Från Bunker till Växthus - Företagsekonomiska institutionen ...

De mest tydliga bevisen på att personalen är den viktigaste målgruppen är dels ÖB:s bok ”Vägen
framåt” som enligt baksidestexten vänder sig till ”Försvarsmaktens personal i vid mening:
officerare, civila, värnpliktiga, soldater i utlandsstyrkan, hemvärn och frivilliga”. Vidare har det
utvecklats en lång tradition att informera anställda genom olika medier, såsom nyhetsbrev,
personaltidningar, Arménytt, Marinnytt, Flygvapennytt, Insats & Försvar, Försvarets Forum,
försvarsmaktens webbplats, Chefsnytt, Infonytt och intern TV från HKV.
Även i fråga om vilka kanaler som används visar sig detta eftersom man har ett stort antal
kanaler att tillgå – intern-TV, intranät, personalmöten, tidningen ”Insats & Försvar” etc. Något
som också kan skönjas hos många respondenter (men inte hos alla) är just denna inställning till,
och uppfattning om, den egna rollen som informatör i Försvarsmakten. I många fall ses rollen
som en interninformatör snarare än en lokal kommunikatör till alla intressenter. FM:s
kommunikation till omgivningen är mer inriktad på att berätta om FM snarare än att måla en
tydlig bild av vart Försvarsmakten är på väg och varför, samt hur detta skall ske.
Allmänheten försummas
Ur vårt material har vi inte kunnat se vilka som är de mest betydelsefulla externa intressenterna,
exempelvis medborgarna (allmänheten eller skattebetalarna) som många uppfattar som viktiga
mottagare av information från FM. Eftersom allmänheten är FM:s och alla andra myndigheters
uppdragsgivare är detta anmärkningsvärt. Huvudmannen har ett givet intresse av att ha insyn i
den verksamhet han eller hon är intressent i och har alltså ett behov av att ”se” vad som försiggår
där. Utan denna insyn förblir FM stängd och genererar misstänksamhet och misstro, vilket i
slutänden ger en brist på trovärdighet hos allmänheten. Här kan det vara en viktig uppgift för
försvarsmakten att identifiera och tydliggöra en intressentmodell över de mest betydelsefulla
externa intressenterna.
Medborgarorientering har varit en central förvaltningspolitisk fråga i Sverige sedan 70-talet (se
vidare i Akademirapport 2004:4 om medborgarbegreppet, sid. 22 ff.). Medborgarorientering är
inget helt nytt för den statliga förvaltningen. I Förvaltningslagen från 1986 uttrycks att
myndigheter har en serviceskyldighet mot medborgarna. Det sägs bl. a. i lagen att ”frågor från
enskilda skall besvaras så snart som möjligt” (4 §, andra stycket). Det uttrycks även krav i
Förvaltningslagen på att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt i sin kontakt med enskilda
och att en myndighet ska ”underlätta för den enskilde att ha med den att göra” (7 §, första
stycket). De skyldigheter som uttrycks i Förvaltningslagen för myndigheter i deras förhållande
mot medborgarna, eller enskilda som det står i lagtexten, kan tolkas som inledande steg mot
dagens förekomst av kundorientering i statlig förvaltning. Även ett effektivitetskrav ställs i
Förvaltningslagen på myndigheterna i deras relation med medborgarna:
”Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt
utan att säkerheten eftersätts.” (Förvaltningslagen 1986:223, 7 §, första stycket)
Medborgarfokus kan även skönjas i Verksförordningen från 1995:
”...se till att allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom en god
service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart och begripligt språk i
myndigheternas skrivelser och beslut,”(Verksförordningen 1995:1322, 7 §, punkt 5).
41