

föga - hot om deportering till Sibirien gjorde att så 

gott som alla till sist skrev på en så kallad Avaldus 

(ansökan). 

De första åren betalades arbetet på kolchosen enbart 

som naturaförmåner, dvs. med säd, potatis etc. 

Arbetsdagen var indelad i normer. Lyckades man 

uppfylla sin dagsnorm fick man ersättning med 200 g 

säd och 20 kopek per dag. Man fick ha 0,6 ha som 

eget grönsaks- och potatisland. Ifall man inte hann 

färdigställa en dagsnorm fick man ta till ytterligare en 

dag, dock utan extra betalning. Dessa hårda villkor 

lindrades efter hand. Brigadör kallades mannen som 

delade ut och kontrollerade dessa normer. 

HK: Kolchosstyrelsen/ordföranden bestämde alla 

normer. Blev man sjuk utgick ingen ersättning. Arbetstiden 

varierade mellan olika arbetstagare. Normal 

arbetstid var 8 timmar per dag. Antalet närvarotimmar 

summerades vid årets slut. De utgjorde i sin tur underlag 

för beräkning av pensionsgrunden. Allt hemarbete 

Harry Kuinberg

fick ske på fritid. Sexdagars vecka tillämpades fram 

till 1967. Därefter blev lördagarna fria. För de flesta 

utgick ingen semester, endast specialister kunde beviljas 

sådan. 

Det fanns möjlighet att själv välja vilken kolchos 

som man ville arbeta åt. På somrarna var det brist på 

arbetskraft, då kom det folk från städerna och hjälpte 

till. Efter hand som åren gick mekaniserades en del 

arbeten, vi fick t. ex. skördetröskor och traktorer. 

Om kolchosen behövde en "expert", för t.ex. reparation 

av en maskin, kunde en sådan "inbjudas" och 

via beslut i Hapsal fick han resa utanför sin zon. Ett 

sorts visum kunde alla söka och på så vis kunna vistas 

i andra trakter än där bostaden var belägen. 

I Birkas fanns bio och det dansades ett par gånger i 

veckan. Barndop förekom inte! Gudstjänster förekom, 

mest äldre besökte dessa. Bönehuset i Rickul stängdes, 

men vilket år det var minns jag inte. Giftermål 

förekom, dock inte så populärt med kyrkvigsel, däremot 

gick det bra i Hapsal med borgerlig vigsel. Ordföranden 

i kommunen registrerade giftermålen. 

11 

Rev A 2006-11-08

Astrid Mitman och Harry Kuinberg 

Astrid Mitman , född 1935, boende på Nessagården 

och Harry Kuinberg, född 1948, boende på Knutorsgården 

i Enby. 



Seffers. 

Om Sovjetestlands maktorgan och förvaltningsstruktur 

Det lägsta förvaltningsorganet var bysovjeten (külanõukogu), 

som lydde under rajoonens exekutivkommitté 

(rajooni täitevkomitee). I vårt fall var det 

Hapsals exekutivkommitté. Estland var uppdelat i 15 

s.k. landrajooner (maarajoonid). Dessa landrajooner 

var i sin tur underställda republikens ministerråd (ministrite 

nõukogu). (Eller högsta sovjet, jag vet inte 

exakt). Ministerrådet var republikens regering. Högsta 

sovjet (ülemnõukogu) var unionens högsta maktorgan, 

men bara nominellt, någon verklig makt hade de inte. 

Det var kommunistpartiets centralkommitté i Moskva 

som hade den verkliga makten. Partiet utarbetade 

planer, angav riktningar osv. och exekutivkommittéerna 

skulle utföra det som partiet bestämde. Företagen 

och regeringen hade ekonomisk makt. Jag vet inte 

riktigt vilken funktion sovjeterna hade, troligen var de 

till för en skenbar demokrati. Moskva kontrollerade 

att direktiven utfördes. 

Om perestrojka och glasnost. 

Perestrojka och glasnost märktes inte direkt på Nuckö. 

Under den ryska tidens slutskede gick det ganska smidigt 

ändå för att varje instans "slipade" Moskvas påbud 

och direktiv något. När det kom förordningar från 

Moskva till Tallinn så försökte esterna förmildra och 

modifiera dem något efter eget tycke. Och när de kom 

ned till lägre nivå så slipades påbudet även där till 

mera mänskliga dimensioner. Till slut när det nådde 

det verkställande organet, t.ex. bysovjeten, så försökte 

man modifiera det även där. Principen var att även om 

man var tvungen att äta upp benen, så skulle man behålla 

tänderna hela. 

Esterna överansträngde sig i allmänhet för att uppfylla 

Moskvas direktiv. Vi tog "den kommunistiska 

saken" för allvarligt. I Ryssland och i Kaukasien var 

man förhållandevis mer likgiltig för den. Det beror 

helt på personen som innehar ämbetet. Om centralkommitténs 

förstesekreterare var en rysksinnad person 

så utförde han exakt allt som han fick order om och 

jagade med piskan att underlydande instanser skulle 

utföra allt till punkt och pricka. Men om han var något 

så när mänsklig så lät han varje instans modifiera påbudet 

efter eget tycke. Lite kunde man alltid ordna 

och mjuka upp. Man kunde dock inte avvika alltför 

mycket. I början av sovjettiden hade vi tjänstemän 

med låg utbildning och intelligens, man letade ju fram 

12 

Rev A 2006-11-08 

personer med rätt, dvs. proletär, bakgrund. Senare när 

bildningsnivån ökade och den självständiga tankeförmågan 

utvecklades, fick vi människor på olika poster 

som inte rusade iväg för att fullfölja minsta påbud från 

Moskva.

Edgar Stahlman, född 1924 i Gutanäs, är bosatt på 

Mangusgården i Sutlep. 


2000. Intervjuare: Alrik Boman och Harry Seffers. 

Jag kom tillbaka till Nuckö 1946 från rysk krigsfångenskap. 

Då hade nästan alla estlandssvenskar flytt till 

Sverige. Det var flyktingar från olika håll som blev 

inkvarterade här i krigets slutskede. Dels var det estländare 

som hade evakuerats när fronten sviktade vid 

Narva. De var här en kortare tid. Rysslandsester och 

ryssar som flyttade in bodde här tills gårdarnas kvarlämnade 

förråd och föremål var förbrukade. När allt 

var uppsupet och gårdshusen behövde repareras, så 

flyttade de. De lät byggnaderna förfalla och när de 

behövde repareras så gav de sig iväg. Några enstaka 

blev kvar. Mangusgården, eller "Mangusa" som vi 

sade, var före kriget på över 60 ha. Delar av Mangusa 

blev efter den kommunistiska jordreformen en nybrukargård 

som brukades av en rysslandsest. Tvångsleveranser 

till staten klarades av utan svårigheter. Talet 

och skriverier om kolchoser blev alltmer intensivare 

utan att det hände något i praktiken. 

Deporteringarna 1949 satte skräck i folket. Man 

började bilda kolchoser på en gång. Man var rädd för 

framtiden, hur skulle det gå med alltihop? Om man 

inte gick med, då ökade de gårdens skatter så mycket 

att man inte klarade av dem. Det var en här, Pölmas 

Adam, som inte gick med i från början, men han fick 

betala så mycket skatt att han var tvungen att söka 

inträde ändå till slut. 

Kolchosmedlemmarna hade väl inte mycket att bestämma 

själva. Folket samlades till medlemsstämma 

(üldkoosolek), men det mesta var redan klart i förväg. 

Man var ju rädd för allt, så det blev inte så mycket 

sagt. Det var partiet som bestämde och partifolk var 

utsänt från Hapsal. I sådana frågor som berörde produktions- 

och arbetsfrågor bestämde kolchosens egen 

styrelse. Först var det ju varje by som hade sin egen 

kolchos. Efter hand slogs de ihop till allt större enheter 

som fick nya namn och ny styrelse. Partiets jordbruksavdelning 

i rajoonen styrde jordbruket. Därifrån 

kom påbud direkt till kolchosstyrelsen om sammanslagning. 

Kolchoserna fick sina produktionsplaner 

från rajoonens exekutivkommitté: hur mycket hö, 

spannmål osv. man skulle producera. Senare bildades 

vid exekutivkommittén en särskild avdelning för sådana 

frågor, lantbrukets produktionsförvaltning 

(põllumajanduse tootmisvalitsus). Därifrån kom alla 

möjliga planer som berörde lantbruket. Förutom planerna 

för utsäde utarbetades där även sådana saker 

som byggnadsplaner och låneplanering. Som förvaltningsorgan 

hade kolchosen en styrelse och medlemsstämma. 

Baserad på de uppifrån erhållna produktions- 

Edgar Stahlman 

13 

Rev A 2006-11-08 

siffrorna utarbetade kolchosen sin egen plan. Den 

godkändes på medlemsstämman, där man eventuellt 

diskuterade arbetssituationen, men stämman kunde 

just inte ändra på någonting, utan bekräftade andras 

beslut. Den som inte sysslade med planering visste 

knappast någonting om detta. 

Sedan var det bara att börja arbeta för att fylla planen. 

Från rajoonens exekutivkommitté hade varje 

kolchos fått en bok där alla arbeten var uppnormerade, 

dvs. arbetsslag och mängd per tidsenhet uttrycktes i 

termen "normdagar". Det som en arbetare hade utfört 

räknades med hjälp av tabeller i denna bok om till 

normdagar. Förmannen skulle förklara det hela och 

skriva arbetsrapport. T.ex. vid slåttern, man visste 

arealen och storleken på arbetsstyrkan. Enligt tabellerna 

för normdagar beräknades då arbetarens normdag. 

Den beräknades för varje arbetsdag. Vanligen 

kunde man uppfylla det som krävdes enligt tabellen 

för en hel normdag. I annat fall bokfördes en procentuellt 

minskad normdag. Normdagarna bokfördes i 

arbetarens arbetsbok. 

Överskottet som kolchosen hade kvar vid årets slut 

delades ut till kolchosarbetarna som arbetslön. Allt 

beräknades på grundval av vars och ens utförda normdagar. 

Under de första åren fick man omkring ett kilo 

spannmål för en normdag. Arbetslönen var mycket 

liten för jordbruksarbetare, något högre för dem som 

arbetade på farmer. Avlöningen kunde variera lite 

mellan olika kolchoser, men var dock i stort sett lika 

dålig. 

För att uppfylla produktionsplanen räknade man ut 

hur många normdagar det skulle behövas för detta. 

Om det var brist på arbetskraft kunde planen inte uppfyllas. 

Man hade ju kampanjdagar på lördagar och 

söndagar när det var bråttom. Normalt hade vi 8 tim- 

Edgar Stahlman

mars arbetsdag. Från företag i städerna sändes det ut 

folk för att hjälpa till t.ex. vid skördetiden. Metoden 

med normdagar haltade hela tiden innan man övergick 

till kontantlön 1959, då fick man lite ordning på det 

hela. Man kunde producera mera, kolchosen fick sina 

egna maskiner. Då användes inga normdagar eller 

tabeller mera. Dittills hade vi beställt maskinellt arbete 

från maskin- och traktorstationen i Taebla, som 

ligger ca 20 km härifrån. De utförde allt plöjningsarbete, 

för det betalade vi med jordbruksvaror. 

För eget hushåll var det tillåtet att ha ett halvt hektar 

trädgårdsland samt hålla en ko och ett ungdjur. 

Man kunde odla där vad man ville, men det var vanligt 

att man hade säd på halva arealen. Man sålde 

mjölk och på så sätt kunde man klara sig. Några övergav 

landsbygden och flyttade till stan, men där var 

livet lika torftigt. Pensionen infördes först 1965, innan 

dess fick man ingenting. Pensionsåldern började från 

55 års ålder för kvinnor och från 60 år för män. Pensionerna 

var små. De som blev pensionärer på 60talets 

slut kunde inte leva av sin pension, utan var 

mycket beroende av sitt eget "lantbruk". 

Bysovjeten var den lokala förvaltningsmyndigheten, 

motsvarande den tidigare kommunen med ordförande 

och sekreterare i ledningen. De samlade in skatter 

och avgifter och delade bl.a. ut understöd till stora 

familjer. Med lantbruk hade de nästan ingenting att 

göra. Ordföranden behövde inga speciella kvalifikationer 

på 50-talet. Han valdes genom omröstning, men 

det fanns bara en kandidat att rösta på. Det kunde 

hända att det var några motröster ibland. Det var mera 

ett sätt att följa sedvänjan eller påbudet att det skulle 

vara en omröstning. Det var samma sak med kolchosordföranden. 

Han rekryterades från trakten på den 

tiden, men senare kom det krav att han skulle ha någon 

sorts utbildning på lantbruksområdet. Universiteten 

var i gång, på 1960-talet kom utbildade agronomer 

och zootekniker. 1963 anställdes här ett gift par, båda 

hade utbildning från universitetet i Dorpat. Frun var 

agronom och mannen blev ordförande på kolchosen. 

Efter avslutade studier skulle de ju ha något slags 

arbete. Men alla hade inte organisationsförmåga för 

att utföra något. En 18-årig flicka som har slutat mellanskolan 

kan ju inte så mycket. Hon kanske har läst 

lite lantbrukslära, men hon har ju inte förmåga att göra 

sig gällande. Det var rätt många som var här en kort 

tid och försvann snart. Tiden var sådan att ungdomarna 

åkte till stan om de bara kunde. De gamla dog och 

nu är landsbygden nästan tom. Man kunde inte flytta 

helt utan vidare till staden, även om man hade hittat 

ett arbete, men till utbildning i skolor fick man åka. 

Man sökte vanligen till yrkesskolor, t.ex. byggnadsskolan 

i Tallinn. Man försökte också värva folk till 

torvmossar och brännskiffergruvor. Jordbruket stod 

inte högt i kurs då, liksom nu för tiden. Arbetskraften 

försvann. Efter militärtjänsten behövde pojkarna inte 

14 

Rev A 2006-11-08 

komma tillbaka till kolchosarbetet, de fick ta arbete 

var de ville. Så försvann arbetskraften undan för undan. 

Det byggdes nya ekonomibyggnader, stallar och 

ladugårdar, speciellt för mjölkkor, och det var mycket 

arbetsbesparande. På 1960-talet fick vi elektricitet, det 

var en stor lättnad. Dessa två faktorer sparade mycket 

arbetskraft. Det var en stor händelse när vi fick mjölkningsmaskiner. 

I början användes hästar överallt i 

jordbruket, men under 1960/70-talet var hästen redan 

sällsynt. Det blev bara några enstaka kvar, ibland var 

de nödvändiga. Jag hade vasstak på boningshuset. När 

taket skulle repareras måste jag skaffa vass. Med traktorn 

kunde man inte komma åt vassen och häst fanns 

inte att få låna. Det var inget annat att göra än att bygga 

taket av eternit. 

Det var vanligt att kolchosordföranden skulle vara 

medlem i kommunistpartiet. Det var svårt att hålla 

undan när de var i hälarna på en och pressade på att 

man skulle bli medlem. Det var ju också så på den 

tiden att ingenting tydde på att det kunde komma någonting 

annat här än vad vi hade. Det var ett underverk 

att Estland blev fritt, ingen kunde ju föreställa sig 

det. 

1992 upplöstes kolchosen. Det tog över ett års tid. 

Man skulle klara ut förutvarande markägare samt hur 

många djur och redskap var och en hade medfört vid 

kollektiviseringen. Allt detta värderades. Man fick 

välja om man ville ta tillbaka motsvarande eller ta ut 

värdet i pengar. En ko värderades till 500 kronor, hästar 

hade man inte, men en häst värderades som två 

kor. Maskiner värderades ganska lågt. Jag tog den 

stora ladugården här. Djur ville jag inte ha, höbärgningstiden 

var förbi redan och då skulle jag vara 

tvungen att köpa hö någonstans ifrån. Vid den tiden 

fick man 80 sent för mjölklitern. Det var inte mycket, 

men även det lilla var till stor hjälp. Människor på 

landsbygden hade mycket små inkomstmöjligheter. 

Om man hade 3-4 kor så fick man lite i alla fall. Senare 

steg priset i ett slag till 3 kroon för litern, men då 

skulle man själv betala transportkostnaden 40 sent per 

liter. Flera mejerier gick i konkurs och folk förlorade 

sina pengar. Maskiner fick vi ta på avbetalning, priserna 

var ganska låga. Somliga var i Finland och skaffade 

begagnade maskiner därifrån, traktorer, plogar 

och harvar. Jag är gammal och sjuk nu, så jag slutar 

med jordbruket för vår del. En enda ko har jag kvar 

och den vill jag sälja.

Fjodor Teral, född 1923, är bosatt på Graisasgården i 

Rosta. 



Seffers. 

Jag är född 1923 i Pskovs oblast bortom Peipussjön. I 

vår by bodde tre estniska familjer inklusive vår familj, 

dessutom en tysk och tre lettiska familjer. Tyskarna 

jagade ut oss när fronten kom närmare. Jag var deporterad 

till tvångsarbete i Tyskland vid den tiden. När 

kriget slutade började jag söka mig hemåt. Jag fick 

inte komma till min gamla hemort. Från den engelska 

eller amerikanska zonen kom jag så småningom till 

den ryska zonen. Ryssarna skrev listor och drev oss 

hit och dit. Jag togs till Röda armén. Hur det egentligen 

gick till minns jag inte. Det ryktades att vi skulle 

sändas till den japanska gränsen. I Röda armén var jag 

två år. Jag hade tidigare fått brev från familjen att de 

var på Nuckö. Vi var stor familj, mor och åtta barn. 

Far arkebuserades av ryssarna 1936. Några av mina 

syskon bor i Tallinn och en i Paide. Med evakueringen 

kom alla hit, men när det var minns jag inte. Efter 

demobiliseringen från Röda armén kom jag hit till 

mor på Nuckö. Jag tror att det var 1947. Vår familj 

bodde ett par kilometer härifrån på Prosta gård, om 

byn hette Höbring eller Ölbäck vet jag inte. Vi levde 

ganska bra där, vi hade trädgårdsland, egen häst och 

en ko. Så småningom fick vi ett par kor till. Det gick 

bra att odla en åkerlapp. Prosta hade ganska lite åkermark, 

men betes- och ängsmarkerna var tillräckliga. 

Vi fick lämna tvångsleveranser till staten, s.k. "normer", 

av mjölk. Av spannmål var "normen" liten, 

endast några kilo årligen. 

Vi ville inte bli medlemmar i kolchosen, 

detta ryska skräp kände jag till redan tidigare. 

Partier och kommittéer mindes jag från 

barndomen. Jag fick flera kallelser till kommunalhuset, 

de kom även hem på besök. Jag 

var skogvaktare då, jag kan väl inte ha två 

arbeten heller. Lönen var visserligen ganska 

dålig, men jag jobbade extra som skogsarbetare. 

Allt detta sade jag till dem och då lämnade 

de mig ifred. Tjänstemännen i kommunalhuset 

var ryssar, likaså "partorgen" 

(kommunistpartiets representant). Jag var 

skogvaktare några år, sedan blev jag befordrad 

till skogsmästare ("metsnik") vid skogsbruket 

i Märjamaa. 

Det var direktören där som kallade mig 

dit till den tjänsten. Senare bildades en 

skogsbruksenhet ("metskond") även i Rickul 

och då blev jag erbjuden motsvarande tjänst 

Fjodor Teral 

15 

Rev A 2006-11-08 

här. Lönen var just inget vidare, så jag arbetade även 

då extra som skogshuggare. Vår familj var stor, några 

av syskonen gick ännu i skolan. Det som vi fick från 

trädgården och jordbruket räckte bara för oss själva, vi 

hade inget att sälja. Skogsarbetare hade inga arbetsnormer 

för hur mycket som skulle avverkas. Jag fick 

betalt för det som jag åstadkom. Några skatter eller 

avgifter för att vi inte var med i kolchosen hade vi 

inte. Där gårdarna var större och rikare hade de sådana 

pålagor, t.ex. i södra Estland. 

Min svägerska deporterades 1949. Hon kom tillbaka 

och bor nu i Kasari. På Prosta gård bodde jag ca 10 

år. När jag gifte mig flyttade vi hit till Graisas. Min 

fru var född i Derskogen, flicknamnet var Aussaar, ett 

estnifierat namn. Hennes familj hade tidigare svenskt 

namn, men jag kommer inte ihåg det. 

Gränsbevakningstrupper fanns i Rickul. De höll 

sträng kontroll över folket här, man skulle alltid ha 

passet med sig och utan tillstånd fick man inte komma 

hit. Längs med stränderna hade de gjort en sandremsa, 

den fick man inte gå över. På bestämda ställen var det 

dock tillåtet att bada. Vid Spithamns udde byggde 

militären sina anläggningar. Om de ville ha mera 

mark så fick de visserligen ansöka om det, men man 

avstyckade den genast efter deras önskemål. Officerarna 

och deras familjer hade inga egna markbitar för 

odling. De hade goda löner, det fanns inga behov. Det 

kan ju hända att någon hade en liten rabatt på kaserngården. 

Vanliga soldater var ju värnpliktiga. Något 

umgänge med militären hade jag inte. Kontakterna 

gällde endast tjänsteärenden. De var ändå ett främmande 

folk, med våra egna kom vi bra överens. 

Efter pensioneringen arbetade jag ytterligare några 

år, i runt tal var jag skogstjänsteman i 40 år. 

Harry Seffers intervjuar Fjodor Teral

Ida Valner, född 1939, är bosatt i Hapsal. 

Sammandrag av intervjuer den 26 juni 2000. Intervjuare 

och översättare från estniska: Harry Seffers. 

Jag är född 1939 i Ryssland i Tšerehova by som ligger 

i Pskovs oblast i närheten av Velikije Luki. Även min 

far Aleksander Valner och min mor Niina (f. Põder) är 

födda i samma trakt. Farfar kom dit från Võrutrakten i 

Estland. Mors föräldrar är bördiga från Tallinn. I början 

av kriget inkallades far till Röda armén. Han togs 

till fånga av tyskarna och fördes som krigsfånge till 

Estland, där han fick arbeta på gårdar. På en gård i 

närheten av Risti blev han bekant med pigan på gården. 

Krigsfångar av estnisk härkomst släpptes fria. De 

gifte sig utan att far var lagligt skild från min mor. När 

man delade ut gårdar utan ägare eller brukare fick de 

gården Vainu (Simas Nibond) i Rickul by. 

Min mor, min yngre syster Leonora och jag bodde 

kvar på vår gård till 1943, då vi fick order av tyskarna 

att flytta till en annan estnisk by för att fronten närmade 

sig våra trakter. Det cirkulerade rykten att vi skall 

evakueras till Tyskland. Morfar och mormor bodde ca 

20 km därifrån. Mormor hade letat efter oss och när 

hon fick veta var vi var, så kom morfar och hämtade 

oss med häst och vagn till deras by, Avinchiche. Den 

låg mera isolerat och avsides i ett skogsområde. Där 

bodde vi till krigets slut. Den byn blev intakt, men 

byar runtom skövlades och brändes. Vårt eget hus 

användes till "krigsvägar". Det var nämnligen så att 

tyskarna använde stockar av timmerbyggnader till 

vägbeläggning på låglänta ställen för att komma fram 

med sina fordon. 

Efter kriget fick vi brev från far, men han nämnde 

ingenting om att han var omgift. Mor ville ta sig till 

Rickul. Hon saknade både pass och "propusk", dvs. 

skriftligt tillstånd. Hon började gå till fots, ibland 

kunde hon komma på något tåg och åka en bit tills 

kontrollanten körde henne av tåget. Men hon kom 

fram under 1945. Hon bor förresten här hos mig, hon 

är 82 år nu. När situationen hade stabiliserats något, 

och mor kom på fötter igen, hämtades vi och våra 

saker. En vanlig människa kunde inte åka fritt, endast 

militärer fick tillstånd. Mosterns man var i det militära 

och han tog oss till Nuckö. Vi fick bo på Markasgården 

i Sutlep. Jag började i skolan i Sutlep. Mor fick 

småningom arbete i Hapsal som städerska och budbärare 

vid exekutivkommittén. Bostad fick vi hos en 

ensam kvinna, Marfa, på Vabagatan. Mor var inte 

skild ännu. Far bodde kvar i Rickul. Han stämplades 

som kulak. Det var så att han hade ett litet förråd av 

utsäde som han även gav till grannarna. Det räckte 

dock inte till alla som ville ha. En som blev utan var 

en lokal kommunist. Han klagade hos lokala maktha- 

Ida Valner 

16 

Rev A 2006-11-08 

vare att far var en spekulant och därför fick far kulakbenämningen. 

På morgonen den 25 mars 1949 kom en man och 

en kvinna, båda civilklädda, till vår bostad och frågade 

efter far. Mor hade åkt till landet för att hämta potatis, 

bara min syster och jag var hemma. Jag visste att 

far var omgift och det var nästan allt jag visste om 

honom då. De hade sökt far i Rickul, men han var inte 

hemma där. De visste inte var de skulle leta, men de 

hade reda på att vi var hans döttrar. När de inte hittade 

far hos oss, befallde de mig att följa med dem. Marfa 

gav med mig ett knyte. Vad det innehöll, förutom 

smörgåsar och en limpa, minns jag inte. Vi gick till en 

familj som stod med väskor och knyten på en gata i 

närheten. Jag var 10 år då och fattade just ingenting 

vad det rörde sig om. Några grät, ingen brydde sig om 

mig. Jag grät också, i den hjälplösa situationen blev 

jag liksom förlamad. I efterhand tycker jag att jag 

kunde ju ha sprungit iväg, men jag var så uppskrämd 

och helt handlingsförlamad. 

Vi fördes med lastbil till järnvägsstationen i Hapsal 

och placerades i en godsvagn i ett tågsätt med många 

sådana vagnar. Jag minns att det var mycket förvirrat 

och nervöst där, folk satt på väskor, knyten och paket 

som var upptravade i vagnen. Ute var det trängsel och 

höga röster. Det hördes gråt. Jag grät ohejdat tills tårarna 

tog slut. Ingen frågade mig något, runtom var 

det främmande människor. Många var helt apatiska, 

några grät, var och en hade sitt eget elände och sin 

egen förtvivlan. De som inte hade mat med sig försökte 

organisera att någon skulle få gå och köpa bröd. En 

fick gå under uppsikt av en beväpnad soldat. Jag var 

Ida Valner

nog helt apatisk då, det fanns inga tårar att gråta mera. 

Jag förstod nog inte heller varför jag var där, inte heller 

varför alla de andra var där och vad som hände. 

När man fick gå ut för att kissa bakom vagnen, kunde 

jag ha flytt min väg, men jag var alltför oföretagsam 

och apatisk. På kvällen slumrade jag in på en hög av 

knyten. Där var jag i halvslummer tills jag blev hämtad 

av en man som hette Vään. Hans förnamn kommer 

jag inte ihåg. Men jag minns att brödlimpan blev helt 

orörd i mitt knyte. 

Mor fick på landet veta om deportationerna, men 

hon kunde ju inte ana att dottern hade gripits och var 

gisslan för att locka fram far. Hon kom hem till fots 

över isen tillsammans med några grannar. Vad mor 

upplevde sedan kan jag nog inte beskriva. Ordföranden 

i rajoonens exekutivkommitté, Vään, kände vår 

familj väl eftersom mor arbetade där. Mor sprang till 

honom och Vään kom till vår hjälp. Sent på kvällen 

lyckades Vään få mig ut ur vagnen. Mor och lillasystern 

väntade på mig i exekutivkommitténs lokaler. Vi 

hörde sedan att Vään hade räddat även andra. 

Far undslapp att bli bortförd. En vän till honom 

hade en bekant som var med när man diskuterade i 

exekutivkommittén vilka som skulle deporteras. Det 

var den lokala kommittén som satte ihop listorna under 

partifolkets ledning. På detta sätt fick far veta om 

den förestående deporteringen. Natten innan lastade 

de kon på en hyrd lastbil och åkte till hustruns förre 

husbonde i Risti. Därifrån hade de åkt vidare till Lelle 

i mellersta Estland till en präst som far kände. De 

bodde där flera veckor innan de registrerade sig som 

nyinflyttade. Far blev aldrig eftersökt sedan. De som 

fruktade eller visste om deportationen och flydde 

hemifrån klarade sig vanligen, de blev inte eftersökta 

senare. Far blev smed vid kolchosen i Lelle och levde 

där resten av sitt liv. 

Många balttyskar som hade emigrerat till Tyskland 

1940 och hittades eller uppspårades i Östtyskland, 

hämtades tillbaka hit till Estland 1947 eller 1948. En 

del av dem deporterades också eftersom de hade varit 

utomlands och sett världen. Deportationens grundorsak 

var annars att folk på landsbygden inte ville bilda 

kolchoser, motståndet skulle brytas. 

17 

Rev A 2006-11-08

Johannes Ahlberg, född 1924 på Joastegården i Haversved, 

är bosatt i Riisipere. 

Intervjun gjordes under 1999 och kompletterades 

under år 2000. Intervjuare: Alrik Boman och Lennart 

Strömkvist. 

Eftersom vi var en stor familj far, mor och sju syskon, 

var det svårt för våra föräldrar att försörja oss alla. 

Svårt var det också att hitta arbete som gav inkomster. 

Under året 1942 annonserades det i tidningarna efter 

arbetskraft till den tyska industrin. Kriget hade pågått 

några år och tyskarna behövde ersätta den arbetskraft 

som var mobiliserad. Vi var flera ungdomar som nappade 

på erbjudandet och flyttade till Tyskland. Det 

ursprungliga löftet från tyskarna var att vi måste stanna 

där i sex månader, erhålla kontant lön och få fri 

bostad. 

Själv hamnade jag i Ostpreussen nära Gdansk i en 

stad som i dag heter Elblag (Elbing). Där fick jag arbete 

på en möbelsnickerifabrik. På fabriken var jag 

den ende som var estlandssvensk. Tiden mellan 1942 

och fram till Tysklands kapitulation, med undantag av 

månaderna mars-maj 1945, var för mej som vilka 

arbetsdagar som helst. Visst hörde vi att kriget pågick, 

men det berörde oss inte nämnvärt. Lönen som vi fick 

räckte till mat och dryck samt till resor inom Östpreussen. 

Jag bodde i en av företaget ägd lägenhet om 

ett rum och kök. Hyra behövde jag inte betala. 

Min huvudsakliga arbetsuppgift var som möbelsnickare. 

Vi arbetade sexdagarsvecka med 8 timmar 

dagligen, med undantag av lördagar då fick vi sluta 

klockan 13.00. Semester kunde vi få två-tre veckor 

per år. Själv besökte jag hembygden en gång under 

1943. 

När sovjetarmén började närma sig Elbing stängdes 

alla fabriker. Staden utsattes för intensiv beskjutning 

under två till tre veckor. Anfallen började ofta 

vid tretiden på natten. Under dessa veckor som beskjutningen 

pågick fick vi söka skydd i källare eller i 

särskilda skyddsrum. Där fanns en blandning av olika 

nationaliteter: vi var två från Estland, några var polacker 

och ytterligare några från andra länder, men jag 

minns inte var dom kom ifrån. De flesta var naturligtvis 

tyska medborgare. Gemensamt för oss utlänningar 

var att vi alla hade bott och arbetat i Tyskland. Livet i 

skyddsrummen var påfrestande på många olika sätt. 

På dagtid vågade vi oss ut för att handla lite matvaror, 

men även dessa turer kunde bli dramatiska. En dag när 

vi stod i en matkö blev vi upptäckta av ett sovjetiskt 

flygplan och beskjutna. Lyckligtvis han alla sätta sig i 

säkerhet. 

En annan dag blev vi förda till en sorts "mobiliseringsstation". 

De flesta som hämtades dit var mer eller 

mindre handikappade. Ändå skulle samtliga under- 

Johannes Ahlberg 

18 

Rev A 2006-11-08 

teckna ett kontrakt, och med detta bekräfta att vi ville 

bli frivilliga i den tyska armén! Men som tur var blev 

vi i förväg varnade och avrådda att skriva på detta 

"frivillighetskontrakt" Efteråt fördes vi tillbaka till 

våra källare och skyddsrum. Några dagar senare hämtades 

vi på nytt. Denna gång fördes vi ca 10 km utanför 

staden. Här fick vi gräva skyttegravar, vår "bostad" 

bestod av källarliknande utrymmen. 

Frontlinjen kom nu allt närmare och vi fick återvända 

till staden. En eftermiddag besökte jag min 

gamla arbetsplats. Där var allt stängt, även firmans 

häst och vagn hade förts bort. Några nätter bodde jag i 

min gamla lägenhet. Beskjutningen av staden blev allt 

mer omfattande och slutligen omringades staden av 

sovjetarmén. 

Själv tänkte jag försöka ta mej västerut men det 

fanns inga fungerande transportmöjligheter. De närmaste 

dygnen bodde jag i en luftskyddskällare. Efter 

två veckors belägring intog ryssarna staden. Den åttonde 

februari bröt de sig in i vår källare och började 

förhöra oss. Efter ytterligare två dagar kom två äldre 

ryssar som förde oss till en plats utanför själva staden 

och bortom frontlinjen. Där fick de med polskt ursprung 

löfte om att få fotvandra hemåt igen. Även jag 

fick göra dem sällskap. Efter några dagars vandring 

kom vi till en by där var det fullt med ryska soldater. 

Nu blev det stopp på vår vandring. Själv hamnade jag 

i ett läger där folk sorterades efter nationalitet. Eftersom 

jag var född i Estland sorterades jag som estnisk 

medborgare. 

I slutet av mars 1945 blev jag mobiliserad. För första 

gången i mitt liv fick jag dra på mej en rysk soldatuniform 

och bära gevär. Denna min soldattid varade 

drygt två månader. Kriget tog slut den 9 maj 1945. 

Johannes Ahlberg

Jag fick inte resa hem utan måste stanna kvar i Tyskland. 

Jag blev placerad i en arbetsbataljon som kallades 

"Enskilda vägbyggarbataljonen", där jag måste 

stanna till 1946. Eftersom jag var snickarkunnig behövde 

jag aldrig arbeta med själva vägbyggandet. 

Istället fick jag utföra allehanda snickeriarbeten. 

Bataljonen flyttades ofta från ett ställe till ett annat. 

Slutligen hamnade den i Köningsberg. Denna stad var 

inte helt sönderskjuten, några kvarter var helt orörda 

med fina villor bland buskar och träd. I Köningsberg 

fick jag stanna fram till den 6 oktober 1946. 

Alla balter skulle nu skickas åter till sina respektive 

hemländer. Min egen färd från Köningsberg gick 

via Riga till Tallinn. I Tallinn placerades jag i en militäravdelning 

i Juhkentalkasernerna. Där fick jag stanna 

från oktober 1946 till den 28 februari 1947. 

Nu var jag äntligen en fri man, visserligen klädd i 

en trasig uniform och med endast 30 rubel som "förmögenhet", 

men fri var jag. Jag åkte gratiståg till Hapsal, 

därifrån till fots raka vägen till Rickul. Vid 

"Åbroe" kunde jag se att mitt barndomshem fanns 

kvar. Där bodde nu en estnisk familj, Aino Laksberg, 

med mor och en liten flicka. Jag blev väl bemött, fick 

mat och sov över till nästkommande dag. När min far 

lämnade gården hade han sagt till Aino: "Jag har en 

son som arbetar i Tyskland. När han kommer hem 

igen måste du ge honom natthärbärge". 

Jag var helt utblottad, inte ens ett födelsebevis eller 

pass ägde jag. Så småningom fick jag dock ett nytt 

pass i Hapsal. Eftersom jag arbetet i Tyskland var det 

inte populärt att på nytt få bosätta sig i hembygden. 

Som estlandssvensk fick man inte bo kvar i Rickul. 

Där bodde nu nya människor på de flesta gårdar, man 

kallade dom för rysslandsester. De talade både estniska 

och ryska. De kom till gårdar med "fulla lador", 

ändå flyttade många vidare, men först efter det att 

man använt uthusen och ibland också själva boningshusen 

till bränsle. Några av de nyinflyttade var ester 

som kommit från bl.a. Tallinn. 

När jag kom hem fanns det gränsbevakning i Spithamn 

och i Harga. Under åren 1948-49 deporterades 

många människor, bland dem flera som tidigare 

tjänstgjort inom den tyska armén. Kolchoser infördes i 

Rickul 1948-49, men då hade jag redan flyttat till 

Järvamaa kommun. I övrigt minns jag att Rickul fick 

elektricitet omkring åren 1947-48. Tåg och bussförbindelse 

fanns mellan Hapsal och Tallinn. Skolor 

fanns på Rickul herrgård, om jag minns rätt fanns där 

sex årskurser inrättade. I Höbrings gamla skola pågick 

ingen undervisning. Tidningen som vi läste hette Rahva 

Hääl (Folkets röst). Bönehuset var öppet, likaså 

Rosleps kapell. Om jag minns rätt förekom konfirmation, 

i alla fall under 1947. Dop och giftermål gick till 

ungefär som före kriget. Affärer fanns i Bergsby och i 

Höbring. De drevs i kooperativ regi. 

19 

Rev A 2006-11-08 

På något vis blev jag bekant med August Seffers 

från Sutlep Marksgården. Han var ungkarl, men bodde 

ihop med en frånskild kvinna och hennes två små 

flickor. August var en mycket hjälpsam person. Tack 

vare honom fick jag arbete hos hans syster i Hapsal 

och senare hos hans systerdotter i Järvamaa. Nu när 

jag fick lite kontanter kunde jag skaffa mig lite civila 

kläder och äntligen kasta bort slitna militärpersedlar. 

De första fria åren var inte helt utan bekymmer, tankar 

om hur framtiden skulle komma att gestalta sig var 

alltid närvarande. Jag hade givit upp hoppet om att en 

dag kunna bilda familj, men så en dag blev jag oväntat 

bekant med brevbärerskan som hette Miralda och 

bodde i Gustav Westerbergs stuga på Karjasgården 

Haversved. Miralda bodde där tillsammans med sina 

föräldrar och en syster. De ägde en liten häst och en 

vagn med vilken de hämtade post från Nuckö till 

Rickul. En dag när jag väntade brev från Sverige besökte 

jag "postkontoret". Detta möte resulterade så 

småningom i att Miralda blev min fru den 30 januari 

1952. Tre barn har vi fostrat: Rita Johansson som bor i 

Laitse, Inga Kirotarp som bor i Madila by samt Ingrid 

Ahlberg som bor i Tallinn. 

Under åren 1949-51 bodde vi i Turta, ca 5 km från 

Riisipere, därefter ett år i Tartu. Sedan flyttade vi till 

Räpina där bodde vi i 29 år. I Räpina arbetade jag som 

möbelsnickare. År 1981 flyttade vi till Riisipere, 

främst för att flera av Miraldas släktingar är bosatta 

här. Här har vi bott alla år med undantag av åren 

1992-96 då vi bodde i Sverige. Längtan till barnen 

gjorde att vi återvände till Estland. När jag fyllde 60 

år fick jag pension.

Johannes Riibon, född 1918, är bosatt på Nurmegården 

i Pasklep. 

Sammandrag av bandad intervju den 31 augusti 2000. 

Johannes talar både nuckömålet och rikssvenska, men 

föredrog att ge intervjun på estniska. 


Jag är född 1918 och uppvuxen på fädernegården 

Nurme, som avstyckades från Paskleps herrgård som 

nybyggarställe. På våren 1940 hade jag fullgjort min 

militärtjänst i den estniska armén. Året därpå, när 

kriget bröt ut, inkallades jag igen och då var det den 

ryska armén som väntade. Visst hade jag funderingar 

att gömma mig i skogen. Hela gänget inkallade samlades 

på kvällen vid herrgården för att rådslå. I finska 

radions sändningar hade de klar sagt att "estniska pojkar, 

var inte rädda att bli inkallade - alla vägar är avskurna 

och ni kan inte föras ut ur landet". Och om jag 

nu var dum och gick ut, så kunde väl inte alla 35 000 

andra som lydde inkallelsen vara det, unga starka killar. 

Alla hade de sitt öde. Vi gömde oss i skogen tiden 

före inkallelsen, för den s.k. förintelsebataljonen härjade 

runt här. De anföll oss, vi blev beskjutna. Far, 

som redan var gammal men sprang med oss mellan 

buskarna, menade att han skulle gå hem på kvällen. 

"Det må bli hur som helst, jag orkar inte springa tillsammans 

med er mera". Nästa dag kom svägerskan 

för att förvarna oss. Hon hade hört att de röda planerade 

en större razzia och att de som ertappades i skogen 

betraktades som misstänkta och kunde bli skjutna. 

Här hände ju hemska saker på den tiden. Man kunde 

bli arkebuserad utan vidare. Metodistförsamlingens 

pastor i Hapsal påträffades i skogen och sköts här vid 

Gutanäs. Han hette Jaan Jaagupsoo. Rödgardisterna 

stal hans silverur. I Skåtanäs arkebuserades far och 

son Raagmaa (tidigare hette de Habermann). De hade 

ett gevär som de röda hittade. Och från 

Birkas var det en som hette Kliss som 

blev skjuten i barnens och hustruns 

åsyn. 

Vi tyckte att det var ändå säkrast att 

vara hemma. Ett par dagar senare kom 

mobiliseringsorder. Vi var helt aningslösa 

när vi lastades på transporttåget, 

men när det dundrade in till Tallinns 

hamn begrep vi allt. Vi lastades omedelbart 

på båtar. Det var tre båtar, jag 

tror att det var ca 3 000 män i varje - 

alltså 9 000 unga män skulle föras sjövägen 

bort mot Leningrad. Vi hade tur, 

vi blev inte attackerade. Tyska ubåtar 

följde oss, men vi hade så stark konvoj 

med elva krigsfartyg som följebåtar, 

Johannes Riibon 

Rev A 2006-11-08 

däribland kryssaren Kirov, som var en av ryssarnas 

mäktigaste. Tyskarna kom rätt nära, följebåtarna sköt 

sjunkbomber. Vår båt var ett gammalt lettiskt fartyg 

som hade en last av papper i fyrkantiga buntar. Vi 

mobiliserade var instuvade ovanpå dessa. När den 

första explosionen kom bröt paniken ut. Vi var instängda 

i lastrummet. Luckorna upp till däck var låsta, 

vi kunde inte gå någonstans. En estnisk major, som 

hette Ruup, kom och ropade lugnande ned till oss att 

det är ingen fara alls, det är de våra som fäller sjunkbomber 

för säkerhets skull för att man hade observerat 

tyskens ubåtar. Männen lugnade sig. I det utrymme 

där jag var fanns det stora järnlejdare upp till däcksluckorna. 

En av dessa hade rätt stora mellanrum. Jag 

klättrade så småningom upp och kunde sticka ut huvudet. 

Det jag såg över relingen var en enorm mängd 

fiskar, troligen torsk, som med magen uppåt kajkade 

på vattenytan. Vi kom lyckligen fram till Leningrad. 

När vi lastades ur kom tyska flygplan. Man hade 

släppt upp luftballonger, som var förankrade med 

stålvajrar, som skulle förhindra fientliga flygplan att 

flyga in. Vi sprang tillbaka till båten, men som tur var 

så bombade de inte denna gång. Två dagar senare 

lastades vi i järnvägsvagnar och färden började, först 

till Kotlas och därifrån norrut till Archangelsk. Därifrån 

gick vi till fots ca 200 km norrut, där fick vi arbeta 

på vägbyggen. Mannarna var redan då rätt svaga, 

det blev just inte mycket utfört. På vårvintern kom vi 

till fots tillbaka till Archangelsk. Vi inkvarterades i en 

stor biografbyggnad där man hade byggt trevåningsbritsar 

av färskt virke. Huset hade varit oeldat, men 

man eldade lite när vi kom. De som låg på de nedersta 

britsarna var liksom under takdropp, det droppade från 

britsarna. Det var kallt, vi var ständigt hungriga, vi var 

fulla med löss. Dödligheten var stor. Vi var flera 

hundra mannar i rummet, varje morgon hämtades tvåtre 

döda från britsarna. Man började värva mannar till 

Fr. v. Õie Riibon, Johannes Riibon, Marta Riibon och Erling Lemberg 

20

den estniska kåren som skulle formeras i Västsibirien. 

Jag lyckades komma med där. Det var i mars-april 

1942. Där fick man ändå så mycket mat att man kunde 

överleva om man fortfarande var tillräckligt frisk. På 

väg till utbildningslägret dog Fridolf Vestersten. På 

stationen i Vologda skulle vi bära ut honom och August 

Viiand från Birkas ur vagnen. Viiand levde ännu. 

Vologda var en stor järnvägsknut. Transporttågen var 

så långa att man inte kunde se slutet på dem, tågsätt 

bredvid tågsätt. Bredvid rälsen var det fullt med avföring, 

om man är nödig så hinner man inte så långt. Det 

var ogörligt att bära de två männen runt tågen, utan vi 

tog genvägen under transportvagnarna mot perrongen 

där man hade upprättat ett fältlasarett. August fick där 

någon slags spruta, men han dog i samma ögonblick. 

Det var många estlandssvenskar bland de värvade, så 

t.ex. från Gutanäs var följande med: Mattias Friman, 

Paul Vesterblom, Axel Vestersten, Fridolf Vestersten 

och Richard Söderholm. Endast Alfred Vitman kom 

tillbaka och bodde sedan på fädernegården. Alla de 

andra blev kvar där. De trodde på propagandan, men 

den var falsk. Jag tror inte att finnarna sände det med 

flit, troligen visste de inte bättre. Vi trodde att vi skulle 

sättas i försvarsarbete i Tallinn. Det var många som 

mobiliserades för att bygga försvarsställningar runt 

Tallinn, t.o.m. kvinnor, men allt gick annorlunda. 

I början av vår militärutbildning fick vi ha träpåkar 

som gevär. Vi återhämtade oss småningom. Efter en 

tid fick vi uniformer och riktiga vapen. Den första 

större drabbningen som vi var med var vid Velikije 

Luki (dec. 1942-jan. 1943). Det var en av estniska 

pojkars största gravar under hela kriget. Jag har deltagit 

i flera större slag, som vid Nevel, Nova Sakolnik 

och Kurland. Två gånger har jag blivit sårad, men jag 

har haft fasligt mycket tur. Jag har levt flera år med 

döden som min närmaste kamrat, som höll mig i handen 

varje dag. Men jag hade en fast övertygelse - jag 

blir inte kvar här i Ryssland. Antingen blir jag träffad, 

då hamnar jag på sjukhuset, eller också återvänder jag 

helskinnad från striden, men kvar blir jag inte. Det 

fanns verkligen mannar som anade sitt slut i förväg, 

att det blir den sista striden, och de blev kvar där. 

Den estniska skyttekåren deltog som del av Sovjetarmén 

i återerövringen av Estland. En del av skyttekåren 

skeppades över Peipussjön, men vi blev kvar i 

Kingissepa med ett kompani för att vakta divisionens 

materiel. Sedan transporterades vi efter med tåg. 

Vi kom till Rohuküla. En kväll gick jag ensam 

längs stranden och försökte få syn på Nuckö. Då kom 

bataljonschefen major Ström ridande och frågade "nå 

Riibon, vad går du och tittar här ensam och allena?" 

Jag sade att jag försökte se hemtrakten över havet. 

"Jag är ledsen Riibon, vi är i alarmberedskap, annars 

hade du fått besöka din hemtrakt." Ström var rysslandsest 

från Salme by i Kaukasien, liksom general 

Pärn, chefen för den estniska skyttekåren. (Det skulle 

21 

Rev A 2006-11-08 

dröja nästan två år innan Johannes skulle få se sin 

hemtrakt).Vi transporterades vidare till Harju- 

Rannamõisa och därifrån till fronten i Kurland. 

I Kurland blev jag sårad i benet av minsplitter och 

låg en och en halv månad på lasarettet i Riga. På kvällen 

den 8 maj 1945 hämtades jag med bil tillbaka till 

regementet. Mannarna var uppställda, jag fick marschera 

inför dem för att visa att benet fungerade. 

Kompanichefen menade att "kom Riibon ändå med 

oss, låt oss ge tysken ett sista slag, de verkar vara färdiga 

att kapitulera". Eftersom jag var gruppchef tog 

jag emot gruppen. Mina överordnade var ryssar, vi 

hade många ryssar bland oss. Många estniska befäl 

hade redan stupat. På natten hörde vi ett förskräckligt 

skjutande, det var även mycket raketer i luften. Det 

var inget skjutande som vid fronten, det var helt klart. 

På morgonen fick vi veta att tysken hade kapitulerat, 

kriget var slut. Vi ställdes upp på led, general Pärn 

kom ridande och hälsade: "Mannar, Kurlandssäcken 

har kapitulerat, vi behöver inte åka till fronten mera, 

kriget är slut". Vilket jubel det bröt ut. Då kom det 

brännvin fram, varifrån de nu hämtade det. I två dagar 

var det fritt fram. Men då blev det bekymmer - mannarna 

var som vanvettiga, drack sig fulla. Vi hade 

automatvapen och gott om ammunition. Det kunde lätt 

hända att någon blev skjuten i glädjeyran. 

Men sedan blev det exercis ett par veckor innan vi 

började gå till fots mot Tallinn. Vi kom till lägret i 

Klooga, fyra år tidigare hade vi ryckt ut därifrån. Man 

började avmobilisera män från äldre årgångar. De 

yngre, dit jag hörde, sändes till skogsarbete, men vi 

var ändå i Estland. Någon permission för hembesök 

fick vi inte. Vi arbetade där något mer än ett år. Jag 

hade tur. Eftersom jag var van med skrivjobb placerades 

jag vid järnvägsstationen för att ta emot och mäta 

upp utkörda skogsprodukter. Man körde med stora 

maskiner och jag fick därför hemskt mycket skrivarbete. 

När jag slutligen skulle avlösas och hemförlovas 

hade vi 14 000 skogskubikmeter på lager. De sände en 

lungsjuk yngling som skulle ta över. Han skulle kontrollmäta 

allt. Jag sa "mät du, då får du jobba här flera 

år". Vi undertecknade akterna, jag överlämnade allt 

och så slutade mitt soldatliv i oktober 1946. Jag blev 

erbjuden att stanna kvar på denna plats som avlönad 

tjänsteman. Det var ett fördelaktigt erbjudande: kontantlön, 

gratis vinterkläder och skor. Men anställningen 

var halvmilitär, den sorterade under baltiska flottan. 

Jag hade varit i militärtjänst mer än nog, det hela 

kändes motbjudande. Jag tackade nej och åkte hemåt. 

Den 12 oktober var jag redan på Österby brygga. 

Det kändes konstigt och overkligt, jag hade en obeskrivlig 

känsla. Från kvarnbacken såg jag redan taket 

på vårt hus. Jag visste redan att mina föräldrar samt 

min bror och syster var i Sverige. De hade åkt ut med 

en liten båt från Pasklepviken. Utanför Odensholm 

fick de nordlig storm. En drivande stock spräckte ett

ord och båten började ta in vatten. Som tur var så 

hade de blånor och tjära med så de kunde täta läckorna, 

men de fick kasta en del saker överbord. Far hade 

tagit med saltat fläsk i en säck som också skulle åka 

över bord, men det tyckte far inte alls om - "vi ska väl 

ha en egen matsäck på den andra stranden". Men till 

Hangö kom de och därifrån med tåg vidare mot Sverige. 

Mest bedrövligt var det att de trodde att jag var 

död. Så hade de hört. Varifrån och hur sådana oriktiga 

rykten kom, det vet vi inte, men det cirkulerade 

många sådana osanna uppgifter. Efter en tid kunde jag 

sända ett kort brev till familjen och systern svarade att 

mor gråter varje dag glädjetårar över att jag var i livet. 

Systern besökte senare Tallinn där jag träffade henne. 

Jag var 1969 i Sverige och besökte brodern. Mina 

föräldrar var då redan döda, så vi träffades aldrig 

mera. 

När vår familj flydde till Sverige flyttade en grannfamilj, 

Sekobon, in här. De tog hand om alla djur och 

hela jordbruket. Jag tror inte att man skrev något arrendeavtal 

eller överlåtelseakt av något slag. Något 

senare ändrade de sig och flydde också till Sverige. En 

annan granne, Alexander och Anette Sekobon, stannade 

kvar här. Alexander var estlandssvensk. Det 

bodde tre familjer Sekobon här. Det var flera estlandssvenskar 

som stannade kvar, en familj Toompuu blev 

kvar, Meister blev kvar, Hakmans blev kvar. Andrus 

Peedu blev kvar, hans två söner var också i Ryssland. 

Artur Schönberg var på väg med båten men togs fast. 

Han fick fängelsestraff för det, sen var det för sent att 

fly. En Klanberg från Hosby och Johannes Tiik från 

Pasklep åkte också fast vid flyktförsök. De lyckades 

inte snabbt nog att komma ut till havs i mörkret. Vid 

Pasklepviken fanns en ensam gård, där hade min bror 

gjort allt färdigt för flykten. Det var bara att spänna 

hästen för och släpa båten till stranden. Det tog tid att 

ta sig genom issörjan, de hann helt enkelt inte ut ur 

viken under den mörka tiden. Vid Ramsholmen hade 

kustbevakningen en observationspost. Brodern berättade 

att de måste ha varit väl synliga, liksom på handflatan. 

Bemanningen bestod nog av våra egna grabbar. 

Några av dem visste säkert att båten var på flyktväg, 

men ingen slog larm och ut ur viken kom de. 

Som sagt, den 12 oktober 1946 blev cirkeln sluten, 

jag var hemma igen. Nu bodde här en främmande 

familj som hette Tugi, krigsflyktingar från Narvatrakten. 

Jag hade ingenstans att ta vägen. En av grannarna, 

även de hette Sekobon, lät mig bo hos dem över vintern. 

Jag ägde ingenting annat än en rysk soldatkappa 

och "två händer i fickorna." Byborna gav mig ett och 

annat, då och då hjälpte jag till på gårdarna. Tugi blev 

uppsagd, han flyttade ut den 3 maj 1947. Vi som kom 

tillbaka från armén hade stora rättigheter, om fädernesgården 

hade övertagits av främmande "slängdes de 

alla ut". 

22 

Rev A 2006-11-08 

När jag flyttade in i fädernesgården var här endast 

tomma väggar, det var sorgligt och kändes hopplöst. 

Jag hade varken vattenhinkar eller kastruller eller ens 

en yxa. Av grannen Sekobon fick jag en gammal yxa 

så jag åtminstone kunde hugga ris. Av kommunen fick 

jag en ko, jag fick även tag i en häst som någon hade 

fört bort från gården. Så småningom kom hushållet 

igång. Om man har en ko, så måste man även ha en 

husmor i huset. I juli blev det giftermål. Min fru Õie 

var krigsflykting från Narvatrakten, från Soldina (10 

km väster om Narva). Hennes föräldrar hade en stor 

gård där. Allt förstördes under kriget, djuren blev 

kvar, familjen kunde bara rädda livet genom att fly. 

De fick flytta in i en gård här vars ägare åkte till Sverige. 

Min frus föräldrar återvände till hemtrakten efter 

kriget, men det fanns ingenting kvar av deras gård. 

Från bröllopet till den dag som i dag är har vi klarat 

oss själva och vi har inte lidit någon nöd. Det som 

hjälpte oss i början var vår stora äppelträdgård. Vi 

hade 52 äppelträd och denna höst fick vi bra skörd. Vi 

körde med äpplen till Tallinn och sålde på torget, före 

jul var priset 10 rubel kilot. På så sätt fick vi möjlighet 

att få kläder på kroppen. Vår gård var 17 ha, vi hade 3 

kor, häst och några får. Vi kunde leva, men ganska 

eländigt. Se, vilka jordar vi har här, bara grus på kalkstensgolv. 

Det finns inte så mycket finjord att man 

skulle kunna sätta upp en stör utan att först hugga hål i 

kalkstenen med spett. Folk som förr bodde här var 

fattiga, här var nog ett av Estlands fattigaste hörn. Det 

var trädgården, äppelträden, som hjälpte oss, och fisket 

också. Vi hade egen fiskebåt och redskap. Jag var 

liten gosse när vi planterade äppelträden. 

Tvångsleveranserna till staten, de s. k. "normerna", 

kunde vi klara, men det vi fick betalt för dem var så 

lite att det inte är värt att nämna ens. Jordskatten var 

hög, men vi klarade även den. Nybyggargårdar enligt 

sovjetisk jordreform fanns inte här, för att gårdarna 

var redan innan så små. När vi hörde att maximistorlek 

för tillåtna familjegårdar var 30 ha, skrattade vi åt 

detta. Våra gårdar var liksom små lappar i jämförelse 

med det. Vi var fattiga, men gränslöst hederliga. När 

vi gick hemifrån ställde vi kvasten mot dörren som 

tecken att ingen var hemma. Det var inte någon som 

rörde dörren. När jag kom tillbaka var det många rysslandsester 

här. Många flyttade härifrån, de yngre till 

städerna, de gamla blev kvar. Livet var eländigt här, 

de som flyttade hoppades på bättre liv i stan. Markerna 

drogs in till kolchosen, husen blev tomma. Här i 

herrgården var det ryssar inkvarterade, trupper för 

gränsskydd. De förstörde många hus, virket användes 

att elda med. I dag har vi endast hälften av husen kvar. 

Två år fick vi vara i fred, "då slog klockan på 

nytt". I mars 1949 deporterades det folk, Miina Bombas 

från Pasklep, en gammal kvinna som togs från 

sjuksängen. Och Meeta Mihkelson, hon kom tillbaka. 

Från Österby fördes bort Maria Vesterblom, Post-

Hans hustru, gammal kvinna även hon. Antalet skulle 

vara fullt, kommunalhuset fick order om antalet som 

skulle föras bort och den lokala myndigheten var den 

som valde ut vilka. Man gjorde fruktansvärda gärningar 

här. Strax därefter bildades kolchoser, man fick 

ge bort nästan allt, det lilla man hade. Människorna 

var så uppskrämda att ingen vågade säga något emot 

överheten. Det som föreslogs togs emot och accepterades 

av åhörarna. Från Hapsal hade det kommit partifunktionärer 

som skulle organisera det hela. De var 

beväpnade med pistol i fickan. Vi kallade dem "brodermördare". 

I röda armén fanns en s. k. kommendanttrupp, 

som också kallades så. Armén hade ju ett 

slagord: "röda armén retirerar inte". Men det gjorde 

den ändå när tysken anföll. Kommendant-truppens 

uppgift var att hejda dem som vek tillbaka eller flydde, 

då sköt truppen egna soldater om de inte lydde. 

Om du inte ville få en kula från de egna så var du 

tvungen att gå framåt, egentligen sak samma från vilket 

håll döden kom. Nog har jag sett dessa män, men 

jag har inte haft något med dem att göra. De var aldrig 

verksamma i den estniska kåren, men väl bland de 

ryska trupperna. 

De som inte ville vara med i kolchosen, deras tillvaro 

snördes åt genom höga jordbruksskatter. Förr 

eller senare var de ändå tvungna att söka inträde i 

kolchosen. För att betala den första höga skatten kunde 

de kanske klara sig genom att sälja några djur, men 

nästa höst hade de rep om halsen, det kunde inte hjälpas. 

De gick och bad då att få bli medlemmar, de klarade 

inte av att betala så höga belopp. Vanligen togs 

de emot, men partipampar i stan ansåg dem liksom 

vara motståndare till systemet. Men lokalt här människor 

emellan var det ingen som tittade snett på dem. 

Vid den tiden när kolchosen bildades hade jag två 

kor; den ena fick jag lämna till kolchosen, likaså hästen. 

Jag var således lika barskrapad som i början. Om 

vi kände oss som delägare i ett gemensamt företag? Vi 

var inte några delägare, utan kolchosarbetare. Min 

hustru var mjölkerska under många år, och jag födde 

upp ungdjur under en period. Som kolchosarbetare 

fick man inte röra något ovidkommande med fingerspetsarna 

ens. Till exempel kan jag nämna en kvinna 

som arbetade i ladugården. Hon hade stor barnskara, 

mannen var deporterad. På våren, när det var slut på 

foder till kon, samlade hon i hop en säck agnar som 

hon tog hem. Någon klagade emellertid på henne, och 

hon fick fängelsestraff för det. Barnen sändes till någon 

uppfostringsanstalt under tiden. 

Jag blev uppkallad till bysovjeten i Birkas. Ordföranden 

var en kvinna, rysslandsest. Jag blev erbjuden 

platsen som kolchosordförande. Egentligen var det så 

att partikommittén placerade en utvald på den platsen 

utan vidare diskussioner. Jag vägrade och sade att "jag 

är inte någon bonde, jag vet ingenting om jordbruk, 

har varit mera på havet än på land". Det var Andrus 

23 

Rev A 2006-11-08 

Peedu som fick platsen. Han blev dock avskedad efter 

kort tid, han hade ansetts vara kulak. Jag blev då ordförande 

för Paskleps nybys (asundus) kolchos "Seger". 

Efter ca ett år (maj 1950) började man slå samman 

bykolchoserna till större enheter. Vid den tiden 

började man gå på kurser och träda in i partiet. Jag var 

inte partimedlem och deltog heller inte i några kurser, 

så jag blev avskedad. Här var det många som inte var 

partimedlemmar, som t.ex. Arvid Riibon och Artur 

Klaanberg. Det var många pojkar som var rena. Vi 

blev kallade till en specialenhet vid vårt gamla regemente. 

"Ni är förebildliga mannar, själv är du gruppchef 

för 42 mannar och vill inte bli partimedlem" sa 

man där till mig. Jag svarade att om det är absolut 

obligatoriskt så måste jag göra det, men jag är inte 

mogen ännu för partimedlemskap. Och så krånglade 

jag mig ur det. Varför ville jag inte bli medlem? Ja se, 

de rödas parti var en tvivelaktig sak och det var hela 

tiden motbjudande för mig. 

Det fanns dock många medlöpare som blev partimedlemmar, 

ofta enkla människor. "Partorg" betyder 

partiorganisator och de var sådana människor som 

blev avlönade av staten för ingenting, men munläder 

måste de ha. Många höll dock fast vid sin övertygelse. 

Jag var ordförande i något över ett år. Sedan var 

jag vanlig kolchosarbetare, gick på byggen, var jordbruksarbetare 

och jobbade där det behövdes. Vår kolchos 

blev vid sammanslagningen brigad. Då hade de 

tydligen ett stort bekymmer att hitta någon arbetsledare. 

Jag blev tillfrågad flera gånger. Vid den tiden var 

jag redan orienterad i det mesta, så jag blev arbetsledare 

eller brigadör som det hette då. Det var jag 3-4 

år. Kusinen var brigadör i Enby, där hade de en egen 

kolchos. Det var som i det militära, brigadören måste 

möta varje människa individuellt. I vår by skulle jag 

varje dag fylla i formulär för 22 människor för deras 

arbetsberäkning. Var och en hade sitt speciella arbete 

att göra. För var och en skulle utfört arbete dagligen 

beräknas och skrivas i två exemplar. I enlighet med 

det beräknades arbetslönen. Det var mycket nervpåfrestande 

arbete, otroligt mycket mätningsarbete på 

kartor och i terräng. Större markbitar var karterade, 

men en människa arbetar ju inte på hela biten på en 

gång utan avverkar en mindre del av den. En brigadör 

måste mäta upp det, t.ex. med cirkeln på kartan, och 

beräkna hur mycket han får för sitt utförda arbete. Det 

var svårt att alltid vara till lags med alla. En arbetare 

kunde misstänka eller ha en känsla av att brigadören 

kanske bedrar och skriver för lite, det var en mycket 

ömtålig sak. Jag försökte hitta en medelväg. För det 

mesta var jag sams med människorna och kom bra 

överens med cheferna. Alla arbeten var i ordning, jag 

fick premier och arbetarna blev premierade och så 

gick det. Det var tidiga morgnar och på kvällen var 

det jobbigt med skrivarbete. Man fick slå på kulramen 

så man storknade. Jag var så led på alltsammans. Vis-

serligen redde jag mig, men nog tog det på nerverna. 

En höst blev jag sjuk och blev intagen på sjukhuset. 

Efter sjukledigheten sade jag kategoriskt upp mig: "nu 

får det vara nog, jag vill inte diskutera och bråka med 

dem mera, nu får ni lämna mig i fred". 

Så var det slut med den platsen och jag blev vanlig 

jobbare igen. Här i trakten fanns det några duktiga 

byggnadsarbetare, som Klaanberg och Adelman i 

Hosby. Vi sysslade med träarbete och stenarbete, vi 

lagade gammalt och byggde nytt, vi grejade allt som 

behövdes. Emellanåt arbetade vi även i jordbruksbrigaden. 

Då hade vi en häst till förfogande och det var 

en stor tillgång. Hästen var kolchosens egendom men 

utkvitterad av mig för kolchosarbete. Men därutöver 

kunde jag använda hästen för mitt eget "jordbruk". På 

den tiden var det inte så att man kunde ta lien och 

meja hö på någon äng. Det var tillåtet att ha en ko, 

privat trädgårdsland fick vi ha 1500-2000 kvm. Hö 

fick vi ordna bäst vi kunde på de ställen som blev kvar 

när kolchosen hade tagit sitt. Om en brigadör ordnade 

sin privata slåtter före kolchosarbetarna, då blev det 

bråk, "han grejar sitt och struntar i oss andra". För att 

undvika det skulle han alltid bli sist med sin insamling 

av hö om det då fanns någon dikeskant kvar att meja. 

Vi skar vass med skäran för att kunna hålla kon över 

vintern när höet hade tagit slut. På våra privata lotter 

odlades vanligen potatis, den var viktig. 

Under sovjettidens slutperiod, när Gorbatjov var 

vid makten, då kunde man hålla så många kor som 

man ville. Då var det inte så dåligt längre. Arbetena 

för jordförbättring var genomförda, stora arealer var 

uppodlade, man sådde vall och skördade med stora 

maskiner. Små markbitar långt borta, som kanske en 

gång var nyodlingar, blev nu orationella för maskinell 

stordrift. Där kunde man få lov att meja hö för enskilt 

bruk. Det var en bra sak. Det var betydligt friare även 

med plöjningen, fanns det en traktor i närheten på 

plöjningsarbete då kunde man få några fåror plöjda 

även på privat trädgårdsmark. Ingen kom och taxerade 

att allt skulle vara så noga. 

"Normdagen" var en föreskriven arbetsmängd per 

dag. Normdagens arbetsmängd var vanligen beräknad 

för 8 timmars arbetsdag. I verkligheten arbetade vi 

tills arbetspasset var färdigt eller lämpligt att avbryta. 

Det var vanligare att arbetsdagen blev 10 än 8 timmar 

lång. Det var först under senare år som de yngre 

slängde arbetsredskapen efter 8 timmars arbetsdag och 

gick hem. Om det var bestämt att köra ut 20 lass gödsel 

per dag så var det en normdag. Om du inte kunde 

köra ut så mycket, så minskades normdagen i motsvarande 

grad uttryckt i procentenheter. Man kanske fyllde 

normdagen till bara 75 %, i enlighet med det fick 

man sin lön. Ditt utförda arbete antecknades varje dag. 

Brigadören satte varje kväll allt på pränt. Vem bestämde 

den dagliga normen? Vi fick tryckta bestämmelser, 

de var utarbetade av staten och tryckta i bok- 

24 

Rev A 2006-11-08 

form. Det var bara att titta i motsvarande tabell. Varje 

arbetare hade sin arbetsbok, i den antecknades antalet 

normdagar. På årets slut blev vi avlönade. Pengar fick 

vi väldigt lite, summan är inte ens värd att nämna, 

men vi fick lite säd, kål, kålrötter och potatis. Potatis 

som vi odlade själva kunde vi sälja, även om mängden 

var liten. 

Säkerhetstjänsten, det var liksom NKVD, jag kan 

inte förklara det riktigt. De som gick runt här för att 

titta på sådd och annat i jordbruket var partifolk, en 

s.k. partifullmäktig. Han var utsänd från partikommittén 

i Hapsal. De var betydligt värre än de lokala här. 

"Ibland svängde de ihop en massa skit här. En lymmel 

som inte har någon som helst aning om jordbruk 

kommer hit och börjar kommendera. Ska du undervisa 

män som kunde jordbruk förut, varje gammal gubbe 

visste vad han gjorde". 

Arbetsbrigaden ingick som en del i ett fullständigt 

jordbruk med åkerbruk, kor och andra kreatur. Brigadens 

uppgift var att producera foder för kreaturen. 

Personalen för boskapsskötsel och mjölkning var underställda 

farmledningen. Vi hade ingenting med dem 

att göra. Brigaden skulle se till att det fanns fodermedel, 

hö, rotfrukter, fodersäd. Vid herrgården fanns en 

stor ladugård, där hade vi mjölkkor. Alla åkrar här var 

förebildligt uppodlade, säden växte fint. På sluttampen 

började kolchossystemet gå riktigt bra, arbetarna fick 

bättre lön. Och under de sista ryska åren var situationen 

inte så dålig alls. I början hade vi ju inga traktorer, 

endast hästar. Människor fick lämna sina hästar, 

de buntades ihop i någon större ladugård som fick 

fungera som kolchosens stall. Här bildades traktorstationer, 

de upplöstes sedan. Det var hemska arvoden 

som vi fick betala till traktorstationen för deras arbete. 

Senare kunde kolchosen skaffa egna traktorer, det var 

helt annat det. Här hade vi vackra korn- och rågfält, vi 

hade kemiska bekämpningsmedel mot ogräs och skadeinsekter, 

kvävegödning kom från Ryssland. Om det 

var en bra sommar så fick vi också goda skördar. 

Titta hur det ser ut nu, allt har övergivits, det är 

sorgligt att se!

Laine Rajasalu, född Peedu 1929, är bosatt på Smeensgården 

i Paskleps nybyggarby. 


2000. Laine talar både nuckömålet och rikssvenska, 

men föredrog att ge intervjun på estniska. 


Min mor Jula Zeisig, född i Enby, var svenska. Pappa 

Andrus var estländare och kom hit från Dagö. Jag är 

född och uppvuxen här på gården. Födelseåret är 

1929. Det fanns svensk folkskola här, men där fick vi 

inte gå i skola eftersom den estniska regeringen hade 

bestämt att skolgången skulle bli efter faderns nationalitet. 

