Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
ARBETARHISTORIA<br />
2011: 2–3 [138–139]<br />
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER
ARBETARHISTORIA 2011:2–3 [138–139]<br />
LEDARE<br />
03 göran salmonsson: Har kunskap om historien<br />
någon betydelse i det fackliga arbetet?<br />
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA<br />
KONFLIKTER<br />
06 stefan nyzell: Det kollektiva våldets gränser.<br />
Möllevångskravallerna i Malmö 1926<br />
12 lars ekdahl: Makten och människovärdet.<br />
Gruvstrejken 1969 som samhällskritik<br />
18 eva schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl<br />
vi också.» ASAB-städerskornas strejker under<br />
1974 och 1975<br />
27 verity burgmann: Med betongen som argument.<br />
De australiensiska byggnadsarbetarna<br />
samhällsengagerade verksamhet<br />
33 anders kjellberg: Storkonflikten 1980 och<br />
andra stora arbetskonflikter i Sverige<br />
41 tommy öberg: Storkonflikten i historiens<br />
backspegel<br />
45 linda briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas<br />
militans. Politiseringen av vården, det<br />
offentliga stödet och strejkerna<br />
ARBETARHISTORIA<br />
2011: 2–3 [138–139]<br />
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER<br />
Några ledamöter från LO:s<br />
Landssekretariat 1980. Gunnar<br />
Nilsson, Rune Molin, Stig Malm,<br />
Bert Lundin och Sigvard Marjasin.<br />
Foto: A-bild.<br />
18<br />
54 ulf jönson: Arbetarrörelsens minne – minnet<br />
av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e<br />
konferensen i Linz<br />
NYHETER FRÅN ARAB<br />
59 lâle svensson: Nordiskt samarbete, agitation<br />
och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på<br />
ARAB 2010<br />
64 hans larsson: Filosofer och maoister och en<br />
del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket<br />
RECENSIONER<br />
69 klaus misgeld: Välkommen – men ändå<br />
inte – Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens<br />
invandrings- och invandrarpolitik<br />
1946–2009<br />
72 ulf jönson: Nordiska barndomar – en bokanmälan<br />
– Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken:<br />
Nordiska barndomar 1900–2000<br />
DOKUMENTET<br />
72 lars gogman: En människojakt förbereds<br />
i Sverige<br />
12 45
INLEDNING<br />
Har kunskap om historien någon<br />
betydelse i det fackliga arbetet?<br />
den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som<br />
anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete<br />
för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens<br />
kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kunskap<br />
om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?<br />
På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga vardagsarbetet<br />
räcker det många gånger<br />
inte att veta att det finns en regel eller<br />
en bestämmelse, man behöver också<br />
veta varför den finns. Tillämpningen av<br />
kollektivavtal och andra överenskommelser<br />
förutsätter att man minns varför<br />
bestämmelserna tillkom. Vilket problem<br />
ville vi komma till rätta med? Vad<br />
ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var<br />
partsavsikten?<br />
Måhända är detta lite i uppenbaraste<br />
laget, och det var nog inte riktigt detta,<br />
som seminariearrangörerna tänkte på,<br />
när de ställde sin fråga. Men jag tror att<br />
samma princip är giltig även i ett vidare<br />
perspektiv. Oavsett om det handlar om<br />
uttolkningen av en protokollsanteckning<br />
eller uppbyggnaden av en förhandlingsordning,<br />
måste man komma<br />
ihåg vilka problem man ville lösa och<br />
vad man ville uppnå när anteckningen<br />
eller ordningen tillkom. I det vardagliga<br />
fackliga arbetet är det en ganska<br />
given sak att hålla reda på avsikten<br />
bakom olika förhandlingslösningar.<br />
När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot<br />
lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvin<strong>ner</strong> ur blickfånget<br />
när dagsaktuella problem avhandlas.<br />
Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar<br />
hamna i situatio<strong>ner</strong>, där inte längre dess egna problemformuleringar<br />
styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför<br />
tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del<br />
av de fackliga organisatio<strong>ner</strong>nas arbete. Inte för att hålla fast<br />
vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utmaningar<br />
på sina egna villkor.<br />
Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett föränderligt<br />
samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits<br />
och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att<br />
bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller<br />
inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackförenings-<br />
Numera godtas inte tanken på ofrånkomlig<br />
farlighet i arbetsmiljön. Affisch utgiven av LO,<br />
TCO, Arbetsgivarna och staten, Lantarbetarens<br />
arkiv.<br />
rörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare?<br />
Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den<br />
historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål<br />
ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den<br />
rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man<br />
bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om<br />
man behöver justera sina målsättningar,<br />
eller om dessa båda i grunden står<br />
orubbade, men det behövs nya tekniska<br />
lösningar för att nå målen.<br />
Med andra ord, kunskapen om historien<br />
gör det möjligt att arbeta utifrån sin<br />
egen analys och sina egna mål. Utan<br />
denna förankring finns det en fara att<br />
man får diskutera aktuella frågor på<br />
någon annans premisser. Och det är lätt<br />
att glida in i en sådan situation utan att<br />
man märkte hur eller när det skedde. Det<br />
praktiska livets debatter handlar föga förvånande<br />
om praktiska lösningar, men<br />
varje lösning bygger på en uppfattning<br />
om vad som är problemet. I det ständiga<br />
flödet av förslag att bedöma och bemöta<br />
kan det ske en mer eller mindre osynlig<br />
omvandling av underliggande analyser<br />
och synsätt. I små steg sker en avdrift<br />
från den egna kursen in på vägar som<br />
inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag<br />
