Snille och smak och mord - DiVA

litteratursamhället i »skugga«
andra deckarförfattare. Den sistnämnda hade tydligen sålt en hel del trots att det
var obegripligt att människor kunde läsa sådan skräplitteratur. (s. 166)
Att Alvtegen låter sin Nobelpristagare rakt av avfärda just deckare blir
ytterligare ett sätt att skapa distans mellan läsaren och det höglitterära.
Givetvis reagerar vi som läsare när genren vi i nuläget läser förkastas
som skräp av protagonisten. Detta metagrepp får effekten att det genre-
interna stärks, och att det höglitterära fjärmas och misstänkliggörs. 168
Nobelprisets betydelse III: Den falske Nobelpristagaren
Pusseldeckaren utnyttjade det höglitterära för att närma sig detsamma
och på så vis vinna egen status i litteratursamhället. Den hårdkokta
deckaren gjorde däremot precis tvärtom. Som Rudi Laermans visar
positionerade sig genren tydligt som en motsats till det höglitterära:
Authors like Chandler and Hammett were familiar with the novels of Joyce and
Proust. They incidentally ‘dropped’ these names, or casually quoted them. but
they left no doubt that they did not like the darlings of the academic establishment.
For the proponents of the ‘Hard-Boiled School’, the representatives of ‘high
literature’ could not write at all: they just ‘did difficult’. Authors like Chandler
and Hammett played off against the official canon a sort of populist aesthetic,
based on the claim that ‘good writing’ is always readable and entertaining. They
explicitly reversed the official canon of legitimate or ‘high literature’: not their
own work but the writings of the consecrated authors were illegitimate, because
they were ‘unreadable’ and ‘dull’. 169
Jag vill mena att Alvtegen i Skugga intar en både-och-position: hon
ifrågasätter det höglitterära, samtidigt som hon närmar sig, mystifierar
och uppvärderar det. Fiktionen om Nobelpriset i litteratur fung-
erar i Alvtegens tappning som både ett hyllande och ett skämt. Men
168 Dylika metagrepp och internrefererande till den egna deckargenren och dess
position var ofta vanligt förekommande i pusseldeckaren. Se t.ex. Collins (1989);
Laermans (1992); Persson (2002); Kärrholm (2005).
169 Laermans (1992), s. 257.
71