Hemma talade vi alltid nuckömålet med mamma 

och syskonen. 

Två av mina bröder, Evald och Ilmar Peedu, mobiliserades 

1941 av de röda och fördes till Ryssland. 

Bröderna Artur och Einar flydde 1943 till Sverige. 

Den femte brodern, Edvard, flydde också till Sverige i 

februari 1944, och på sommaren samma år följde min 

syster efter. På den tiden fick man åka lagligt med 

tillstånd. Även far och jag hade fått tillstånd och skulle 

åka med näst sista båten. Det var förresten Alma 

Põhl som registrerade tillstånd. Ilmars fru skulle åka 

med den båten. Men far menade att vi låter den båten 

segla och inväntar den sista. Den sista båten kom till 

nya hamnen i Hapsal. Då var det bråttom och vi kom 

ingenstans. "Ser du barn", menade far, "om dina bröder 

kommer tillbaka från Ryssland och huset är tomt 

eller om främmande människor bor här, vad ska de 

känna i sina hjärtan då. Vi får nog stanna hemma vi 

två." På detta sätt blev vi kvar. Jag var 15 år då och 

skulle lyda far. Min mor hade dött två år tidigare, nu 

skulle jag vara liksom husmor på gården. Vi två skötte 

jordbruket tills det bildades kolchoser. Gården bestod 

av tre delar, tillsammans 56 ha. Runt gårdshusen hade 

vi 20 ha. Den sommaren hade vi 6 kor, 2 hästar, 2 

grisar och 8 får. 

Här i skogen byggdes det båtar. Det var många 

som var på flykt. Till vår gård som ligger så nära 

stranden kom flyende från inlandet och bad om nattkvarter 

tills de kunde komma iväg till Sverige. Jag 

minns familjen Lipp, frun var havande och hade nedkommit 

i båten, men båtmotorn gick sönder och de 

hade drivit i land vid Rickul. Hur det gick för dem 

sedan vet jag inte. En annan familj som bodde hos oss 

hette Visur. Pappa hjälpte dem att bygga båten. I den 

skulle de montera en bilmotor. En dag gick de alla till 

viken, därifrån skulle de åka iväg. Hustrun stannade 

kvar här med två barn i 8-9-årsåldern. De skulle hämtas 

senare när allt var klart att ge sig iväg. Jag skötte 

just korna när det hördes skottlossning. Jag sprang in, 

både hon och barnen grät i ängslan över att ingen 

Laine Rajasalu 

25 

Rev A 2006-11-08 

hämtade dem och ryssen skjuter redan. Själv kunde 

hon inte hitta vägen till båten heller. Jag lovade visa 

vägen. Vi tog ryggsäckarna, höll barnen i handen och 

skyndade genom skogen till viken. Båten kunde 

komma iväg innan ryssarna anlände. Alla hade kommit 

välbehållna till Sverige, hörde jag långt senare. 

När jag kom hem var pappa arg: "Barn, var har du 

varit, det smäller ju runtomkring här". Ryssarna sköt 

för fruktans skull för att hålla modet uppe. Något krig 

var det inte här. 

Alfred och Laine Rajasalu 

Min farbror Karla åkte ju också härifrån med båt 

till Sverige. Till deras gård Velliku kom krigsflyktingar 

från Vaivara kommun, en Madis Kallas med fru 

och tre barn. Han bodde nog ett par år här, jag tror att 

han var med i kolchosen. De åkte sedan tillbaka till 

Soldinatrakten. Till farbrors gård kom därefter rysslandsester, 

Emilia Kreis med fyra barn. Hennes dotterdotter 

bor fortfarande kvar här med sina barn. 

Vi var verkligen rädda när ryssarna kom. De skällde 

och skrek på pappa att han var fascist. Han blev 

ställd under väggklockan och de hotade att skjuta 

honom om han inte lämnade ut alla vapen inom 10 

minuter. Det var så att tyskarna hade flytt just från vår 

strand över till Ormsö. De hade även sovit i vår loge. 

Där, liksom på stranden, hade de lämnat kvar utrustning 

och vapen. Pappa kunde prata ryska, han hade 

bott i Ryssland och gjort sin militärtjänst på en rysk 

isbrytare under första världskriget. Han kunde förklara 

och prata sig ur den hotfulla situationen. Ryssarna 

kom tillbaka flera gånger, än för att skrämma, än för 

att leta genom huset. En gång hittade de en säck socker 

som pappa köpt i Finland (vi hade förr en tvåmastad 

galeas). Under förevändning att genomsökningen 

gällde gömda vapen kom de in, vi kunde ingenting 

göra. En gång tog de med en yllefilt. Nästa gång var

det inget som passade, men de tog hästen ur stallet, 

spände den för släden och befallde pappa att skjutsa 

dem till kyrkan. Där fick pappa stiga av, själva körde 

de vidare. Vid kyrkan fanns trupper ur den estniska 

röda skyttekåren. Pappa gick dit och talade om hur det 

var. Han fick med sig en estnisk soldat, Meos hette 

han. De åkte efter ryssarna och fick tag i dem på en 

gård i Harga. Ryssarna hade fått stora darren när Meos 

sköt en salva i taket med kulsprutepistolen. På detta 

sätt kunde pappa hämta hem unghästen. 

1944 på hösten kom äntligen de första breven från 

Evald och Ilmar i Ryssland. Pappa hade planterat två 

ekar vid farstun när pojkarna gick ut till kriget. Han 

hade skött om dem och menade att om ekplantorna tar 

sig och börjar växa så betyder det att pojkarna klarar 

sig och kommer hem. En gränsvakt hade dock bundit 

sin ridhäst vid farstun och eken blev skadad så att dess 

topp torkade. Pappa var ledsen och tolkade det så att 

en av pojkarna har blivit skadad. Men så på slutet av 

1945 kom de hem välbehållna båda två. Ilmar kom på 

julafton, Evald några dagar tidigare. Den glädjen som 

pappa och jag kände, och bröderna också förstås, går 

nog inte att beskriva. Evald flyttade ganska snart till 

Tallinn. Han var möbelsnickare och fick ett bra arbete 

där. Ilmar var hemma och hjälpte till på gården under 

sommaren. På hösten flyttade han till Hapsal och arbetade 

där som skomakare. 

Vi levde vidare på gården och skötte jordbruket. Vi 

hade ungdjur, men ett eller två ungnöt fick vi lämna 

som tvångsleverans till staten. Men även mjölk och ull 

lämnades, minns jag. Tyvärr minns jag inte om vi 

även skulle betala någon slags skatt eller avgift till 

staten. Jag var ju rätt ung då och sådana saker skötte 

pappa om. I vårt hus har vi nog aldrig lidit någon nöd. 

Vår jord blev aldrig konfiskerad. Vi hade så dåliga 

marker att ingen ville ha dem. Men jag vet inte så 

mycket om det. Pappa var nog rädd att han skulle bli 

stämplad som kulak. Vid den tiden när man förde bort 

människor, sov han många nätter här i en gömma 

under golvet. Jag bodde just då i Hapsal hos Leida 

Kuinberg. Hennes man var ordförande i fiskerikolchosen 

i Hapsal. En natt hördes motorbuller nästan hela 

tiden. På morgonen frågade jag om han visste vad som 

stod på. Var tyst, sa han, deportering pågår. Jag började 

gråta av oron för pappa. Var lugn, sa han, både din 

och min pappa är kvar. Från Pasklep deporterades 

Miina Bombas och från Österby Post-Hans hustru 

Maria Vesterblom. Man hade börjad göra propaganda 

för kolchoser långt före deporteringarna. Pappa hade 

bott i Ryssland och kände till livet där. Han menade 

att nu börjar det bli sämre här på landsbygden, här blir 

det inga gårdar kvar utan allt tas till kolchoser. Livet i 

stan skulle troligen bli lättare. Det var därför som han 

ville att jag skulle bosätta mig i stan. Jag åkte till Hapsal 

i början på 1949 och fick arbete hos en sömmers- 

26 

Rev A 2006-11-08 

ka. Det var svårt i början. Pappa blev ensam på gården. 

Samma år på våren skulle det bildas kolchoser. Det 

kom partifolk hit från Hapsal. Byfolket kallades till 

sammanträde, ansökningar skrevs färdiga. I Pasklep 

blev det två kolchoser, en i byn och den andra i nybrukarbyn 

(asundus "asoniksbien"). Det var små kolchoser 

i början. Pappa, som ansågs vara en företagsam 

man, blev dess första ordförande. Han fick lämna våra 

djur till kolchosen. 

Efter en kort tid i Hapsal flyttade jag till min syster 

i Taebla och därifrån till Tallinn. Där gifte jag mig. 

Min man heter Alfred och är från Söderby på Ormsö. 

1950 föddes vår son. 1977 kom jag tillbaka hit. Pappa 

var gammal då, han ville inte bo i Tallinn. Han fick bo 

här i ålderdomshemmet och jag tog arbete på kolchosen 

som inköpare. Med kolchosens bil, en pick-up, 

åkte jag runt och hämtade varor som kolchosen behövde. 

Det var långa dagar i början. I Tallinn hade jag 

liknande arbete. Långa sittande arbetspass i bilen förstörde 

min rygg. Jag hade svårt att röra mig. De erbjöd 

mig då ett annat arbete, som nattvakt i grisstallet. Jag 

skulle hålla uppsikt över suggorna. På dagarna var jag 

hemma, men varenda natt vakade jag över grisarna, 

jag hade ingen ledig natt. 1977 fanns inga normdagar 

mera, när de togs bort vet jag inte, men jag har hört 

talas om dem. 

Ryggbesvären blev dock sämre, jag hade även 

svårt att röra händerna. Till slut kunde jag inte komma 

upp mera utan låg ca en månad. Visst hade vi läkarmottagning 

i Sutlep, men nervspecialist fanns i 

Hapsal. Jag blev sjukpensionär, klassad som invalid, 

vid 52 års ålder. Sjukpensionen var statlig. Från fyllda 

55 år får jag arbetspension. Några tyckte att den var 

bättre, men jag tycker att det går på ett ut. Jag har haft 

magsår, det är utläkt nu, men hjärtpiller fortsätter jag 

ta efter en hjärtinfarkt. 

Nu är jag åter lantbrukare. Sonen är arbetslös och 

bor med sina barn här. Vi har 10 kor. Mjölkpriset är 

högre nu, förra året fick vi 1 kr/liter minus transport, 

det betydde i realiteten 65 sent/liter. Nu får vi 2,50 

kr/liter. I affären kostar mjölk 5-6 kr/liter. Min pension 

är liten, 1 300 kr i månaden. Det räcker inte att 

betala el, telefon och bensin. Barnbarnen går i skolan, 

även de skall ha sitt, kläder, skor och lite fickpengar. 

Dottern är i Sverige, den andra sonen bor i Tallinn. De 

hjälpte oss över den svåraste tiden. Vi föder upp ungdjur 

som snart börjar ge mjölk. Den gamla besättningen 

gick till slakt. 

Pensionen räknas efter antalet arbetsår. Hur de 

räknas egentligen vet jag inte. Under den ryska tiden 

hade vi ungdjur, vi hade höns och hade egentligen rätt 

bra ekonomi. Vi kunde spara en hel del i sparbanken 

och köpa en begagnad bil. Under den estniska tiden 

kom penningreformen och sedan dess har vi haft besvärligt 

med ekonomin. Jag vill inte klaga, man måste

vara optimist. Och ärligt talat så har vi aldrig lidigt 

någon svår nöd, men man måste kunna organisera och 

greja, man måste tänka ut vad som är förmånligt och 

vad som inte är det. 

27 

Rev A 2006-11-08

Deportationen till Sibirien 

Lemmi Tammesaar 

Rev A 2006-11-08 

Bland dem som drabbades av massdeportationen till Sibirien i mars 1949 var Leontine Tammesaar från Sutlep och 

hennes fyra små döttrar Luule, Lemmi, Elgi och Evi. De fick uthärda många hårda år i Sibirien innan de slutligen 

kunde återvända till Estland. För ett par år sedan gjorde Harry Seffers i Grupp 44 en bandad intervju med dottern 

Lemmi. Intervjun har sedan bearbetats och kompletterats av Lemmi och Harry till denna berättelse. 

Jag är född på Jopregården i 

Sutlep den 5 oktober 1936. Vi 

var fyra systrar: Luule född 

1935, Elgi 1938 och Evi 1940. 

Min mor Leontine, född Engbusk, 

gifte sig 1934 med Oskar 

Maalman. Båda mina föräldrar 

var födda i Sutlep. De ändrade 

sitt familjenamn året därpå till 

Tammesaar. Skolgången började 

jag som sjuåring här i Sutleps nya skolhus som byggdes 

1938. Folkskolan var då sjuårig. 

Fars årgång inkallades 1944 till den tyska armén. 

Som de flesta andra här gick han helt enkelt inte till 

inskrivningen utan höll sig undangömd och planerade 

för att fly till Sverige. God organisatör som han var, 

ordnade han en flyktväg till Finland för en hel grupp 

härifrån. Han skaffade lastbil för transport till Tallinn 

och därifrån med båt över Finska viken. Samlingen 

för bilfärden var vid Sutleps affär. Lastbilsflaket var 

fullsatt, bland alla flyende karlar var även grannkvinnan 

Arvi Aluns fru. Senare berättade far att de blev 

stoppade på en skogsväg. Karlarna skingrades snabbt 

åt alla håll i skogen. Egentligen ville man bara ha 

hjälp med att dra upp en bil på vägen. Alla samlades 

åter och fortsatte. De kom lyckligen till Finland. Hur 

de sedan kom vidare till Sverige vet jag inte. 

Efter en tid fick vi brev därifrån, far meddelade att 

allt hade gått bra och att han arbetade i en ostfabrik. 

Senare hörde vi rykten att den fabriken hade blivit 

förstörd i en sprängningsolycka. Vi fick inga flera 

brev från far och därför trodde vi att han hade omkommit 

vid olyckan. Först 14 år senare, när vi var i 

Sibirien, fick vi brev från Sutlep som innehöll även ett 

brev från far. På detta sätt fick vi kontakt igen. 

1944 fick vi officiellt tillstånd att bli evakuerade 

till Sverige. Far hade räknat med det och att vi alla 

skulle återförenas i Sverige. Mor beslutade att vi skulle 

åka med den sista båten. Allt var packat och klart, 

mor cyklade till hamnen i Rohuküla för att få en överblick 

över situationen. Där var det väldigt mycket folk 

som hade väntat flera dagar på båten. Det var varmt, 

barnen grät. Det cirkulerade skräckhistorier om ryssarna: 

alla som de får tag i blir fastspikade med tungan 

på ett bräde, och vi skulle alla sändas till Sibirien. Vi 

var uppskrämda och förskräckligt rädda. Mor menade 

att vi hade ju inte gjort någon illa. Frågan var även hur 

vi skulle klara oss med små barn i ett främmande land 

28 

och så beslöt hon att vi inte skulle lämna vårt hem. Vi 

barn kände lättnad över detta beslut. Vi packade upp 

våra saker och livet fick fortsätta. För Sverigeresan 

hade vi låtit göra stora lådor av plywood, som fem år 

senare verkligen kom till användning – inte för en resa 

till Sverige, utan för den långa resan till Sibirien. 

Några strider förekom inte här på Nuckö och i september 

1944 kom de fruktade ryska trupperna in. Vi 

var väldigt rädda i början eftersom historierna om dem 

verkligen var hemska. Det var dock ingen som gjorde 

oss illa. Vårt bostadshus på Jopregården var rymligt 

och ett antal soldater ur Röda armén inkvarterades hos 

oss. Det var vanligen stabsfolk som var placerade på 

bondgårdarna. De stannade en vecka eller ett par, 

sedan kom nya som stannade lika kort tid. Med språket 

var det besvärligt ibland. En gång kom en rysk 

kvinna in och frågade oss något som vi inte förstod 

vad det var. Hon försökte visa med händerna och vi 

tog fram alla möjliga saker. Grannpojken som kom 

förbi lyckades begripa att det var ett strykjärn som 

hon ville låna. 

Gränsbevakningstrupperna var koncentrerade till 

Paskleps herrgård, i Sutlep fanns bara en liten enhet. 

Till svenskarnas övergivna gårdar kom 1943-44 rysslandsester 

från Pskovs oblast, som tyskarna hade evakuerat. 

Min första man kom också därifrån, han var 6 

år när han kom till Sutlep. De ville egentligen inte bli 

evakuerade, men tyskarna tvingade dem. Min svärmor 

berättade att de bodde vid järnvägsstationen i Pljussa. 

För att tvinga iväg dem drog man bort taket på huset. 

De hade verkligen ett svårt liv där. Hennes man hade 

arresterats 1937. Samma år drabbades trakten av någon 

slags pest. Fem av hennes barn dog inom loppet 

av en vecka. Hon blev ensam med en dotter och födde 

senare en son - min blivande man. De evakuerade 

inkvarterades i Uuemõisa herrgård ("Nihove") och 

därifrån försökte man att placera ut dem till ny bosättning. 

Livet började sakta ta form under de nya makthavarna. 

Det var ingalunda "något slickande av honung", 

men vi klarade oss. Mat hade vi från vår egen gård. 

Behovet av sötningsmedel klarade vi vanligen med 

hjälp av sackarin och självodlade sockerbetor. Kött, 

mjölk, ägg och smör måste vi sälja för att kunna köpa 

socker, salt och kläder. 1949 var vår gårds areal 32 ha, 

vi hade 2 hästar, 3 kor, grisar, får och höns. Fårull var 

en viktig produkt för att få skolkläder. Mor tillverkade 

själv läderskor ("pastlar" eller "skuar", tillverkade av

en enda bit av nötläder) för skolgången. Affären fanns 

i Sutlep. Socker var en bristvara, det var ransonerat 

ända till 1947, tror jag. Man fick stå i kö, ibland hela 

natten, för att få ett halvt kilo av den varan. För att 

orka med skoldagen turades vi om att stå i kön. I vår 

by hade vi en man som under olika regimer alltid höll 

sig framme och vände kappan efter vinden. Han ansåg 

sig även vara troende och predikade i Sutleps bönehus. 

Jag minns en morgon; efter en natts köande skulle 

jag få den allra sista sockerransonen som fanns 

kvar, men just då kom han med sin dotter, trängde sig 

före och tog det sista halvkilot framför näsan på mig. 

Jag sprang storgråtande hem, till skolan gick jag inte 

den dagen. Vi har lidit en hel del av den mannens 

orättvisor. 

Varje gård hade leveransplikt av matvaror till staten, 

s.k. "normer". Hur och vem som bestämde storleken 

av dessa vet jag inte. 1948 kunde vi inte betala 

"potatisnormen" för frosten hade skadat skörden. 

Domstolen dömde ut straffet: vi skulle betala 170 

rubel för utebliven leverans. Det var mycket pengar på 

den tiden. För att få ihop denna summa var vi tvungna 

att sälja allt möjligt. Jag minns hur jag satt på äppellasset 

på torget i Hapsal och sålde äpplen med hjälp av 

snabbt inpluggade ryska glosor: "tre rubel paret". Köparna 

var ju huvudsakligen ryssar. På vårvintern 1949 

fick vi ihop straffbeloppet. En syster var svårt sjuk i 

lunginflammation, mor var tvungen att åka med henne 

till läkaren i Hapsal. Färden gick med häst och släde 

över isen. I Hapsal betalade mor även straffskulden. 

Under hemfärden i skymningen hade isen liksom bågnat 

i vågor, men färden klarades av med snabbt trav. 

Det var den 24 mars 1949. 

Nästa morgon, vid halvfemtiden, väcktes vi av hårda, 

fordrande knackningar på fönsterrutan. Mor steg 

upp för att se vad som stod på. På gården stod två 

militärer och två civilklädda. En av de civilklädda var 

Otto Joost, han som senare blev föreståndare för Leninkolchosen 

i Birkas, den andre var kommunalsekreteraren. 

Senare berättade mor att kroppen hade stelnat 

av fasa och hon hade genast tänkt på deporteringarna 

1941, då Herman Bruus och hans familj från vår by 

fördes bort. Mor fick order att visa upp passet, sedan 

läste någon upp från ett papper att vi var förvisade till 

Sibirien på livstid på grund av mannens gärningar. 

Vilka dessa gärningar var har ingen hittills kunnat 

klarlägga. Vi fick 30 minuter på oss att packa. Mor 

sjönk ihop och var liksom förlamad, hon sade bara att 

"det hade varit bättre att sjunka genom isen och bli 

kvar i havet". Jag minns att jag skrek från sängen: 

"vad hade det blivit av oss då!" Eftersom mor inte var 

i stånd att packa, tvingade de oss barn att göra det. Det 

var tillåtet att ta med ca 150 kilo, men Joost tillät inte 

ens detta. Han tog genast hand om nycklarna till visthusboden. 

Där hade vi ett ca 40-liters kärl med rökt 

fårkött, men av detta fick vi inte ta något med oss - 

29 

Rev A 2006-11-08 

han behövde det väl själv. Men vi fick ta med lite ärter 

som vi vanligen använde att blanda i kreatursfoder. 

Plywoodlådorna som vi hade gjort för Sverigeresan 

kom nu, som av ödets ironi, till användning. 

Nu hade några grannar kommit till oss för att se 

vad som hände. Vi hade vävstol och hade dragit på 

varpen, men ännu inte börjat väva. Någon gav oss 

rådet att skära ner varpen, kanske kunde man väva 

något därborta. Så gjorde vi, och det visade vara ett 

gott råd. Symaskinen fick vi ta med. Någon tyckte att 

vi skulle ta med spinnrocken och sängen. Pengar hade 

vi inte, allt hade ju gått åt till att betala normstraffet i 

Hapsal. Jag ville gå till mormor, kanske hade hon 

något att ge oss, men det tilläts inte för jag kunde ju 

springa bort. Till slut fick jag tillåtelse, men mormor 

hade bara 4 rubel. Hon fick på detta sätt veta vårt öde, 

och hon följde med mig tillbaka till vår gård. Deras 

hund Bobi hade ylat i vår grind sedan föregående 

kväll, men vi kunde ju inte ana varför. Det var kaotisk 

brådska och vassa kommandon. Vi fick med oss det 

allra nödvändigaste. 

Så måste vi lämna vårt hem och för sista gången 

stänga dörren efter oss när vi gick okända öden till 

mötes. Ute väntade grannen med sin svarta häst. Vi 

lastade våra fåtaliga saker på släden, vi själva gick 

tysta bredvid. På byvägen hade gruset redan smält 

fram. Jag kan nog aldrig föreställa mig vad mor kände 

och tänkte då. Vi var ju bara barn och hade det kanske 

lättare. Min äldsta syster Luule var 13, jag själv 12 

och de yngre, Elgi och Evi, 10 och 8 år. Några hundra 

meter längre bort, vid Sutleps brandkårsbod, väntade 

en lastbil. Två familjer hade redan lastats på, Emilie 

Hemmelberg med fyra döttrar från Lilleväljagården 

och Helmi Sakson med dotter och två söner från Suur- 

Laas. De var rysslandsester och de upplevde alltså 

tvångsförvisning ytterligare en gång. Senare lastades 

ytterligare en kvinna med ett litet barn på. När våra 

saker lastades på förbjöd de oss att ta med spinnrocken 

och sängen. Den som är överhet har makten. 

Så började vår väg mot ovissheten. Vid Hapsals 

järnvägsstation stod en lång rad godsvagnar på spåret. 

Vi stuvades in där. Vid stationen hade det samlats rätt 

mycket folk som ville säga något till sina anhöriga 

och vänner eller ge dem något med på vägen. De fick 

dock inte komma fram till vagnarna. Vår moster försökte 

flera gånger komma fram till oss, men motades 

bort av vakterna vid varje försök. I vår vagn packade 

man in 43 personer. Där var vi med våra saker i en 

enda röra. Vagnen hade två små fönster och i mitten 

en liten järnspis, som eldades med stenkol. Längs 

väggarna fanns det britsar, men de räckte ju endast till 

några få. 

I vår vagn fanns en familj Välja från Birkas, som 

hade två invalidiserade döttrar. En av dem kunde ändå 

gå hjälpligt, men den andra flickan låg hela tiden. 

Ingen av dem kunde tala. Sonen i familjen var dock

frisk. Varför var det nödvändigt att föra bort en familj, 

som redan hade ett så svårt liv med sina utvecklingsstörda 

barn? Endast sonen kom tillbaka från förvisningen. 

I vår vagn fanns även ett nygift par Kask. Hon 

hade en vit klänning på sig, det verkade som att de 

hade hämtats från bröllopsfesten. 

De deporterade var huvudsakligen åldringar och 

kvinnor med småbarn, det var mycket få män i arbetsför 

ålder. Bland oss fanns även två minderåriga barn. 

Deras mor hade just tagits in för operation på Hapsals 

sjukhus, men barnen hämtades ändå ensamma för att 

deporteras. I Sibirien behövdes det arbetskraft och inte 

invalider och barn, men de som deporterade brydde 

sig inte om detta. De räddade sina egna släktingar som 

egentligen skulle ha deporterats. På namnlistan stod 

huvudsakligen de som var stämplade som storbönder 

("kulaker"). Den officiella anklagelsen för de två förvisade 

familjerna från Sutlep var att deras män gömde 

sig på skogen. I en familj hade mannen redan tidigare 

blivit arresterad, orsaken känner jag inte till. En av 

dem som gömde sig i skogen, Sakson, greps 1948. 

Han frigavs innan hans familj 1957 återkom från Sibirien. 

Det var våra lokala makthavare som försökte 

rädda sina närmaste släktingar genom att ändra i listan, 

huvudsaken var att antalet stämde. Jag vet att vi 

"råkade" bli upptagna på denna lista i stället för en 

kulakfamilj, som var släkt med den tidigare nämnda 

predikanten. Man hittade alltid andra som kunde anklagas 

för något. 

Den 26 mars på kvällen började tåget rulla från 

Hapsals station med mänskligt gods mot för oss okänt 

mål. Nästa morgon var vi redan på rysk mark. I ett 

stadsliknande samhälle gjorde vi ett längre uppehåll. 

Under vakternas uppsikt kunde vi 

tömma våra latrinhinkar som dittills 

hade skvimpat i vagnen. Vi uträttade 

våra naturbehov bredvid vagnen, 

längre bort fick vi inte gå. Vid denna 

station stod flera tågsätt med 

olyckskamrater. Här fick vi även mat, 

två från varje vagn med åtföljande 

vakt skulle hämta maten. Det upprepades 

sedan dagligen. Hämtningen 

och utdelningen av maten var tidsödande, 

tåget stod stilla en stor del av 

dagen. 

I staden Omsk fick vi bada bastu. 

Flera av oss fick sina skor stulna där. 

Barfota kunde vi inte gå tillbaka för 

marken var snötäckt. Ett par galoscher 

kunde skaffas fram till mig, en 

annan fick ett par av tysktidens träskor. 

Vi i vår vagn fick en förmån 

som de andra saknade: en ung man 

hade fått ta med sig sitt dragspel. En 

av vaktsoldaterna var mycket förtjust 

2 

Rev A 2006-11-08 

i dragspelsmusik och ville gärna låna med sig dragspelet 

till vaktstyrkans vagn. De kom då överens om 

att han skulle få ta dragspelet mot att vår vagnsdörr 

inte skulle låsas utifrån med krampan under färden. Vi 

fick alltså skjuta upp dörren, tömma våra hinkar och 

mera luft fick vi också. Dragspelet återlämnades sedan 

vid slutstationen. 

Efter långvarigt skramlande och skakande kom vi 

fram till en station som hette Taišet (Taischet), ca 250 

km före Novosibirsk. Där kopplades en del vagnar om 

till ett mindre tågsätt som fortsatte norrut från huvudbanan 

mot stora skogsområden. Vi åkte ytterligare ett 

30-tal kilometer och så kom vi fram till ett ställe som 

hette Dubravo. Det var den 6 april 1949. Sex vagnar 

med 263 människor, bland dem vår familj, lastades av 

där. Resten fortsatte vidare. Man hade sänt stora traktorer 

med slädar på släp och oxar med slädar för att 

hämta oss. Här var det ännu full vinter. Det hade samlats 

rätt mycket folk, nyfikna på hur fascister ser ut - 

så hade man informerat dem. Jag hade fått någon slags 

magsjukdom och min färd gick direkt till sjukstugan. 

Där var jag sex dagar. Vi inkvarterades i ett förutvarande 

fångläger som hade tömts på fångar. Även sjukstugan, 

dit jag kom, hörde till detta fångläger. Baracken 

där vår familj placerades hade torvtak. Väggarna 

var av flätade vidjor, vars mellanrum hade fyllts med 

stampad gödsel och täckts över med lera. Golvet var 

av slätyxade aspstammar som rörde sig när man gick 

på dem. Grannbaracken hade dock spåntak. Mitt i 

baracken hade man ställt upp ett stort metallfat som 

man kunde elda i, ovanpå det kunde man ställa kokkärl. 

I övrigt var baracken helt tom, det fanns inte ens 

några stolar eller pallar. Ved bar vi "hem" på ryggen. 

1 

3 

4 

35 

En grupp estniska förvisade i Dubravo, däribland familjen Tammesaar: 

1 Leontine, 2 Luule, 3 Lemmi, 4 Evi, 5 Elgi. Fotot taget 1950 eller 1951. 

30

Torkade vidjor och stammar kunde vi hitta i stora 

videbuskar, de var ganska så grova, men kunde lätt 

brytas av. Vi gjorde stora buntar av dem som vi bar 

hem på ryggen. Så fick man den första värmen när 

man bar veden och den andra när man eldade. 

Dubravo var en stor by, med säkert över 20 bostadshus, 

runt järnvägsstationen med samma namn. 

Där hade man byggt ett fångläger, vars arbetskraft 

huvudsakligen användes för produktion av hö som 

sändes till hästfarmer. Omgivningen var en naturlig 

grässtäpp omväxlande med stora skogar, ett 20-tal 

kilometer djupa. Några hus fanns det inte där, inte 

heller några vägar. Långt senare upptäckte vi tre estniska 

kolchoser bortom våra slåttermarker. En hette 

Björkens, en annan Aspens kolchos. När dessa människor 

hade utvandrat från Estland för att få jord vet jag 

inte. De äldre talade fortfarande estniska, men de yngre 

hade redan uppblandats och assimilerats. 

Lägret var sedan tidigare omgärdat av ett högt staket 

av plankor som nu revs. De första nätterna sov vi 

på golvet bland våra saker, men sedan byggde vi en 

provisorisk säng av fyra stolpar med stammar som 

sidostycken. Sängbottnen flätades av rätt mjuka plåtband. 

I den sängen fick vi plats alla fem. Som tur var 

hade vi fått med oss lite sängkläder. Värre var det med 

maten. Med några nävar ärter och med de fyra rubel 

som vi hade fått av mormor kunde vi klara livhanken 

några dagar. Men sedan? En dag sammankallades alla 

och man erbjöd oss arbete: att köra ut hö från skogsgläntor, 

pressa hö till balar eller skogsarbete. Mor 

valde skogsarbete, för att det var den kortaste vägen 

till den arbetsplatsen. De som kunde lite träarbete fick 

börja i snickeriverkstaden. Några skulle ordna band 

och tråd till höpressarna. Men det fanns ju ensamma 

gamla som inte längre orkade arbeta. Någon hjälp fick 

de inte från myndigheternas sida. Vi lydde under någon 

sorts civil myndighet och organiserades till vår 

egen "samhällsstruktur". Vi fick en 

egen underlydande förvaltning. Arbetsbrigader 

bildades och några av 

oss togs ut till brigadörer, d.v.s. arbetsledare 

på lägre nivå. Olika "ämbeten" 

fördelades något så när efter 

våra färdigheter: bastuansvariga, kontorister, 

ämbetsmän, sjukvårdare 

o.s.v. Den högsta ledningen bestod 

emellertid av ryssar. Några misshälligheter 

förekom nästan aldrig. Med 

den lokala befolkningen kom vi bra 

överens när de upptäckte att "fascister" 

var helt vanliga människor. 

I början var livet verkligen mycket 

svårt. Särskilt svårt hade de som hade 

små barn och som inte hade fått med 

det nödvändigaste hemifrån. Det 

fanns familjer som hade fått ta med 

Rev A 2006-11-08 

mjöl i tunnor, kött och till och med potatis, men de 

längtade just inte efter att hjälpa de nödställda. Hjälpen 

kom vanligen från dem som själva hade det 

knappt, ofta delade de med sig av det lilla de hade. Vi 

hade mycket svårt att skaffa mat. Krafterna var slut, vi 

låg för det mesta på sängen. Det kändes tungt att gå 

och man fick svindel, kroppskrafterna räckte helt enkelt 

inte till. 

Men där nöden är som störst, där är hjälpen ofta 

närmast. Från mostern i Estland fick vi ett litet paket 

innehållande läderfärger. De var alldeles utmärkta för 

garn- och tygfärgning. Vi sålde färgerna för en rubel 

per tesked eller bytte dem mot matvaror. I paketet 

fanns även ett garnnystan. Mostern skrev i följebrevet 

att garnet kunde vara fuktigt och måste nystas upp för 

att torka. Inne i nystanet fann vi 25 rubel – och det var 

en verklig present! Så gjorde mostern även nästa 

gång. Jag tror säkert att mor bad till Gud och detta var 

svaret på hennes böner. I slutet av juni började slåttern 

och den pågick tills snön började falla. Under det första 

året var vårt arbetsområde vid Karagatfloden, ca 

20 km från byn. Där restes ett stort tält som rymde 

hela gruppen av slåtterarbetare. Vi var alla med i denna 

grupp, för där kunde man få lagad mat, t.o.m. på 

kredit. Hemma hade vi ju ingen mat alls. 

Vi hade arbetat där ungefär en månad, då vi plötsligt 

en kväll såg himlen mörkna och ett våldsamt 

åskväder seglade upp. Stora svarta moln hängde så 

lågt att man kunde ta i dem, tycktes det. Det blåste 

upp till en regnstorm vars like jag aldrig har upplevt, 

varken förr eller senare. Blixten tände en höstack och 

en trädstam splittrades. Stormen blåste en reva i tältduken 

och fick därmed bättre grepp om tältet, som 

genast fladdrade iväg liksom en stor ballong mot floden. 

Våra saker flög samma väg, i mörkret var det 

omöjligt att hitta dem. En del hamnade i floden och 

flöt bort med strömmen. Det var svårt att stå upprätt. 

Fånglägrets gamla baracker i Dubravo. T.v. fånglägrets bageri som senare 

inrättades till sjukbarack. I förgrunden Ülo Leitalu. 

31

Vi var genomblöta, liksom de av våra saker som kunde 

räddas. Våra ryska överordnade befallde oss att ta 

skydd i ett litet hus vid vägen, det enda i närheten. Det 

var snarare en hydda, där det bodde en estnisk kvinna 

med två barn, förvisad liksom vi. Hon hette Leida 

Orav. Där var vi hela natten, eller rättare sagt vi stod, 

eftersom rummet var så litet och vi var så många. Jag 

grät stilla, för jag var så trött och ville lägga mig på 

golvet, men det fanns ingen plats. 

På morgonen var det åter vackert väder och solen 

sken liksom helt ovetande om stormen. Den dagen 

fick vi gå hem. Tre dagar senare skickades vi åter ut 

till arbete. Nu hade vi inget tält längre, vi var tvungna 

att själva bygga oss en sorts hydda för natten. Först 

var det nog knepigt, men människan tycks ju vara 

skapad för att klara av det mesta, så fick vi bukt även 

med den saken. För kvinnfolket gick det nog långsammare 

och med sämre resultat än för karlarna. Så 

småningom fick vi "tekniken i händerna" och någon 

skillnad märktes inte längre. När vi hade klarat av 

höarbetet på en yta med ca 5 km radie, flyttade vi 

vidare med våra saker och byggde en ny koja. Den 

skulle stå emot för blåst och hålla för regn. Öppningen 

skulle vara liten för att kunna täckas igen för myggorna, 

som fanns i miljontal. De gjorde verkligen livet till 

ett helvete! Kojan byggdes av grenar och av hö, överst 

lade vi färskt gräs vars tyngd höll höet på plats. Sovplatserna 

gjordes av lövträdsgrenar. 

Slåttermaskinerna drogs antingen med traktor eller 

med bil, men även oxar användes. En traktor kunde 

dra upp till fyra slåttermaskiner efter sig. När det regnade, 

och på morgnarna när gräset var daggvått, slog 

vi för hand med lie. Höarbetet utfördes i grupper eller 

i "länkar" som vi sade där. En länk bestod av fem 

personer: en körde en höräfsa dragen av häst eller oxe, 

två körde höet med oxar fram till stacken, en var 

stackmästare, och en, vanligen en man, tjugade upp 

höet. Höstacken gjordes avlång och upptill var den 

spetsig som ett hustak. Senare, när min yngre syster 

fick köra höräfsa, fick vi egen "länk Tammesaar". 

Länkäldsten hette Uno Tammekand. 

Under det första året arbetade mor för det mesta 

ensam på slåttern, för vi barn avlönades mycket lågt. 

Men äta ville vi ju naturligtvis, så mor köpte med sig 

mat till oss från slåtterköket. Det var det enda sättet att 

klara livhanken. Till hösten hade mor en skuld på 773 

rubel. Vi hade alltså ätit upp mors hela inkomst för 

sommaren och därtill blivit skyldiga nämnda summa 

som senare skulle avbetalas. Till vintern fick mor 

vakttjänst vid brandkåren och hade fast månadslön. 

Från lönen drogs varje månad 50 % för återbetalning 

av skulden. Tyvärr minns jag inte hur stor månadslönen 

var och hur länge hon fick betala av på skulden. 

Men jag minns att mor, när det var mörkt, i hemlighet 

gick tillsammans med en annan kvinna på kolchosåkrarna 

och plockade veteax. Åkern var ca fem km från 

32 

Rev A 2006-11-08 

byn. När ingen såg oss förvällde vi vetekornen i plåtburkar. 

Vetekornen var mycket näringsrika och stillade 

hungern. Min äldsta syster Luule hade lärt sig att 

använda symaskinen och kunde tjäna lite som bidrag 

till hushållet. 

Höet pressades med maskinpressar till balar. Detta 

skedde på ett ställe som vi kallade "lagerträdgården". 

En gång kom kvinnliga fångar dit. Bland dem fanns 

även en estnisk kvinna, namnet har jag tyvärr glömt. 

De var inkvarterade i en liten bod i lagerträdgården. 

Deras mat bestod ofta av laxliknande fiskar, "gorbuscha", 

som var mycket välsmakande. Så tyckte vi, 

men de var grundligt trötta på den enformiga maten. 

En del oxar slaktades till vintern. I mors vaktuppdrag 

ingick även att vakta kropparna som förvarades 

ute för att så småningom lastas i vagnarna. Eftersom 

det var vinter var de djupfrysta, likaså de tillvaratagna 

inälvorna. Vid ilastning var det ingen som räknade hur 

många levrar och lungor som fanns kvar. Mor kunde 

byta dessa mot fisk hos fångarna. Jag bytte min svarta 

kjol mot fisk efter lång tvekan, men jag var så hungrig. 

Ödet var ändå nådigt mot oss att vi kunde klara 

matbekymren på detta sätt. Vad som hände med fångarna 

vet jag tyvärr inte. 

Under det första året byggde man ett mindre hus 

vid barackerna. Vi barn fick där ett spännande jobb - 

att spika spån på taket. I detta hus inkvarterades vi 

tillsammans med två andra familjer i ett rum som var 

ca 30 kvm stort. Det fanns även en spis i rummet. Där 

bodde vi tillsammans 11 personer. 

Denna höst råkade jag ut för en olycka, och just på 

min födelsedag den 5 oktober då jag blev 13 år gammal. 

Jag var hos en annan flicka och vi högg videkvistar 

i bitar med pärtknivar. På något sätt slant min kniv 

och jag högg mig i vänstra knäet. Det gjorde väldigt 

ont, man t.o.m. såg hur knäet snabbt svullnade upp. 

Sjuksköterskan Alice Vooremaa från Hapsal, även 

hon förvisad, gav mig smärtstillande sprutor. Jag låg 

med värkande knä i sängen i sju dagar. Till närmaste 

stad, Tšulõm, var det ungefär 30 km och dit fick vi 

vanligen endast åka med hästskjuts på vintern. Jag 

fick sprutor varje dag av sjuksystern. Men så en dag 

Lagerbyggnad i Dubravo. Foto: Oskar Lehemaa

trans-porterades jag ändå till sjukhuset i staden. Mor 

följde med mig. På sjukhuset kom en äldre läkare för 

att titta till mig. Han pratade länge, men vi kunde ju 

inte ryska något vidare, så vi blev inte ett dugg klokare. 

Men så räckte han ut tungan åt mig och jag brast i 

skratt. De andra var väl något oförstående, men saken 

var den att några estniska pojkar hade lärt oss hur man 

snabbt kunde lära sig ryska: lägg tungan i ryssens mun 

över natten, så kan du prata flytande ryska på morgonen. 

Jag tänkte just på det, att han vill stoppa sin tunga 

i munnen på mig för att jag skulle kunna förstå vad 

han sade. Till slut så förstod mor att jag skulle visa 

tungan, som man ofta brukar göra vid läkarbesök. 

Ryska språket lärde jag mig på sjukhuset, för där 

var jag tre och en halv månad. Man kunde helt enkelt 

inte hämta hem mig därifrån. Läkarna ville amputera 

benet, men jag tillät det inte - jag skrek som trumpeterna 

vid Jerikos murar. Jag gick ganska länge på 

kryckor, men sedan började de sträcka på benet, lite i 

taget, och det blev bättre. Än i dag är det vänstra benet 

svagare, men det är i alla fall mitt eget ben. Mor berättade 

senare att hon hade bett till Gud för att mitt ben 

skulle förskonas. Och han hörde hennes bön även 

denna gång. 

Mors hemfärd blev äventyrlig, hörde jag senare. 

De hade bestämt träff med körkarlen, men det blev 

något missförstånd och de träffades inte. Mor kunde 

inte förklara vart hon skulle, pengar hade hon inte 

heller. Så hon inkvarterades hos kvinnliga fångar. Där 

var hon tre dagar innan hon "upptäcktes" och transporterades 

hem. Hon berättade att det var flera tiotal 

fångar där, de sov på golvet i ett stort rum. Hon arbetade 

tillsammans med dem på dagarna och marscherade 

med dem genom staden till deras bespisningsställe. 

Sådana förvecklingar kan ske om man inte 

kan landets språk. 

Större pojkar, som hade lärt sig lite ryska, undervisade 

oss småflickor i språkets finesser. "God dag" 

heter på ryska "russki durak" (rysk dumskalle), förklarade 

de för oss. Vi neg och hälsade ryssarna med den 

frasen. Underligt att vi inte åkte på smörj. En expedit i 

affären förstod att någon hade lurat i oss galna glosor 

och förklarade snällt saken för de äldre. På dessa poj- 

kar trodde vi ju aldrig mera. 

På våren 1950 ersattes mor med en ryss i vakttjänsten 

och sändes till skogsarbete. Dit var det ca 10 km 

att gå, medförande sågar och yxor, och samma väg 

tillbaka på kvällen efter tungt dagsverke. Skogsarbetet 

varade tills man skulle börja med slåtterarbetet. Jag 

var också på skogsarbete tillsammans med en flicka 

som hette Veronika Marjapuu. Trädstammarna var så 

tjocka att det nästan tog en dag för oss att fälla ett 

träd. Nästa dag orkade vi såga av några bitar av 

stammen och klyva och stapla upp dem. Det var en 

klen dagpenning som vi tjänade ihop - det var nog 

33 

Rev A 2006-11-08 

mera för arbetets glädje. Men vedklyvning lärde jag 

mig för hela livets behov. 

När tiden för höbärgningen var inne, då började 

även den stora insektsplågan med mygg, knott, bromsar 

och getingar. Vi var alla uppsvullna av insektsbett. 

Som ansiktsskydd gjorde vi en stomme av metallnät 

runt huvudet som täcktes över med gasväv. Det skyddade 

mot mygg men inte mot knott, de hittade in innanför 

masken i alla fall. Knotten var nog den värsta 

plågan, men vi vande oss så småningom. 

På vintern körde vi hö till lagerträdgården. Där 

pressades höet till balar som lastades i godsvagnar och 

kördes till stuteriet i Taišet. Männen hade hästar för 

hötransporten, kvinnorna hade oxar. Man trodde väl 

att kvinnfolk inte kunde klara av körning med hästar. 

Två körare skulle klara av antingen fyra hölass dragna 

av var sin oxe eller sex hästdragna lass. Veronika och 

jag körde också med oxar i början. Vi ville dock inte 

vara sämre än pojkarna, så vi förhandlade om att få 

hästar istället. Så blev det till slut - en av oss satt på 

den första släden och den andra på den sista. De mellersta 

hästarna höll sig snällt i ledet, så hade man tränat 

dem. Det var ganska djup snö och besvärligt att 

komma fram till höstackarna i skogen. Vi fick gräva 

fram dem ur snön. Det första dragdjuret fick mindre 

hölass för det skulle ju ploga väg för de efterföljande. 

Hölassen skulle bindas stadigt med hjälp av en slana 

ovanpå lasset så att höet inte skulle spridas ut ifall 

lasset välte. Vi lärde oss tillverka piskor som man 

endast skulle slå i luften så att det smällde för att 

tvinga hästen vidare. Oxarna var svårare att handskas 

med, de var långsamma och envisa, men vi lärde oss 

att bemästra dem med olika knep. Vår arbetslön berodde 

på prestationen som mättes på olika sätt. Vid 

utkörning av hö vägdes varje lass på en stor våg. På 

slåttern mätte brigadören varje kväll höstackarnas 

längd med måttband. Så var det även på skogsarbetet, 

vedstaplarna mättes varje kväll. 

Arbetslaget vid höpressen. Längst till höger i övre 

raden Luule Tammesaar. Foto: Oskar Lehemaa

Så gick åren på något sätt - höbärgning på sommaren, 

skogsarbete på våren och hösten, på vintern utkörning 

av hö, pressning till balar och lastning i järnvägsvagnar. 

Det senare arbetet var ett av de tyngsta. 

Det var fyra lastare per vagn, vanligen kvinnor, det 

fanns ju inte så många karlar där. Två arbetade i vagnen 

med att stapla balar och två bar fram. För detta 

ändamål hade man tillverkat speciella krokar, man 

slog kroken i balen och hivade den på ryggen med bra 

fart. Det var högt till dörröppningen så att man fick 

göra en slags trappa av balar. Balarna vägde en 35-40 

kg, beroende av hur fuktigt höet var och hur hårt det 

var ihoppressat. En vagn rymde ungefär 400 balar. 

Det var ett riktigt slavarbete. 

Tiden gick. Ungdomarna blev myndiga, många gifte 

sig och fick barn. Även min äldsta syster Luule fick 

en son. Tyvärr dog hans far, Ülo Leitalu, plötsligt i 

hjärtsjukdom. Han fick aldrig se sin son. Min syster 

fick ensam ta hand om barnet, något stöd eller någon 

hjälp fanns inte att få där från myndigheterna. Hon 

fick helt enkelt stanna hemma med lille Mati. Detta 

var i december 1953. 

Efter Stalins död i mars 1953 blev det småningom 

förändringar. 1954 började man frige minderåriga. 

Mina två yngre systrar Elgi och Evi fick åka hem till 

mormor i Estland. Samtidigt fick vi som blev kvar en 

egen lägenhet. Inkomsten hade blivit bättre och vi 

kunde köpa oss en del saker. Under denna höst, i november, 

började man bland de deporterade värva folk 

till byggnadsarbete. De anställde både tyskar och ester. 

Alla som skrev kontrakt på tre år skulle automatiskt 

bli fria efteråt och få åka hem. Endast en person 

per familj fick skriva kontrakt. Jag var ju, 18 år gammal, 

redan härdad och van arbetare så jag skrev på 

kontraktet. Det tycktes vara det enda sättet att få 

komma bort från Sibirien. Kontraktet var frivilligt, 

men det var ändå ett risktagande eftersom ingen garanterade 

att det verkligen var sant och att de verkligen 

skulle hålla överenskommelsen. Det var tre familjer 

till som tog chansen och rätt många ensamma yngre 

människor. 

I december packade vi ihop våra fåtaliga ägodelar 

och åkte med lastbil till Tšulõms station. Vår resa var 

tydligen dåligt organiserad, för där fick vi vänta i tre 

dagar innan vi fick åka vidare. Det var samma elände 

på järnvägsstationen i Novosibirsk. Vårt bagage hade 

kommit på avvägar och vi fick leta och vänta på det. 

Systersonen Mati fyllde ett år där, han hade just lärt 

sig att gå. Vårt mål var staden Prokopjevsk i Kemerovo 

oblast. Från Dubravo var det ca 500 km dit. 

Vi inkvarterades alla i ett litet rum där vi låg som 

sardiner i en ask. Lägenheterna som vi skulle få var 

ännu inte färdigställda. Efter en vecka flyttades vi till 

ett tvåvåningshus. I lägenheterna saknades innerdörrar, 

det fanns ingen värme, väggarna var fuktiga. Vårt 

bagage hade ännu inte kommit fram, så vi var tvungna 

34 

Rev A 2006-11-08 

att sova med kläderna på i ett oeldat rum. Jag blev 

sjuk och togs in på sjukhuset för blindtarmsoperation. 

När jag kom tillbaka hade man börjat elda i huset, 

dörrarna var isatta, i rummet fanns järnsängar och 

några stolar. 

Så började vi ett nytt arbete. Mor och jag började 

på bygget och min syster Luule fick arbete i en lekskola, 

där även hennes son togs emot. Det var en konfektionsfabrik 

som vi byggde. Först var vi hjälpredor 

som bar fram byggstenar och murbruk. Senare murade 

jag självständigt och var även kranskötare. Den var en 

liten maskin som inte åkte på räls utan var fast uppställd. 

Lönen var 35-40 rubel i månaden. Vår arbetsbrigad 

bestod av 32 arbetare av de mest skilda nationaliteter: 

kalmucker, tatarer, moldavier, ukrainare, 

tyskar, tschuvasser och även några ryssar. Språket var 

förstås ryska, och det kunde jag nu. Tiden på sjukhuset 

i Tšulõm hade satt "språket i munnen på mig" till 

den milda grad att jag hade svårt att komma på orden 

på estniska när jag kom hem därifrån. 

Vintrarna var mycket kalla i Sibirien och jag hade 

ännu inte fått några filtstövlar. Sittande på lyftkranen 

förfrös jag mina fötter så pass allvarligt att jag hade 

svårt att stå. Jag hade fått nervskador i fotsulorna. 

Läkarna behandlade fötterna på olika sätt, men förbättringen 

gick mycket långsamt. Jag var tidvis på 

sjukhuset, tidvis hemma. Arbetsgivaren betalade en 

liten sjukpenning, jag hade ju fått ett sjukintyg. Hemma 

gick jag ibland på knäna, vanligen dock med 

kryckor för att det gjorde ont att stå på fotsulorna. En 

äldre tysk man råkade höra om min belägenhet och 

gav mor rådet att skaffa hästgödsel i en hink, hälla 

hett vatten på och hålla fötterna i sörjan. Den skulle 

hållas så varm som fötterna tålde. Vi provade den 

metoden. I utkanten av stan fanns ett stall och mor 

hämtade hästgödsel därifrån varannan dag. Tro det 

eller inte, men det blev en märkbar förbättring. Besvären 

kom ibland tillbaka, vanligen på sommaren, men 

det blev aldrig mera så illa att jag skulle behöva gå 

med kryckor. 

I samband med detta kommer jag ihåg en händelse 

från min skoltid hemma. Jag hade fått något slags 

skorv på hela huvudet. Därför klipptes håret av och så 

kort som det bara gick med handmaskinen. Jag bar då 

huvudduk och var mycket olycklig. Andra barn började 

kalla mig med pojknamn - vanligen Jopre Lembit. 

Någon berättade för mor att man skulle prova att 

smörja in hårbottnen med uppblött hönsgödsel. Jag 

var genast med på detta, jag var beredd att göra vad 

som helst för att få normalt flickhår och slippa huvudduken. 

Så satt vi med mor varje kväll vid spisen i 

eldskenet och mor geggade uppblött hönsskit på mitt 

huvud. Men resultatet var förvånande. Skorven började 

liksom lossna, blev mindre och håret började växa 

ut. Vad lycklig jag var för att få håret tillbaka, och 

vilket hår sedan, tjockt och vackert. Så jag har blivit

impregnerad med gödsel både upptill och nedtill. Det 

är väl därför som jag är så frisk och stark. 

På väg till arbetet träffade vi flera ester som också 

hade skrivit treårskontrakt med byggföretaget. De 

deporterade var ju strödda över hela Sibirien. Under 

1956 började många anhöriga till de förvisade att 

skriva till myndigheterna om att de deporterade skulle 

få återvända hem. Även våra släktingar i Estland 

skrev ansökningar och sände skrivelser till olika instanser. 

Och så plötsligt fick vi kallelse att hämta våra 

pass. Det var första gången jag såg ett sådant dokument. 

Dittills hade vi endast ett papper med namn och 

födelsedatum o.dyl. som legitimation. Vi var tvungna 

att en gång i månaden besöka kommendanturen för att 

visa att vi fortfarande var kvar där, annars började 

myndigheterna leta efter oss. Mor och min syster Luule 

var nu automatiskt fria att resa hem, men jag hade 

ytterligare enligt kontraktet ett år kvar att arbeta på 

bygget. Jag var sjukskriven just då och visste att ingen 

på arbetsplatsen skulle sakna mig så snart, så jag tog 

risken och åkte iväg tillsammans med mor och Luule. 

Som tur var så var det ingen kontroll på vägen och vi 

kom lyckligen fram till Tallinn den 7 januari 1957. 

Vår Sibirienresa varade således, sånär som på två 

månader, åtta år. Hemresan blev ganska dyr, det var ju 

5 000 km att åka. Det kändes konstigt att kliva av 

tåget i Tallinn och höra meddelanden på estniska från 

högtalarna och nästan överallt kunde man tala och 

fråga på estniska. Min egen estniska var en aning osäker, 

jag började på estniska men gick automatiskt över 

till ryska. Nu fortsatte vi med lokaltåget till Hapsal. 

Mormor bodde kvar på Bränngården i Sutlep och där 

bodde även mina tidigare hemkomna yngre systrar. 

Där samlades vi nu alla. Återseendets glädje går inte 

att beskriva. 

Vi hade kommit tillbaka till hemlandet, men något 

hem eller hus hade vi inte mera. Efter vår deportering 

hade det bildats kolchoser, så även i Sutlep. Vår ladugård 

var nu kolchosens svinstia. I vårt kök 

kokade man mat åt grisarna. Eftersom 

boningshuset och ladugården var sammanbyggda 

så var det givetvis praktiskt. 

Vi visste redan att bostadshuset hade förfallit, 

för vi hade några år tidigare fått ett 

foto av vårt hem sänt till oss i Sibirien. 

Den bild som mötte oss i verkligheten var 

obeskrivligt upprivande. Nu var huset helt 

utan tak och genom de glesa väggbjälkarna 

hade man fri utsikt ut. Det var ju en 

äldre byggnad, men ladugårdsdelen var 

tämligen ny. Far skulle bygga ett nytt 

bostadshus, timmerstockarna var redan 

framtagna, men ödet ville annorlunda. 

Vart våra stockar tog vägen vet jag inte. 

Far hann bygga färdigt en ny stor bastu. 

Den var kvar. Höladan var emellertid 

Rev A 2006-11-08 

borta. Mina systrar frågade kolchosordföranden om de 

kunde ta gammalt virke som var kvar av bostadshuset 

till ved åt mormor, men det fick de inte. Något senare 

revs allt ändå med hjälp av maskiner och kördes ihop 

till en hög av rivningsbråte. Vi hade en stor fruktträdgård, 

men även äppelträden skuffades omkull med 

bulldozer i en hög. Det var vemodigt att se platsen där 

vårt barndomshem och våra lekplatser hade varit. 

Vårt bohag, det som blev kvar av vårt hem efter 

deporteringen, hade lämnats in till Sutleps affär för 

försäljning. Traktens folk fick köpa vårt lösöre. Vem 

fick intäkterna? Efter vår återkomst fick vi så småningom 

veta vem som hade köpt de större sakerna. 

Mor ville köpa tillbaka vårt runda bord och buffén, 

men det fick hon inte. Däremot beredde oss familjen 

Plooman i Sutlep en mycket glädjande överraskning. 

De hade köpt vår soffa och hemorgeln och förvarat 

dem i avsikt att vid tillfälle ge eller eventuellt sända 

dem till oss. Nu skedde överlämnandet vid en oförglömlig 

välkomstfest. 

Vi skulle ordna diverse formaliteter med inskrivning 

på bostadsorten. I Sibirien kallades jag Lena, så 

även nu. Enligt passet var jag Lemma, de skulle ju 

alltid ha ett a på slutet av kvinnonamn. Jag ville emellertid 

byta passet för att få mitt riktiga namn. Man 

skulle också uppge nationalitet och det kunde man 

välja nu. Om jag hade velat så hade jag kunnat vara 

svensk, men jag kunde ju inte ett ord svenska och så 

fick det vara. Men min yngsta syster och min moster 

är svenskar enligt passet. 

Jag hade tur med min flykt från Sibirien. När mitt 

pass skulle skrivas ut i Hapsal upptäcktes det att i 

passet saknades "utskrivning" från utflyttningsorten i 

Sibirien. Jag berättade att det var första gången i livet 

som jag såg ett pass och när vi blev fria så stack vi 

omedelbart därifrån – att det skulle vara en utskrivningsstämpel 

i passet hade jag då ingen aning om. 

Dessutom upptäckte de att i mors pass saknades den 

Jopregården 1954. Till vänster visthuset, i mitten bostadshuset och till 

höger ladugården. 

35

utfärdande milischefens underskrift. Eftersom mor 

själv inte kunde sända tillbaka sitt pass med begäran 

om underskrift, så skulle milisens passavdelning göra 

det. Det var tur för mig, för de återsände även mitt 

pass på samma gång. Efter en tid kom våra pass tillbaka 

med nödvändiga stämplar och underskrifter. 

Några år senare begärde jag eftersändning av min 

arbetsbok, som jag också fick utan krångel. På detta 

sätt lyckades jag komma hem från Sibirien ett år tidigare 

med även formellt alla dokument i bästa ordning. 

I Sutlep hade vi varken hem eller arbete, så vi flyttade 

till Hapsal. Jag hade fått arbete vid ett ryskt barndaghem 

där jag delade ut mat och städade. Jag fick 

också bo där i ett litet rum med kök som jag delade 

med en annan flicka. Mor fick arbete som sjukvårdare 

i barnsjukhuset. Hon fick bo hos sin syster. Samma år, 

1957, konfirmerades vi alla fyra systrar. Den allra 

yngsta av oss, Evi, var då inte fyllda 17 år, så för henne 

fick vi skaffa särskilt tillstånd från Tallinn. I konfirmationslära 

gick vi på Nuckö. Även vår lärare, pastor 

Hiisjärv, kom dit från Hapsal. Vi var 37 konfirmander 

det året. I december gifte jag mig. 

Mor trivdes inte med stadslivet, hon tyckte dessutom 

att hon var sin syster till last. Ett litet hus bredvid 

mormor i Sutlep var ledigt och mor fick hyra det. Hon 

fick arbete som brevbärare. Posten kom till Nuckö 

kommunalhus, där hämtade hon den och delade ut den 

till adressaterna. Vanligen cyklade hon, men på vintern 

körde hon häst och släde. Senare fick hon arbete 

vid Nuckö sjukhus som kokerska. Sjukhuset var då 

inrymt i Sutleps skolhus, där verksamheten började 

1963 med 15 vårdplatser och 15 anställda. Skolhuset 

fungerade som sjukhus till 1977. Min äldsta syster 

Luule arbetade i Hapsals sanatorium, hon delade ut 

mat till patienterna. Hon gifte sig snart och flyttade till 

Kohtla-Järve där hon fortfarande bor. I barndaghemmet 

var jag arbetskamrat med ordförandens fru. Hon 

ordnade en anställning åt mig i Hapsals stadsförvaltning 

(Hapsals exekutivkommitté) som kontorist och 

maskinskriverska. De var ryssar men mycket fina 

människor. Min baktanke med denna anställning var 

att få en egen lägenhet. Det var just stadsförvaltningen 

som fördelade dem och min förhoppning var att de 

egna anställda skulle kunna få förtur. Tyvärr tog ordförandens 

mandatperiod slut och man valde en ny, en 

estländare som hette Eduard Tuul. Den mannen hade 

ingen som helst utbildning, men på den tiden var det 

viktigt att man var medlem i kommunistpartiet, och 

det var han förstås. Om rättstavning hade han mycket 

klena kunskaper, men han kunde i alla fall skriva sitt 

namn. Hans handskrivna utkast, som jag skulle 

renskriva på maskin, var skrämmande dåliga, men det 

viktiga var ju ändå partimedlemskapet. Partiet ordnade 

allt. På lägenheten fick jag vänta tre år. Ordföranden 

misstänkte nog att jag skulle säga upp mig så fort 

som jag fick egen lägenhet, men sådan var ju också i 

36 

Rev A 2006-11-08 

verkligen min plan. Stillasittande arbete trivdes jag 

inte riktigt med. Av en tillfällighet fick jag veta att en 

lägenhet blev ledig efter en officersfamilj för att mannen 

fick en annan kommendering. Efter mycket om 

och men fick jag lägenheten och när alla formaliteter 

var klara sade jag upp mig. Sedan en tid hade jag haft 

en ny arbetsplats i beredskap. Grannfrun var nämligen 

chef för den tekniska avdelningen i konfektionsfabriken 

"Sulev". Jag fick platsen som kontrollant med 

uppgift att kontrollera kvaliteten på färdiga produkter. 

Livet i stan fungerade ganska bra men äktenskapet 

var olyckligt. Jag härdade ut några år men till slut 

flyttade jag med barnen till Sutlep. Sonen var då 16 

och dottern 10 år. På landet behövde man mjölkerskor 

och i Sutlep byggdes det nya bostadshus. Där fick vi 

en trerummare med indraget vatten, både varmt och 

kallt. Sådan lyx hade vi inte i stan, vatten fick vi ta 

från en borrad brunn på gatan och bära upp längs en 

spiraltrappa till andra våningen. Ladugårdsarbete var 

just inget arbete att lovprisa, men det fick duga. Då 

mjölkade vi redan med maskiner och det var ju stor 

skillnad mot förr när man handmjölkade. När jag började 

där bestod min grupp av 34 kor att mjölka. Senare 

byggde man mjölkstationer och man kunde ta 10 

kor åt gången. Grupperna var då större, maximalt 143 

kor. Mjölkningen med alla förberedelser tog över 5 

timmar, det var halva arbetsdagen. Med morgonmjölkningen 

startade vi klockan 24. Sömnen blev 

förstås lidande, den sammanhängande tiden var för 

kort. Barnens lek på gården var ofta en alltför tidig 

väckningssignal. Men mjölk fick vi så mycket som vi 

behövde och det var ju ett bra tillskott till lönen. 1978 

gifte jag mig för andra gången och flyttade då till 

Rickul. Därifrån åkte jag då och då till Sutlep och 

Dirslätt som avlösare när någon av mjölkerskorna 

eller ungdjursskötarna skulle vara ledig. Jag var även 

brevbärare ett år. Jag hämtade posten på postkontoret i 

Bergsby för utdelning i omkringliggande byar. Ett år 

arbetade jag i skogsdistriktets fårhus i Rickul, de var 

påbjudna att hålla får. Under den ryska tiden tänkte 

makthavarna ut alla möjliga påhitt, så t.ex. skulle några 

byggnadsorganisationer även föda upp nötboskap. 

Så en vacker dag tyckte jag att jag hade jobbat nog 

och har väl tjänat in min pension, så nu stannar jag 

hemma och håller några egna kor. Den mjölk jag sålde 

till staten fick jag inte så mycket för, men ett litet tillskott 

var det ändå. Pensionen som jag fick var på den 

tiden den högsta möjliga – 120 rubel i månaden. 

En makthavare på den tiden var "partorg". Han var 

helt enkelt kommunistiska partiets representant. En 

sådan fanns nästan i varje förvaltning och företag. När 

jag kom tillbaka från Sibirien var en rysslandsest, 

Aleksander Selge, partorg här vid Sutleps bysovjet. 

Kolchosledningen, som skulle bestå av jordbruks- och 

ekonomikunniga, hade ofta även en politisk ledare i 

form av partorg. Han hade mycket stor makt. Han

lämnade uppgifter till säkerhetsorganet. Om någon 

t.ex. ville köpa bil, så behövdes hans underskrift som 

samtycke på ansökan. När vi sökte tillstånd att åka till 

Sverige och partorg inte tyckte att jag var värdig detta, 

så stoppade han resan genom att kontakta säkerhetsorganet. 

Partorg var säkerhetsorganets förlängda arm. 

Anonyma angivare och skvallrare, som förde vidare 

om någon sade eller gjorde något som kunde tolkas 

som statsfientligt, fanns överallt. Partorg visste man i 

alla fall vem det var. Milisen motsvarade nuvarande 

polisen. Närmaste milisstation var i Hapsal. 

Jag minns inte exakt när far i Sverige började försöka 

få utresetillstånd för mor. Det dröjde flera år 

innan det blev verklighet. Hon fick besöka partikommittéer 

och säkerhetsorgan, än i Hapsal, än i Tallinn. 

Far ansågs ju vara en förrädare och hade av någon 

ytterligare anledning ett fläckat anseende hos de sovjetiska 

makthavarna. Mor var emellertid mycket envis 

och ville verkligen veta vad far anklagades för. Hon 

ville se hur tjock hennes egen aktsamling kunde bli. 

Men så en vacker dag ringde någon till Birkas kommunalhus 

att mor kunde åka till Hapsal efter utresetillstånd 

och visum till Sverige. Tillstånd gavs först på 

tre månader, men de sade även att om hon trivdes i 

Sverige och ville stanna där så skulle hon ordna de 

nödvändiga dokumenten officiellt. Den 8 februari 

1968 anlände mor till Sverige. Min yngsta syster hade 

besökt far redan 1966. Vid det andra besöket 1971 

följde jag med henne och nästa år åkte de två andra 

systrarna. Far dog i april 1973. Mor och far fick alltså 

lyckan att bo tillsammans i fem år. Vi började besöka 

mor årligen, hon kom även till Estland flera gånger. 

Helt oväntat insjuknade hon och dog efter två veckor i 

september 1993. Jag var hos henne då. Mina föräldrar 

bodde i Eskilstuna och är begravda där. 

En dag frågade kolchosordföranden om jag skulle 

kunna tänka mig att bo i Sutleps skolhus, för annars 

skulle det tomma huset bli helt vandaliserat. Vi åkte 

dit för att se om det var möjligt att ställa i ordning en 

lägenhet där. Huset var ganska förstört invändigt, det 

hade använts som logement för studenter på sommararbete, 

marinkårens ungdomsgrupper och liknande. 

Jag samtyckte till förslaget och man började samla 

ihop vad som fortfarande var helt i huset av fönster 

och dörrar och började reparera. Själv åkte jag till 

Sverige för att hälsa på mor. När jag kom tillbaka var 

det ingen hemma i Rickul. Jag tog mina saker och 

svärsonen körde mig till Sutleps skolhus. Jag ställde 

mina väskor i den nyrenoverade lägenheten och jag 

kände att det var mitt riktiga hem. Här har jag bott i 

tio år nu, de första åren alldeles ensam liksom i ett 

spökslott. Hösten 1996 arrenderade Nuckö kommun 

ut mer än hälften av utrymmena till ett finskt företag 

som tillverkar stoppade möbler. För närvarande arbetar 

här 28 anställda, däribland även jag som städerska 

och husvakt. För renovering av resten av huset har jag 

37 

Rev A 2006-11-08 

sökt medel från olika fonder och med bistånd av 

kommunen har vi nu ett bibliotek och sällskapsrum 

som kan användas för olika ändamål. Vanligen är det 

dock äldre människor som samlas här för handarbete, 

för att fira födelsedag eller helt enkelt för att träffas 

och sjunga sånger som vi sjöng under vår ungdomstid. 

Det är framförallt två årliga högtider som vi firar här, 

midsommar och jul. Om jag någon gång hittar en 

guldådra, då skulle jag även låta dra in rinnande vatten 

– då skulle livet vara som en blomsterfest.

Linda Kozõritskaja, född Sutt 1929, bosatt på Nilsasgården 

(Nils-Andruse) i Gambyn. 



Seffers. 

Jag är född 1929. Mina föräldrar var ester. Vi bodde i 

byn Votskova i Pskovs oblast (senare Leningrads 

oblast). Det var en vacker by, vi var många barn och 

ungdomar. I vår by hade vi estnisk skola och kyrka. 

Min farfar var kyrkoherde. Alla lärare i estniska språket 

arresterades av ryssarna, kyrkan revs. Mor hade 

byggt ett nytt tvåvåningshus. När tyskarna evakuerade 

oss, brände de ner alltihopa. "Här ska du inte mata 

några partisaner", sa de. Min syster togs med våld till 

tvångsarbete i Tyskland. Nu fick hon 12 000 för den 

tiden som hon var där. Hit till Gambyn kom vi 1943. 

När tyskarna retirerade, då kom folk hit från Tallinn. 

De gömde sina bilar här i boden. Men när ryssarna 

kom in, då tog de bilarna och jagade bort människorna. 

Vi gömde oss i skogen för att vi var rädda för 

ryssarna. Ryska armén rövade bort allt, grisen och 

fåren tog de från ladugården, men inventarierna fick 

vara i fred. Vi hade två vackra hundar, de sprang ut på 

trappan och skällde, ryssarna sköt dem. Efter en tid 

blev det mer ordning här, armén fick inte härja fritt 

mera. 

