Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

More documents

Recommendations

Info

ANTIPODES och medförde ett sammanbrott för Chiles finansiella sektor, inklusive många av de viktigaste bankerna. Det som omvandlade den finansiella krisen till den djupaste ekonomiska krisen sedan trettiotalets depression var att Pinochets rättrogna Chicago Boys klamrade sig fast vid sin tro på oreglerade marknader, trots uppenbara bevis att de var problemet, inte lösningen. Resultatet blev att den chilenska ekonomin krympte med 14 procent och företag som redan försvagats av nyliberalismen på sjuttiotalet gick i konkurs. Inom textilindustrin, till exempel, hade 45 procent av företagen gått i konkurs 1983. När fabrikerna stängde förlorade arbetarna sina jobb i en kris som innebar att chanserna att hitta nya jobb var så gott som noll. Arbetslösheten steg till mer än en tredjedel av arbetskraften, eller mer än 40 procent om man också tar med dem som för en dollar om dagen ingick i regeringens sysselsättningsprogram. Dessutom trasades Chiles säkerhetsnät sönder genom Pinochets nyliberala »moderniseringar», fattigdomen ökade, särskilt i städernas underklass. Den ekonomiska återhämtningen skulle inte ta fart förrän 1985 och även då levde 45 procent av Chilenarna under fattigdomsstrecket, med 20 procent i extrem fattigdom. Under dessa bistra omständigheter var fattiga chilenare redo att göra vad som helst för att försörja sina familjer och kvinnorna hade större chanser än männen, alltifrån mödrar som tog emot tvätt eller arbetade som hembiträden hos den välbeställda medelklassen till döttrar som sålde sina kroppar på Santiagos gator. Män utan utbildning och yrke hade det särskilt svårt under 80-talskrisen i Chile och många sökte sig utomlands. Eftersom grannländerna också kört fast i krisen lockade Europa de många arbetslösa chilenska arbetarna. De hade tur såtillvida att den chilenska åttiotalskrisen sammanföll med en brist på outbildad arbetskraft i Sverige för arbeten längst ner på den svenska arbetsmarknaden – som lagerarbetare och städare – som svenskarna själva, utbildade och yrkeskunniga, inte ville ha. Dessa arbeten utfördes av gästarbetare från medelhavsländer som Grekland, Italien och Turkiet, eller av landsflyktiga från Latinamerika, inklusive chilenare från den första vågen av asylsökande. För åttiotalets emigranter var Sverige extra attraktivt eftersom det redan fanns en stor grupp chilenare i landet. Dessutom fanns i Sverige den politiska solidariteten för att välkomna dem, en infrastruktur för att ta emot dem och erfarenheter av hur man integrerar tusentals utlänningar i ekonomin och samhället. 20 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010 Det främsta hindret var det geografiska avståndet mellan Chile och Sverige och de höga reskostnaderna. Hur skulle fattiga chilenare, som inte ens hade råd med det allra nödvändigaste i lågprislandet Chile, kunna betala för en internationell flygresa för sig och sina familjer? Lösningen erbjöds av en grupp chilenska resebyråer, mestadels i Valparaíso, som förskotterade flygbiljetter mot månatliga avbetalningar under två år efter ankomsten till Sverige. Även om det totala beloppet för arrangemanget blev dubbelt så högt som flygbiljettpriset, innebar de svenska lönerna och bidragen att det var möjligt att återbetala reskostnaderna och ändå leva ett hyggligt liv. Kombinationen av den chilenska krisen och Sveriges behov av arbetskraft förklarar största delen av inflödet av outbildade chilenska arbetare till Sverige under åttiotalet. På ett eller annat sätt var de alla offer för Pinochets diktatur och på så sätt flyktingar, med en blandning av olika motiv – politiska och ekonomiska – som ofta var sammansatta och olika för olika personer. Utan tvivel sökte sig många chilenare till Sverige på åttiotalet främst av politiska skäl, men för många andra kan de