Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

ANTIPODES
Nationalstadion – här före kuppen – omvandlades till koncentrationsläger
under militärdiktaturen. Foto: Herman Lindqvist.
chilenska exilgruppen i Europa.
Jag hade fortfarande presslegitimation och skickade
information om kränkningar av mänskliga rättigheter
till senator Edward Kennedy, som ledde
kampen i USA:s senat för att försvara de mänskliga
rättigheterna i Chile. Därför gick jag ofta på regimens
presskonferenser och efterföljande mottagningar,
där man kunde få information som skilde sig
från den officiella versionen. I december 1973, på en
mottagning efter en presskonferens, kontaktades jag
av en chilensk arméofficer som i ironisk ton sade att
»Senator Kennedy kan ta det lugnt nu» eftersom vi
ändrar taktik från »la matanza masiva a la matanza
selectiva» – från massaker till selektiv slakt. Jag trodde
då att han menade ett program som det ryktades
om, att rikta insatserna mot ledare för politiska och
sociala rörelser som kunde organisera motstånd mot
diktaturen, med det amerikanska Phoenixprogrammet
i Vietnam som förebild. Nu vet jag att han talade
om bildandet av Dirección Nacional de Inteligencia,
DINA, som en militärattaché från USA beskrivit
som ett »chilenskt Gestapo». DINA rapporterade
direkt till Pinochet och bildade ett nätverk av
hemliga förhörs- och tortyrcentra som ingick i den
totalitära systematiseringen av statlig terror som
omfattade militären och den nationella polisen.
Genom två chilenska sanningskommissioner –
12 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
Rettigkommissionen om försvunna och avrättade
(1990–1991) och Valechkommissionen om politiska
fångar och tortyr (2003–2004) vet vi nu att den chilenska
militären genom att skapa mer än tusen tortyrinrättningar
på traditionella militärbaser såväl
som i hemliga »säkra hus» visade att detta var en
medveten, omfattande och varaktig kränkning av
mänskliga rättigheter som omfattades av samtliga
chilenska beväpnade styrkor. Vi vet också från dessa
officiella sanningskommissioner att mer än 3500
chilenare »internerades» och »försvann» eller föll
offer för olagliga avrättningar, att mer än 28 000 torterades
av agenter för deras egen regering och att
mer än 50 000 var politiska fångar vars mänskliga
rättigheter kränktes på ett sätt som många skulle definiera
som tortyr. Dessa siffror är i själva verket underskattningar.
Det verkliga antalet chilenare som
»försvann» är troligen mer än 4000, antalet torterade
över 50 000 och antalet misshandlade fångar fler
än 100 000 – av en befolkning som då uppgick till
mindre än 10 miljoner.
Dessa förlamande siffror belyses av innehållet i de
överlevandes berättelser. De kvinnliga fångarnas erfarenhet
är ett avslöjande exempel. De kvinnliga fångarna
var färre, men de utsattes för särskilda sex-uella
tortyrmetoder. Valechkommissionen slår fast att alla
kvinnliga fångar våldtogs upprepade gånger – även