skall försöka illustrera dessa något<br />
abstrakta tankar med tre exempel.<br />
A-kassan<br />
Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemformuleringen<br />
verkar ha förskjutits. Det andra handlar om<br />
lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det<br />
tredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärper<br />
blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott.<br />
Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkring».<br />
Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad<br />
var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskassor<br />
(eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns<br />
en brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försättas<br />
i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé<br />
om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde<br />
underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv.<br />
Men detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 •3
Nådehjon eller ordnad arbetslöshetsförsäkring?<br />
Socialdemokratisk valaffisch 1924<br />
lö<strong>ner</strong> och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen<br />
om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte<br />
en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var<br />
därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg.<br />
Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde<br />
ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen<br />
satt som minimum. Kassorna var alltså en del av<br />
den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna<br />
inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som<br />
satte press på nivån för alla.<br />
Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast<br />
tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen<br />
förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva<br />
gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att<br />
korta <strong>ner</strong> tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men<br />
lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta<br />
arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring<br />
har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet<br />
skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt<br />
från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna.<br />
Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet<br />
med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat<br />
av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar,<br />
som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna<br />
problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens<br />
verksamhetsbetingelser?<br />
Lö<strong>ner</strong><br />
Det andra exemplet handlar om lö<strong>ner</strong>. Arbetsmarknaden har<br />
fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många<br />
områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå<br />
om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning<br />
4•<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Ingen skall behöva ta anställning på sämre villkor än vad den fackliga organisationen<br />
godkän<strong>ner</strong>. Bild från Arbetsförmedling under 1930-talet. Foto: TH Modin,<br />
Norrskensflammans arkiv.<br />
genom individuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter<br />
på för- och nackdelar med olika system för lönebildning,<br />
men jag tror att vi med denna senaste trend också anar<br />
en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar<br />
bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla<br />
om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att<br />
agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt,<br />
som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall<br />
mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av<br />
företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen<br />
beskrivs på ett sådant sätt.<br />
Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar,<br />
men höll sig länge inom ramen för ett system, där<br />
två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen<br />
har det kommit in ett annat element. Lönen är inte<br />
längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning<br />
gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man<br />
uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön.<br />
De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den<br />
som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt<br />
på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer<br />
den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning<br />
i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst –<br />
naturligtvis – i maktrelatio<strong>ner</strong>. Lönen är inte längre resultatet<br />
av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om.<br />
Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den<br />
som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir<br />
vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla<br />
ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten<br />
kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger<br />
på helt andra maktrelatio<strong>ner</strong> än ett system där två parter<br />
förhandlar med varandra.
Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång<br />
strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen?<br />
Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller<br />
en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det<br />
ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas<br />
variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om<br />
det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en<br />
grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur<br />
går vi vidare härifrån?<br />
Arbetsmiljö<br />
Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med<br />
frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande<br />
dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och<br />
fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter<br />
<strong>ner</strong> kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite<br />
annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående<br />
förändring under 1900-talet, så att man i seklets början<br />
utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten,<br />
