Snille och smak och mord - DiVA

snille och smak och mord
vara i svang samtidigt. Till följd av detta uppkom också ett fjärde
bedömnings kriterium vilket Persson kort och gott kallar korrekt klassi-
ficering: kritikerna ville helt enkelt ha tydliga förhållningsregler för att
veta hur de skulle läsa. 117
42
Samma sak åskådliggör Sara Kärrholm apropå deckarförfattaren Inga
Thelander, som i sin samtid betraktades som ”oförmögen att bestämma
sig för vilken sorts författare hon ville vara”. 118 Kärrholms poäng är
att Thelander valde en olycklig tidpunkt för att utmana deckar genrens
konventioner: Vid femtiotalets slut var deckarens värdering intimt
sammankopplad med hur väl anpassad den var till genren, vilket fick
konsekvensen att hennes romaner varken gick hem hos deckarpubliken
eller hos den mer finlitterära publiken. Men detta, menar Kärrholm,
har nu förändrats vilket gör att hon ser en förestående uppvärdering av
Thelanders författarskap som möjlig:
[H]ennes romaner ligger mer ”i tiden” nu än vad de gjorde när de skrevs. Kanske är
det till syvende og sidst snarare just det som 50-talskritikerna bedömde vara hennes
”litterära” kvalitéer som skulle bli de avgörande för en sentida upp värdering
av Thelanders författarskap. Även i detta fall ligger tiden för henne, med avseende
på det sena 1900-talets avvecklande av gränsen mellan högt och lågt. 119
Här sällar sig Kärrholm till den postmoderna diskurs där hierarki-
erna mellan högt och lågt sägs vara under avveckling, och framhåller
dessutom att deckargenren på senare tid närmat sig det höglitterära:
”Genreförväntningarna inom kriminalromanens genre har också för-
ändrats över tid, bland annat till följd av att detektivromanen alltmer
närmat sig den så kallade kvalitetslitteraturen och tvärtom. En ’litterär’
deckare skulle idag knappast få någon kritiker att höja på ögonbrynen.” 120
Karin Alvtegen och Skugga förstås av recensenter och intervjuare mycket
117 Persson (2002), s. 200 f.
118 Kärrholm (2009), s. 238.
119 Ibid., s. 245.
120 Ibid., s. 244.