Linda Kozõritskaja 

Linda Kozõritskaja 

38 

Rev A 2006-11-08 

Vårt hem var här. Kristof, som var husbonde här, 

hade åkt till Sverige. Vi hade då två kvigor. Enligt 

kommunstyrelsen var vi tvungna att ge bort en. Mor 

gav då bort den gamla kon, grisen och 120 ägg för att 

betala för markbiten här. Annars hade de lagt på flerdubbel 

straffavgift - normen skulle ju betalas. 

På Matasgården bodde Marta Roos, hennes bror 

åkte till Sverige. När ryssarna kom, tog de bort allt 

hon ägde, häst, ko, tröskverk, spannmål. Marta bodde 

hos oss i två veckor och grät. Hon bor i nu Tallinn. 

Allt detta hände före kolchostiden. 

Under kolchostiden fanns här ingen riktig regering 

heller. Höladorna förstördes, det var kolchosen som 

förstörde dem för de körde takhalmen till grisfarmen 

och till korna. Vårt hus hade dåligt tak, halmen var 

rutten, mor skar vass och vi täckte taket med den. Arp 

hette den senaste brigadören på kolchosen. 

1949 var det en kvinna med två små barn som 

skickades till Sibirien, mannen var "skogsbroder". 

Han var 2-3 år i skogen innan de fick tag i honom. 

Han skickades bort. Hon hette Hilda Kõrvemaa. De 

bodde i Kervit by, ca 5 km härifrån genom Derskogen. 

Från Gambyn var det ingen som gömde sig i 

skogen. Härifrån åkte nästan alla till Sverige, endast 

Aleksander Kliss blev kvar. Han klagade mycket på 

de andra här.

Luisa Kisant, född Ketlov 1927, bosatt på Nistugården 

i Gambyn. 



Seffers. 

Jag är född 1927 i Rahnova by, Pljussa region, Pskovs 

oblast, Ryssland. Mina föräldrar var estländare, far var 

född i Virumaa, mor var född i Ryssland. Hennes 

föräldrar hade utvandrat från Estlland, mor kom från 

Võrumaa, familjenamnet var Keri. Vår by var helt 

estnisk, ett par familjer var ryska, men de bosatte sig i 

en rysk by ett par kilometer längre bort. Min skolgång 

började jag i estnisk skola. Jag kunde inte ryska, men 

förstod vad man sade. I estnisk skola fick jag gå endast 

en och en halv vinter, då stängde ryssarna skolan. 

När de stora deportationerna började i Ryssland 1931- 

32 sändes min far till Sibirien på tre år. Där dog han. 

Större delen av de estniska männen deporterades då, 

man kallade dem kulaker. Mor blev kvar med fem 

barn, jag var den yngsta. Man organiserade en kolchos 

även i vår by. 

I oktober 1943 evakuerade tyskarna hela vår by. 

Det var inte en frivillig evakuering. Man blev i förväg 

beordrad att vara beredd, tyska armébilar körde fram, 

vi lastades på och kördes till Pljussa järnvägsstation. 

Det tog två veckor innan vi kom fram till Estland. 

Senare brände tyskarna ned hela byn. Vi kom först till 

Risti station (ca 25 km från Hapsal). Där lastades vi 

av. Folk kom dit och valde ut arbetskraft åt sig. Vi 

kom till Kullamaa. Våra släktingar hade tidigare hamnat 

på Uugla gods hos Rudolf Parmas. Han hade också 

en rysk familj där som skötte hans kor. Dit hämtade 

våra släktingar även oss. Min bror besökte Nuckö. På 

Tomasgården här i Gambyn kom han i kontakt med 

tre gamla människor och en sjuk, som skulle åka till 

Sverige. Brodern kunde göra någon slags överenskommelse 

med dem att vi fick komma hit till Tomase 

(Tooma) gård . Så i juli 1944 kom vi hit, jag, min 

syster och hennes man, mor kom något senare. Svenskarna 

på gården åkte till Sverige. Min bror var i tyska 

armén. Han var på permission när han besökte oss i 

Uugla. Han återvände inte till armén utan flydde till 

Sverige samma höst. Han bor nu i Göteborg. Min 

äldsta syster bodde redan tidigare i Leningrad. En 

syster deporterades till tvångsarbete i Tyskland. Det är 

hon som bor på Tomase nu. 

Vi kom inte precis tomhänta, vi hade mjöl med 

oss. Maten var ransonerad då. Av svenskarna fick vi 

en häst och två kor. Den andra kon konfiskerades 

senare, 1946. Det som vi fick ha kvar var vi tvungna 

att betala för. Allt vad vi hade fått kontrollerades och 

antecknades av kommunen. Det betecknades som 

herrelös egendom och staten krävde att få betalt för 

Luisa Kisant 

39 

Rev A 2006-11-08 

det som vi ville behålla. Förutom några träsängar hade 

vi fått några nyare saker, en byrå, ett bord och en stol. 

Byrån, bordet och en ko fick vi inte köpa, de hämtades 

till kommunalhuset. Någon där ville väl själv köpa 

dem billigt. Gratis har vi inte fått någonting, inte heller 

några hjordar av husdjur som några säger. 

Det var 26 gårdar i Gambyn. De som bosatte sig 

här när svenskarna åkte till Sverige var huvudsakligen 

människor som hade evakuerats från Ryssland. Av 

svenskarna blev endast Lovisa kvar (hon var svenska) 

med sin August. Tomasgården var 18 ha stor. Svenskarna 

som lämnade byn hade sått och satt potatis, så 

det var bara att fortsätta jordbruket. Vi började med 

slåtter. Rågen skördade vi med skäran. Tvångsleveranserna, 

de s.k. "normerna", som vi var tvungna att 

lämna till staten sedan ryssarna kom in, bestod av 

mjölk och kött. För varje ko fick vi lämna en bestämd 

"mjölknorm" bestående av mjölk och smör. Även av 

spannmål fick vi lämna ett bestämt antal kilon. Allt 

vårt jordbruk var bokfört i kommunen. Leveransstället 

för smör och mjölk var i Höbring. Tvångsleveransen 

av kött var årlig, "köttnormen" ordnades genom årliga 

transporter av kalvar eller får direkt till slakthuset. I 

början räknades "normer" på antalet djur och åkerarealen, 

men kort innan kolchoserna bildades ändrades 

det och beräknades enbart på gårdens areal. Det 

nya beräkningssättet förhöjde normen, man var tvungen 

att hålla flera djur för att kunna betala "normen". 

Några strider förekom inte här när ryssarna kom in. 

Här i Gambyn fanns inga inkvarterade ryska trupper. 

De var i Rickuls herrgård och runt omkring där det 

fanns tomma hus. Tre män här blev arresterade för att 

de hade undangömda gevär hemma. De fick 3-4 års 

Luisa Kisant

fängelse för det. Det var några bybor som hade angivit 

dem. 

När det skulle bli till kolchosbildning här, då "jagade 

man ihop folket". Det kom en partipamp och en 

tjänsteman från kommunen. Människorna var rädda 

då. Jag ville inte bli medlem i kolchosen, jag hade 

arbete i bysovjeten vid den tiden (september 1948). 

De ville inte att min mor ensam skulle bli medlem. De 

ville inte ta hennes jord heller, men hon skulle få betala 

mycket höga "normer" för den, så vi var tvungna att 

bli medlemmar båda två. Våra två kor kunde vi behålla, 

eftersom vi räknades som två familjer som bodde i 

samma hus, min syster med sin man och jag med mor. 

Hästen var vi tvungna att ge bort, trädgårdslandet fick 

vi behålla. Häst kunde man få låna från kolchosen vid 

behov. Jag valdes till kolchosens bokhållare. Ingen 

frågade om jag hade några kunskaper på området eller 

inte, jag sattes i arbete helt enkelt. Jag har endast gått i 

folkskola. Så i november slutade jag i bysovjeten och 

började föra kolchosräkenskaperna med hjälp av instruktioner. 

Lönen bestod av spannmål, pengar fick vi 

inte. Det var små kolchoser som bildades då, senare 

slogs de ihop till större. När kolchoskontoret flyttades 

till Rickul blev jag vanlig jordbruksarbetare. 1952 fick 

jag erbjudande att ta tjänsten som chef för Folkets hus, 

men jag avstod. Folkets hus och bibliotek var då i 

Höbring. Senare blev sekreterarplatsen vid bysovjeten 

i Gambyn ledigt, det jobbet tog jag. 1954 införlivades 

vårt område med Bergsby bysovjet, jag stannade kvar 

som kolchosarbetare. 1955 gifte jag mig och vi kom 

hit till Nistu (Anm.: Den siste estlandssvenske ägaren 

var Herman Thomson, kom till Sverige 1944). Jag var 

barnledig hemma. 1956 erbjöds mig arbetet som sekreterare 

vid Bergsby bysovjet. Det var lång väg dit, 

men jag hade cykel. Lönen betalades ut i reda pengar. 

När min man demobiliserades från armén fick han 

arbete i skogen. Han hade bättre lön än jag. Vi hade 

en ko och trädgårdsland, 50 hundradelar (alltså 5 000 

kvm) var maximalt tillåten areal. När kolchosens hö 

var bärgat, fick vi ta hö på ängskanterna och där det 

fanns kvar något att ta. Från skogsbruket ("metskond") 

fick man låna häst och även slåttermaskin. 

Före kolchostiden cyklade vi till Österby och tog 

båten över till Hapsal när vi skulle till stan. Några 

busslinjer fanns inte. Om vi skulle till torget i Hapsal 

för att sälja t.ex. smör, så åkte vi med häst och vagn. 

Så fick vi pengar på den tiden. Före kolchosen var vi 

ju själva husbönder. Det var rak väg härifrån till Luksstranden, 

nu har den vägen vuxit igen. Här hade vi 

inga kontroller, det är möjligt att det vid vägkorsningen 

till Harga fanns gränsskyddskontroll. Jag minns 

inte att någon kontrollerade eller hindrade oss. Tyvärr 

minns jag inte när busslinjen till staden öppnades, inte 

heller när vi fick elektricitet. 

Härifrån flyttade vi 1960 till Rosta till ett hus som 

disponerades av skogsbruket. 1970 köpte vi av kol- 

40 

Rev A 2006-11-08 

chosen ett hus i Rickul, Kruusa Liisas hus. Vi renoverade 

det grundligt och flyttade in 1978. Jag arbetade 

också vid skogsbruket då. Efter stormen 1967 var det 

stora vindfällen som skulle tas hand om. Då fick vi 

bra betalt, men det var tungt arbete, snön var djup. 

1955 lämnade jag in ansökan om utträde ur kolchosen, 

men det beviljades inte. Först när jag flyttade 

från Gambyn beviljades det. Det var inte tillåtet för 

kolchosmedlemmar att utan tillstånd ta avlönat arbete 

någon annanstans. Men om man blev vald och kallad 

till något arbete, då kunde de inte förbjuda det. Så var 

fallet när jag blev sekreterare i bysovjeten. Om man 

inte var kolchosmedlem, så kunde ingen hindra en att 

söka arbete var man ville. Många kolchosmedlemmar 

flyttade dock utan tillstånd och tog arbete t.ex. i Kohtla-Järve 

(Anm.: orten för oljeskifferbrytning och - 

industri). Några tog arbete i torvmossen, det kom folk 

därifrån som värvade arbetare dit. Ingen efterlyste 

dem som flyttade utan tillstånd. Tillstånd betydde 

alltså ingenting i praktiken. I början kunde det kanske 

hända att den nya arbetsplatsen nekade att ta emot den 

som inte hade fått tillstånd. 

Jag arbetade i skogsbruket från 1963 till pensioneringen 

1982. Vi levde sedan av självhushåll: två kor, 

födde upp ungdjur, hö kunde vi meja på skogsbrukets 

marker. Pensionen var liten. Jag var först vanlig arbetare 

i skogen, senare erbjöds mig arbete som skogvaktare. 

Varje dag fick jag jobba extra utöver skogvaktarjobbet. 

Tyvärr så räknades inte detta som pensionsgrundande 

arbete. Min pension var då endast 57 rubel. 

Detta drygades ut genom försäljning av mjölk. Mjölkbilen 

samlade dagligen ihop våra leveranser. Det var 

befolkningens mjölkbil, kolchosen hade sin egen. 

Smör och andra livsmedel köpte vi i affären. Jag kan 

inte klaga att vi hade det dåligt ställt. Nu får man alldeles 

för litet betalt för mjölken, vatten är dyrare än 

mjölk. Förra året sålde vi kon, det var inte meningsfullt 

att ha henne kvar och skänka bort mjölken. Sist 

fick vi 1,40-1,80 kr./liter. 

Större delen av ungdomarna flyttade härifrån under 

kolchostiden. Om familjefar blev medlem i kolchosen, 

så skulle även barnen antecknas som medlemmar. Den 

som studerade behövde inte vara medlem. Att studera 

och gå i skolan var öppet för alla, men efter avslutade 

studier kom de inte tillbaka hit igen. I vår by fanns 

inga ungdomar som blev medlemmar. Så försvann 

ungdomarna från bygden. Före kolchostiden var alla 

hus bebodda, men när man började göra kolchoser, då 

började också avfolkningen. 

Enheter av armén köpte upp hus. Finansministeriet 

("rahandusministerium") sålde husen till militären. 

Husen monterades ned och transporterades till Hapsal. 

Det var många arméenheter som köpte hus. Jag var 

anställd i bysovjeten när höga chefer kom och ordnade 

sina köpehandlingar.

Gränsskyddstrupperna hade egna hus vid sitt centrum 

("kordon") i Ölbäck och på Spithamns udde. Det 

stora nya huset i Ölbäck byggdes väl under estnisk tid, 

men man byggde några nya hus för officersfamiljer. 

Folkets hus i Höbring var liksom centrum för ungdomar, 

där fanns bio och bibliotek. Vilket år det 

stängdes kommer jag tyvärr inte ihåg. Folkskolan 

stängdes också, det var för få barn. Strax efter kriget 

dansade vi ofta i Folkets hus i Bergsby. Huset var 

tidigare bönehus. Det var många ungdomar där, mest 

militärer, troligen inkallade värnpliktiga. Jag klarade 

ryska språket bra. När vi bodde i Rickul såg vi gränsskyddets 

bilar åka förbi oss varannan timme, det var 

tydligen vaktombyte efter två timmars pass. 

Perestroika/glasnost-tiden var spännande. Vi hoppades 

på estnisk självständighet, männen deltog i den 

baltiska kedjan. Vi hade stora förhoppningar, nu är vi 

besvikna. Man skäller på Savisaar, Toome och Rüütli, 

men de var de som skapade ett fritt Estland. I vardagslivet 

märktes ingenting särskilt av perestroikan. Möjligen 

tittade vi lite mera på TV-n än tidigare. TV köpte 

vi redan 1964. Vi tittade ganska mycket på ett program 

som hette "Ostankin" och sändes från Moskva. 

(Anm av HS: några Hapsalbor har berättat att flera 

av "svenskarnas hus" hade blivit uppmonterade i kåkstaden 

Paralepa vid Hapsal (Paralepa alevik). Samhället 

heter på ryska Banfilovka.) 

41 

Rev A 2006-11-08

Marta Riibon, född Pirak 1923, bosatt på Klås- 

Matsasgården i Enby. 


2000. Intervjuare: Harry Seffers och Erling Lemberg. 

Översättare från estniska: Harry Seffers. 

Jag är född 1923 i Svetina by i Struugi rajoon i Pskovs 

oblast i Ryssland. Byn var då helt estnisk. Mitt förnamn 

är egentligen Mahta, men alla kallade mig Marta 

och det blev inskrivet i passet. Min far Viktor och 

mor Salme är båda födda i Estland. Farfar och farmor 

utvandrade till Ryssland under den tiden då tsaren 

fortfarande härskade. De köpte ett jordbruk där som 

de kunde betala kontant. Vi hade många byggnader på 

gården som farfar och far själv hade byggt. 

Jag gick i estnisk skola. Ryska lärde jag mig innan 

man började bilda kolchoser. Den värsta tiden där 

borta var då man började föra bort människor och 

bilda kolchoser. Deportationer började 1934-35. Vi 

gömde oss i skogen. Far kunde ju inte visa sig, mor 

gick hem då och då för att sköta djuren och hämta 

mat. Våra byar tömdes på folk, djuren blev skriande 

kvar i ladugårdarna. Vi hade ett förfärligt liv då. Man 

brände ned husen för de motsträviga som inte ville 

vara med i kollektiviseringen av jordbruken. För att få 

tak över huvudet var man ju tvungen att söka inträde 

till kolchosen. En del familjer var deporterade redan, 

deras gårdar var tomma och där kunde man bli inhyst. 

Även vårt hus brändes ned. Det var så fasansfullt att 

det är svårt att berätta om det. Så mycket skrik och 

gråt, hundar skällde, husfolket var borta. Hungriga 

djur råmade och skriade i ladugårdarna, det var så 

hemskt och förtvivlat, hur kunde sådant hända i världen. 

1943 blev vi evakuerade av tyskarna. De ville återföra 

esterna till Estland. Vi själva ville också tillbaka 

till Estland. Vår evakuering var inte tvångsvis, de 

frågade om vi ville det och då blev vi hämtade. Vi 

anlände på hösten 1943 till Uuemõisa (Nihove). Bespisningen 

var bra där och vi hade det egentligen 

ganska hyfsat. Vid den tiden började folk ta sig härifrån 

till Sverige. Vi fick bostad samma höst här i 

Lilla Enby. Husbonden på Knutors Anton gården eller 

Grönfeltsgården, som vi kallade den då, skulle åka till 

Sverige och far övertog husbondens syssla som gårdens 

brukare. Så började vårt liv här på Nuckö. Jag 

var äldst av barnen, jag tog arbete hos dem som ännu 

var kvar här. Vi hade ett ganska bra liv, som man vanligen 

har på en gård. 

Men när ryssarna kom, började de inskränka på 

olika sätt och driva oss till kolchoser. Vi hade två 

hästar, kor, får och grisar. Vår familj var stor, vi var 

10 barn. "Normer" till staten, som vi var tvungna att 

leverera, klarade vi av genom att samla och spara till 

Marta Riibon 

42 

Rev A 2006-11-08 

det. Vi sålde smör, kött och även potatis på torget. Vi 

sålde även skog. På detta sätt kunde vi betala allt. 

Utöver "normerna" måste vi också betala skatt i kontanter 

som bestämdes efter gårdens areal. Alla bönder 

kunde dock inte klara av alla pålagor i tid. Snart började 

påtryckningar att bilda kolchoser. Det som hände 

tidigare i Sovjetunionen, det hände även här - deportationer. 

Efteråt gick människorna med i bildandet av 

kolchoser, de var rädda helt enkelt. De fruktade att bli 

bortförda, annars hade nog inga gått in i kolchossystemet. 

Djur och jordbruksredskap togs till kolchosen. 

Då, 1949, var jag redan gift med Arno (Arnold) Riibon 

och vi bodde här på Klås-Matsasgården. Det var 

samma år som far sändes till Ryssland. Vi hade undkommit 

deportering när vi bodde i Ryssland. Nu när 

ryssarna kom in här, hade de spårat oss och så kom 

också våra "papper" hit med order att hela familjen 

skulle deporteras. Säkerhetspolisen hade kommit till 

Grönfeltsgården för att hämta oss. Mina bröder sprang 

över till oss med budet att far skulle föras bort. Skolans 

rektor Viktor Pöhl hade också kommit dit. Han 

kände far sedan gammalt och försökte nu genom argumentering 

förhindra att hela familjen skulle deporteras. 

Även en säkerhetsman, en ryss, hade sagt att 

man kan inte föra bort en så stor familj. "Jag står för 

det att barnen blir kvar" hade han sagt. Så tog de bara 

far. Jag fruktade nog att även mor och jag skulle föras 

bort. Arno försökte lugna mig och tyckte att säkerhetstjänsten 

undersöker nog innan, han hade ju varit i 

röda armén och blivit sårad, och jag hette inte Pirak 

Marta Riibon

längre utan Riibon. Jag gick genom skogen mot Grönfeltsgården 

och mötte far på hästvagnen. Utkommenderad 

körkarl var en bekant. Far sade att nu får vi säga 

adjö, troligen ses vi inte mera. Vi grät båda två. Men 

se, han kom hem igen. De som togs fast hölls inspärrade 

i Hapsal på Wiedemansgatan. Körkarlen menade 

att jag kunde dagen därpå lämna varmare kläder till 

far, för han ska nog föras längre bort. Nästa morgon 

åkte jag till Hapsal med ett paket varma kläder. Jag 

såg far, men vakterna tillät mig inte att överlämna 

paketet. Far fördes till Pskov. Vi ville så gärna överlämna 

kläder och mat till far, så jag åkte dit. Det var 

oroliga och hemska tider. Vi visste inte ens om tågtrafiken 

fungerade. Jag företog ändå denna resa. Pskov 

var mycket förstört under kriget. Jag letade mig fram 

där far hölls inspärrad och skrev de nödvändiga ansökningarna 

men jag fick inte träffa far. Detta var 

1949. Mor blev ensam med barnen, fem av dem gick i 

skolan. Vi fick alla hjälpas åt för att få ihop det till 

mat och kläder. Mor fick inte vara med i kolchosen i 

början för att far hade deporterats. Ett hus här i byn 

hade utsetts till kolchoskontor och dit hade alla i byn 

sammankallats för att bilda kolchos. Från stan hade 

anlänt en kommunistpamp. Han sade genast att de 

vars make hade blivit deporterad fick inte vara med på 

mötet. Mor gick därifrån med fruktan i hjärtat. Att hon 

inte togs med i kolchosen kunde betyda förföljelse och 

deportering till Ryssland. Det finns bara två vägar, 

hade kommunistpampen sagt, antingen till kolchosen 

eller till Sibirien. Så skrämdes människor att bli kolchosbönder. 

Senare skrev mor ansökan om inträde. 

Det var nya styresmän då och mor togs emot som 

medlem i den lokala kolchosen där hon blev jordbruksarbetare. 

Far hade förts från Pskov vidare till arbetsläger i 

mellersta Ryssland. Efter Stalins död började man 

släppa deporterade. På den tiden förändrades mycket. 

Far frisläpptes efter 7 år i Ryssland, men han fick inte 

bo här hemma eftersom det var gränsskyddsområde. 

Han bodde i Hapsal i över ett år innan han tilläts att 

åter bo hemma. Sådant var vårt liv. Far och mor bodde 

här på Grönfeltsgården till sina dagars slut. De hade 

fått gården av kommunen för brukande. Husen finns 

kvar, de ägs nu av en sommargäst. 

När jag gifte mig kom jag hit till Klås-Matsas. 

Mina svärföräldrar bodde i Tallinn. Arno hade 

tvångsmobiliserats 1941 till röda armén. Hans far Karl 

ville inte åka till Sverige för att sonen var kvar i Ryssland. 

Han hade sett i drömmen att sonen kom tillbaka, 

skadad, men han kom ändå tillbaka. Föräldrarna flyttade 

hit från Tallinn och Karl övertog gården när hans 

bror Johan, dåvarande husbonden, skulle åka till Sverige. 

Någon skulle fortsätta med lantbruket på gården, 

annars fick man inte tillstånd för utresan. Arno hade 

som mobiliserad varit på utbildning i Tatarstan. Han 

blev sårad under striderna vid Velikije Luki. Den hög- 

43 

Rev A 2006-11-08 

ra handen blev svårt skadad. Efter lång tid på lasarettet 

fick han komma hem, jag tror att han var hemma 

redan 1945. 

Vi på Klås-Matsas blev också medlemmar i kolchosen. 

Det var tvång att frivilligt söka inträde. När 

det beviljades måste vi lämna alla djur och all säd till 

kolchosen. I början var det små kolchoser, här i Enby 

hette den "Lenin". Senare slogs dessa små kolchoser 

ihop till rätt stora kolchoser. Arno var jordbruksarbetare, 

även förman under en kortare tid. Jag fick ta 

hand om kolchosens kalvar. Man avvande kalvarna 

när de var ca en månad gamla, då överlämnades de i 

min vård. På morgnarna släppte jag ut dem i inhägnaden 

och gav dem skummjölk som vi fick från Birkas 

mejeri. De fick även mjöl och hö. Om vi inte hade 

skummjölk då använde vi torrmjölk. Lönen var ganska 

bra. Den var baserad på normdagar som beräknades 

på kalvarnas viktökning. Kalvarna vägdes av zooteknikern 

var tredje månad. Därtill hade vi en stor våg 

som var försedd med en låda vars bakstycke var öppningsbart. 

Kalvarnas viktökning på den kosten var 

mycket bra och därför ansågs jag vara duktig och 

framgångsrik i mitt arbete. Jag fick hedersdiplom och 

medaljer. Vi hade s.k. arbetsböcker där man skrev in 

antalet normdagar. Ju fler normdagar man gjorde desto 

högre blev lönen. Kalvarnas ladugård var här i 

Enby. Jag hade mycket arbete hemma också. Vi hade 

två-tre kor, får och två grisar. Beteshagen var här i 

närheten. Under kolchostiden var det tillåtet att ha 0,5 

ha för eget bruk. Det var mest potatis och korn som vi 

odlade, men ibland även vete som vi malde till gryn 

eller vetemjöl hos Randsalu kvarn i Hapsal. Om man 

arbetade så kunde man leva hyfsat, nu är det sämre. 

Även jordbruksarbetarna hade sina normdagar. Till 

exempel vid utkörning av gödsel var det bestämt hur 

många lass man måste köra ut till åkern och avlasta 

till små högar för att få ihop en normdag. Det var inte 

åkerarealen som räknades utan antalet lass. Pålastare i 

ladugården och spridare på åkern tillhörde andra arbetsgrupper 

som hade egna normer. Jag hade ca 100 

kalvar att sköta, allt gjordes för hand. Vi var två som 

arbetade i kalvladugården. Min arbetskamrat skaffade 

hö och allt annat som kalvarna skulle få. 

Ladugården för kalvar var en vanlig ladugård som 

man hade på gårdarna. Den blev så småningom för 

trång. När de små bykolchoserna slogs ihop till större 

enheter, byggdes även större ladugårdar och djuren 

överfördes dit. Jag började då arbeta på grisfarmen i 

Birkas. Den bestod av två enheter, en för gödsvin och 

en för unggrisar. Vi tog hand om unggrisarna när de 

var avvanda. Mina skyddslingar hade mycket bra tillväxt. 

De fick ett slags grönfoder som tillverkades med 

maskiner. Grönmassan kördes med skottkärror till 

båsen. Grisarna vägdes varje månad. De växte mycket 

bra eftersom de var av en speciell ras. Vi bedrev grisavel 

och sålde avelssvin till andra farmer. Även här

var jag mönsterarbetare, jag fick premier och uppmärksammades 

med medaljer och hedersdiplom. Det 

var mycket arbetsamt på grisfarmen. Maten bereddes i 

stora kittlar, man kokade foderrovor, gräs och potatis. 

Renlighet var också viktigt, vi städade med kvastar. 

Vi hade många grisar att sköta om, men vi fick också 

bra betalt. Jag hade lång väg till arbetsplatsen i Birkas. 

Därför hade jag fått kolchosens häst att åka med. 

Även hö fick vi från kolchosen. Ibland var vi nog 

ganska uttröttade för dagarna var långa. I början när vi 

hade lön i natura enligt normdagar, då var det eländigt, 

vi fick hemskt lite kontanter. De som inte hade 

tagit den tillåtna jorden för privatbruk hade det ganska 

skralt. Och sådana fanns många som inte iddes arbeta. 

Vi som hade egna djur och åkermark att odla, vi kunde 

ha det rätt bra. När vi arbetade på grisfarmen blev 

det ofta sena kvällar och våra egna sysslor blev 

nattarbete. Men då hade för länge sedan penninglön 

införts. Barnen skulle gå i skolan. Senare ville pojkarna 

ha bil. Vi hade till och med råd att köpa bil till den 

ena sonen. 

Senare omplacerades jag till farmen i Sutlep. Där 

arbetade jag till min pensionering. Arno jobbade också 

där. De ville inte släppa mig när jag hade pensionsåldern 

inne. När vi slutade där så sade vår zootekniker 

att "sådana arbetare kan man inte hitta någonstans 

mera och nu vill jag också sluta". Och det gjorde han. 

En zootekniker beställde all mat som grisfarmen behövde, 

han skrev hur många svin som skulle sändas 

till slakt och bestämde hur många som skulle paras. 

Förmannen transporterade mat. Vi hade även en veterinär. 

Jag blev pensionerad 1978, då var jag 55 år. Pensionen 

beräknades på antalet arbetsår och hur många 

dagar per år man hade arbetat. Arno, som var invalid, 

kunde gå i pension tidigare än den vanliga pensionsåldern, 

som var 65 år. Vid den tiden hade vi det ganska 

bra ställt. Vi hade tre kor, häst, grisar och får. Odlingarna 

på den lilla jordlappen höll vi i gång, hö kunde vi 

också få utan svårighet. Det fanns en statlig skatt att 

betala, men den var låg. 

Jag kan inte klaga, om vi hade varit två så hade vi 

haft det riktigt bra. Tyvärr dog Arno för två år sedan. 

Nu när jag är ensam är pensionen knapp. Det är bra att 

barnen och barnbarnen hjälper till. Jag har 13 fåror 

potatis, egna rödbetor och morötter. Gödsel måste jag 

köpa, jag lejer någon som plöjer med traktor, så jag 

har fortfarande kvar ett litet jordbruk. 

44 

Rev A 2006-11-08

Miralda Ahlberg, född Parts 1921, är bosatt i Riisipere. 

Sammandrag av bandad intervju i september 1999. 


Mina föräldrar var födda i Tartumaa län i Estland. 

Deras hembyar ligger mellan orterna Kavastu och 

Koosa, ca 40 kilometer från Tartu. Deras föräldrar 

utvandrade till Ryssland, då var min far 6 år gammal. 

Orsaken var att det inte fanns jord, familjen var stor, 

det var inte möjligt att leva i Estland. De utvandrade 

omkring 1888. Farfar köpte en vacker gård i Rodna by 

som ligger mellan St. Petersburg och Pskov (Pskovs, 

senare Leningrads oblast). Far byggde ett nytt bostadshus. 

Där är jag född den 20 nov. 1921. Vi hade 

60 ha jord och stor äppelträdgård. Det var många estländare 

där, 40 gårdar, alla utvandrare från Estland. 

De besökte ofta släkten i Estland, men efter revolutionen 

1918 stängdes gränsen mellan Estland och Ryssland. 

I vår trakt började man bilda kolchoser 1927-28. 

Min far var redan då redan invalid, han blev skadad 

under skogsarbete vid trädfällning. Det var troligen 

därför som han undslapp deporteringen under den 

stora utrensnings- och deportationsvågen i Sovjetunionen 

1937. Far blev skräddare, mor och min syster var 

jordbruksarbetare. 

Under kriget var livet i Sovjetunionen mycket 

eländigt, det var brist på matvaror, svårt att skaffa mat 

för dagen. Vi var under tysk ockupation. För att få 

mat, tvättade vi för tyskarna. Jag fick arbete i den 

lokala militäravdelningens (Ortskommandatur) kök. 

På kvällarna kunde jag ta mat med mig hem, så fick 

även familjen äta. Det fanns ryska partisaner i trakten 

som anföll tyska posteringar och byar. Då var det 

farligt att gå hem på kvällen. När militärenheten 

transporterades bort från vår trakt på hösten 1943 , då 

följde jag med dem till Tyskland. Nöden tvingade helt 

enkelt. Vi stationerades senare i Grekland, där var vi 9 

månader. Den truppen, bataljonen, var formerad av 

ryssar som hade gått över till den tyska sidan och bestod 

av ca 1200 soldater. Vid krigsslutet i maj 1945, 

hade jag flyttats till Jugoslavien. Den tyska armen 

upplöstes, jag blev kvar hos en familj i närheten av 

Sarajevo. Jag fick arbete i marskalk Titos kök som 

biträdande kokerska. Tito såg jag flera gånger. Där 

arbetade jag till augusti 1945, då började jag ta mig 

hemåt. Ryska kommissarier åkte runt för att leta upp 

dem som var från Sovjetunionen. De fick order att åka 

tillbaka till sin hemort. Jag var i Belgrad ca en månad. 

Där organiserade man hela tåglaster med dem som 

hade kommit från Ryssland. Jag hade berättat precis 

som det var och jag skulle få åka tillbaka hem. En från 

Lettland förstod att jag egentligen härstammade från 

Miralda Ahlberg 

45 

Rev A 2006-11-08 

Estland och hon talade om att det fanns en estländare 

till i lägret. Eftersom det var tre år sedan jag senast 

talade estniska, så var det en stor glädje för mig att 

träffa henne. Hon tyckte att jag skulle åka till Estland 

när hon hörde att mina föräldrar hade av tyskarna 

evakuerats till Hapsaltrakten. Jag fruktade nog att 

ryssarna hade fört mina föräldrar tillbaka till Ryssland. 

Mina dokument var klara för transport till Ryssland, 

men hennes bekant på kontoret kunde ändra dem 

och så kunde vi påbörja vår resa mot Estland - hon till 

Tartu och jag till Hapsal. Jag hade föräldrarnas adress 

i Martna, men i Hapsal fick jag veta att mina föräldrar 

var i Rickul istället. Jag kunde komma med båt över 

till Österby och förenades med familjen den 22 augusti 

1945 i Rickul, dit de hade kommit från Martna 

(Martna ligger ca 20 km sydost om Hapsal). 

Tyskarna sände ju människor från alla ockuperade 

områden till Tyskland som arbetskraft. När fronten 

kom närmare vår hemtrakt så evakuerade tyskarna 

dem som hade ursprungligen kommit från Estland. Så 

transporterades även mina föräldrar och syster i början 

av 1944 till Hapsal , även om de helst ville till Tartutrakten. 

En äldre kvinna från Martna tog hand om 

dem, de fick husrum och arbete på hennes gård 

"Kõrtsu". Jag vet inte exakt hur länge de var i Martna, 

om de var där till slutet av 1944 eller till början av 

1945, varefter de flyttade till Rickul, där husen var 

tomma efter svenskarnas flykt. Det var så att en bekant 

från Gambyn kom på besök och berättade att i 

Rickul fanns det obebodda gårdar. Hon tyckte att vår 

familj skulle undersöka möjligheter att flytta dit. Mor 

följde med henne tillbaka och hittade i Höbring ett 

Miralda Ahlberg

litet hus dit de fick flytta in. Senare kunde de flytta till 

en större gård, Karjasgården i Haversved. När jag kom 

till Rickul, då bodde de mina där i "Karjas Gustavs" 

hus (som hade tillhört Gustav Vesterberg). Enheter 

från Röda armén fanns fortfarande kvar i byn. Byarna 

var intakta, allt var som förut, varje hus var bebott. 

Man höll lite husdjur och började leva så gott man 

kunde efter vars och ens förmåga. När svenskarna 

gick, så lämnade de kvar husdjur och all slags redskap 

och inventarier. Karjasgården, där vi bodde, var emellertid 

renskrapad så när som på ett par golvmattor. Det 

var allt som vi fick. Trupper hade logerat där före oss 

och tagit allt. Vår familj hade fått en ko av Lena från 

Bäcksve gård i Rickul (född Viberg från Paj). Hon 

hade kommit till kommunalhuset och ville att kommunen 

skulle ta hand om hennes ko, själv ville hon 

flytta tillbaka till Tallinn. Hennes bröder Johannes och 

August hade åkt tidigare till Sverige. Samtidigt med 

Lena var min mor i kommunalhuset för att försöka få 

en ko, och så fick hon överta Lenas. Far och mor hade 

sålunda ett litet lantbruk att leva på: en ko, en kalv, en 

gris och några höns, i trädgårdslandet hade de potatis, 

rödbetor och morötter. 

När jag kom till Rickul sökte jag genast arbete och 

blev anställd som skolvaktmästare. Skolan var inrymd 

i Rickuls herrgård. Jag kunde tyska och ryska och 

kom mycket bra överens med lärarna. Den platsen 

hade jag ca ett år, då fick jag arbete som sekreterare 

vid byrådet (1946). Till mina uppgifter hörde bl.a. att 

bokföra uppgifter om hushållens markinnehav, vilka 

och hur många djur de hade, korrekt adress o. dyl. Jag 

gick igenom alla byar ända upp till Spithamn. Min 

syster arbetade på posten. Några tvångsleveranser till 

staten, normer, hade vi inte vid den tiden. 1947 mötte 

jag Johannes, min blivande man. Byns brevlådor var 

uppsatta vid vår gård, han kom dit för att hämta post. 

Gränsbevakningen hade sina anläggningar i Rickul 

och i Spithamn. Röda armén hade inga trupper kvar 

här mera. De flesta av de bofasta var småbrukare, 

kolchoser fanns inte ännu, de bildades först 1949. 

Beträffande skogsbröder hörde jag talas endast om en 

Sakson. Aino Sakson bodde med sin mor och sin lilla 

dotter på Joaste gård i Haversved. Ainos bror gömde 

sig i skogen när ryssarna kom. Joaste är ju Johannes 

föräldrahem. Familjen Sakson kom dit innan Johannes 

föräldrar åkte till Sverige. Boningshuset flyttades till 

Hapsal på 1960-talet, tror jag, av Saksons familj. Någon 

av dem bor visst fortfarande där. 

I januari 1948 fick jag order att inom 10 dagar flytta 

ut från Rickul. Jag skulle egentligen helt ut från 

Hapsal rajoon eftersom jag hade varit i Tyskland och 

här var det gränsområde. Det var förbjudet för sådana 

misstänkta personer som jag att bo där. Emellertid fick 

jag bosätta mig i Hapsal och fick arbete som servitris i 

järnvägsstationens matsal. Senare åkte jag med på 

tåget och sålde bullar till resande, jag hade en stor 

46 

Rev A 2006-11-08 

korg med vetebröd på armen. När jag gifte mig med 

Johannes bodde vi i Turba (ca 5 km mot Hapsal från 

Riisipere, vår nuvarande bostadsort). Där bodde vi vid 

tiden av deportationerna. Jag skulle väl också föras 

bort, jag var ju märkt för min vistelse i Tyskland. Vår 

dotter var liten då, därför tror jag att jag undslapp 

deporteringen. I Turba bodde vi i tre år, flyttade sedan 

till Tartu och efter ett år vidare till Räpina. Johannes 

var finsnickare i 29 år. Jag var hemma med barnen 

först, så småningom tog jag arbete som kassörska i 

bastun, senare var jag packare och expedit i affären. 

Till Riisipere kom vi när jag blev pensionär, Johannes 

arbetade här ytterligare 10 år. Dottern kom också hit, 

hon fick lägenhet i ett nybyggt hus. 1992 flyttade vi 

till Sverige, där bodde vi 4 år. Vi ville emellertid bo i 

närheten av våra barn, så därför flyttade vi tillbaka till 

Riisipere. Vi har tre döttrar och sex barnbarn.

Olav Männiksaar, född 1936, är bosatt på Gränsasgården 

i Pasklep. 

Intervjun genomfördes år 2000 och kompletterades 

under 2002. Intervjuare: Alrik Boman, Erling Lemberg 

och Lennart Strömkvist. 

Olavs far hette Boris August Männiksaar, född 1908, 

estnisk härstamning, kom från Rakvere. Modern hette 

Pauline Benita Melin, född 1909, estlandssvensk härstamning, 

kom från Österby. Vid krigsutbrottet 1939 

bodde familjen i Tallinn. Pappan mobiliserades 1941 

och blev placerad i en rysk arbetsbataljon. Familjen 

fick aldrig se honom mer, hans öde är okänt. 

Olav berättar: I juni 1941 deporterades mor och jag 

tillsammans med många fler till Ryssland. Jag vet inte 

varför just vi deporterades, kanske var det för att uppfylla 

de kvoter som sovjetmakten hade fastställt, man 

behövde män och kvinnor till sina arbetsläger. Dessa 

omfattande deporteringar drabbade urskillningslöst 

massor med människor. 

Efter en strapatsrik tågresa som tog fjorton dagar 

var vi framme vid vår slutstation, som visade sig vara 

en plats i Sibirien. Jag minns inte stationens namn. 

Därifrån fördes vi med hästdragna vagnar till en avlägsen 

by. Ibland gick färden genom skogar, ibland 

över öde stepp. Vi färdades under nattens mörker. För 

att hålla de vargar som följde oss på avstånd hade man 

i den första och sista vagnen placerat järnkaminer, 

som eldades under hela resvägen. Eldskenet skulle 

skrämma vargarna, vilket man också lyckades med. 

När vi kom fram inkvarterades vi hos lokalbefolkningen. 

I vårt hus fanns två rum och en stor rysk ugn 

som liknade våra egna bakugnar. Någon spis fanns 

inte. Toaletten var utomhus, dess väggar bestod av 

flätade vidjor utformade som ett U, något tak fanns 

inte. 

Jag sov tillsammans med mor på golvet nära dörren. 

En filt var vårt liggunderlag, på dagarna fick vi 

rulla ihop filten och lägga den i en koffert som stod i 

en hörna. Madrasser fanns inte. De äldre i den ryska 

familjen låg ovanpå ugnen och de yngre på en brits 

under taket ovanför oss. De hade det relativt varmt på 

sina sovplatser. På vintern var det mycket kallt på 

golvet och när någon dessutom gick ut kom det kyla 

från dörren. Vattnet frös till is i hinkarna. I hela byn 

fanns det endast en brunn. Det hände att vi på vintern 

fick hämta vatten från en isvak i en närliggande älv. 

Endast ett fåtal estländare fanns i detta läger. Mor 

fick arbeta med skogsarbete och jordbruksarbete. En 

mindre kontant ersättning fick hon för utfört arbete. 

Jag tror att hon fick 150 kopek per dag. Allt var ransonerat 

via ett kupongsystem, vuxna fick 400 gram 

bröd per dag och vi barn fick 100 gram per dag. Ett kg 

Olav Männiksaar 

47 

Rev A 2006-11-08 

bröd kostade 140 kopek. Jag minns inte vad mors lilla 

lön räckte till. 

Senare, år 1943, fördes vi till Tatare (Tatariska autonoma 

republiken), Tseljabinski oblast, samhället 

Dalmotovo, där mor tjänstgjorde som arbetare på en 

inköpspunkt för rotfrukter. 

År 1943 fick jag börja skolan. Alla årskurser fick 

samsas om en och samma lektionssal. Undervisningsspråket 

var estniska. När utetemperaturen började 

närma sig 50 grader brukade undervisningen ställas in. 

År 1944 fick vi återvända till Estland igen. De första 

2-3 månaderna bodde vi hos min fars syster i Tallinn. 

Mor fick här ett enklare arbete med möbelreparationer, 

tapetsering och dylika sysslor. Vi hade släktingar 

som bodde i Pasklep och mor ville gärna återvända 

till sina barndomstrakter. Efter att ha sökt och 

fått licens/visum kunde vi via tåg ta oss till Hapsal och 

därifrån till morfar och hans hus Gränsasgården i 

Pasklep. Hit kom vi i december 1944. Morfar dog 

1947. Vi fick en slags krigspension efter min far, fram 

tills jag fyllde 14 år. Beloppets storlek uppgick till 140 

rubel per månad. 

Jag fortsatte nu min skolgång på Birkas folkskola 

under åren 1945-51. Mycket av det jag lärt mig i 

Ryssland fick jag repetera och nästan börja om från 

början. Tur för mej var att även här var undervisningsspråket 

estniska. Skolan slutade jag det år när jag fyllde 

14 år. 

Min första yrkesutbildning fick jag på traktorstationen 

i Taebla. Utbildningen pågick under 6 månader, 

från den 1 oktober till den 30 mars. På sommaren 

fick jag anställning som traktorförare. Från den 1 december 

till den 5 mars studerade jag på Helme mekaniseringsskola 

(Helme Mehanisserimine Kool) för att 

bli brigadör på en traktorbrigad. Ett trevligt minne 

från avslutningen – Stalin dog. I Vigala avslutade jag 

Alrik Boman intervjuar Olav Männiksaar

utbildningen för att bli kombajnermekaniker (kombajner 

är en skördetröska med flera funktioner.). Genast 

därefter i juni – åter ett trevligt minne – Beria öppnade 

gränserna i tre månader. På sommaren bärgade jag säd 

på kolchoserna och från den 1 december 1953 till den 

5 oktober 1955 arbetade jag i Kolovere mekanikerskola 

som instruktör. På distans studerade jag 4 år inom 

specialområdet teknisk mekanik (mitte statsionaaris). 

Under åren 1955-58 gjorde jag min militärtjänst. 

Först i en estnisk division och sedermera i en rysk 

division. Vi var förlagda på olika håll inom Estland, 

men också i Ryssland, bl.a. i Kazakstan under några 

månader. När jag muckade hade jag uppnått fanjunkares 

grad. 

Från november 1958 till den 1 oktober 1966 arbetade 

jag som bussförare åt militära samordnare! Månadslönen 

var 80 rubel om bussen hade upp till 30 

sittplatser, över 30 sittplatser var månadslönen 90 

rubel. De som hade första klassens förarutbildning 

fick 15 % lönepåslag . Man kunde också få ett lönetillägg, 

om man kunde uppfylla planerade arbetsuppgifter. 

T.ex. beräknade man varje månad hur stor 

bussbolagets inkomster kunde bli. Lyckades man 

överskrida den beräknade inkomsten kunde den enskilde 

bussföraren få ett extra lönetillägg. Under åren 

som bussförare hade jag dessutom ansvar för körkortsutbildningen. 

Min näst sista anställning var mellan 

åren 1966 till 1984 då jag var anställd som ansvarig 

instruktör i en bilskola åt Hapsalrajonens krigskommissariat 

med en månadslön som uppgick till 200 

rubel per månad. Min sista anställning var som bilförare 

och operativarbetare (operatiivtöötaja) inom 

räddningstjänsten. Denna anställning varade mellan 

åren 1984 och 1997. 

Det år jag fyllde 54, 1990, började jag få förtida 

militärpension omfattande 89 rubel per månad. 

48 

Rev A 2006-11-08

Selma Astrid Viiand, född Niibon 1933, är bosatt på 

Reahansugården i Pasklep. 

Sammandrag av bandade intervjuer i september 2000 

och augusti 2001. Intervjuare och översättare från 

estniska: Harry Seffers. 

Jag är född den 21 augusti 1933 på Ninna gård i Harga 

by, Nuckö. Min far hette Aleksander Niibon. 1941 

började jag i folkskolan som var inrymd i Bysholms 

herrgård. Där gick jag fyra år. Det femte skolåret, från 

hösten 1945, till och med det sjunde gick jag i Birkas 

internatskola. I Bysholm hade vi bara ett klassrum till 

förfogande, därför undervisades vi tillsammans med 

svenskarna. Min bänkkamrat Elin Stahlman var 

svenska. I den andra och tredje klassen hade vi undervisning 

på förmiddagarna och svenskarna på eftermiddagarna. 

På vintern, när det var korta dagar, gick 

vi i skolan varannan dag: den ena dagen vi och den 

andra dagen svenskarna. Alexander Samberg var vår 

lärare under de tre första åren, det var under den tyska 

ockupationen. Samberg var rikssvensk, han undervisade 

även på Korkis och på Runö. Därifrån åkte han 

till Sverige. 

Vår familj var av svensk nationalitet, det stod i 

fars, mors och brödernas pass. I min födelseattest 

fanns ingen nationalitet uppskriven. När det var dags 

att få eget pass lät jag skriva estnisk nationalitet i passet. 

Tre släktled bakåt som jag känner till, var alla 

estlandssvenskar. Min farmor kunde inte ett ord estniska, 

far har gått i svensk folkskola och konfirmation. 

Hemma talade vi nuckömålet. Släkten Viiand kommer 

från Derskogen. Min man Meinharts far August var 

född Gjärdman. Han blev änkeman när hans första fru 

dog i barnsäng. Meinharts mor Lisa blev änka under 

det första världskriget. Hennes man var inkallad i den 

ryska armén. I hans sista brev hem skrev han att hans 

trupp skulle sändas till den turkiska fronten. Det var 

det sista man hörde av honom. Dessa två, änkemannen 

och änkan, flyttade ihop. Tyvärr hade de inte råd att 

låta domstolen dödförklara respektive part för att de 

skulle få gifta sig. Meinhart är alltså egentligen född 

Gjärdman, men fick bära moderns familjenamn eftersom 

föräldrarna inte var gifta. När Meinhart registrerades 

som nyfödd skrev fadern att han erkänner Meinhart 

som sin son, annars hade han inte fått ärva faderns 

gård. Gjärdman ändrade sitt namn senare till ett 

mera estniskt klingande familjenamn, Keertamm. 

Far ville nog åka till Sverige när estlandssvenskarna 

hade möjlighet att bli evakuerade 1944, men mor 

menade att en av sönerna är ju i Ryssland, hur skall 

det gå för honom när han kommer tillbaka. Min äldsta 

bror Leonhard tvångsmobiliserades nämligen till röda 

armén och fördes till Ryssland. Far tog ändå utresekort 

till den sista båten, den som aldrig kom. Hade den 

Selma Astrid Viiand 

49 

Rev A 2006-11-08 

kommit då hade kanske ingen blivit kvar här, för alla i 

familjen hade tillstånd att lämna landet. Men mor ville 

inte, mors hjärta är alltid mors hjärta och far ville inte 

åka utan mor. Min näst äldste bror Elmar, född 1927, 

skulle inkallas till det tyska luftvärnet. Mor menade 

bestämt att bror skall inte kriga mot bror. Elmar gömde 

sig och försökte hitta tillfälle att fly till Sverige. 

Han försökte två gånger att komma illegalt ombord på 

den stora båten som de evakuerade fick åka med. Två 

gånger sände han sina saker med släktingar till Sverige, 

men själv lyckades han inte komma ombord. Om 

hela familjen hade åkt, då hade han fått åka med helt 

lagligt, men ensamma unga män släpptes inte ut. Han 

kom ju till Sverige ändå till slut. 

Jag minns det så väl när han gick hemifrån en tisdag 

i september 1944 och åkte ut med några andra i en 

liten båt mot Sverige. Far hade kommenderats till 

Hapsal tillsammans med två andra från byn för att 

vakta något livsmedelsförråd vid järnvägsstationen. 

Det var så att alla män över 60 år var tvungna att vara 

med i hemvärnet. Några dagar senare kom en bekant 

till oss och berättade att vaktstyrkans mannar hade alla 

arresterats av tyskarna. Vad som hade hänt exakt visste 

hon inte, men tyskarna beskyllde vaktstyrkan för 

stöld av ett lass socker. Ryska styrkor var vid den 

tiden inte långt borta. Vi var mycket oroliga, mor 

tyckte att man borde försöka få reda på vad som hade 

hänt far. Min yngste bror Albert, 14 år då, gick på 

morgonen den 23 september för att söka efter far. Det 

var samma dag som ryska artilleriet besköt Hapsal. 

Mor förmanade sin yngste son till försiktighet, han 

skulle absolut komma hem före kvällsmörkret. Så blev 

vi ensamma, mor och jag. Vi började ta upp potatis. 

På kvällen hämtade jag hem korna. Vi mjölkade, och 

väntade, men ingen Albert kom. I vår ängslan inbilla- 

Selma och Meinhart Viiand

de vi oss att nu hade alla blivit dödade. Vi höll om 

varandra och grät. Så plötsligt syntes blinkande ljus 

från en cykellykta – åtminstone en kom hem. Det var 

Albert. Han hade inga upplysningar om far. Under 

bombardemanget hade han sökt skydd under godsvagnar. 

Grannfrun kom än en gång till oss och visste 

helt säkert att hemvärnsmännen hade arresterats. Men 

tidigt på morgonen kom far ändå hem. Han hade gått 

hela vägen till fots från Hapsal. Tyskarna skulle transportera 

dem till Tyskland, men det var så många som 

ville fly undan ryssarna att fångarna lämnades kvar, 

man hade inte plats för dem helt enkelt. Far hade tillsammans 

med andra från Harga varit instängda i 

godsvagnar i hamnen i Rohuküla. I vagnarna fanns 

även några unga ryska kvinnor som tyskarna hade 

tagit med när de retirerade från Ryssland. Under kanonelden 

började några vagnar brinna. Man öppnade 

då dörrarna och alla fick komma ut. Två av ryskorna 

bad att få följa med far och hans kamrat eftersom de 

inte hade någonstans att ta vägen. Så här var de nu. En 

av dem hade två barn kvar i Ryssland, hon visste ingenting 

om deras öde. Den dagen, den 24 september, 

körde ryska militärbilar dånande in i byn. Jag kom 

med grannflickan från beteshagen dit vi hade fört 

korna. I byn såg vi hur ryssarna gick till anfall mot 

Kaevatsgården. Där bodde ju chefen för hemvärnet 

Ilmar Kaevats och det var allmänt känt att även staben 

för hemvärnet var inrymt där. Ingen var emellertid 

hemma på gården, Ilmar hade flytt redan tidigare. Det 

var fullt med ryssar överallt. Bakom vårt hus hade de 

ställt upp granatkastare, soldater var inkvarterade i 

varje hus och även hos oss. De var ändå hyggliga pojkar, 

de hjälpte oss med potatisplockning. Efter ett par 

dagar, när Ormsö hade erövrats, drog de vidare. Sedan 

kom artilleriet, pjäser ställdes upp bakom vår ladugård. 

15 soldater inkvarterades hos oss, vi hade två 

kamrar för oss själva. De var inte illvilliga, men ett 

gäng officerare åkte runt med bil och rövade på varje 

gård. De kom in under förevändning att huset skulle 

genomsökas och så tog de vad de ville ha. De kom till 

oss också, men den ena ryska flickan, Panja, talade 

med dem att vi hade tagit hand om henne och gett 

henne husrum och mat. Tack vare henne slapp vi rövarbandet, 

men hos våra grannar och hos andra plockade 

de åt sig alla möjliga saker. Panja var hos oss 

ungefär en vecka, sedan ville de försöka ta sig tillbaka 

till hemorten. Den andra ryskan ville söka efter sina 

barn. Vi hörde att soldaterna hade slaktat får ur fårhjorden 

här på byns gemensamma betesmarker. De 

hade tagit även ett av våra får. Soldaterna skulle ha 

mat, de tog väl vad de behövde då. 

Vår gård var ursprungligen lite över 40 ha stor. Enligt 

jordreformen skulle nu gårdarnas areal minskas. 

Far gav därför bort de mest avlägsna markbitarna, 

kvar blev lite över 30 ha mark. De gamla gårdsägarna, 

som var tvungna att minska sina gårdsmarker till 30 

50 

Rev A 2006-11-08 

ha, gav i första hand bort sämre och avlägsna marker. 

Man försökte behålla hemnära och bättre marker inom 

den tillåtna arealen. De som ville få tilläggsmark för 

att öka ut sin gård, eller de som blev nybrukare, ville 

ju också ha bättre jordar och helst så nära gårdsbyggnader 

som möjligt. I detta syfte klagade de hos kommunen. 

Därför bildades dessa kommissioner och arbetsbrigader 

för markkontroll. Jag är inte helt säker, 

men jag tror att det var så. Det var en hel del mygel 

under jordreformen. För att behålla gården intakt registrerade 

man en del av marken på sina släktingar. Far 

skrev över en del av gården på sin bror som bodde i 

stan. Vi var rädda att far skulle anses vara kulak, 25 

ha var liksom en gräns. Jordbruksskatten betalades 

efter gårdens storlek, men en liten gård betalade per 

hektar betydligt mindre än en stor gård på 25-30 hektar. 

Utöver statliga tvångsleveranser av lantbruksprodukter, 

"normer", hade stora gårdar även arbetsplikt i 

skogen. Den bestod vanligen av utkörning av t.ex. 150 

skogskubikmeter produkter eller, om häst och släde 

saknades, då skulle man fälla 100 skogskubikmeter 

skog. För en gård på 25 ha hade man höjt normerna 

betydligt mer än man skulle kunnat beräkna i proportion 

till normen för en liten gård, t. ex. var en ko per år 

en vanlig köttnorm. I Birkas fanns en s.k. gräddstation 

för mottagning av mjölknormer. Vi kärnade smör 

hemma och lämnade smör istället för mjölknormen. 

Av alla pålagor var tecknande av statslån den mest 

betungande. Den som inte ville teckna statslån kunde 

räkna med tråkigheter. 

Vi fick kontakt med min äldsta bror Leonhard. 

Som så många andra tvångsmobiliserade till röda armén 

var han i en s.k. arbetsbataljon någonstans i 

Ryssland. Under hårt arbete med usel mat och inkvartering 

gick han ner i vikt, stor lång grabb som han var 

vägde han bara 58 kg. Han hade ändå turen att bli 

uttagen till befälsutbildning där tillvaron var bättre. En 

vinterdag råkade han ut för en olycka, han föll med 

sin tunga kulspruta, blev liggande i kylan och förfrös 

lungorna. Invalider och sjuka blev inkvarterade i närheten 

av Bajkalsjön i en estnisk by, Ülem-Suetok. Den 

vintern var mycket kall, han blev allt sämre. Vi fick 

sju brev av honom därifrån. Han skulle komma hem 

på våren 1945, men avled av sina skador innan han 

kunde få transport. 

En del av krigsflyktingarna som hade kommit hit 

flyttade från gård till gård. Om de hittade ett bättre 

hus så tog de genast in där. Lediga hus fanns det gott 

om. Dessa flyktingar hade ingen hemkänsla alls, att 

den gården är mitt hem och den vill jag sköta om. När 

de hade plundrat och förstört ett hus, då flyttade de till 

ett annat. När vårt folk såg hur de bar sig åt, vad skulle 

de ha för åsikt och omdöme om dessa människor? 

Svenskarnas kvarblivna saker och egendomar var det 

bara ta av, det var bara att sätta sig liksom en gök i 

boet. Så sade man ringaktande om en del av flykting-

arna från Ryssland. De flesta av dem var ändå duktiga 

arbetsmänniskor. 

Enligt planekonomin uppställdes årliga planer för 

lantbruk och djuruppfödning. I januari varje år 

genomfördes kontrollräkning av antalet djur på gårdarna. 

Kommunalanställda gick från gård till gård och 

fyllde i formulär beträffande antalet djur, fjäderfän 

och bikupor, även hundar antecknades. Utan tillstånd 

fick bonden varken slakta eller sälja djur. I planen för 

djuruppfödning angavs hur stor ökningen av gårdens 

besättningar skulle vara, i lantbruksplanen föreskrevs 

hur många hektar som skulle sås och avkastningens 

uppskattade storlek. Om det verkligen blev så är en 

helt annan sak, men normerna beräknades efter dessa 

kalkyler. Så var det på gårdarnas tid och så var det på 

kolchosernas tid. Den årliga lantbrukstaxeringen var 

kvar under de första självständighetsåren. Numera har 

man en sådan taxering var femte år. 

En morgon i mars 1949 kom grannfrun och berättade 

varnande att man förde bort människor. Vi fruktade 

att det kunde drabba oss också för att min bror 

hade flytt till Sverige. Far och mor började oroligt 

plocka ihop kläder, men vi förskonades. Ingen från 

Harga deporterades. Från Bysholm hade kanske familjen 

Rohtlaan förts bort, men en nära släkting i kommunalhuset 

kunde varna dem och de flydde hemifrån. 

Maria Kaevats blev också varnad, hon lämnade gården 

och bodde hos bekanta en tid. Från Birkas var det 

flera som fördes bort: Matilde och Laine Buskov, 

familjen Palmik som bestod av 5 människor, och så 

Maria och Gustav Bergman. 

I april 1949 bildades kolchosen "Lahe" (Viken) i 

Harga. Far skrev ansökan om att bli medlem där. 

Medlemsavgiften för inträde var 30 rubel. Då var jag 

16 år. Jag blev jordbruksarbetare på kolchosen och 

började harva med fjäderharven på åkrarna. Jag åkte 

ut med parhästar på morgonen, hösäcken lade jag på 

harven, min egen matsäck också och så gav jag mig 

iväg till ett par kilometer längre bort liggande kolchosåkrar. 

På kvällen drog jag upp harvens fjädrar och 

åkte hem med hela ekipaget. Den 1 oktober 1950 sändes 

jag till en kurs i bokföring i Hapsal. Kolchosen 

styrde på detta sätt in ungdomar mot yrkesutbildning. 

Det kan hända att de uppfattade mig som en företagsam 

tös. I december avslutade jag kursen, men fortsatte 

med jordbruksarbete ett par månader till. Man hade 

börjat slå ihop små kolchoser till större. Här i trakten 

blev det kvar två större kolchoser, "Vorosjilov" och så 

"Lenin" i Birkas. En dag ringde de från Birkas och 

frågade om jag ville ha kontorsarbete. Den 1 mars 

1951 började jag arbeta på Leninkolchosens kontor 

med bokföring och löner. Förmännen, brigadörerna, 

lämnade uppgifter till mig, jag förde räkenskaper om 

normdagar, individuella räkenskaper för varje enskild 

arbetare och mycket annat. Den andra bokhållaren 

gick senare på en kurs och då var jag helt ensam på 

51 

Rev A 2006-11-08 

detta arbete. Min lön var 30 normdagar per månad. 

Kolchosens jordbruksarbetare var organiserade i arbetsbrigader. 

En brigad hade en permanent arbetsstyrka 

från en bestämd gårdsgrupp eller by. Brigaden 

leddes av en förman som allmänt kallades brigadör. 

Leninkolchosen hade i början fyra arbetsbrigader, 

senare efter sammanslagning med kolchosen Vorosjilov 

blev det åtta. Olika "farmer" skötte djurhållningen 

med var sin ledare. En större farm var den för nötboskap. 

Mjölkerskorna sorterade under den farmens 

ledning, liksom bl.a. kalvskötare och nattvakter som 

övervakade kalvningen. Kolchosen, liksom andra 

företag, hade även en politisk ledare, "partorg", som 

var sekreterare vid partiets lokalorganisation. Partorgen 

skulle ha sitt ord med vid olika beslut i kolchosen. 

Från högre ort hade vi fått en bok för beräkning av 

arbetslöner, ”kolchosernas exempelbok för arbetsnormer”. 

I den var alla arbetsslag uppräknade, liksom 

arbetsmängdens värdering uttryckt i normdagar. Jordbruksarbetena 

var indelade i tre klasser. Uppfyllde 

man arbetsnormen för ett arbete som var klassat som 

tungt arbete, så fick man två normdagar för det. Ett 

lättare arbete kunde ge en och en halv normdag osv.. 

Vad arbetaren slutligen fick för normdagen bestämde 

kolchosen senare. Ledaren för en farm kunde få 50 

normdagar i månaden. Visserligen skulle vi följa de 

givna siffrorna i den tryckta exempelboken, men varje 

kolchos kunde i praktiken göra små avvikelser från 

dem efter eget beslut. Produktionsplanen för kolchosen 

utarbetades på högre ort, vi fick förelagt hur stora 

arealer vi måste så, hur mycket potatis som skulle 

sättas, hur stor skörden eller avkastningen skulle vara. 

Efter dessa givna siffror upprättade vi vår egen produktions- 

och hushållningsplan för kommande året, 

utgifter och inkomster budgeterades. Partorgen var 

alltid tillstädes. Man frågade varje dag hur mycket 

som hade blivit plöjt och hur mycket vi hade sått. 

Kolchosen ville visa upp sig från den bästa sidan, 

därför angavs arealen för vårsådden alltid större än 

den verkligen var, man ville skryta med stora sådda 

arealer. I verkligheten var det så att arbetsbrigaderna 

varje dag per telefon lämnade uppgifter om hur mycket 

de hade sått och det upprättades två olika rapporter: 

en för dignitärerna i stan och en som var verklig. Vi 

arbetade ständigt även under helgerna. Speciellt under 

helgerna i maj var någon representant för partifullmäktige 

på plats som en skänk från ovan. Arbetena 

med produktionsplanen och budgeteringen påbörjades 

på slutet av året och skulle vara färdiga i januari. Enligt 

den ovannämnda boken beräknades olika arbetskostnader, 

t.ex. för plöjning, harvning osv., de var ju 

angivna där i normdagar. För beställda arbeten från 

maskin- och traktorstationer betalade vi in natura. Alla 

beräkningar gjordes med hjälp av kulramar, räkneapparater 

fanns ju inte.

Formulären för beräkning av normdagarna fylldes 

vanligen i av förmannen, i mindre kolchoser ibland 

även av bokhållaren. De ifyllda formulären sändes till 

kontoret och bokfördes. Därtill hade vi två journaler. I 

den ena hade varje arbetare sin sida där hans normdagar 

bokfördes och sammanräknades månadsvis. I början 

bokförde vi även arbetstimmar. I den andra journalen 

bokfördes anställningsdata, antalet arbetsår (tööstaaz) 

och lön. Därutöver hade var och en sin personliga 

arbetsbok där anställningsdata och arbetsår antecknades. 

1952 började vi sätta upp väggtabeller så 

att varje arbetare kunde se hur många normdagar han 

hade arbetat ihop. Sådana väggtabeller gjorde vi fram 

till 1960 då kontantlön infördes. Samma år avvecklades 

maskin- och traktorstationerna. På slutet av kalenderåret 

gjordes bokslut och kolchosens årsredovisning 

sammanställdes i flera exemplar. En sändes till rajonens 

lantbruksstyrelse för granskning. Efter godkännande 

stadfästes årsredovisningen vid partikommitténs 

sammanträde i Hapsal i närvaro av alla specialister 

i chefsställning. När staten hade fått sina leveranser 

och alla utgifter var betalda, då fördelades överskottet, 

om det fanns något, mellan kolchosarbetarna 

allt efter deras bokförda normdagar. För en normdag 

kunde det bli t.ex. 320 gr korn, 670 gr av något annat 

spannmål, och så potatis samt lite kontanter. Staten 

betalade i reda pengar för tvångsleveranserna, men 

priserna var låga. En del av lantbruksprodukterna 

kunde säljas på torget i stan för helt andra priser. Kolchosen 

kunde sända ut några som skulle sälja olika 

varor på torget. Privat var det mycket svårt för att man 

hade ju inga transportmedel till förfogande. 

Kolchosbonden fick för egen del disponera maximalt 

0,6 ha mark för gårdsplan och trädgård. Det var 

tillåtet att hålla en ko och en sexmånaders kalv samt 

smådjur och fjäderfä. För marken skulle man betala en 

jordbruksskatt av 0,4 kopek per kvadratmeter, dvs. 24 

rubel per år för maximiarealen. Normen för djurhållning 

var 30 kg kött och 200 liter mjölk per år. Många 

hade svårt att betala köttnormen, men betalas skulle 

den. Då gjorde man så att kolchosen lämnade ett kreatur 

som norm för bondens räkning och denne betalade 

dess pris till kolchosen. "Skattmasen" kunde organisera 

det så. Normerna för det lilla privata jordbruket 

upphörde 1955. En pensionärsfamilj var befriad från 

skatten och normerna om det inte fanns någon arbetsför 

i familjen. Kolchosmedlemmar var befriade från 

inkomstskatt och skatten för barnlöshet. Anställda 

arbetare och tjänstemän betalade båda dessa skatter, 

de drogs helt enkelt från lönen. En familj som hade 

fyra barn var befriad från barnlöshetsskatten. 

De egendomar som svenskarna lämnade kvar här 

konfiskerades av staten, förstatligades, och ställdes till 

kommunens förfogande. Kommunen överlät 1951 

bostadshusen jämte andra gårdsbyggnader till kolchoserna. 

Därtill upprättades skriftliga akter som jag har 

52 

Rev A 2006-11-08 

sett och sorterat. De som fick gårdshus för användning, 

vilket var gratis, hade senare möjlighet att köpa 

dem av kolchosen. 1952/53 började kolchosens vice 

ordförande Jaan Kolju syssla med detta, han lät värdera 

husen. Kolchosen ville bli av med husen eftersom 

de som bodde där började kräva reparationer. Försäljningen 

kom i gång först på 1960-talet. 1960 genomfördes 

en penningreform, 10 gamla rubel växlades 

mot en ny rubel. Samma år infördes kontantlön för 

kolchosarbetarna. Husköparen skulle skriva en ansökan 

till kolchosstyrelsen som fastställde priset, medlemsstämman 

beslutade sedan om försäljningen. Man 

skulle även besluta att ge fullmakt till en representant 

för kolchosen som fick genomföra försäljningen, vanligen 

var det Jaan Kolju. Med utdrag ur protokollet 

gick han och köparen till notarien, som ordnade de 

nödvändiga formaliteterna sedan köparen hade uppvisat 

kvitto på betald köpesumma. Efteråt cirkulerade 

rykten att Kolju tjänade en bra slant på affären, den 

registrerade köpesumman var lägre än den som köparen 

verkligen betalade. Husen såldes ganska billigt, 

300-400 rubel var ett vanligt pris. Två av svenskarnas 

hus, som hade plockats ned någonstans, byggde kolchosen 

upp igen här i Birkas. Nya fina eldstäder och 

fönster sattes in. Husen såldes sedan, det ena för 500 

och den andra för 700 rubel. Under 1970-talet blev 

husköp allt vanligare. Senare, på 1980-talet, köpte 

stadsbor husen som sommarställen. Då började en 

riktig kommers, priserna var helt andra då. Förresten, 

vår ladugård skaffade vi från Klottorp. Den var då 

utan tak och bjälkarna hade börjat murkna. Sutleps 

kolchos sålde den före sammanslagningen med Leninkolchosen 

1976. Priset var 300 rubel. 

Från Rickul fördes många hus bort. 1954 kunde 

man där se många husgrunder efter nedmonterade hus 

som hade byggts upp igen någon annanstans. Vägen 

längs med stranden i stadsdelen Randsalu i Hapsal 

kallades Rickulgatan. Folk flyttade ju från landsbygden 

till städerna, endast gamla människor och tomma 

hus blev kvar här. 1951 fick kolchosen i uppdrag från 

ledningen i rajoonen att bygga en s.k. agrostad. För 

detta monterades sex av svenskarnas bästa hus ned 

och kördes hit för att sättas upp här som del av något 

slags centrum. Det blev dock inget av det. Stockarna 

började ruttna och till slut användes de till bränsle i 

sågverket. Det blev ingen agrostad, under tiden hade 

gamla makthavare ersatts med nya som inte drev saken 

vidare. 

