Här - Rickul-Nuckö hembygdsförening

leken av dessa normer beräknades enligt gårdens nyttoareal
(åker, slåtter- och betesmark) och antalet husdjur.
De ökade progressivt med gårdens storlek och
bärkraft, dvs. beräknat per ytenhet var normen betydligt
större för en stor gård än för en liten. Smågårdarnas
situation var därför relativt sett bättre. Ingen hänsyn
togs till markernas kvalitet eller gårdens arbetskraft.
Det fanns dock skillnader mellan länen i normtabellerna.
Av begärda mjölknormer för 1946 var de
lägsta kvantiteterna uppsatta för Ösel och Läänemaa
eftersom betesmarkerna där ansågs vara dåliga. Ersättning
som bonden fick för sina leveranser var långt
under produktionskostnader, 1-2 % av marknadspriset.
För 1 kg spannmål betalade staten 9-10 kopek. Ett
kilo bröd kostade i butiken mot ransoneringskuponger
2-3 rubel. På torget utan kuponger var priset 10 rubel.
Varorna måste bonden själv transportera till mottagningsställena.
Mjölken skulle levereras minst två
gånger i veckan till mejeriet eller mottagningsstället
(se bl.a. intervjun med Kisant). För mottagning och
övervakning att normerna avlämnades i tid och i planenliga
mängder hade man inrättat ett "anskaffningskontor"
med bestämda mottagningsställen för de olika
lantbruksproduktena. Att normerna avlämnades enligt
planerna övervakades av leverans- eller anskaffningsinspektörer
(varumisvolinik), som kontrollerade, varnade
eller stämde bonden för utebliven eller försenad
leverans. I protokollen kallas han ofta "leveransagenten".
Domstolarna utmätte mycket stränga straff för
sådana förseelser (exempel finns i intervjun med
Tammesaar). Leveransagenten var stationerad vid
kommunens EK men avlönades av staten.
Tvångsleveranserna omfattade spannmål, potatis,
kött och fläsk, mjölk, smör, ägg, hö och hudar av
hemslaktade djur. Kvantiteten varierade under olika
tidsperioder och var störst under närmaste åren efter
kriget. Även varuslag och pris varierade. Som exempel
på försäljningsplikten kan nedanstående uppgifter
anges för gården Saare i Nuckös närkommun Taebla.
Gården var på 16,41 ha, därav 4 ha åker och 3,96
ha slåttermark. Den hade en häst, en ko, ett får och ett
okänt antal höns. Försäljningsplikten för 1946 var:
Norm Statens pris till bonden
160 kg spannmål (40 kg/ha Råg 0,1022 rubel/kg
åker), därav 96 kg brödsäd
280 kg potatis (70 kg/ha Matpotatis 0,055 ru-
åker)
bel/kg
83 kg kött, därav 25 kg
fläsk
300 liter mjölk (årsnorm
per ko)
0,4 kg ull (årsnorm per får)
120 ägg 0,2 rubel/styck
159 kg hö (20 kg/ha åker 0,196 rubel/kg
och slåttermark)
6
Rev A 2006-11-08
Nybrukargårdar kunde ansöka om befrielse från
normplikten. Även andra kunde ansöka hos bysovjeten
om befrielse, helt eller delvis. Detta beviljades
vanligen för gamla, för soldatfamiljer och för barnrika
familjer. Så t.ex. anhöll Kristjan Engbusk på Nuckö
att bli befriad från 1946 års leveransplikt. Nuckö EK
beslutade att bifalla ansökan och efterskänka skulden,
utom mjölknormen som reducerades till hälften. Motiveringen
var att familjen var gammal och utan arbetskraft,
dessutom hade Kristjan Engbusk kämpat i
röda armén. Ansökan med bifall sändes vidare till
Försörjningsministeriets fullmäktige i länet för åtgärd.
Ansökan av Pauline Puuter på Nuckö ledde till endast
50% befrielse eftersom hon hade fått arbetshjälp av
släktingar. Johannes Riibon i Pasklep ansökte om
befrielse från potatis-, spannmål- och hönormerna.
Han kom tillbaka från Röda armén i oktober 1946 och
började då bruka den helt tomma fädernegården (se
intervjun). Ansökan avslogs, han ansågs vara i stånd
att betala normerna eftersom han brukade en välskött
gård. De båda ovannämnda besluten togs av Nuckö
EK den 5 september 1947. Några lantbrukare hade
skrivit till Nuckö EK och ville bli betraktade som
nybrukare, vilket lyckades i några fall.
För mottagning av mjölk fanns i Rickul och i
Nuckö små mejerier, s.k. gräddstationer. I Sutlep kom
en sådan station i gång på slutet av april 1947. Dess
föreståndare klagade vid Nuckö EK:s sammanträde i
maj att endast 71 lantbrukare hade utnyttjat leveransstället
och endast 30% av de planenliga leveranserna
hade inlämnats. Felet var, ansågs det, ett svagt upplysningsarbete
bland lantbrukarna om betydelsen att
uppfylla den uppsatta leveransplanen före utsatt tid.
Det som ytterligare hade lagt hinder i vägen var den
oregelbundna transporten av grädde till huvudmejeriet
som drevs av Lääne-Nigula mjölkkooperationsförening.
EK beslutade vid detta sammanträde att stationsföreståndaren
för lantbrukarna skulle förklara vikten
av att mjölken levererades i rätt tid och att leveransagenten,
kamrat Kotta, skulle utdela varning till bönder
som inte hade börjat avlämna sina mjölknormer.
Av kooperativet skulle krävas att de organiserade
gräddtransporten från stationerna i närliggande kommuner.
Till Birkas gräddstation hade leveranserna
emellertid varit tillfredsställande. På nästa sammanträde
togs beslutet att EK skulle rikta ett upprop till
lantbrukarna via byombuden att uppfylla halvårets
leveransplan före den utsatta tiden. I Sutlep var lantbrukarna
missnöjda med gräddstationen eftersom fetthalten
hade beräknats för lågt, i genomsnitt under 3%.
Det rådde missnöje även med vägningen. Man tillsatte
en kommission som skulle kontrollera stationens arbete.
Samtidigt klagade Nuckö EK hos länets EK att
mjölkooperativet inte hade planerat att hämta grädde
och smör från Sutlep, utan lantbrukarna måste utan