Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

More documents

Recommendations

Info

Ett arbetande samhälle Honungsbiet hör till insektsordningen steklar. I ordningen steklar ryms bland annat också myror och getingar. Honungsbiet hör till underordningen gaddsteklar och familjen Apidae. Det finns ungefär 290 arter av bin i Sverige och honungsbiet, Apis mellifera, är en av dem. De flesta biarterna är solitära, det vill säga de lever som individer utan att samordna sig i samhällen. Det finns också halvsociala bin som lever delvis i små samhällen, delvis solitärt. Hit hör till exempel humlor. Honungsbiet är emellertid en av de mest sociala insekterna och lever i stora samhällen året om. Bisamhället är en superorganism. Man skulle kunna se det som att denna superorganism förökar sig genom att samhället delas vid svärmning. De allra flesta individerna i bisamhället, arbetarna, är infertila honor som sköter om avkomman. Ett bi som sticker tappar sin gadd och dör, en typisk egenskap som är till gagn för samhället snarare än individen. Bisamhällen verkar till och med ha ett slags kollektivt minne som gör att ett bisamhälle som genomlidit en svår vinter samlar vinterförråd som om det vore svåra tider, flera år efter att alla de individer som var med om nöden har gått ur tiden. Arbetsbina har olika uppgifter under olika perioder av sitt liv. De första dagarna i sitt liv arbetar de med att städa celler (cellputsningsbin). Efter några dagar med den uppgiften övergår de till att mata larver (ambin). Därefter bygger de vaxceller (vaxavsöndrings- och cellbyggnadsbin). Sedan är de vaktbin vid flustret, ingången till kupan. Slutligen avancerar de till att samla pollen och nektar (dragbin). Det jobbet har de kvar tills de dör, bina arbetar helt enkelt ihjäl sig. Ett bi måste flyga motsvarande två varv runt jorden och besöka mer än tre miljoner blommor för att samla ihop tillräckligt med nektar för att kunna göra ett halvt kilo honung. En varm och stilla sommardag med gott drag, det vill säga många nektarrika blommor i närheten, kan bina i ett samhälle föra hem flera kilo nektar. Några som inte jobbar ihjäl sig är däremot hannarna i bisamhället, de så kallade drönarna. Av bikupans ungefär 50 000 bin är endast några hundra drönare. De föds ur obefruktade ägg och befruktar drottningen så att hon i sin tur kan lägga befruktade ägg som utvecklas till arbetsbin. En bidrottning parar sig en gång i sitt liv med flera olika drönare. Sedan kan hon lägga ägg resten av sitt ungefär fyra år långa liv, uppemot 2 000 ägg på ett dygn. De larver som matas med ett särskilt proteinrikt foder, så kallad drottninggelé, utvecklas till drottningar. Den drottninglarv som kläcks först sticker sedan ihjäl alla de andra drottningkandidaterna. Om två drottninglarver råkar kläckas samtidigt blir det slagsmål, ett ”battle royal” där den överlevande blir drottning. Drottningen i en bikupa utsöndrar ett feromon som håller alla arbetsbina igång. Om drottningen börjar bli för gammal för att lägga ägg förlorar hon också sin förmåga att utsöndra feromonet. Det märker arbetsbina direkt och gör sig redo att skaffa en ny drottning. En annan del av binas avancerade och välutvecklade kommunikationssystem är dansen! Med hjälp av olika dansrörelser kan de tala om för varandra att de har hittat mat, i vilken riktning maten finns, vilken kvalitet det är på maten och hur lång bort den är. De navigerar efter solen och även om det är molnigt så dansar och flyger de efter hur solen står på himlen. 12 | <strong>Fältbiologen</strong> 2/2012 I Afrika och Latinamerika finns fortfarande mest vilda samhällen av honungsbin och en mindre andel odlade bin, men i Europa och USA är det tvärtom. Idag finns det inga vilda bisamhällen kvar i Europa på grund av varroa, bara enstaka förvildade samhällen av tidigare tama honungsbin som svärmat och sedan förvildats. Europeiska och nordamerikanska biodlare är ofta beroende av att behandla bisamhällena med mediciner och medel mot olika sjukdomar för att hålla dem vid liv. Bina blir beroende av behandlingarna och om de plötsligt skulle upphöra skulle kolonin dö. – Det finns en stor skillnad i resistens mot sjukdomar i de här olika världsdelarna som beror på sättet att sköta bina, säger Barbara. Hösten 2006 drabbades många nordamerikanska biodlare av ett fenomen som i USA fått namnet ”colony collapse disorder”, CCD, som innebär att bina i ett samhälle försvinner och inte kommer tillbaka. Drottningen och kanske ett fåtal bin finns kvar, men nästan alla arbetsbin är borta och larverna har övergivits, vilket är onormalt för sociala insekter som honungsbin. Vid en ”normal” massdöd i ett bisamhälle, till exempel efter en hård vinter, hittar man de döda bina i botten av kupan men i dessa fall har bina försvunnit spårlöst. Säsongen 2007/2008 dog en tredjedel av alla bisamhällen i USA, och många klassades som fall av CCD. Många teorier om orsaken har debatterats, allt ifrån påverkan av mobilstrålning till genmodifierade grödor, men det finns inga belägg för sådana