I februari 1952 förenades kolchoserna Vorosjilov 

och Lenin under namnet "kolchos Lenin". Man erbjöd 

mig anställning där som kassör, vilket jag accepterade. 

Jag fortsatte med tidigare arbetsuppgifter som 

normdagar och löner, men dessutom var jag kassör för 

medlemmarnas och lönarbetarnas sparkassa. Senare 

kallades den sparbank. Min arbetskamrat var kontrollör. 

Jag arbetade alltså med två kassor. 1957 gifte jag

mig med Meinhart och flyttade från Birkas hit till 

Reahansu. 

I början av kolchostiden ville man inte låta medlemmar 

lämna kolchosen. Det behövdes arbetskraft, 

mekaniseringsgraden var mycket låg. Det var nästan 

alltid brist på mjölkerskor. 1951-52 var särskilt kritiska 

år. Då var kolchosledningen tvungen att införa 

byvis turordning för mjölkning för att klara av det 

hela. Ungdomar fick lämna kolchosen utan hinder om 

de skulle gå i skolan eller i yrkesutbildning på annan 

ort. Likaså vid giftermål, t.ex. tilläts män som hade 

arresterats och blev frisläppta vanligen inte bosätta sig 

här för att det var strandskyddszon, men om någon 

ville gifta sig med en flicka från en kolchosfamilj så 

fick hon lämna kolchosen. Därför förekom det då och 

då skenäktenskap. 

I Harga fanns en fiskebrigad med 12 fiskare. Min 

bror Albert var också fiskare. De hade bra inkomster. 

Jag åkte dit regelbundet för att på ort och ställe betala 

ut deras löner. De fick inte komma till kontoret för 

sådana resor skulle slösa arbetstid, därför fick jag åka 

runt till arbetsplatserna och hemmen för att betala ut 

lön och ordna andra ärenden åt dem. På detta sätt fick 

jag också träffa mor. På 1960-talet hade man börjat 

betala sjukpenning. Dess storlek var beroende av antalet 

arbetsår. Vi hade bra sjukvård. Sjukstugan låg tidigare 

i Birkas herrgård, men 1950, när jag blev anställd 

på kontoret, låg den redan i Nuckö kommunalhus. 

Sjukstugan hade egen läkare som var bosatt här på 

Nuckö. Senare inreddes sjukstugan i Sutleps skolhus, 

läkaren bodde då i samma hus. När sjukstugan lades 

ned där fick vi en läkarmottagning här i Birkas. Läkarvården 

var statlig, den sorterade alltså inte under 

kommunen eller kolchosen. Läkarna och annan medicinalpersonal 

hade statliga löner. 

Statistiken över arbetsåren var mycket viktig. För 

att kunna räkna ett år som arbetsår var man tvungen 

att arbeta minst 120 normdagar. De som inte hade 

kommit till arbetet räknades upp vid medlemsmöten 

och då tog man ställning till om det var motiverat eller 

inte. Vederbörande var kanske sjuk eller vårdade någon 

sjuk hemma, då var det legalt att utebli från arbetet, 

dagarna räknades ändå i statistiken. De som stannade 

hemma ofta riskerade naturligtvis att antalet 

normdagar inte räckte till för att få arbetsåret bokfört. 

Man räknade med hela kalenderår. Antalet arbetsår 

var ju grunden till sjukpenningen och till pensionen, 

senare även till pensionens storlek. En invalid skulle 

ha minst 15 arbetsår, kvinnor 20 och män 25 arbetsår 

för att överhuvudtaget få pension. På medlemssammanträden 

avhandlades även de som inte hade uppfyllt 

minimiantalet normdagar för året för att årsmötet 

skulle godkänna styrelsens beslut. För dem höjdes 

nämligen jordbruksskatten med 50 %. 

I januari 1965 började man betala pension till kolchosbönderna. 

På den tiden var pensionen 12 rubel i 

53 

Rev A 2006-11-08 

månaden. Under årens lopp höjdes pensionen till 18, 

senare till 24 rubel. Det högsta pensionsbeloppet var 

120 rubel i månaden. Pensionen beräknades efter lönens 

storlek. Traktor- och lastbilsförare räknades som 

s.k. mekanisatorer, specialarbetare vid kolchosen. Vid 

pensionering fick en sådan ett pensionstillskott med 

10 % ifall han hade arbetat minst halva antalet av sina 

arbetsår som specialarbetare. En som hade 25 arbetsår 

fick en pension av 132 rubel i månaden om han hade 

arbetat minst 12,5 år som specialarbetare. Till denna 

kategori hörde även smeder, zootekniker, agronomer 

och andra som hade någon form av specialistutbildning. 

Kolchosen betalade 2 % av sin inkomst till en 

specialfond som staten förvaltade. Därifrån betalade 

staten ut kolchosfolkets pensioner. Statsanställda hade 

fått pensionsrätt redan tidigare, de hade helt andra 

avtal. De hade högre pension än kolchosbönder, men 

de senare betalade ingen inkomstskatt och det var en 

fördel. Invalider och sjukpensionärer fick sin pension 

från staten. Meinhart fick sin sjukpension från staten, 

men han var även kolchosmedlem. Hans pension från 

kolchosen minskades då med hälften. Kvinnor hade 

rätt att gå i pension vid 55 års ålder. En som hade fem 

barn kunde bli pensionär vid 50. För varje barn räknades 

två arbetsår till i statistiken. Jag hade tre barn och 

fick således sex arbetsår mig tillgodoräknat. Villkoret 

för sådana tillgodoräkningar var att man hade vårdat 

barnet i åtta år. 

När kolchosen i Sutlep förenades med Leninkolchosen 

1976 instiftades en befattning som kallades 

"inspektör för kadrerna". Kadern var hela personalstyrkan 

i företaget eller i kolchosen. Jag erbjöds den 

platsen. Till mina arbetsuppgifter hörde anställningsformaliteterna, 

bokföring, räkenskaper beträffande 

arbetsår, sjukanmälningar och sjukersättningar samt 

socialförsäkringar. På kontorsanställda lades hundra 

arbeten, speciellt på dem som skötte personalfrågor. 

Det var många arbetsuppgifter av olika slag som man 

skulle sköta om, ifall man ville behålla sin anställning. 

Ofta var man tvungen att arbeta på lördagar och söndagar. 

Till mina plikter hörde även kontakter med 

militärmakten beträffande krigsplaceringar. En nyanställd 

på kolchosen som hade gjort sin värnplikt skulle 

även registreras med sin befattningsbeskrivning vid 

militärkommissariatet. Likaså om någon flyttade eller 

bytte yrke eller befattning. Varje månad besökte jag 

militären för att meddela ändringar. Alla dessa blanketter 

och skriverier var givetvis på ryska. Det fanns 

en hel del bestämmelser att hålla reda på, t.ex. att traktorförare 

i viss ålder automatiskt fick uppskov med 

sex månader vid allmän mobilisering. Jag skulle även 

delta i alarmövningar och t.ex. se till att reservister 

fick sina inkallelseorder per telefon eller per bil. 

År 1976 hade kolchosen ca 280 medlemmar och 

anställda. Större delen av dem som arbetade på kolchosen 

var medlemmar, men det fanns även anställda,

t.ex. säsongarbetare i torvmossen, reparatörer i reparationsverkstäder, 

svetsare, byggnadsarbetare, bilförare 

och andra specialister. Vi gjorde upp alla möjliga planer 

för verksamheten. En sådan var femårsplanen. 

Från högre ort föreskrevs det att vid årsskiftet måste 

det finnas 1000 kor på kolchosen, det var påbjudet och 

det skulle vi uppfylla. Vi skulle även förutse hur 

många arbetare vi behövde t.ex. år 2000. Ordföranden 

för kolchosen valdes för tre år av medlemsstämman i 

en öppen valprocedur, likaså styrelsen och revisorerna. 

Vanligtvis hade av partiet godkända kandidater 

föreslagits redan före mötet eller så föreslogs de under 

mötet av någon partimedlem. Den lokala partiorganisationen 

hade organiserat allt före mötet, omröstningen 

var endast ett godkännande av kandidaterna. Man 

kunde ändå spontant föreslå andra kandidater, men de 

fick i regel alltför få röster. Ordföranden och revisorerna 

var redovisningsskyldiga inför stämman. Man 

bytte ordförande ganska ofta, jag har upplevt 13 sådana. 

Kolchosen var direkt underställd "Rajoonens produktionsstyrelse 

för lantbruk" i Hapsal, senare benämnd 

"Rajoonens lantbruksstyrelse". Partiet hade 

också sin lantbruksavdelning i tillägg till industriavdelningen. 

Partiet bestämde över allting, men den allra 

högsta makten hade ändå partikommittén. Dess korrekta 

benämning var "Estniska kommunistpartiets 

kommitté i Hapsals rajoon" (EKP Haapsalu rajooni 

komitee). Partikommittén hade de verkligt ledande 

posterna, de var ideella ledare, ladugårdar besökte de 

sällan. De som verkligen besökte oss på ort och ställe 

var folk från lantbruksstyrelsen: agronomer, zootekniker, 

byggnadsspecialister osv.. De besökte sina specialområden, 

till dem skulle vi lämna våra motsvarande 

rapporter och redovisningar. Jag var direkt underställd 

inspektören för kadrerna vid rajoonens lantbruksstyrelse. 

Varje kolchos hade en intern s.k. kamratdomstol. 

Där avhandlades mindre förseelser, t.ex. småstölder 

och alkoholmissbruk. Den mest vanligaste förseelsen 

var att någon var berusad och uteblev från arbetet. 

Han kallades då till kontoret för samtal och tillrättavisning. 

Nästa instans var folkdomstolen, den var 

statlig. Bland kolchosfolket valdes dit två bisittare. De 

hade rätt att ställa frågor och underteckna domstolsbeslut. 

Jag var bisittare där i sju år. 

Befattningen som inspektör hade jag från 1976 till 

den 31 juli 1991. Under de sista kolchosåren fick 

människorna här ganska bra inkomster, då kunde man 

inte klaga. 1991 började man likvidera kolchoserna. 

Jag var egentligen i pensionsåldern, men arbetade 

vidare. Från sparbankens ledning i Hapsal ville man 

att jag skulle arbeta enbart med sparkasseagenturen. 

Så blev det, och från andra halvåret 1991 var jag 

banktjänsteman. Jag började lära mig hur man arbetar 

med datorer, kraven var höga, banken hade ny ledning. 

När jag hade anställning enbart på kolchoskon- 

54 

Rev A 2006-11-08 

toret, då skulle jag som pensionär få hela pensionen 

därifrån oavkortad, men eftersom bankanställningen 

var statlig skulle min pension minskas. Enligt dåtida 

lag fick en arbetande pensionär maximalt 200 kronor i 

pension per månad utöver lönen. Jag kände att jag inte 

orkade arbeta mera och sade upp mig. Hemma hade vi 

också mycket att göra. Vi hade fått tillbaka våra 

gårdsmarker och hade fullt lantbruk med får, grisar, 

höns och två tre kor att sköta och mjölka. Vi fick också 

en traktor som bror Elmar sände oss från Sverige. 

Banken ville som min efterträdare ha någon som jag 

kände och kunde rekommendera. Det fick de och jag 

utbildade henne under min sista månad som banktjänsteman. 

Jag slutade den 1 juni 1994 och blev lantbrukande 

pensionär på heltid.

Truuta-Elmire Pruus, född Sida 1914, är bosatt på 

Simas-Andrusgården i Enby. 



Seffers. 

Jag är född 1914 i Narva. Därifrån evakuerades vi i 

början av 1944 etappvis genom hela Estland. Vi fick 

stanna på en plats ganska kort tid, för att det återigen 

kom order att alla krigsflyktingar måste lämna gårdarna. 

Så småningom kom jag till Enby tillsammans med 

min mor och mina två barn, maken var inkallad i tyska 

armén. Att vi kom till Enby berodde på att min bror 

hade kommit hit tidigare. Brodern hade hållit sig undan 

för den ryska mobiliseringen i krigets början genom 

att gömma sig i en källare i Narva. Vi hörde att 

från Nuckö var det möjligt att fly över till Sverige. 

Min bror hade tur, han lyckades fly till Sverige, men 

jag vågade inte, för barnen var små. Under krigets 

förvirrade slutskede kom min man helt enkelt hem till 

Enby från den sönderslagna tyska armén. Den ryska 

hären kom in, tyskarna försvann snabbt och omärkligt. 

Jag minns inte att det var något skjutande alls här. Så 

plötsligt hade vi sovjetregering igen. Min man var så 

öppenhjärtig och han nämnde till grannen att han var 

med i kriget, men stack från tyska armén. Grannen var 

rysslandsest. Efter ett par dagar arresterades maken, 

han kom aldrig mera hem. Det sista brevet kom från 

Sibirien, han skrev om sina uppsvullna ben och då 

visste jag att döden var nära. Jag tror att det var 1948. 

Den grannen angav flera, trots att hans mor försökte få 

honom att sluta. När hans maka dog flyttade han till 

Sutleptrakten. Han fick senare läppcancer. 

1944 bodde vi här i Enby på samma gård som nu. 

Det var många som kom till oss och ville att 

vi skulle komma till deras gård som ersättare 

för husbonden, eftersom de själva ville 

åka till Sverige. Annars fick de inte komma 

iväg, för jordbruket skulle skötas. Vi ville 

åka härifrån, men fick inte. Ägarna till gården 

där vi bodde fick till slut åka till Sverige, 

däribland en religiös kvinna, Alida Sedman. 

Vi brevväxlade rätt många år. Jag har 

hört att Alida bor nu på ett vårdhem. Hon är 

väl över 90 år nu. Det var krig och flykttider 

det, år 1944. Alla hus var fulla med 

människor då, de bodde till och med på 

loften och vindarna. De flesta lyckades på 

något sätt att åka till Sverige. Men Sovjetunionen 

hade begärt att de skulle återsändas. 

Vid den tiden åkte min bror från Sverige 

vidare till Kanada, där bor han fortfarande. 

Truuta-Elmire Pruus 

55 

Rev A 2006-11-08 

På gården hade vi två kor, en häst och några får. 

Någon stor gård var det inte, den var visst uppdelad 

mellan tre eller fyra syskon. Vi hade själva köpt en ko 

som vi tog med oss från Narva. Vi hade intyg på det. 

Svenskarna lämnade kvar två kor, en häst och några 

får. Staten krävde senare ersättning för dem om man 

ville behålla dem. I annat fall, eller om man inte kunde 

betala, tog staten dem. Det var ganska vanligt. 

Några slaktade emellertid och ljög om antalet djur. 

Livet började igen som jordbrukare. Vi ville flytta 

igen, men fick inte. Alla var rädda för ryssarna. Ingen 

från Enby gömde sig dock i skogen som "skogsbroder". 

Lite besvär hade vi ju med ryska soldater. Jag 

minns en husmor som kom gråtande hem från beteshagen 

där hon skulle hämta hem korna, men det fanns 

bara slaktrester kvar av dem. Tvångsleveranser av 

jordbruksprodukter till staten, s.k. "normer", klarade 

vi av. De var värre under den tyska ockupationen. Det 

skulle bildas kolchoser, men ingen ville gå med. Sen 

kom deportationen. Rädsla för nya deportationer 

tvingade oss alla att gå med i kolchosen. Men mig 

ville de inte ha, jag var ju fascist. Kommunäldsten 

kom senare personligen på besök och sa att vi tar emot 

dig, du har ju ingenstans att gå med små barn, men 

håll dig stilla. Han var rysslandsest och hade upplevt 

det sovjetiska systemet tidigare. Jag blev kallad till 

kontoret av en funktionär för att som den allra första 

skriva på inträdesansökan. Jag stretade emot, då skrek 

han åt mig: vet du var din man är? Jag ville svara att 

han är där dit du sände honom, men jag vågade inte 

för barnens skull. Kanske var det ändå lättare att vara 

kolchosbonde än att betala normer. Men det var ju så 

främmande för oss. Det var så mycket gnäll, skrik och 

bråk, vi var som slavar på ett gods i forna tider. 

Harry Seffers intervjuar Truuta-Elmire Pruus

Jag var jordbruksarbetare, senare mjölkerska. Där 

fick man något bättre betalt. Avlöningen bestod för 

det mesta av spannmål och lite av reda pengar. Bröd 

bakade vi hemma. Det var tillåtet att hålla en ko, men 

tillgång till någon slåtteräng hade vi ju inte. På nätterna 

tog vi med skäran lite här och där längs med vägar 

och dikeskanter. Längs med stränderna växte det 

mycket vass, den var tillåten att ta. Kon äter den, inte 

den höga vassen men den låga (säv?). Skörden togs 

hem med kärror eller i hemlighet med häst och vagn. 

Under kolchostiden hade vi ingen läkare stationerad 

här. En sjuksköterska fanns. Jag vet inte hur sant 

det är, men hon ansågs vara dåligt utbildad. Hon gav 

giftiga läkemedel till sjuka. Min grannfru var så frisk 

och präktig människa. Jag skulle en gång hämta ut 

läkemedel på apoteket för henne, då sade apotekaren 

att jag skulle säga till patienten att inte ta medicinen 

för den var mycket giftig. Hon tog den ändå och plötsligt 

var hon död. Senare inrättades en sjukstuga i Sutleps 

skolhus. Jag har varit där för mina ben som värkte 

så. Jag fick bl.a. gyttjebad. Där sade de att jag skulle 

stoppa benen i varm gyttja nästa gång jag var på 

stranden och skar säv. Så gjorde jag när det var varma 

dagar. 

Arbetsnormerna på kolchosen bestämdes troligen 

av bysovjeten. Arbetsledaren, den s.k. brigadören, 

fördelade och ledde arbetet. När arbetet var slutfört 

lämnade man arbetsboken till brigadören som antecknade 

vad och hur mycket som var utfört. Det gällde att 

vara på god fot med brigadören. Det hände att han 

antecknade mer i arbetsboken för någon än vad som 

var riktigt. På allmänna sammanträden blev det mycket 

bråk om det upptäcktes att vederbörande inte hade 

varit på angivet arbete vid den aktuella tidpunkten och 

då ströks arbetsdagen i boken. 

(Anm. av HS: Den 14 januari 1944 bröt röda armén 

genom de tyska linjerna vid Leningrad. När fronten 

närmade sig Narva, beslutade den tyska arméledningen 

att civila skulle evakueras från Narva och från 

dess omgivning. Order om detta gavs en 25 jan. 1944. 

I Narva bodde ca 25 000 människor.) 

56 

Urve och Paul Pigul 

Rev A 2006-11-08 

Urve och Paul Pigul är bosatta på Skräddarsgården i 

Klottorp. 

Sammandrag av bandat samtal i september 1999. 


Paul Pigul kom till Skräddarsgården 1974 som kolchosarbetare. 

Han köpte gårdshusen av kolchosen. 

Vid den tiden var det endast sju gårdar i bruk i Klottorp. 

I september 1944 fanns här 36 gårdar, nästan alla 

utan egentliga ägare. Större delen av boningshusen 

finns kvar som pensionärs- eller sommarbostäder. 

Efter kriget var alla hus bebodda, men efter två-tre år 

började utflyttningen. De som kunde flyttade härifrån, 

vanligen till städerna. Gårdshusen övergavs, övergiv- 

na hus blev "kolchosegendom". 

Om en kolchosmedlem ville flytta från orten var 

han tvungen att ansöka om detta. Ansökan behandlades 

av kolchosstyrelsen. De kunde fördröja utflyttningen 

maximalt tre månader. De som inte var medlemmar 

och endast hade anställningskontrakt kunde få 

avsked inom två veckor. Kolchosen hade brist på ar- 

betskraft. 

Gränszonen började vid Sutleps affär, ca 30 meter 

mot Sutlep, där en skylt meddelade att här börjar 

gränszonen - inträde utan tillstånd är förbjudet. Tillstånd 

för besöket skulle ansökas av värden hos bysovjeten. 

Besökarens namn och födelsedatum skulle anges. 

Detta dokument sändes sedan till besökaren som 

lämnade det jämte passet till sin lokala passmyndighet. 

Det tog vanligen ca två veckor att få tillståndet 

utfärdat. 

Om man rörde sig utanför hembyn var det säkrast 

att ha passet med sig. Stämpeln i den visade att man 

var registrerad och bosatt i gränszonen. Kontrollställen 

fanns vid Gutanäs-Birkas vägkorsning och i närheten 

av Bergsby-Rickul vägkorsning.

Ülo Kalm, född 1956, är bosatt i Birkas. Han är kommundirektör 

i Nuckö kommun. 

Samtal med Grupp 44. 

Min tidiga barndom var som alla andra barns: lekar 

och pojkstreck, på somrarna vid havet, på vintrarna i 

hemmabackar. Minns att vintrarna var kallare förr och 

att det var betydligt mera snö än vad vi får nuförtiden. 

Jag började min skolgång i Birkas skola 1964, samma 

år som jag fyllde åtta år. Rektor var Viktor Pöhl. Efter 

att ha gått åtta år i skola ville jag nu skaffa mig ett 

yrke. Jag har alltid varit intresserad av matlagning och 

bakning. Därför undersökte jag vilka möjligheter det 

fanns för att få utbildning inom restaurangyrket. I 

Tallinn fans en sådan utbildning, och där kunde både 

pojkar och flickor få sin utbildning. Tyvärr fanns det 

inget internatboende för pojkar, att ordna boende på 

annat håll visade sig omöjligt. Drömmen om restaurangyrket 

fick jag tillsvidare ge upp. I stället började 

jag på Nuckö yrkesskola och utbildade mig till elektriker 

med specialisering på ljus och kraft. Min skolförlagda 

yrkesutbildning omfattade två år. Efter avslutad 

yrkesutbildning fick jag anställning på ett företag i 

Hapsal, den varade fram till 1977. Samma år eldhärjades 

skolan i Birkas. Branden började den 7 maj 1977. 

Skolan, som bestod av ett tvåvånings trähus och var 

byggd på 1930-talet, brann ner till grunden. Fortfarande 

vet man inte vad som orsakade branden. 

Den 5 maj samma år mobiliserades jag till sovjetarmén. 

Jag blev placerad i Lettland och fick tjänstgöra 

på "Kommandot för Baltiska militärstyrelsen". Vår 

tjänstgöringsplats, en bunker, låg ca 2 km utanför 

Riga. Efter två års militärtjänst fick jag återvända hem 

igen. 

Väl hemma igen började jag arbeta på Leninkolchosen. 

Här fick jag arbetsledaransvar för en avdelning 

där vi var fyra elektriker och några finmekaniker. 

Denna anställning varade mellan åren 1979-87. 

Under sovjettiden fanns i Birkas en enhet, som benämndes 

"exekutivkommittén" (täitevkomitee). Ordförande 

var en kvinna, som tyvärr blev sjuk och senare 

avled. Nu sökte man en efterträdare till ordförandeposten. 

Min före detta matematiklärare, som nu hade 

en länschefsbefattning, rekommenderade mig och 

dessutom uppmanade han mig att söka ordförandetjänsten. 

Till en början var jag inte alls intresserad, 

bl.a. skulle jag få hälften av den lön jag hittills uppburit. 

Dessutom var det önskvärt att alla som arbetade 

inom något beslutsorgan skulle tillhöra kommunistpartiet. 

Trots idoga övertalningsförsök vägrade jag att 

ställa upp på detta krav. Till slut accepterade jag ändå 

ordförandeuppdraget, dock inte att bli medlem i parti- 

Ülo Kalm 

57 

Rev A 2006-11-08 

Ülo Kalm 

et. Jag var för övrigt den ende exekutivkommittéordföranden 

i Estland, som inte var partimedlem. 

Exekutivkommittén hade inget eget ekonomiskt 

ansvar. Alla ekonomiska och övriga beslut fattades av 

kommunistpartiet, i några fall kunde dock kolchosledningen 

fatta beslut. Kommitténs huvudsakliga arbetsuppgifter 

bestod i att verkställa andras beslut. Självfallet 

kunde vi framföra kommunens och enskilda medborgares 

synpunkter och önskemål till beslutande 

instanser. 

Själv hade jag aldrig ambitionen att göra karriär 

inom kommunistpartiet. Visst fanns det personer som 

såg en sådan chans, och som också tog den. Hur pass 

äkta kommunister de var kunde ibland vara svårt att 

avgöra. Under en period förekom vissa påtryckningar 

om att jag borde ansluta mig till Komsomol (Kommunistpartiets 

ungdomsorganisation). Min mor sade bestämt 

ifrån: ingen från vår familj skulle frivilligt gå 

med i någon kommunistisk förening. Så mor fick igenom 

sin vilja. 

Under åren som gått har jag mött åtskilliga personer 

som under Sovjettiden var övertygade kommunistbeundrare. 

Hur de upplever detta idag är väl en 

personlig uppgörelse. Själv har jag i första hand tänkt 

på vad som är bäst för den enskilde individen och i 

andra hand vad partiet ville. 

En ledstjärna, en god förebild som jag alltid burit 

med mig, är min matematiklärarinna från Birkastiden. 

Hon, som alltid i första hand såg möjligheter och i 

andra hand svårigheter, har under årens lopp betytt 

mycket för mig, och framför allt visat hur ett gott ledarskap 

bör tillämpas. 

När kolchoserna började införas under 1949 förändrades 

hela samhällsbilden. I början tror jag att det

fanns omkring 70 kolchoser inom vår kommun. Vid 

avvecklingen 1992 fanns bara ett kvar, nämligen Noarootsi 

kolchos, samma kolchos som fram till 1990 bar 

namnet Leninkolchosen. I början, när allt kollektiviserades, 

fick den som var "hemmansägare" för eget bruk 

behålla en ko, en häst samt några får och höns. Från 

kolchosens företrädare sades "att arbete får du på kolchosen 

och mat serveras i deras matsal", med andra 

ord behövde den enskilde inte ha några egna ägodelar. 

Ett litet undantag gjordes dock, man kunde få ha 0,25 

ha "åkermark" för eget bruk. 

Under sovjettiden byggdes jättestora ladugårdar, 

svinhus, magasin m.m., allt för stordrift. Kollektiviseringen 

mot allt större enheter, som pågick under åren 

1988-92, förde med sig att vi idag har många övergivna 

"djurhållarhus". 

Under 1988 bildades "Samfundet för estlandssvensk 

kultur", där jag också blev medlem. Under 

sommaren arrangerades Nuckö hembygdsdagar. Ett 

tjugotals estlandssvenskar boende i Sverige kom till 

dessa träffar. Tyvärr kunde vi inte under denna tid 

erbjuda några övernattningsmöjligheter, utan samtliga 

fick åka buss till Tallinn och Viru hotell. Nästa dag 

återkom de till Nuckö. 

När kolchoserna avvecklades glömde de styrande 

landsbygden. Man sade ungefär så här "det är ert problem, 

ni får klara er själva". Jag tror att Estland aldrig 

mer kan komma att producera den stora mängd jordbruksprodukter 

som man gjorde under 1980-talet. 

Inom Nuckö kommun måste vi hitta nya inkomstmöjligheter. 

58 

Rev A 2006-11-08

Õie Väät, född Toomsalu, är bosatt i Hapsal. 

Sammandrag av bandad intervju den 30 juni 2002. 


Jag är född 1928 på lantarbetargården Kopli i Dirslätt. 

Runt huset hade vi 3 tunnland mark, därav var 2 tunnland 

åker. Alla gårdar i Dirslätt hade även svenska 

namn, vår gård hette Kiltkärri. När alla skulle få familjenamn 

fick morfars far Kustas familjenamnet 

Kilger. Namnets stavning ändrades med tiden till 

Kildjer. Kustas var gift med Lena Ambros från Nygård 

i Dirslätt. Deras son Anders hade 6 barn. Äldst 

av dem var Gustav. Han köpte en från Sutleps herrgård 

avstyckad gård. Av de andra barnen åkte Johannes 

till Finland, Alexander blev möbelsnickare i Tallinn. 

Den vackra Katarina var piga på en bondgård. 

Hon gifte sig med sonen till förvaltaren på Birkas 

herrgård och flyttade till Tallinn. Marta åkte till Finland. 

Av Anders barn blev endast min mor Lena kvar på 

gården. Dit kom 1924 som måg min far Jaan Toomasson 

från Tallinn. Efternamnet ändrades så småningom 

till Toomsalu. Gården var liten. Morfar hade fått köpa 

till lite betesmark i Sutlep och sedan köpte far en bit 

åkermark till. Far arbetade som många andra från 

Dirslätt vid ett större sågverk i Neve som sålde trävaror 

till England. Vi arrenderade även mark och så 

kunde vi leva på gården. Far valdes in i kommunfullmäktige. 

1932 föddes min lillasyster Eevi. I hushållet 

bodde då även moster Marta som hade kommit tillbaka 

från Finland. Hon hade lärt sig flytande rikssvenska, 

medan mor svarade på nuckömålet, då och då 

blandat med enstaka ord på estniska. 

De tre första åren av min skolgång gick jag i Sutleps 

gamla skola och de följande tre åren i det nya 

skolhuset. På hösten 1942 fortsatte jag i den högre 

hushållsskolan i Uuemõisa. Det första läsåret omfattade 

förutom allmänna ämnen även mera lantbruksinriktade 

ämnen som jordbruk och trädgårdsskötsel. 1944 

när fronten närmade sig avbröts min skolgång. Hemma 

hade vi mycket arbete därför att far höll sig gömd 

före de ryska truppernas ankomst. Far kunde ryska 

och fick därför olika uppdrag i kommunalhuset. Det 

var många flyktingar här och han hjälpte till att inkvartera 

dem. Jag var också i kommunalhuset då och 

då som tillfällig hjälpreda. Man skulle sammanställa 

vallängder, göra listor över skadade hus o.d. Senare 

var jag brevbärare. På våren 1948 kallades jag till 

kommunalhuset, där man erbjöd mig arbete antingen 

som chef för kommunens lantbruksavdelning eller 

skogsarbete, man skulle hugga 100 kubikmeter ved. 

Valet var lätt, skrivbordsarbete i kommunen kände jag 

till sedan tidigare. Från den första april var jag tjäns- 

Õie Väät 

59 

Rev A 2006-11-08 

Õie Väät 

teman i kommunen enligt exekutivkommitténs beslut, 

jag skulle ansvara för hela kommunens lantbruk! Det 

var helt enkelt så att de inte hade någon annan person 

att välja till detta arbete. 

Kommunledningen bestod av ordföranden, hans 

ställföreträdare, sekreterare, bokförare och maskinskriverska. 

Senare fanns även en skatteinspektör som 

kasserade in skatter och avgifter. De utgjorde alltså 

kommunens exekutivkommitté, som motsvarade 

kommunstyrelsen. Dess officiella namn i sin helhet 

var "Exekutivkommittén för det i Nuckö kommun 

arbetande folkets delegaters råd". Delegatrådet motsvarade 

nuvarande kommunfullmäktige och valdes för 

två år. Det var kommunens ledande maktorgan, vars 

beslut skulle verkställas av exekutivkommittén. 

Kommunens underställda organ var bysovjeten i Sutlep 

och i Birkas ("Det arbetande folkets delegaters 

bysovjet i Sutlep, resp Birkas"). Bysovjeten, det lokala 

makt och kontrollorganet, bestod av valda delegater 

och dess verkställande församling, exekutivkommittén. 

Bysovjetens uppgifter var bl.a. att på detaljnivån 

verkställa av kommunen givna uppgifter, t.ex. att bokföra 

övergivna gårdar, kontrollera att givna arbetsplaner 

påbörjades och utfördes. En viktig uppgift var att 

samla in primäruppgifter över hur arbeten framskred i 

byn och rapportera dem vidare till kommunen. Så t.ex. 

redovisades jordbruksarbeten (plöjning, sådd, skörd) 

var femte dag, boskapsskötselns siffror (antal djur, 

mjölkproduktion) en gång i månaden, likaså äggproduktionen. 

Senare när kommunerna avskaffades överfördes 

många av dess funktioner till bysovjeterna, 

framförallt folkbokföringen, t.ex. registrering av giftermål, 

nyfödda, in- och utflyttning. 

Under 1948 kom stränga befallningar att påbörja 

bildandet av kolchoser. I varje kommun fanns en s.k. 

partorg, partiorganisatör, som var utsedd av länets

partikommitté. Det var kommunens partimedlemmar 

som skulle bilda kolchosen, de skulle vara initiativtagare. 

De flesta av partimedlemmarna bodde i Österby 

och där bildades också en kolchos som fick namnet 

"Röda stjärnan". Sammanträdet hölls på Simasgården 

som ägdes av Kaarel Välja. Den gården blev också 

säte för kolchoskontoret. Kaarel själv hade flytt till 

Sverige. Hans bror Kristof, som bodde i andra ändan 

av huset, deporterades senare. Där bodde även ett 

lärarpar som hette Lammas. De var evakuerade från 

Ryssland. Hon blev bokhållare på kolchosen. Ordföranden 

var Johannes Särg. En agronom från Hapsal 

sändes ut för att hjälpa till, men även jag var tvungen 

att närvara eftersom jag skulle ta emot redovisningen 

för hur arbetet framskred samt produktionsresultaten. 

Några partimedlemmar bodde i Pasklep. En av dem 

blev också medlem i kolchosen, så partifolket var 

liksom ett gäng tillsammans. Partiet krävde att de 

skulle vara förebilder för övergången till kolchossystemet 

som andra kunde ta efter. De var ju också de 

som hade den högsta makten lokalt. 

På hösten 1948 ordnade man i Lihula en utställning 

över lantbruksprodukter från alla kolchoser i Läänemaa. 

Alla skulle visa upp sina produkter, äpplen, potatis, 

sädeskärvar m.m. De grödor som växte i Österby 

var ju rätt ynkliga i jämförelse med produkter från 

bördigare områden som t.ex. Märjamaa. Karlarna 

därifrån tyckte väl synd om mig, unga flickan: "Vad 

pysslar du med egentligen, här får du av oss några 

bättre skärvar och blommor också att ställa ut", menade 

de. Så blev det. Den årliga utställningen var ju 

propaganda, man delade ut premier till de bästa odlarna. 

Österbykolchosen var liten och fattig, de hade inte 

ens riktigt bröd. Det saknades arbetskraft. Boskap och 

hästar hade lämnats till kolchosen, endast en ko per 

familj fick man behålla. Det var svårt att få utsäde i 

tillräckliga mängder för allt spannmål kunde man helt 

enkelt inte kräva in, det skulle ju räcka också till bröd. 

Människor började flytta från landsbygden, Hapsal 

var det fullt med folk. De som kom från Ryssland 

visste hur kolchoslivet verkligen var och de flyttade 

till stan. Kolchoserna tog hand om tomma gårdar. De 

som kom till svenskarnas övergivna gårdar hann ju 

inte vara jordbrukare alls och få några ordentliga 

skördar. 

Den 20 mars 1949 var ett större sammanträde om 

jordbrukets problem i exekutivkommitténs lokaler i 

Hapsal. Jag fick order att närvara. Jordbruksministern 

skulle delta och samtala med oss alla. Alla ledande 

personer på området var samlade där. Lantbruksavdelningens 

chef vid länets exekutivkommitté ledde 

sammanträdet. Eftersom lantbruksrepresentanter för 

två kommuner, en för Asuküla och jag för Nuckö, var 

närvarande, frågade han ministern från vilken kommun 

denna önskade höra en redogörelse över situationen. 

Jag var nervös redan innan för allt som jag borde 

60 

Rev A 2006-11-08 

säga. Men ministern önskade höra rapporten från 

Asuküla. Jag var lättad och behövde inte säga någonting 

alls. Vad som avhandlades där utöver detta vet 

jag inte, jag fick vara med endast vid redovisningen. 

Den 25 mars började deporteringen. Okända män 

kom till kommunen, de besökte ordföranden och 

sprang runt. Till denna dags kväll hade kallelse sänts 

ut för sammanträde med byombuden i kommunalhuset, 

där även flera andra av kommunens tjänstemän 

skulle delta. Allt drog ut på tiden. Jag hade varit där 

sedan flera dagar för att göra färdigt planer för vårsådden. 

Varje gård skulle få sin egen detaljplan. Eftersom 

det var mycket bråda tider måste jag övernatta i 

kommunalhuset. På kvällen hade telefonstationen 

övertagits av militärer och ingen fick lämna kommunalhuset. 

Stora armébilar hade körts fram och på natten 

åkte de ut för att fånga in dem som skulle förvisas. 

Tidigt på morgonen sändes vi olika befattningshavare 

ut för att skriva upp deporterade familjers kvarblivna 

ägodelar. Jag sändes till Sutlep. En partimedlem från 

länets partikommitté skulle bistå mig. Från Dirslätt 

deporterades Johannes och Kristine Metsatalu från 

Smeensgården. Deras son Artur hade arresterats 1947. 

Han hade varit inkallad och hade gömt sig i skogen 

efter kriget, därför deporterades hans föräldrar. Artur 

dömdes till 10 års fängelse, men han kom tillbaka. Det 

talades nästan ingenting om skogsbröderna, folk var 

helt enkelt rädda för angivare. Man hörde berättas om 

dem endast om någon hade blivit fasttagen. 

Man sände ut folk från partikommittén som skulle 

hjälpa till att organisera kolchoser. En sådan som ordnade 

och befallde kom även till vår kommun. Folket 

skulle sammankallas till möte. Alla gårdar skulle bli 

medlemmar i kolchosen, annars skulle de drabbas av 

stora skattepålagor. Jag fick order att förbereda kolchosbildandet 

i Dirslätt. Först kunde jag inte göra 

någonting alls utan gick hem och grät i förtvivlan över 

hur jag skulle klara en sådan sak. Byfolket sammankallades. 

Jag började helt enkelt skriva ut individuella 

ansökningar för inträde i kolchosen. Den skulle undertecknas 

av gårdens brukare. Kolchosen i Dirslätt fick 

namnet "Ny väg". Far blev dess ordförande, Lembit 

Pärnaste valdes till förman, en man från Virumaa blev 

bokhållare. Sedan skulle arbetsredskap och djur forslas 

ihop. Hästarna skulle lämnas till kollektivet, varje 

familj fick behålla en ko och lite av inventarierna. Min 

unghäst som jag hade fött upp med omsorg och besvär 

fick vi nu lämna till kolchosen. 

En dag när jag hade vakttjänst i kommunalhuset 

såg jag en bil åka ut från byn. Senare fick jag veta att 

min far hade arresterats. Mina bekanta sökte honom i 

Hapsal, men utan resultat. I kommunalhuset sade man 

till mig att du blir inte heller kvar här. Far hade förts 

till Tallinn under förevändning att han hade varit med 

i hemvärnet. Alla äldre män inkallades under den tyska 

ockupationens sista år till hemvärnet. Senare kom

det fram att en krigsflykting, som ville ha vårt hus, 

hade angivit far som kollaboratör. Tre dagar senare 

kom far emellertid tillbaka och fortsatte sitt arbete 

som ordföranden för kolchosen. Det var 17 kolchoser 

i kommunen. Alla skulle lämna sina rapporter över 

jordbruksarbeten till mig, t.ex. hur mycket som hade 

plöjts och besåtts. Jag räknade ihop siffrorna för 

kommunens redovisning, som skulle överlämnas på 

bestämda datum till länets (senare rajoonens) statistikavdelning. 

Varje kolchos måste ansvara för sina siffror. 

Först rapporterades de per telefon, senare även 

skriftligt. På den tiden skulle bysovjeterna lämna resultatsiffror 

till mig, som jag summerade och lämnade 

vidare. En gång kom inspektion från länet. Från ett av 

byråden saknades det skriftliga underlaget och jag 

blev anklagad att ha förfalskat slutresultatet. Det blev 

antecknat i inspektörens rapport. Jag var rädd för 

fängelsestraff. Chefen för statistikavdelningen var 

emellertid en förstående man, han grälade lite, men 

slängde rapporten och jag slapp straffhotet. Vid den 

tiden var jag 21 år gammal. 

Vårsåddens genomförande 1949 blev besvärlig. 

Från högre ort ville man att åkerarealen skulle utökas 

mer och mer, i planerna upptogs större åkerarealer 

utan att motsvarande nyplöjningar var utförda. Åkrarna 

var inte heller exakt uppmätta. När vi till slut hade 

fått och summerat lantmätarnas uppgifter visade det 

sig att skillnaden mellan verklig åkerareal och den 

enligt odlingsplanen var stor. En del av åkrarna var 

dessutom i träda. Det blev gräl och anmärkningar att 

Nuckö inte uppfyllde sina planer för vårsådden. Jag 

berättade hur det var och framförde att en del av åkrarna 

delvis också var översvämmade. Från stan sändes 

det ut en kontrollant. När vice ordföranden såg 

honom köra fram på motorcykeln klev han ut genom 

fönstret och sprang till skogs. "Jag tar inte emot honom 

ensam", tyckte jag och gömde mig bakom vedtravar. 

Jag hann ropa till vår brevbärare att han skulle 

hämta en säck eller skynke åt mig, för det började just 

regna. Det var sent på eftermiddagen och arbetstiden 

var egentligen slut. Kontrollanten gav sig snart i väg, 

kvällen var räddad. Vi kunde ändå klara årets planer 

någorlunda. Jag kände att jag inte orkade tramsa med 

alla dessa planer, kontroller och uppgifter mera och 

beslutade att säga upp mig. Ansökan om entledigande 

sände jag till lantbruksavdelningens chef vid partiets 

länskommitté. Som orsak angav jag att jag saknade 

utbildning inom lantbruksområdet eftersom skolgången 

blev avbruten. Något senare mötte jag honom. "Jag 

beviljar inte din avskedsansökan", sa han, "utan sänder 

dig till skolan igen, till vidareutbildning". Det kom 

som en kalldusch. Vid Tartu universitets lantbruksfakultet 

hade man inrättat ettåriga kurser som vidareutbildning 

för agronomer, traktorstationernas ledare och 

chefsingenjörer. Från varje län tog man emot tre per- 

61 

Rev A 2006-11-08 

soner till dessa kurser, så också från Läänemaa. Man 

behövde utbilda ledare för olika poster på länsnivån. 

Kurserna började i februari 1950. Jag var liksom 

utsänd agronom från Läänemaa. Inkvartering var ordnad 

i studenternas förläggning. Stipendiet som jag 

fick, kunde man leva på. Det var en härlig tid i Tartu. 

De som hade sänts dit var sådana personer som hade 

arbetat upp sig eller partifolk som skulle så att säga 

bilda gräddan för rajoonen. Och så jag som råkade 

komma dit som något slags smekunge, yngst av alla, 

21 år då. Vi var 5 kvinnliga studerande i hela kursen, i 

agronomgruppen var vi 20 personer. Vi läste alla ämnen 

som ingår i begreppet lantbruk, som jordbrukslära, 

växtodling, skogsbruk, mekanisering, husdjursskötsel, 

trädgårdsskötsel o.s.v., men partihistoria var 

grundläggande. Man försökte få oss att bli medlemmar 

i Komsomol. Jag har aldrig varit medlem där, inte 

heller i partiet, och jag lyckades undvika det även i 

Tartu. Vi skulle få en bred utbildning på lantbruksområdet 

för att kunna leda dess olika delar inom rajoonen. 

Länen och kommunerna avskaffades 1950 och 

rajoon infördes som lokal förvaltningsenhet. Skolåret 

var på alla sätt trevligt. På sommaren hade jag en kort 

semester i södra Estland, men jag hann även praktisera 

mekanisering vid en maskin- och traktorstation. På 

hösten fortsatte studierna och i januari 1951 ägde slutexamina 

rum. De var kvalifikationshöjande och gav 

rätt att arbeta i ledningen av rajoonens lantbruksavdelning. 

När jag återkom från Tartu var jag agronom 

på området vallodling och slåtterbruk vid lantbruksavdelningen 

i Hapsals rajoon. Senare placerades jag 

vid traktorstationen i Taebla herrgård eftersom man 

började använda traktorer vid kolchosernas slåtterarbeten. 

På utdikade marker hade man börjat anlägga 

vall. Kulturvall kunde då slås med hjälp av traktordragna 

slåttermaskiner. 

Jordbruksarbeten vid kolchoser, t.ex. plöjning och 

sådd, utfördes av traktorstationerna, kolchoserna hade 

ju själva inga maskiner. Dessa arbeten betalades med 

jordbruksprodukter ur kolchosens produktion. Kolchosfolket 

som arbetade med maskiner var underställda 

traktorstationen. Där upprättades en politisk avdelning 

som styrde och övervakade löpande arbeten. Till 

mina arbetsuppgifter hörde kontroll av arbetskvalitet 

och arbetsberäkningar. En gång var det så att man 

skulle slå 200 ha kulturvall, som hade såtts på utdikade 

och nyplöjda marker. Traktorstationens förmän 

skulle organisera det hela. Vid diskussioner kom man 

fram till att det hela hörde till höproduktionens område 

och det var då som jag placerades över till traktorstationen 

i Taebla. Vid ett större sammanträde senare i 

Hapsal med representanter från alla rajoonens kolchoser 

kallades jag upp till talarstolen av partikommitténs 

viceordförande med uppmaning: lova att planen för 

vallodling skall uppfyllas. Hur skulle jag veta om vi 

kunde det eller inte, men jag skulle ge mitt ord på det

att vi gjorde det. Vi lyckades verkligen utföra de planerade 

arbetena och vid oktoberhelgen fick jag hedersdiplom 

för gott arbete. 

Åren 1955-57 var jag barnledig. På hösten blev jag 

erbjuden agronombefattningen vid hemkolchosen, 

dvs. kolchosen Kalinin i Sutlep. Jag accepterade erbjudandet. 

Ordföranden, en man från Virumaa, hade 

inte kunnat leda kolchosen, den var körd till botten. 

Elektricitet saknades. Potatisplockare som hade tillkallats 

från stan hade som avlöning fått den bästa delen 

av skörden. Det fanns inte tillräckligt med sättpotatis 

till nästa vår. Det fick jag ordna med hjälp av 

rajoonkommittén. Ett hundratal mjölkkor var magra 

och dåligt skötta. Det var nödvändigt att upprätta och 

utveckla ordentliga produktionsplaner. På vintern 

1958 krävde jag på exekutivkommitténs sammanträde 

att man skulle välja en ny styrelse, annars skulle det 

var omöjligt att upprätta realistiska produktionsplaner 

som vi kunde uppfylla. Kolchosen var verkligen körd 

till botten. Då fick vi Edgar Stahlman som ny ordförande. 

Vi fick traktorer, gamla visserligen, men vi 

kunde själva börja bruka jorden. Det var mycket planeringsarbete, 

men även mycket annat. Så t.ex. var jag 

tidvis även förman för traktorparken. Rajoonens lantbruksavdelning 

bestämde hur mycket vi skulle producera 

enligt planen och jag skulle rapportera hur arbetena 

framskred.. Så tampades jag där från hösten 1957 

till oktober 1960. Under det året började man betala 

lön i pengar i stället för normdagsystemet. 

Från varje bysovjet valdes en delegerad till rajoonens 

exekutivkommitté för två år. 1959 valdes jag att 

representera Sutlep. Jag var då även lantbrukskommissionens 

sekreterare vid "Det i Hapsals rajoon arbetande 

folkets råds exekutivkommitté". Den var mitt 

sämsta och olyckligaste uppdrag. På sammanträdena 

talades det bara en massa strunt som jag var tvungen 

att protokollföra så att det skulle innehålla åtminstone 

något väsentligt. Det kom ju inte fram några realistiska 

planer som vi hade möjlighet att uppfylla. 

1960 ansökte jag om entledigande med motiveringen 

att vår dotter skulle börja skolan och min man 

var invalidiserad. Vi flyttade då till Hapsal där jag fick 

en befattning som inspektör vid statistiska inspektörens 

lantbrukssektion. Bysovjeten höll räkenskaper 

bl.a. över kolchosens djurbesättningar. Inspektörerna 

hade till uppgift att kontrollera bokföringens riktighet. 

1963 råkade vi upptäcka följande fall: Bokföringen av 

kött- och mjölkproduktionen skulle kontrolleras då 

och då. Jag och en kollega åkte ut på rutinkontroll till 

en kolchos som var känd för sina goda resultat. Där 

upptäckte vi hur de hade förhöjt sina resultat för 

mjölkproduktionen. När en ung ko hade kalvat första 

gången och börjat mjölka, bokfördes hon inte som 

mjölkko utan var fortfarande antecknad som kviga, 

men hennes mjölkmängd räknades in i mjölkbesättningens 

totala resultat. På detta sätt ökade man på 

62 

Rev A 2006-11-08 

deras produktionssiffror. Vi var då tvungna att kontrollräkna 

genom alla ladugårdar: mjölkkor, kvigor 

och kalvar var för sig. Vi fann ett större antal mjölkkor 

i verkligheten än vad kolchosens bokföring visade. 

Det fanns många ungdjur vars mjölkmängd hjälpte 

till att visa höga produktionssiffror för kolchosens 

mjölkboskap. Fallet togs upp i rajoonens exekutivkommitté, 

det blev rättegång och slutade med att kolchosens 

zootekniker avskedades. 

Efter 4 år på den platsen tog jag anställning vid 

Hapsals slakthus eller "köttkombinatet" som det hette 

då. Jag fick högre lön där. Min uppgift var att organisera 

leveranserna av slaktdjur från kolchoserna så att 

köttproduktionen skulle uppfyllas planenligt. Efter 10 

års anställning där bytte jag arbete. I januari 1975 fick 

jag platsen som lönekontorets bokhållare vid fiskekolchosen 

"Lääne kalur." Den var välskött och hade goda 

inkomster. De hade egen fiskeflotta för fångst av sill, 

strömming och skarpsill. Liksom i alla kolchoser var 

medlemmarna befriade från inkomstskatt. Lön och 

olika slags premier betalades ut ograverat. Det var 

mycket räknearbete. För den befattningen krävdes det 

egentligen utbildning som industribokhållare. Jag gick 

därför på kvällarna på en sådan kurs, två kvällar i 

veckan under två och en halv vinter. Det var en arbetsam 

tid, jag hade tagit hand om min fyraåriga dotterdotter 

medan min dotter läste farmakologi vid universitetet 

i Tartu. Pensionär blev jag i början av 1984. 

Pensionen räknades efter en femårsperiods medellön 

inom de 10 sista arbetsåren. Det blev 240 rubel, vilket 

gav en pension på 120 rubel i månaden. Den pensionen 

kunde man leva gott på – den var som en riktig 

månadslön.

LEIDA KIBUS MINNEN 

Nedskrivna av Ingrid Forsel år 1993 


Rev A 2006-11-08 

Här är nedtecknade Leida Kibus minnen av de händelser som utspelades efter andra världskriget och den situation 

som därefter härskade. Leida Kibus är född 1923 i Kolanäs. Hennes föräldrar var Madis och Maria Järve. Familjen 

var stor, i den fanns sju barn. Leida Kibus gick i Birkas folkskola under åren 1931-1937. Under kolchostiden 

arbetade hon som mjölkerska och har varit chef för en djuruppfödningsenhet. Nu är hon kyrkvaktmästare. 

Skogsbröderna 

Skogsbröderna: Oskar och Robert Mitman, Johannes 

och Arnold Kibus, Johannes Annus. Här fanns ungefär 

20-30 skogsbröder. De gömde sig i skogarna nära 

hemmet. Främmande skogsbröder fanns här inte. Här 

skedde inga razzior eller försök att fånga dem. På 

kvällen kunde de utan rädsla gå hem och äta. I skogen 

tillverkade de båtar och dem gömde de i vassen. De 

tyska gränsvakterna kontrollerade att de inte flydde. 

Man gjorde väldigt många flyktförsök och de flesta, 

tre fjärdedelar, lyckades. En fjärdedel blev kvar. De 

som hade flytt till Sverige reste senare under flera 

månader tillbaka för att hämta sina familjer. Sedan 

fick de inte tag på dem. Arnold Kibus gjorde fyra 

flyktförsök, men de grep honom varje gång. Den som 

blev gripen för flyktförsök straffades. Man stängde in 

dem i prästgården vid kyrkan. Man höll dem instängda 

tills de flydde. Vakterna där var också ester och de 

tittade ofta åt andra hållet. Att fly var därför enkelt. 

Ett exempel: Arnold Kibus fick gå på WC:t, som låg 

på andra sidan vägen. Han kröp genom taggtrådsstängslet 

och var försvunnen. Man började inte söka 

efter honom. När de flydde sista gången hamnade de i 

en storm och båten drev iland vid Loksastranden. 

Bland flyktingarna fanns även Feliks Edman. Som 

straff satt han tre veckor på Patarei i Tallinn fram till 

ryssarnas ankomst. De befriades på villkor att de skulle 

gå till fronten. De hade valet: till fronten eller till 

arkebusering. De skrev under på att gå till fronten. 

Men i verkligheten reste de hem. Tåget var fullsatt, så 

att en del åkte på taket. I Nuckö sköt man inte skogsbröder. 

Svenskarnas flykt 

År 1943 flydde de unga män som inte ville in i militärtjänst. 

Man reste i stora båtar för att söka sig ett 

bättre liv. År 1944 flydde främst svenskar, vilkas gårdar 

lämnades tomma. Före flykten hade de sökt någon, 

som skulle ta över jordbruket. Svenskarna lämnade 

gårdarna till någon som skulle ta hand om den. 

Bland dessa fanns krigsflyktingar, som kom från 

Ryssland och också från Virumaa. Människorna gick 

som på slavmarknaden och sökte någon som skulle 

sköta deras gård. Man hämtade dem från Uuemõisa. 

De tog över gårdarna. På gårdarna fanns då djur i ladugårdarna 

och fullt med säd i magasinen. Främst var 

krigsflyktingarna ryssar. Förstörelsen av gårdarna 

1 

började. De gjorde hembränt av säd och potatis och 

drack. Det gjorde även kvinnorna. De brände ned 

husen. De bodde i ena ändan och eldade med den andra. 

De brände tills byn var tom och då försvann de. I 

Gutanäs fanns t.ex. 32 hushåll och nu är det bara fem 

kvar. Man brände ned ungefär 20 hushåll. Svenskarna 

visste inget om detta. Nu när de har kommit hit, då 

såg de att det finns bara ruiner med nässlor kvar. De 

som har sin boplats kvar kan vara lyckliga över att 

något finns kvar. De har inte tidigare fått veta hur 

ödelagt landet är, för man hade inga kontakter. I Gutanäs 

blev det kvar bara en man, som kom tillbaka 

från Röda armén till sin hemgård. Fler svenskar blev 

det inte kvar. I början blev förstås en gammal ungmö 

kvar, men 1961 reste även hon till Sverige. Genom 

henne fick man förvisso veta mycket om situationen 

här, men då var byn ännu inte så ödelagd. Från svenskarna 

blev det kvar massor med gravar men dem skötte 

ingen om. Nu kommer de begravdas släktingar från 

Sverige för att själva sköta om dem. Men för det mesta 

blev det ändå någon kvar som skötte om gravarna. 

Men det finns också gamla övergivna gravar. För mig 

försvann alla väninnor och skolkamrater. Jag bodde då 

hos min farbror. Min kusin hade rest till Sverige och 

farbrodern ville inte att jag skulle resa dit. Då hade det 

inte funnits någon som höll honom sällskap. Jag har 

inte ångrat att jag inte reste till Sverige. Hermi Meister 

hette kusinen som reste. De första livstecknen från 

honom fick vi med ett nyårskort 1947. Min kusin reste 

senare från Sverige till Kanada. I början vågade flyktingarna 

inte ta kontakt. I början ville man inte släppa 

igenom breven och höll kvar dem länge. Senare har 

inte myndigheterna förhindrat brevväxling. De har 

inte fått tillåtelse att komma till Nuckö, de kunde bara 

resa till Tallinn. Här finns nu tio personer som kan 

tala svenska. De gamla har redan dött. Efter svenskarnas 

flykt blev här kvar ungefär 20 svensktalande. När 

de träffade varandra, då pratade de svenska, men annars 

måste de alltid tala estniska. Men att behålla den 

svenska kulturen var ändå svårt, det var för kommunisterna 

att vara motsträvig. De gjorde heller inga 

speciella försök i den riktningen. 

Relationerna med krigsflyktingarna 

De var uslare än vi. Men bland dem fanns även förståndiga 

människor. Relationerna med de nya invånarna 

var huvudsakligen goda, vi pekade inte med

fingret åt varandra. Till kolchostiden försvann de åter. 

För de nya invånarna var det en stor lycka att finna 

boplatser på dessa gårdar. De kände till den svenskhet 

som hade funnits här, men de kände inte något större 

intresse för den. 

Troslivet efter kriget 

I början fanns det i varje by ett tätt nät av bönehus. I 

Pasklep fanns det två bönehus, i Enby ett. Nu gjorde 

man dem till spannmålslager, senare rev man dem helt 

enkelt och inventarierna skingrades. Man fick inte 

vara religiös, men i varje hem existerade det ändå 

någon form av religion. I varje hem hade barnen julgran 

och man firade även påsken i hemlighet. Barnen 

visste att det finns en tro på Gud, men det fick man 

inte uttrycka på något sätt, varken i skolan eller någon 

annanstans. Till och med rektor Põhl hade julgran 

hemma och på senare tid hemlighöll han det inte. Han 

sa att han hade julgran inne varje år. Sådant gick man 

inte och kontrollerade, men det var i alla fall omöjligt 

att gå i kyrkan på julafton. Om en elev gick i kyrkan 

sänkte man genast betyget i uppförande och föräldrarna 

måste bära ansvaret för detta. Skolan sände partimedlemmar 

att stå på pass vid kyrkporten för att observera 

vilka som gick i kyrkan. Men bland de äldre 

människorna levde tron vidare. Det fanns en grupp 

äldre människor som samlades för att bedja. För bedjandet 

hade de säkra platser (vanligen på någons 

gård). Det fanns ju inte längre några bönehus. Men på 

estniska tiden var folket helt och hållet troende. På 

sommaren 1947 sprängde man monumentet över frihetskriget. 

En av de som sprängde var ryssen Akrodnihov. 

Skolan 

Många lärare flyttade till Sverige och istället för dem 

kom nya unga lärare. I början var det stor lärarbrist. 

Då tog man den till lärare som hade lite bättre kunskaper, 

för i första klasserna kunde han eller hon ändå 

undervisa. När svenskarna bodde här var det ständigt 

smågnissel mellan ester och svenskar. Svenskarna 

försökte att sticka näsan i vädret men det tålde inte 

esterna, för det var ändå deras land. Vi gick att öva 

körsång och sedan gick vi och tittade vad svenskarna 

höll på med. Ibland lekte vi tillsammans, hos svenskarna 

var det mest ringlekar. År 1949 kom rektorn 

Põhl. Han var vit inuti och röd på utsidan, precis som 

en rädisa. Han var en älskare av ordning. Om honom 

kan man inte säga ett ont ord. Hans hustru och son 

flydde till Sverige. Och när den tiden kom att han 

kunde kontakta dem och han fick veta hurudant livet 

var där, då blev han också vit på utsidan. En gång 

berömde han i affären i Birkas livet och levernet i 

Sverige. I själ och hjärta var han inte kommunist, men 

på platsen som rektor fick han inte vara annat. En 

gång stickade jag ett par vantar åt min bror: blå, svarta 

och vita. Põhl tog ifrån pojken vantarna och frågade: 

2 

Rev A 2006-11-08 

vem har stickat dem åt dig? Pojken svarade att det 

hade hans syster gjort. Mamma var på sjukhus och det 

var kallt att gå barhänt. Man kallade pappa till skolan 

och frågade honom om det inte fanns garn med andra 

färger. Färgerna kom förvisso inte i samma ordning 

som på flaggan, men jag valde dem för att man har 

ändå estniskt blod i sig. 

Sällskapsliv 

Tidigare umgicks man mycket mer. Men under kolchostiden 

var det väldigt mycket arbete, det fanns inte 

mer någon tid. Människorna var trötta eftersom man 

måste göra hushållsarbetet när man kom hem från 

arbetet på kolchosen. Ungdomarna träffades ändå, på 

kvällarna gungade man ofta. På lördagskvällarna var 

det bydans. Då satte man på sig finkläderna. Ofta varade 

de till soluppgången. Vid bydanserna spelade 

man kantele och dragspel. En av dragspelarna var 

Anton Schönberg. Man samlades också på söndagskvällarna 

och därför gick man till arbetet med trött 

ansikte på måndagen. 

Sport 

Man sysslade med friidrott och brottning. Här fanns 

det två starka brottare: Johannes Bombas och Johannes 

Vaigur. De tävlade ofta. Brandkåren hade många 

fester och tävlingar. Lås kände vi inte till förrän 1940. 

Man låste inte ens dörren på natten. Men snart måste 

vi börja låsa dörrarna. Midsommarafton högtidlighöll 

man. Jag gifte mig på midsommarafton 1948. Då var 

det ännu tillåtet att högtidlighålla bröllopet, i kyrkan 

var det till och med predikan. Senare hade man inte 

lov att högtidlighålla det. Under helgerna tvingade 

man människorna till arbete för att de inte skulle högtidlighållas. 

Arnold Kibus släpade en julhelg kalvar 

från en lagård till en annan. Det fanns inget annat 

arbete att göra, men man fick inte sitta hemma under 

julhelgen. 

Talkar höll man mycket sällan. Hos en blivande 

brud skedde fjäderplockningstalkar och man höll också 

ullspinnings- och kardningstalkar. Hos ungdomen 

fanns ingen dryckenskap. Här drack man bara hembryggt 

öl. Någon gång köpte man en spritbutelj för att 

få sig en tår på tand. 

I Nuckö läste man inte mycket tidningar. Man läste 

"Töörahva lipp" och "Rahvahääl". Man lyssnade nästan 

inte alls på radio, för apparaterna var dyra och 

människorna hade inga pengar att köpa dem för. 

Tidigare hade man större kontakt med de andra byarna. 

I grannbyarna bodde ofta släktingar. 

Gränszonen 

Redan om man resa längre än till affären i Sutlep 

krävdes tillstånd. Lokalbefolkningen hade en stämpel 

för detta i passet. Man straffade dem som vistades här 

utan tillstånd. Min bror satt inne i två år därför att han 

utan tillstånd hade besökt sin fädernesgård. Han bodde 

i Hapsal. Helmi Vaikres farmor/mormor hade dött och

han kom hit utan tillstånd för att göra kistan. Han åkte 

fast och bestraffades. Det var det hårdaste straffet. 

Mindre straff var böter eller att man under en viss tid 

inte fick tillstånd att besöka Nuckö. Det var besvärligt 

att få komma hit, man fick inte ens besöka sina släktingars 

gravar. Gränszonen påverkade livet väldigt 

mycket. Livet här var mycket lugnt, det fanns ingen 

fruktan att någon skulle komma hit. Det fanns inga 

landstrykare, bara vårt eget folk. Med militärerna levde 

vi i god sämja, det fanns ingen nedlåtande attityd 

mot dem. Soldaten var ju tvingad att bli det. Det skedde 

inga tråkiga episoder med dem. I början gick de 

inte i gårdarna. De var förbjudna att ta emot något 

från lokalbefolkningen, inte ens ett stycke bröd eller 

ett glas mjölk. De vågade inte ens prata. Senare blev 

livet friare. De fick umgås med människorna. Den 

sista tiden hjälpte de till och med till i kolchosen – på 

våren samlade de stenar på åkrarna och på sommaren 

hjälpte de till med höskörden. Då var sämjan helt annorlunda. 

Den beror också mycket på befälet. Om 

befälet var bra, då var det också god sämja med kolchosledningen. 

Chefen för gränsbevakningen var god 

vän till min man. Han kom ofta till oss och sa: "Om 

det är någon som vill komma hit till er, tala då bara 

med mig så skall jag genast låta honom komma." 

År 1941 kom förintelsebataljonen till Nuckö. Man 

befallde att militären måste ge sig iväg och lämna 

landet fritt. Hos oss började hemvärnsmännen revoltera 

för att skapa "vårt land". Man kallade på förintelsebataljonen 

och sedan blev det skjutande. Man dräpte 

metodistpastorn Jaan Jakobson. Han gömde sig i skogen 

men de fick tag på honom. Man stoppade hans 

huvud i en torr boskapsbrunn och pinade honom till 

döds. 

När den ryska regeringen kom till makten gav man 

bort marken för evigt brukande. På våren 1946 delades 

den handlingen ut, den fick varje bonde. Det varade 

i tre år, till 1949. 

Deportationen 

Till Sibirien sände man ganska många familjer: Alexander 

Viksten med hustru, Kristoph Välja med familj, 

Maria Vesterblom, Miina Bombas, Johannes Palmik 

med familj, Olga Meeder, Alis Seedman. Man gjorde 

inget motstånd mot deportatörerna. Man fick några 

minuter att samla ihop sina ägodelar och sedan bar det 

iväg. På järnvägsstationen i Hapsal satte man dem i 

vagnar och sände iväg dem. Majoriteten av de deporterade 

kom tillbaka 1956-57. Alksander Viksten reste 

på sin sons inbjudan till Sverige. Hans son hade redan 

tidigare rest dit. Meeder stannade i Tallinn. Man deporterade 

de mer förmögna människorna. Johannes 

Palmik deporterades därför att kolchosförmannen 

Kolju ville ha hans lägenhet. Familjen Välja och Viksten 

deporterades därför att man ville ta deras gårdar. 

Deportatörerna var lokala stora kommunister. Dåtidens 

kommunister var mycket tokiga. Man betraktade 

3 

Rev A 2006-11-08 

människor som kulaker av mycket olika orsaker. I 

Kolanäs kastade man ut Elviine Puur från hennes hus, 

djuren tog man. På den gården var det en mycket omsorgsfull 

husbonde, men han klarade inte alltid av 

gårdsarbetet och tog därför på sommaren en tjänsteflicka 

till hjälp. Det var också orsaken till varför han 

kallades kulak. De deporterades ägodelar sålde man i 

affären i Birkas (möbler och i mindre grad även kläder). 

De människor som kom tillbaka 1956–57 fick 

tillbaka sina bostäder. Men jag kan inte säga hur 

många av dem som även bosatte sig på platsen. Mot 

en sådan plats hade det uppstått en smula förakt. Att 

få tillstånd att komma tillbaka tog lång tid. Till en 

början ville man inte ge sådant. 

År 1947 skedde avrättningarna i Skåtanäs. På lördagskvällen 

mot söndagen kom förintelsebataljonen 

till byn. På en gård fann man ett jaktgevär och med 

det befallde man ungdomarna ur sängen och ställde 

dem mot väggen. På en gårdsplan sköt man ned fyra 

unga män: två bröder, far och son. Albert Kasela och 

Arnold Kruusmaa avrättades. De hade gömt sig i skogen 

men man fann dem. De begravdes på kyrkogården 

vid kyrkan. Arnold Kruusmaa var från Lihulatrakten 

och han hade då inga anhöriga. Byborna begravde 

honom i en enkel grav, i de kläder som han hade på 

sig. De begravde två män. En var milismannen Ferdinand 

Kask från Ormsö. 

De första kolchosåren 

Organiserandet av kolchoserna kom från Hapsals exekutivkommitté 

i april 1949. De sände hit en eller två 

representanter. Efter deportationen ägde genast ett 

möte rum, där man talade om vad som skulle göras. 

Det fanns två möjligheter: att gå med i kolchosen eller 

hamna i Sibirien. Ingen vågade göra motstånd. Alla 

skrev under ansökan om att man frivilligt ville gå med 

i kolchosen. Vi är ändå vana att hålla samman vårt 

hem. Det svåraste var att ge bort korna och hästarna. 

Själv fick man inte behålla annat än gödselgrep och 

spade. Kommissionen var hänsynslös. Och sedan sätta 

igång att göra detta tunga arbete och det måste man 

göra med entusiasm, utan att man skulle få någonting 

för det. Vi levde eländigt, speciellt de som hade en 

stor barnskara. Hos oss svalt vi inte för vi hade en stor 

gård. Min far var invalid, utan ben. Han ville inte ge 

bort all råg utan ville istället köpa något annat för den. 

De stora partipamparna Eedi Meister och Harald 

Timmerman kom och tömde magasinet helt och hållet. 

De förde iväg två hästlass med råg. Men vi var sju 

barn och far drog ärendet till domstol. Han fick tillbaka 

säden, men inte samma säd utan skräpsäd. Men han 

fick tillbaka samma hushållssäd som de där dumma 

kommunisterna hade fört iväg. 

Första året fick vi inte någon lön överhuvud taget. 

Det andra året fick vi det, en smula blandsäd och 42 

kopek per normdag. Man måste även betala rikslånet, 

det pressade man ut i tillägg. I början arbetade jag om

förman på en djurfarm och sedan som mjölkerska. 

Korna vistades i en gemensamhetslagård och förhoppning 

på något fanns inte. Djuren var eländiga, de 

fick inte ordentligt med föda. Kraven var stora. Brigadören 

gick enligt piskan, det var vansinnigare än på 

godsbaronernas tid. Man delade på korna och var och 

en fick sin grupp. Korna gick tillsammans på bete, 

men enskilt för att äta och mjölkas. Det första året 

hade jag 14 kor, sedan blev det fler. Då fanns det 

mycket folk på kolchosen, alla måste arbeta på kolchosåkrarna. 

Det fanns inga hemmasittare och arbetsdagen 

var tillräckligt lång. Maskiner fanns inte, vinterjordbruket 

gjorde vi med hästarna. Mjölkerskorna 

hade långa arbetsdagar och fick sina normdagar gjorda. 

Minimum för en kvinna ar ca 200 dagar. Mjölkerskorna 

fick också högre lön. Men de som arbetade 

på åkern kunde ofta inte uppfylla sina normdagar. 

Deras lön var lägre. Sedan började vi få mer säd. Det 

tredje året blev livet på det sättet bättre att vi redan 

började få en smula högre lön. Kläderna började redan 

bli trasiga, för under kriget hade ingen kunnat skaffa 

sig något i reserv. Den första stora lönen fick vi 1955. 

Med den lönen kunde man redan till och med köpa sig 

en kostym. Livet blev normalt 1960. 