medan man under den senare delen av seklet skulle svara<br />
nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se<br />
detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till<br />
1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till<br />
sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre<br />
lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en<br />
följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var<br />
oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var<br />
arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar<br />
i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande<br />
hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets<br />
blivande kassör, Petrus Sparring.<br />
Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till<br />
Lön som belöning från arbetsgivaren eller en överenskommelse<br />
mellan jämlika parter? demonstrationsbild från 1945. Foto:<br />
ej angivet, ARAB Fotosamling.<br />
sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur<br />
kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag<br />
har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot<br />
1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte<br />
i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att<br />
motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte<br />
får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt<br />
dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör<br />
ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt. Utsiktspunkten<br />
har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en<br />
ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att<br />
göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön<br />
och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar<br />
oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla<br />
rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker<br />
upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån?<br />
så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om<br />
historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen<br />
med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen<br />
skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen<br />
är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta<br />
söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga<br />
utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens<br />
avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussio<strong>ner</strong><br />
på underliggande premisser, som man själv egentligen<br />
inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om<br />
historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och<br />
avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara<br />
relevant för nuvarande och kommande medlemmar.<br />
GÖRAN SALMONSSON<br />
är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 •5
Det kollektiva våldets gränser<br />
Möllevångskravallerna i Malmö 1926 1<br />
Arbetskonflikten vid A W Nilssons fabriker i Malmö<br />
1926–1928 och det våld som utspelades i samband<br />
med denna är ett av flera exempel på det inte<br />
sällan våldsamma klimatet på den svenska arbetsmarknaden<br />
under mellankrigstiden. I artikeln diskuteras<br />
denna konflikt i syfte att problematisera bilden av<br />
ett samförståndets och kompromissernas svenska<br />
1900-tal.<br />
AV STEFAN NYZELL<br />
Möllevångskvarteren i Malmö var under några dagar<br />
i november 1926 skådeplatsen för dramatiska kravaller<br />
mellan demonstrerande arbetare och poliser. Uppgifterna<br />
om antalet deltagare i demonstratio<strong>ner</strong>na varierar.<br />
Från polisens uppskattning på mellan 5 000 och<br />
6 000 perso<strong>ner</strong>, till såväl vänster som högerpressen i<br />
Malmö som uppgav antalet till uppemot 15 000 när kravallerna<br />
nådde sin kulmen. Det handlade till stor del om<br />
en kamp om rummet. Demonstranterna samlades på<br />
gatorna kring ett fabrikskomplex i hörnet av Möllevångsgatan<br />
och Parkgatan i arbetarstadsdelen Möllevången.<br />
Polisen agerade för att med våldsmakt driva<br />
demonstranterna bort från dessa gator. Den bakomliggande<br />
orsaken till dessa oroligheter var en arbetskonflikt<br />
som brutit ut vid fabriken ifråga, A W Nilssons<br />
barnvagns- och korgmöbelsfabrik, efter strandade avtalsförhandlingar<br />
mellan fackföreningarna (träarbetare<br />
och korgmakare) och fabriksledningen under försommaren<br />
samma år. Arbetarnas strejk, blockad och bojkott,<br />
hade följts av fabriksledningens lockout och införskaffande<br />
av arbetsvilligt folk, det vill säga strejkbrytare. 2<br />
När de första strejkbrytarna började anlända till<br />
fabriken någon vecka efter att strejken brutit ut, inleddes<br />
de första av en lång rad konfrontatio<strong>ner</strong> mellan<br />
dessa och de strejkande arbetarna. Från konfliktens första<br />
början kom det närmast dagligen att samlas något<br />
hundratal perso<strong>ner</strong> utanför fabrikslokalerna för att<br />
demonstrera sitt missnöje gentemot strejkbryteriet.<br />
Från arbetarparten riktades flera olika former av kollektiva<br />
aktio<strong>ner</strong> gentemot strejkbrytarna. I tidningen<br />
Arbetet hängdes strejkbrytarnas namn och adress ut till<br />
allmän beskådning i de fall dessa var kända. Även affärsidkare<br />
som utförde tjänster eller sålde varor till fabrikens<br />
logement eller dess inhysta hängdes ut, med uppmaningar<br />
att bojkotta dem. Det fåtal strejkbrytare som<br />
inte var inlogerade inne på fabriken fann att några av de<br />
strejkande stod och väntade utanför porten till deras hus<br />
på morgonen när de skulle till arbetet. De följdes under<br />
spott och spe hela vägen till fabriken, och det hela upp-<br />
6•<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
repades på vägen hem från arbetet efter arbetsdagens<br />
slut. Dessa så kallade hemföljningar var en av fackföreningsrörelsen<br />
sanktio<strong>ner</strong>ad metod att utöva tryck gentemot<br />
strejkbrytarna. Det inkluderade såväl verbala som<br />
direkt fysiska inslag av hot och våld, som att spotta, kasta<br />
hundskit, samt att utdela slag och sparkar då möjlighet<br />
gavs. Inom kort hade strejkbrytarna poliseskort till och<br />
från arbetet. I de fall polisen ingrep och anhöll någon av<br />
hemföljarna, gavs dessa ovillkorligen rättsligt stöd från<br />