kopplingar. Studier har emellertid visat att stress i form av sjukdomar, parasiter och bekämpningsmedel har förekommit i större utsträckning i samhällen som drabbats av CCD än i dem som inte drabbats. Barbara Locke tror inte att det finns någon enskild orsak till CCD och tycker att det är viktigt att inte blanda ihop CCD med andra stora förluster av bisamhällen som sker exempelvis på grund av sjukdomar. – Så fort bisamhällen dör och folk inte vet varför så kallas det för CCD – det är fel, säger hon och påpekar att CCD, i ordets rätta bemärkelse, aldrig har rapporterats i Europa. Att se till att bina är friska och mår bra är inte bara viktigt för binas egen skull. Bin och andra insekter utför en mycket viktig ekosystemtjänst genom att de pollinerar de grödor som vi äter. Ungefär en tredjedel av våra livsmedel är beroende av att bli pollinerade av olika insekter. Om ingen pollinering sker bildas heller inga frukter eller frön. Att se till att grödan blir pollinerad är
Barbara Locke forskar på bin och bisjukdomar vid SLU i Uppsala. Foto: Gabriele Ridolfi. En vaxkaka har mellan sextusen och åttatusen celler och trots att bina börjar bygga den på flera olika ställen på en ram så passar cellerna ihop perfekt på slutet. Foto: Sofie Karlsson. av yttersta vikt även om odlingsmetoden inte är optimal för pollinatörerna, och på vissa platser läggs stora resurser på att se till att pollinering kan ske. I Kalifornien finns gigantiska mandelodlingar som tidigt på våren behöver pollineras. Över en miljon bikupor körs då dit från sydligare stater där bina redan har vaknat. Sådana slags transporter utgör också en del i spridningen av sjukdomar. Mer än hälften av alla bikupor som finns i hela USA behövs för att räcka till mandelpollineringen. På många platser i Kina pollineras fruktträden sedan slutet av 1980-talet för hand av odlarna själva, och över 80 procent av alla äpplen och päron som säljs i Kina är resultatet av handpollinering. En av orsakerna till handpollineringen är att man använder så mycket bekämpningsmedel att pollinatörerna inte kan leva där. Ändå anses det mer effektivt att fortsätta den intensiva fruktodlingen än att försöka gynna de naturliga pollinatörerna. De biodlare som verkar i närheten av fruktodlingarna flyttar sina kupor innan träden börjar blomma för att bina inte ska lockas in i fruktodlingarna och utsättas för gifterna. Många av de professionella biodlarna i Sverige har en form av ”pollineringstjänst” där de hyr ut bikupor till lantbrukare som vill få sina grödor pollinerade av honungsbin för att få större skörd. Den största insatsen för pollinering av våra grödor tillskrivs ofta honungsbina, en vanlig siffra är ungefär 80 procent. Nya studier från England visar dock att antalet honungsbin som finns omöjligt kan göra ett så stort jobb som faktiskt utförs och att effekten av honungsbinas pollinering verkar ha överdrivits. Slutsatsen som dras är att mycket mer av pollineringen än vad man tidigare har trott utförs av vilda pollinatörer. Men samtidigt som förekomsten av sjukdomar hos tambin har ökat har också situatio- Bi med varroakvalstret. Foto: Barbara Locke, SLU. Lina Herbertsson forskar om vilda växters pollinering vid Lunds universitet. Foto: Jimmy Hertzman. nen för de vilda pollinatörerna försämrats på många håll i världen. Av de cirka 290 arter vilda bin som förekommer i Sverige är ungefär en tredjedel, närmare bestämt 103 arter, upptagna på rödlistan, vilket innebär att de är missgynnade eller till och med hotade av utrotning. Lina Herbertsson är gammal fältbiolog och forskar vid Lunds universitet. I sin forskning försöker hon att ta reda på hur pollineringen av vilda växter i jordbrukslandskapet kan öka. – Dagens intensiva jordbruk har lett till minskad biologisk mångfald, både bland pollinerande insekter och blommande växter. Eftersom dessa organismgrupper är beroende av varandra är jag rädd att vi befinner oss i en nedåtgående spiral där brist på den ena leder till brist på den andra. Men det är osäkert om det är födobrist bland pollinatörerna eller pollinatörsbrist hos väx- <strong>Fältbiologen</strong> 2/2012 | 13
Page 1 and 2: 2/2012 Sötare än vanligt
Page 3 and 4: De flitiga flygarna 10 Men det är
Page 5 and 6: En gång var jättetrollsländan F
Page 7 and 8: Ikea i Kungens kurva är en giganti
Page 9 and 10: Ytspänning text: Alma Bågefalk fo
Page 11: Det är brist på pollinatörer. Ta
Page 15 and 16: SMAK För HoNuNG text och bild: Jen
Page 17 and 18: När arbetsbiet har hittat bra blom
Page 19 and 20: KRIFT KISKA SYN DU N PÅ MLA TOR LI
Page 21 and 22: Man skulle kunna tro att det är v
Page 23 and 24: Skåda bin Bin och humlor söker up
Page 25 and 26: text och bild: Alva Anderberg Att s
Page 27 and 28: I alla gröna växter finns små so
Page 29 and 30: Kungen är död - leve de ofödda b
Page 31 and 32: foto: Kleo Bartilsson De sista sido
Page 33 and 34: ojnarekampen går vidare Den 22-24
Page 35 and 36: Fältbiologerna i Almedalen 1-8 jul

Fältbiologen 2/2012.pdf - Fältbiologerna

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?