Snille och smak och mord - DiVA

snille och smak och mord
66
en gudomlig källa vars flöde rann genom hans penna. Hans plikt och kall var
att skriva ner vad som kom till honom. Känslan av att vara utvald. Processen
var mycket ömtålig och krävde att han avskärmade sig från jordiska störningselement.
Nu hade kraften blockerats. (s. 165 f.)
Vid en första anblick ter det sig som en skildring av hur en högkulturell
författare funderar över sitt skrivande, och varför inte inspirationen vill
infinna sig. Men läser vi denna Axels självbild i relation till hans plats
på parnassen som blivande Nobelpristagare och akademiledamot, och
vidare sätter detta i relation till genren på berättelsen i vilken denna
beskrivning framställs, framstår han snarare som oerhört pretentiös.
Med ordval som ”gudomlig källa”, ”plikt och kall” och ”känslan av
att vara utvald” signalerar Alvtegen att det här minsann är fråga om
en person som tar sig själv på ett oerhört stor allvar (avskärmad från
jordiska störningselement). Och om vi har i åtanke att Axel dristar sig
till att stjäla den roman som kom att bli hans största framgång framstår
det nästan som att Alvtegen driver med sin Nobelpristagare. I följande
stycke ”finner” Axel plötsligt återigen sitt språk:
I rädsla för stiltje upprätthöll jag kaos, okunnig om den djupa glädjens hemvist i mitt
förskansade bröst. Axel läste orden han skrivit. Han visste inte varifrån de kommit,
plötsligt hade han bara skrivit ner dem, och för en kort stund trodde han sig vara
tillbaka. Så lång tid hade gått sedan skaparanden förunnat honom en givande
arbetsdag. (s. 249)
Alvtegen ger med den kursiverade raden sina läsare en beskrivning av
sin Nobelpristagares språk. Och det är ett språk som skiljer sig markant
från all övrig text i romanen. Det är ett språk som ska vara poetiskt
och vackert på samma sätt som Viggo Cavling finner Herta Müllers
romaner vara en högre form av litteratur, men tråkiga. Det är kort
sagt en populärkulturell pastisch av Nobelpristagarprosa. Den finns
där för att vi som läsare av populärlitteratur ska kunna fnysa åt den
pretentiösa, höglitterära författarens floskler. Om vi drar oss till minnes
Bourdieus devis att smak i första hand är avsmak för andra människors