Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Estlandssvenskarnas flykt och evakuering, som hade<br />
börjat i större skala på hösten 1943 och kulminerade i<br />
september 1944, lämnade den gamla hembygden i<br />
dramatisk omvandling. Det blev ingalunda tomt i byarna<br />
den sommaren och hösten då den estlandssvensk<br />
bygden var i upplösning. En flicka från Österby berättar:<br />
"Det var hemskt då folk bara for bort. I byn kände<br />
man igen de olika gårdarnas kor, då de gick genom<br />
byn, men folket som drev dem var alldeles främmande.<br />
Granngårdshunden Moppe trivdes inte med nykomlingarna,<br />
han satt vid grinden och bara tjöt efter<br />
de bortfarna, tills någon kvarbliven sköt den." (Aman<br />
1961 s. 249). Nya människor hade kommit och sökte<br />
boställen, de som skulle till Sverige sökte folk som<br />
kunde ta hand om jordbruket på gården, för det var ett<br />
villkor som tysk myndighet hade ställt för laglig överflyttning.<br />
Det var en formalitet i upplösning på sensommaren,<br />
när fronten närmade sig och Sverigeresan<br />
blev mer kaotisk, mera lik flykt än evakuering. Det<br />
var inte bara för formaliteterna skull, som man sökte<br />
någon som skulle ta hand om gården, utan även för<br />
djurens skull, någon som skulle ta hand om djuren när<br />
den sista lämnade gården och låste dörren för gott.<br />
En stor grupp människor med likartad bakgrund<br />
och levnadsöden, som under en kort tid hade kommit<br />
till bygden, var de evakuerade från Ryssland. De talade<br />
estniska och de flesta hade estniska namn. De var<br />
"rysslandsester". Eftersom många av dem blev bofasta<br />
här och utgjorde en markant grupp av invånarna i de<br />
gamla estlandssvenska trakterna skall här berättas om<br />
deras bakgrund.<br />
Utvandringens början<br />
Förfäder till rysslandsesterna hade under olika tidsperioder<br />
fram till den ryska revolutionen tvingats lämna,<br />
flytt eller utvandrat från de dåtida guvernementen<br />
Estland och Livland. Den tidigaste estniska bosättningen<br />
anges vara en från 1400-talet som grundades i<br />
Pskov-trakten av krigsfångar. Under följande tidsperioder<br />
bildades mindre estniska samhällen öster om<br />
Peipussjön, antingen genom att godsägaren flyttade<br />
sin arbetskraft eller också kunde de vara krigsflyktingar<br />
under det stora nordiska kriget eller rymlingar<br />
från godsen.<br />
En verklig utvandringsperiod från Estland och Livland<br />
började emellertid på 1800-talet efter det att tsar<br />
Alexander I och hans regering hade börjat utfärda<br />
lagar som skulle underlätta böndernas livsvillkor.<br />
Bondelagen som befriade bonden från livegenskapen<br />
utgavs i Estland år 1816. Bönderna blev personligen<br />
fria. Det blev förbjudet att sälja och köpa dem, de<br />
kunde äga lösöre och fast egendom. All jord förblev<br />
emellertid godsägarens egendom. Bonden kunde ar-<br />
DE FÖRSTA NYKOMLINGARNA<br />
Harry Seffers<br />
1<br />
Rev A 2006-11-08<br />
rendera den gård som han traditionellt hade brukat<br />
enligt fritt arrendeavtal med godsägaren. Eftersom<br />
rörelsefriheten var begränsad, knöts bonden i praktiken<br />
till torvan. Enligt den nya bondelagen av år 1856<br />
måste godsägaren arrendera ut eller sälja en viss del<br />
av godsets jord till bönderna. De fick även rätt att<br />
lagligen söka om flyttning till något annat guvernement.<br />
Rörelsefriheten förstärktes genom 1863 års<br />
passlag, godsherren kunde inte längre förhindra bondens<br />
rörelsefrihet.<br />
Drivkraft och lockelse<br />
Utvandringen från Estland och Livland, som visserligen<br />
så småningom hade börjat redan under 1830-40talen,<br />
växte nu till en massrörelse. Dess drivkraft var<br />
framförallt jordhunger, längtan efter egen torva, som<br />
skulle ge bättre levnadsvillkor. Familjerna var stora,<br />
på landsbygden var det överbefolkning i förhållande<br />
till den uppodlingsbara marken. Majoriteten av landsbygdens<br />
folk var dagsverksbönder, torpare eller lantarbetare<br />
på godsen. Framförallt de som inte hade utsikt<br />
att finna något eget i hemtrakten hyste framtidsdrömmar<br />
att finna "jord utan godsägare" och att friköpa<br />
ett eget markområde. Andra pådrivande faktorer<br />
var även den svåra missväxten år 1867 och den därpå<br />
följande hungersnöden, särskilt i Läänemaa, Dagö och<br />
Ösel. Lokalt förekom även religiös fanatism, där "profeter"<br />
uppeggade sin sekt till utvandring. Utvandringens<br />
dragkraft var Rysslands stora glest befolkade eller<br />
helt folktomma områden. Den ryska centralmakten<br />
underlättade kolonisering av sådana trakter. Rykten<br />
om bördiga jordar i Ryssland spreds snabbt i de baltiska<br />
provinserna. Även i närområdet, på andra sidan<br />
av Peipussjön, fanns stora outnyttjade marker.<br />
Bosättningsområden<br />
Utvandringen hade börjat från Peipussjöns och<br />
Pskovssjöns västra kustområden, det var lätt att ta sig<br />
över isen till den östra sidan. Målområdet var framförallt<br />
just detta närområde, distrikten Oudova, Pskovs<br />
och Jamburgs eller som det hette då: "kreis" eller<br />
krets, som var ett mindre förvaltningsområde inom<br />
guvernementet. Oudova (på ryska Gdov), en liten stad<br />
på Peipussjöns östra strand, var centralorten i distriktet<br />
med samma namn. Söder om Oudovadistriktet låg<br />
Pskovs stad och distrikt. För nybyggare fanns det gott<br />
om lämplig jord i Oudovadistriktets mellersta skogbevuxna<br />
del, men även söder därom. Dessa tre primära<br />
områden kallas ofta i litterauren för "Peipuslandet".<br />
Estniska bosättningsområden sträckte sig från Peipus<br />
sjösystem österut till sjön Ilmen. Utvandringens intensitet<br />
och områden varierade periodvis men omfattade<br />
totalt hela Estland. Utvandringsivern i samband med<br />
hungersnöden grep även estlandssvenskarna i <strong>Nuckö</strong>,
Change language