Efter exilen? Historien om chilenarna i Sverige. - Arbetarhistoria

ANTIPODES
Chilensk fest i Kungsör hösten 1977.
givetvis inte speciella historiska omständigheter enskilt som
har inflytande över hur en viss diasporisering går till. För att
sådana ska komma till stånd krävs agenter – ledare, aktivister
och andra – som skapar engagemang på olika nivåer. Dessa
agenter har i sin tur gjort olika tolkningar om möjligheter över
tid och rum, tagit initiativ och drivit den praktik som mobiliserat
befolkningen. Framgången beror således på hur diasporans
agenter förmår upplysa och engagera »massan» men också
om hur de behärskar samspelet med det omgivande samhället.
Jag har i den här artikeln inte velat spekulera i varthän chilenarna
i Sverige »är på väg» och inte heller (mer än allmänt)
vilka de »är». Jag ska till sist delvis göra detta. De personer
som har chilensk härkomst i Sverige är inte alls olik befolkningen
i övrigt. Här finner man en brokig skara människor där
en del helt och hållet införlivat sig med det svenska samhället,
andra är etniska aktivister som stolt uttrycker sin chilenskhet
och ytterligare andra uppfattar sig som ett annat slags chilenare,
som en latino eller som en svensk chilenare. Att skapa gemenskap
handlar i mångt och mycket om att finna »attraktiva»
praktiker som kan locka människor att ge uttryck för en
viss gemenskap. Som nämnts ovan kan inte en enda riktning
mobilisera denna massa som en diaspora utgör. Det handlar
30 • ARBETARHISTORIA 2–3/2010
istället om en rad olika projekt som på olika platser attraherar
olika publiker av denna massa.
Det starka intresse för Chile som onekligen finns bland
unga svenskar med chilensk bakgrund idag är inte något som
naturligt följer med som ett arv från »hemlandet». Intresset
kommer från den historiska kontext som präglar dagens samhälle
där sökandet efter en identitet och »rötter» står högt på
dagordningen. Tyvärr lurar andra element i bakgrunden. Jag
har i artikeln antytt att jordmånen för en chilensk mobilisering
i postexil också handlar om diskriminering och »frustration».
Många med chilensk anknytning har, liksom andra som
invandrat till Sverige, blivit medvetna om att de jämfört med
infödda etniska svenskar har sämre möjligheter till arbete och
ett bra liv. Den frustration som följer sådana erfarenheter av
diskriminering och utestängning kan mycket väl vara ett nytt
element i olika agenters intressen för att engagera de kommande
generationerna i en chilensk diaspora – även om inte
mycket tyder på att denna fråga ännu tagit plats i det chilenska
föreningslivet. När som i många fall sker människor inte
ges fullvärdigt tillträde till det samhälle de är födda i, tror jag
också att det svenska och västerländska samhället tillhandahåller
ett kraftfullt bränsle för en ny sorts mobilisering för chilenska
och andra diasporor.