ekonomiska skälen, om än blandade med politiska, ha övervägt. Alla såg sig dock som flyktingar som skulle återvända till Chile när diktaturen till sist upphörde. Post-1990: Återvändandet som aldrig blev Till skillnad från argentinare som ofta verkade lika lyckliga i Paris som i Buenos Aires, »Sydamerikas Paris», var chilenarna notoriskt olyckiga i exil; de hade hemlängtan och räknade dagarna tills de kunde återvända, av allt att döma oförmögna att leva lyckliga där de inte kunde se Anderna, sina älskade berg. Denna känsla av att vara på fel ställe blev särskilt stark i ett land som Sverige, vars samhälle och kultur var så annorlunda och där chilenare aldrig skulle smälta in som infödda – till skillnad från dem som emigrerade till Spanien eller Italien. Och även om några av de välutbildade medelklasschilenarna från den första flyktingvågen till Sverige hade lärt sig svenska, gått på svenska universitet, hittat bra jobb och svenska vänner, gällde inte detta för flertalet chilenska flyktingar i Sverige. De flesta chilenarna i Sverige tillbringade sin tid inom den slutna chilenska gruppen, eller på sin höjd med andra flyktingar från Latinamerika. De flesta lärde sig inte mer svenska än nödvändigt, de försökte inte bli en del av det svenska samhället; de föreföll nöjda med att fullgöra sina okvalificerade arbeten – och vänta på att få återvända till Chile när Pinochetdiktaturen slutligen fallit.
När detta ögonblick kom 1990 och Pinochet motvilligt överlämnade presidentgehänget till en vald civil president från La Concertación, den centervänsteropposition som också omfattade Allendes socialistparti, var det emellertid bara omkring 3000 chilenare, ungefär tio procent av den chilenska kolonin i Sverige, som valde att återvända. Dessutom kom 2000 av dessa senare tillbaka till Sverige, i stället för att slå sig ner i sitt hemland. Det är det absolut lägsta antalet återvändare av alla latinamerikan-ska exilgrupper i Sverige, mycket lägre än argentinarna, bolivianerna och brasilianarna. Detta ändrades inte heller med valet 2000 av den första socialistiska presidenten sedan Allende, Michelle Bachelet, som själv hade varit flykting i Europa under Pinochets diktatur. Hur kan man förklara denna paradox? Andra kan bättre förklara den svenska sidan av paradoxen, som jag misstänker handlar om den långa tid många chilenare levde i Sveri- ge, tillräckligt länge för att deras barn som föddes i Sverige och var svenska medborgare skulle hinna gå i svensk skola, tala flytande svenska och ha svenska vänner. Denna andra generation har absorberat svenska värden och svensk kultur och betraktar sig själva som »svensk-chilenare». De ville inte flytta till Chile, ett land som var långt mer främmande än Sverige. Ironiskt nog gällde detta även för deras föräldrar, även de som aldrig integrerats idet svenska samhället och som otåligt hade sett fram mot att återvända till Chile. Det Chile som de återvände till 1990 var något annat än det land de hade lämnat 1973 eller 1978 eller till och med 1980. Det var ett land där individualism hade ersatt solidaritet, där konsumism hade kommit i stället för medborgarskap och där nyliberalismen triumferade, till och med bland socialister som inte längre talade om socialism eller ens demokrati. Det var ett samhälle som var så ojämnlikt att man talade om »Två Chile», en synlig uppdelning i dess segregerade städer, som Santiago. För chilenare som hade hållit fast vid sina vänstersympatier under exil-åren och som inte följde parti- Peter Winn, professor vid Tufts University, inledde seminariet med ett föredrag om chilenska flyktingar i Sverige. Foto: Lâle Svensson ledare som blev »renovados» eller nyliberaler, var det Chile som de återvände till efter 1990 inte bara chockerande annorlunda, det var också motbjudande. Det var en plågsam påminnelse om den utopi som de hade förlorat och ett bevis för att Pinochet