stadens fackliga arbetarrörelse. Åkarpslagen, med dess<br />
förbud att förhindra arbete, det vill säga strejkbryteri,<br />
fanns hela tiden ängsligt i bakhuvudet på de fackliga<br />
företrädarna, vilket syns i mötesprotokollen. 3<br />
Utanför fabriken kom polisen att ha patruller under<br />
dygnets alla timmar för att förhindra direkta och våldsamma<br />
konfrontatio<strong>ner</strong> mellan strejkbrytare och<br />
demonstranter. Trots det ägde under sommaren och<br />
hösten 1926 åtskilliga sådana konfrontatio<strong>ner</strong> rum. Den<br />
kritiska tidpunkten på dygnet var kvällen då antalet<br />
demonstranter var som störst, och då strejkbrytare av en<br />
eller annan anledning antingen skulle lämna eller<br />
anlända till fabriken. Slagsmål uppstod vid flera tillfällen<br />
utanför fabriken. Strejkbrytarna å sin sida svarade<br />
med att beväpna sig med batonger, knivar och revolvrar.<br />
Från demonstranterna kastades sten mot fabrikens<br />
fönster. Strejkbrytarna svarade i sin tur med att kasta<br />
sten och tombuteljer ut mot de församlade demonstranterna.<br />
I det dagliga mötet mellan arbetskonfliktens<br />
fotfolk fanns således det kollektiva våldet ständigt närvarande<br />
som både hot och verklighet. 4<br />
En segrarnas historia<br />
Arbetskonflikten vid A W Nilssons skiljde sig så långt<br />
inte på något avgörande sätt från det stora flertalet av<br />
liknande stridigheter på arbetsmarknaden som pågick<br />
vid samma tid. Inte heller var detta den enda arbetskonflikt<br />
som pågick i Malmö vid samma tidpunkt. Sverige<br />
var under 1920-talet världsledande vad gällde antalet<br />
arbetskonflikter. De senare var inte heller de institutionaliserade<br />
konflikter, med hög grad av reglering och<br />
lagstiftning, som vi tänker oss arbetskonflikten idag.<br />
Denna reglering var under uppbyggande. Processen var<br />
allt annat än det uttryck av kompromisser och samförstånd,<br />
som det i skenet av Saltsjöbadsavtalet 1938 och<br />
de åtföljande årtiondena av förhållandevis arbetsfred är<br />
lätt att föreställa sig. Strejken och dessa tillhörande konfliktåtgärder<br />
var på väg att förvandlas från den olagliga<br />
form av konflikt det varit, till en allt mer accepterad<br />
form, inom arbetskonfliktens repertoar. Med tiden
Arbetet den 29 november 1926.<br />
skulle arbetskonflikten omges med det regelverk som<br />
idag styr den som konfliktvapen. Men där var inte Sverige<br />
under det tidiga 1900-talet. Det var konfliktfyllt på<br />
arbetsmarknaden. Och det var våldsamt. Tidsperioden<br />
från det tidiga 1900-talet fram till det sena 1930-talet<br />
kan snarast sägas ha varit präglat av syn<strong>ner</strong>ligen hårda<br />
konflikter på arbetsmarknaden. Kollektiva aktio<strong>ner</strong>,<br />
med inslag av hot och fysiskt våld, var en närmast ofrånkomlig<br />
del av arbetskonflikten, i de fall företagsledningar<br />
mötte strejker med strejkbryteri. Det var heller<br />
ingen som förnekade detta, vare sig från fackföreningsrörelsen<br />
eller från arbetsgivarorganisatio<strong>ner</strong>na. Inte i<br />
samtiden i varje fall. 5<br />
Det ska nu genast sägas att det inte är syftet med<br />
denna artikel att försöka ersätta bilden av kompromissernas<br />
och samförståndets med konflikternas och våldets<br />
Sverige. Snarare är syftet att problematisera och<br />
nyansera den förra bilden. Sedan det tidiga 2000-talet<br />
har en rad artiklar och avhandlingar lyft fram och problematiserat<br />
den socialdemokratiska arbetarrörelsens<br />
egen historieskrivning, liksom det inflytande denna har<br />
fått på bilden av modern svensk historia över huvud<br />
taget. 6 1900-talets Sverige präglas i så hög grad av det<br />
socialdemokratiska maktinnehavet, att dess historia i<br />
mångt och mycket kan karaktäriseras med folkhemmets<br />
välfärdssamhälle. Inte utan anledning. Men för dem som<br />
på allvar har funderat över hur denna bild av modern<br />
svensk historia har växt fram och vilka konsekvenser<br />
denna har fått, har det hela även tett sig problematiskt.<br />
Det är en segrarnas historia. Och därmed har en mängd<br />
krokar och avtagsvägar i det förflutna samtidigt försvunnit<br />
från denna bild. Det går att hävda att ett av de<br />
konkreta resultaten av bilden har varit att forskningen<br />
många gånger har gått ut på att förklara denna svenska<br />
särväg, och därmed förstärkt bilden av kompromissernas<br />
Sverige. Detta medan konflikter – för att inte tala om<br />
våldsamma sådana – tvärtom tonats ned. 7 Det är i grund<br />
och botten problematiskt att det finns så lite forskning<br />
kring socialt och politiskt våld i modern svensk historia.<br />
Det finns av den orsaken alla skäl till att lyfta fram och<br />
diskutera Sveriges bråkiga 1800- och 1900-tal. 8<br />
Våldets gränser<br />
Det är utifrån ett sådant perspektiv som våldet i samband<br />
med konflikten vid AW Nilssons i Malmö åren 1926<br />
–1928 blir intressanta att studera. Malmö är en socialdemokratisk<br />
stad där SAP kom till makten redan före den<br />
allmänna rösträttens införande. Det är även en stad där<br />
vänstern under mellankrigstiden tedde sig helt marginaliserad<br />
till förmån för SAP. Malmö kunde liknas vid ett<br />
tvåpartisystem där SAP innehade den politiska makten<br />
och Högerpartiet utgjorde den ständiga oppositionen. 9<br />
Det har även hävdats att själva tanken på den svenska<br />
modellen, med dess karaktäristiska drag av kompromissvilja<br />
och samförståndsanda, inte så lite hade sitt ursprung<br />
i Malmö, i kretsen kring den fackliga ledaren, stadsfullmäktigeledamoten<br />
och riksdagsmannen, Nils Persson. 10<br />
Hur hanterar socialdemokratin i en sådan stad det våld<br />
som uppstår i samband med arbetskonflikter som den vid<br />
A W Nilssons? Är det i någon mening rätt att ge en<br />
strejkbrytare en smäll på käften? Det som vidare gör just<br />
den nilssonska arbetskonflikten så intressant är att det<br />
småskaliga våld som hela tiden skaver mellan kontrahenterna<br />
utanför fabriken under sommaren och hösten 1926.<br />
Ett våld som under senhösten samma år övergår till storskaligt<br />
sådant i form av kravaller mellan demonstranter<br />
och polis. Var dras våldets gränser? 11<br />
Korgmakarens död<br />
Det som fick det småskaliga våldet att övergå till kravaller,<br />
