Storägarnas stora skräck

”De utnyttjar minoritetsskyddet i lagen till det yttersta”
Och även om Richard Jansson och
Stefan Wiklund väljer att uttala sista delen av
namnet som engelska care (vårda) är det inget
snack om att motståndarna i ägarstriderna blir
provocerade. Fråga storägarna i Ahlmarks.
Värmländska Ahlmarks är ett av Sveriges
äldsta bolag och ett av de klassiska storföretagen
utanför börsen. Bolaget grundades i mitten
av 1800-talet som ett rederi, men har sedan
expanderat till bränsle och flera andra verksamheter.
Idag omsätter koncernen 1,5 miljarder
kronor fördelat på två ben, rederiet Ahlmarks
samt industri- och handelsföretaget
Wermia.
DEN NUVARANDE KONFLIKTEN går över tio år
tillbaka, till 1992.
Då sålde Ahlmark sin bränsledel till Shell.
Den delen sköttes av en gren av ägarfamiljen
Hemmingsson som ägde cirka 25 procent av
koncernen — Lena Hemmingsson var ekonomichef
och hennes man Magnus Bergek var
VD. I och med affären försvann grenens direkta
inflytande i ledningen av koncernen och
under 1990-talet försämrades relationen till de
övriga ägarna successivt.
Familjen Bergek anlitade Provocare 2002.
Därmed inleddes en kanonad av angrepp på
bolagsledningen och majoriteten.
Genom att begära extra bolagsstämmor och
där kräva svar på långa listor av frågor om
verksamheten har Stefan Wiklund och
Richard Jansson satt hård press på Ahlmarks.
Utan att gå in i detalj handlar det om tidigare
företagsförvärv, ersättningar till ledningen,
eventuella jävsförhållanden i styrelsen med
mera som Provocare kritiserat och kräver svar
på.
”Det var ganska obehagligt i början. Det började
komma brev från advokater i London
med hänvisningar till detaljer i aktiebolagslagen
som vi då inte hade full insikt i, men som
vi sedan fått lära oss desto bättre”, säger Bo
Wärmling, VD för Ahlmarks och en av de
totalt 25 delägarna i koncernen.
MINORITETEN OCH PROVOCARE hävdar att
Ahlmarks i flera år i vissa delar varit misskött
och att deras omfattande angrepp är naturliga
och berättigade. Majoriteten säger, å sin sida,
att Provocare ägnar sig åt ett paragrafrytteri i
syfte att bedriva utpressning mot majoriteten
så att den ska köpa ut minoritetsgruppen till
överpris.
”Provocare utnyttjar minoritetsskyddet systematiskt
på ett sätt som är skadligt för både
bolaget och andra aktieägare”, säger Bo
Wärmling.
”Vi ser bara till att minoriteten har de rättigheter
lagen ger dem. Det är minoriteten som
varit i underläge tidigare gentemot bolagsledningen
och huvudägarna”, kontrar Richard
Jansson, som säger att minoriteten utan framgång
försökt få till ett skiljedomsförfarande i
prisfrågan.
UTÖVER OMFATTANDE advokatinsatser på båda
sidor har parterna också anlitat några av
Sveriges främsta experter på aktiebolagsrätt.
På majoritetens sida finns professorn i handelsrätt
vid Handelshögskolan i Stockholm,
Erik Nerep. Småägarna har svarat med att anlita
Svante Johansson, professor i civilrätt vid
Stockholms Universitet och Sveriges främsta
expert på bolagsstämmor.
Provocares insatser har lett till att flera styrelsemedlemmar
bytts ut och/eller valt att avgå.
De har också fått igenom tillsättandet av en
minoritetsrevisor, som skrev under bokslutet
för 2003 utan anmärkningar.
På senare tid har striden gällt tillsättandet av
en särskild granskningsman. Provocare och
deras uppdragsgivare ville tillsätta en tidigare
direktör i Ahlmarks, som lämnat bolaget efter
meningsskiljaktigheter. Efter en omfattande
batalj, fylligt refererad i Nya Wermlandstid-
FÖR ÖPPEN RIDÅ. Attacken
mot Ahlmarks har fått stor
uppmärksamhet i Nya
Wermlandstidningen.
AHLMARKS, där minoriteten tagit strid, är
ett bolag med både modern och klassisk
svensk industrihistoria i bagaget. Huvudverksamheten
är rederiet Ahlmark Lines,
som med ett tiotal hel- eller delägda fartyg
bedriver frakt till och från hamnar i Vänern
och Bottenviken. Rederiet omsatte 2003
drygt 300 miljoner kronor och redovisade
en nettovinst på 15 miljoner.
Det andra benet, som egentligen är avsevärt
större, är industri- och handelskoncernen
Wermia. Bolaget grundades 1981 av 25
privatpersoner, bland dem familjerna bakom
Ahlmarks, Löfbergs och Nya Werm-
ningen, fick småägarna rätt i Kammarrätten
och direktören började sin granskning strax
före sommaren.
Här står konflikten idag. När granskningen
blir klar och tvisten löses, står skrivet i stjärnorna.
Att döma av den hätska tonen på båda
sidor, befinner sig parterna långt från varandra.
Provocare är noga med att påpeka att deras
verksamhet långtifrån alltid går ut på att få
minoriteten utköpt. Enligt Richard Jansson
handlar det minst lika ofta om att ”förbättra
ledning och styrning av ett bolag”. Men i fallet
Ahlmarks är ett utköp det önskade alternativet.
”Med tanke på relationerna mellan våra
uppdragsgivare och de övriga ägarna är en lösning
där de driver bolaget tillsammans mindre
sannolik”, säger Richard Jansson.
Bo Wärmling hävdar att varken storägarna i
Ahlmarks eller bolaget självt har möjlighet att
köpa ut familjen Bergek.
”Vi andra ägare har inte de pengarna, eftersom
merparten av de genererade vinstmedlen
i Ahlmarks inte delats ut utan plöjts ned i koncernen.
Dessutom är det omöjligt av skatteskäl
för ett privatföretag
som vi att köpa tillbaka
våra egna aktier, en
möjlighet som finns
för bolag i de flesta andra
EU-länder”, säger
Bo Wärmling, som
utan framgång försökt
få Svenskt Näringsliv
att driva frågan.
INTE OVÄNTAT har
Provocare en annan uppfattning
om vad som är
möjligt i fråga om utköp.
”Det är rätt att bolaget
Attackerad – miljardkoncern med knätofs
landstidningen, dvs Anderfamiljen.
”Vi klär oss, om inte i hembygdsdräkt, så
i alla fall i knätofs”, lär någon av investerarna
ha utryckt det.
1991 köpte Ahlmarks loss det från börsen,
och i samma veva styrdes verksamheten
om till dagens breda industrikoncern.
Idag omsätter Wermiagruppen 900 miljoner
kronor och gjorde en vinst i fjol på drygt
30 miljoner.
Finansiellt står bolaget starkt. Det fria
egna kapitalet i hela Ahlmarkskoncernen
uppgick vid årsskiftet till 221 miljoner kronor.
17
VECKANS AFFÄRER | NR 35 | 23 AUGUSTI 2004