I början fanns det en kolchos i varje by. Den första 

kolchosförmannen var Johannes Särg. 

Relationerna med kolchosledarna 

Dem måste man lyda och med dem måste man komma 

överens. Otto Joost var en sådan som skällde ut 

dig, ibland ganska argt, men sedan bytte han till ett 

leende och man hade ett trevligt samtal. På det sättet 

var han mycket bra. Men han skickade hem några 

kvinnor, som tänkte åka till Hapsal och sälja smör och 

ägg för att få lite pengar. Med "Gå till arbetet, era 

jävlar! Vad stryker ni omkring här för!" sände han 

hem dem. Han var själv mycket arbetsam och krävde 

ordentligt utfört arbete. Vid höslåttern måste höstackarna 

vara vassa som knivseggar. Han klättrade till och 

med själv upp på stacken. Han var mycket omsorgsfull, 

för han hade på sin tid varit husbonde på en stor 

gård. Han hade fortfarande det i sinnet att arbetet måste 

man göra med omsorg. Han gillade rollen som kolchosordförande. 

Gamla män och kvinnor gick ofta i 

hemlighet och slog hö till sina kor. Men Joost tog 

hölasset ifrån dem på tillbakavägen och förde det till 

den kollektiva ladugården. Om människorna ville 

lämna kolchosen för att bosätta sig någon annanstans, 

tilläts detta inte på något vis. Efter långt tiggande gavs 

slutligen möjlighet till detta. 

4 

Rev A 2006-11-08

Rev A 2006-11-08 

SKOLVÄSENDET I RICKUL/NUCKÖ UNDER SOVJETTIDEN 

Det estniska utbildningssystemet på grundskolenivå 

under sovjettiden 

Utbildningssystemet i den Estniska rådsrepubliken var 

organiserat på samma sätt som i Sovjetunionen i övrigt. 

För utbildningen upp till den nivå, som motsvarade 

den tidigare gymnasienivån, fanns en enhetlig 

skoltyp, som kallades "grundskola" (keskkool, förkortat 

KK). En fullständig KK hade samtliga årskurser 1- 

11 (under senare tid 1-12). Den till antalet dominerande 

skoltypen hade årskurserna 1-7 (senare 1-8)och 

gick under namnet "ofullständig grundskola" (mittetäielik 

keskkool, MTK). Skolor med årskurserna 1-4 

kallades "nybörjarskola" (algkool, AK). 

I det nya utbildningssystemet, som hade utarbetats 

redan under den första sovjetockupationen 1940/41, 

hade religionslära, samhällslära och den tidigare 

språkundervisningen rensats bort. Ett väsentligt ämne 

var ryska språket. All undervisning skulle utgå från 

marxist-leninistiska utgångspunkter. 

På hösten 1944 fanns i Estland 198 AK, 790 MTK 

och 38 KK. Under de följande åren ökade antalet AK 

medan antalet MTK minskade något. För elever som 

bodde avlägset skapade man skolinternat. 

Fram till 1958 var det 7-årig skolplikt, därefter 8årig. 

Från 1972 kunde barnen börja i AK vid 6 års 

ålder. År 1986 började 65 procent av barnen gå i skolan 

som 6-åringar. 

Under nästan hela sovjetperioden var antalet årskurser 

i KK större än i Sovjetunionen i övrigt: först 11 

årskurser mot 10 och sedermera 12 årskurser mot 11. 

I mitten av 1960-talet började man stänga de minsta 

skolorna på landsbygden. Detta bidrog till att 

landsbygden avfolkades. Under 1980-talet började 

man kombinera barndaghem och AK för att de första 

stegen i barnens utbildning skulle ske nära hemmet. 

Eftersom esterna under Estniska republikens tid 

utgjorde 97 procent av befolkningen var nästan alla 

skolor estniskspråkiga. I samband med invandringen 

av ryssar efter kriget öppnade man ryskspråkiga skolor. 

Läsåret 1956/57 utgjorde de 23 procent av antalet 

skolor för att i början av 1980-talet utgöra en tredjedel. 

Eftersom man i dessa skolor använde samma utbildningsprogram 

som i den Ryska rådsrepubliken 

fick eleverna en dålig kunskap om det estniska samhället 

och den estniska kulturen. Likaså var undervisningen 

i estniska språket bristfällig eller saknades helt. 

Enligt ledande ideologi skulle man i undervisningen 

utgå från teorin om att alla folkgrupper i Sovjetunionen 

skulle smälta samman till ett folk (underförstått 

det ryska). I praktiken innebar det att man i slutet 

av 1970-talet hårdare började betona undervisningen i 

ryska. Tvåspråkighet och ryskan som "andra modersmål" 

ställdes upp som ideal. 


Under 1980-talets andra hälft minskade den sovjetiska 

kontrollen över det estniska utbildningssystemet. 

Makten över hur utbildningen skulle utformas decentraliserades 

till lokala utbildningsorgan och till skolledningarna. 

Man förnyade innehållet i utbildningen 

och försökte göra undervisningen i de ryska skolorna 

mer orienterad mot det estniska samhället. 

Skolor i Rickul/Nucköområdet före sovjettiden 

I Rickul kommun hade man på 1940-talet behållit de 

gamla "byskolorna", medan man i Nuckö kommun 

(dåtida Paskleps och Sutleps kommuner) under 1930talet 

hade koncentrerat undervisningen till ett fåtal 

större skolor. 

År 1944 fanns det i Rickul kommun svenska folkskolor 

i byarna Spithamn, Bergsby, Roslep, Höbring 

och på Rickul herrgård. I Kervet fanns en estnisk skola. 

I Nuckö kommuns fastlandsdel fanns en svensk 

skola i Nömmkülls herrgårdsbyggnad och en estnisk i 

Sutlep. På Nucköhalvön fanns en stor skola i Birkas 

med svenska och estniska klasser och en småskola i 

Pasklep. 

Skolor i Rickulområdet under sovjettiden 

Underlaget för skolorna i Rickulområdet försvann i 

och med att svenskarna flydde eller flyttades till Sverige. 

Det fylldes delvis på med barn som tillhörde den 

befolkning som flyttade in i de svenska gårdarna. 

Även den gamla lärarkåren försvann. 

Under den första tiden fortsatte man med nya lärare 

med undervisning i de gamla skolhusen. Skolorna i 

Spithamn, Höbring och Kervet stängdes dock redan 

under första halvåret 1945. Höstterminen 1945 fanns 

det kvar en AK med årskurserna 1-4 i Roslep. I Bergsby 

och på Rickul herrgård fanns MTK med årskurserna 

1-7. 

Rosleps AK stängdes 1947. Skolhuset revs ett par 

år senare av militären och fördes bort till okänd ort. 

Rickul MTK verkade fram till 1962. Då stängdes den 

som resultatet av en kampanj att stänga små skolor. 

Därefter fanns den fram till (troligen) 1966 som AK. 

Bergsby MTK verkade fram till 1970. 

När skolorna i Rickulområdet hade stängts måste 

skolbarnen bo på internat i skolorna i Sutlep och Birkas, 

men även i Nõva och Linnamäe. 

Skolor i Nucköområdet under sovjettiden 

I och med att Nucköområdet var blandspråkigt försvann 

inte underlaget för skolorna i samma grad som i 

Rickul. Även här skedde en viss påfyllning ur inflyttade 

familjer. 

Under sovjettidens första år fanns på Nucköhalvön 

AK med årskurserna 1-5 i Pasklep och Bysholm. I 

Birkas och Sutlep fanns MTK med årskurserna 1-7.

Bysholms AK stängdes efter läsåret 1948/49 (när 

Paskleps AK stängdes är okänt). Sutleps AK stängdes 

läsåret 1976/77. Eleverna flyttades till skolan i (nuvarande) 

Oru kommun och till Birkas skola. 

Eftersom antalet skolelever i Birkas MTK ökade 

till över 150 under 1940-talets sista år, byggde man ut 

skollokalerna så att man fick fler klassrum och internatplatser. 

Man byggde även ett hus med lärarbostäder. 

Skolåret 1960/61 utökades undervisningen med 

årskurs 8. 

Den 6 maj 1977 brann Birkas skolas huvudbyggnad 

ned. Årskurserna 1-3 fick fortsätta i Birkas, i 

barndaghemmets lokaler, och årskurserna 4-7 fick 

flytta till Sutleps skolas då tomma lokaler (Sutleps 

skola hade stängts efter föregående läsår). 

I samband med att man i Oru organiserade om sina 

skolor kom det många elever och lärare till Sutleps 

skola. Under skolåret 1980/81 fanns det ändå bara 75 

elever och 11 lärare. Skollokalerna var i dåligt skick. 

År 1984/85 var antalet elever nere i 70, men antalet 

ökade och var 1986/87 82. Dessutom gick 10 förstaklassare 

i skola i barndaghemmets lokaler i Birkas. 

Meningarna var delade hos skolmyndigheterna om 

man skulle återuppbygga skolhuset i Birkas eller ej. 

Det dröjde 10 efter branden innan man inför skolstarten 

läroåret 1987/88 kunde inviga en ny skolbyggnad. 

Skolan, som nu hade fått 9 årskurser och bytt namn 

till "Noarootsi 9-klassiline Kool" (Nuckös 9-klassiga 

skola) hade läsåret 1989/90 120 elever och 15 lärare. 

Öppnandet av Nuckö gymnasium 

Under 1980-talets sista år väcktes i Nuckö skola idén 

att man skulle utöka skolans verksamhetsområde på så 

sätt att man grundade en högre skola, där eleverna 

kunde studera svenska språket och de nordiska ländernas 

kultur. För detta måste man få godkännande 

från höga myndigheter. Det var svårt att få gehör för 

idén att starta en internatskola med en speciell inriktning 

och med hela Estland som intagningsområde i 

"avkrokarnas avkrok", men det var ingen ville säga 

Nej. 

Ett beslutande rådsmöte hölls den 6 april 1989. 

Skollokaler fanns i Nuckö skola. Med statliga medel 

kunde man från kolchosen köpa 6 lägenheter i ett nybyggt 

hus som internat. Lärare anställdes under sommaren 

och den 1 september 1989 kunde "Noarootsi 

Gümnaasium" (Nuckö gymnasium) öppnas. 

Rev A 2006-11-08

Rev A 2006-11-08 

SOCIAL OMSORG OCH SJUKVÅRD I RICKUL/NUCKÖ UNDER 

SOVJETTIDEN 

Ülo Kalm, intervjuad av Ingegerd Lindström 

Under sovjettiden arbetade alla människor i området 

på kolchoserna. Det fanns en lag som sade att alla 

måste arbeta, ingen fick gå arbetslös och inte göra 

någonting. Om någon flyttade in till trakten utifrån 

sökte man direkt ett arbete inom någon av kolchoserna 

åt honom/henne. Ofta fick de som var outbildade de 

sämst betalda arbetena, till exempel att arbeta med 

spannmål eller i jordbruket. De som arbetade i svinstallen 

eller i ladugården hade som regel mer betalt. 

Men alla nytillkomna i kommunen fick efter en kort 

tid arbete på någon av jordbrukskolchoserna eller i 

skogskolchosen. Ingen skulle vara arbetslös! 

Social trygghet 

Genom att man hade denna lag så ordnades all social 

verksamhet genom kolchosen. Vid sjukdom och barnafödsel 

fick man betalt från kolchosen upp till 100 

procent av lönen. Det fanns sjuksköterskor på varje 

kolchos som tog hand om lättare sjukdomsfall bland 

arbetarna. Som enskild betalade man inget för denna 

sjukvård och inte heller för tandvård. Läkare och tandläkare 

kom regelbundet till kolchosen för konsultationer 

och behandlingar. Då kvinnorna blev 55 år och 

männen 60 år pensionerades de och fick pension. Om 

de som äldre behövde omsorg och vård togs de omhand 

av sina anhöriga och när dessa inte räckte till 

fanns det tillgång till statliga ålderdomshem, dock inte 

inom Rickul/Nucköområdet. Vissa personer kunde gå 

i pension betydligt tidigare. Om en kvinna hade tre 

barn eller fler var hon berättigad att gå i pension från 

45 års ålder. I vissa yrken, till exempel polis och militär, 

fick man också tidigare pension. Detta gjorde att 

det fanns en hel del unga pensionärer. Äldreboende i 

form av ålderdomshem kom inte till kommunen förrän 

under det sena 1980-talet, då ett äldreboende skapades 

i Birkas. 

Alkoholproblem 

Under sovjettiden fanns som idag en del problem med 

dem som drack för mycket, men då tog man tag i problemet 

ganska snart. Det fanns en lag som gjorde att 

man kunde tvångsinta alkoholister för behandling om 

man såg att deras problem började bli för stort. Man 

hade också en kommission inom kolchosen som arbetade 

med personer som hade alkoholproblem. Om 

man såg att någon hade detta problem blev den personen 

kallad till ett möte med kommissionen. Där diskuterades 

hur man kunde lösa det och personen ifråga 

fick svara på vad han själv tänkte göra åt det. Man 

hade en mer restriktiv alkoholpolitik på den tiden än 

idag, då tvångsmomentet är borttaget. Under Gorba- 

1 

tjovs regeringstid var det nästan nolltolerans som 

gällde. 

Barnomsorg 

I Birkas fanns ett barndaghem dit barn från hela området 

bussades medan föräldrarna arbetade på kolchosen. 

Även barnomsorgen var gratis 

Sjukvård 

Sjukvården inom Rickul/Nucköområdet var tillgodosedd 

genom ett mindre sjukhus, som först låg i Birkas 

(1945 till slutet av 1950-talet). Detta sjukhus flyttades 

sedan till kommunalhuset i Harga där det låg fram till 

1960-61, då det flyttades till Sutlep. Sjukhuset i Sutlep 

hade också sängplatser och anställd personal och där 

fanns både läkare och sjuksköterskor. Läkaren var en 

rysk kvinna vid namn doktor Iljusina. Fram till 1977 

fanns sjukhuset kvar i Sutlep. Orsaken till att man lade 

ner det var att skolan i Birkas brann ner och flyttades 

till just sjukhusets lokaler. Istället ordnades en sjukvårdsmottagning 

med en stationär läkare i det hus i 

Sutlep, som idag ligger vid vägen bredvid den nya 

kvarnen och som också en tid inrymde en krog. Denna 

sjukvårdsmottagning lades ner i slutet av 1980-talet. 

Då flyttades mottagningen till Birkas där den ligger än 

idag. Under tiden då sjukhuset var i Sutlep fanns även 

en mindre mottagning på andra våningen i Birkas 

herrgård. Där fanns ingen läkare men sjuksköterska. 

Läkaren kom regelbundet varje vecka, men det fanns 

ingen fast stationerad läkare där. Detta sjukhus som 

flyttats runt i kommunen kunde endast tillhandahålla 

enklare sjukvård. När det gällde kirurgi eller annan 

mer avancerad medicinsk vård fick man skicka patienterna 

till Hapsal. 

Hilda Viigipuu, Alfred Adelmans dotter, kommer ihåg 

när hon som sjuåring drabbades av halsfluss och blev 

liggande hemma i hög feber. Då kom läkaren från 

sjukhuset i Harga med häst och vagn och hämtade 

henne. Hon sveptes in i en stor päls för att hålla värmen 

och så åkte man till sjukhuset där hon blev kvar i 

nästan två veckor. Läkaren hade mottagning på sjukhuset 

men gjorde också hembesök när det behövdes.

Rev A 2006-11-08 

SKÄRVOR UR TROSLIVET I SOVJETESTLAND OCH SITUATIONEN 

FÖR DEN EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLINGEN I NUCKÖ 

Leevi Reinaru 

(Översättning från estniska: Göte Brunberg och Harry Seffers) 

Formellt fanns det i Sovjetestland samvets- och trosfrihet, 

men i verkligheten satte man varjehanda hinder 

för troslivet. I samma Sovjetunionens grundlag, som 

garanterade alla medborgare trosfrihet, gav man även 

alla frihet till antireligiös propaganda. Ateistisk uppfostran 

var en del av den kommunistiska ideologin, 

vars syfte var att forma människornas materialistiska 

åsikt och sprida vetenskapliga kunskaper. Man reste 

alla möjliga hinder för de troende och församlingarna 

för att minska religionens påverkan på samhället eller 

helt utrota den. De huvudsakliga metoderna för att 

resa hindren var våld, med dagens språk terror. En del 

av prästerna flydde till väst, en del mördades, en del 

fördes till Sibirien. 

Kyrkornas, församlingarnas, trossamfundens och 

klostrens byggnader, marker och egendomar förstatligades. 

Församlingen fick med motsvarande avtal använda 

kyrkorna till gudstjänst om den hade tillräckligt 

antal medlemmar. I församlingen måste det finnas 20 

personer som med sin underskrift intygade avtalet 

mellan staten och församlingen om användningen av 

kyrkan. Den kyrkliga verksamheten följdes och kontrollerades 

av "Byrån för trosfrågor" vid inrikesministeriet, 

vars arbete styrdes av en så kallad trosfullmäktig. 

Under denna myndighet lydde helt och hållet kyrkornas 

ledningsorgan, konsistoriet, under ledning av 

ärkebiskopen. Konsistoriets uppgift var att sköta den 

verkliga kyrkoverksamheten, till exempel att utnämna 

präster till sina tjänster, men det kunde endast ske med 

den fullmäktiges godkännande. Att övervaka innehållet 

i prästernas predikan hörde till NKVD:s verksamhet. 

Kyrkorna, församlingarna och bönehusen måste 

vara registrerade hos den trosfullmäktige. Förteckningen 

över församlingsmedlemmar skulle generellt 

församlingen hålla för sig själv. De styrande organen 

(ledningen, revisionskommissionen och rådet) måste 

vara godkända av den lokala rajoonens exekutivkommitté. 

Hela kyrkoekonomin måste församlingen bära genom 

gåvor och medlemsavgifter. Prästerna och församlingen 

måste betala förhöjd inkomstskatt. Kyrkans 

elpris var 25 kopek per kilowatt, det var fem gånger 

dyrare än till vanliga myndigheter. Från den 1 april 

1961 började en ny bestämmelse avseende beskattning 

av personer i kyrklig tjänst gälla. Till dem som skulle 

betala skatt enligt en högre tariff gällde nu, i tillägg 

till prästerna, även organisterna. Man försökte bredda 

lagen även till klockarna. I bestämmelsen upptogs 

dessutom vilka arvoden till prästerna skulle beskattas 

och vilka som inte skulle det. 

1 

Den 20 maj 1961 ägde ett gemensamt möte för 

kyrkoherdarna rum i Tallinn, där ärkebiskopen informerade 

om de begränsande lagar för kyrkolivet, som 

den trosfullmäktige krävde. Enligt dessa fick man inte 

hålla en enda tjänsteförrättning utanför kyrkobyggnaden, 

med undantag av nattvard för sjuka och döende 

samt sysslor som hade med begravning att göra. Även 

kollektinsamling utanför kyrkobyggnaden var inte 

längre laglig. Dessa lagar vidarebefordrades muntligt 

av den trosfullmäktige till ärkebiskopen, och därför 

beslutade kyrkoherdemötet att inte meddela lagarna 

till församlingarna förrän det hade uppvisats ett skriftligt 

dokument med samma innehåll. Fullmäktige i de 

lokala rajoonernas exekutivkommittéer grep nu initiativet. 

I Hapsals rajoon hade skötseln av trosfrågorna 

getts till exekutivkommitténs sekreterare Kask. Han 

besökte prästen Kivisalu i Karuse och föreläste de nya 

lagarna för honom genom att tolka dem från ett papper 

på ryska. Han räknade också upp ämnen som inte 

fick behandlas i predikan. För att hålla ett församlingsmöte 

måste man ansöka om tillstånd från rajoonens 

exekutivkommitté. Från ledningsorganen fick 

man avgå eller entlediga medlemmar endast genom 

beslut av rajoonens exekutivkommitté. Varje trossamfund 

fick ha endast en kyrkobyggnad. Förbjudet var 

allt som direkt var förknippat med undervisning, även 

bibelstunder. Med vissa intervall fick även andra i 

Hapsals rajoon boende ämbetsbröder besök av kamrat 

Kask eller också kallades de till honom i Hapsal. Vid 

reparation av en kyrka måste man ansöka tillstånd från 

kommunens exekutivkommitté och man fick endast 

utföra den via därtill utsedda officiella företag. Man 

krävde att församlingens pengar skulle placeras på ett 

konto för församlingen i den statliga banken. 

Tartu universitets religionsfakultet stängdes under 

den kommunistiska ockupationen. Utbildningen av 

präster och organister fortsatte vid Religionsvetenskapliga 

institutet hos konsistoriet. 

I Nuckö verkade, förutom kyrkoförsamlingen, 

även baptisternas bönehus i Pasklep, Sutlep och Enby. 

Eftersom kyrkoförrättningar endast var tillåtna i kyrkan 

eller bönehuset, och man inte fick hålla möten i 

hemmen, började man samlas med anledning av födelsedagar 

och till minneshögtid för de döda, men det 

var istället bönestunder. För trosförkunnelse i hemlighet 

riskerade man böter. Religiösa skrifter och trycksaker 

kunde endast spridas i kyrkan. Tryckning av 

trosskrifter förbjöds år 1946. Tillstånd gavs endast för 

utgivning av kalendrar utan någon religiös text. Man 

tillät i liten utsträckning tryckning av sånghäften.

Samtidigt utgavs stora mängder ateistisk litteratur. 

Man gjorde antireligiös propaganda genom såväl radio 

och tidningar som genom föredrag. 

Ateistiska aktioner, som leddes av kommunistpartiet, 

var i stor utsträckning riktade mot kyrkliga vanor 

och helger genom att ersatta dem med värdsliga sådana. 

Man gav värdsligt innehåll till kyrkogårdsdagarna 

och benämnde dem begravningsplatsdagar. En kyrklig 

gravplatshelg fick man inte hålla utan tillstånd från 

exekutivkommitténs. Kyrkliga helger var officiellt 

förbjudna, vilket innebar att de var arbetsdagar. På 

arbetsplatser och i skolorna kontrollerade man och 

avskräckte från firandet av sådana helger. Vad beträffar 

julen så hävdade man att det inte var passande för 

en sovjetmänniska att fira julen som religiös helg. 

Man tvingade skollärarna att under de kyrkliga helgerna 

övervaka vid kyrkoporten vilka av eleverna som 

gick i kyrkan. Elever som vågade gå i kyrkan med 

sina föräldrar skämde man ut i klassen och i skolan. 

Det skapade rädsla i de andra barnen, så att de inte 

skulle hamna i samma förakt. Men vid julhelgen höll 

man ändå gudstjänst och på den tiden fanns det fler 

människor i kyrkan än nu. Att ta in gran och tända ljus 

efter gammal julsed skedde i smyg i hemmen. Från 

staten sida började man fira istället nyårshelger (på 

nyårsafton och nyårsdagen) med gran, klappar och 

"Fader Frost".. På ämbetsverken övervakade man 

strängt att det inte syntes några julsymboler. 

Särskild uppmärksamhet ägnades åt ateistisk uppfostran 

av barn och ungdom. Söndagsskolor och religionslära 

i skolorna var förbjudet. I pedagogisk litteratur 

och i riktsnören för lärare och barnuppfostrare gav 

man motsvarande regler för hur man skulle påverka 

barnen i en ateistisk anda. Att gå i konfirmation var 

populärt bland barnen och det var till uppenbart bekymmer 

för partiet. Som ersättning började man från 

1957 anordna sommardagar för ungdomar där det 

ägde rum sporttävlingar, vandringsfärder, framträdanden 

av populära sångare o.d. Denna aktion gav resultat, 

eftersom deltagarantalet ökade med åren. 

Fram till idag har Nuckös S:ta Katarina evangelisk-lutherska 

församling haft tillförordnad tjänstgörande 

präst. För närvarande har församlingen ca 130 

medlemmar. Diakonen August Viht bodde i Nuckö. 

Andra präster från församlingarna i Hapsal, Kullamaa, 

Lääne Nigula har tjänstgjort i församlingen. Just nu är 

Leevi Reinaru församlingspräst och under honom 

tjänstgör diakonen Indrek Kõiv. Han är socialarbetare 

vid fängelset i Rummu, som utöver sin huvudsyssla 

gör andligt arbete i församlingen. 

1933-37 var Sven Danell präst i församlingen. Han 

blev tvungen att lämna sitt arbete i Nuckö, för Estlands 

inrikesministerium förlängde inte arbetstillståndet 

för utlänningar. Om sina minnen skriver Sven 

Danell i boken Guldstrand: "Det var år på det fattiga 

Estlands fattigaste strand. Ändå hade västersolen inte 

2 

Rev PA2 2006-09-05 

ljugit, när den ibland hade trollat fram en guldstrimma 

i strandbrynen. Det fanns guld där i byarna, om 

än inte av det slag som glimmar för ögat. Där fanns 

den skimrande rikedomen av ett fredligt samspel mellan 

olika nationers kynnen. Där fanns hängivenhet för 

idéer. Där levdes av många ett liv, värt att kallas liv. 

Och där fanns, mitt ibland åtskilligt av skrymteriets 

kattguld, det sanna livet i Ordet som är av evighet". 

(Citat ur den svenska utgåvan av Guldstrand). 

Jag tillägger själv att de dåliga tiderna inte har förstört 

detta guld. Det finns mindre av det än på Danells 

tid, men om man tänker på nutiden och även på den 

förflutna svåra ockupationstiden har detta guld utvecklat 

och främjat religion och andligt liv i människorna. 

Nuckö församling lever i förhoppning om 

tillväxt och det finns verkligen grund för detta. En stor 

del av vårt församlingsliv har burits med hjälp från 

Råsunda och Slöta församlingar i Sverige samt Esbo 

församling i Finland och flera andra goda hjälpare. 

När jag satte igång med att skriva artikeln talade 

jag med Nuckös befolkning, bekantade mig med prästen 

Arvo Oravs diplomarbete och undersökte även 

Lääne evangelisk-lutherska stifts arkiv. Uppgifterna i 

Lääne evangelisk-lutherska stifts arkiv börjar från 

1949. I detta klargörs att från år 1945 har predikanten 

Jüri Nõupuu från Hapsal hållit gudstjänster. Predikanten 

anmärker i ett brev till kyrkoherden att prästen 

Lillipuu har hållit minneshögtid för de döda och man 

delade ut även nattvard. Samtidigt nämner han emellertid: 

"kanske är det inte rekommendabelt att meddela 

dessa uppgifter skriftligt". Man måste påpeka att 

hela sovjettiden karakteriserades av att det inte var 

förståndigt att tala om allt i livet, det kunde föra med 

sig obehagligheter. Om man talade om församlingsarbetet 

eller skrev en rapport, då måste man vid offentliggörandet 

av uppgifterna ta med i beräkningen att de 

kunde användas till att hindra det kyrkliga arbetet. 

Även när man talar med människorna har de numera 

samma känsla, att man kan använda dessa uppgifter 

på ett illvilligt sätt. Människorna är fortfarande ovilliga 

att dela med sig av sina hågkomster. Man ansåg det 

vara bäst att kyrkoarbetet gjordes i skymundan, för 

annars skulle det speciellt ha tilldragit sig uppmärksamhet 

från makthavarna och församlingslivet skulle 

ha fått lida på grund av detta. Därför verkade man 

stillsamt och utan publicitet. Man levde under trycket 

av en skräckregim, något som är svårt att föreställa sig 

för människor som har levet i ett fritt demokratiskt 

samhälle. 

På grund av rädsla är församlingens del av skriftväxlingen 

antingen förstörd eller gömd på ett okänt 

ställe, för att inte lämna ut uppgifter om människorna 

till sovjetmyndigheterna. Sannolikt har de bränts upp. 

De nuvarande församlingsmedlemmarna kommer ihåg 

att av bönhusen var i bruk i Enby, i Bysholm, i Sutlep 

och två i Pasklep samt Nyby bönhus i Klottorp. Bön-

huset i Enby revs och användes som bränsle i värmecentralen 

i Birkas. Bysholms bönhus blev tomt och 

gjordes till mottagningspunkt för mjölk. Nybys bönehus 

är bevarat och är nu privat sommarställe. 

Församlingslivet förändrades totalt när den största 

delen av befolkningen tvingades fly till Sverige år 

1944. Samtidigt retirerade den tyska armén och förde 

som krigsflyktingar rysslandsester till Läänemaa. En 

del av krigsflyktingarna bosatte sig i de tomma gårdarna 

i Nuckö. Huvudsakligen var det frågan om invånarna 

från estniska byar i Pskovs oblast. En del av 

dem var kristna och för dem blev Nuckö församling 

deras hemförsamling. Men samtidigt måste man också 

ta med i beräkningen att det handlade om människor, 

som redan hade växt upp i kommunismens och ateismens 

Ryssland. Därmed hade den religiösa traditionen 

blivit mycket svag. En del av dem återvände senare 

tillbaka till sina hembyar i Ryssland. En del blev kvar 

i Sovjetestland för att påbörja ett nytt liv. 

Det andliga livet trycktes ned. När det varken kom 

någon präst eller man kunde få nattvard, då utformades 

frikyrklig gemenskap som en möjlighet för församlingsmedlemmarna. 

I viss mån är det sant att frikyrkoförsamlingarna 

kunde utföra sitt arbete på en 

aning mer aktivt sätt, eftersom den nationella kyrkan 

inte förknippades med dem. På bönestunderna predikade 

bröderna i Bentasgården och Mihkelsons gård, 

som var den lutherska församlingens bönestunder. 

Predikanter var Johannes Kraispats från Pasklep, Johannes 

Laks, Ruudi Mickas, Johannes Admann, Jakobsoo 

och andra. Man kommer ihåg Bentas Miina, 

hur hon sjöng "ett lyckligt hem väntar oss i himmelen!". 

I Klottorps herrgårdsbyggnad hölls frikyrkostunder. 

I åratal stannade predikanten Nõupuu för att tjäna i 

Nuckö församling. Om sig själv skriver han till kyrkoherden 

Terasmaa: "Jag är en före detta broder i 

brödraskapsförsamlingen, jag har ingen hög utbildning 

och därför måste ni nöja er med mig i Nuckö". 

Brödraskapsförsamlingen är Estlands evangelisklutherska 

kyrkas enda väckelserörelse, som kom från 

Tysklands herrnhutare. Brödraskapsförsamlingens 

missionsarbete var i Estland en erkänd andlig kraft. I 

brödraskapsförsamlingarnas områden var även under 

sovjettiden det religiösa arbetet djärvare och mer levande 

än på andra ställen. 

I början av 1950-talet stod församlingen i skatteskuld 

till konsistoriet och ansökte om att skulderna 

skulle efterskänkas. Löner hade inte betalats ut till 

predikanten och organisten. Statsskatten hade betalats, 

i annat fall hade kyrkan stängts. Församlingsordförande 

under den tiden var A. Puda. År 1950 rekommenderar 

prosten Terasmaa att församlingsledningen vänder 

sig till konsistoriet för att organisera församlingens 

framtida arbete på ett bättre sätt. Prosten betonar 

att församlingen borde i sig vara mer aktiv. Samtidigt 

3 

Rev PA2 2006-09-05 

föreslår han, för att lösa problemen med utdelandet av 

nattvarden, att man skulle anta konsistoriets vision att 

Nuckö församling förenas med den i Lääne-Nigula. 

Nuckö skulle bli filialförsamling. Fram till denna dag 

har detta endast förblivit en tanke. 

Den 1 november 1950 valdes som ordförande för 

ledningen August Klaanberg, som för lång tid blev 

trogen sitt ämbete. Jag minns honom från den tid när 

jag kom till Nuckö som själavårdare 1983. En så saklig 

och trogen församlingsmedlem som han fanns det 

få av på den tiden. Hans efterkommande är idag trogna 

församlingsmedlemmar och dottersonen kommundirektör. 

När man tänker på detta ser man hur Guds 

välsignelse följer en religiös människa likaså hans 

efterkommande. 

Problemen med att tjäna Nuckö församling fortsatte. 

Kyrkan var inom gränszonen. För att hålla gudtjänst 

måste predikanten ha tillstånd av den lokala 

exekutivkommittén att vistas i gränszonen. Det fick 

man inte alltid och man hade ingenstans att överklaga 

beslutet, det var bara att söka på nytt. Ibland förhalade 

man beslutet. Därför kunde Jüri Nõupuu inte alltid 

hålla utlovade gudstjänster. Det tog tid att få tillstånd 

beviljat, allra minst två veckor och senare en månad. 

Nuckö var ju Sovjetunionens gränsområde mot väst. 

Gränsbevakningens kontrollstation bredvid vägen 

finns kvar än idag liksom ett minnesmärke. Inte för att 

vi förväntar gränszonen tillbaka, utan för tacksamma 

eftertankar om hur stor gåva friheten är. Jag kommer 

ihåg en händelse från min tjänsgöring där, då jag skulle 

hålla kyrkogårdsdagens gudstjänst och jag hade bett 

blåsorkestern från Hapsal att komma med. Det visade 

sig vid gränskontrollen att några medlemmar i orkestern 

saknade passersedeln. Jag talade med en officer 

vid gränsbevakningen, han gav tillstånd att åka till 

gudstjänsten även till dem som inte hade nödvändiga 

dokument. Det var ett verkligt under. 

Man får intryck att från konsistoriets håll var man 

inte nöjd med predikanten. I anklagelser framfördes 

att han inte var renrärig förkunnare av lutherdom. 

Men J. Nõupuu skrev till prosten hur medlemmar i 

församlingen alltid väntade honom och undrade varför 

kyrkdörrarna skulle vara stängda för honom. Om man 

inte fick använda kyrkan då skulle man försöka i 

Pasklep att få bönehuset till församlingens förfogande. 

Jüri Nõupuu´s tid varade till 1965. Församlingen 

tjänades därefter av predikanten August Viht. Den 30 

januari 1968 ansökte församlingens styrelse att han 

skulle få diakonstatus för att få utdela nattvard. Styrelsen 

försäkrade till konsistoriet att "man samsas bra 

med predikanten och vi är nöjda med hans tjänande av 

församlingen". August Viht hade från 1932 efter 

fackutbildning vid "Sällskapet för inre mission" arbetat 

på Dagö 1947 och året därefter på Ormsö där han, 

enligt tillstånd från biskop Pähn, även kunde utdela 

nattvard. Den 30 december 1969 ordinerades Viht till

diakon av prosten Hiisjärv. År 1971 ansökte man hos 

konsistoriet tillstånd för Viht att utdela nattvard, men 

det tillstyrktes dock inte av prosten. 

August Viht var naturforskare. I hans lilla hem 

fanns mängder av uppstoppade djur och fåglar, ett 

hantverk som han var mästare på. Församlingsmötena 

minskade under diakon Vihts år till ett ringa antal. Det 

var uppenbart att det aldrig blev något förtroendefullt 

förhållande mellan befolkningen och Viht. Men man 

måste även inse att tiderna var ateistiska och att andlig 

tillbakadragenhet förvrängdes av samhället för att 

ringakta kyrkan. 

Prästen i Kullamaa, Ants Leedjärv, förordnades att 

tjänstgöra även i Nuckö församling från och med 

1978. Kyrkans tak var då i dåligt skick. Vatten hade 

läckt in och samlats framför altaret på golvet samt 

fryst till is. Prästen och prästfrun var tvungna att 

hacka bort isen för att komma fram till altaret för att 

hålla gudstjänst. Man började med reparationsarbeten. 

Dåtida antikvarieämbetets ledande kraft Ira Heinamaa, 

som brukade semestra på Nuckö, kom med råd och 

dåd till hjälp. Kyrkans torn försågs med plåttak och 

taket mot söder täcktes med eternit. 

Från år 1983 förordnades prästen i Lääne-Nigula 

församling Leevi Reinaru att verka även i Nuckö församling. 

Reparationsarbeten fortsatte, den nordliga 

takhalvan täcktes med eternit och kyrkan fick inre och 

yttre belysning. Styrelsens ordförande var på den tiden 

Paul Schönberg som redan tidigare var under flera år 

revisionskommissionens ordförande. Jag blev bekant 

med familjen Schönberg och bekantskapen fortsätter 

än i dag. Linda Kibus var kyrkans och kyrkogårdens 

vaktmästare. Hennes hus var i närheten av kyrkan. 

Besökarna visste vanligen var man kunde få nyckeln 

till kyrkan. Linda kommer ihåg många betydelsefulla 

bekantskaper, en av dem var journalisten Andres 

Küng. 

På slutet av åttiotalet började intresset för kyrkan 

öka bland ungdomar. Flera unga aktiva människor 

blev medlemmar i församlingen och är än i dag till 

hjälp representerande den nya generationen. Livligare 

kontakter med estlandssvenskar under 1988 medförde 

nya krafttag. En stor händelse var Nucködagarna med 

talrika utlandsgäster som ordnades på initiativ av Estlandsvenska 

föreningen. Vid gudstjänsten talade 

pastor Bruno Hasselblatt, vilkens förfäder var verksamma 

på Nuckö med utveckling av skolor och 

kyrkoliv, samt pastor Flodell från den svenska vänförsamlingen 

Råsunda. Vidare deltog prästen i Esbo 

svenska församling Harry Wahlsberg och med hustru 

Harriet. Allt fler började hålla kontakt med församlingen 

och hjälpte till att ge fart åt en ny början. Speciellt 

får man framhålla hjälpsamheten och offerviljan 

av Sven Danells barn samt Slöta församling som tog 

till sin uppgift att rekonstruera pastoratet på Nuckö. 

4 

Rev PA2 2006-09-05 

Det var mycket viktigt att lokalbefolkningen på 

nytt fick börja kommunicera fritt med utlandet. Det 

knöts vänskapsförband som varar än i dag. I församlingens 

liv blev verksamheten livligare. Vi började 

med söndagsskola för barnen. Utlandsförbindelser 

förde även lokala invånare varandra närmare. Så uppstod 

vänskapliga förbindelser med skolan i Birkas och 

med kommunstyrelsen. Rektorn för Nuckö skola Laine 

Belovas inbjöd församlingsprästen att undervisa i 

kristendomskunskap i skolan. Den nya situationen och 

arbetsbelastningen i tre församlingar gjorde det nödvändigt 

att delegera arbetet. Prästen Leevi Reinaru 

kallade till sin hjälp Arvo Orav, först som praktikant 

och senare som diakon. Han tjänade församlingen till 

år 2002. 

Linda Kibus, som var lång tid i kyrkans tjänst, 

kommer ihåg att den första kontakten med släktingar i 

Sverige uppstod 1956 när maken Arnold hade 50- 

årsdag. Man kunde inte skriva något ingående. Breven 

lästes genom av sovjetiska myndigheter. Om breven 

innehöll något som de ogillade då väntade bestraffningar. 

Lindas make Arnold Kibus var 1968 två veckor 

i Sverige på besök hos släktingar. Få människor 

fick sådana möjligheter. För detta måste han avge 

skriftligt löfte till bysovjeten att han inte skulle berätta 

hur livet i Estland verkligen var. Två partimedlemmar 

ansvarade för att Arnold var pålitlig. 

Under den politiska töperioden 1955-56 som följde 

efter Stalins död frisläpptes många arresterade församlingsmedlemmar 

och präster. De började åter med 

församlingsarbete huvudsakligen vid mindre församlingar 

på landsbygden. Antalet förrättningar var ännu 

relativt många i mitten av femtiotalet. Ateistisk fostran 

genom föreläsningar och litteratur var inte så 

fruktbärande. Spridning av ickereligiösa sedvänjor, 

som började utbreda sig under 1958, hade dock framgång. 

Medryckande för ungdomar var den så kallade 

skogskonfirmationen, som man kallade idrotts- och 

friluftsdagar för ungdomar. 

På 60-talet började man aktivt övervaka troende, 

man involverade även radio och TV som sände nedsättande 

program om religionen och religiösa. Det var 

huvudsakligen lokala parti-, förvaltnings-och säkerhetsorgan 

som hade övervakningsuppgifter. Troende 

människors situation berodde på hur människor i dessa 

organ förhöll sig till religionen. Konfirmationsundervisning 

förbjöds från och med 1949. I hemlighet 

samlades man hos pastorn för läsning. Från år 1968 

bildades i alla Estlands rajooner vid deras exekutivkommittéer 

övervakningskommisioner med uppgift att 

hålla uppsikt att lagen följdes på trosdyrkans område. 

Till deras uppgifter hörde även att driva fram sovjetiska 

sedvänjor, delta i gudtjänster och styrelsemöten i 

församlingar, "samtala" med troende – det betydde 

skrämma eller rent av hota. Man höll trosföreningars

verksamhet under uppsikt. Allt redovisades för trosfullmäktige 

i hemligstämplade årsberättelser. 

Jämfört med föregående årtionden kunde estniska 

trossamfund börja verka lite mera fritt under 1980 

talets första hälft. Från 1982 kunde man lättare få 

tillstånd att publicera, till exempel började Konsistoriet 

publicera artikelsamlingen "Estnisk Evangelisk- 

Luthersk Kyrka". Några frikyrkoförsamlingar fick 

särskilt tillstånd att bygga nytt bönehus. 

Vid Sovjetunionens Kommunistiska Partiets aprilplenum 

1985 offentliggjorde Michail Gorbatjov riktlinjer 

för samhällets liberalisering. Den påbörjade 

kursen för öppenhet och förnyelse gav impulser för 

nationell nyuppvakning i Estland. Rörelser som krävde 

ännu större friheter nådde höjdpunkten 1988 i form 

av den sjungande revolutionen. Efter årtionden av 

förtryck började på detta år frihetsprocessen för trossamfund 

och troende. Sökandet efter sin nationella 

identitet och sina rötter lyfte åter den lutherska kyrkan 

och trosfrågor i allmänhet till intressesfären. Tiden 

kommer att visa hur sökandet efter identitet utvecklas. 

Det är rent av otroligt att dessa tider är för alltid 

förbi. Som en bekräftelse på detta var den svenska 

kungens och drottningens besök i Estland och Nuckö 

1992. Vi är på Estlands gränsområde, andlig och praktisk 

förbindelse med Sverige har hjälpt oss att på nytt 

börja livet som har burits upp av forna generationers 

kultur och andlighet. Församlingen tillsammans med 

alla andra i kommunen förbereder jordmån för kommande 

generationer för att på Nuckö måtte det finnas 

äkta guld oberoende om det är solnedgång eller gryning. 

5 

Rev PA2 2006-09-05

BEFOLKNINGSTAL I RICKUL KOMMUN ÅR 1945 

Harry Seffers 

Uppgifter om invånarna i Rickul och Nuckö i början 

av den andra sovjetockupationen är knapphändiga. I 

enklaste fall kan man hitta i olika dokument endast 

befolkningstalet. Så till exempel meddelade exekutivkommittén 

i Rickul kommun till "Byrån för beräkning 

och fördelning av arbetskraften" att antalet invånare i 

kommunen den 1 november 1945 var 872 personer, 

därav var 326 barn under 16 år. 476 arbetade i jordbruket 

på 257 gårdar, medan 70 var arbetare och tjäns- 

temän. 

Mer detaljerade uppgifter finns i en namnlista i 

bokstavsordning över Rickul kommuns invånare med 

födelsedatum och för de flesta även yrke/sysselsättning 

angivna. Som bostadsort anges endast byn. 

79 personer saknar denna uppgift. För 12 av dem har 

byn kunnat bestämmas efter listan över utdelade gårdar 

för brukande under 1945 (sammanställd av Göte 

Brunberg). Med korrigeringar av dubbelnumrering 

finns 1 082 namn antecknade. Listan, som anges vara 

"slutförd 1945", är underlag för nedanstående tabell 

över byarnas invånarantal. I Gambyns bysovjets område 

bodde enligt denna lista minst 469 personer och i 

Bergsbys minst 378 personer. 

1 

By Antal invånare 

Bergsby 82 

Derskogen 54 

Gambyn 107 

Haversved 40 

Höbring 103 

Kervet 31 

Lucksbyn 32 

Norrby 39 

Paj 19 

Rickul 75 

Roslep 155 

Rosta 15 

Spithamn 109 

Söderby 78 

Valp 25 

Ölbäck 51 

Utan uppgift 67 

Totalt 1 082 

Rev A 2006-11-08

INVÅNARNA I GAMBYNS BYSOVJET ÅR 1950 

Harry Seffers 

Sammanställda befolkningsuppgifter som skulle kunna 

ge information om nya bosättare och folkförflyttningar 

efter kriget i Rickul komun finns tillgängliga 

först från 1950 och endast om Gambyns bysovjet. Då 

var kolchoserna redan bildade och krigstidens kaotiska 

folkförflyttningar hade avstannat. Rickul kommun 

var administrativt uppdelad i två bysosvjeter enligt 

den sovjetiska modellen, Gambyns och Bergsbys bysovjeter. 

Gambyns bysovjets område omfattade förutom 

fem av de före detta nästan helt svenska byarna 

(Gambyn, Höbring, Lucksby, Norrby och Söderby) 

även de tre helt estniska byarna Derskogen, Kervet 

och Valp, som 1938 hade inkorporerats i Rickul 

kommun. Under 1943-44 kom kommunens svenska 

befolkning nästan mangrant till Sverige. Inflyttning av 

nya bosättare och eventuella omflyttningar i området 

visar stora skillnader mellan de båda bygrupperna, de 

före detta med nästan helt svensk befolkning och de 

tre estniska byarna. 

Den byvis sammanställda invånarförteckningen 

över Gambyns bysovjet innehåller uppgifter bl.a. om 

födelseår och ort, nationalitet, varifrån personen eventuellt 

hade inflyttat och varför, sysselsättning och 

gårdens namn. Dessa listor är underlag för den bifogade 

tabellen. En del uppgifter i förteckningen är något 

svårtolkade. Det är framförallt termen som avser 

lokalbefolkningen, "ursprunglig person" (kohalik). 

Termen kan avse både i byn födda, i Rickul eller i 

Nuckö kommuner födda eller en längre tid där boende 

i största allmänhet. Jag har försökt särskilja de verkligt 

ursprungliga invånarna och de som har flyttat in 

från närområden. Tveksamma fall har kontrollerats av 

Göte Brunberg via hans databas. Personerna i de tre 

estniska byarna är inte kontrollerbara på samma sätt, 

tabellen kan därför innehålla felaktigheter. Siffrorna i 

tabellen kan alltså inte betraktas som absoluta utan 

endast som trendvisande. 

I de före detta svenskbyarna fanns endast några få 

personer av den ursprungliga befolkningen kvar, i 

Lucksbyn och Norrby inga alls. I de estniska byarna 

var deras andel procentuellt flerfaldigt större. Särskilt 

stor är de ursprungliga invånarnas andel i Derskogen, 

83 procent. Att invånarna där var betydligt mera stationära 

kan bero på byns åldersstruktur, människor i 

yngre medelåldern har ansetts vara de mest flyttningsbenägna. 

Byn hade relativt liten andel barn under 16 

år, cirka 20 procent mot de övriga byarnas cirka 30 - 

56 procent och hög andel av äldre, 25 procent var 

äldre än 60 år mot 8 - 19 procent i de andra byarna. 

Rysslandsester innefattar de från Ryssland evakuerade 

ester, ett fåtal ingifta ryssar samt deras barn oberoende 

deras födelseort. Sannolikt är denna grupp 

1 

Rev A 2006-11-08 

något större än vad som angivits i tabellen, eftersom i 

några fall har inflyttade från Narva och även Hapsal 

angivit födelseorter som ligger i Ryssland. Inflyttningen 

har i flera fall skett etappvis. Den mest markanta 

skillnaden mellan de före detta svenska byarna 

och de estniska byarna är rysslandsesternas andel av 

invånarna, liten andel i de estniska byarna, men minst 

dubbelt så stor i "svenskbyarna". Siffrorna är nästan 

proportionella mot andelen svenskar före kriget. 

Derskogen är den enda byn i Gambyns bysovjet där 

det inte fanns rysslandsester vid denna tidpunkt. I de 

två andra estniska byarna var de relativt få, 6 procent 

av invånarna mot 63 procent i den "svenska" bygruppen. 

Rysslandsesterna var den första stora flyktingvågen 

och de inkvarterades där det fanns ledigt utrymme, 

dvs. på gårdar som hade övergivits av svenskarna 

eller skulle det inom kort. Den största tillgången av 

sådana gårdar fanns det naturligtvis i de mest genuina 

svenska byarna. Många rysslandsester blev bofasta 

där och var 1950 fortfarande den dominanta inflyttargruppen 

i "svenskbyarna", trots berättelser om utflyttningar, 

huvudsakligen runt 1947-48. Totalt utgjorde 

de från Ryssland evakuerade hälften av Gambyns 

bysovjets befolkning. 

Inflyttade från närområden, länet och grannkommunen 

Neve, var totalt 26 procent av invånarna. Även 

här fanns en skillnad mellan nämnda bygrupperna, i 

"svenskbyarna" var andelen från närområden inflyttade 

21 procent mot estbyarnas 42 procent av bygruppens 

invånare En stor grupp människor hade kommit 

från Neve. Inflyttningsorterna var framförallt Norrby 

och Valp. Ett par stora familjer har flyttat in strax före 

kriget. Sju till synes föräldralösa barn under 15 år är 

bokförda i Norrby, troligen inflyttade 1939/40. En 

familj bestående av 8 personer har flyttat till Valp 

omkring 1937. Några enstaka stora grupper ger ett 

stort utslag i ett litet material som det här. Skillnaderna 

mellan bygrupperna kvarstår emellertid. Inflyttning 

förutsätter att ledigt bostadsutrymme finns tillgängligt. 

På relativt kort tid, hösten 1943 till hösten 1944, övergavs 

ett stort antal av svenskarnas gårdar i Rickul och 

Nuckö samtidigt som ett stort antal flyktingar, rysslandsester, 

redan fanns i området och sökte stadigvarande 

bosättning. De huvudsakligen något senare anlända 

krigsflyktingar var av annan karaktär, dels de 

som flydde undan krigsfronten eller de som sökte 

möjligheter att fly vidare över havet. Dessa var till 

skillnad mot rysslandsesterna tillfälliga flyktingar. 

Uppgifter om utflyttning från byarna saknas, men det 

tycks ha skett över längre tid än svenskarnas uppbrott. 

Det var inte ovanligt att inflyttning skedde etappvis, 

alltså snarare en omflyttning. Gårdar blev successivt

lediga när flyktingar började söka sig tillbaka till sina 

hemorter eller när den allt oftare flyttningar till städerna 

började. Övrig inhemsk inflyttning var 8 procent. 

Flertalet av dessa invånare hade kommit från 

krigsområden väster om Narva och stannat kvar här. 

Från Sovjetunionen hade invandrat 4 personer. Tre 

av dem var utan någon tydlig anknytning, varken till 

trakten eller till befolkningen, en var gift med en 

svensk mobiliserad som hade återkommit från kriget. 

Fjorton personer angav "svensk" som nationalitet. 

Förutom de fem ursprungliga invånarna i de "svenska" 

byarna (Loviise Mittal, Kristof Tennisberg, Raimond 

och Voldemar Schönberg och Voldemar Stahl), var 8 

inflyttade från närområdet och en från Tallinn antecknade 

som svenskar. Det var Söderby som utmärkte sig 

med en liten svenskkoloni bestående av medlemmar 

av familjerna Stahl och Adelman, samt Sigfrid Erkas 

från Odensholm och Hugo Koppelman från Tallinn. 

Migrationens orsaker, andra än evakuering och 

flykt undan kriget, var sannolikt förhoppningar 

om bättre möjligheter att bedriva jordbruk samt 

bättre bostads- och gårdshus. Några sökte sig till 

släktingar. Orsaken till omflyttningar i närområ- 

Rev A 2006-11-08 

det tycks vara desamma. I enstaka fall kan man 

hitta mera individuella orsakssamband. Så till 

exempel har kolchosen tvingat gårdsägaren eller 

brukaren, som inte ville bli medlem, att flytta för 

att kolchosen skulle få bättre sammanhållna marker 

eller att familjen har flyttat till en annan by 

efter familjefaderns arrestering. 

Sammanfattningsvis kan man se att i de före detta 

svenskdominerade byarna övertogs gårdarna i övervägande 

utsträckning av de första krigsflyktingarna i 

större mängd, rysslandsesterna, och att de vid kolchostidens 

början utgör hälften, vanligen mera, av 

befolkningen i dessa byar. Några få personer var kvar 

av de ursprungliga invånarna. I de estniska byarna 

fanns procentuellt betydligt mer av ursprungsbefolkningen 

kvar, de hade liten andel av rysslandsester men 

relativt stor andel av inflyttade från närområden. 

Källor 

Lääne Maa-arhiiv (Läänemaas arkiv), F 195, n 1, s 58 

och F 46, n 1, s 13. 

Gambyn Höbring Lucksby Norrby Söderby Derskogen 

Kervet Valp Summa 

Ursprungliga 

invånare 

Inflyttade 

3 3 0 0 1 33 12 4 56 

rysslandsester 

Inflyttade från 

85 37 20 10 37 0 2 4 195 

Rickul & Nuckö 2 5 1 16 4 1 29 

Hapsal 3 3 6 

övr. Läänemaa 5 11 2 6 24 

Neve 16 2 5 5 17 45 

Tallinn 2 5 2 9 

Virumaa 4 8 1 13 

övriga län 2 1 5 8 

Sovjetunionen 1 2 1 4 

utan uppgift 1 2 4 7 

S:a invånare 96 69 25 32 79 40 29 26 396 

Etnicitet: 

ester 92 61 25 32 61 40 28 26 364 

svenskar 1 3 9 1 14 

ryssar 1 4 5 10 

finnar 1 1 

utan uppgift 1 2 4 7 

Andel av invånarna, 

% 

urspr. invånare 3 4 0 0 1 83 41 15 14 

rysslandsester 89 53 80 31 47 0 7 15 49 

svenskar 1934 89 90 97 86 86 0 0 0 

2

1 

Rev A 2006-11-08 

DIVERSE STATISTIKUPPGIFTER FRÅN RICKUL KOMMUN 


Privatjordbrukare i kommunen år 1950 

I Rickul kommun fanns år 1950 ett antal jordbrukare, som av olika orsaker inte gick med i de kolchoser 

som bildades under våren 1949. 

Namn By Gård 

Holtsman, Aline Jakobi tr. Söderby Siimase 

Hommikmets, Elisabeth Hansu tr. Valipää Jüri 

Jaanberg, Aleksander Kaarli pg. Metsküla Vahemetsa 

Jaanimäe, Miina Mihkli tr. Kiiritse Adumäe 

Kaasik, Ernst Aleksandri pg. Gambyn Uustalu 

Kantberg, Maria Juhani tr. Okänd - 

Kloppman, Liisa Kaarli tr. Metsküla Mardi 

Koppelsaar, Armilda Tooma tr. Okänd - 

Koppelsaar, Maria Toomase tr. Metsküla Siimu 

Kotk, August Juhani pg. Kiiritse Pausu 

Kukk, August Kaarli pg. Valipää Põlde 

Kärman, Liisa Tooma tr. Metsküla Samaugu 

Laanberg, Aleksander Jüri pg. Valipää Männiku 

Lätt, Samuel Joosepi pg. Söderby Joonase 

Miilberg, Leena Adami tr. Okänd - 

Mäll, Karl Jakobi pg. Ölbäck Nigiards 

Mällo, Ida Johannesse tr. Höbring Liivamäe 

Nurme, Eduard Juhani pg. Okänd - 

Nurmeorg, Liisa Toomase tr. Metsküla Siimu 

Õis, Anete Kaarli tr. Rickul Siimu 

Palmiste, Eliise Kaarli tr. Kiiritse Kristjan 

Tammerist, Voldemar Jüri pg. Metsküla Kopliotsa 

Toonverk, Pauline Antsu tr. Okänd - 

Tõuts, Rosalie Jaani tr. Okänd - 

Vainsalu, Leena Okänd - 

Viiand, Ferdinant Juhani pg. Metsküla Hansu 

Viiand, Priidu Andresse pg. Metsküla Hindriku 

Villiko, Liisa Juhani tr. Valipää Pikanina

Privata jordbrukare, som år 1950 gick med i kolchos 

Namn By Gård 

Raudsep, Karl Jaani pg. Okänd - 

Kliss, Johannes Aleksandri pg. Ölbäck Niibond 

Ploomtee, Aleksander Ado pg. Kiiritse Paisu 

Kääpa, Alide Karla tr. Gambyn Back 

Sirul, Rosalie Juhani tr. Höbring Muu 

Uusen, Antonina Ivani tr. Okänd - 

2 

Rev A 2006-11-08

LÄÄNEMAA LÄN, RICKUL KOMMUN. 

Djur och fåglar den 1 juli 1945 

Sort Antal 

Hästar 

3 år och äldre 185 

Av dessa märrar 81 

Unghästar 2 – 3 år 7 

Unghästar 1 – 2 år 3 

Föl upp till 1 år 12 

Hästar, totalt 207 

Av dessa arbetshästar 185 

Av dessa ? (Nendest 

sugutäkke) 

Nötkreatur 

Tjurar och oxar, 2 år och 

äldre 

Tjurar och oxar, 1 – 2 år 10 

Kor 322 

Kvigor, betäckta 32 

Kvigor, 1 år och äldre 55 

Kalvar, 6 månader – 1 år 22 

Kalvar, upp till 6 månader 19 

Nötkreatur, totalt 463 

Svin 

Galtar och kastrerade galtar, 

9 månader och äldre 

Suggor, 9 månader och 

äldre 

Svin, 6 – 9 månader 11 

Svin, 4 – 6 månader 9 

Kultingar, upp till 4 månader 55 

Svin, totalt 96 

-- 

3 

3 

9 

3 

Sort Antal 

Får 

Rev A 2006-11-08 

Får, 1 år och äldre 286 

Får, 6 månader – 1 år 53 

Lamm, upp till 6 månader 14 

Får, totalt 353 

Getter, totalt 13 

Höns, totalt 451 

Gäss, totalt 3 

Ankor, totalt 1 

Kalkoner, totalt 3 

Antal jordbrukare, som 

saknar: 

Häst 34 

Ko 1 

Nötkreatur, övrigt 1 

Svin 126 

Får 37 

Tamfågel 51 

Kommunens Exekutivkommittés ordförande 

(E Nurme)

4 

Rev A 2006-11-08 

I RICKUL KOMMUN KONFISKERADE OCH KÖPTA JORDBRUKSMASKINER, 

INVENTARIER, DJUR OCH BYGGNADER 

Konfiskerat/köpt Utdelat till 

Maskiner, djur, hus Konfiske- Köpt MTJ och Sovcho- Nybrukare Totalt 

rat 

HMLP ser och 

hjälpekonomier 

Traktorer 1 - 1 - - 1 

Traktorplogar 1 - 1 - - 1 

Hästplogar 116 - 7 - 109 116 

Harvar 85 . 4 - 81 85 

Rensningsmaskiner 2 - 2 - - 2 

Slåttermaskiner 1 - 1 - - 1 

Såningsmaskiner 2 - 2 - - 2 

Hästräfsor 2 - 2 - - 2 

Vagnar 105 - 10 - 95 105 

Slädar 126 - 11 - 115 126 

Hästutrustning 7 - 7 - - 7 

Hästar 69 - 2 - 67 69 

Kor 132 - 3 - 129 132 

Andra betesdjur 24 - 1 - 23 24 

Får 132 - - - 102 102 

Tamfåglar 134 - - - 134 134 

Boningshus 185 - - - 185 185 

Ekonomibyggnader 185 - - - 185 185 

Dokumentet är odaterat, troligen från år 1945. 

MTJ = Maskin/traktorstationer. 

HMLP = Häst/maskinlånepunkter

LÄÄNEMAA LÄN, RICKUL KOMMUN 

Förteckning över befintliga och planerade kolchoser år 1949, under förutsättning av 100-procentig kollektivisering, för att 

sammanställa Estniska Rådsrepublikens jordbrukselektrifieringsskema. Grundval: Estniska Rådsrepublikens Ministerråds 

bestämmelse nr 1077 av den 17/11 1948. 

Kolchos By Antal invånare 

Antal anslutna 

jordbruk 

Rev A 2006-11-08 

Total yta ha Åker Slåttermark Betesmark Skog Annat 

Partisan Spithamn I 38 11 386,29 46,70 192,18 84,62 20,17 42,?? 

Lenini Bergsby II 70 23 410,35 65,38 184,22 114,90 26,39 153,3? 

Uus 

Rooslepa 

Roslep III 94 30 523,03 78,20 227,36 172,90 -- 17,1? 

Õige tee Ölbäck IV 48 14 290,28 46,42 119,42 73,07 19,45 16,2? 

Uus elu Haversved V 49 16 372,67 45,58 107,71 129,47 9,31 22,68 

Rickul VI 41 12 211,12 31,65 118,45 51,23 2,60 7,14 

Edasi Norrby VII 38 10 208,38 55,10 93,95 47,12 -- 9,38 

Söderby VIII 72 16 259,35 54,60 117,45 78,11 2,16 8,73 

Lucksbyn IX 20 9 161,75 18,68 81,81 35,89 1,29 6,05 

Gambyn X 98 23 446,61 36,00 236,43 126,60 10,92 25,15 

V. Kingisepp Höbring XI 50 17 379,98 54,96 171,17 101,17 30,18 24,38 

Metsküla XII 36 13 256,23 40,96 126,25 68,73 13,27 17,24 

Kiritse XIII 25 6 282,37 25,34 94,38 59,68 15,05 106,0? 

Vallipää XIV 22 7 172,12 30,76 65,89 48,41 13,85 18,2? 

Rickul kommuns Exekutivkommitté 

Ordförande: (ej undertecknat) 

5

GRUPPVIS INVÅNARANTAL I RICKUL KOMMUN DEN 1 DECEMBER 1949 

Hushållsgruppens 

benämning 

Kolchosen 

Partisan 

Kolchosen 

Lenin 

Kolchosen 

Uus 

Rooslepa 

Kolchosen 

Uus Elu 

Kolchosen 

Edasi 

Kolchosen 

Kalev 

Kvinnor 

16 – 50 år 

Kvinnor 

50 – 60 år 

Över 60 

år 

Totalt 

kol. 2 – 4 

Av dem 

utanför 

kolchosarbete 

Män 16 – 

60 år 

Män över 

60 år 

Totalt 

kol. 7 

och 8 

Av dem 

utanför 

kolchosarbete 

Totalt 

kol. 5 

och 9 

Rev A 2006-11-08 

Av dem 

utanför 

kolchosarbete, 

kol. 6 

och 10 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 

Totalt 

invånarantal 

9 1 -- 10 2 9 1 10 1 20 3 30 

15 4 8 33 5 18 5 23 7 56 12 86 

18 5 6 29 3 12 5 17 2 46 5 81 

17 11 5 33 -- 11 3 14 -- 47 -- 73 

25 5 10 40 3 18 2 20 3 60 6 111 

34 9 8 51 3 14 6 20 5 71 8 126 

Totalt 118 35 37 196 16 82 22 104 18 300 34 509 

Privatjordbrukare 

o.a. 

42 10 25 78 -- 25 8 33 -- 111 -- 167 

Tjänstemän 18 1 1 20 -- 20 -- 20 -- 40 -- 48 

Totalt 178 46 64 294 16 127 30 157 18 451 34 724 

6

RICKUL KOMMUN: INVÅNARNA FÖRDELADE PÅ NATIONALITETER 

By Män Kvinnor Ester Ryssar Svenskar Mordviner Finnar, 

letter 

Rev A 2006-11-08 

Barn Ester Ryssar Svenskar Mordviner Letter Finnar 

Rickul 8 19 26 -- 1 -- -- 12 12 -- -- -- -- -- 

Haversved 7 24 29 2 -- -- -- 18 16 2 -- -- -- -- 

Ölbäck 9 21 24 5 -- -- 1 18 15 3 -- -- -- -- 

Bergsby 18 27 30 11 1 1 2 24 14 4 1 2 3 -- 

Spithamn 11 17 22 4 2 -- -- 14 9 4 1 -- -- -- 

Roslep 19 36 50 2 3 -- -- 42 38 -- 4 -- -- -- 

Norrby 6 12 18 -- -- -- -- 15 15 -- -- -- -- -- 

Söderby 17 26 35 2 5 1 -- 29 21 3 4 -- -- -- 

Lucksbyn 4 6 10 -- -- -- -- 14 14 -- -- -- -- 

Höbring 19 28 41 4 2 -- -- 25 24 -- 1 -- -- -- 

Gambyn 14 37 50 1 -- -- -- 44 44 -- -- -- -- -- 

Metsküla 12 20 32 -- -- -- -- 8 8 -- -- -- -- -- 

Kiritse 8 12 17 -- 3 -- -- 12 11 -- 1 -- -- -- 

Vallipää 5 10 15 -- -- -- -- 10 10 -- -- -- -- -- 

Totalt 157 295 399 31 17 2 3 285 252 16 12 2 3 -- 

Totalt invånarantal: 737. 

Anm.: Dokumentet är troligen från år 1949 

7

Nuckö Gymnasium 

Nucköhalvöns befolkning 1944-75 

Hembygdsforskningsarbete 

Priit Pärnapuu 

Klass 11 

(Översättning: Göte Brunberg) 

Birkas 1999 

1 

Rev PA2 2006-09-05 

Handledare: 

Ivar Rüütli

INLEDNING 

2 

Rev PA2 2006-09-05 

Forskningsarbetets syfte är att ge en översikt över Nucköhalvöns befolkningsutveckling från 

andra världskrigets slut fram till de till halvön hörande byarnas "likvidering" år 1975. Därvid har 

utgångspunkten varit de beslut av lokala maktorgan, som godkändes av Nuckö kommun (Noarootsi 

vald) under åren 1944 - 49 och av Birkas bysovjet (Pürksi külanõukogu) under åren 1948 

- 75. Betoningen har i huvudsak lagts på efterkrigsperioden 1944 - 49. Under de senare åren 

minskade lokalförvaltningens del i påverkan på befolkningsutvecklingen och den huvudsakliga 

påverkan kom från kolchoserna. Kolchosernas påverkan på befolkningen har i detta arbete 

lämnats i bakgrunden. Deras roll har återspeglats endast i de fall, där den var förknippad med 

bysovjetens. 

Tidsmässigt omfattar arbetet flera perioder: 

• Period I: Från tidpunkten för sovjettruppernas ankomst år 1944 och etablerandet av sovjetmakten 

fram till bildandet av kolchoserna under åren 1948 - 49. 

• Period II: Bildandet av kolchoserna fram till slutet av deras ihopslagning under åren 

1948/49 - 53. 

• Period III: Den ekonomiska uppgångens tid under åren 1953 - 59. 

• Period IV - Befolkningens koncentration till kolchoscentra under åren 1959 - 75. 

Vid utarbetandet av undersökningen har använts Lääne Maakonna Arhiivs material. Den statistiska 

delen av källmaterialet kan godkännas, men det finns stora luckor. De första uppgifterna, 

i form av en invånarförteckning, härrör från tiden omedelbart efter sovjetmaktens etablerande 

under hösten 1944. I den finns emellertid en stor brist, eftersom förteckningen inte upptar 

personer under 16 år. Samma år färdigställdes även en av tyskarna uppgjord förteckning över 

evakuerade från Ryssland. En liknande invånarförteckning färdigställdes med läget den 1 januari 

1946. År 1946 gjorde man ännu en förteckning, med läget den 1 juli, i vilken man avlägsnade 

några brister i den föregående förteckningen. Från åren 1948 - 50 finns det endast uppgifter om 

hela halvöns befolkningstal och köns- och åldersstruktur. Det saknas översikter över de enskilda 

byarna. För ett par följande år saknas allt material. Under åren 1953 - 60 finns det även uppgifter 

om befolkningsantalet byvis. Åren 1961 - 66 saknas alla sådana uppgifter. Därifrån framåt 

är statistiken ånyo i ordning. I tillägg till förteckningarna har även använts 1945 - 46 års förteckning 

över in- och utregistrerade, Nuckö exekutivkommittés (Noarootsi valla täitevkomitee) sammanträdesprotokoll 

(1944 – 49) samt Birkas bysovjets exekutivkommittés (Pürksi külanõukogu 

täitevkomitte) protokoll (1948 - 75). 

I arbetet har utgångspunkten varit statistiska uppgifter om antalet här verklighen boende invånare. 

Det betyder att här har medräknats även tillfälligt boende, detta oavsett om de var 

skrivna här eller inte. Samtidigt har tillfälligt bortavarande personer inte adderats till uppgifterna. 

Vid undersökningen av befolkningsutvecklingen kan man som grundval följa två huvudspår. 

Som det första kan man följa Nucköhalvön som en helhet, befolkningsantalets förändring och 

dess orsaker. Som det andra kan man undersöka befolkningens placering och uppdelning i 

halvöns byar, dess förändringar och orsaker. Huvudbetoningen har lagts på att undersöka halvön 

som helhet, byarnas egen utveckling ses som påverkan av denna. Samma lösning gäller 

även för köns- och åldersstrukturen. 

Här vill jag även tacka dem, som har hjälpt till med detta arbete: handledaren Ivar Rüütli, 

Nuckö gymnasiums matematiklärare Arma Otti och Lauri Pilter och Lääne Makonna Arhiivs anställda.

3 

Rev PA2 2006-09-05 

KAPITEL 1. NUCKÖ OCH DESS BEFOLKNING FÖRE ANDRA VÄRLDSKRIGET. 

Uppkomsten av bosättning och estlandssvenskarna. Man tror att i början av 1200-talet var 

en del av den nuvarande halvön befolkad av ester. Senast 1260 anlände svenskar och deras 

bosättning blev permanent under 1300-talet. Orsaken till att estniska områden befolkades med 

svenskar förklarar legenden med behovet att skydda skeppsfarten mot rövare. Svenskarnas 

invandring uppmuntrades från alla håll, man lovade dem tomma strandområden. Pålagorna bestämdes 

till att bli lägre än esternas. Under loppet av godsens grundande och efter Nordiska 

kriget stramade man åt deras rättigheter och privilegier. 

