Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

ANTIPODES
är alternativet. Fängelse och inte sällan döden har blivit konsekvenser.
Vi har mycket att lära oss av den svenska fackföreningsrörelsen,
kanske också lite att bidra med. Det här sättet att tänka
bland oss chilenare och latinamerikaner växer starkt och
med entusiasm. Det är värt förståelse och stöd. Genom att ge,
ta emot och byta erfarenheter kan vi säkert berika varandra.
Starka band
Banden mellan Sverige och Chile har under de senaste 35 åren
blivit mycket starka på olika områden, inte minst inom fackföreningsrörelsen.
På den senaste LO-kongressen 2008, på
året 100 år sedan Salvador Allende föddes, hyllades han och
hans verk av bland andra LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin.
På podiet fanns då en uppförstorad bild av Allende målad
av den bolivianske konstnären Hans Hoffmann. Vid ett besök
i hemlandet fick jag i uppdrag av Wanja Lundby Wedin att
överlämna tavlan till Salvador Allendes dotter Isabel.
Vid överlämnandet sade hon bland annat att »jag är mycket
rörd över de minnen, den vänlighet och den beundran som
arbetare överallt i världen känner inför min fars arbete och
verk. Därför upprepar jag mitt tack och skickar massor med
hälsningar till fackföreningsrörelsen i Sverige.»
CARLOS NUÑEZ
var fram till 1974 ordförande i det chilenska post- och telegrafarbetareförbundet.
Han kom som flykting till Sverige 1975 och
blev representant för CUT i Sverige. Han är numera pensionär men
har varit lärare på LO-skolan på Runö och fullmäktigeledamot i
Österåkers kommun.
Chile var en modell för
världen – på gott och ont
En kommentar av Jan Olsson
Jan Olsson var verksam som internationell sekreterare på
Metall under 1970-talet. Här reflekterar han över den internationella
fackliga och politiska utvecklingen i ljuset av
utvecklingen i Chile under 1970-talet.
Jag var aldrig i Chile. Militärkuppen kom emellan. Någon månad
senare mellanlandade jag i Santiago, men fick inte stiga ur
planet.
Jag var då ung internationell sekreterare på Metall. Det var
min första Latinamerikaresa. Den gjorde jag tillsammans med
ett tjugotal fackliga ledare från LO och TCO. Vi skulle också
ha besökt Chile, men det blev givetvis inte av. Det var synd,
kanske hade LO och TCO då börjat fundera på att samarbeta
i en gemensam facklig organisation.
44 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
»Chile har alltid varit en modell för världen. Både före och
efter kuppen» konstaterade Peter Winn vid seminariet på Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek i maj 2009.
När jag nu tänker tillbaka, var det så också för mig. Allendes
Chile var en förebild för oss yngre radikala. En vänsterdominerad
folkfront hade bildats för att genomföra politiska
reformer. Den stöddes av CUT, den enade chilenska fackföreningsrörelsen,
där kommunister, socialister, socialdemokrater
och kristdemokrater kunde samsas trots interna partipolitiska
fejder om makten.
I mitt arbete såg jag hur Chile påverkade det fackliga och
politiska skeendet i Latinamerika och i Europa, särskilt södra
Europa. Jag påverkades själv i min syn på hur den internationella
fackliga strategin skulle formas och hur vi i Sverige skulle
arbeta tillsammans med facket i andra länder.
Sjuttiotalets diktaturer
Det som hände i Chile måste ses i sitt sjuttiotalssammanhang.
Då levde vi i en delad och instabil värld, både politiskt och
fackligt. Sovjet och dess lydstater stod mot demokratierna i
väst. Dessutom fanns ett antal diktaturer som inte var kommunistiska.
Portugal, Spanien och Grekland var europeiska
exempel. Brasilien och Peru var latinamerikanska. Kuppen i
Chile sporrade militären att ta makten i Argentina.
Pinochets Chile blev ett laboratorium för den nya ekonomiska
politik, som förföljer oss än i dag. Chicagoskolan kunde
pröva sina teorier om total avreglering av marknaden. Sedan
genomförde Reagan och Thatcher experimentet i fullskala.
Chile blev verkligen en modell. Det ledde så småningom
till dagens finansiella och ekonomiska kris. 35 år senare
drabbade kuppen i Chile miljoner löntagare över hela världen.
På Metall var vi självfallet solidariska med Chiles folk. Men
vi överlät den praktiska solidariteten till LO och det socialdemokratiska
partiet. Vi fokuserade på Brasilien och Argentina.
Brasilien på grund av att där fanns mer än 30 000 anställda i
svenskägda företag. Trots att regimen kontrollerade de centrala
fackliga organisationerna dök det upp nya och stridbara
fackliga ledare i de lokala fackliga avdelningarna i de stora industristäderna,
där de svenska dotterbolagen fanns. En av dem
var Lula, Luis Inacio da Silva, Brasiliens nuvarande president.
Vårt krav var att de fackliga företrädarna skulle få verka fritt i
de svenska företagen.
Det fanns en baktanke. Om facket kunde verka fritt skulle
det bli en politisk kraft den dag som demokratiseringen kom.
Det var också ett slags lärdom av Chile. Trots diktatur ska man
aldrig ge upp att organisera motkrafterna inne i landet. Det
var svårt i Chile de första åren. Sedan blev det trots riskerna
och svårigheterna allt mer möjligt. En viktig stödpunkt blev
katolska Vicaría de Pastoral Obrera, som bildades 1997. Här
skapades en infrastruktur för den underjordiska fackliga oppositionen.
Aktiva träffades och upprättade kontaktnät både
mellan sig och med kamrater i utlandet. Pengar fann också vä-