var ett tillsynes obetydligt handgemäng en natt i<br />
november. Slagsmål mellan strejkbrytare och strejkvakter<br />
hade ägt rum vid en mängd tillfällen under sommaren<br />
och hösten. Det senare inte bara i den nilssonska<br />
konflikten, utan vid flera andra i Malmö samtidigt pågående<br />
strejker där arbetsgivare hade kallat in strejkbry-<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 •7
Första maj-demonstration i Malmö i slutet av 1920-talet. Foto: Otto Ohm<br />
8•<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3
tare. Vid flera tillfällen hade kollektiva aktio<strong>ner</strong> från arbetarhåll<br />
gentemot strejkbrytare lett fram till handgripligheter. Och de<br />
senare gav svar på tal. Smockan låg i luften. Såväl höger- som vänsterpressen<br />
stod partipolitiskt solidariska i rapporteringen av våldet.<br />
Båda sidor var överens om att det förekom våld, dock var de inte<br />
lika överens om vems fel det var. I debatten fanns även minnet av<br />
de bittra arbetskonflikterna i Sundsvall och Kalmar det föregående<br />
året. Båda dessa hade resulterat i hårda konfrontatio<strong>ner</strong> mellan<br />
strejk-brytare och strejkande. I ett fall med dödlig utgång för en av<br />
de strejkande. I båda fallen följt av oroligheter, där demonstranter<br />
mot strejkbryteriet drabbat samman med polis. Arbetsmarknaden<br />
var arenan för kampen mellan arbete och kapital, och naturligtvis<br />
slöt båda sidor upp bakom sitt stridande fotfolk. Därmed fick även<br />
det småskaliga våldet legitimitet. Det var så att säga rätt att slå en<br />
strejkbrytare på käften, var arbetarrörelsens indirekta hållning, i<br />
alla fall så länge det skedde med måtta. Inom arbetarrörelsen målades<br />
detta upp som ett självförsvar. Strejkbrytarna var inte bara<br />
klassförrädare. Den bild som målades upp av dem i arbetarpressen<br />
var att det handlade om småkriminella, amoraliska bråkstakar. Den<br />
värsta sortens strejkbrytare var yrkesstrejkbrytaren, medlem i någon<br />
av arbetsgivarorganisatio<strong>ner</strong>nas strejkbrytarorganisatio<strong>ner</strong>. Dessa<br />
sågs stundtals som rena legoknektar, som i ett läge av hotande revolution<br />
skulle ställa sig bakom kapitalet i form av paramilitära frikårer.<br />
De senare liknande dem som slagit ned de revolutionära rörelserna<br />
i Tyskland i krigsslutet. Våldshandlingar mot sådana individer<br />
var att betrakta som självförsvar, det var inget konstigt med det<br />
menade man. 12<br />
Mårtensafton i november hölls en bal i Malmö Folkets hus.<br />
Ändamålet var att samla in pengar till förmån för de strejkande på<br />
AW Nilssons. På natten efter balens slut befann sig en av de strejkande,<br />
en korgmakare vid namn Wilhelm Jönsson, ensam på plats<br />
utanför fabriken med de förhatliga strejkbrytarna. Där mötte han<br />
en av strejkbrytarna på väg hem i natten. Ordväxling ledde till ett<br />
knytnävsslag utdelat av strejkbrytaren som träffade korgmakaren i<br />
ansiktet, fick dennes pipa att tränga ned i halsen, där den förorsakade<br />
ett elakt om än inte dödande sår. De båda kontrahenterna skiljdes,<br />
strejkbrytaren in i fabriken, den strejkande hem till sin familj.<br />
Den följande dagen insjuknade den senare hastigt i en hjärnblödning<br />
och fördes till stadens sjukhus. En vecka senare var han död,<br />
men inte innan han kunnat namnge sin baneman. För honom själv,<br />
liksom arbetarrörelsens medlemmar, framstod det självklart att det<br />
utdelade knytnävsslaget varit orsaken till sjukdomen. Det fanns<br />
vidare vittnen till handgemänget. Och när tidningen Arbetet, samma<br />
kväll som korgmakare Jönsson avlidit, på förstasidan namngav den<br />
utpekade strejkbrytaren, föll den senare till föga. Denne överlämnade<br />
sig skyndsamt i polisens förvar och erkände det hela. När<br />
nyheten nått arbetarpressens förstasidor ökade demonstratio<strong>ner</strong>na<br />
utanför den nilssonska fabriken. När sedan obduktionen inte entydigt<br />
visade på ett samband mellan det utdelade slaget och dödsfallet,<br />
och det stod klart att strejkbrytaren därmed säkerligen skulle<br />
komma lindrigt undan vid en rättegång, ökade dessa dramatiskt,<br />
från några hundratal till många tusen deltagare. 13<br />
Kravaller<br />
I flera dagar fortsatte demonstratio<strong>ner</strong>na och växte kontinuerligt.<br />
Polisens närvaro ökade stadigt, inne på fabriken satt strejkbrytarna<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 •9
i säkerhet och bidade sin tid. Det omedelbara målet för<br />
demonstranternas ilska blev istället de kontorsanställda, som<br />
i direkt mening inte var inblandade i konflikten. Dessa hotades,<br />
bespottades, samt fick utstå knuffar, krokben och slag när<br />
de skulle till och från arbetet. De fick undsättas av polis med<br />
dragna sablar. När polismästaren efter ett par dagar till slut<br />
fick nog och gav ordern att rensa gatorna närmast fabriken på<br />
demonstranter övergick det hela till kravaller. I tre dagar slogs<br />
demonstranterna med polisen om rätten att få visa sitt missnöje<br />
med strejkbryteriet. Det senare genom att demonstrera<br />
utanför fabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna mötte<br />
polisens sablar och batonger med stenkastning. 14<br />
Nu agerade även stadens socialdemokrati på de tilltagande<br />
våldsamheterna. Det var en sak att slå en strejkbrytare på käften.<br />
Det här var någonting helt annat än det småskaliga våld<br />
som fram till denna tidpunkt präglat konflikten, och mer problematiskt<br />
för de socialdemokratiska makthavarna. Inom stadens<br />
Arbetarkommun och Fackliga Centralorganisation,<br />
FCO, började olika grupperingar agera. På den tredje dagen<br />
av kravaller höll FCO ett dramatiskt möte på Folkets hus med<br />
anledning av den allt mer våldsamma utvecklingen. På mötet<br />
kom ständiga rapporter om händelserna på gatorna utanför<br />
Folkets hus. Några av uppgiftslämnarna visade upp blödande<br />
sår och blessyrer efter hugg av polissablar. Mötet handlade till<br />
stor del om vilken linje fackföreningsrörelsen i staden skulle ta.<br />
Tre grupperingar fanns. Den första menade att kampen måste<br />
utkämpas med alla till buds stående medel. En lokal storstrejk<br />
borde utlysas. Den andra menade att kampen visserligen måste<br />
utkämpas, men att det måste ske med måtta. Fackföreningsrörelsen<br />