Svenskarnas antal i de estniska områdena var i stort sett stabilt under århundradena. Befolkningsgruppen 

var sluten och i släktskap med varandra och i liten rörelse. Det höll deras antal 

i jämvikt. Men från början av 1800-talet har, genom det ökande antalet giftermål mellan ester 

och svenskar, deras antal och andel av halvöns befolkning minskat. Hemspråket blev där ett 

problem. Estniska kvinnor lärde sig endast motvilligt svenska. Gutanäs bevarades som den 

enda rent svenska byn fram till svenskarnas utflyttning 1944. Samtidigt var Skåtanäs den enda 

rent estniska byn. I de övriga byarna var det en blandad befolkning. Medan år 1834 83 % av 

Nuckös befolkning utgjordes av svenskar, var de år 1944 endast 44 %. 

Efter svenskarnas utflyttning bosatte sig evakuerade från Ryssland och Virumaa på deras 

gårdar. Svenskarnas utflyttning bidrog till efterkrigstidens befolkningsutveckling och påskyndade 

nedgången i ursprungsbefolkningens andel på halvön. 

Problem: Kommunikationer och ekonomi. Nuckö ligger förvisso i områdets mitt, mycket 

nära Hapsal, men ändå det i alla tider varit problem med att upprätthålla kommunikationerna 

med omvärlden. Under den tid då ön ännu inte hade växt ihop med fastlandet upprätthöll man 

förbindelsen över havet: på sommaren med båt, på vintern över isen, men under det att isen 

varken bar eller brast saknades förbindelse över huvud taget. Efter det att halvön hade förenats 

med fastlandet förbättrades situationen, men den förblev ändå besvärlig. De dåliga förbindelserna 

inverkade bromsande på såväl Nuckös ekonomiska som kulturella liv, så att halvön till 

och med betraktades som ett av de mest efterblivna områdena i landet. År 1939 låg Nuckö 

kommun med en varuproduktion av 80 kroon per arbetare på 201 – 203 plats bland Estlands 

248 kommuner. För att förbättra situationen planerade man på 1930-talet att bygga en väg på 

en vall över Tagalaht till Hapsal. Sovjetockupationen gjorde dock slut på dessa planer. Vägen 

över vallen skulle ha betytt en ökning av varuproduktionen med 27,5 %. 

I tillägg till problemen med kommunikationerna fanns även svårigheter med jordbruket, eftersom 

jorden var mager och vattensjuk på vårarna. Till detta lades även svårigheten att få produkterna 

till marknaden på grund av kommunikationssituationen. 

Befolkning. Hungersnöd och pest påverkade befolkningen. År 1697 dog till följd av den Stora 

hungersnöden över 500 personer i Nuckö socken, åren 1710-11 tog pesten över 1500 människoliv. 

I de tomma gårdarna utplacerades ester, med vilket nedgången i svenskarnas andel av 

befolkningen påbörjade. 

År 1834 bodde 1212 personer på Nucköhalvön. Byarna Pasklep, Österby och Harga hade de 

största befolkningstalen. Därvid måste beaktas att Bysholms by är upptagen under Harga. Man 

skall även räkna bort Gutanäs. År 1850 bodde 1261 personer på halvön. De största byarna var 

de förut nämnda. Under 1920-talet genomfördes en landreform, varvid den till godsen hörande 

marken styckades upp. Som följd av detta uppstod många nya hushåll. En del av de nya gårdsägarna 

hade sitt ursprung utanför Nuckö. År 1934 bodde 1641 personer i Nuckö. De största byarna 

var Pasklep, Harga, Enby och Österby. Efter detta år började befolkningstalet att minska. 

Efter de sovjetiska truppernas ankomst 1939 gick det ner ännu mer. År 1941 bodde på halvön 

1459 personer. De största byarna var Pasklep, Harga och Enby.

4 

Rev PA2 2006-09-05 

KAPITEL 2 NUCKÖS BEFOLKNING UNDER ÅREN 1944 – 46. 

1. Nuckös befolkning åren 1944 och 1946. 

Efter etablerandet av sovjetmakten sammanställdes en befolkningsförteckning grupperad efter 

yrke. Där är inga under 16 år införda. Samtidigt sammanställdes även en förteckning över de 

från Ryssland evakuerade. I denna är införda de som av tyskarna förflyttades från stridsfronten. 

Den 1 januari 1946 gjorde man en ny förteckning, som även innehåller personernas födelseplats. 

Den 1 juli gjorde man en ny förteckning, eftersom den förra var bristfälligt sammanställd. 

Ur dessa förteckningar klargörs intressanta fakta vilka man måste studera närmare. 

Förteckningen över evakuerade från Ryssland 1944, deras senare betydelse och öde. 

(Tabell 2, diagram 1). Denna förteckning innehåller de personer, som evakuerades av tyskarna 

från krigsområdena i Ryssland. Till Nuckö anlände de under åren 1943 – 44 till av svenskarna 

övergivna hushåll. Man får betrakta dem som den första immigrantvågen från Ryssland. Till antalet 

var de evakuerade 240 vid tidpunkten för sovjetmaktens etablerande, det är möjligt att de 

var fler från början. Av de evakuerade var 106 män och 134 kvinnor. Männens andel är relativt 

hög, över 44 % på Nucköhalvön, i den övriga befolkningen var männen andel under 40 %. Men 

det måste då beaktas att även de som var under 16 år räknas med bland de evakuerade. Om 

man som grund tar en ensad uppskattning, vilket betyder att man inte tar i beaktande de unga 

bland de evakuerade från Ryssland, var männens andel bara knappt en tredjedel. 

I tillägg till problemet med att männen var i minoritet, var bland de evakuerade endast 49,6 % 

i arbetsför ålder. Av dessa var flertalet kvinnor. Många av de evakuerade var minderåriga, över 

44 % (en tredjedel under 12 år). Under dessa villkor lades merparten av jordbruksarbetet på 

kvinnornas axlar. De nya gårdsägarna kände heller inte till de lokala omständigheterna med de 

odlingsproblem som fanns. Som det största bekymret utvecklades uppvärmningen av husen. 

För att förbättra situationen började man elda upp gårdarnas ekonomibyggnader. Men därigenom 

råkade man i gräl med ursprungsbefolkningen, som inte kunde förstå nödvändigheten av 

detta. Grälen fortsatte i åratal. Ursprungsbefolkningen förhöll sig en smula ringaktande och 

överlägset mot de inflyttade och förstod inte deras världsbild. Från denna tid började oundvikligen 

nedgången i ekonomin, samtidigt göms i detta grunderna till den senare utflyttningen. 

De evakuerade placerades i svenskarnas övergivna gårdar. Ju fler sådana gårdar det fanns i 

byn, med desto fler inflyttade fyllde man byn. Byarna på halvön med det största antalet hushåll 

med evakuerade från Ryssland var följande: Enby med 52 evakuerade, Paskleps by med 40, 

Österby med 35, Paskleps nyby (asundus) med 33, Gutanäs med 28. I de resterande var antalet 

en smula mindre. I Skåtanäs och Harga fanns inga evakuerade från Ryssland. 

Invånarantalet i de fem byar, som fick mest problem på grund av invandringen, minskar under 

åren 1946 – 52 med 45 %, befolkningen i de övriga åtta byarna endast med 28 %. Skåtanäs 

och Hargas befolkning minskade ännu mindre, endast med 17 %. Det är klart att det fanns även 

många andra faktorer, men det finns ändå ett samband mellan de evakuerade och Nucköhalvöns 

befolkningsutveckling. Under den första och andra perioden är detta helt uppenbart. 

Nucköhalvöns befolkning år 1944. (Tabell 3, diagram 2). Under hösten 1944 sammanställdes 

en befolkningsförteckning i vilken man endast förde in personer över 16 år. I och med detta 

visar sig en stor brist. Till detta kommer även att man för att uppskatta halvöns (eller en bys) 

befolkningstal måste lägga till den förut nämnda förteckningen över de från Ryssland evakuerade. 

De i tillägg 2, tabell 3, befintliga byarnas befolkningstal är uppskattade enligt följande: till 

1944 års förteckning över dem i arbetsför ålder har proportionsvis lagts till de under 16 år i förteckningen 

1946. Även antalet evakuerade från Ryssland har lagts till. För att uppskatta halvöns 

befolkning har byarnas befolkningar sammanräknats. Uppskattningsvis skulle man kunna bestämma 

halvöns befolkningstal år 1944 till 1383. Vad kan man dra för slutsats av detta? År 

1941 bodde på halvön 1459 personer, av dessa 638 svenskar. I och med detta hade invånarantalet 

minskat år 1944. 

Om man antar att samtliga 638 svenskar flydde och tar i beräkning att även ester flydde, kan 

man uppskatta flyktingarnas antal till åtminstone 638. Dessutom måste man ta i beaktande 

männen som var ute i kriget. Deras antal kan maximalt uppgå till 10 % av befolkningen, därmed 

maximalt 146 män. Med dem borträknade får man som resultat 675 personer. Detta antal kan 

man anse vara ursprungsbefolkningens del av 1944 års befolkning. Procentuellt gör detta 48,8

5 

Rev PA2 2006-09-05 

%, detta naturligtvis rent teoretiskt. Om man adderar de från Ryssland evakuerade till ursprungsbefolkningens 

antal blir resultatet 915. Om man nu subtraherar den senare siffran från 

1944 års befolkningsantal blir resultatet 468 personer. Det handlar om evakuerade med ursprung 

i Estland och om krigsflyktingar, huvudsakligen från Virumaa. Den föregående beräkningen 

ger genomslag i proportionerna i 1944 års befolkning – 48,8 % ursprungsbefolkning, 

17,4 % evakuerade från Ryssland och 33,8 % inflyttande från Estland. 

Av föregående uppskattning kan man såväl dra några slutsatser som göra några beräkningar. 

För det första är den till hjälp att uppskatta antalet krigsflyktingar från estniskt område och 

ursprungsbefolkningens procentantal. För det andra, om man adderar de i kriget varande männens 

antal till 1944 års befolkningsantal, blir resultatet 1529. Om man jämför detta med 1941 

års befolkningsantal, kan man i sin tur dra två slutsatser: 

1) Efter svenskarnas utflyttning förblev inte halvöns jordbruk stående outnyttjade, i dem bosatte 

sig inflyttade. 

2) Nucköhalvöns negativa befolkningsutveckling under den kommande tiden orsakades inte 

av att svenskarna flydde, detta minskade inte befolkningsantalet 1941 – 44. 

Om man betraktar situationen på bynivå har befolkningen ökat i de byar, där före kriget 

(1941) svenskarnas andel var 25 – 50 %. Likaledes har befolkningsantalet ökat i den by, Gutanäs, 

där svenskarna var 100 %. Likaså även i den by, Skåtanäs, där det inte fanns en enda 

svensk. Den största nedgången skedde i Paskleps nyby och by, 104 personer. Det faktum att 

svenskarna var i majoritet i båda Pasklepbyarna (57 %) talar förstås mot att svenskarnas flykt 

inte minskade vare sig byns eller halvöns invånartal. Men det påståendet gäller verkligen. Gutanäs, 

som var helt och hållet befolkad med svenskar, visar en ökning med 11 %. I Enby, som 

tillhör samma grupp som Pasklep och Gutanäs, har invånarantalet minskat med bara två personer. 

Man får även ta med i beräkningen att männen var ute i kriget. Detta innebär att det fanns 

människor på gårdarna, men att det var ett mindre antal personer som bodde i varje hushåll. 

Om minskningen i byns befolkningstal är under 10 % (de i kriget varande männens maximala 

andel av befolkningen), då har inte antalet hushåll minskat. Minskningen i befolkningstalet beror 

endast männens vistelse i kriget. 

1946 års invånarförteckning. Det handlar här om de första objektiva uppgifterna om Nucköhalvöns 

befolkning efter andra världskriget. I arbetet framgent har i jämförelserna använts just 

dessa uppgifter. År 1946 sammanställde man två invånarförteckningar. Den första av dem visar 

läget den 1 januari. Som en del av de befintliga uppgifterna är även födelseplatsen angiven. 

Den största bristen är uppgifternas bristande noggrannhet. Där anges personer, som vid den 

tiden redan hade lämnat halvön eller ännu inte hade anlänt hit. På grund av den bristande noggrannheten 

sammanställde man ännu en invånarförteckning med läget den 1 juli. I den har man 

avlägsnat de tidigare nämnda felen. 

Enligt läget den 1 januari bodde på halvön 1312 personer, men enligt läget den 1 juli 1253. 

Man kan även jämföra med läget 1944, då på halvön bodde uppskattningsvis 1383 personer. 

Därmed hade en minskning skett med ungefär 80 personer per år. 

De viktigaste och mest intresseväckande uppgifterna i dessa förteckningar angår personernas 

ursprung (i tabellerna 2 och 5 finns en statistisk sammanfattning). Av alla på halvön boende 

personer är 39,9 % födda där. Födelseplatsen för 15,6 % av invånarna är okänd. Näraliggande 

är därmed möjligheten att ursprungsbefolkningen var över 50 %. För de 195 personer, för vilka 

uppgifter saknas, vet man ändå ett och annat tack vare existensen av in- och utregistreringsdokument. 

Vid sammanställningen av den i annexet befintliga tabellen har dessa uppgifter inte blivit 

använda (platsen varifrån en inflyttare kom visar inte alltid på den verkliga födelseplatsen). 

Från januari till början av juli var antalet födslar 17, de födda tillhörde alla ursprungsbefolkningen 

(beroende av hur man definierar ursprungsbefolkningen). Det ökar ursprungsbefolkningens 

andel av befolkningen med endast 1,4 %. Som säkra ursprungsinvånare kan man betrakta även 

fyra demobiliserade, det lägger till 0,3 %. Tillsammans blir detta 41,5 %. Bland övriga 175 personer 

kan finnas ursprungsinvånare, men man kan inte med säkerhet hävda detta. Men de var 

inte så många att de lägger till de resterande 8,5 %, vilket motsvarar över hundra personer. I 

och med detta var ursprungsinvånarna år 1946 42 – 43 %. På andra plats efter Nuckö när det 

gäller invånarnas födelseplats kommer andra sovjetrepubliker: 19,7 %. Man kan även nämna

6 

Rev PA2 2006-09-05 

Läänemaa, Virumaa och Harjumaa. 

Om man betraktar situationen på bynivå står sambandet klart mellan svenskarnas andel och 

mängden ursprungsbefolkning. Men här finns faktiskt undantag: i de byar, där esterna var 75 – 

100 %, är ursprungsinvånarnas andel år 1946 53,52 %. I de byar, där esterna var 50 – 75 %, är 

ursprungsinvånarnas andel 30,52 % och i de byar, där det var under 50 % ester, är andelen 

30,49 %. Självklart finns det ett samband. Den största undantaget är här Lyckholms nyby, vilken 

tillhör bygruppen med över 75 % ester. År 1946 var ursprungsinvånarna i Lyckholm 4,3 %, 

dessutom var Lyckholm den by som hade den minsta andelen ursprungsinvånare. Byn med den 

största andelen ursprungsinvånare var Harga med 89,7 %. 

Svenskarna flydde, esterna stannade kvar. De senare utgjorde grundvalen för ursprungsinvånarna 

i efterkrigstidens befolkning. De som kom till de övergivna gårdarna utgjorde andelen 

icke ursprungsinnevånare. Före kriget var det 66 % ester, men år 1946 var ursprungsinvånarna 

endast 40 % - varifrån kommer denna skillnad? Den är orsakad av det faktum alla före kriget 

här boende ester var inte ursprungsinvånare. I tillägg till svenskarna flydde även en mängd ester, 

detta även efter det att sovjetmakten hade etablerats. Även till dessa hus anlände immigranter 

eller icke-ursprungsinvånare. 

Låt oss betrakta skillnaden på den förut nämnda bygruppnivån. I den första gruppen (med 75 

– 100 % ester) är dessa siffror: före kriget 84,93 % ester, men ursprungsinvånarna år 1946 

53,52 %. I den andra gruppen (50 - 75% ester) är motsvarande siffror 53,33 % och 30,52 %. I 

den tredje gruppen(mindre än 50 % ester) är siffrorna 33,58 % och 30,49 %. Det finns inget 

klart samband mellan dem. Av detta kan man ändå dra slutsatser. Ju större skillnad, desto större 

borde även de estniska flyktingarnas andel i byn vara. I och med detta led byarna i första och 

andra gruppen mer av esternas flykt: Lyckholm, Birkas, Bysholms nyby, Österby. Orsaken till 

den mer än 20 gånger stora skillnaden i Lyckholms nyby är kanske jordreformen på 1920-talet, i 

vilken man likviderade Lyckholms gods. Ägarna till de gårdar som hade skapats på denna bas 

hade sitt ursprung utanför Nuckö. Detta bekräftas även av det höga procenttalet personer med 

härkomst från Läänemaa år 1946: 42 %. När det gäller Lyckholm spelar säkert den estniska 

flykten en roll. I byn fanns år 1943 – 44 19 evakuerade från Ryssland, något som var möjligt 

endast under en förutsättning: att det i byn fanns övergivna gårdar. I absoluta tal torde de flesta 

esterna ha flytt från Birkas. 

I de byar där ursprungsinvånarna var 0 – 25 % är minskningen under åren 1946 – 53 60 %. I 

byarna där ursprungsinvånarna var 25 – 50 % är minskningen 38 %. Vid en andel av över 50 % 

är minskningen 22 %. Som man kan se är detta samband klart större än mellan svenskarnas 

andel och befolkningsminskningen. Men sambandet med svenskarna är mer betydelsefullt och 

väsentligt och framdeles i arbetet mer användbart och värt att nämna. Ifall svenskarna inte hade 

flytt hade det heller inte funnits så stor andel immigranter. 

II: 2. Migrationen 1945-46 (Tabell 9 – 10, diagram 5 – 9). 

För att uppskatta migrationens riktning, ursprung och utsträckning finns endast Nuckö kommuns 

förteckningar över in- och utregistrerade. Alla personer blev inte inskrivna, på grund av 

detta är uppgifterna om det verkliga förhållandet till stor del skiljaktiga. Oaktat detta får man en 

bild av vandringens huvudriktningar. 

Läänemaa. Med 107 inregistrerade och 105 utregistrerade är Hapsal förknippat med 56,6 % 

av fallen. Majoriteten av dessa, 65 %, gick till Hapsal och resten, 35 %, kom därifrån. Tillsammans 

74,3 % av dem som flyttade från Nuckö till Läänemaa län kom till Hapsal. Orsaken var en 

rent allmän trend att man bosatte sig i städerna och att Hapsal var den närmaste staden. På 

Nucköhalvön började så småningom uppstå tomma gårdar. Till dessa började anlända i huvudsak 

personer som bodde närmare det aktuella området. De utregistrerade som inte bosatte sig i 

Hapsal, sökte ny boplats inom Läänema-området. Det är möjligt att de sökte sig bättre jordbruksvillkor. 

Orsakerna till den med Läänemaa förknippade migrationen kan man dela upp enligt 

följande: stadsbosättning 38 %, att söka möjliga bättre villkor för jordbruket 12 %, att ta i 

bruk Nuckös tomma gårdar 50 %. Varför en viss person flyttade ut kan man inte veta. Detta faktum 

måste man också framgent ovillkorligen ta med i beräkningen. 

Harjumaa. Från Harjumaa anlände 37 personer och 42 flyttade dit. Av de utregistrerade bo-

7 

Rev PA2 2006-09-05 

satte sig 30, eller 71 %, i Tallinn. Resterande 12 personer bosatte sig inom länets område. De 

som kom från Harjumaa anlände av samma orsak som de från Läänemaa. Människorna kom hit 

för att syssla med jordbruk. Av de inregistrerade från Harjumaa hade 78 % sitt ursprung i Tallinn. 

För att sammanfatta: utvandringen orsakades till 38 % av stadsbosättning, till 15 % av sökande 

efter bättre jordbruksvillkor och orsaken till att man kom hit var i 47 % att bedriva jordbruk. 

Virumaa. Från Virumaa anlände 12 personer och 66 bosatte sig där. Skillnaden orsakas av 

att Virumaa fick lida mest av andra världskriget. År 1944, då kriget ännu pågick, kom många 

personer som krigsflyktingar. Migrationen från Nuckö till Virumaa under åren 1945-46 är till stor 

del orsakad av att de forna flyktingarna började att vända tillbaka hemåt. Samtidigt behövde Virumaa 

även en stor mängd arbetskraft för att åtgärda av kriget orsakade skador. På samma sätt 

behövdes människor i gruvorna. Det är omöjligt att säkert veta hur många av dessa 66 personer 

som var före detta krigsflyktingar. Men man kan anta att merparten av de förra flyktingarna som 

for tillbaka till Virumaa, inte var inregistrerade i Nuckö. Därmed var i verkligheten urvandringen 

avsevärt större. Immigrationens orsaker är desamma som i det föregående. Sammanfattningsvis: 

85 % är förknippad med uppbyggnaden av Virumaa och 15 % med de tomma jordbruken i 

Nuckö. 

Andra sovjetrepubliker. De inflyttade var 66 och de utflyttade endast två. Om man endast 

ser till antalet immigranter ligger endast Läänemaa före. Det handlar om en allmän trend. I 

Nuckö möttes immigranterna av goda villkor – många tomma gårdar. Som en följd av den förda 

politiken i Sovjet kom immigranterna endast hit, men ingen ville vända tillbaka. Som undantag 

finns ändå två personer. Där handlar det om före detta evakuerade från Ryssland som for tillbaka 

till sin hembygd. Av de immigranter som anlände under senare tid flyttade många ut på 

grund av ekonomiska svårigheter, men inte till Sovjet utan till andra områden i Estland. Sammanfattningsvis 

är 97 % av migrationen förknippad med sovjetpolitiken, och vad avser de resterande 

3 % handlar det om att återvända till hembygden. 

Födda, döda. Under dessa två år föddes 34 och dog 31 personer. Noggrannheten i dessa 

siffror kan man starkt betvivla, detta gäller speciellt år 1945. År 1945 föddes 13 och följande år 

21 barn. Motsvarande siffror för de avlidna var 6 och 25. Dessa skillnader är för stora för att 

vara exakta. I och med detta kan man bara tala om år 1946. Detta år föddes i Estland per 1000 

invånare 24,0 och dog 24,7. I Nuckö var motsvarande siffror 16,8 och 20,1. Födelsetalet var i 

och med detta lågt. 

Demobiliserade/mobiliserade. Under denna tid mobiliserades fyra och demobiliserades 30 

personer. Gruppens uppkomst är förknippad med det pågående kriget. Från februari till juni 

1945 mobiliserades fyra personer. Efter krigets slut började de förra soldaterna återvända. Under 

denna tid anlände 30 män. Detta motsvarar högst en femtedel av de mobiliserade (se andra 

kapitlet, del 1). Den ringa andelen beror av flera omständigheter. En del av dem som gick ut i 

kriget blev dödade, en del hade ännu inte blivit demobiliserade och en del flydde till utlandet. 

Om 16 personer finns det uppgifter om att de p.g.a. tjänst i tyska armén har dömts till tvångsarbete 

av en krigstribunal. 

Migranternas åldersstruktur. En statistisk sammanfattning av migranternas åldersstruktur 

återfinns i diagram 28 – 30. Vid uppgörandet av dessa har födda och döda inte medtagits. Diagram 

28 med åldersstrukturen för in- och utregistrerade visar att av de personer som invandrade 

var merparten i åldern 14 – 46 år. Diagram 29 visar att som resultat av migrationen steg andelen 

personer i åldrarna 8 – 12, 20 – 45, 55, 69 – 73 och 82 – 84 år. Diagram 30 är en jämförelse 

mellan migranternas åldersstruktur och 1946 års befolknings åldersstruktur. Det visar hur 

stor procent de in- och utregistrerade utgör av 1946 års befolknings åldersstruktur. 

Migration och tillväxt under den senare perioden. Om tillväxten är uppgifterna knapphändiga, 

detta speciellt när det gäller de avlidna. Om de födda finns uppgifter från åren 1948 – 50, 

1953 – 54 och 1971 – 75. Per tusen invånare är de 1948: 16,8, 1949: 12,7, 1950: 18,9, 1953: 

15,3, 1954: 8,1, 1971: 17,9, 1972: 14,7, 1973: 10,0, 1974: 15,5 och 1975:8,6. Vare därmed 

även sagt att bland dessa finns även barn födda av inflyttade. Det betyder att om barnet föddes

8 

Rev PA2 2006-09-05 

innan föräldrarna bosatte sig här, men var under ett år gammalt vid inflyttningen, finns det med i 

dessa uppgifter. Under samma tid är siffrorna för Estland 1948: 21,3, 1949: 21,2, 1950: 20,0. 

För åren 1953 och 1954 saknas uppgifter. (I originalet finns endast fyra sifferuppgifter för de 

fem åren 1971 - 75, varför dessa uppgifter inte har medtagits. Översättarens anm.). 

För avlidna finns det uppgifter endast för åren 1971 och 1973 – 74. De är för 1971: 11,4, 

1973: 21,7 och för 1974: 18,9. I Estland som helhet är siffrorna för 1971: 11,0, 1973: 11,1 och 

1974: 10,9. Vid jämförelse med Estland är de avlidna många fler. Om man betraktar det från 

Nuckös interna synvinkel är dödsfallen fler än födslarna. Vid en jämförelse mellan födslar/dödsfall 

och migration är skillnaden till nackdel för den förra. Av den orsaken nämns det fortsättningsvis 

inte så mycket om tillväxten. Från befolkningsutvecklingens synpunkt hade den 

ingen betydelse. Som exempel kan man ta år 1973, då det per 1000 personer föddes 10 men 

invandrarna var 70. Detsamma gäller även de avlidna. 

Med användande av alla kända uppgifter skulle halvöns befolkningsantal ha minskat med i 

genomsnitt 2,2 personer. Den verkliga befolkningsminskningen var i genomsnitt 23,2 personer 

per år. Därmed var resultatet av den naturliga (negativa) tillväxten endast 9,5 % av minskningen 

i halvöns befolkningsantal. Under förutsättning av att tillväxten vore noll och migrationen vore 

oförändrad skulle invånarantalet år 1975 ha varit 644 istället för det verkliga 580. 

De hit anlända var år 1971: 27 och åren 1973: 42 och 1974: 34 personer. De under samma 

år utflyttade var 1971: 55, 1973: 31 och 1974: 35. Därtill kom även år 1953 44 personer. Det är 

allt man känner till om migrationen under den senare tiden. Redan förut har migrationens betydelse 

för befolkningsutvecklingen nämnts, den har orsakat 90,5 % av minskningen i befolkningstalet. 

Tredje kapitlet. Nucköhalvöns befolkning efter andra världskriget. 

III: 1. Den allmänna befolkningsutvecklingen 1944 – 75 (Tabellerna 6, 8, 11 – 13, 15 – 17, 

19 – 21, 23 – 25. Diagrammen 11, 12 – 15, 17 – 19, 21 – 23, 25 – 27). 

Även före sovjetstatens etablerande uppträdde de processer som starkt har påverkat Nucköhalvöns 

befokningsutveckling under efterkrigsperioden. 

Svenskarnas utflyttning. På Nucköhalvön bodde år 1941 638 svenskar. Många av dem 

flydde, det är omöjligt att veta hur många. Mest led på grund av utflyttningen Gutanäs, Enby, 

Paskleps nyby och Paskleps by. Efter svenskarnas utflyttning blev gårdarna under en kort tid 

tomma, men snart bosatte sig där krigsflyktingar från Ryssland och Virumaa. I byarna där 

svenskarna före kriget var i majoritet, föll befolkningstalet under åren 1946 – 52 med 45 %. Vad 

beträffar de byar där svenskarna var 25 – 50 %, var minskningen 38 %. Och vad beträffar en 

andel lägre än 25 % av byns befolkning var minskningen 28 %. 

Esternas flykt. Det tillstånd att flytta ut som svenskarna hade fått från tyskarna, saknades 

för esterna. Därför försvårades deras flykt och många misslyckades. Nuckö var likaledes ett 

kustområde där det samlades en mängd flyktingar, vilkas önskan var komma vidare härifrån. 

Tyvärr hände det ofta att en del av familjen hade flytt och den andra blev kvar på Nuckö. För 

dem blev livet svårare några år senare. Man orkade inte längre sköta gården och blev tvungen 

att använda främmande arbetskraft, eller annars avstå från gården. Men om de hade använt 

främmande arbetskraft förklarade man dem 1947 – 48 för kulaker, med en försvårande omständighet: 

en del av familjen hade flytt från sovjetmaktens samhällsordning. 

Ankomsten av evakuerade och krigsflyktingar. När östra Virumaa i februari 1944 blev 

krigszon evakuerades praktiskt taget hela civilbefolkningen därifrån. Delvis hade detta gjorts ett 

år tidigare. En del av dem omplacerade man på Nucköhalvön, i de på svenskar tömda gårdarna. 

Antalet evakuerade som anlände till Nuckö var stort. De från Ryssland evakuerade var 240 

personer. Hur många som kom från estniskt område, såväl evakuerade som krigsflyktingar, är 

okänt, men man kan uppskatta dem till ungefär 450 (se kapitel II:1). 

Härav framgår följdverkningarna och betydelsen av svenskarnas utflyttning. Om svenskarna 

inte har flytt hade det saknats möjlighet för, i början de evakuerade, senare immigranterna, att 

bosätta sig här. De nya gårdsägarna kände inte till de lokala förhållandena och de svårigheter

9 

Rev PA2 2006-09-05 

som var förknippade med jordbruket här. I tillägg till detta förbjöd gränsskyddet fisket, vilket 

speciellt för svenskarna hade varit en del av jordbruket. Under sovjetperioden utkrävde man 

även tyngre skatter än tidigare från gårdarna och försäljningstvång av skörden till staten. Under 

dessa förhållanden kunde invandrarna inte klara sig utan var tvungna att avstå från sina gårdar. 

Första perioden (1944-48/49). 

Röda arméns ankomst och etablerandet av sovjetmakten. Till Hapsal anlände Röda arméenheter 

den 24 september 1944. Till Nuckö kom de ungefär samtidigt. I och med detta blev det 

slut på flykten till utlandet. Krigsmakten tog kraftig kontroll över kustområdena. I början av de 

den 27 september 1944 påbörjade slagen på de västestniska öarna användes Nucköhalvön 

som bas för landsättningarna på Ormsö. Någon tid senare byttes krigsmakten ut mot gränsskyddet 

och man stadfäste gränszonen. 

Den 27 november 1944 höll Nuckö kommuns exekutivkommitté sitt första möte. Samtidigt 

påbörjade kommunens bysovjeter sin verksamhet i Pasklep och Sutlep. Kommunfullmäktige 

höll till i Harga by. Exekutivkommitténs mötesprotokoll från bysovjetens första år är inte bevarade. 

De första månaderna användes till att skapa kommunens maktorgan. Den 9 januari 1945 

utnämnde Nuckö kommun byfullmäktige. 

Det första från befolkningsutvecklingens ståndpunkt sett viktiga beslutet godkändes den 23 

juni 1945. Man beslutade att flytta bysovjeten från Pasklep till Birkas, till det tvårumshus som 

hade tillhört Gustav Westerblom. Den 15 september 1945 nämns för första gången i Nuckö 

kommuns exekutivkommittés protokoll namnet Birkas bysovjet istället för Paskleps. Birkas by 

hade vid sidan av utbildningscentrum även blivit ett maktcentrum. Senare lades även kolchoscentrumet 

där, något som till betydande del förmodligen motiverades av att bysovjeten var placerad 

där. 

Gränszonen. Gränszonen stadfäste man omedelbart efter sovjetmaktens etablering på hösten 

1944. Man stängde Nucköhalvöns kustremsa och ställde den under bevakning. Fisket, som 

hade varit en av källorna till livsuppehället för förkrigstidens befolkning, förbjöds helt. Alla farkoster 

samlade man in från befolkningen. 1960-talets "töväder" gjorde situationen bättre och 

friare. I de stängda kustområdena fick man åter tillstånd att fiska, men det var kortvarigt. Nuckö 

blev fritt från gränszonsstatus i slutet av 1980-talet, ännu 1988 förde man folk till förhör. 

På grund av gränszonen led mest Enby och Paskleps nyby. Man spärrade av Ramshalvön 

och Telnässundet i Pasklep, i tillägg till detta stängdes även andra kustområden i dessa byar. 

Därvarande bosättning och näringsverksamhet likviderades, men det lämnade ändå inga märkbara 

spår i områdenas befolkningstal. Dit slapp man bara med specialtillstånd. Gränsbevakningens 

förläggning fanns i det förra Paskleps gods, i korsningen mellan vägarna till Enby och 

Telnäs. Placeringen garanterade god kontroll över möjliga brott mot förbudszonen. 

I tillägg till de interna rörelse- och levnadsrestriktioner som gällde i halvöns kustområde, blev 

det rent allmänt svårare att komma till Nuckö. För att man skulle få komma till halvön måste det 

finnas tillstånd, för vilket i sin tur krävdes inbjudan från en person på orten. Att allt var i sin ordning 

kontrollerades relativt ordentligt och strängt. Men vid den punkt där man kontrollerade tillstånden 

för gränszonen på vägen mellan Dirslätt och Birkas, hade man anordnat en plats där 

det var möjligt att åka förbi kontrollpunkten på några tiotals meters avstånd. För att göra detta 

behövde man bara göra en sväng ett par kilometer genom byarna Harga och Bysholm. 

Det på grund av gränszonens status förbjudna fisket återupplivades igen i slutet av 1940talet, 

då man bildade kolchosen "Lääne Kaluri". Men hela fisket samlades till Harga by. I detta 

döljer sig även orsaken till Hargas lägre befolkningsminskning. Under den senare tiden blev situationen 

ännu bättre och byns befolkning började att öka. År 1966 byggde man dessutom 

bryggor för fisket i Österby och Skåtanäs. Som den viktigaste av dessa utvecklades, på grund 

av förbindelsen till Hapsal, bryggan i Österby. Från fiskets ståndpunkt förblev Harga viktigast, 

där satte man även igång med fiskodling och fiskbearbetningsföretag. 

Under perioden från oktober 1948 till januari 1949 framfördes till Nuckös exekutivkommitté 

fem ansökningar, i vilka man bad att få tillbaka hö som Paskleps gränsskyddsenhet självsvåldigt 

hade slagit. Från kommunen fattade man beslutet att ge tillbaka det nämnda höet. Betydelsen 

av händelsen består i att den visar att, i tillägg till fiskeförbudet, gränsskyddet försvårade livet på 

gårdarna och brukandet av dessa. Höet ville man ha tillbaka på grund av att det var brist på be-

10 

Rev PA2 2006-09-05 

tesmark. Det saknas uppgifter om man verkligen fick tillbaka det. 

I december 1948 ville gränsskyddet få ett eget hus i Pasklep, men kommunens exekutivkommitté 

godkände inte denna ansökan. Det utpekade huset blev skollärarbostad. 

Under samma tid, under sovjetmaktens första år, var även de som bröt mot gränszonen ett 

relativt stort problem. Vid kommunens exekutivkommittés möte den 6 juni 1947 framträdde 

kommunens milisdeputerade Zubkov med en rapport. Han var inte längre förmögen att ensam 

klara av kontrollarbetet, och såg framför sig organiserandet av en skyddsgrupp för att upprätthålla 

ordningen. Syftet med att skapa denna grupp skulle inte endast vara att kontrollera de i 

gränszonen befintliga personerna, utan även annan typ av kontroll och skydd. Man organiserade 

faktiskt gruppen. Den var sammansatt av 52 personer från hela kommunen, av vilka man 

skapade fyra grupper. Medlemmarna fick även vapen. Organiserandet var avslutat den 9 juni 

1947. Gruppen för upprätthållande av ordningen var till hjälp; antalet personer som bröt mot 

gränszonsbestämmelserna minskade. Därefter började man alltmer att använda gruppen för att 

upprätthålla den lokala ordningen och säkerheten. 

Jordreformen. Från slutet av år 1944 började man i Estland sätta igång en jordreform, vars 

syfte var att återföra jordbruksekonomin till förkrigsnivån. Samtidigt var den även fortsättningen 

på 1940 - 41 års jordreform. De utflyttade svenskarnas hushåll hade fått nya ägare, därför påverkades 

de till största delen inte av jordreformen. I Nuckö kommuns exekutivkommittés material 

finns det ändå få uppgifter angående jordreformens förlopp. 

Den 12 december 1944 blev A. Brus den som skulle genomföra jordreformen i Nuckö kommun. 

Reformen gick mycket långsamt, detta erkände även kommunens exekutivkommitté. Den 

26 juni 1946 beslutade man att påskynda genomförandet av jordbestämmelsearbetet och överlämna 

akterna för jordens eviga brukande. Inom Birkas bysovjets gräns hade man den 23 juli 

1946 anvisat platser till 27 mottagare av ny mark och till 10 gårdar hade man gjort tillägg. De 

nya markägarna hade tillsammans fått 424,49 hektar mark, vilket innebär att gårdarnas genomsnittliga 

storlek var 15,7 ha. Tilläggen hade tillsammans en storlek av 49,65 hektar, vilket betyder 

5,0 ha per gård. Dessa hushåll var mycket små. Ännu under första hälften av 1948 gav man 

sex mottagare av ny mark gårdar, som på grund av avflyttning hade blivit övergivna. 

Som resultat av jordreformen skulle man ha trott att gårdarnas antal skulle öka, men i verkligheten 

föll istället antalet. Före kriget, år 1938, fanns det på Nucköhalvön 354 hushåll, men 

den 17 maj 1947 fanns det kvar 294. Ännu större är minskningen av åkermarken. Före kriget 

fanns det 2240 hektar åker, år 1947 bara 856 ha, d.v.s. mindre än 40 %. 

Man fann emellertid inte ägare till alla gårdar som man under jordreformens förlopp planerade 

att dela ut. Det var en process som gällde över hela Estland och som även visade sig tydligt i 

Nuckö. På halvön fanns många av svenskarna övergivna gårdar. Till dem fick man förvisso till 

största delen nya ägare i form av immigranter, men de försvann snabbt. Gårdar utan ägare lade 

man i reserv. Till reserven räknade man även de gårdar, vilkas ägare lämnade halvön. De senare 

var väldigt många, bara under första halvåret 1948 finns det uppgifter om 17 stycken. 

Kulakskapet. Som kulakgårdar räknades de som under den tyska ockupationen eller under 

sovjettiden hade använt främmande arbetskraft. Att sammanställa en förteckning över kulakhushållen 

blev en uppgift för kommunens exekutivkommitté och de byaktiva. I Nuckö kommuns 

exekutivkommittés protokoll saknas detaljerade uppgifter om denna process. För bysovjeten är 

protokollen bevarade från 1948 och framåt. Det verkar vara på så sätt att alla fall inte har diskuterats 

av de lokala maktorganen. På grund av detta förblir uppgifterna ofullständiga. Allt fick sin 

början den 30 augusti 1947, då Estniska rådsrepublikens ministerråd gav ut bestämmelsen 

"Jordbruksbeskattningen i Estniska rådsrepubliken". 

Som den första kända kulaken förklarade man den 14 april 1948 den i Österby boende Johannes 

Vöörtman. Han var bördig från Dagö och fick i Nuckö en gård som hade övergivits av 

tyskar år 1940. Ärendet började i samband med kollektiviseringen. Birkas bysovjets ordförande 

Ani: "När man började organisera jordbrukskarteller i Österby by, gick man i varje gård och förklarade 

kolchosernas lönsamhet och vikten av att de bildades. Man gick även till medborgare 

Vöörtman. Denne förhöll sig fientlig mot kartellerna och gjorde motpropaganda bland bönderna. 

Ekonomiskt har den förmögne bonden använt som främmande arbetskraft ....(här följer fyra 

namn.)" I tillägg till detta anklagade man J. Vöörtman för sovjetfientliga uttalanden. Han skulle

11 

Rev PA2 2006-09-05 

nämligen ha skrikit till Läänemaa exekutivkommittés ordförande och EK(b)Ps Läänemaa kommittés 

sekreterare: "År 1941 reste ni på min rygg till Dagö och tog gården som bas, på samma 

sätt försöker ni nu ställa mig under godsägarmakt. Jag tål inte kommunister och kämpar mot 

er." Nuckö kommun förklarade J. Vöörtmans hushåll för kulakhushåll, och man beslutade att 

helt och hållet likvidera det "tagande i beräkningen den gränsnära räjongens betydelse". Gårdens 

byggnader och jord slog man ihop med kolchosen. Fastän man beslutade att sända iväg 

J. Vöörtman utanför kommunens gränser kunde han dessförinnan fly. 

Om de följande kulakerna finns uppgifter från den 2 juli 1948. Den egentliga kulakförklaringen 

ägde emellertid rum tidigare. Alla tre gårdarna låg i Gutanäs by: Guldirds, Kuinback och 

Grunback. Den 2 juli hade de alla lämnat halvön. Grunbackgårdens ägare Johannes Aabreldaal 

lämnade sitt hushåll utan tillstånd från bysovjeten och kommunen. Kuinbackgårdens ägare Jaan 

Seber lämnade hushållet den 22 juni 1948 efter att ha uppfyllt normförpliktelserna med 150 % 

pålägg. 

Den största kulakförklaringsaktionen skedde den 31 augusti 1948. Den ägde rum vid Birkas 

bysovjets sammanträde. Den dagen kulakförklarade man nio gårdar. I fem fall är det tillagt att 

man har använt främmande arbetskraft. Grunden för att kulakförklara två av gårdarna bestod i 

att det var fråga om nya markägare som fick gården tillsammans med sådd gröda. Skörden behöll 

de emellertid åt sig själva. I ett fall bestod problemet i att han 1947 hade ägt en gård i Martna 

kommun, som han hade gett vidare till en annan utan tillstånd. I ett fall användes en annan 

gårds marker utan tillstånd. 

Den sista kända kulakförklaringen från Nuckö kommuns exekutivkommittés sida ägde rum 

den 21 oktober 1949, dvs. efter marsdeportationen och kollektiviseringen. Det handlade om 

medlemmen E. Puuri i kolchosen "Punane Koit" i Kolanäs. Punane Koits ordförande Vaikre: 

"Medborgare Puuri arbetade tidigare inte i kolchosen. Men när kolchosens generalförsamling 

med sitt beslut förklarade henne som kulak, började hon att arbeta". Från kolchosens generalförsamling 

gick saken vidare till kommunens exekutivkommitté. Där tillkom nya omständigheter, 

men de berörde till största delen E. Puuris man och son. "Elviine Puuris son arbetade under den 

tyska ockupationstiden för polisen i Hapsal. Medborgare Elviine Puuris man Juhan Puuri och 

andra tillfångatog i september 1941 sovjetiska flygare som hade nödlandat. Gården storlek var 

över 60 hektar. Vid 1941 års jordreform gick 30 ha under sonens namn och 30 ha förblev hos 

Juhan Puuri. /-/. E. Puuri har i stor utsträckning använt främmande arbetskraft, ständigt haft ett 

tjänstefolk och dessutom säsongsarbetare." E. Puuri blev kulak. Den 9 december godkände 

man beslutet, med vilket man gjorde en förteckning över hennes egendom. Om henne själv beslutade 

man att "inom tre dagar isolera henne och hennes fosterbarn Vilma Puuri från gränszonen." 

Sammanlagt kulakförklarade man 14 gårdar på Nucköhalvön. På grund av detta kom byn 

Gutanäs, med fem gårdar, att lida mest. Av alla kulakförklarade gårdars ägare var endast femsex 

från Nuckö. Resten var invandrare, av dem fyra från andra republiker i Sovjetunionen. 

Avståendet från gårdarna. Avståendet från gårdarna i Estland började den 30 augusti 1947 

efter ministerrådets utgivande av bestämmelsen "Jordbruksbeskattningen i den Estniska rådsrepubliken". 

Med den höjde man på ett kännbart sätt jordbruksbeskattningen och bönderna 

blev, med början på hösten 1947, tvungna att avstå från gårdarna. Vid den tidpunkten blev det 

massutflyttning, fastän det redan under tidigare år hade hänt att man avstod från gårdar. 

Grundorsaken till att man avstod från gårdarna var ekonomiska svårigheter. Som resultat av 

den 1947 slutförda jordreformen minskades på ett kännbart sätt gårdarnas genomsnittsstorlek. I 

maj detta år var hushållens genomsnittliga storlek endast 18,1 ha, därav endast 2,9 ha åkermark. 

Som jämförelse kan man ta uppgifter från före kriget, då åkermarken per gård var 6,3 ha. 

En ännu bättre bild ger åkermarkens storlek per person: före kriget var den 1,4 ha men år 1947 

0,8 ha. Av denna åkerjord kunde gårdens familj få tillräcklig skörd för att livnära sig, men till 

jordbruksskatt räckte det inte. Här döljer sig också grundorsaken till det massvisa avståendet 

från gårdarna. Det visade sig särskilt tydligt under hösten 1947, efter höjningen av normförpliktelserna. 

De som kom att lida mest var just de nya markägarna, vilkas gårdar dessutom var särskilt 

små. För dem tillkom även den svårigheten att de var okunniga om de lokala förhållandena. 

För att förbättra sin situation lämnade en del av människorna hushållen, de flesta av dem för 

staden. Men nu uppstod brist på arbetskraft för att uppfylla andra statliga pålagor, bl.a. förplik-

12 

Rev PA2 2006-09-05 

telsen om timmertransporter. Under sådana omständigheter fanns det inget val, oundvikligen 

önskade man avstå från gården. Men för att få tillstånd till detta måste man först uppfylla alla 

normförpliktelser. Många gårdar hade inte på något sätt möjlighet att göra detta, vilket resulterade 

i att man började flytta utan tillstånd. 

Uppgifterna om hela denna process och om dess omfattning är mycket ofullständiga. De 

enda noggranna uppgifterna berör första halvåret 1948. Då hade man lämnat 17 hushåll; under 

samma period gav man endast sex gårdar till nya markägare. Vad avser de utflyttade handlade 

det just om gårdar som hade hamnat i ekonomiska svårigheter. Av dem var endast ett kulakhushåll, 

alla de övriga var fattigbönder. Vad gäller deras ursprung rörde det sig om invandrare. 

Av de 14 gårdar, för vilka ägarens ursprung är känt, är endast en född i Nuckö. Alla de övriga 

har kommit utifrån, av dessa fem från Sovjetunionen. Det handlar nästan helt och hållet om nya 

markägare. 

Även etablerandet av gränszonen bidrog till att försämra situationen rent allmänt. Det av 

gränsskyddet förbjudna fisket försvårade situationen för gårdarna i de strandnära byarna, där 

fisket dittills hade gett ett bidrag till jordbruket. 

En grupp för sig bland dem som avstod från gårdarna utgjorde de s.k. utflyttarna utan tillstånd. 

Det rörde sig om de gårdar som hade hamnat i de största ekonomiska svårigheterna. 

Under den tiden framfördes till kommunens exekutivkommitté väldigt många böner om hjälp, där 

man bad om lättnader i normförpliktelserna. Mestadels avslog man dessa ansökningar. Eftersom 

gårdens skuld bara växte och man från kommunens sida inte gjorde några lättnader, var 

hushållens ägare tvungna att flytta bort utan ha fått tillstånd. De bortflyttades skulder förblev 

obetalda. De som flyttade utan tillstånd var ett problem redan före hösten 1947. Det uppmärksammades 

även av kommunens milisfullmäktige: ".... i kommunen vistas ofta, med det hemliga 

syftet att spekulera, utan tillstånd omkringvandrande personer. " (Den 6 juni 1947). 

Avståendet av gårdarna verkar ha nått sin höjdpunkt år 1948. Den 1 januari 1948 fanns på 

halvön 319 gårdar, den 14 juni 1949 endast 291. Vad beträffar avståendet av gårdarna år 1949 

så behandlas detta även under period II. 

Nuckö kommuns stadfästande av förteckningen över banditer och tyska handgångna 

den 18 mars 1949. Denna förteckning spelade en viktig roll vid uppgörandet av förteckningarna 

för marsdeportationen. I kommunens exekutivkommittés sammanträdesprotokoll står: " .... på 

landet pågår jordbrukets socialistiska omorganisation, detta hindrar banditers och tyska handgångnas 

hushåll. För deras hushåll skall fattas beslut som skall framläggas till Läänemaas exekutivkommitté 

för stadfästande." Till exekutivkommittén i Läänemaa lade man fram 17 hushåll 

för stadfästande. Av dem låg tre i vardera Gutanäs och Enby, två i vardera Birkas, Österby, 

Harga och Pasklep samt ett i vardera Bysholms nyby och by och i Lyckholm. Ett av dessa hushåll 

förklarade man som banditartat, alla de övriga för tyska handgångnas gårdar. Dessa gårdars 

genomsnittliga storlek var 15,1 ha, vilket var 3 ha mindre än genomsnittet för halvön. 

Huvudorsaken till att man förklarade ett hushåll för banditartat eller som tyskvänligt var att 

människorna på gården hade gömt sig i skogarna eller tjänstgjort i tyska armén. Men dessa 

män hade redan åren 1945 - 46 blivit arresterade och enligt beslut av krigstribunal blivit dömda 

till tvångsarbete. Nu år 1949 dömde man deras hustrur och efterkommande, som ägde gårdarna, 

som sovjetfiender och en del av dem deporterade man den 25 mars till Sibirien. 

Marsdeportationen. Med stöd av de uppgifter som står till författarens förfogande, var de 

från Nucköhalvön deporterade totalt 33 personer, eller 3,48 % av halvöns befolkning. Detta är 

betydligt högre än den del, 2,5 %, som gällde för hela Estland. Här måste man även ta med i 

beräkningen det faktum att den senare siffran visar de deporterades andel av de i Estland boende 

esterna, men när det gäller Nuckö hela befolkningen. 

Om man betraktar det hela byvis, deporterades från Birkas tio, Österby sex, Bysholm (byn 

och nybyn sammanräknade) fem, Gutanäs fyra, Enby tre, Kolanäs och Pasklep (byn och nybyn 

sammanräknade) två och Harga en person. Könsfördelningen var 30,3 % män och 69,7 % 

kvinnor. Om vi betraktar åldersfördelningen erhålls följande: unga (0 – 16 år) 24,2 %, i arbetsför 

ålder (16 – 64 år) 63,6 % och i pensionsåldern 12,1 %. Som jämförelse kan man ta den genomsnittliga 

andelen under 16 år i Estland, vilken var 27,9 % av de deporterade. 

Även uppgifterna om orsakerna till deportationen är fåtaliga. Från tyska handgångna och

13 

Rev PA2 2006-09-05 

banditartade hushåll deporterades tio personer. Detta är endast en liten del av de personer som 

bodde i dessa hushåll. Enbart dessa hushåll var tillsammans 17. Bland de deporterade fanns 

inte en enda från kulakhushåll. De nämnda förteckningarna skulle för lokalförvaltningen utgöra 

grunden vid sammanställandet av förteckningen över vilka som skulle deporteras, men som 

man kan se spelade de ändå ingen speciell roll för Nuckös del. När det gällde Nucköhalvön 

hade lokalförvaltningen en tillbakadragen roll som förberedande organ vid deportationen. Detta 

kan man även i viss mån notera i Nuckö kommuns exekutivkommittés protokoll. Tyvärr är inte 

protokollet från den 25 mars bevarat, men ur protokollet från den 6 april 1949 kan man läsa: 

"Ordet går till EKP Läänemaa kommittés instruktör kamrat Saripov: "Efter den stora operationen 

den 25 mars, då man omplacerade fientliga element, som med sitt prat förhindrade genomförandet 

av kollektiviseringen. De "aktiva" deltog i omplaceringen. Kultur- och bildningsinstruktören 

deltog inte i aktionen. Han varken arbetar inom kultur- och bildningsområdet eller har ansökt 

om inträde i kollektivet."" 

Från tre byar deporterades ingen, nämligen Lyckholm, Hosby och Skåtanäs. Varför det gällde 

så för Skåtanäs, om detta går det i byn en sägen enligt vilken frånvaron av deporterade har 

direkt koppling till de lokala maktorganen. 

Andra perioden (1948/49 – 53) 

Anordnande av jordbrukskooperativ, hjälpjordbruk och kolchoser. 

Före bildandet av kolchoserna verkade i Nuckö kooperativ med gemensamhetsproduktion på 

jordbruksområdet. Vanligen avstod en jordbrukarfamilj som hade råkat i ekonomiska svårigheter 

sin gård och lämnade halvön. En familj som gick in i ett jordbrukskooperativ avstod visserligen 

från sin gård men lämnade inte halvön. 

I tillägg till jordbrukskooperativen existerade även s.k. hjälpjordbruk ("abimajand" = ett till ett 

företag hörande jordbruk vars produktion går till företaget. Översättarens anm.). Hushåll som 

hade råkat i ekonomiska svårigheter började även förena sig med hjälpjordbruken. Med anledning 

av detta betraktas kooperativen och hjälpjordbruken i fortsättningen i ett sammanhang. 

Sådana enheter skapades i Skåtanäs (Haapsalu linnukasvatusühistu abifarm/Hapsals fågeluppfödningskooperativs 

hjälpfarm) och i Birkas (Läänemaa täitevkomitee abimajand/Läänemaa exekutivkommittés 

hjälpjordbruk). Om övriga byar saknas uppgifter. 

I tillägg till personer från hushåll som hade råkat i ekonomiska svårigheter, började även en 

stor mängd personer med ursprung utanför halvön att arbeta på hjälpjordbruken. Till Läänemaa 

TK:s hjälpjordbruk kom under andra halvåret 1946 åtminstone nio personer (detta baserat på 

förteckningen över inregistrerade). Den 1 juli 1946 bodde på Läänemaa TK:s hjälpjordbruk i Birkas 

11 personer, vilket var 8,1 % av byns befolkning. 

Jordbruksföretagen började man så småningom lägga ned efter kollektiviseringen. Men även 

innan man hunnit göra detta, ändrade man dem i viss mån till alternativa varianter i riktning mot 

kolchoser. Deras höjdpunkt inträffade efter bildandet av kolchoserna och varade till dess att de 

lades ned. Anledningen till att man, istället för att bli kolchosmedlem, försökte att skaffa arbete i 

ett kooperativ eller hjälpjordbruk låg i belöningssystemet. I kolchoserna betalades man med naturaförmåner 

men i kooperativen och hjälpjordbruken med kontant lön. 

Tack vare existensen av kooperativen och hjälpjordbruken blev befolkningsminskningen 

mindre än om de inte hade funnits. I de två byar där de anordnades minskade befolkningen under 

åren 1946 - 53 med 28 %. För hela halvön minskade den under samma period med 38 %. 

Under år 1950 lade man slutligen ned hjälpjordbruken och kooperativen och slog ihop dem med 

kolchoserna. 

Som första kolchos började Österbys bykolchos "Punane Täht" sin verksamhet den 18 april 

1948. Det tog lång tid att organisera kolchosen och lösa de problem som var förbundna med 

detta. I avsnittet om kulakerna har redan beskrivits de med Juhannes Vöörtman förknippade 

problemen. Likaledes visade det sig bli problem med Villemiine Vernomasings gård. Den 26 

mars 1948 diskuterades ämnet vid Nuckö exekutivkommittés sammanträde. Dessutom rör det 

sig här om den första skriftliga hänvisningen i den lokala förvaltningens material angående organiserandet 

av kolchoserna. "Diskussion om ärendet angående den dåliga skötseln av medborgare 

Villemiine Vernomasings gård /- -/ bysovjetens ordförande bilda en kontrollkommission 

för att samla ihop material, gårdens förfall som orsaken till kollektiviseringen och framlägga för

14 

Rev PA2 2006-09-05 

prokurören för att ställa till rättsligt ansvar." I vad saken egentligen bestod finns ingen förklaring. 

Den 1 januari 1949 bodde i kolchoshushåll på Nucköhalvön tillsammans 52 personer. Det 

betyder att endast 5,5 % av befolkningen hade gått med i kolchoserna. Proportionen förblev 

densamma fram till mars månad samma år. Vid samma tid fanns i hela Estland 8-9 % av jordbrukshushållen 

i kolchoser. Därmed hade halvön vad beträffar kollektiviseringsnivån hamnat 

ordentligt på efterkälken. Om man tar i betraktande att alla dessa 52 personer var från Österby, 

och att man kan uppskatta byns befolkningsantal till 126 – 129 personer, så hade endast 40 – 

41 % av byns befolkning gått med i kolchosen. 

Österby var vid den tiden halvöns största by, vilket också möjliggjorde att man drog fram kolchosens 

goda organiseringsnivå som ett föredöme för andra. Det är möjligt att byns storlek faktiskt 

bestämde varför man påbörjade kollektiviseringen just där. 

Efter bildandet av kolchosen i Österby började man göra utökad propaganda även i de övriga 

byarna. Som föredragande fanns både bysovjeten och kommunens exekutivkommitté. Ämnet 

diskuterades ett flertal gånger i exekutivkommittéerna: "Samtliga bysovjetens representanter 

och aktiva (skall) inom sitt område göra ett vidsträckt förklaringsarbete för organiserandet av 

kolchoserna, och själva hjälpa till med initiativ vid gruppernas bildande." (Bysovjetens sammanträdesprotokoll 

den 20 oktober 1948). "Alla representanter (skall) göra ett vidsträckt förklaringsarbete 

– om kolchosordningens fördelar och våra unga kolchosers prestationer och själva vara 

initiativtagare till kolchoser." (Kommunprotokollet den 22 februari 1949). Oaktat det utbredda 

förklarings- och propagandaarbetet grundades, förutom den i Österby, inte en enda kolchos. 

Det förklarades av misstro mot fördelarna med kolchosordningen. Sin del hade även existensen 

av alternativa varianter i en del byar i form av jordbrukskooperativ och hjälpjordbruk. Den 

bristande kollektiviseringen på Nucköhalvön var även kommunens exekutivkommitté tvungen att 

erkänna. Exekutivkommitténs ordförande Mooses: "Stora brister finns i organiserandet av kolchoser 

i kommunen". (Kommunens exekutivkommittés sammanträdesprotokoll den 11 februari 

1949). 

I mars 1949 framstod det slutligen att kollektiviseringen inte var möjlig på frivillig väg. Oundgängligen 

fanns ett behov av en mer repressiv metod. Den 25 mars deporterade man 33 personer 

från halvön, det var tillräckligt för att lägga grunden till masskollektiviseringen. Bland de deporterade 

fanns även invånare i Österby. 

Bildandet av kolchoser på Nucköhalvön efter marsdeportationerna skedde enligt följande: 

Den 29 mars 1949 kolchosen "Punane Koit" i Kolanäs, den 30 mars 1949 "Kangelane" i Birkas, 

den 31 mars "Saare" i Lyckholms nyby, den 1 april 1949 "Laht" i Skåtanäs och "Lenin" i Enby, 

den 5 april 1949 "Võit" i Paskleps nyby, den 6 april 1949 "Punane Lipp" i Gutanäs och Hosby 

och "Ühiselu" i Pasklep samt den 30 april "Lahe" i Harga, Bysholms by och nyby. I tillägg till detta 

skedde förnyad kollektivisering i Österby, där man till kolchosen anslöt gårdar som hade ställt 

sig vid sidan vid den frivilliga kollektiviseringen. 

I kommunens exekutivkommittés protokoll från den 6 april 1949 handlar det om det första 

kommunsammanträdet efter marsdeportationerna – vid den tiden började kollektiviseringen på 

halvön nå slutspurten. Kamrat Meister: "I vår kommun har det gjorts ett stort arbete på kollektiviseringen. 

Vår kommun är till nästan 100 % kollektiviserad. Men ett stort arbete återstår ändå 

att göra för kolchosordförandena, brigadörerna, de ansvariga för djurskötseln och maskin/traktorstationerna 

för att förbereda vårsådden och framgångsrikt genomföra denna, likaledes 

inom området att göra samhällelig egendom av djur och inventarier." 

Vid kommunens exekutivkommittés möte den 6 april riktade man uppmärksamheten mot de 

många problem som de bildade kolchoserna ställdes inför. EKP:s Läänemaa kommittés instruktör 

Saripov: "I de bildade kolchoserna är ännu inte djur och andra inventarier överförda i samhällelig 

ägo, något som är en uppgift för kolchosordförandena, brigadörerna och medlemmarna i 

revisionskommissionen. Många bönder har slaktat djuren. Kolchosens ledning har att kräva tillbaka 

djuren. " När en gård gick med i kolchosen fick den kompensation för den givna egendomen 

(djur, jordbruksmaskiner, byggnader o.a.). Storleken på den ersättning man fick för djuren 

var 1/13 – 1/24 av djurens verkliga värde. I den situationen föredrog många bönder att slakta 

sina djur. Därför måste kolchoserna på sina ställen påbörja sin verksamhet med hästar som var 

över 25 år gamla. 

Det andra allvarliga problemet var att kolchosens egendom var splittrad ute i byarna. Det

15 

Rev PA2 2006-09-05 

gällde i huvudsak djuren som fortfarande stod i sina forna ladugårdar, eftersom det på grund av 

avsaknaden av stora ladugårdar var omöjligt att samla ihop dem. Man började lösa problemet 

från den 21 juni 1949 (se djuruppfödningsplanen nedan). Men splittringen av egendomen var 

ändå inte så stor som den hade varit i Österby. Under masskollektiviseringen lopp förenades 

(nästan) alla gårdar, på så sätt låg kolchosens marker bredvid varandra. 

Problemet med marksplittringen uppträdde ändå i Skåtanäs, där det uppstod en allvarlig konflikt 

mellan kolchosen och Hapsals fågeluppfödningskooperativ. Under åren 1948 – 49, före kollektiviseringen, 

hade fyra hushåll med tillsammans 90 ha jord gått med i kooperativet. Efter det 

att bykolchosen hade bildats uppstod p.g.a. dessa gårdar en liknande situation som i Österby. 

Kooperativets mark låg mellan kolchosens marker. För att lösa situationen vände sig kolchosen 

till kommunen och bad om att de förut nämnda gårdarnas förra marker skulle förenas med kolchosen, 

eftersom de "ligger mellan kolchosens marker och i och med detta förhindrar att (kolchos)markerna 

brukas på rätt sätt." Nuckö kommuns exekutivkommitté biföll ansökan. Den 21 

oktober 1949 diskuterade man i kommunen kooperativets ansökan om att ta markerna från kolchosen 

och erkänna som "nödvändiga enheter i Skåtanäs by i Nuckö kommun för Hapsals fågeluppfödningskooperativ 

som foderbas för kycklingar". Men ansökan bifölls inte. Troligen förlorade 

kooperativet mycket mer än kolchosen vann. 

I kollektiviseringsförloppet i Nuckö fanns två stora undantag. Det ena var Österby med sin tidiga 

kollektivisering och det andra var Harga-Bysholms by och Bysholms nyby med sin, i förhållande 

till de övriga, senare kollektivisering. Österby har redan omnämnts. 

På vilket sätt skulle befolkningsutvecklingen ha blivit annorlunda om inte kollektiviseringen 

hade hänt och allt hade förblivit enskilda jordbruk? I vilken situation hade halvön varit under sådana 

omständigheter? 

En möjlig utveckling ger bilden av Nucköhalvöns befolkningstal. Under den tid, när det ännu 

fanns enskilda jordbruk, föll halvöns befolkningstal proportionellt betydligt snabbare än under 

kolchostiden. Den till proportionen största nedgången under kolchostiden är endast en smula 

större än den minsta nedgången under tiden för de enskilda gårdarna. Därtill ökade tempot i 

nedgången år för år under gårdstiden. Under kolchostiden uppträdde även några ökningar i befolkningstalet. 

En minskning, som man under gårdstiden uppnådde på fyra år (1945 – 49), tog 

det 19 år (1949 – 68) för befolkningstalet att uppnå under kolchostiden. Om fallet hade fortsatt i 

samma tempo som under gårdstiden skulle 1975 års befolkningstal ha nåtts redan i början av år 

1953. 

Djuruppfödningsplanen den 21 juni 1949. Det handlar om en plan som godkändes av 

Nuckö kommuns exekutivkommitte. Enligt den skulle man i halvöns kolchoser börja inrikta sig 

på att utveckla djuruppfödningen. Allt planerades i enlighet med NSVL:s ministerråds och 

ÜK(b)P:s centralkommittés bestämmelse "Treårsplan för djuruppfödning". Utgående från denna 

lade kommunen på kolchoserna förpliktelser att bygga ladugårdar. 

Kollektiviseringen var vid den tiden avslutad, men med ihopsamlingen av den från medlemmarna 

överlämnade egendomen låg det sämre till. Djuren fanns ännu sedan länge i sina gamla 

ladugårdar. Detta berodde på bristen på stora utrymmen. För att lösa problemet behövdes 

snabbt nya ladugårdar. Om man helt hade klarat av att uppfylla den godkända planen, skulle 

det i oktober 1950 på halvön ha byggts eller reparerats 11 ladugårdar för 580 kor. För 207 svin 

planerade man nio svinhus och för 1600 höns åtta hönsgårdar. Även 535 får skulle få sitt i sju 

ladugårdar. Det var en stor plan, inte bara när det gällde djuren utan även omfattningen av 

byggnadsarbetena. Alla arbeten måste vara klara till hösten 1950: reparationerna av ladugårdarna 

till den 1 september och den nya byggnationen till den 1 oktober. På mindre än ett och ett 

halvt år skulle man reparera 17 ladugårdar, men man skulle bygga 18. Den på kolchoserna pålagda 

uppgiften visade sig emellertid vara alltför stor och omöjlig att genomföra. Därför orkade 

man inte på långa vägar förverkliga planen i sin fulla omfattning. Till detta bidrog även ihopslagningen 

av kolchoserna, vid vilken man slog ihop byarna och måste välja vilken av dem man 

skulle prioritera att utveckla. Valet utföll naturligtvis till den större byns fördel. De för de mindre 

byarna planerade ladugårdarna, på vilka man ännu inte hade påbörjat arbetet, blev inte byggda. 

Huvudorsaken till att planen inte uppfylldes var ändå kommunens exekutivkommittés beslut om 

samma plan: "Framför allt uppmärksamma kolchoserna på att byggnaderna för djuruppfödningen 

måste byggas med kolchosmedlemmarnas egen arbetsstyrka i 1950 års utsträckning". Det

16 

Rev PA2 2006-09-05 

betydde bokstavligen att i de byar där det fanns mer folk, orkade man på ett jämförelsevis bättre 

sätt uppfylla planerna, men byggnadsarbetena i de mindre kolchoserna led just av bristen på 

arbetskraft. På den tiden hade heller inte kolchosyrket någon högre status, det uteslöt tillskott 

av arbetare/invånare utifrån. Som en följd av dessa orsaker fanns det mellan kolchoserna även 

en stor skillnad i utvecklingsnivå. I t.ex. Kolanäs kolchos, där det fanns ungefär 15 personer i 

arbetsför ålder (av dem var ungefär hälften män), var man över huvud taget inte i stånd att bygga 

någonting. Detta förstod även kommunen och man planerade ingenting för byn, men därför 

blev kolchosen den med den lägsta utvecklingsnivån på halvön. 

För bedömning av byggnadsarbetenas omfattning finns förvisso endast uppgifter om Skåtanäs, 

men nog ger det en tillräcklig bild av vad som gällde för de övriga. För kolchosen "Laht" i 

Skåtanäs planerade man bygga en ladugård för 60 nötkreatur. År 1947 fanns i gårdarna i byn 

sammanlagt 67 nötkreatur, men under de följande åren minskade detta antal betydligt. År 1949 

var det 57, vilket var summan av de till kolchosen överlämnade och de på gårdarna kvarvarande 

djuren. När det gäller svinen är de tre talen 23/10/7, för fåren 55/55/58 och för hönsen 

200/105/77. Av detta kan man dra slutsatsen att byggnadsarbetsplanen förutsåg ett större antal 

djur än det hade funnits på gårdstiden. För att sköta dessa djur fanns även behov av en större 

arbetskraftskontingent. Detta skulle i sin tur ha inneburit, om inte en ökning av befolkningstalet, 

så åtminstone en stabilisering. Här kommer vi emellertid åter till problemet – den planen orkade 

man aldrig uppfylla. Efter sammanslagningen av kolchoserna började man planera byggandet 

av nya ladugårdar, utgående från att det när de var byggda skulle vara lätt att sköta och styra 

dem från Birkas, kolchosens centrum. De ladugårdar som man hade hunnit bygga i de andra 

byarna, blev så småningom föråldrade och togs under tidens lopp ur bruk. Det största problemet 

var bränder, p.g.a. vilka tre ladugårdar i Skåtanäs, Harga och Enby föll bort. Detta i sin tur 

drog med sig att folk flyttade. 

Till byggnadsplanerna för ladugårdarna för djuruppfödning hörde även följande beslut av 

kommunens exekutivkommitté: "Iordningställa kolchosen "Kangelane" (i Birkas) och förstärka 

den befintliga sågens arbetsstyrka och komplettera den med erforderlig kunnig arbetskraft, så 

att man klarar av att förse kolchosen med trävaror. /-/ Iordningställa kolchosen "Punane Täht" (i 

Österby) och utöka den befintliga tegelfabriken och sätta igång utrustning för att tillverka takpannor 

och cementplattor för tillfredsställande av de lokala kolchosernas behov." Å ena sidan 

följde av detta en större arbetsbörda på de två kolchoserna, å andra sidan tillförsäkrades de en 

bättre försörjning med byggnadsmaterial. 

1949 års befolkningsökning. Ökningen var endast fem personer, men året innan hade befolkningstalet 

minskat med 111 personer. Under de tre följande åren, 1950-53, skedde likaledes 

en minskning, i genomsnitt med 57 personer per år. Det gör ökningen år 1949 värd att uppmärksamma. 

Till att påverka processen hjälpte från sitt håll de lokala maktorganen – Birkas bysovjet 

och Nuckö kommun. 

