Underlag för framtagande av idéprogram för Motala kommuns ...

Bilaga 7
Legala förutsättningar för
alternativa driftformer av idrottsanläggningar
Lägesbeskrivning för ägande- och driftformer
vid idrottsanläggningar i landet
Sverige är vid en internationell jämförelse välförsett med idrottsanläggningar.
Sammantaget finns det omkring 35 000 idrottsanläggningar i vårt land. Trots de
kommunalekonomiska kriserna på 1990- och 2000- talen har antalet anläggningar ständigt
ökat. Idag finns det närmare 500 simhallar, över 300 ishallar, ett 70-tal konstisbanor för
bandy, över 1500 fullstora sporthallar och därutöver mängder med små gymnastiksalar.
Lägg därtill 4000 gräsfotbollsplaner för 11-mannaspel och snart 300 fullstora
konstgräsplaner.
Utvecklingen har gått från att föreningslivet från början byggde och drev anläggningar till
ett kommunalt ansvar för tillkomst och drift. En viss återgång till ökat anläggningsansvar för
föreningslivet har skett under den senaste 15-årsperioden.
Av tradition har föreningslivet främst haft ansvaret för mindre anläggningar som
fotbollsplaner, mindre idrottsplatser och skjutbanor. Större anläggningar som simhallar,
sporthallar, ishallar och större idrottsplatser har ägts och drivits av kommunerna.
Idrottsföreningarna är i någon form engagerade i ägande och drift vid ca hälften av landets
35 000 anläggningar. De förändringar som skett de senaste åren är ett ökat föreningsansvar
vid specialanläggningar, något som var mer ovanligt tidigare
Vissa anläggningar har av tradition alltid haft föreningslivet - och även i viss mån privata
företag - som huvudansvariga. Det är främst anläggningar som vänder sig till individuella
utövare och vuxna som golfbanor, ridanläggningar och rackethallar.
När det gäller ägande och drift av anläggningar är det alltså kommunerna och
idrottsföreningarna som är de helt dominerande aktörerna. Genom ett tätt samarbete och
en bra dialog har man oftast funnit en uppgiftsfördelning som passat i den egna
kommunen. Föreningsdrift av anläggningar är vanligt i alla kommuner liksom olika former
av bianddrift där föreningslivet tar över ansvar för delar av anläggningarnas drift och
skötsel.
Privata entreprenörer förekommer men har inte tillkommit numerärt eller ökat i någon
större omfattning. Detta kan bero på det inte finns så många anläggningstyper som har
någon betydande intäktspotential och därmed kanske inte är så intressanta för en
entreprenör. De första driftentreprenaderna upphandlades i mitten på 1990-talet. Idag
drivs ett 40-tal kommunala simhallar på entreprenad och antalet kommer sannolikt att öka
eftersom intresset för alternativ drift via entreprenörer tycks öka i många kommuner.
Entreprenörer finns också vid ett antal övriga anläggningstyper som t ex ishallar,
idrottsplatser, sporthallar och friluftsanläggningar. En del av det vi idag kallar för
föreningsdrift vid olika idrottsanläggningar är säkert också att betrakta som entreprenader
vid en närmare granskning.
När det gäller simhallar är endast ett fåtal privata aktörer för närvarande etablerade eller
verkar ha intresse för en riksomfattande verksamhet. Av det 40-tal hallar som idag drivs på
entreprenad har ett företag (Medley AB) mer än hälften av kontrakten. Ytterligare ett par
företag (bl.a. Nautilus) har ambitioner att driva och i vissa fall även äga anläggningar på
olika platser i landet. I övrigt är den vanligaste situationen att den privata entreprenören
Utvärderingsringen