xlm rapport 2012-14 - Länsmuseet Gävleborg

Anläggningarna och produktionen
De undersökta slaggerna och brända lerstyckena är avfall från reduktion
av malm i blästugnar. Blästugnar har tidigare undersökts på flera platser i
Valbo socken, t.ex. vid Åsbyggeby, RAÄ 13, 97 och 98 (Appelgren &
Broberg 1998), väster om Valbo köpcentrum, RAÄ 412 (Forenius m.fl.
2007) samt vid Mackmyra, RAÄ 149 (Björck 1994). Den ugnstyp som
har använts är en schaktugn med ett utrymme för slagguppsamling i
ugnens nedre del (fig. 19). Schaktet låg ovan mark och var byggt av lera,
ibland med inslag av sten eller flätverkskonstruktioner. Under schaktet
låg slaggropen som vanligtvis var nedgrävd under marknivån. Gropens
väggar kan ha utgjorts av det omgivande naturliga materialet, under
förutsättning att detta varit tillräckligt stabilt. I sandig mark är det vanligt
att gropens sidor klätts med lera eller sten, för att förhindra sanden att
rasa in. I de tre ugnar som undersöktes 2006, vid RAÄ 412 i Valbo
socken, hade stor möda lagts på ugnarnas konstruktion (Forenius m.fl.
2007). Alla tre slaggroparna var nedgrävda i den omgivande naturliga
sanden. Botten på slaggroparna var fodrade med ett tunt lager obränd
lera. Groparnas sidor var kallmurade av noga utvalda stenar och det fanns
även spår av bränd lerinfodring innanför stenarna. I en sida av groparna
fanns en öppning ut mot en avlång arbets-/utrakningsgrop. I en av
ugnarna stod de s.k. portalstenarna, som förstärkte öppningens sidor kvar
(fig.20). Blästerluften till ugnarna blåstes in med hjälp av en eller flera
bälgar, som kan ha varit placerade på olika sätt (fig. 21).
Figur 19. Principbild över
tvärsnitt genom en blästugn
med underliggande slaggrop.
Illustration: Svante Forenius.