Saken syns ha fått sin början i 1949 års kommuns/bysovjets plan för att uppfylla förpliktelserna 

till staten. Om detta finns i bysovjetens sammanträdesprotokoll en anmärkning: "1949 års 

såningsplan har för kommunen blivit mer omfattande än det egentligen finns åker till." För att 

ändå uppfylla planerna skulle man ha varit tvungen att utvidga åkerarealen. Men detta var inte 

möjligt när situationen var sådan att familjer som hade hamnat i ekonomiska svårigheter flyttade 

ut. Det var heller inte möjligt att lösa situationen på så sätt att man hämtade nya ägare till de 

övergivna gårdarna, eftersom det inte fanns några inflyttade. För att komma förbi problemet började 

kommunen och bysovjeten begränsa möjligheten att överge hushållen. Detta gjorde man i 

så stor utsträckning att man vägrade ge utflyttningstillstånd, oavsett av vilken orsak man ville 

flytta. Som exempel kan vi här ta den i Skåtanäs by boende Ferdinand Allmeres ansökan om att 

få lämna kommunen. Han ville börja med torvarbete för att tjäna pengar till att betala sin bankskuld 

på 10 000 rubel. Men kommunen avvisade ansökan eftersom "..han äger ett gårdshushåll, 

och med inkomsterna från detta kan han betala skulden." Före marsdeportationen känner man 

inte till något tillstånd att flytta som blev beviljat. Om flyttningsansökan inlämnades på grundval 

av ekonomiska svårigheter, då avvisades ansökan av kommunen/bysovjeten med motiveringen 

att hushållet kunde gå in i eller bilda kollektiv eller kolchos. Denna förbudsmotivering användes 

även efter kollektiviseringen. En del utflyttningsansökningar motiverades av andra skäl, t.ex. 

ålder eller hälsoproblem. Det oaktat lät man dem inte flytta, det fanns inga ersättare o.dyl.. Ett

17 

Rev PA2 2006-09-05 

sådant handlingssätt från kommunen och bysovjeten hindrade utflyttningen från halvön, och 

därmed minskningen i befolkningstalet, men det löste inte problemen på gårdsnivå. Det hjälpte 

förvisso till att göra nedgången i bysovjetens ekonomi långsammare, men gårdarnas ekonomiska 

situation försämrades fortsatt. 

Även efter kollektiviseringen fortsatte stabiliseringen av befolkningstalet på likartat sätt. Den 

var fortsatt förknippad med kommunens/bysovjetens inriktning att inte ge flyttningstillstånd till 

dem, som inte hade gått med i kolchosen eller inte på några villkor ville bli kolchosmedlemmar. 

De lokala maktorganen försökte på detta sätt rikta hela halvöns befolkning in i kolchosen. Detta 

lyckades dem också. I början av år 1950 fanns det på halvön endast två privata gårdar. Till de 

bildade kolchoserna överlämnades även de gårdsmarker, som dittills hade legat i reserv. 

Ihopslagningen av kolchoserna. I de lokala maktorganens material saknas uppgifter om 

ihopslagningen av kolchoserna. Därför är det inte möjligt att dra fram omständigheterna och anledningarna. 

Ihopslagningen av kolchoserna motiverades av deras eländiga ekonomiska situation. Den 

var å sin sida förorsakad fel i belöningen för utfört arbete och svag organisationsnivå. Dessutom 

var de under tvångskollektiviseringens förlopp skapade kolchoserna små. I Kolanäs kolchos var 

de i arbetsför ålder under 20. Då började man för att förbättra situationen slå ihop svaga och 

små kolchoser eller förena dem med kolchoser, som var i en bättre ekonomisk situation. 

Den första ihopslagningen ägde rum våren 1950. Som de första slogs kolchoserna "Võit" 

(Paskleps nyby) och "Punane Lipp" (Gutanäs – Hosby) ihop till "Punane Lipp" den 31 maj 1950. 

Den 7 juni 1950 bildades kolchosen "Punane Täht", baserad på kolchoserna i Österby och 

Skåtanäs. Kolchosen i Skåtanäs förenades med den i Österby. 

Den 12 juni ägde den största ihopslagningen i detta varv rum. Kolchoserna "Saare" (Lyckholms 

nyby), "Kangelane" (Birkas) och "Punane Koit" (Gutanäs) slogs ihop till "Punane Koit". 

Den nya kolchosens odiskutabla ledarroll fanns i Birkas. 

Fler ihopslagningar ägde inte rum under loppet av detta varv. Kolchoserna "Lenin" (Enby), 

"Ühiselu" (Pasklep) och "Lahe" (Harga – Bysholms nyby och by) fortsatte verksamheten i sin 

gamla form. Därmed fanns sex av tio kolchoser kvar. 

Den första ihopslagningen av kolchoserna förde förvisso med sig en viss förbättring av situationen, 

men den löste inte problemen. De ihopslagna kolchoserna var fortfarande alltför små, 

deras ekonomiska och organisatoriska nivå var fortsatt låg. I denna situation ägde det nästa 

varvet med ihopslagningar rum i början av år 1951. 

Den 12 januari 1951 bildades "V. I. Lenini nimeline"-kolchosen av byarna på halvöns södra 

del. De ihopslagna kolchoserna var "Punane Täht", "Lenin" och större delen av "Punane Koit" 

(Birkas och Lyckholms nyby). 

Den 7 februari 1951 bildades "M. I. Vorosilov nimeline"-kolchosen på halvöns norra del av de 

förra kolchoserna "Punane Lipp", "Ühiselu" och en del av "Punane Koit" (Kolanäs). 

Som resultat av den andra ronden av ihopslagningar blev det på halvön kvar två kolchoser 

istället för sex. 

Från befolkningssynpunkt var dessa kolchoser i stort sett lika: I "V. I. Lenin nimeline"kolchosen 

hade 51,9 % och i "M. I. Vorosilov nimeline"-kolchosen 48,1 % av halvöns befolkning. 

Därigenom hade ingen av dem övertag över den andra. 

Den 16 februari 1952 bildade man av "V. I. Lenin nimeline"- och "M. I. Vorosilov nimeline"kolchoserna 

enda, "V. I. Lenin nimeline"-kolchosen (i det följande kallad "V. I. Lenin").

18 

Rev PA2 2006-09-05 

Tredje perioden. Perioden med ekonomisk uppgång 1953 – 59. 

Denna period kan man reservationslöst även kalla befolkningsökningens period. Det handlar 

om den längsta perioden med ökning under hela sovjetockupationen. Orsakerna till ökningen 

utsträcker sig emellertid till ekonomin – av detta benämningen på perioden. 

Orsakerna till den ekonomiska uppgången. Efter bildandet av kolchoserna fanns det allvarliga 

brister i hur jordbruket organiserades och arbetsbelöningen. Kolchosmedlemmarna fick 

inte kontant betalt för sitt utförda arbete. Av den orsaken sjönk aktiviteten hos kolchosarbetarna. 

Vid 1950-talets mitt började man emellertid att gå över till kontant lön i kolchoserna, detta slutfördes 

dock först år 1964. I "V. I. Lenin"-kolchosen skedde övergången till kontantlön år 1960, 

med vilket följde ett upplivande av jordbruket. 

Det andra framsteget var att man hade erfarenheter. Under kolchosernas första år var det 

största bekymret just de svårigheter som var förknippade med organisationen. Människorna var 

inte vana vid kolchosordningen. Kolchosledarna hade svårigheter med att sätta människorna i 

arbete och fördela dem på så sätt att planer och förpliktelser blev klara i rätt tid. E. Stahlman: 

"Brigadörerna fick vinnlägga sig om mycket. På morgnarna var man ofta tvungen att besöka alla 

familjer så att människorna kom ut (till arbetet)." Men med åren fick såväl den enkle kolchosarbetaren 

som även kolchosledarna erfarenheter. Med detta växte organisations- och koordineringsnivån. 

Ett stort arbete för kolchosens utveckling utförde den dåvarande kolchosföreståndaren 

Otto Joost. Han var föreståndare från det att den hela halvön omfattande kolchosen bildades 

fram till år 1960. Man uppskattade och hedrade honom, och menade att det handlade om 

en bonde ut i fingerspetsarna. E. Kari: "Joost var vid varje halmstack, han var på varje slåttersträng. 

Med ett ord hann han till alla. Männen kunde inte göra en höstack. Otto Joost steg upp 

på höstacken, gjorde den klar och sa till männen: 'Gör så här!'" Han krävde ordentligt arbete." 

P. Undo: "Kolchosen var ju så liten att han tidigt på morgonen hann gå igenom alla ladugårdar, 

under dagens lopp alla åkrar. " Men samtidigt... E. Kari: "Kolchosen blev allt framgent större. 

Han hann inte längre sköta sakerna som han ville. Det uppstod en nervös atmosfär. Han behärskade 

inte alltid sitt humör." Otto Joosts tid som kolchosföreståndare sammanfaller också 

med perioden med ekonomisk uppgång. 

För det tredje – perioden med ekonomisk uppgång är den tid när kolchosladugårdarna och 

annat var i bästa skick. De låg jämnt utspridda i halvöns byar, de var relativt nyligen uppförda. 

På grund av existensen av ladugårdarna och annat behövde människorna inte lämna byarna. 

Samtidigt fanns det ännu inte något behov av att reparera ladugårdarna. Detta möjliggjorde i sin 

tur att det fanns byggnadsmaterial och arbetare att använda till att uppföra nya byggnader. De 

nya byggnadsverken förstorade emellertid ännu mer behovet av arbetskraft. 

Den ekonomiska tillväxtens slut. Den ekonomiska tillväxtperiodens ökning av befolkningstalet 

tog sitt slut år 1958. Från detta år började den oavbrutna nedgången i halvöns befolkningstal. 

En av huvudorsakerna till att tillväxtperioden tog slut var den alltmer ökande mekaniseringsgraden. 

På grund av att man tog i bruk ny teknik fanns det i de avlägsnare byarna inte längre 

behov av arbetare, som där brukade jorden, gjorde hö o.s.v.. Det började man nu att göra med 

mindre arbetskraftskrävande maskiner. Men alla dessa maskiner samlade man på en enda 

plats för att man lättare skulle kunna sköta underhållet. Platsen för garaget blev Birkas, som var 

kolchoscentrum. Nu uppstod en situation när kolchosen inte längre hade behov av att de avlägsnare 

byarna var bebodda. Teknikutvecklingen, eller rättare sagt en samling av sådana, möjliggjorde 

att man bedrev jordbruk på marker som låg 10 – 15 km bort. Införandet av tekniken 

ökade förvisso produktionen, men inte så mycket att det för invånarna i de avlägsna byarna 

skulle bli möjligt att få arbete i kolchoscentrumet. Som resultat av detta började Birkas bys befolkningstal 

snabbt växa, vilket påskyndade nedgången i de övriga byarnas befolkningstal. 

I tillägg till ökningen i mekaniseringsgraden spelade de framgent åldrande ladugårdarna en 

roll. En del förföll så mycket att man tog dem ur bruk. Men de nya uppfördes i kolchoscentrumet, 

där det var enklare att underhålla dem. De nya byggnaderna gjorde man betydligt större. I 

och med denna process gick det åt mindre arbetskraft. Men viktigare är här befolkningens koncentration 

till Birkas. År 1973 talar man i Birkas bysovjets protokoll om över 50 arbetare på farmen. 

Det var ungefär 1/12 av halvöns befolkning. I bysovjetens protokoll finns förvisso inga

19 

Rev PA2 2006-09-05 

uppgifter om ladugårdarnas antal och hur många människor som arbetade i en ladugård. Man 

kan uppskatta antalet till 4 – 5 arbetare per ladugård. Därmed, när man lade ned någon ladugård 

blev de utan arbete. Till dem kom även familjemedlemmarna. Om man utgår från att hela 

familjen flyttade bort, så betyder nedläggningen av en ladugård 12 – 13 personer. Därmed 

minskade byns befolkning med åtminstone 7 % för varje nedläggning av en ladugård, vad beträffar 

de mindre byarna upp till 20 – 25 %. Låt oss här ta som exempel Harga ladugård som 

brann ned. Under de följande fyra åren minskade byns befolkningstal med 23 %. Som liknande 

exempel kan man ta Enby. 

Det tredje allvarliga problemet var den uppkomna oredan i ledningen av kolchosen. Med början 

från år 1960, efter det att Otto Joost hade lämnat platsen som kolchosföreståndare, började 

ett tätt byte av föreståndare. Av detta blev kolchosens förpliktelser mest lidande, eftersom organisationen 

var svag och man hann därför inte klara av arbetena i rätt tid. Dessutom visade sig 

oredan i kolchosens utseende. Birkas bysovjets sammanträde den 22 april 1966: "Inom V. I. 

Lenin-kolchosens område är arbetet att skapa ordning lagt i ödets makt, husen är förfallna. Ingen 

gör i ordning dem. Grus har transporterats till vägen men inte lagts ut, dikena är igensatta 

och dikesrenarna har vuxit till buskage. Vägarna mellan byarna är leriga och ogrusade och byns 

utseende är fult. Med transporterna är det eländigt, om det är något evenemang i folkets hus 

måste folk gå till fots tio kilometer därifrån. Det finns ett behov av att kolchosen vid sådana tillfällen 

anordnar biltransporter. (A. Lammas) / -- / Kolchoskontoret saknar till och med balkongdörrar, 

i farstun står säckar och tunnor och allehanda skräp. Alla bilar och traktorer åker till centrumets 

gård, allt detta är mycket fult, vi måste odla en uppförandekultur hos människorna, varje 

människa måste hålla ordning och även kräva detta av andra. Plantera prydnadsbuskar runt 

huset, även en enkel nyponbuske är mycket vacker. Att använda gamla hus som eldningsved i 

svinstior och lagårdar, inte ta ned växande träd. (V. Pöhl)." Offer för den senare idén från V. 

Pöhl föll också Skåtanäs förfallna herrgård, som man därefter rev ned till grunden. Som man 

kan se var situationen helt utanför kontroll. Efter denna gång träffar man inte längre på en sådan 

skarp kritik i bysovjetens protokoll. Sannolikt förbättrades situationen. 

Fjärde perioden (1959 – 1975) 

Allmänt. Utdrag ur bysovjetens protokoll från den 22 april 1964: "Det finns 30 – 35 av svenskarna 

övergivna hus och kolchosen har inte material till att reparera dem. Det går inte att riva 

dem alla, för det är ännu hus som är i gott skick, det fattas bara tak och eternitplattor går det 

inte att få tag på. Det finns även privata hus där det bor gamla människor som inte är i stånd att 

själva reparera dem." Därmed skulle, ännu 20 år efter svenskarnas utflyttning, deras övergivna 

hus komma att påverka befolkningsutvecklingen. Om dessa hus hade blivit reparerade skulle 

det ha betytt en tillväxt av 62 – 75 personer. Men här kan man ändå säga att det inte fanns något 

behov av att reparera husen, och tanken att förbättra dem framfördes mer för att kolchosens 

utseende skulle förbättras. Hellre tvärt om, varför hade annars dessa 25 – 30 svenskhus förfallit. 

När det gäller Birkas kan man verkligen tala om en viss brist på hus, för byns befolkning växte 

snabbt och de tomma husen från gårdstiden räckte inte till. Men detta problem löste man genom 

att bygga flervåningshus. 

Ur Birkas bysovjets sammanträdesprotokoll från den 25 september 1968: "Kolchosen är den 

bästa i räjongen, kolchosmedlemmarna lever gott." 

Före andra världskriget var den sammanlagda åkerarealen 2 240 hektar, konkreta uppgifter 

saknas om gårdarnas sammanlagda storlek. Under 1920-talet utgjorde i Skåtanäs åkermarken 

14,5 % av den totala arealen. Utgående från denna relation kan man uppskatta hela Nucköhalvöns 

totala odlingsyta till 15 – 16 tusen hektar. Här måste man emellertid ta med i beräkningen 

den tidsmässiga skillnaden och även att i Skåtanäs var faktorn en av de lägsta på halvön. Den 

verkliga totala gårdsstorleken kan man uppskatta till ca 10 000 – 12 000 ha. År 1947 var den 

odlade åkermarken totalt 856 ha och den totala markytan 5 330 hektar. För kolchosen finns 

jämförbara uppgifter från 1974. Åkermarken var då 880 hektar åker och den totala markytan var 

7867 hektar. Därmed förmådde inte kolchosen nå upp till förkrigsnivån, över två tusen hektar 

stod ouppodlade. Om man jämför med nivån efter kriget har det ändå gjorts framsteg, förvisso 

rätt små vad avser åkermarken. Ännu en jämförelse: åkermarkens storlek per person. För de 

nämnda åren var den 1,4 ha, 0,8 ha och 1,5 ha per person. Denna ökning under kolchostiden

20 

Rev PA2 2006-09-05 

har sin orsak i ökningen i mekaniseringen. Den kompenserar fullständigt nedgången i befolkningstalet. 

Samtidigt skedde ett verkligt framsteg vad avser kommunikationerna med räjongcentrumet 

Hapsal. Fram till början av 1970-talet var denna en av de besvärligaste frågorna. Bussen som 

skulle förena området med Hapsal gick inte varje dag, ibland inte på två arbetsdagar. Problemet 

fick sin lösning den 16 maj 1972, den dag då bussen mellan Nuckö och Hapsal började gå dagligen. 

Busslinjen var inte endast en förbindelsemöjlighet mellan halvön och räjongcentrumet, det 

handlade även om ett framsteg i de inre kommunikationerna på halvön. Bussen gick igenom 

Harga, Hosby, Pasklep och Österby. 

Skapandet av Birkas som centrum och hur Birkas blev den största byn. Förutsättningarna 

uppstod och förarbetet gjordes redan före andra världskriget för att Birkas skulle bli centrum. 

De första förändringarna fick sin början under 1920-talet. På godsets mark, som man under 

jordreformen lopp delade upp, uppstod ett stort antal nya hushåll. Vid godsets styckning gav 

man dess kärna att disponeras av Birkas lantbruks- och folkhögskola, som hade påbörjat sin 

verksamhet år 1920. Det handlade om ett svenskspråkigt lärosäte, runt vilket under årens lopp 

svenskarnas andliga elit samlades. Detta fick som resultat att Birkas blev estlandssvenskarnas 

kulturcentrum. Trots detta minskade inte esternas andel av byns befolkning, något som efter 

kriget blev en faktor av mycket hög vikt. Grundandet av Birkas lantbruks- och folkhögskola och 

dennas fortsatta verksamhet lyfte i hög grad Birkas status jämfört med de övriga byarna på 

halvön. Folkhögskolans betydelse låg inte endast i att den gav skolning och bildning, utan även 

i att den hade aktiva lärare, som var kända som goda föreläsare och hjälpte till med att utveckla 

föreningslivet. Samtidigt utvecklades med deras hjälp kontakterna med Sverige och Finland. I 

tillägg till detta anordnade man erforderliga kurser, med vilka man förmedlade nyttiga kunskaper 

till gårdarna i omgivningen. Skolan band till sig många unga och ungdomsföreningar, de senare 

fick använda skollokalerna. Undervisningen skedde förvisso på svenska men trots detta samlades 

även många ester till skolan. Ett av de huvudsakliga syftena med undervisningen var att i 

högre grad betona jordbruket för de gårdar som dittills hade sysslat med fiske. Efter kriget var 

en sådan inriktning den enda möjliga. Tack vare skolan specialiserade man sig, detta gällde 

även esterna. Det underlättade efterkrigstidens svåra och plötsliga övergång till jordbruk på 

grund av att fisket förbjöds. 

Den andra viktiga händelsen är förknippad med utbildningen. Under 1920-talet fanns på 

halvön tre skolor: i Pasklep, Bysholm och Österby. De två första låg i relativt nya byggnader, 

men den senare i ett ålderstiget hus på väg att förfalla. I var och en av dessa fanns endast ett 

klassrum. Undervisning gav man till fjärde klassen. År 1925 fattade den estniska regeringen ett 

beslut som innebar att man förlängde grundutbildningen från fyra till sex klasser. Eftersom skolorna 

saknade möjlighet att ta emot det ökade antalet skolelever stod kommunen inför problem. 

Den enda möjlighet man såg var att bygga ett nytt skolhus, som man beslutade att förlägga till 

Birkas. Detta gav upphov till skarp kritik, först och främst i Paskleps nyby och by, där nära 30 % 

av halvöns befolkning bodde. Där understödde man inte att undervisningen skulle flyttas från 

deras byskola till Birkas. Detta oaktat började man år 1929 att bygga ett skolhus på Birkas lantbruks- 

och folkhögskolas mark. Skolan blev klar på hösten följande år och öppnades då. Därmed 

hade Birkas blivit halvöns utbildningscentrum, men först år 1940 började barnen från de 

västra byarna att gå i skola där. Dittills hade de bojkottat den nya skolan och gått i Enby – Paskleps 

skola. 

Birkas utveckling bromsades år 1939. Då, när man skulle börja läsåret 1939/40, kom en befallning 

från Tallinn att lantbruks- och folkhögskolans huvudbyggnad tillsammans med övriga 

byggnader skulle lämnas över till Röda armén att användas av dess enheter. Därmed blev skolan 

tvungen att avbryta sin verksamhet här, den flyttades till Ormsö. Samtidigt fortsatte Birkas 

skola sin verksamhet. Efter början av den tyska ockupationen fortsatte även lantbruks- och folkhögskolan 

sin verksamhet, detta fram till slutet av läsåret 1942/43. För fortsatt verksamhet saknades 

både elever och lärare, eftersom emigrationen till Sverige hade påbörjats. Birkas skolas 

verksamhet fortsatte. Den delades i två delar: i undervåningen verkade Birkas estniska skola 

och i övervåningen Birkas svenska skola. På grund av denna uppdelning blev det stora friktioner 

såväl mellan elever som lärare. 

År 1943 började estlandssvenskarnas utflyttning. Före kriget var svenskarnas andel i Birkas

21 

Rev PA2 2006-09-05 

relativt liten, något under 25 % av befolkningen. Den befintliga utflyttningen lämnade inte så 

svåra spår i byns befolkningsantal som i de övriga storbyarna. Som följd av detta slapp Birkas 

ifrån den första immigrationsvågen i form av evakuerade från Ryssland – endast fyra personer. 

Samtidigt led de övriga byarna just på grund av de evakuerade, som utgjorde 20 – 30 % av bybefolkningen. 

Till de efter svenskarnas utflyttning och esternas flykt tomma gårdarna i Birkas 

(av halvöns byar verkar esternas flykt till utlandet ha varit störst i Birkas) anlände evakuerade/invandrande 

som var bördiga från estländskt område – från Virumaa och Tartumaa. Tyvärr 

fanns i Birkas en stor kontingent, upp till över en tredjedel, för vilka uppgifter om härkomsten 

saknas. Invandrarna med estniskt ursprung hade större möjligheter att komma på fötter och 

rädda bostadshusen från förfall och rivning. Detta var delvis betingat av att de hade bättre relationer 

med ursprungsbefolkningen än de som hade evakuerats från Ryssland. Att gårdarna bevarades 

i sin helhet gjorde det även möjligt för de senare, större immigrantvågorna att komma 

hit. Birkas befolkningstal låg år 1944 klart under de andra storbyarnas just på grund av att här 

fanns färre evakuerade. Men i ett framtidsperspektiv blev den bestämmande faktorn just det att 

gårdarna förblev odelade. Det gav resultat redan år 1946. Birkas, som år 1944 hade varit nummer 

sju i storlek, hade redan i juli 1946 blivit nummer fyra. Förutom Birkas förmådde endast 

Harga öka befolkningstalet, samtidigt som det föll i de övriga byarna på grund av invandrarnas 

utflyttning. Ökningen i befolkningstalet, immigrationens senare början och bevarandet av gårdarna 

1943 – 44 var Birkas viktiga försteg framför de övriga byarna. 

Till ökningen av befolkningstalet i Birkas bidrog även Nuckö kommuns exekutivkommittés 

beslut den 23 juni 1945 att flytta bysovjeten från Pasklep till Birkas. Därmed fick Birkas, i tillägg 

till att vara utbildningscentrum, även status av lokalt maktcentrum. Med förändringen följde förvisso 

inte någon omedelbar tillväxt i befolkningstalet och att byn blev den största på halvön, 

men i betydelse kunde Birkas hädanefter endast jämföras med Harga vad avser status som 

kommuncentrum, detta bara fram till år 1950. Då blev Birkas slutligen det lokala maktcentrumet, 

vilket betyder den viktigaste byn på halvön. Uppkomsten av de små kolchoserna gjorde förvisso 

Birkas ställning som centrum en smula oklar och betydelsen föll en smula, men under tiden för 

sammanslagningen av kolchoserna återtog byn helt och hållet sin ställning som halvöns centrum. 

Flyttningen av bysovjeten från Pasklep till Birkas gav Birkas ofantliga fördelar, något som 

slutgiltigt bestämde vilken av byarna som skulle bli halvöns största. 

Under förloppet med avståendet av gårdarna år 1947 led mest av detta Paskleps nyby och 

by, Enby och Gutanäs – de byar, där många invandrare hade blivit nya gårdsägare. På grund 

av avståendet av gårdarna och utflyttningen föll dessa byars befolkningstal mycket mer än Birkas. 

Birkas utveckling var annorlunda. Å ena sidan hade det att göra med att gårdarna och 

markerna hade bevarats bättre. Gårdarna hade estniska ägare, som var i stånd till att bättre 

sköta dem. Å andra sidan var gårdarnas läge till stor nytta, mitt i centrumet där det fanns mejeri, 

handelsbod, postkontor, skola och bysovjet. Viktigt var även att byn inte låg vid havet, vilket betydde 

att fiskeförbudet på grund av gränszonen inte försvårade situationen för gårdarna. Detta 

blev ödesdigert när det gällde just Enby, som dittills hade varit betydligt större än Birkas. På 

grund av dessa omständigheter blev det i Birkas betydligt färre gårdar som hamnade i ekonomiska 

svårigheter. När sådana uppstod i någon gård, hade man som alternativ till att flytta möjlighet 

att gå med i Läänemaa TK:s hjälpenhet. Efter avståendet av gårdarna kunde endast Österby 

och Pasklep tävla med Birkas om ställningen som halvöns största by. 

Den sista faktorn som gjorde Birkas till halvöns största by var perioden med bildandet och 

sammanslagningen av kolchoserna. I april 1949 kom man till slutpunkten av bildandet av kolchoserna. 

Dittills hade hela det lokala ekonomiska livet legat i händerna på bysovjeten och, i 

mindre mån, på kommunen. Med skapandet av kolchoserna hamnade den större delen av beslutsrättigheterna 

hos kolchosstyrelsen. I samband med att ledningen av det ekonomiska livet 

spreds ut minskade Birkas roll på halvön. Samtidigt kunde, av just den förut nämnda orsaken, 

Paskleps by återhämta sig. På försommaren 1950 började ihopslagningen av kolchoserna. I 

mitten av juni slog man ihop tre dittillsvarande kolchoser, Birkas, Lyckholms och Kolanäs till en, 

vars centrum blev Birkas. Birkas var områdets största by. Kolanäs och Lyckholm var alltför små 

för att det skulle vara någon tanke på att tillföra dem något. Om Birkas hade slagits ihop med 

någon annan kolchos, t.ex. med kolchosen i Paskleps by, vad skulle då ha kunnat hända? Birkas 

låg över Pasklep vad avser befolkningstalet, men när det gällde den ekonomiska nivån låg

22 

Rev PA2 2006-09-05 

Birkas mycket lägre. Detta förklarades av den bättre beskaffenheten hos åkerjorden i Pasklep. 

Om dessa två byar hade slagits ihop hade en situation uppstått, där man som en möjlighet hade 

föredragit att lägga kolchoscentrumet i den kolchos som hade den ekonomiskt högsta utvecklingsnivån, 

d.v.s. Pasklep. Det skulle ha betytt att kolchosens resurser och arbetskraft likaledes 

hade riktats dit. Med detta skulle ha följt en uppgång i Paskleps befolkningstal och även i betydelse. 

Pasklep skulle ha kunnat bli kolchos och framgent hela halvöns centrum. 

I början av år 1951 ägde kolchossammanslagningens andra varv rum, med resultatet att det 

endast fanns kvar två kolchoser på halvön. När det gällde befolkningstalet var de jämförbara. 

Till den andra kolchosen hörde byar med goda jordar, som Paskleps nyby och by, samt Harga, 

vilken som den enda av halvöns byar hade getts möjlighet att syssla med fiske. I den andra, 

södra, kolchosen är Österby och Birkas värda att uppmärksamma. Enbys befolkningstal och 

ekonomi hade fallit kraftigt under tiden för avståendet av gårdarna. Som resultat av detta började 

man åter utveckla Birkas, en del i detta hade även bysovjetens placering. Samtidigt saknades 

i den norra kolchosen i någon by förutsättningarna för utveckling. I början av år 1952 skedde 

det sista sammanslagningsvarvet rum. Ingen annan by kunde då utmana Birkas som kolchoscentrum. 

I samband med detta hade Birkas även blivit ekonomiskt centrum. Det förflöt 

ännu ett antal år innan byn blev halvöns största. Det förklaras av att det även i fortsättningen 

fanns ladugårdar och annat i verksamhet i de andra byarna och att en del av byarna var historiskt 

större än Birkas. 

Birkas blev den största byn år 1960. Under åren 1953 – 59 uppträdde i storbyarna, Österby, 

Paskleps by och Birkas, mycket stora svängningar i befolkningstalet (se appendix 2). Som exempel 

kan man ta Österby, där befolkningstalet år 1953 sjönk med 19 personer men nästa år 

steg med 20. Vad dessa upp- och nedgångar berodde på är en öppen fråga. Det är möjligt att 

Birkas under något år var Nuckös största by, men den 1 januari låg alltid Österby eller Pasklep 

före. För Birkas fattades det något år bara en à två personer. Under åren 1953, 1955 och 1957 

– 59 var Österby Nuckös största by. Pasklep var störst 1954 och 1956. Och Birkas var, när det 

gällde befolkningstalet, alltid tvåa (med undantag av 1957, då byn var trea). Från den 1 januari 

1960 var Birkas halvöns största by. 

Koncentrationen av befolkningen till Birkas. De viktigaste faktorerna var två, som är tätt 

förknippade med varandra. För det första produktionskomplexens åldrande i de övriga byarna. 

När de på en enda by baserade kolchoserna bildades år 1949, byggde man där även ladugårdar 

och annat. Det gällde relativt små, mot de enskilda kolchosernas förmåga svarande byggnader. 

Under årens lopp började de förfalla, det blev behov av nya. Byggandet av nya ladugårdar 

etc. började man planera med utgångspunkt från att det efter färdigställandet skulle vara så 

lätt som möjligt att sköta och styra dem från kolchoscentrumet. Det skulle bli lättast att göra detta 

om ladugården etc. låg i Birkas. När den blev klar krävdes det arbetskraft för att sköta den. 

Eftersom vägförbindelserna inte precis var de bästa måste arbetarna flytta till Birkas. Ett av de 

mest anmärkningsvärda byggena är den under det första halvåret 1970 färdigställda storfarmen 

med 240 kor. Den var nästan fem gånger större än de ladugårdar som planerades år 1949. I 

tillägg till denna höll man fortsatt de äldre ladugårdarna i arbetsdugligt skick. Konkreta sifferuppgifter 

saknas, men man kan hävda att i Birkas fanns åtminstone 50 % av kolchosens produktionsenheter. 

Detta gällde i alla fall efter det att storfarmen var klar. Produktionsenheternas 

uppbyggnad i Birkas var i den perioden i sitt förstadium, först då började man planera att bygga 

en avelssvinfarm. När den var färdig hade man fått ett förstklassigt svinhus, som var tiotals 

gånger större än de tidigare. 

Fram till år 1958 existerade maskin/traktorstationer (Mtj), som mot naturabetalning utförde 

alla kolchosens tekniska arbeten. Samarbetet mellan maskin/traktorstationen och kolchosen låg 

på relativt låg nivå, det finns inte något speciellt att säga om teknikleveranserna på den tiden. År 

1958 slopades maskin/traktorstationerna, deras maskiner och traktorer såldes till kolchoserna. 

På samma gång tillät man kolchoserna att självständigt köpa maskiner och äga dem, något som 

dittills hade varit helt förbjudet. För att man på bästa sätt skulle kunna utnyttja maskiner och 

traktorer och underhålla dem så lätt som möjligt, samlade man dem till kolchoscentrumet. Med 

dem blev det möjligt att bruka jordarna i byar, som låg 10 – 15 km från Birkas. Resultatet av detta 

blev att man behövde arbetare i Birkas, p.g.a. att maskiner och traktorer krävde förare och 

servicefolk. På den tiden hade man inte hunnit bygga något garage, varför man måste placera

23 

Rev PA2 2006-09-05 

maskinerna under bar himmel. Detta krävde i sin tur att arbetarna bodde i Birkas. Byggandet av 

verkstad och garage för 30 bilar påbörjade man först år 1976. 

En väsentlig faktor, och den som fick den mest direkta inverkan på befolkningskoncentrationen 

till Birkas, var att byn var kolchos- och bysovjetcentrum. Med detta avses att kolchosens 

ledande personal – kolchosföreståndaren, bokhållare etc., fanns i byn. Samma definition gäller 

även för bysovjeten. Vad avser bysovjeten var ledargruppens storlek i stort sett oförändrad, 

men kolchosens egen växte ständigt. I Estland ökade under perioden 1965 – 80 de ledandes 

antal i enheterna med 30 %, men de vanliga arbetarnas antal minskade med 15,5 %. 

I tillägg till bysovjeten och kolchosen låg i Birkas andra institutioner som krävde människor 

som bodde i Birkas: bibliotek, mejeri, affär, skola, postkontor, kulturhus, läkarmottagning, daghem. 

Majoriteten av alla dessa institutioners arbetare och ledande personal bodde i Birkas. 

För att det skulle vara möjligt att samla befolkningen till Birkas behövdes även i stor utsträckning 

bostäder. Det verkar som att detta problem under några år bromsade Birkas tillväxt. För att 

lösa situationen började kolchosen bygga flervåningshus. År 1975 hade färdigställts två hus: ett 

med åtta och ett med 12 lägenheter. Uppförandet av boningshusen skulle i det långa loppet 

bromsa flyttningen till staden och uppmuntra till att flytta tillbaka från staden till landet. 

Den 29 juni 1970. Den dagen diskuterade man i Birkas bysovjets möte frågan om att ändra 

gränserna för bysovjeten. Ärendet började med att Bergsbys arbetarrepresentantråds möte beslutade 

att likvidera Bergsbys bysovjet. Då uppstod en situation, där det var nödvändigt att överlämna 

den likviderade bysovjetens mark till andra. Av någon anledning önskade man göra detta 

till Linnamäes bysovjet. Men detta var inte möjligt, eftersom områdena inte gränsade till varandra. 

I samband med detta föreslogs att man skulle avskilja Sutlepkolchosens mark från Birkas 

bysovjet och slå ihop den med Bergsbys mark under Linnamäes bysovjet. Det fanns även 

en annan variant: att slå ihop Bergsbys bysovjets mark med Birkas bysovjets. 

Vid Birkas bysovjets sammanträde kritiserades den senare varianten mycket skarpt: "Vid 

ihopslagning av Bergsbys bysovjet med Linnamäes uteblir organiserandet av bussförbindelser, 

eftersom dessa redan finns. Men om man slår ihop Bergsbys bysovjet med Birkas, då måste 

man ovillkorligen ändra bysovjetens placeringsort (E. Stahlman). / - / Att flytta bysovjeten närmare 

Bergsby är inte rätt från V. I . Lenin-kolchosens ståndpunkt, eftersom det ändå bor över 

650 invånare på halvön. (Kolchosföreståndaren J. Kolju)." Utgående från dessa ståndpunkter 

fattade man ett beslut, i vilket krävdes att Sutlepkolchosen skulle avstyckas från bysovjeten och 

förenas med Linnamäe. För det andra beslutade man att V. I. Lenin-kolchosens territorium skulle 

bli kvar under Birkas bysovjet. 

Om bysovjeten hade stöttat sammanslagningen av Bergsby med Birkas bysovjet och detta 

faktiskt hade hänt, skulle med detta ha följt stora förändringar i Nucköhalvöns befolkningsutveckling. 

En förutsättning för sammanslagningen hade varit att man flyttade bysovjetens placeringsort 

närmare Bergsby. Den enda möjliga kandidaten för det nya centrumet hade varit Sutlep. 

I Sutleps by låg centrumet för kolchosen med samma namn. Att i tillägg till detta få status av 

bysovjetcentrum skulle ha medfört ett upplivande av Sutleps by och en ökning av befolkningen 

på samma sätt som det på sin tid hade inneburit för Birkas. Men detta upplivande skulle ha 

skett på Nucköhalvöns, och då i första hand Birkas, bekostnad. Sutleps by var före bildandet av 

kolchoserna betydligt större än Birkas, men tack vare placeringen av bysovjeten, dess institutioner 

och kolchosen hade det i Birkas skett en stor upplivning och befolkningsökning. År 1970 

var redan Birkas betydligt större än Sutlep. Om nu Sutlep hade blivit bysovjetens nya centrum, 

skulle på samma sätt byn ha börjat leva upp och det skulle samtidigt ha inneburit början på Birkas 

fall. Men det skulle inte ha räckt med detta. År 1976 slog man ihop V. I. Lenin- och Sutlepkolchoserna. 

Under de ändrade villkoren skulle man sannolikt ha valt Sutlep som kolchoscentrum 

istället för Birkas, eftersom där skulle bysovjeten ha funnits. Och när Birkas skolhus brann 

ned i maj 1977 och skolan överfördes till Sutlep, skulle Sutlep i tillägg till att vara centrum för 

bysovjeten och kolchosen även ha blivit utbildningscentrum. Om Birkas skulle ha blivit utan det 

föregående nämnda skulle byns befolkningsantal ha börjat minska. Här är det värt att påminna 

om att det var just samma processer, överförandet av skolan och bysovjeten, som lade grunden 

till nedgången för Paskleps by. Om man jämför dåtidens gränser med dagens, har Birkas bys 

befolkningsantal ökat till det dubbla jämfört med 1970, men Sutleps befolkningsantal har minskat 

under samma period.

24 

Rev PA2 2006-09-05 

Likvideringen av de"perspektivlösa" byarna den 28 oktober 1975 började med Estniska 

rådsrepublikens högsta råds presidiums lag "Om Estniska rådsrepublikens orters, städers, storkommuners, 

kommuners och byars indelning i olika kategorier" (Eesti NSV asulate, linnade, 

alevite, alevike ja külade kategooriasse arvamise korra kohta). Till denna lades Estniska rådsrepublikens 

ministerråds bestämmelse av den 31 mars 1975: "Om Estniska rådsrepublikens 

landsbygdsorters indelning i olika kategorier". I enlighet med dessa delade man i Birkas bysovjet 

den 28 oktober 1975 in halvöns byar i sådana ”med perspektiv" och ”perspektivlösa” eller 

utdöende byar. De byar som placerades i den senare kategorin likviderades och slogs ihop med 

byar med perspektiv. Att en by förklarades som perspektivlös grundades på att det i byn bodde 

övervägande pensionärer. Den andra förändringen som en följd av lagarna var att man för bebodda 

platser med tillägget "nyby" i namnet tog bort detta och ersatte det med "by". 

Detta år bodde inom Birkas bysovjets gränser, dvs. Nucköhalvön, 580 personer i 13 bebodda 

platser. Som perspektivlösa byar förklarade man sammanlagt tre bebodda platser – Kolanäs 

med sju invånare, Bysholms by med 11 invånare och Bysholms nyby med 13 invånare. I dessa 

byar bodde endast 5,4 % av halvöns befolkning. Men till exempel år 1946 var byarnas andel av 

befolkningen 12,3 %. Minskningen i befolkningstalet tog i dem sin början med bildandet av kolchoserna. 

I Kolanäs bildade man en kolchos där antalet i arbetsför ålder var ungefär 15. I enlighet 

med högsta rådets och ministerrådets förordningar ville man i Nuckös kolchoser utveckla 

storskalig boskapsuppfödning. Bördan att bygga ladugårdarna lade man emellertid på kolchosernas 

axlar. För en så jämförelsevis liten kolchos var detta inte möjligt. Året efter det att kolchosen 

hade bildats slogs den, tillsammans med den i Lyckholms nyby, ihop med Birkaskolchosen. 

Byns arbetsföra började man använda till att utveckla Birkas. På grund av de synnerligen 

besvärliga och eländiga vägförhållandena var det heller inte möjligt för invånarna att arbeta och 

gå i skolan i grannbyn. Många flyttade för att söka bättre livsbetingelser. Kvar blev endast personer 

i pensionsåldern, något som emellertid blev huvudorsaken till att byn förklarades som 

perspektivlös. 

Bysholms by och nyby gick under kollektiviseringens lopp under ledning av Hargas by in i en 

enda kolchos. Det var inte möjligt att samtidigt utveckla dessa tre byar; antingen man ville det 

eller inte måste man göra ett val. Valet visade sig naturligtvis bli Harga som var områdets största 

by. Där låg kommuncentrumet och som enda plats på halvön tilläts man där syssla med fiske. 

De personer som bodde i Bysholms by och nyby flyttade så småningom, det handlade mest om 

före detta inflyttare. De nya immigranterna bosatte sig närmare kolchoscentrumet eftersom det i 

kolchosen, på grund av höjningen av mekaniseringsnivån, inte fanns något behov av bosättning 

i de mer avlägsna byarna. Byarnas ungdomar började studera på annat håll och efter att ha slutat 

skolan siktade de in sig på arbete på andra orter. Samma historia gäller även för Kolanäs. 

På grund av ungdomarnas utflyttning uppstod i dessa byar en situation, där byarnas befolkning 

så småningom åldrades och dog ut. År 1974 fanns i de tre utdöende byarnas hushåll ingen under 

16 år. I arbetsför ålder var 11 och i pensionsåldern 20 personer, eller 65 % av invånarna. 

Om man tittar närmare på den uppkomna situationen finner man att samma år fanns i Kolanäs 

en person under 30 år, alla de övriga var över 55 år gamla. Ännu svårare var faktiskt situationen 

i Lyckholms by, där samtliga personers ålder låg över 50 år. I Lyckholms nyby var de yngsta 

personerna över 55 år. 

Med beaktande av den ovan beskrivna situationen beslutade Birkas bysovjet: "Förena Gutanäs 

by och Lyckholms nyby under namnet Gutanäs by. / - / Förena Harga by och Bysholms by 

under namnet Harga by. / - / Förena Kolanäs by och Birkas by under namnet Birkas by. " I 

namnen på Nucköhalvöns bebodda platser fanns även ordet "nyby" och vid ersättandet av detta 

med "by" uppstod ett problem. Att ändra Lyckholms nybys namn till by skapade inte något speciellt 

problem, men det blev problem med namnet på Paskleps nyby. Att helt enkelt ändra namnet 

till by skulle ha skapat två byar. Det var otänkbart att två bredvid varandra liggande bebodda 

platser skulle ha samma namn. Utgående från den situationen förenade man Paskleps nyby 

och by till en enda bebodd plats med namnet Paskleps by. 

Vid den tidpunkten räknades ännu Hosby by inte som utdöende, eftersom där ännu bodde 

några unga. Under år 1975 likviderade man byn och slog ihop den med Birkas. Birkas by var 

faktiskt den, som vann mest på denna process; byns befolkningstal steg med 26 personer. 

III: 2. Befolkningens placering på Nucköhalvön.

25 

Rev PA2 2006-09-05 

I detta avsnitt kommer en uppdelning av perioden till användning: perioden mellan etablerandet 

av sovjetmakten fram till bildandet av kolchoserna och perioden efter kollektiviseringen. 

Den första periodens viktigaste faktor var svenskarnas utflyttning. Bestämmande för befolkningens 

placering var de händelser och processer som blev möjliga tack vare de tomma gårdarna. 

Härav kommer betydelsen av svenskarnas utflyttning. Detta bevisas av exemplet från 

Estlands kusttrakter, där det före kriget bodde svenskar. På Runö och i Rickul var svenskarna i 

fullständig övervikt, medan det i Vippal bodde enstaka svenskar. Nuckö låg mellan dessa. Om 

man jämför dessa områden med tiden före kriget, så har Runö och Rickul genomlidit den proportionellt 

största nedgången. Därefter följer Nuckö och det bästa läget finns i Vippal. Svenskarnas 

utflyttning äger därmed betydelse inte endast för placeringen av Nucköhalvöns befolkning, 

utan den bidrog i hög grad till hela områdets nedgång i befolkningstalet. 

Under den andra perioden efter kollektiviseringen var placeringen av kolchosernas produktionskomplex 

bestämmande. Det rådde ett samband – ju fler ladugårdar o.s.v. det fanns i en by, 

desto stabilare och lägre befolkningsminskning uppträdde. Byggandet av de första ladugårdarna 

skedde omedelbart efter kolchosernas bildande, det betyder under den tid då kolchoserna 

omfattade endast en, i undantagsfall två eller flera byar. Efter sammanslagningen av kolchoserna 

började man skapa nya produktionskomplex i de byar där det fanns mest folk och flest arbetsföra 

människor. De byar där det inte byggdes ladugårdar, började så småningom att dö ut. 

Under den första perioden var befolkningens utflyttning riktad från de byar, där svenskarna 

var större i antal i befolkningen före kriget, till de byar där de var färre. Under den andra perioden 

gick riktningen mot de byar där det fanns kolchoskomplex, på bekostnad av de byar där det 

inte fanns några sådana alls, eller byn var alltför liten när det gäller antalet arbetare. 

Om man närmare betraktar från vilka byar som befolkningen flyttade, då kan man under den 

första perioden skilja mellan tre bygrupper: 

För det första de byar, där svenskarna var över 50 % av förkrigsbefolkningen. Till den kategorin 

hörde Gutanäs, Paskleps by och nyby och Enby. Till den andra gruppen hör de byar där 

svenskarna före kriget var 25 – 50 %: Hosby och Österby. Till den tredje hörde de byar där 

svenskarna var under 25 %: Harga, Bysholms by och nyby, Birkas, Lyckholm och Skåtanäs. 

Med en sådan uppdelning utgjorde befolkningstalet i den första gruppen av byar 46,9 % av 

halvöns förkrigsbefolkning. Tyvärr finns för denna grupp inte några uppgifter från år 1949 som 

jämförelse, men uppgifterna från år 1953 kan användas istället. Detta år utgjorde byarna i den 

första gruppen 36,5 % av halvöns befolkning. Vad beträffar den andra gruppen är dessa tal 14,4 

% respektive 16,4 % och för den tredje gruppen motsvarande 38,7 % och 47,1 %. Det visar på 

en grundinriktning: från den första gruppen till den andra och tredje. 

I den andra perioden (med början från 1949) är det svårt att särskilja konkreta grupper av 

byar, skapade på en enda grundval. Odiskutabelt bildar Birkas en egen grupp för sig. Tack vare 

att byn blev kolchoscentrum och koncentrationen av produktionskomplexen till byn genomgick 

den en stor uppgång. I början av perioden (jämfört med år 1953) utgjorde byns befolkning 12,4 

% av halvöns, men vid slutet av perioden 1975 var den 32,6 %. Till en andra grupp kan man 

hänföra byar, där man varken under kolchosernas första år eller senare byggde ladugårdar 

o.dyl.: Kolanäs, båda Bysholmsbyarna och Hosby. I periodens början utgjorde de 17 % av halvöns 

befolkning men vid slutet 8,6 %. Resterande byar utgör den tredje gruppen, vars motsvarande 

andelar är 70,6 % respektive 58,8 %. 

I det föregående har det handlat om att endast mycket allmänt behandla flyttningen mellan 

byarna. I det fortsatta betraktar vi sambandet mellan byns läge och befolkningsutvecklingen. 

För det första (som grund har använts den i det fjärde kapitlet beskrivna uppdelningen av byarna 

i områden): under den första perioden har de sydligaste byarnas samt Birkas, och de med 

Birkas sammanslagna byarnas, andel ökat. Samtidigt har de mest västra och nordliga områdenas 

andel minskat. Detta är betingat av svenskarnas större andel av förkrigsbefolkningen. Under 

den andra perioden var Birkasområdet det enda som ökade. 

För det andra: placeringen vid havet – om byn låg vid stranden eller ej. Denna uppdelning 

betraktar vi endast under den första perioden. Den borde visa det på grund av gränszonen förbjudna 

fiskets påverkan på förändringarna i befolkningsplaceringen på Nucköhalvön. Som 

grund har använts de på den i appendixet befintliga kartan markerade ungefärliga bygränserna. 

De icke strandnära byarna är tre – Birkas, Paskleps by och Hosby. År 1944 bodde i detta områ-

26 

Rev PA2 2006-09-05 

de 24,8 % av halvöns befolkning, men år 1953 27,2 %. De strandnära byarna är tio, uppgifterna 

för dessa är 75,2 % och 72,8 %. Detta intygar ånyo att gränszonen kom i andra hand när det 

gäller halvöns befolkningsutveckling. Förvisso försvårade fiskeförbudet gårdarnas ekonomiska 

situation, men det var inte bestämmande. Viktigare var ändå ödet efter andra världskriget för de 

gårdar som svenskarna hade lämnat. 

För det tredje: placeringen i förhållande till Birkas. Det finns två viktiga händelser vid Birkas 

tillblivelse som centrum: att bli bysovjetcentrum år 1945 och att få status av hela Nucköhalvöns 

kolchoscentrum år 1952. Utbildningscentrum hade Birkas blivit redan tidigare. I tillägg till att byn 

gjordes till kolchoscentrum började även koncentrationen av kolchosernas produktionskomplex 

o.dyl. dit. Av detta följde en koncentration av befolkningen. Enheterna i de mer avlägsna byarna 

minskade under tiden. Det skedde en minskning av befolkningen eftersom man där överhuvudtaget 

inte alls byggde några ladugårdar o. dyl. eller för få sådana. Av denna orsak fanns där 

inget arbete. Samtidigt hade mekaniseringsnivån höjts avsevärt och på kolchosen fanns det inte 

längre något behov i de avlägsna byarna av enheter för att bruka jorden etc.. Därför flyttade 

många: en del till kolchosens centrum, men majoriteten ändå istället utanför halvön. Nya inflyttade 

bosatte sig om möjligt nära kolchoscentrumet, närmare arbetsplatsen. Å ena sidan betingat 

av detta, men å andra sidan på grund av att de låg närmare kolchoscentrumet, minskade invånarantalet 

i byarna i Birkas omgivning långsammare än i de byar som låg längre från Birkas. 

Med detta uppträder ett samband: ju närmare kolchoscentrumet byn låg desto mindre var 

minskningen i byns befolkning. Detta återspeglas även i motsvarande jämförelseuppgifter. Som 

liggande i Birkas omgivning kan man betrakta sex byar: Skåtanäs. Österby, Pasklep, Hosby, 

Kolanäs och Lyckholm. Den andra gruppen utgörs av de övriga, från Birkas längre bort belägna 

byarna. Den första gruppen av byar utgjorde år 1946 46,2 %, år 1953 45,4 % och 1975 36,6 % 

av halvöns befolkning. Som jämförelsetal för de mer avlägsna byarna erhålls respektive 42,9 %, 

43,2 % och 30,9 %. Detta betyder att under den första perioden föll befolkningstalet snabbare i 

de byar, som låg närmare Birkas jämfört med de mer avlägsna. Situationen förändrades under 

den andra perioden, med vilket faktiskt uppträder ett samband: befolkningstalet i de byar, som 

låg längre bort från Birkas föll snabbare än i de som låg närmare. 

Förändringarna i placeringen av befolkningen under åren 1946 – 1975 uppträdde under påverkan 

av de i det föregående nämnda faktorerna. Av resultaten är koncentrationen av befolkningen 

till Birkas en av de viktigaste. Medan där efter krigets slut levde ca 11 % av halvöns befolkning, 

hade till år 1975 befolkningsandelen ökat tre gånger. Den andra viktiga förändringen i 

befolkningens placering är likaledes förknippad med Birkas. Före och efter kriget var bosättningen 

på halvön jämförelsevis enhetligt utplacerad. Det finns inte någon viss by som skulle ha 

varit över de andra. Men år 1975 skapades en sådan by. 

Om man delar upp byarna i grupper efter storleken, kan man skilja mellan tre kategorier: 

1) "Storbyar". Dit de byar hör där det bodde åtminstone 10 % av halvöns befolkning. För 

att man skall kunna skapa sig en bättre bild är byarna uppräknade i storleksordning. Halvöns 

storbyar under periodens första år är: Österby, Paskleps by, Enby och Birkas. Under 

loppet av de följande trettio åren ändrades situationen till följande: Birkas, Österby, Paskleps 

by. Om man inte tar platsbytena med i beräkningen har det endast inträffat en förändring: 

Enby har år 1960 försvunnit från gruppen med storbyar. Detta är betingat av svenskarnas 

höga andel i förkrigsbefolkningen och dessutom stort avstånd till kolchosens centrum. 

2) Byar, vilkas befolkning utgjorde 5 – 10 % av halvöns. Obetingat kan man benämna 

dem "mellanbyar". År 1946 var de: Paskleps nyby, Skåtanäs, Gutanäs och Lyckholm. År 

1975: Paskleps nyby, Harga, Enby och Skåtanäs. I denna grupp har skett tre slags förändringar. 

För det första: Enbys nedflyttning från den första gruppen till den andra; orsakerna 

till detta har redan omnämnts. För det andra: Harga bys uppflyttning från gruppen 

av s.k. "småbyar". Den är betingad av den lilla andelen svenskar och av att fisket koncentrerades 

till byn. Denna tillväxt fick en sådan utsträckning att under åren 1967 – 70 hörde 

Harga till och med till storbyarna. För det tredje: Lyckholms och Gutanäs nedflyttning till 

den tredje kategorin. Vad avser Gutanäs har det samband med att byn var till 100 % befolkad 

av svenskar. Gutanäs fall skedde redan år 1953. Lyckholms nyby föll slutligen till 

tredje gruppen år 1970, något som betingades av befolkningens koncentration till kol-

27 

Rev PA2 2006-09-05 

choscentrumet. 

3) "Småbyar". Till dessa hör de byar, som utgjordes av mindre än 5 % av halvöns befolkning. 

År 1946 var de: Bysholms by, Harga, Bysholms nyby, Hosby och Kolanäs. År 1975: 

Lyckholm, Gutanäs, Hosby, Bysholms nyby, Bysholms by och Kolanäs. Alla förändringar 

som skedde i denna grupp, har redan omtalats. 

Om man tittar en smula närmare på dessa uppgifter har endast två byars andel av halvöns befolkning 

ökat. De är Birkas och Harga. I och med detta skedde en stor folkomflyttning. Medan 

det år 1946 ännu saknades en by som var väsentligt större än de övriga, fanns det vid periodens 

slut en sådan i form av Birkas. Där bodde nästan en tredjedel av halvöns befolkning. 

III: 3. Köns- och åldersstruktur. (Tabellerna 2 – 4, 6 – 26. Diagram 1 – 3). 

År 1946 var världskriget slut och de män som hade deltagit hade återvänt. Trots detta fanns det 

stora "gropar" i köns/åldersstrukturen, detta speciellt för männen i åldern 18 – 39 år (diagram 3). 

Samma problem fanns i ännu högre utsträckning bland de evakuerade från Ryssland. Vad som 

hände med de gårdar som de fick, har redan tidigare omtalats. Rent positiv var endast pensionärernas 

ringa andel. År 1946 var av halvöns befolkning 43,7 % män och 56,3 % kvinnor. Under 

16 år var 31,8 %, i arbetsför ålder (16 – 60 år) 53 % och pensionärer (över 60 år) 15,7 %. Under 

privatjordbrukets tid var den övre gränsen för arbetsför ålder subjektiv. Man sysslade med jordbruksarbete 

så mycket som man orkade med. Begreppet pensionsålder kan man införa i full 

utsträckning först under kolchostiden. 

Köns/åldersstrukturens utveckling måste man betrakta som uppdelad i två perioder. Den första 

perioden varar från etablerandet av sovjetmakten fram till bildandet av kolchoserna. Tyvärr 

måste man vid beräkningarna använda 1946 års struktur och 1946 och 1953 års befolkningstal. 

Den andra perioden utgörs av åren efter bildandet av kolchoserna. Vid beräkningarna måste 

man använda 1946 och 1974 års struktur och 1953 och 1975 års befolkningstal. 

I det följande betraktas, genom matematisk korrelation, sambandet mellan 

köns/åldersstrukturen och befolkningstalet. 

Första perioden (1944 – 1948/49). Befolkningstalets samband med könsstrukturen. Styrkan 

i sambandet mellan männens andel och nedgången i befolkningstalet r = - 0,055. Vad avser 

kvinnorna är r = 0,085. I och med detta erhålls att ju fler kvinnor och ju färre män, desto mindre 

sjönk befolkningstalet. Samtidigt kan man även se att ändringen i befolkningstalet inte i någon 

högre grad var beroende av könsstrukturen. 

Befolkningstalets samband med åldersstrukturen. Sambandet mellan de ungas andel och 

ändringen i befolkningstalet r = -0,132. För de i arbetsför ålder gäller r = 0,324 och för de över 

60 år gäller r = -0,03. Riktningen är åt det hållet att ju fler i arbetsför ålder och ju färre understödstagare 

(unga och pensionärer), desto mindre blev nedgången. 

Det är överraskande hur litet samband det finns med andelen i pensionsålder. I detta finns 

egna orsaker och även följder. Pensionärerna hör till understöddas grupp; ju fler de var desto 

större blev nedgången i befolkningstalet. Om man betraktar pensionärer och unga var för sig 

fanns det inte något väsentligt samband med storleken i nedgången i befolkningstalet. Därför 

måste man betrakta dem tillsammans, inte var för sig. varvid helheten utgjordes av 67,7 % av 

unga och 32,3 % pensionärer. 

Under hela denna tid var befolkningsutvecklingen beroende av jordbrukens ekonomiska utveckling. 

Ju fler arbetande personer det fanns i ett hushåll, desto bättre var villkoren att bedriva 

jordbruk under perioden av ekonomiska svårigheter. Men i de gårdar där det fanns många understödda, 

hade man under de tidigare beskrivna omständigheterna svårare att klara sig. Man 

kan anta att bland dem fanns flera av dem som avstod från sina gårdar och dem som lämnade 

halvön. I och med detta: ju fler sådana gårdar det fanns i en by, desto större blev byns befolkningsnedgång. 

De föregående korrelationsindexen visar att sambandet gäller starkare för de 

unga. Det betyder att unga som understödda var ett större problem än de över 60 år. 

Hushåll där det fanns många understödda hamnade i en svår situation under tiden med ekonomiska 

svårigheter. Många av dem lämnade därför gårdarna, men majoriteten lyckades trots 

svårigheterna och prövningarna på något sätt klara sig. Därvid måste man skilja på tre olika typer 

av gårdar, som i viss mån överlappar varandra. 

• Gårdar, i vilka det fanns problem med understödstagare – såväl unga som pensionärer.

28 

Rev PA2 2006-09-05 

• Gårdar, som brukades av personer som var över 60 år. I t.ex. Skåtanäs utgjordes år 1947 

18,2 % av hushållen av sådana gårdar. 

• Gårdar, i vilka bodde personer, som var under 60 år gamla. Det betyder att i dem kunde 

även finnas personer under 16 år. 

Ödet för den första typen av gårdar har redan omnämnts, men typens åldersstruktur måste omnämnas. 

I dessa gårdar var de understödda över 50 %. På grund av att denna grupp lämnade 

sina gårdar, föll andelen unga och pensionärer i befolkningen och andelen i arbetsför ålder steg. 

Utvecklingen för den andra och den tredje gruppens gårdar var relativt lik den första gruppens. 

De hushåll där det fanns många gamla hamnade på samma sätt i svårigheter. Många av dem 

klarade sig dock. Samtidigt förstod man ändå i de gårdar, där man var under 60 år och där man 

inte redan hade flyttat på grund av ekonomiska svårigheter, att framtida produktion var utsiktslös. 

De personer som bodde i dessa gårdar var ännu "unga" och de flyttade innan de skulle ha 

fått ekonomiska problem. De hade möjlighet att starta ett nytt liv på annan plats, i staden. Men 

husbönderna i den andra gruppen av gårdar var redan alltför gamla. På grund av sin ålder hade 

de även fäst sig vid sitt hem, och därför ville de inte på några villkor lämna det. 

Som resultat av utvecklingen av den andra och tredje gruppens gårdar föll andelen unga och 

arbetande och andelen pensionärer steg. I detta gömmer sig även orsaken till varför det korrelativa 

sambandet mellan andelen pensionärer och minskningen i befolkningstalet är så svagt. Hos 

gårdarna i den första gruppen var den stora andelen av över 60 år av byns befolkning ogynnsam, 

men i när det gällde den andra och tredje gruppen gynnsam. Därför inträdde en stabilisering 

och pensionärernas stora andel var varken gynnsam eller ogynnsam. 

Att andelen arbetsföra var stor var gynnsamt för den första gruppen och ogynnsamt för den 

andra och tredje. Även här skedde en stabilisering, om än inte i så stor utsträckning som när det 

gällde dem över 60 år. Eftersom den första gruppen är viktigast och störst, så väger den tyngre 

än de övriga grupperna och det finns ett större korrelativt samband mellan de arbetsföra och 

nedgången i befolkningstalet. 

Den stora andelen unga är för alla grupper av gårdar ogynnsam för byns, och därmed även 

för halvöns, befolkningstal. Trots detta är korrelationsindexet mindre än när det gäller dem i arbetsför 

ålder. Problemet ligger i att de unga inte flyttade ensamma. Deras utflyttning var beroende 

av föräldrarna och av gårdens utveckling. När föräldrarna flyttade, flyttade även de unga. 

Men när de inte gjorde det, blev även de unga kvar. Därmed var de ungas utflyttning beroende 

av arbetsföra personernas öden. Men de senare var beroende av de ungas antal. På grund av 

beroendet mellan dem är också korrelationsindexets absolutvärde mindre än för de arbetsföra. 

Vilket var då resultatet av utvecklingen för gårdsgrupperna? De understöddas andel steg: år 

1946 var de 47 % och år 1949 48,9 %. Samtidigt steg andelen pensionärer till 16,2 %. Ökningen 

i de ungas andel byttes 1948 till en nedgång till 32,7 %. Men andelen arbetsföra föll ständigt, 

till 51,1 % av befolkningen. Dessa förändringar betingas av endast en grundorsak – de ekonomiska 

problemen med gårdarna, av vilken orsak de som flyttade från gårdarna var fler i vissa 

åldersgrupper än i andra. 

Den andra perioden (1948/49 – 1975). Befolkningstalets samband med könsstrukturen. 

Sambandet mellan männens andel och fallet i befolkningstalet r = - 0,113. Vad beträffar kvinnorna 

är r = 0,113. Därmed: ju fler kvinnor och ju färre män, desto mindre blev nedgången i befolkningstalet. 

Men dessa index är ändå jämförelsevis små, så att i verkligheten hade de inte 

någon speciell betydelse. 

Befolkningstalets samband med åldersstrukturen. Från periodens början räknade man som 

pensionärer de som var över 60 år. I mitten av perioden höjde man åldersgränsen till 65 år. På 

grund av detta anges här två korrelativa samband. 

För sambandet mellan andelen unga och nedgången i befolkningstalet gäller r = - 0,313, ju 

mindre desto bättre. Som man kan se har det inte skett någon speciell förändring. När det under 

den första perioden fanns sambandet "ju mindre desto bättre", så är det nu på samma sätt: ju 

mindre andel, desto mindre nedgång i befolkningstalet erhölls. Men under denna period är 

sambandsindexet betydligt större. 

Sambandet mellan de i arbetsför ålder och befolkningstalet r = 0,055. Förvisso gäller att ju 

större desto bättre, men sambandet självt är mycket litet jämfört med den föregående perioden.

29 

Rev PA2 2006-09-05 

Om vi tar den övre åldern 64 år för de i arbetsför ålder, då är r = - 0,005, ju mindre desto bättre. 

Det är överraskande att nedgången i befolkningstalet inte på något sätt har samband med andelen 

i arbetsför ålder. 

Sambandet mellan dem i pensionsålder och befolkningstalet r = 0,445, ju större desto bättre. 

Därmed har det skett en förändring. Under förra perioden var sambandet, att ju färre desto bättre. 

Nu är det motsatt så att ju fler, desto mindre blev nedgången i befolkningstalet. Om man tar 

den undre gränsen 65 år för pensionärerna, är sambandet nästan detsamma, r = 0,434. 

Ju fler pensionärer och ju mindre unga, desto mindre föll befolkningstalet. Varför är det så? 

När det gäller de unga, och de som var en smula äldre än dessa, satte Sovjetunionen igång 

sin arbetskraftspolitik. Unga i åldern 14 – 16 år som hade slutat skolan i Birkas fortsatte att studera 

vidare. När de hade slutat mellanskolan, yrkesskolan eller till och med på universitetet, 

tillät man dem bokstavligen inte att återvända till hembygden. De unga, som nu redan hade nått 

arbetsför ålder, siktade på arbete utanför hembygden. Mot halvön inriktade sig, istället för dem 

som hade flyttat, människor som var födda i andra områden. När de anlände hit utplacerades 

de av kolchosen eller bysovjeten att bo i Birkas. I varje fall bosatte sig de som hade kommit utifrån 

inte i de hushåll, varifrån de unga var bördiga i vilkas ställe de hade kommit hit. Mindre än 

tre månader innan Birkas skolhus brann ned den 7 maj 1977 sade bysovjetens exekutivkommittés 

folkrepresentant J. Reede vid kommitténs möte den 24 februari 1977: "Vi får inte tillåta att 

Birkas skolhus läggs ned. Det rubbar även kolchosens liv, eftersom de unga bosätter sig nära 

skolan." Härvid är meningens senare del viktig. Om man med "unga" avser personer under 16 

år, så byter de inte sin boplats utan att föräldrarna gör det. Därmed, om man i någon mer avlägsen 

bys hushåll beslutade att för de ungas skull flytta närmare skolan, flyttade hela familjen. I 

tillägg till närheten till skolan fanns även närheten till arbetsplatsen, dessa två faktorer kompletterade 

varandra. Från de avlägsnare byarna började familjerna flytta, den ena efter den andra. 

Om man med "unga" menar de unga familjer, som anlände från en plats utanför halvön, då håller 

J. Reedes mening ännu mer måttet. De unga familjerna hade nästan helt och hållet kommit 

hit genom Sovjetunionens arbetskraftspolitik. Om man lät dem välja, valde de av halvöns byar 

alltid Birkas, där det fanns skola och även bättre arbetsmöjligheter. Här måste man påminna om 

att byggandet av det nya skolhuset var en viktig faktor för att liva upp byn. Att Birkas skolhus 

brann ned 1977 var ett allvarligt slag. Medan de unga år 1974 var 39,7%, så var de bara 28,2 % 

år 1978. Därmed: ju fler unga det fanns i en by, desto större var även antalet potentiellt bortflyttande. 

Den större delen flyttade även. 

Under den tid när kolchoserna ännu verkade inom bygränserna var gruppen arbetsföra i byn 

mycket viktig. Ju fler de var, i desto högre grad orkade man skapa produktionskomplex i byn. I 

sin tur: ju fler de var, desto mindre blev nedgången i befolkningstalet. Därmed borde de arbetsföras 

andel har en betydligt större påverkan på befolkningstalet än vad som framgår av korrelationsindexet. 

Men så är det inte, för skapandet av produktionskomplexen var beroende av de 

arbetsföras antal, och inte av deras andel av befolkningen. För det andra var det just de arbetsföra 

som flyttade. När de flyttade tog de även med sina barn. Som en följd av detta gällde även 

sambandet: ju mindre desto bättre. På grund av de unga arbetsföra kommer ännu en faktor 

med i leken. Födelsetalet var förvisso lågt, men ändå: ju fler i åldern 20 – 30 år det fanns i en 

by, desto bättre var byns födelsehistoria. Alla dessa tre faktorer, som varande mot och för varandra, 

är i jämvikt med varandra. Därför saknas i praktiken även ett korrelativt samband. 

Vad avser pensionärerna gäller detsamma som under den första perioden, detta till och med 

i högre utsträckning. De ville inte flytta på grund av sin ålder. De blev kvar vid sitt hushåll, samtidigt 

som andra grupper gav sig av. Ju fler de var, desto färre var de potentiella utflyttarna. Som 

resultat av detta steg pensionärernas andel ständigt. 

Vid periodens slut var männen 47,4 % av halvöns befolkning och kvinnorna 52,6 %. De unga 

var 26,2 %, de i arbetsför ålder 52,4 % och pensionärerna (över 65 år) 22,1 %. 

Köns/åldersstrukturens påverkan på befolkningsutvecklingen och minskningen av befolkningstalet 

var emellertid mycket obetydlig. Den går inte att jämföra med till exempel sambandet 

mellan svenskarnas andel och nedgången i befolkningstalet (r = -0,780), med sambandet med 

andelen ursprungsbefolkning (r = 0,791) eller den ökning av mekaniseringsnivån som var förknippad 

med koncentrationen av produktionen till Birkas. Förändringarna i köns- och åldersstrukturen 

var betingade av just dessa andra faktorer, de var resultatet av dessa. Strukturen

30 

Rev PA2 2006-09-05 

själv hade inte någon stor påverkan på befolkningsutvecklingen. 

Detta bevisar på ett övertygande sätt även befolkningssituation på bynivå år 1974. Ju större 

nedgången i befolkningstalet hade varit, desto större var detta år pensionärernas andel i byn (r 

= 0,626). Dessa omständigheter måste man ta med i beräkningen även när det gäller övriga 

åldersgrupper. Ju större nedgången i befolkningstalet hade varit, desto färre unga fanns det i 

byn (r = -0,797). Vad avser de arbetsföra gällde inte ens denna gång något starkt samband. Ju 

större nedgång i befolkningstalet, desto färre arbetsföra (r = -0,11). Sambandet mellan nedgången 

i befolkningstalet och de arbetsföras andel är förvisso svagt, men ännu svagare är 

sambandet mellan arbetsföra och nedgången i befolkningstalet. 

Kapitel 4. Särdrag i byarnas befolkningsutveckling 

4.1 De nordligaste byarna 

Till detta område hör fyra bebodda punkter: Gutanäs, Harga, Bysholms by och Bysholms nyby. 