hade vunnit, trots allt. För dessa mycket politiskt medvetna flyktingar framstod Sverige som mer tilltalande med sin socialdemokratiska politik, sina solidariska värderingar och sitt välfärdssystem än det post-nyliberala och demokratiska Chile år 1990. För flertalet chilenare som blev kvar i Sverige 1990, det vill säga den tredje vågens chilenare, fattiga, outbildade från städerna som hade funnit en tillflykt i Sverige från fattigdom, arbetslöshet och social kontroll i åttiotalets Chile, var problemet ett annat. För denna grupp var inte problemet att Chile var oigenkännligt, utan att det var alltför mycket liknade det Chile som de hade lämnat, med samma höga arbetslöshet och låga löner, höga fattigdom och extrema ojämlikhet, söndertrasade säkerhetsnät och dåliga offentliga tjänster, inklusive skolor och sjukvård. Det var också ett samhälle som skiktats genom rikedom, utbildning och bakgrund. Att återvända till Chile efter 1990 innebar för denna grupp svensk-chilenare att återvända till en överlevnadskamp på samhällets botten, med föga hopp att deras barn skulle få det bättre. La Concertación förbättrade förhållandena under åren 1990 till 2010, med de förändrade dem inte i grunden. Fyra center-vänsterregeringar använde riktade sociala anslag för att minska fattigdomen från 40 procent till 14 procent och en högkonjunktur för att minska arbetslösheten. Men 1990 låg detta fortfarande i framtiden och inte ens dessa centervänsterreformer inom den nyliberala modellen skulle förändra situationen för det chilenska samhällets lägre skikt på något avgörande sätt. Lönerna för outbildad arbetskraft ligger fortfarande kring minimilönen och håller arbetarna ovanför fattigdomsstrecket, men inte mer. Detta är förklaringen till att två decennier med Concertación vid makten har skapat rekordtillväxt och kraftigt minskad fattigdom, men inte minskat den extrema ojämnlikheten i Chi- ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 21
Page 1 and 2: ARBETAR HISTORIA #2-3/2010 [134-135
Page 3 and 4: INTRO Antipodes - Chile och Sverige
Page 5 and 6: Under jordbävningen i februari 201
Page 7 and 8: gången mellan Pinochets diktatur o
Page 9 and 10: Arbetarmanifestation för Salvador
Page 11 and 12: dem som förespråkat ett militärt
Page 13 and 14: Första majdemonstrationen i Santia
Page 15 and 16: Protester i Santiago de Chile mot d
Page 17 and 18: För många arbetare förvärrades
Page 19: ANTIPODES tusentals »gästarbetare
Page 23 and 24: Språkundervisning i AMS-byn i Mohe
Page 25 and 26: Chilenska flyktingar under en demon
Page 27 and 28: Även forna DDR var ett viktigt mot
Page 29 and 30: seras. I grunden förvandlades den
Page 31 and 32: NOTER - EFTER EXILEN 1 Läsaren kan
Page 33 and 34: militärkuppen kom gick det ännu t
Page 35 and 36: Demonstration i Stockholm den 10 de
Page 37 and 38: Krisen 1982-83 Den samhällsomvandl
Page 39 and 40: Internationellt fackligt solidarite
Page 41 and 42: Första majfirande i Chile före mi
Page 43 and 44: struller. De gemensamma måltiderna
Page 45 and 46: Chilenska CUT fick stöd från LO t
Page 47 and 48: Den fackliga tvärpolitiska enheten
Page 49 and 50: ARBETARHISTORIA 2-3/2010 • 49
Page 51 and 52: Harald Edelstam, Beatriz Allende, (
Page 53 and 54: Redan 1968 protesterade svenska akt
Page 55 and 56: 1976 ville den svenska regeringen a
Page 57 and 58: hearings. I arbetet ingick också a
Page 59 and 60: kom till Sverige deltagit aktivt i
Page 61 and 62: caine au Chile, Paris 1974. Ernesto
Page 63 and 64: RECENSIONER Världens arbetare elle
Page 65 and 66: Kooperativa syfabriken Linnea i Sto
Page 67 and 68: efter att återupprätta Mehr. Och
Page 69 and 70: Gustav Möller kom in för att lyss
Page 71 and 72:
ta område. Cederwall deltog också
Page 73 and 74:
RUDOLF MEIDNER-PRISET FÖR FORSKNIN
Page 76:
B Porto betalt Avsändare Arbetarr
show all

Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?