Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

För många arbetare förvärrades situationen under det nyliberala experimentet.
Bilden visar soppkök för fattiga i Chile. Foto: Edison de Castro Maciel.
sjukvårdssystemet utan att erbjuda något alternativ
för de fattiga.
Å andra sidan var det färre som försvann, några
tortyrcentra stängdes och fler försvunna kom tillbaka.
Dessutom fanns mer utrymme än tidigare, om
än begränsat och riskabelt, för facklig och politisk
aktivitet vilket de fackliga och sociala organisationerna
utnyttjade; de testade gränserna och försökte
skapa mer utrymme – något som 1980 års strejk och
1981 års första maj-firande i textilindustrin PANAL
i Santiago visar. 1
Det var Chiles arbetare och fackliga organisationer
som ledde det alltmer omfattande motståndet
mot diktaturen och dess nyliberala program. Arbetarna
lyckades trots svårigheter välja ledare som var
deras egna representanter, innovativa protestaktioner
från viandazo – matbojkotter i företagens kantiner
– till spontana sittstrejker vid löpande bandet.
De nya ledarna bildade nya sammanslutningar och
konfederationer i stället för dem som Pinochet lagt
ned och de organiserade allianser med socialister,
kommunister och kristdemokrater som korsade
stridslinjerna och enade gamla fiender i nya strider
för gemensamma intressen, som arbetsrätt, mänskliga
rättigheter och politisk demokrati.
Det var också under dessa år som det i kåkstäderna
runt Chiles städer växte fram nya sociala rörelser
och en ny ledargeneration tog form. Den katolska
kyrkan och några progressiva präster spelade en viktig
roll i denna process, liksom hemliga vänsterpartier
och den internaliserade socialistiska kulturen
från Allende-åren.
När så diktaturens ekonomiska boom vändes till
en finansiell kollaps och det nyliberala ekonomiska
»undret» ledde till seklets värsta ekonomiska kris i
Chile, var Chiles arbetare redo att höja den protestfana
som inledde landets omvandling från diktatur
till demokrati. Därför blev 1980-talet annorlunda än
1970-talet – och det var också de chilenare som flyttade
till Sverige under 1980-talet.
Den tredje vågen, 1980–1990
De flesta av de ungefär 28000 chilenare som fanns i
Sverige 1990 emigrerade 1980. 1990 fanns det
omkring 1500 chilenska barn som var födda i Sverige.
Även om de kallade sig »politiska flyktingar», en
status som gav dem bostad, viss utbildning, ett års finansiellt
stöd och introduktion till arbetsmarknaden,
verkar det som om deras mix av motiv var mer komplicerad.
Dessutom tyder deras introduktion till arbetsmarknaden
– mestadels till okvalificerade arbeten
– på att Sveriges välkomnande hade ett samband
med den nationella bristen på okvalificerad arbetskraft,
som också ledde till en arbetskraftimport av
ARBETARHISTORIA 2–3/2010 • 17