Den sista av dessa har uppstått under 1920-talet som resultat av jordreformen. De övriga har 

uppstått som resultat av svenskarnas ankomst under 1200- och 1300-talet. I Harga låg Paskleps 

kommuncentrum. Till en början hörde till kommunen endast Paskleps kommun, från 1939 

även Sutlepområdet. Kommuncentrumet fanns i Harga ända till likvideringen av kommunen år 

1950. Någon särskild ökning i befolkningstalet förde detta inte med sig. Inom området bodde 

under andra världskrigets första tid ungefär 1/5, under ännu tidigare år upp till 1/4 av halvöns 

befolkning (över 300 personer). Av dem var över hälften svenskar. Gutanäs var den enda byn 

där hela befolkningen utgjordes av svenskar. I byarna Harga och Bysholm var det övervägande 

ester. När svenskarna flyttade under 1943 och 1944 led Gutanäs svårast av detta. Till de övergivna 

gårdarna anlände av tyskarna evakuerade, till en början från Ryssland, fortsättningsvis 

även från Virumaa. Enbart de från Ryssland evakuerade utgjorde ungefär 1/5 av områdets befolkning. 

Efter etablerandet av sovjetmakten fortsatte immigrationen och år 1946 hade ursprungsbefolkningen 

gått ned till 51 %. Samtidigt var i Gutanäs de i de övriga sovjetrepublikerna 

födda 50 %, det är det högsta på halvön. Det året bodde inom området 258 personer. 

År 1944, efter etablerandet av sovjetmakten, förklarade man Nucköhalvön för gränszon. Men 

till detta område, Gutanäs, Bysholms by och nyby samt Harga, var det möjligt att slippa in utan 

en massa kontroller från gränsskyddet. Det är sant att officiellt tillhörde området gränszonen 

och att motsvarande lagar och förordningar skulle gälla. Men kontrollen av ordningen var mildare, 

i praktiken saknades den helt och hållet. Det på grund av gränszonen förbjudna fisket hjälpte 

till och med till att liva upp området. Från början samlade man ihop alla farkoster från lokalbefolkningen. 

Under 1940-talets slut koncentrerade man hela halvöns fiske till Harga. Av detta fick 

Harga till en början en ökning av befolkningstalet, som varade ända till 1960-talets slut. Medan 

det år 1954 bodde 48 personer i byn, var antalet år 1947 73, en ökning med 52 %. Samtidigt 

steg Paskleps bys befolkningsantal med 48 %. Som resultat av befolkningsökningen blev Harga 

halvöns till storlek fjärde by. 

Som resultat av den under åren 1944 – 47 genomförda jordreformen uppstod smågårdar. 

Medelstorleken för gårdarna i Harga och Bysholm var år 1947 18,5 hektar. Dessa smågårdar 

hade emellertid inga möjligheter att utveckla sin produktion, och av dem blev till stor del svaga 

hushåll. Jordreformen följdes också omedelbart av ekonomiskt utplånande av kulakhushållen 

genom höjning av skatterna. Den av byarna som kom att lida svårast av att man avstod från 

gårdarna var Gutanäs, vars befolkningstal under åren 1946 – 53 föll med 60 %. 

I Gutanäs by bildades den 6 april 1949 kolchosen "Punane Lipp". En andra kolchos, "Lahe", 

bildades den 30 april 1949 i Harga och Bysholmsbyarna. Under de följande åren gick kolchoserna 

ihop med varandra och år 1952 fanns endast en kolchos, vars centrum blev Birkas. Samtidigt 

förändrades även Harga till att på ett sätt bli centrum för de nordliga byarna på Nucköhalvön. 

Med detta följde en ökning i byns befolkningstal, som till sin storlek är helt jämförbar med 

den i Birkas. Grunden för Hargas utveckling till centrum var fisket. I Hargaviken odlade man foreller, 

där sysslade även "Lääne Kalur" med fiskefångst. 

I de övriga tre byarna fortsatte samtidigt nedgången i befolkningstalet. Huvudproblemet bestod 

i att efter kolchosernas bildande och sammanslagning, flyttade så småningom de i kolchoserna 

boende immigranterna. De nya invandrarna bosatte sig närmare kolchoscentrumet. Till 

de övergivna hushållen kom det inte mera någon, eftersom de låg för långt från arbetsplatsen. I

31 

Rev PA2 2006-09-05 

de avlägsnaste byarna stannade bara ursprungsbefolkningen. De unga i byn studerade på annan 

plats och efter avslutad skolgång började de att arbeta någon annanstans. Allvarligast på 

Nucköhalvön blev problemet för Bysholms nyby, där år 1974 de yngsta personerna var över 55 

år gamla. Till att skapa situationen bidrog även ökningen i mekaniseringsgraden. 

Även Harga bys befolkningstal började snabbt falla. Det började med Birkas bysovjets exekutivkommittés 

beslut den 29 augusti 1966. Då beslutade man att stadfästa placeringen av båtbryggorna 

inom Birkas bysovjets territorium. I tillägg till i Harga byggde man även bryggor i Österby 

och Skåtanäs. Beslutet innebar att fiskets betydelse minskade i Harga. Eftersom fiskets 

andel minskade började även befolkningstalet att gå ned. Till detta bidrog branden år 1971 i 

Hargas ladugård, vilken fick som resultat att det i byn inte längre fanns kvar en enda av kolchosens 

produktionsenheter. 

Harga by är värd att uppmärksammas p.g.a. att antalet personer per hushåll var där det 

högsta på halvön. Medan det år 1958 bodde i genomsnitt 2,64 personer per hushåll på Nucköhalvön, 

var motsvarande tal för Harga 4,13. Under de fortsatta åren minskade skillnaden, men 

trots detta låg Harga åtminstone 0,5 personer högre än de andra. Men i allmänhet ända till 1,0, 

ibland mer. Det indikerar att i byn var det fortsatt övervikt för ursprungsbefolkningen, för de inflyttades 

familjer var mindre. År 1946 var Harga just den by där ursprungsbefolkningens procenttal 

var högst, t.o.m. 89,7 %. Inte en enda av Hargas invånare var född i Ryssland. Det höga 

procenttalet ursprungsbefolkning var en av de huvudsakliga förutsättningarna för att befolkningsantalet 

inte skulle börja falla, utan tack vare fisket istället började stiga. 

De norra byarnas befolkningstal hade till år 1975 fallit ända till 91 personer, vilket utgjorde 

15,7 % av halvöns. Under åren 1946 – 75 hade områdets befolkningstal minskat med 64 %. 

Den 28 oktober 1975 likviderades officiellt Bysholms by och nyby. Bysholms by slogs ihop med 

Harga och Bysholms nyby med Gutanäs. 

4. 2. De västligaste byarna 

Till detta område hör tre bosatta punkter: Enby, Paksleps by och Paskleps nyby. Det är det område 

som först frigjorde sig från havet, under årens lopp har därifrån Nucköhalvön växt ut. Den 

tidigare frigörelsen från vattnet och den större höjden över havsnivån har medverkat till att skapa 

de bästa odlingsvillkoren. Paskleps bys och nybys åkermarker anses vara de bästa på halvön, 

därför blev de Nuckös mest förmögna byar. Paskleps nyby har uppstått som resultat av 

1920-talets jordreform. Den uppstod på den forna Paskleps herrgårds mark, som var omgivningens 

bästa och bördigaste. Därför växte nybyns befolkning mycket snabbt. Inom dess område 

var svenskarna i stor övervikt, år 1941 översteg deras andel av befolkningen 60 %. Dessa 

byar var tätast befolkade, här bodde 39 % av halvöns befolkning. Före kriget tillhörde alla tre 

byarna de fyra största på halvön. 

Svenskarnas majoritet i den förkrigstida befolkningen bestämde även befolkningsutvecklingen 

under åren efter kriget. I en stor del av svenskarnas övergivna gårdar kunde många immigranter 

bosätta sig. I området skaffade man husrum åt 52 % av de till Nuckö förda evakuerade 

från Ryssland: i Enby 52, Paskleps by 40 och i Paskleps nyby 33 personer. De evakuerade utgjorde 

28 % av områdets befolkning. Som resultat av den efter kriget fortsatta stora invandringen 

gick ursprungsbefolkningens andel ned. År 1946 var ursprungsbefolkningen 35,4 % och de 

från Sovjetunionen bördiga 28,8 %. Av detta följde de följande årens minskning av befolkningsantalet. 

Immigranterna hade svårt att göra de av svenskarna övergivna gårdarna livskraftiga. 

Huvudproblemet var okunskapen om de lokala förhållandena, samtidigt var invandrarnas familjer 

mindre än ursprungsbefolkningens. De gårdar, som under jordreformens lopp gavs till nya 

ägare, var mindre än ursprungsbefolkningens. År 1947, när ekonomiska svårigheter försämrade 

situationen för gårdarna, blev invandrarna mest lidande bland de nya gårdsägarna. På grund av 

de ekonomiska svårigheterna började man från hösten 1947 att överge gårdarna, vilket fick som 

resultat att byarnas invånarantal minskade. Bland dem på Nucköhalvön som övergav sina gårdar, 

fanns många ägare från detta område. Under första halvåret 1948 kom 10 av de 18 som 

lämnade sina gårdar just från dessa byar. Av de 14 som förklarades som "kulaker", kom fyra 

därifrån. 

På hösten 1944 etablerades sovjetmakten och gränszonen. De till detta område hörande byarna 

längst ut åt väster på Nucköhalvön och halvön Ramsholm led av den strängaste kontrol-

32 

Rev PA2 2006-09-05 

len. Ramsholm och Telnäs stängdes av helt, i tillägg till detta även det s.k. Ministeriets sommarstugeområde. 

Där förbjöds all ekonomisk verksamhet och där varande bosättningar likviderades 

helt. Oaktat det nämnda följde därmed inte några speciella negativa resultat för befolkningsutvecklingen, 

eftersom invånarantalet inom detta område var litet. Gränsskyddsposteringarna i 

den forna Paskleps herrgård, i Enby och vid vägen till Telnäs gjorde att man hade god kontroll 

över möjliga brott mot gränszonen. Den enda allvarliga process som påbörjades på grund av 

gränszonen, var förbudet mot fiske. Det bidrog till uppkomsten och tillväxten av de ekonomiska 

svårigheterna. 

Den efter marsdeportationerna påbörjade masskollektiviseringen kom till området den 1 april 

1949, då man i Enby bildade kolchosen "Lenin". Från denna har senare den hela Nucköhalvön 

omfattande kolchosen "V. I. Lenin" växt ut. Den 5 april 1949 bildades i Paskleps nyby kolchosen 

"Võit" och den 6 april kolchosen "Ühiselu" i Paskleps by. På grund av sina goda och bördiga 

åkrar blev de starka kolchoser, men då och även efter deras sammanslagning fortsatte nedgången 

i befolkningsantalet. Under åren 1946 – 53 föll områdets befolkning med 41 %. Det var 

en mycket stor nedgång, den största bland områdena på halvön. Den viktigaste orsaken till detta 

var de uppkomna ekonomiska svårigheterna och den med dessa åtföljande utvandringen, 

vars omfattning den stora andelen immigranter gjorde särskilt stor. I jämförelse med de övriga 

områdens spelade ändå gränsskyddet en större roll. 

Under åren 1955 – 59 stannade nedgången i befolkningsantalet upp tack vare det ekonomiska 

uppsvinget. Men till år 1960 var det slut med uppsvinget och nedgången fortsatte. De 

immigranter som hade anlänt efter det att kolchoserna slagits samman, bosatte sig närmare 

kolchoscentrumet, d.v.s. i Birkas. De i de övriga byarna varande invandrarna flyttade likaledes 

så småningom. Till de övergivna husen kom ingen mer, eftersom de låg alltför långt från arbetsplatsen. 

I de längre bort belägna byarna stannade endast ursprungsbefolkningen och pensionärer 

kvar. Under åren 1946 – 74 ökade andelen personer över arbetsför ålder inom området från 

8,6 % till 26,6 %. Fastän man i början av 1950-talet byggde två ladugårdar, i Paskleps by och 

Enby, hjälpte det inte mycket. Den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att åka långt ifrån, 

från Birkas, för att bruka åkermarken och något behov av lokal bosättning fanns inte. På grund 

av arbetsbristen måste övertaliga personer flytta. Bland dem fanns nu redan en stor grupp av 

ursprungsbefolkningen. På grund av emigrationen minskade befolkningen i byarna i väster år 

1975 till 26 % av halvöns befolkning, då bodde här 151 personer. Under åren 1946 – 75 minskade 

därmed befolkningsantalet med 66 %r. Det är den största minskningen inom halvöns områden, 

såväl i absoluta tal som proportionellt. 

Den 28 oktober 1975 likviderade man Paskleps nyby och slog ihop den med byn under namnet 

Paskleps by. 

4.3. Birkas by och med denna förbundna byar 

Till detta område hörde tre bebodda punkter: Birkas, Hosby och Kolanäs. Alla dessa byars uppkomst 

är förknippad med utbredningen av den svenska bosättningen på Nucköhalvön. Nuckös 

nutida centrum, Birkas, låg ännu på 1800-talet storleksmässigt på 5:e – 6:e plats. De första förändringarna 

när det gäller Birkas fick sin början under 1920 – 40-talet, när Birkas Lantbruks- 

och Folkhögskola verkade där. Kyrkan i Hosby gjorde denna by till religiöst centrum. Med detta 

förde endast delvis med sig en större utbredning av bosättningen. Medan det ännu år 1834 

handlade om en storby hade den år 1941 blivit en av halvöns minsta. Den andra likartade småbyn 

är Kolanäs. Detta område utgjorde 15 – 16 % av förkrigsbefolkningen. Svenskarnas andel 

var 27 %. Det ringa antalet svenskar, och denna minoritets utflyttning, lämnade inom områdets 

byar inte speciellt många tomma gårdar, som det skulle ha varit möjligt för immigranter att fylla. 

Trots detta föll ursprungsbefolkningens andel kraftigt i Birkas och Hosby. Före kriget hade 

svenskarnas befolkningsandel i Birkas och Kolanäs varit mer eller mindre densamma, 25 % respektive 

22 %. Men 1946 var ursprungsbefolkningen 33 % respektive 84 %. I en liknande situation 

hamnade även Lyckholms nyby, där svenskarnas andel före kriget var jämförelsevis detsamma 

som i Kolanäs, men ursprungsbefolkningen i Lyckholm var år 1946 endast 4,3 %. I Birkas 

är denna process å ena sidan förknippad med upplivandet av byn på 1920 – 30-talet. Å 

andra sidan fanns det i byn många ester som flydde utomlands tillsammans med svenskarna. 

Birkas undgick den första immigrationsvågen, i form av de evakuerade, till de under krigstiden

33 

Rev PA2 2006-09-05 

av svenskarna övergivna gårdarna. Som resultat av detta blev förvisso en del gårdar tomma, 

men de undgick ägare som skulle ha gjort dem till ruiner. Till de tomma gårdarna började immigrationen 

senare, och de som anlände till dem hade sitt ursprung i andra estniska områden. 

År 1946 bodde i området 217 personer eller 17,3 % av halvöns befolkning, av dem 136 i Birkas. 

Under åren 1946 – 53 föll områdets befolkning till 147 personer, denna nedgång var den 

minsta bland områdena. Samtidigt är det vid den tidpunkten då Birkas blev halvöns centrum. 

Under åren 1944 – 49 gick även Hosbys och Kolanäs befolkningstal ned. Detta var förknippat 

med de ekonomiska svårigheterna och, när det gäller Kolanäs, även de svåra kommunikationsförhållandena. 

Men under loppet av dessa år kom dock inte någon avgörande vändning, 

denna kom i samband med bildandet av kolchoserna 1949. 

Om områdets byar, se ovan. 

IV: 4. De sydligaste byarna 

Till detta område hör tre byar: Skåtanäs, Österby och Lyckholm. Den mest betydande av dessa 

var Österby. När Nuckö ännu var en ö gick alla förbindelser med Hapsals stad via Österby 

hamn. Även efter föreningen med fastlandet fortsatte upprätthållandet av förbindelserna på detta 

sätt, men andelen har minskat år för år. Existensen av den viktigaste hamnplatsen har varit 

medhjälpande till ökningen i byns befolkningstal. Före andra världskriget var byn till storleken 

den 2:a – 3:e på halvön. Nuckös sydligaste by Skåtanäs ligger vid Tagalahe, vilket har möjliggjort 

att gårdarna där aktivt har sysslat med fiske. Till storleken var byn fram till slutet av 1800talet 

jämförbar med Birkas, men på 1900-talet började befolkningstalet minska. Lyckholms nyby 

har uppstått på sin nuvarande plats som resultat av 1920-talets jordreform, byn själv är äldre. 

Lyckholms nyby var till ytan den största på halvön, men största delen av ytan bestod av myrar 

och våtmarker, som inte passade till att livnära sig på och bruka. Inom området bodde ungefär 

1/4 av halvöns befolkning, av dessa var svenskarna 26 %. Skåtanäs var den enda byn på halvön 

där esterna utgjorde hela befolkningen. Tack vare detta bevarades efter kriget den stora andelen 

ursprungsbefolkning i byn, som år 1946 var 72 %. I de två övriga byarna steg immigranternas 

antal mycket högre. I form av evakuerade från Ryssland anlände till dessa två byar 23 % 

av samtliga som hade förts till halvön: 35 personer till Österby och 19 till Lyckholm. I Lyckholm 

fanns också väldigt många personer, som var födda i andra kommuner i Läänemaa – 42 %. 

Sammanfattningsvis var halvöns ursprungsbefolkning år 1946 35 %. Samtidigt bodde inom området 

27 % av halvöns invånare. Österby var Nuckös största by. 

År 1946 bildades i Skåtanäs en hjälpfarm till Hapsals fågeluppfödningskooperativ. Något år 

senare blev den ett alternativ till att bilda kolchoser. Med den började man att förena gårdar 

som hade hamnat i ekonomiska svårigheter. Till enheten överlämnade man jordbruksredskap, 

djur och även åkermark, vilket betydde att denna räddades från att hamna i reserv. Gårdarnas 

ägare började samtidigt arbeta där. Medan i de övriga byarna gårdsfolket, som hade hamnat i 

ekonomiska svårigheter, lämnade halvön, blev de i Skåtanäs kvar i sina egna hus. Detta höll 

byns befolkningstal kvar på en högre nivå än i de andra byarna. Under åren 1946 – 53 var nedgången 

en av de minsta på halvön. Ännu mindre var den endast i Harga och i Bysholms by låg 

den på samma nivå. På hösten 1950 likviderades kooperativet och dess mark slogs ihop med 

den den 1 april 1949 bildade kolchosens. Kooperativet hade planer att bygga hönshus och reparera 

ladugårdarna. Viktigast var ändå i arbetsdugligt skick hållna 130 hektar åker, som man 

nu från kolchosens sida tog i bruk. Allt detta krävde arbetskraft, på grund av detta var också 

byns befolkningstal fortsatt högt. Men i början av 1950-talet uppstod en brand i ladugården i 

Skåtanäs, varför man inte längre tog den i bruk. Därifrån och framåt började nedgången i byns 

ekonomi och betydelse. Med detta följde en nedgång i befolkningstalet med början från den 

ekonomiska uppgångens period och framåt. 

Medan man i de övriga byarna bildade kolchoserna efter marsdeportationen, gjorde man det 

i Österby ett år tidigare, den 18 april 1948. Österby var halvöns största by, vilket också gjorde 

det möjligt att skapa de bästa och snabbaste resultaten, något som man skulle kunna ha som 

förebild för att de andra byarna snabbt skulle bilda kolchoser och för att visa kolchossystemets 

förträfflighet. Men lätt och enkelt gick det inte att organisera kolchoserna. En del av bönderna 

gjorde stark motpropaganda, vilket gav som enda resultat att de förklarades vara kulaker. Kollektiviseringen 

i byn skedde under den period då man avstod från gårdarna. I Österby skedde

34 

Rev PA2 2006-09-05 

inte detta, eftersom gårdarna förenades med kolchosen innan de hamnade i ekonomiska svårigheter. 

Fastän kolchosen "Punane Täht" i och med den tidigare kollektiviseringen fick ett års 

försprång före de andra, uppnådde man ändå inte någon ekonomisk överlägsenhet. Trots detta 

följde vissa förmåner. Kolchosen kunde verka i två år inom byns gränser, vilket betydde att kolchosens 

alla resurser kunde utnyttjas där. När kolchoser slogs ihop och i kolchoser med två 

byar måste man välja var man skulle anlägga ekonomibyggnader o.s.v.. Detta gjorde man för 

det mesta till förmån för den största byn, där det fanns flest människor. Men Österby var en stor 

by och den tvååriga verksamheten inom byns gränser möjliggjorde att man kunde uppföra ett 

och annat. Det gav även större fördelar vid ihopslagning med andra kolchoser. När man år 1951 

slog ihop den med Skåtanäs kolchos, fick man använda Skåtanäs arbetskraft för att utveckla 

Österby, som en by med större framtidsutsikter. Det hjälpte Österby att ända till 1959 vara den 

största byn på halvön, förvisso med växlande framgång. 

Kolchosen i Lyckholm bildades den 31 mars 1949. Det handlade om en svag och nedgången 

kolchos. Trots detta lyckades man bygga en ladugård, som delvis under de följande åren stabiliserade 

byns befolkningstal. År 1951 slog man tillsammans med Kolanäs ihop den med Birkas, 

med detta började nedgången i Lycksholms nybys befolkningstal. 

År 1953 bodde inom området 213 personer eller 27 % av halvöns befolkning. Från år 1946 

hade det skett en nedgång med 36 %. Under perioden av ekonomiskt uppsving skedde en befolkningsökning, 

men rätt snart var den över och nedgången fortsatte. Orsaken till det fortsatta 

fallet är befolkningskoncentrationen till Birkas. Inom området kom Skåtanäs mest att lida av detta. 

Branden i ladugården följdes rätt snart av nedläggning av andra produktionsbyggnader, med 

detta följde att befolkningen flyttade. Österby var fortsatt till befolkningsstorleken halvöns andra 

by och Lyckholms nyby låg stabilare på sin storleksplats. Trots det blev befolkningstalet allt 

framgent mindre. Det största problemet var kommunikationerna. Under 1966 diskuterades dessa 

upprepat i Birkas bysovjet: ”Vägarna Birkas – Lyckholm och Birkas – Collanäs är så dåliga 

att man inte alls kommer fram på dem på vårar och höstar. Dessa vägstycken behöver detta år 

säkert en fullständig reparation. Men ännu sämre är vägen från Lyckholm till betesmarkerna. 

Den vägen använder nästan hela kolchosen. Även detta vägstycke behöver repareras, annars 

blir det ofarbart”. Situationen för vägen Lyckholm – Birkas blev ändå inte bättre trots ständiga 

reparationer. Som följd av detta var man tvungna att flytta närmare kolchoscentrat eller helt och 

hållet lämna halvön. Att gjuta liv i området hjälpte heller inte Birkas bysovjets beslut den 29 augusti 

1966 att bygga båtbryggor i Skåtanäs och Österby. Detta beslut minskade Harga bys roll 

på halvön. 

1975 bodde i området 123 personer, jämfört med år 1946 63 % färre. Den 28 oktober 1975 

blev Lyckholms nyby Lyckholms by. Andra förändringar skedde inte inom området.

Appendix 1. Kartor och diagram 

Nr 1. Nucköhalvöns byar med ungefärliga gränser 

35 

Rev PA2 2006-09-05

Nr 2. Nucköhalvöns belägenhet 

36 

Rev PA2 2006-09-05

37 

Rev PA2 2006-09-05 

Nr 3. Nucköhalvöns befolkning år 1946 fördelad på ursprungskommun och -stad 

"Punane Täht" 

Österby 1948-04-18 

"Laht" 

Skåtanäs 1949-04-01 

"Lenin" 

Enby 1949-04-01 

"Saare" 

Lyckh. nyby 1949-03-31 

"Kangelane" 

Birkas 1949-03-30 

"Punane Koit" 

Kolanäs 1949-03-29 

"Võit" 

Paskl. nyby 1949-04-05 

"Punane Lipp" 

Gutanäs 1949-04-06 

"Ühiselu" 

Pasklep 1949-04-06 

"Lahe" 

Bysh., Harga 1949-04-06 

"Punane Täht" 

1950-06-07 

"Punane Koit" 

1950-06-14 

"Punane Lipp" 

1950-05-31 

"V.I. Lenin" 

1951-01-12 

"M.I. Vorosilov" 

1951-02-07 

Nr 4. Kolchoser på Nucköhalvön och ihopslagningen av dessa 

"V.I. Lenin" 

1952-02-16

Nr 5. Lokala maktorgans placering under sovjettiden 

38 

Rev PA2 2006-09-05

1 

Rev PA2 2006-09-05 

Appendix 2. Tabeller med statistiskt material 

Tabell 1. Nuckös befolkning före andra världskriget (kapitel 1, del 3). Antal byinvånare/procent av halvöns befolkning/svenskarnas andel av 

byns befolkning. 

By 1834 1850 1934 1941 

Gutanäs 149/12,3/100 144/11,4/98 138/8,4/100 114/7,8/100 

Pasklep 225/18,6/99 221/17,5/90 482/29,4/68 405/27,8/57 

Hosby 119/9,8/100 72/5,7/100 Se Pasklep 47/3,2/49 

Enby 76/6,3/100 109/8,6/100 201/12,3/50 166/11,4/67 

Harga 178/14,7/41 204/16,2/36 213/13/10 189/13/12 

Bysholm Se Harga Se Harga Se Harga Se Harga 

Birkas 121/10/44 114/9/35 154/9,4/27 129/8,8/25 

Lyckholm 49/4,1/100 71/5,6/86 120/7,3/43 135/9,3/22 

Kolanäs Se Lyckholm Se Lyckholm Se Lyckholm Se Lyckholm 

Österby 195/16,1/100 204/16,2/78 200/12,2/28 163/11,2/46 

Skåtanäs 98/8,1/70 122/9,7/57 133/8,1/1 111/7,6/0 

Nuckö församling 1210/83 1261/73 1641/45 1459/44 

Tabell 2. Evakuerade från Ryssland (kapitel 2, del 1; kapitel 3, del 1; kapitel 4) 

Enby Paskleps by Österby Paskleps 

nyby 

Gutanäs Bysholm Lyckholm Hosby Birkas Kolanäs Totalt 

Antal evakuerade 

52 40 35 33 28 20 19 6 4 3 240 

Män (%) 40,4 55 45,7 45,5 39,3 40 38,6 33,3 50 66,6 44,2 

Kvinnori (%) 59,6 45 54,3 54,5 60,7 60 61,4 66,6 50 33,3 55,8 

Medelålder 22,4 27,2 23,2 29,7 28,11 23,9 35,1 23,10 32 29,8 26,5 

0-15 år (%) 55,8 40 54,3 33,3 39,3 50 26,3 50 25 33,3 44,2 

16-64 åri (%) 40,4 50 40 63,6 50 45 63,2 50 75 66,6 49,6 

Över 65 år 

(%) 

3,8 10 5,7 3 10,7 5 10,5 0 0 0 6,3

2 

Rev PA2 2006-09-05 

Tabell 3. 1944 års befolkning. I befolkningstalet och procentantalet av halvöns befolkning är de från Ryssland evakuerade medräknade, för 

övrigt inte. (kapitel 2, del 1; kapitel 3, del 1) 

Österby Pasleps Enby Gutanäs Skåta- Paskleps Birkas Lyck- Bysholm Hosby Kolanäs Harga Nuckö 

by 

näs nyby 

holm 

Antal invånare 201 187 164 127 125 114 102 87 141 54 43 38 1383 

% av befolkn. 14,53 13,52 11,86 9,18 9,04 8,24 7,38 6,29 10,20 3,9 3,11 2,75 

Män 1 43,0 38,1 38,8 41,7 40,2 42,6 40,0 33,3 34,8 42,1 41,7 37,9 39,5 

Kvinnor 57,0 61,9 61,2 58,3 59,8 57,4 60,0 66,7 65,2 57,9 58,3 62,1 60,5 

16-64 år 96 85 58 53 73 49 58 47 80 31 21 26 627 

Över 65 år 18 20 9 7 9 5 12 1 9 7 3 3 103 

Tabell 4. 1946 års befolkning. (kapitel 2, del 1; kapitel 3, del 1) 

Österby Pasleps Enby Birkas Paskleps Skåtanäs Gutanäs Lyckholm Bysholm Harga Bysholms Hosby Kolanäs Totalt 

by 

nyby 

nyby 

Antal invånarev 170 164 155 136 125 95 84 69 61 58 55 43 38 1253 

% av befolkningen 13,57 13,09 12,4 10,85 9,98 7,58 6,7 5,51 4,87 4,62 4,39 3,43 3,03 

Medelålder 34 34 28,01 33,09 30,11 34,04 31,01 30,08 34,10 36,03 31,10 41,06 30,05 32,11 

Män (%) 44,1 47 45,8 44,1 42,4 37,9 42,9 43,5 39,3 43 41,8 37,2 57,9 43,7 

Kvinnor (%) 55,9 53 54,2 55,9 57,6 62,1 57,1 56,5 60,7 57 58,2 62,8 42,1 56,3 

0 - 15 år (%) 31,2 28,7 40 28,7 33,6 34,7 39,3 29 23 24,1 30,9 20,9 39,5 31,8 

16-64 år (%) 60,6 57,3 54,2 60,3 61,6 55,8 47,6 59,4 68,9 63,8 67,3 58,1 50 58,6 

Över 65 år (%) 8,2 14 5,8 11 4,8 9,7 13,1 11,6 8,2 12,1 1,8 20,9 10,5 9,7 

1 Mehi/ naisi/ 16- 64 aastasi/ üle 65 aastasi- Ilma Venemaalt evakueerituid arvestamata.

Tabell 5. Befolkningens ursprung år 1946. (kapitel 2, del 1; kapitel 4) 

Paskleps 

by 

Birkas Österby Paskleps 

nyby 

Enby Lyckholm 

3 

Skåtanäs 

Gutanäs Kolanäs Harga Bysholms 

by 

Bysholms 

nyby 

Rev PA2 2006-09-05 

Hosby Nuckö 

totalt 

Nuckö 67-40,9 45-33,1 48-28,2 40-32 50-32,3 3-4,3 68-71,6 4-4,8 32-84,2 52-89,7 49-80,3 25-45,5 17-39,5 500- 

39,9 

Sovjetunionen 35-21,3 5-3,7 40-23,5 51-40,8 42-27,1 19-27,5 42-50 10-18,2 3-7,0 247- 

19,7 

Läänemaa 9-5,5 8-5,9 23-13,5 12-9,6 7-4,5 29-42 9-9,5 2-5,3 2-3,4 3-4,9 5-9,1 4-9,3 113-9 

Virumaa 18-11,0 9-6,6 9-5,3 8-6,4 17-11,0 2-2,9 1-1,1 18-21,4 1-1,8 8-18,6 91-7,3 

Harjumaa 17-10,4 3-2,2 11-6,5 2-1,6 3-1,9 5-7,2 2-2,1 4-4,8 1-1,6 3-5,5 51-4,1 

Võrumaa 1-0,7 2-1,2 3-1,9 6-0,5 

Pärnumaa 6-4,4 1-0,6 1-0,6 3-3,2 11-0,9 

Saaremaa 3-1,8 2-1,6 3-1,9 8-0,6 

Tartumaa 3-2,2 2-1,2 1-0,8 7-4,5 13-1,0 

Järvamaa 1-0,6 2-1,3 3-0,2 

Valgamaa 1-1,4 1-0,1 

Sverige 1-2,6 1-0,1 

Petseri 1-0,6 1-0,1 

Viljandimaa 1-0,7 1-0,1 

Tjeckoslovak. 1-0,6 1-0,1 

Okänt 16+1 1 - 

10,4 

1 Kokkuste. 

2 Osmina. 

3 Sinalepa. 

4 Koskvere 

5 Heldo vald. 

6 Kalve vald. 

53+2 2 - 

40,4 

29+1 3 - 

17,6 

8+1 4 - 

7,2 

17+2 5 - 

12,3 

10-14,5 10+2 3 - 

12,6 

16-19,0 3-7,9 4-6,9 7+1 6 - 

13,1 

11-20 11-25,6 195+10 

-16,4

Tabell 6. Nucköhalvöns befolkning 1946-75. (kapitel 4, del 1) 

4 

Rev PA2 2006-09-05 

År 1946 1948 1949 1950 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 

Befolkningstal 1253 1069 948 953 782 740 751 743 761 774 803 751 696 649 659 639 614 611 600 582 580 

Antal hushålli 319 291 288 287 293 279 275 271 264 259 256 251 247 245 

Personer/hushåll 3,35 3,26 2,72 2,58 2,64 2,49 2,36 2,43 2,42 2,37 2,39 2,39 2,36 237 

Män (%) 43,7 42,8 43 42,6 40,7 41,2 46,6 46,7 46,6 47,4 

Kvinnor (%) 56,3 57,2 57 57,4 59,3 58,8 53,4 53,3 53,4 52,6 

0-15 år (%) 31,8 32,9 32,7 30,6 29,2 28 24,7 25,7 26,1 26,2 

Arbetsföra (%) 58,6 51,7 51,1 52,9 49,9 49,6 53 51,2 51,4 52,4 

Pensionärer (%) 9,7 15,3 16,2 16,5 21 22,4 22,3 23,2 22,5 22,1 

Tabell 7. De nordligaste byarnas (Harga, Bysholms by och nyby, Gutanäs) befolkning 1946-75 (kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 

Befolkningstal 258 159 147 155 154 158 157 159 141 139 135 129 122 109 106 98 97 91 

Andel av befolkningen 

(%) 

20,59 20,33 19,9 20,6 20,7 20,8 20,3 19,8 18,8 20 20,8 19,6 19,1 17,8 17,4 16,33 16,67 15,7 

Antal hushåll 56 58 55 55 53 52 47 45 45 43 

Personer/hushåll 2,8 2,4 2,45 2,35 2,3 2,1 2,26 2,18 2,16 2,12 

Män (%) 41,9 

Kvinnor (%) 58,1 56,7 

0-15 år (%) 30,2 19,6 

16-64 år (%) 60,5 41,2 

Över 65 år (%) 9,3 39,2

Tabell 8. Harga bys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

4,63 6,8 6,5 6,9 7 8 8,01 7,7 8,1 10,5 11,09 10,62 10,64 9,93 9,49 8,67 8,76 8,1 

Antal hushåll 15 22 20 21 21 21 18 16 16 14 

Personer/hushåll 

3,32 3,33 3,24 2,9 3,22 3,25 3,19 3,4 

4,13 

3,60 

Män (%) 43,1 49 

Kvinnor (%) 56,9 51 

0-15 år (%) 24,1 29,4 

16-64 år (%) 63,8 47,1 

Över 65 år (%) 12,1 23,5 

Tabell 11. Gutanäs bys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

6,7 2,94 3,51 3,46 3,5 3,15 2,97 2,99 2,66 3,3 3,39 3,34 3,29 3,09 3,27 3,17 3,61 3,45 

Antal hushåll 11 11 10 10 10 10 9 9 10 10 

Personer/hushåll 2,09 2,09 2,2 2,2 2,1 1,9 2,22 2,11 2,1 2 

Män (%) 42,9 38,1 

Kvinnor (%) 57,1 61,9 

0-15 år (%) 39,3 19 

16-64 år (%) 47,6 47,6 

Över 65 år (%) 13,1 33,3 

5 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 12. Bysholms nybys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

4,39 4,73 5,68 5,73 5,52 5,39 5,17 4,86 4,53 3,59 3,68 3,03 2,5 2,61 2,45 2,5 2,23 2,24 

Antal hushåll 15 14 14 13 11 11 10 10 9 9 


Män (%) 41,8 38,5 

Kvinnor (%) 58,2 61,5 

0-15 år (%) 30,9 0 

16-64 år (%) 67,3 15,4 

Över 65 år (%) 1,8 84,6 

Tabell 13. Bysholms bys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 

Befolkningstal 46 31 34 35 32 32 34 26 18 17 17 17 13 13 12 12 11 


(%) 

4,87 5,88 4,19 4,53 4,71 4,2 4,13 4,23 3,46 2,59 2,62 2,58 2,66 2,12 2,13 2 2,06 1,9 

Antal hushåll 15 11 11 11 11 10 10 10 10 10 


Män (%) 39,3 33,3 

Kvinnor (%) 60,7 66,6 

0-15 år (%) 23 0 

16-64 år (%) 68,9 33,3 

Över 65 år (%) 8,2 66,6 

6 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 14. De västligaste byarnas (Enby, Paskleps nyby och by) befolkning åren 1946-75 (kapitel 4, del 2). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

35,43 33,6 35,4 32,1 32,8 32,5 31,91 32,5 32,6 25,9 25,73 25,8 26,29 27,52 26 26,2 26,46 26 

Antal hushåll 95 80 74 75 75 74 72 67 66 64 


Män (%) 45,3 46,1 

Kvinnor (%) 54,7 53,9 

0-15 år (%) 34 24 

16-64 år (%) 57,4 49,4 

Över 65 år (%) 8,6 26,6 

Tabell 15. Paskleps bys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 2). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

13,09 11,76 14,05 13,58 13,19 13,4 12,92 12,83 14,16 10,34 11,09 11,38 11,11 11,73 10,8 11,33 11,51 10,86 

Antal hushåll 41 32 32 31 31 31 30 29 30 29 


Män (%) 47 43,3 

Kvinnor (%) 53 56,7 

0-15 år (%) 28,7 22,4 

16-64 år (%) 57,3 46,3 

Över 65 år (%) 14 31,3 

7 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 16. Enbys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 2). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

12,37 12,28 11,89 9,59 10,63 10,51 10,21 10,21 9,59 7,61 8,04 7,43 7,2 7,33 6,38 5,67 5,33 5,52 

Antal hushåll 30 24 22 21 20 19 18 14 14 12 


Män (%) 45,8 58,1 

Kvinnor (%) 54,2 41,9 

0-15 år (%) 40 22,6 

16-64 år (%) 54,2 67,7 

Över 65 år (%) 5,8 9,7 

Tabell 17. Paskleps nybys befolkning åren 1946-75. (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 2) 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

9,98 9,59 9,46 8,92 9,02 8,54 8,79 9,46 8,39 7,9 6,63 6,98 7,98 8,47 8,84 9,17 9,62 9,66 

Antal hushåll 24 24 20 23 24 24 24 24 22 23 

Personer/hushåll 2,83 2,29 2,15 2.00 2,13 2,17 2,25 2,93 2,55 2,43 

Män (%) 42,4 42,9 

Kvinnor (%) 57,6 57,1 

0-15 år (%) 33,6 26,8 

16-64 år (%) 61,8 42,9 

Över 65 år (%) 4,8 30,4 

8 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 18. Birkas och med Birkas ihopslagna byars (Hosby, Kolanäs) befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 1). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

17,32 18,8 19,19 19,71 18,98 19,19 20,67 20,3 20,64 27,16 31,43 29,29 29,89 30,29 33,22 34,33 34,36 37,07 

Antal hushåll 60 69 74 73 70 69 73 76 76 84 


Män (%) 45,2 48 

Kvinnor (%) 54,8 52 

0-15 år (%) 29 35 

16-64 år (%) 58,1 54,5 

Över 65 år (%) 12,9 10,5 

Tabell 19. Birkas befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 3). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

10,85 12,4 13,92 13,85 12,9 12,48 13,43 13,2 15,31 21,98 26,81 24,73 25,2 25,41 28,31 29,67 29,9 32,59 

Antal hushåll 40 54 60 58 56 56 60 64 63 71 


Män (%) 44,1 47,7 

Kvinnor (%) 55,9 52,3 

0-15 år (%) 28,7 39,7 

16-64 år (%) 60,3 56,3 

Över 65 år (%) 11 7,5 

9 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 20. Hosbys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 3) 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

3,43 3,07 3,24 3,2 3,63 3,94 4,39 4,36 2,93 3,45 3,54 3,49 3,6 3,58 3,6 3,33 3,09 3,28 

Antal hushåll 11 10 10 11 10 9 9 8 9 9 

Personer/hushåll 3,09 2,4 2,3 2,09 2,3 2,44 2,44 2,5 2 2,11 

Män (%) 37,2 50 

Kvinnor (%) 62,8 50 

0-15 år (%) 20,9 5,6 

16-64 år (%) 58,1 66,7 

Över 65 år (%) 20,9 27,8 

Tabell 21. Kolanäs befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 3) 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 


Andel av befolk- 3,32 2,03 2,66 2,42 2,76 2,84 2,74 2,4 1,72 1,08 1,06 1,1 1,3 1,31 1,33 1,37 1,21 

ningen (%) 3,03 

Antal hushåll 9 5 4 4 4 4 4 4 4 4 

Personer/hushåll 2,44 2,4 1,75 1,75 1,75 2 2 2 2 1,75 

Män (%) 57,9 50 

Kvinnor (%) 42,1 50 

0-15 år (%) 39,5 0 

16-64 år (%) 50 62,5 

Över 65 år (%) 10,5 37,5 

10 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 22. De sydliga byarnas (Österby, Skåtanäs, Lyckholms nybys) befolkning åren 1946-75. (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 4). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

26,66 27,2 25,54 27,56 27,46 27,59 27,13 26,9 27,3 27,01 26,96 25,34 24,73 23,94 23,4 23,17 22,51 21,2 

Antal hushåll 82 72 72 68 66 64 64 63 60 54 


Män (%) 42,2 47,3 

Kvinnor (%) 57,8 52,7 

0-15 år (%) 31,7 24,4 

16-64 år (%) 59 51,9 

Över 65 år (%) 9,3 23,7 

Tabell 23. Österbys befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 4). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

13,57 13,3 11,49 13,98 12,52 14,06 13,7 13,82 14,65 14,08 13,87 12,44 13,15 13,36 12,93 12,7 12,54 11,38 

Antal hushåll 40 39 38 36 34 34 35 34 33 30 


Män (%) 44,1 45,2 

Kvinnor (%) 45,9 44,8 

0-15 år (%) 31,2 23,3 

16-64 år (%) 60,6 56,2 

Över 65 år (%) 8,2 19,2 

11 

Rev PA2 2006-09-05

Tabell 24. Skåtanäs befolkning åren 1946-75 (kapitel 3, del 1; kapitel 4, del 4). 

1946 1950 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 

Befolkningstal 95 65 71 64 62 61 59 59 60 55 55 49 49 45 39 40 39 32 29 


(%) 

7,58 6,82 9,08 8,65 8,26 8,21 7,75 7,62 7,47 7,32 7,9 7,55 7,44 7,04 6,35 6,55 6,5 5,5 5 

Antal hushåll 23 20 20 18 20 19 19 18 16 14 

Personer/hushåll 2,57 2,75 2,45 2,72 2,25 2,05 2,11 2,17 2 2,07 

Män (%) 37,9 38,5 53,1 

Kvinnor (%) 62,1 61,5 46,9 

0-15 år (%) 34,7 33,8 21,9 

16-64 år (%) 55,8 56,9 43,8 

Över 65 år (%) 9,7 9,2 34,4 

Tabell 25. Saare asunduse rahvastik 1946-75 (III ptk 1 osa; IV ptk 4 osa). 

1946 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 



(%) 

5,51 4,86 5,41 5,33 6,73 5,78 5,81 5,6 5,33 5,03 5,24 5,46 4,54 4,72 3,93 4,5 4,47 4,83 

Antal hushåll 19 13 14 14 12 11 10 11 11 10 


Män (%) 43,5 46,2 

Kvinnor (%) 56,5 53,8 

0-15 år (%) 29 30,8 

16-64 år (%) 59,4 46,2 

Över 65 år (%) 11,6 23,1 

12 

Rev PA2 2006-09-05

1 

Rev PA2 2006-09-05 

Tabell 26. Köns- och åldersstruktur åren 1946-75 (kapitel 3, del 3). Person- och procentantal 

av befolkningen. 

Ålder Kön 1946 1948 1949 1950 1953 1954 1972 1973 1974 1975 

M 120-9,6 104-9,7 93-9,8 90-9,4 70-9,0 65-8,8 57-9,3 54-9,0 53-9,1 51-8,8 

0- 9 K 100-8,0 88-8,2 67-7,1 62-6,5 59-7,5 55-7,4 41-6,7 38-6,3 36-6,2 34-5,9 

M+K 220- 192- 160- 152- 129- 120- 98-16 92-15,3 89-15,3 85-14,7 

17,6 18,0 16,9 15,9 16,5 16,2 

M 138- 114- 92-9,7 97-10,2 62-7,9 63-8,5 44-7,2 44-7,3 45-7,7 49-8,4 

11,0 10,7 

10-19 K 118-9,4 108- 

10,1 

99-10,4 98-10,3 70-9,0 54-7,3 24-3,9 31-5,2 26-4,5 30-5,2 

M+K 256- 222- 191- 195- 132- 117- 68-11,1 75-12,5 71-12,2 79-13,6 

20,4 20,8 20,1 20,5 16,9 15,8 

M 37-3,0 41-3,8 37-3,9 34-3,6 18-2,3 16-2,2 31-5,1 31-5,2 29-5,0 28-4,8 

20-29 K 78-6,2 63-5,9 51-5,4 54-5,7 44-5,6 38-5,1 29-4,7 28-4,7 32-5,5 29-5,0 

M+K 115-9,2 106-9,7 88-9,3 88-9,2 62-7,9 54-7,3 60-9,8 59-9,8 61-10,5 57-9,8 

M 42-3,4 26-2,4 23-2,4 19-2,0 20-2,6 19-2,6 40-6,5 37-6,2 34-5,8 37-6,4 

30-39 K 85-6,8 64-6,0 65-6,9 72-7,6 48-6,1 46-6,2 39-6,4 34-5,7 31-5,3 37-6,4 

M+K 127- 

10,1 

90-8,4 88-9,3 91-9,5 68-8,7 65-8,8 79-12,9 71-11,8 65-11,2 74-12,8 

M 76-6,1 62-5,8 59-6,2 58-6,1 40-5,1 31-4,2 25-4,1 26-4,3 30-5,2 29-5,0 

40-49 K 114-9,1 101-9,4 91-9,6 85-8,9 73-9,3 71-9,6 31-5,1 36-6,0 38-6,5 35-6,0 

M+K 190- 163- 150- 143- 113- 102- 56-9,2 62-10,3 68-11,7 64-11,0 

15,2 15,2 15,8 15,0 14,5 13,8 

M 64-5,1 56-5,2 48-5,1 53-5,6 47-6,0 46-6,2 22-3,6 22-3,7 21-3,6 20-3,4 

50-59 K 90-7,2 78-7,3 69-7,3 74-7,8 67-8,6 70-9,5 50-8,2 45-7,5 46-7,9 42-7,2 

M+K 154- 134- 117- 127- 114- 116- 72-11,8 67-11,2 67-11,5 62-10,7 

12,3 12,5 12,3 13,3 14,6 15,7 

M 71-5,7 55-5,1 56-5,9 55-5,8 61-7,8 65-8,8 66-10,8 66-11,0 59-10,1 61-10,5 

60-ja K 120-9,6 109- 98-10,3 102-107 103- 101- 112- 108- 102- 98-16,9 

üle 

10,2 

13,2 13,6 18,3 18,0 17,6 

M+K 191- 164- 154- 157- 164- 166- 178- 174-29 161- 159- 

15,2 15,3 16,2 16,5 21,0 22,4 29,1 

27,7 27,4 

M 31-2,5 12-2,0 10-1,7 9-1,5 10-1,7 

60-64 K 39-3,1 30-4,9 25-4,2 21-3,6 21-3,6 

M+K 70-5,6 42-6,9 35-5,8 30-5,2 31-5,3 

M 40-3,2 54-8,8 56-9,3 50-8,6 51-8,8 

üle 65 K 81-6,5 52-13,4 83-13,8 81-13,9 77-13,3 

M+K 121-9,7 136- 139- 131- 128- 

22,3 23,2 22,5 22,1 

M 45-3,6 

60-69 K 72-5,7 

M+K 117-9,3 

M 20-1,6 

70-79 K 36-2,9 

M+K 56-4,5 

M 6-0,5 

80-89 K 11-0,9 

M+K 

M 

17-1,4 

üle 90 K 1-0,1 

M+K 1-0,1 

Kokku M 43,7 42,8 43 42,6 40,7 41,2 46,6 46,7 46,6 47,4 

Kokku K 56,3 57,2 57 57,4 59,3 58,8 53,4 53,3 53,4 52,6

1 

Rev PA2 2006-09-05 

Appendix 3. Diagram

1 

Rev PA2 2006-09-05

2 

Rev PA2 2006-09-05

3 

Rev PA2 2006-09-05

4 

Rev PA2 2006-09-05

5 

Rev PA2 2006-09-05

6 

Rev PA2 2006-09-05

7 

Rev PA2 2006-09-05

8 

Rev PA2 2006-09-05

9 

Rev PA2 2006-09-05

1 

Rev PA2 2006-09-05 

Appendix 4 

Matematisk korrelation. 

Tidigare har vi talat om följdkorrelation, men nu kommer vi begreppet "rätt" korrelation till användning. 

Med hjälp av sådan är det möjligt att se två variablers ömsesidiga beroende och 

bindning. Därvid är det inte nödvändigt att dessa variabler är direkt beroende av varandra, utan 

man kan även betrakta indirekta beroenden. Det viktigaste resultatet av denna metod är att man 

kan bestämma vad som händer om något värde skulle var högre eller lägre. 

Matematisk korrelation betraktar man i form av funktioner, med antagandet att funktionerna 

har den linjära formen y = a + bx. Detta beräknar man genom linjär regression. För beräkningen 

krävs att man känner värdena på de två variablerna. Variabeln x är argumentet eller sambandets 

bas (t.ex. procentantalet svenskar). Argumentets resultat storheten eller variabeln y (nedgången 

i befolkningstalet som svarar mot värdet på variabeln x). 

Sambandets styrka bestäms av korrelationskoefficienten r. Ju närmare r ligger +/-1 desto 

starkare är sambandet, ju närmare 0 desto svagare är det. 

Befolkningstalet är inte beroende av bara en enda faktor utan av flera. Dessa måste man betrakta 

tillsammans. Det konkreta sambandet y:s värde är liksom en norm av argumentet x (t.ex. 

att mot 50 % av ursprungsbefolkningen svarar en nedgång i befolkningen med 1,7 gånger). 

Som resultat av en annan faktor skulle nedgången kunna vara mycket större, eller också mindre. 

I och med detta gäller nedanstående värden på y endast under förutsättning av att befolkningstalet 

endast är beroende av det konkreta argumentet (t.ex. svenskarnas andel). 

Den matematiska korrelationen kan vi endast betrakta för de två första perioderna, närmare 

bestämt åren 1946-53. När det gäller befolkningsutvecklingen därefter är det omöjligt att ta fram 

konkreta siffervärden som argument. 

Tabell 27. Matematisk korrelation och befolkningstal. 

Argument Ekvation Styrkan i 

sambandet 

Befolkningstalet 

vid verkligt procenttal 

Befolkningstalet 

vid 0 % 

Svenskar (%) y=997,087-5,423x r=-0,827 758 997 455 

Evakuterade från 

Ryssland (%) 

y=963,19-11,209x r=-0,619 769 963 -158 

Icke ursprungsinvånare 

(%) 

y=1086,77-5,299x r=-0,802 768 1087 557 

0-15 år (%) y=1156,293-11,6x r=-0,390 787 1156 -4 

15-60 år (%) y=15,719-46,146 r=0,471 787 -46 1526 

Över 60 år (%) y=823,294-1,767x r=-0,044 796 823 647 

Män (%) y=821,893-0,590 r=-0,016 796 822 763 

Kvinnor (%) y=762,924+0,589x r=0,016 796 763 822 

Befolknings- 

talet vid 100 % 

Om de från Ryssland evakuerade och de unga skulle ha uppgått till 100 % och det inte skule 

ha funnits några i arbetsför ålder skulle invånarantalet år 1953 ha varit noll (enligt beräkningarna 

negativ). Alla dessa taluppgifter svarar mot villkoren att det inte skulle ha funnits en enda övrig 

faktor. Det verkliga befolkningstalet var emellertid resultatet av samtliga faktorer. Det verkliga 

befolkningstalet erhålls beräkningsmässigt i form av det aritmetiska medelvärdet av samtliga 

faktorers som det till alla faktorers mot det verkliga procenttalet svarande befolkningstalet. I vilket 

mån detta är matematiskt riktigt och korrekt är författaren inte i stånd att kommentera.

2 

Rev PA2 2006-09-05 

Utnyttjat material 

Litteratur: 

Ain Sarv, "Varjusurmast tõusnud (", Tallinn 1994. 

Ilmar Allikmaa, "Noarootsi." Tallinn 1982. 

Silvia Õispuu koostatud, "Eesti ajalugu." 2. osa. (Konspektiivne õppematerjal keskkoolile). 

Tallinn 1989. 

Fridolf Isberg, "Folkmängd och befolkningsförhållanden i Nuckö socken 1834- 41." Kustbon, 

mars 1978. 

Ene Tiit, "Eesti rahvastik ja selle probleemid." Akadeemia 1993, nr. 8-10. 

Eda Vahtra (koost.) "Kuidas me elasime." Noarootsi Teataja, aprill 1989. 

Eesti (Nõukogude) Entsüklopeedia (EE) I- VII kd. 

Laine Belovas (koost.) "Noarootsi kool läbi aegade" Pürksi 1990 

Priit Pärnapuu, kodu-uurimistöö "Tahuküla mõis." Pürksi 1995 (däribland icke använt material) 

Priit Pärnapuu, kodu-uurimistöö "Tahuküla mõis ja küla 1920.-30-tel aastatel." Pürksi 

1996. 

Priit Pärnapuu, kodu-uurimistöö "Tahuküla 1940-50." Pürksi 1997. 

Ann Marksoo, ”Eesti maarahva arv kasvab, aga mitte veel igal pool.” - Sotsialistlik Põllumajandus, 

nr. 5, 1988. 

Ants Ruusmann, ”Eesti Vabariigi talud.” - Sotsialistlik Põllumajandus, nr 1, 7. 1989. 

A. Kelam, ”Maanaine teeb raskemat tööd kui mees.” - Sotsialistlik Põllumajandus, nr 6, 

1989. 

Mati Tamm, ”Millest algavad suurmajandi juhtimise raskused.” - Sotsialistlik Põllumajandus, 

nr. 24, 1988 

Källmaterial: 

Lääne Maakonna arhiiv (Läänemaas arkiv): 

Noarootsi valla Täitevkomitee materjalid 1944- 50 (Nuckö kommuns exekutivkommittés 

material 1944-50. 

Elanike nimekiri 1946 (Invånarförteckning 1946). F. 193, N. 1, Sü. 23, Sü. 28a. 

Noarootsi valda sisse ja väljaregistreeritud kodanike nimekiri 1945-46 (Förteckning över 

in- och utregistrerade invånare 1945-46). F. 193, N. 1, Sü.10. 

Noarootsi Täitevkomitee istungite protokollid 1944-49 (Nuckö exekutivkommitténs 

mötesprotokoll 1944-49). F 193, N 1, Sü.2, ?,35,?. 

Noarootsi valla loomade, rahvaarvu koondaruanded (Nuckö kommuns djur, sammanfattning 

av befolkningstalet). F. 193, N. 1 Sü. 42, 43, 44. 

Martna valla Täitevkomitee materjalid (Martna kommuns exekutivkommittés material): 

Noarootsi ja Martna valla elanike nimekiri 1944 (Invånarförteckning för Martna och Nuckö 

kommuner 1944). F 46, N 1, Sü.13. 

Pürksi külanõukogu Täitevkomitee materjalid (Birkas bysovjets exekutivkommittés 

material): 

Pürksi külanõukogu rahvaarvu ja soolis-vanuselise struktuuri aruanded, kokkuvõtted 

(Birkas bysovjets rapporter och sammanfattningar angående befolknings- och 

köns/åldersstrukturen) B. F.430, N. 1, Sü. 6 (1953.a.), Sü. 24 (1954.a.), Sü.32 (1955.a.), 

Sü.42 (1956.a.), Sü.50 (1957.a.), Sü.63 (1958.a.), Sü.74 (1959.a.), Sü.173 (1967.a.), 

Sü.185 (1968.a.), Sü.202 (1969.a.), Sü.214 (1970.a.), Sü.230 (1971.a.), Sü.242 (1972.a.), 

Sü.258 (1973.a.), Sü.270 (1974.a.), Sü.287 (1975.a.). 

Pürksi külanõukogu Täitevkomitee istungite protokollid aastatest 1948-50, 1951, 1953-63 

(Birkas bysovjets mötesprotokoll från åren 1948-50, 1951, 1953-63): F. 430, N.1, Sü.2, 4, 

9.

3 

Rev PA2 2006-09-05 

Pürksi külanõukogu Täitevkomitee istungjärkude protokollid aastatest 1948-50 (Birkas 

bysovjets protokoll från mötesperioden 1948-50): F.430, N.1, Sü. 1, 8. 

1952. 1964-75: F. 430, N. 1, Sü.127, 134, 151, 162, 180, 193, 207, 218, 236, 246, 264, 

275. 

Lääne Maakonna Täitevkomitee materjalid (Läänemaa läns exekutivkommittés material): 

1960. aasta rahvaarvu kohta (Angående 1960 års befolkningstal). F. 386, N.1, Sü ?.

Sammanfattning 

4 

Rev PA2 2006-09-05 

Under loppet av en 30-årsperiod hände stora förändringar i Nucköhalvöns befolkningsutveckling. 

I början av perioden var kommunförvaltningen placerad i Harga och bysovjeten i Pasklep. 

Men redan år 1950, efter likvideringen av kommunerna, hade Birkas utvecklats till det lokala 

maktcentrumet. Detta har endast ett indirekt, men viktigt, samband med befolkningsutvecklingen. 

Med detta påbörjades Birkas slutgiltiga dominans på halvön, vars höjdpunkt var när Birkas 

år 1960 blev den största byn. 

De största förändringen skedde i befolkningstalet som mer än halverades. De viktigaste faktorerna 

i denna process är utvecklingen av jordbruket före bildandet av kolchoserna och den 

därefter följande höjningen av mekaniseringsnivån. Jordbrukets nedgång började med jordreformen. 

Som en följd av denna uppstod små gårdar, vars ägare hade sitt ursprung utanför 

Nuckö, till stor del från Ryssland. Under hösten 1947 höjde man de statliga normförpliktelserna. 

Detta försämrade gårdarnas ekonomiska situation, särskilt för de nya markägarna i och med att 

deras gårdar var mindre. De fick även problem genom att de inte kände till de svårigheter som 

var förknippade med det lokala livet och de lokala villkoren för att driva jordbruk. Som en följd av 

detta avstod många från sina jordbruk och lämnade halvön. Efter kollektiviseringen, eller rättare 

sagt med början år 1958 då maskin/traktorstationerna lades ned, påbörjades den allmänna höjningen 

av mekaniseringsnivån. Som resultat av detta fick kolchoserna framgent mindre behov 

av arbetskraft. Till detta bidrog även arbetskraftspolitiken, som fick som resultat att man efter att 

ha genomgått högre utbildning lämnade hemtrakten för att söka arbete på annan plats. Å ena 

sidan behövde kolchosen inte längre så mycket folk, vilket innebar att det var brist på arbete. 

Samtidigt var det på grund av att människorna flyttade omöjligt för kolchosen att öka produktionen, 

eftersom det inte fanns ledig arbetskraft. Detta betyder att det faktiskt även fanns brist på 

arbetskraft. 

Även vad avser befolkningens placering på Nucköhalvön skedde stora förändringar. Medan 

det år 1946 inte fanns någon by som var avsevärt större än de övriga, hade Birkas år 1975 utvecklats 

till en sådan. Dess befolkning var tre gånger så stor som i den näst största byn. Det 

finns tre huvudfaktorer som förklarar ändringen av befolkningens placering: 

1. Före kolchosernas bildande gällde sambandet att ju större svenskarnas andel hade varit 

före kriget, desto snabbare och större blev nedgången i byns befolkningstal. Sambandet 

beror på att mängden av de av svenskarna övergivna gårdarna bestämde hur många, i 

början evakuerade, senare immigranter, som kunde komma/föras till byn. Under jordreformens 

gång skapades skapades av svenskarnas gårdar nya, mindre gårdar. På hösten 

1947 fick i första hand de förra immigranternas gårdar ekonomiska problem, som till slut 

fick dem att lämna halvön. Ju större andelen invandrare var, desto större var fallet i befolkningstal 

och befolkningsandel. Utan svenskarnas utflyttning hade det inte varit möjligt 

att föra hit evakuerade och immigranter. 

2. Efter kollektiviseringen gällde sambandet att ju fler produktionskomplex det fanns i byn, 

desto mindre blev nedgången i befolkningstalet. Och om det fanns många sådana i byn, 

som i Birkas, då började befolkningstalet öka. Den stora mängden produktionskomplex i 

Birkas medförde även en koncentration av befolkningen dit. 

3. Under den andra halvan av 1950-talet påbörjades en höjning av mekaniseringsnivån och 

koncentration av maskinparken till Birkas. Den tekniska nivån gjorde det framgent möjligt 

att bruka åkrar på ett avstånd av 10-15 km från Birkas. Kolchosen hade inte längre behov 

av lantarbetare i avlägsna byarna, deras arbete började man utföra med maskiner. Som 

en följd av detta började invånarna flytta ut från de avlägsna byarna, en del till kolchoscentrumet, 

en del annorstädes. Endast ett fåtal blev kvar i byarna. Samtidigt steg invånarantalet 

i Birkas, eftersom befolkningen koncentrerades till kolchosens produktionskomplex. 

I Birkas bosatte sig även nya invandrare, vilket möjliggjordes av att man byggde flervånings bostadshus. 

År 1975 hade byns andel av halvöns befolkningstal stigit till nästan en tredjedel. 

I samband med minskningen av befolkningstalet, grupperingen av produktionskomplexen 

och den åldrande befolkningen i de avlägsna byarna likviderade man den 28 oktober de s.k.

5 

Rev PA2 2006-09-05 

perspektivlösa byarna (för Paskleps nyby fanns även andra orsaker). Till dessa lades följande 

år ytterligare en. Sammanfattningsvis minskade antalet bebodda punkter från 13 till 8. 

Det finns tre huvudsakliga slutsatser i forskningsarbetet som måste poängteras: 

1. Gränszonens påverkan på halvöns befolkningsutveckling var blygsam. Den var förstås en 

negativ faktor men det var ingen som flyttade p.g.a. dess existens. Att gränsskyddet förbjöd 

fisket försvårade situationen på gårdarna men inte så mycket som andra faktorer. 

2. Om svenskarna inte hade flytt så hade nedgången i befolkningstalet före kollektiviseringen 

inte blivit så stor. Orsaken till nedgången var de evakuerade och immigranter, som inte 

hade kommit hit för att bosätta sig om svenskarna hade varit kvar. 

3. Det samband som gällde efter bildandet av kolchoserna. Ju mer det investerades i en by, 

desto mindre blev nedgången i befolkningstalet. 

I den sista slutsatsen döljer sig ett lärdomsrikt budskap till nuvarande (och varför inte även 

kommande) invånare i Nuckö och andra som är förknippade med Nucköhalvöns utveckling. 

Summary. 

The 30-year period after World War II is characterized, from the standpoint of the development 

of the population of Noarootsi Paninsula, by more than a double fall. In countryareas all over 

Estonia, that fall was unavoidable. Decisions of the Commune of Noarootsi and Pürksi Commune 

which are the main basis of this work had only indirect part in that process. Local organs 

of power carried through the policy of the Soviet Union, wich was the biggest influence to the 

population. The main factors and consequences of thet policy were urbanisation, changes in the 

polisy of population, of labour, of agriculture, etc. The more important of those both before and 

after the collectivization was the last one, the policy of agriculture. As the result of the land reform 

carried through right after the establishment of the Soviet regime, small farms emerged. 

These were owned by immigrants, many of whom came from other Soviet republics. The farms 

had small areas, the owner did not know the difficulties connected with the local situation and 

with agriculture. The big national obligations imposed on all farms in the autumn of 1947 made 

keeping the farms difficult. As the consequence, the owners gave up the farms, which greatly 

decreased the popuöation of the peninsula. 

After the March deportations which completed the collectivization, the decline of the agriculture 

continued, that was connected also with the policy of the Soviet Union. As the consequence, 

Estonian country districts lost perspective, and then emigration to cities followed. Another 

aspect is also important. The level of mechanization gave rise to situation, where the collective 

farm did not need any more so much labour power as it had needed when the word was 

done by hand. People had no other variant but to leave, that was also because the labour policy 

forced people to go away from their native place to work somewhere else after finishing the professional 

school or the university. The resulting situation was ambivalent, on the one hand the 

collective farm really did not need so many people, that is, there was joblessness. But at the 

same time, it was impossible for the collective farm to widen its production, because no workers 

would have been found, that is, there was essentially also the lack of working power. 

If to look at the development of the population from the inner aspect of the peninsula, 

that is, to look at the settelment of the population to villages and its changes. Then two important 

factors should be noted, which determined the fastness of the decline of the population. Before 

the establishment of collective farms, that factor was the situation which was caused by the 

Swedes’ departure. But because of the arriving of immigrants to the deserted farms. The immigrants 

went away in a few years because they had economic difficulties. They left behaid themselves 

farms, which were not usable any more. The Swedes’ departure made possible the fast 

rise of the percentage of immigrants, which reached over 50 percent in 1944. If they had not 

left, that possibility would have missed. 

After the establishment of collective farms the fastness of the fall of the population of villages 

was determined by the number of production complexes. The fewer the villages had 

barns etc. the faster the fall occurred. That has also another factor, which essentially is connected 

with the previous one. Level rise of the mechanization made it possible to start practising 

agriculture in fields which were 10- 15 kilometers away from the centre of the collective farm.

6 

Rev PA2 2006-09-05 

Thus, in the village, which was farther from the centre there was no need for workers any more, 

who would have made hay or ploughed the field etc. In connection with that, centralization to 

Pürksi, to the centre of the collective farm, began, where the were located great number of production 

complexes of the collective farm and most institutions connected with the commune. 

Centralization of the population took place at the expense of other villages and new immigrants. 

That is in more distant villages there arose a situation, where numbers of inhabitants of the village 

decreased because of the emigration to either the centre of the collective farm or somewhere 

else. New immigrants settled in Pürksi because there are better life and working conditions 

there. In farther villages mainly only native inhabitants remained. In the course of time the 

inhabitants of the village gradually became old and died out. One of sad exaples is Võõla settlement, 

where the youngest people were over 55 years old in the 1974. 

The end result of that aging and decline of population was an event, which took place on 

October 28th 1975. On that date three villages were liquidated, because population had fallen to 

a level where villages were qualified perspectiveless or, in other words, vanishing. In addition to 

the small number of people, the people who had still remained to live there were for the most 

part of the age of retirement, or approached it. To those three villages one more was added for 

the same reason in the year of 1976. 

Resumé 

Under loppet av den 30-årsperiod som arbetet behandlar, förändrades i mycket hög grad Nucköhalvöns 

befolkning. Som bestämmande för riktningen för denna utveckling kan man ta fram tre 

faktorer. För det första: Sovjetunionens inrikespolitik. För det andra: den lokala exekutören av 

politiken (kommun och bysovjet eller med ett sammanfattande ord lokalförvaltningen). I arbetet 

har dessa faktorer hållits åtskilda fastän de ändå är mycket starkt förbundna med varandra. För 

det tredje: kolchosen (i sanningens namn först från år 1949). 

I detta arbete har som utgångspunkt valts och behandlas de två första faktorernas påverkan 

på halvöns befolkning, detta genom studium av lokalförvaltningarnas material. Kolchosernas 

påverkan belyses i den mån den är förbunden med bysovjeten/kommunen, då med utgångspunkt 

från exekutivkommittébeslut som berörde kolchoserna. 

För att få en fullständig bild av halvöns befolkningsutveckling måste man i framtiden även utforska 

kolchosernas påverkan. Likaså får det bli en framtida uppgift att fortsätta arbetet med att 

behandla återstående tiden fram till sovjetperiodens slut. Det finns även ett behov av att samla 

in statistiska uppgifter, detta särskilt om köns/åldersstrukturen och migrationen. I och med detta 

är forskningen om Nucköhalvöns befolkningsutveckling under denna period inte på långa vägar 

avslutad.

Innehåll. 

7 

Rev PA2 2006-09-05 

Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 

Kapitel 1. Nuckö och dess befolkning före andra världskriget. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 

Kapitel 2. Befolkningen åren 1944-46 

Del 1. Nuckös beolkning åren 1944 och 1946 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . ………… 4 

Del 2. Migrationen 1945-46. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. .. ….6 

Kapitel 3. Nucköhalvöns befolkning efter andra världskriget 

Del 1. Befolkningens allmänna utveckling 1944- 75. . . . . . . . . . . . … . . . . .. . . . . . ….8 

Del 2. Befolkningens placering på Nucköhalvön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .23 

Del 3. Köns- och åldersstruktur. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . … . . . . .. . .. .. .25 

Kapitel 4. Karakteristiska drag i byarnas utveckling 

Del 1. De nordligaste byarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . ..28 

Del 2. De västligaste byarna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . .29 

Del 3. Birkas och med Birkas ihopslagna byar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . .. . . 30 

Del 4. De sydligaste byarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . …30 

Appendix 

Appendix 1 Kartor och diagram . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .. . .. .. . . . 32 

Appendix 2 Tabeller med statistiskt material . . . . . . . . . . . . . . . . . .. .. . … . . ...36 

Appendix 3 Diagram. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . .. . 44 

Appendix 4 Matematisk korrelation… . . .. . . . … . . . .. . . . .. .. . . . . . . . … . . .. . .. .54 

Utnyttjat material. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . .. . . .. . .. 55 

Sammanfattning. . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . .. . . . . . . .. . . . . . . . . . .. . . .. . .. . .56 

Summary. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . .. . .. . . .. . .. 57 

Resume. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . .. . .. ..58

Här - Rickul-Nuckö hembygdsförening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?