borde sanktio<strong>ner</strong>a och hålla i demonstratio<strong>ner</strong> mot<br />
NOTER – DET KOLLEKTIVA VÅLDETS<br />
GRÄNSER<br />
1 Huvuddelen av denna artikel bygger<br />
på författarens avhandling i historia: Stefan<br />
Nyzell, »Striden ägde rum i Malmö» –<br />
Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt<br />
våld i mellankrigstidens Sverige,<br />
Malmö 2009. En liknande diskussion återfinns<br />
även i: Stefan Nyzell, »Sweden,<br />
Country of Consensus – A Teleological<br />
History? An Essay on Social and Political<br />
Collective Violence in Swedish History»,<br />
Lars Edgren & Magnus Olofsson (red),<br />
Political Outsiders in Swedish History, 1848-<br />
1932, Newcastle 2009.<br />
2 Nyzell, 2009, s. 75-98. Det källmaterial<br />
som huvudsakligen använts i avhandlingen<br />
är: förlikningsmannens rapporter,<br />
fackliga och politiska protokoll, polisrapporter,<br />
tidskrifter (viktigast här Fackföreningsrörelsen<br />
och Träarbetaren), lokal och<br />
rikspress (viktigast här är tidningarna Arbetet<br />
och Sydsvenska Dagbladet Snällposten),<br />
arbetsgivar- och strejkbrytarmaterial. Viktigast<br />
här årsrapporterna från Arbetsbyrån<br />
för oorganiserade, en av de strejkbrytar-<br />
10 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
organisatio<strong>ner</strong> som bistod A W Nilssons<br />
med strejkbrytare under konflikten 1926-<br />
1928, samt intervjuer, ett tiotal intervjuer<br />
har genomförts med informanter som<br />
unga var med om de dramatiska händelserna<br />
på Möllevången i november 1926.<br />
3 Nyzell, 2009: II, s. 75-98.<br />
4 Nyzell, 2009: II, s. 75-98, 123-127,<br />
148-167.<br />
5 Nyzell, 2009: II, s. 14-55, 350-397.<br />
6 Roger Johansson, Kampen om historien<br />
– Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande<br />
och historiebruk 1931-2000,<br />
Stockholm 2001; Ulf Zander, Fornstora<br />
dagar, moderna tider: bruk av och debatter<br />
om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte,<br />
Lund 2001; Åsa Linderborg, Socialdemokraterna<br />
skriver historia: historieskrivning<br />
som ideologisk maktresurs 1892-2000,<br />
Stockholm 2001; Mary Hilson, »Labour<br />
Politics in a Naval Dockyard: The Case of<br />
Karlskrona, Sweden, c 1880-1925», i International<br />
Review of Social History, 2001:3;<br />
Lars Berggren, »Går det att skriva arbetarhistoriska<br />
synteser?», i Historisk<br />
tidskrift, 2003:2; Victor Lundberg, »’Den<br />
strejkbryteriet. Men med villkoret att tillstånd i vederbörlig<br />
ordning först erhölls av polisen. Den tredje menade att all<br />
kraft måste läggas på att få ett slut på kravallerna. Demonstratio<strong>ner</strong>na<br />
var kontraproduktiva. Kampen ska vinnas vid förhandlingsbordet,<br />
inte på gatan. FCO borde utse en delegation<br />
för att förhandla med polismästaren om vad man gemensamt<br />
kunde göra för att få ett slut på våldsamheterna på Möllevången.<br />
Debatten var högljudd och infekterad. Den tredje<br />
grupperingen, här fanns de flesta av stadens ledande socialdemokrater,<br />
såväl fackligt som poliskt samlade, stod till slut som<br />
segrare. En delegation sändes mycket riktigt ut att möta polismästaren,<br />
och den senare fick se sig stå ansikte mot ansikte<br />
med stadens socialdemokratiska makthavare. I denna delikata<br />
situation nåddes snart en kompromiss i sann samförståndsanda.<br />
Polisen stod inte under stadens direkta kontroll, men<br />
en polismästare visste mycket väl att dessa makthavare, med<br />
deras majoritet i stadsfullmäktige, kunde göra livet mycket<br />
besvärligt för polisen om de så önskade. Polismästaren lovade<br />
att minska polisens synliga närvaro på Möllevången kommande<br />
dag. Den socialdemokratiska delegationen lovade att<br />
agera för att demonstratio<strong>ner</strong>na skulle upphöra. 15<br />
Följande dag uppmanade Arbetet alla arbetare i Malmö att<br />
hålla sig hemma och sluta demonstrera. Samma kväll var det<br />
tyst i Möllevången. Dagar av demonstratio<strong>ner</strong> och kravaller<br />
övergick med ens till en demonstrativ tystnad. Högertidningen<br />
Sydsvenska Dagbladet antydde visserligen att det snarast<br />
var polisens resoluta agerande samt det regntunga omslaget<br />
vädret, som slutligen fått demonstranterna på Möllevången<br />
att slutligen tappa stridslusten. Men trots allt är det på<br />
många sätt impo<strong>ner</strong>ande vilken partidisciplin som fanns bland<br />
siste af de typiske 1848 års män i Sverige’:<br />
anteckningar om Julius Mankell och den<br />
svenska demokratins förhistoria», i Historisk<br />
tidskrift 2005:3; Lars Edgren & Magnus<br />
Olofsson, »Introduction», Edgren &<br />
Olofsson (red), 2009; Nyzell, 2009: I; Nyzell,<br />
2009: II.<br />
7 Johansson 2001; Hilson 2001; Berggren<br />
2003; Lundberg 2005; Edgren &<br />
Olofsson 2009; Nyzell 2009: I; Nyzell<br />
2009: II. Kritiken är egentligen inte ny.<br />
Rolf Karlbom skrev flera monografier under<br />
1960-1980-talen där han kritiskt satte<br />
socialt och politiskt kollektivt våld i det<br />
moderna Sverige under lupp. Han menade<br />
att den socialdemokratiska normen<br />
som fanns i svensk historieskrivning var<br />
problematisk. Karlboms kritiska röst möttes<br />
mig veterligen med tystnad. Se exempelvis:<br />
Rolf Karlbom, Hungerupplopp och<br />
strejker: en studie i den svenska arbetarrörelsens<br />
uppkomst, Lund 1967; Rolf Karlbom,<br />
Revolution eller reformer: Studier i SAP:s<br />
historia 1899-1902, Göteborg 1985.<br />
8 Andrés Brink Pinto & Magnus<br />
Olofsson (red), Det stora elefantupploppet
de demonstrerande. Nu återstod dock problemet att hantera<br />
situationen som följde. Fortsatta demonstratio<strong>ner</strong> måste till<br />
varje pris förhindras för att inte förlora den moraliska segern.<br />
I Arbetet gick ledare och artiklar över en natt från att ha visat<br />
de demonstrerande arbetarna sitt kompakta stöd i deras möten<br />
med polisen, till att delegitimera såväl demonstranterna som<br />
deras kollektiva agerande. Det var inte längre arbetare i kamp,<br />
utan ungdomsligister och fruntimmer som inte visste bättre,<br />
som utgjort demonstranternas stora andel, menade tidningens<br />
skribenter nu. För att kanalisera den uppdämda ilska som<br />
fanns bland stadens arbetare gjordes begravningen av den<br />
