Snille och smak och mord - DiVA

akgrund
dåliga inflytande på ”massan”. 39 Det populära kritiserades ofta från
vänsterhåll, och man menade att sådan ”smutslitteratur” fördummade
människor. 40
Detta var vid tiden inte några radikala idéer, tvärtom. Vi ska
komma ihåg att det populära och det kulturella i litteraturens värld
var starkt segregerat – inte bara intellektuell utan också rent fysiskt.
Litteratursociologen Robert Escarpit beskrev för drygt femtio år sedan
litteratursamhället som två separata litteraturkretslopp: den bildade
litteraturen förekom i bokhandlar och på bibliotek, i kulturbilagor och
i intellektuella miljöer; den populära litteraturen såldes i kiosker och
pressbyråer, och dessa två kretslopp hade få beröringspunkter. Även om
gränsöverskridare finns också i Escarpits beskrivning över litteratur-
samhället (han benämner dem ”blockadbrytare”) var de sällsyntheter. 41
39 Anders Öhman (2000), ”Populärlitteraturen och kanoniseringens problematik”,
i: Populära fiktioner, (red.) Kjell Jonsson & Anders Öhman, Stockholm/Stehag:
Symposion, s. 11. På 1940-talet publicerade två medlemmar ur Frankfurtskolan,
Theodor W. Adorno och Max Horkheimer, studier vilka blev väldigt inflytelserika och
kom att påverka debatter om högt/lågt och det populära under en lång tid (och gör
det än idag). De menade att det populära var en produkt av en modern, kapitalistisk
kulturindustri, vilket lurade konsumenter till att nyttja en standardiserad och tillrättalagd
(och på så vis för kapitalet ofarlig) kultur. Se t.ex.: Theodor W. Adorno (1991),
The culture industry: Selected essays on mass culture, London: Routledge; samt Theodor W.
Adorno & Max Horkheimer (1979), Dialectics of enlightenment, London: Verso.
40 Yngve Lindung uttrycker denna hållning tydligt i antologin Kiosklitteraturen från
1977, vars första rubrik lyder ”Kampen mot smutslitteraturen”: ”Den här boken
vill granska den enklaste och mest förkättrade skönlitteraturen inom den svenska
underhållningslitteraturen. Den har begåvats med en flora av benämningar: smuts-,
skräp- och sublitteratur, oböcker, kvantitets-, trivial- och populärlitteratur, kioskböcker,
konsumtions- och skvallitteratur, populärpocket, massmarknadslitteratur”,
se: ”Yngve Lindung (1977), ”Inledning”, i: Kiosklitteraturen: 6 analyser, Stockholm:
Tiden, s. 7. Uppfattningen om populärlitteraturen som allmänfarlig återfinns också
hos Åke Lundqvist, även om han ställer det som en fråga och inte ett konstaterande:
”Är masslitteraturen farlig? Sprider och befäster den anti-demokratiska
idéer och värderingar hos sina läsare?”, se: Åke Lundqvist (1977), Masslitteraturen:
Förströelse – förförelse – fara?, Stockholm: Bonnier, s. 8.
41 Robert Escarpit (1970), Litteratursociologi, Stockholm: Wahlström & Widstrand, s.
86–110.
19