Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

ANTIPODES
Flyktingar och emigranter
Chiles historia och chilenarna i Sverige
I maj 2009 höll Peter Winn ett mycket uppskattat
föredrag i samband med seminariet »Antipodes».
Winn arbetade som amerikansk journalist i Chile
under kuppen. Vi har nu valt att publicera föredraget
översatt till svenska. – AV PETER WINN
Sverige-chilenarna är den största chilenska kolonin
i Europa och förvånansvärt långlivad. Min genomgång
börjar där deras resa började, i Chile 1973.
Som samtidshistoriker med inriktning på Chile vet
jag mer om vad som hände i Sydamerika än i Nordeuropa.
Även om Sveriges ekonomi och politik var
viktiga för deras mottagande och bana i Sverige så
var det Chiles ekonomi och politik som fick dem att
migrera över detta enorma avstånd – kulturellt såväl
som geografiskt. Jag fokuserar här på den chilenska
bakgrunden till deras utvandring och på hur Chiles
historia bidrog till att forma den chilenska kolonins
karaktär i det svenska samhället.
Före 1973 hände det att välbärgade och ambitiösa
chilenare begav sig till Europa för att studera eller
för att resa. De flesta föredrog dock att stanna i
sitt land, detta pärlband till nation som är mer än
4300 kilometer långt, men bara 240 kilometer som
bredast och som sträcker sig från de brännheta öknarna
i norr till de istäckta antarktiska öarna i söder.
Däremellan erbjuder Chiles många mikroklimat
en rikedom av vackra scenerier – måleriska öknar,
klippiga kuster, långsträckta sandstränder, grönskande
dalar, skogsklädda höjder och dimmiga fjordar –
allt sammanbundet av Andernas snötäckta bergskedja,
ryggraden som löper längs hela landet och definierar
dess identitet och geografi. Chilenare orienterar
sig alltid i förhållande till bergen. Känslan av att
vara rotad i sitt land förstärks av den geografiska isoleringen.
Chile är det mest isolerade landet på de
amerikanska kontinenterna. Det gränsar i väst till
världens största ocean och avgränsas i öster av
halvklotets högsta bergskedja; norrut ligger hemisfärens
torraste öken och söderut finns Antarktis.
Trots det fanns det under åren före 1973 en öppenhet
för utländska idéer och politiska strömningar
som gjorde att Chile framstod som ett fragment
av Västeuropa som genom någon okänd teori om
kontinentaldrift hade hamnat i Sydamerikas sydvästra
hörn. Landet hade blivit en mönsterdemokrati
med politiska partier från yttersta högern till
8 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
yttersta vänstern med en tidningspress som täckte
samma breda ideologiska spektrum. Dess demokrati
var stark nog för att övertyga Salvador Allende och
hans vänsterkoalition Unidad Popular att de skulle
kunna bli pionjärer på en fredlig väg till socialism.
Allende vann presidentvalet 1970 på ett sådant program
och han var i början framgångsrik när det gällde
att omsätta sin Via Chilena i praktiken, men de sociala
motsättningarna och den politiska polariseringen
ökade och det blev allt svårare att ta sig fram
på denna demokratiska väg. I augusti 1973 verkade
det som om Allendes fredliga väg till socialism skulle
blockeras av ett dödläge vilket oppositionen vände
sig till armén för att häva.
Den chilenska militären hade ingripit vid några tillfällen
under tjugo- och trettiotalen, men då hade de
efter kort tid återlämnat makten till civilt styre. Dessutom
leddes militären från september 1970 till augusti
1973 av officerare som ansåg att de militära styrkorna
skulle fungera som politiskt neutrala beskyddare
av konstitutionen. Den vertikala hierarkin inom det
militära systemet borgade för att även officerare som
ogillade denna doktrin måste acceptera den.
Kuppen
När general Carlos Prats avgick som överbefälhavare
i augusti 1973 och ersattes av Augusto Pinochet,
öppnades möjligheterna för militär intervention och
kuppen ägde rum ett par veckor senare, den 11 september
1973. Men trots att både press och politiker
vädrade sina farhågor om ett inbördeskrig och förhoppningar
om ett militärt ingripande var det få chilenare
som trodde dem. Även de som gjorde det var
helt oförberedda på den våldsamma kuppen den 11
september 1973 och den sjuttonåriga Pinochet-diktaturen,
med dess flagranta och omfattande människorättskränkningar.
Låt mig illustrera med ett par anekdoter som kan
fånga – eller påminna om – detta historiska vägskäl
och med vilka förväntningar chilenarna mötte det.
Jag hade presslegitimation på den tiden och den 10
september berättade Allendes presschef för mig att
en kupp skulle äga rum den 11 eller 12 september.
Men när jag kvällen innan kuppen berättade detta,
under en middag med en grupp politiskt moderata
vänner, möttes jag av avfärdande skepsis. »Ni amerikaner
överdriver alltid», minns jag att en sade.