avlidne korgmakaren till en mäktig manifestation. Talen under<br />
begravningen, framförda av fackliga och politiska ledare i staden,<br />
kretsade i det stora hela kring vikten av att behålla lugnet<br />
och låta strejken ha sitt förlopp. Det senare med förvissning<br />
om att segern till slut med all säkerhet skulle gå till arbetarparten.<br />
16<br />
Småskaligt och storskaligt våld<br />
Våldets gränser gick således vid de storskaliga kravallerna.<br />
Men det riktigt intressanta är det småskaliga våld som fram till<br />
dess varit sanktio<strong>ner</strong>at av den socialdemokratiska arbetarrörelsen<br />
i staden. Det var vidare ett våld som ingalunda upphörde<br />
efter det att kravallerna i november ebbat ut. Arbetskonflikten<br />
vid A W Nilssons varade i två år till, med mängder<br />
av konfrontatio<strong>ner</strong> i form av handgripligheter i mötena mellan<br />
strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympatisörer.<br />
Det var med andra ord rätt att slå en strejkbrytare, om det hela<br />
skedde med måtta vill säga. 17<br />
I minnesprocessen av arbetskonflikten och kravallerna<br />
och andra berättelser från Sveriges bråkiga<br />
1800-tal, Riga 2011. Förutom dramatiska<br />
berättelser i form av närläsningar av upplopp<br />
och uppror i 1800-talets Sverige<br />
finns här även ett mer problematiserande<br />
kapitel om hur sådana har betraktats i historieskrivningen.<br />
Andrés Brink Pinto,<br />
Stefan Nyzell & Magnus Olofsson, »Sveriges<br />
bråkiga 1800-tal», i Brink Pinto &<br />
Olofsson (red), Det stora elefantupploppeet<br />
och andra berättelser från Sveriges bråkiga<br />
1800-tal, Lund 2011.<br />
9 Nyzell 2009: II, s. 99-167.<br />
10 Peter Billing, Mikael Stigendal &<br />
Lars Olsson, »’Malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk<br />
lokalpolitik», Klaus Misgeld,<br />
Karl Modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins<br />
samhälle: SAP och Sverige under<br />
100 år, Kristianstad 1989, s. 117-143.<br />
11 Nyzell 2009: II, s. 14-48.<br />
12 Nyzell 2009: II, s. 128-167. För en<br />
diskussion om strejkbryteriet i mellankrigstiden,<br />
se: Fackföreningsrörelsen,<br />
1931:25, s. 621-628. För exempel på hur<br />
arbetarpressen kunde legitimera våld mot<br />
strejkbrytare, se: Arbetet, 23/7 1926. Men<br />
det fanns även motargument, se: Fackföreningsrörelsen,<br />
1931:2, s. 194.<br />
13 Nyzell 2009: II, s. 181-218.<br />
14 Nyzell 2009: II, s. 196-236.<br />
15 Nyzell 2009: II, s. 237-279.<br />
16 Nyzell 2009: II, s. 280-329.<br />
17 Nyzell 2009: II, s. 330-349.<br />
18 Axel Uhlén, Facklig kamp i Malmö<br />
under sju decennier, Malmö 1949, s. 363-<br />
372; Axel Uhlén, Vi i träindustri: facklig<br />
krönika 1924-1948, Stockholm 1958, s.<br />
212-228. Se även: Oscar Karlén, »Den<br />
pågående agitationen» (talarfilm), Arbetarrörelsens<br />
arkiv och bibliotek.<br />
19 Nyzell 2009: II, s. 350-397.<br />
SUMMARY<br />
During a few days at the end of November<br />
1926, the Möllevången neighborhood<br />
in Malmö was the scene of violent<br />
confrontations between thousands of demonstrators<br />
and a large part of the city<br />
police force. Behind these demonstrations<br />
lay an industrial conflict, begun early in<br />
July that year at A W Nilsson factory.<br />
The workers went on strike, and a week<br />
under dess första år har den socialdemokratiska historieskrivningen<br />
helt kommit att domi<strong>ner</strong>a. I denna historieskrivning<br />
har det småskaliga våldet tonats ned för att bli närmast obefintligt.<br />
Skulden för det våld som trots allt förekom under<br />
novemberdagarna tillskrivs arbetsgivarpartens oförsonlighet,<br />
strejkbrytarnas våldsbenägenhet, och polisens övervåld. Den<br />
klart domi<strong>ner</strong>ande dramaturgiska poängen i bilden av händelserna,<br />
är tidpunkten då stadens ansvarsfulla socialdemokrati<br />
genom samförståndsuppgörelsen med polismästaren fick<br />
kravallerna att upphöra. Händelserna blir i själva verket ett<br />
viktigt steg i riktning mot »den svenska modellen». 18 Och visst<br />
ligger det mycket i ett sådant resonemang. Men det är samtidigt<br />
en segrarnas historia, och som sådan blundar den för det<br />
som skaver och inte riktigt passar in i bilden. Kompromissen<br />
blir belyst medan konflikten ligger i dunkel. Och här återfinns<br />
också problemets kärna. Varken det småskaliga eller det storskaliga<br />
våldet i samband med konflikten vid A W Nilssons är<br />
någonting unikt i svensk mellankrigstid. Storskaligt våld förekom<br />
som redan nämnts året innan i Sundsvall och Kalmar.<br />
Händelserna i Malmö 1926 följdes av Halmstad och Ådalen<br />
1931, samt av Sandarne och Clemensnäs 1932. Helt klart är<br />
att mellankrigstiden inte utgjorde någon given utveckling mot<br />
folkhem och en svensk modell. Det är att läsa historien baklänges<br />
istället för framlänges. Och det småskaliga våldet? Svaret<br />
är kort och gott att det inte finns något enkelt svar eftersom<br />
en historiens tystnad råder här. Men ingenting tyder på<br />
att det skulle ha varit särskilt våldsamt på detta småskaliga vis<br />
i just Malmö. Strejkbrytaren? Han dömdes till 100 kronor i<br />
böter för misshandeln i form av det utdelade knytnävsslaget<br />
gentemot korgmakare Wilhelm Jönsson. 19<br />
or so later the factory ow<strong>ner</strong> employed a<br />
local recruiter of strike-breakers. From<br />
the very first, trouble arose whenever<br />
there was an encounter between the<br />
strike-breakers and the striking workers.<br />
In November large scale demonstration<br />
against strike-breaking led into the Möllevången<br />
riots. The strike at A W Nilsson<br />
factory was not the only conflict in<br />
Malmö at this time where the employer<br />
used strike-breakers, the encounters between<br />
these and the striking workers causing<br />
violent confrontations. Nor did such<br />
confrontations occur only in Malmö during<br />
the interwar period. The purpose of<br />
this article is to discuss the boundaries of<br />
violent contention within industrial<br />
conflict in inter-war Sweden.<br />
STEFAN NYZELL<br />
är historiker verksam vid Malmö högskola.<br />
Han disputerade 2010 på avhandlingen<br />
»Striden ägde rum i Malmö» – Möllevångskravallerna<br />
1926: en studie av politiskt<br />
våld i mellankrigstidens Sverige.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 11
Makten och människovärdet<br />
Gruvstrejken 1969 som samhällskritik<br />
Mellan december 1969 och februari 1970 ägde en<br />
strejk rum som omfattade cirka 5000 gruvarbetare<br />
i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara.<br />
I Januari 2010 arrangerade ABF Västerbergslagen<br />
och IF Metall seminariet »Gruvstrejken 40 år» där<br />
författaren höll ett föredrag som vi publicerar i lätt<br />
bearbetad version.<br />
AV LARS EKDAHL<br />
Det finns arbetsmarknadskonflikter som på ett mer<br />
djupgående sätt skakar om samhället, inte minst för att<br />
de blottlägger maktförhållanden i samhälle och arbetsliv<br />
och ställer utmanande frågor kring samhällsutvecklingen.<br />
En sådan var 1909 års storkonflikt då industrin<br />
med SAF i spetsen sökte försvaga den framväxande fackliga<br />
rörelsen och begränsa dess krav på inflytande över<br />
arbetsliv och samhällsutveckling. En annan bröt ut i de<br />
norrbottniska malmfältens gruvor vid det statligt ägda<br />
LKAB sextio år senare.<br />
Plötsligt protesterade gruvarbetarna mot de mer eller<br />
mindre olidliga arbetsförhållandena och reste krav på,<br />
som det stod på demonstratio<strong>ner</strong>nas plakat, ”människovärdet<br />
tillbaka” och att inte bli behandlade som<br />
”maski<strong>ner</strong>”. Strejken var också en långtgående kritik av<br />
en alltmer maktfullkomlig företagsledning men även av<br />
den egna fackliga organisationen som inte förmådde<br />
värna medlemmarnas intressen. Med media på plats var<br />
det en strejk som långt utanför gruvsamhällena i Norrbotten<br />
reste frågor kring förhållandena i arbetslivet och<br />
maktförhållandena i samhället. Snart skramlade insamlingsbössorna<br />
på många håll i landet och vittnade om<br />
det breda och omfattande stöd som strejken av olika skäl<br />
fick bland olika grupper i samhället.<br />
Folkhemsbyggets pris<br />
Detta breda stöd var ett viktigt inslag i strejken som vittnade<br />
om att den också rörde vidare frågor kring samhällsutvecklingen.<br />
I själva verket var det en konflikt som<br />
skakade om arbetarrörelsens folkhemsbygge mitt under<br />
den svenska modellens glansdagar. Uppenbarligen varierade<br />
motiven bakom det breda stödet starkt mellan<br />
olika grupper och intressen. Det hängde i sin tur samman<br />
med alla de olika och under strejkens gång förändrade<br />
uppfattningarna om vad den egentligen handlade<br />
om. På en punkt fanns det dock en ganska stor samstämmighet:<br />
strejken handlade om så mycket mer än om<br />
situationen i gruvorna i Malmfälten. Det breda stödet,<br />
men också själva strejken, kan därför bland annat ses<br />
som ett uttryck för en djupgående legitimitetskris för<br />
efterkrigstidens svenska samhällsmodell. Under 1960-<br />
12 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
talet hade frågor mer öppet börjat ställas om vilket pris<br />
som måste betalas för det alltmer utvecklade välfärdssamhället<br />
som hade sin förutsättning i en ständigt ökad<br />
tillväxt. Och vem eller vilka var det som i första hand<br />
fick stå för kostnaderna? Ytterst fanns den mer grundläggande<br />
frågan om vem eller vilka det var som egentligen<br />
hade makten över denna samhällsutveckling, vem<br />
eller vilka det var som bestämde vilket pris som måste<br />
betalas och hur kostnaderna skulle fördelas. Gruvstrejken<br />
bidrog på ett avgörande sätt till att dessa frågor nu<br />
ställdes på sin spets.<br />
Det kan därför vara motiverat att diskutera strejken<br />
utifrån ett historiskt perspektiv och försöka peka på<br />
några trådar som blev en del av den väv som bildade<br />
bakgrund till strejken och det breda stöd som den fick.<br />
Men det kan också finnas anledning att fråga sig vilka<br />
spår som strejken avsatte i den fortsatta samhällsutvecklingen.<br />
Vad blev det av med det människovärde som<br />
de strejkande krävde tillbaka för fyrtio år sedan? Och<br />
vad blev det av den då uppblossande diskussionen om<br />
maktförhållandena i arbetsliv och samhälle?<br />
En legitimitetskris?<br />
Det går naturligtvis att anlägga olika perspektiv på det<br />
1960-tal som föregick gruvstrejken. En sådan möjlighet<br />
är, som sagt, att se strejken och det omfattande stöd den<br />
fick som ett uttryck för en legitimitetskris för den<br />
svenska modell som nu hade sin gyllene period. Enkelt<br />
uttryckt finns det två klara argument för det:<br />
För det första pekade under 1960-talet de flesta ekonomiska<br />
kurvor rätt: arbetslösheten var låg liksom inflationen<br />
medan tillväxten var hög och därmed möjligheterna<br />
att bygga ut välfärdssamhället. Under 1950-talet<br />
hade modellen kommit på plats, bland annat hade<br />
Rehn-Meid<strong>ner</strong>modellen blivit en ledstjärna för den ekonomiska<br />
politiken och för den fackliga solidariska lönepolitiken.<br />
Välfärspolitiken hade också fått sin juvel i kronan<br />
med ATP-systemet. I början av 1960-talet konstaterade<br />
LO-ekonomen Rudolf Meid<strong>ner</strong> att nu hade arbetarrörelsen<br />
utvecklat de politiska och fackliga instrument<br />
som krävdes för att både förhindra en återgång till<br />
1930-talets kriser och för att driva på en snabb ekonomisk<br />
och industriell utveckling. Vid samma tid förklarade<br />
finansminister Gunnar Sträng att nu återstod det<br />
endast smärre putsningar på välfärdssamhällets fasad.<br />
Optimismen var påtaglig inte minst inom arbetarrörelsen:<br />
den ekonomisk och industriella utveckling var<br />
snabb, de ekonomisk-politiska instrumenten hade utvecklats<br />
för att hålla de kapitalistiska kriserna stången<br />
och välfärdssamhället var snart på plats.
Harry Holmlund leder strejkmötet<br />
i Kiruna stadshus den 16 december1969.<br />
Foto: Tommy Mardell.<br />
Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
För det andra kan det trots detta hävdas att 1960-talet<br />
innebar en livaktig diskussion kring, ja, på många håll<br />
ett öppet ifrågasättande av framträdande drag i den<br />
svenska modellens samhälle. På ett helt annat sätt än<br />
under det föregående decenniet blev samhället genomlyst,<br />
utrett och diskuterat i statliga utredningar, inom<br />
forskningen och i en rad rapportböcker. Även om de<br />
ekonomiska och industriella hjulen snurrade som aldrig<br />
förr, det fanns arbete åt alla, plånböckerna blev tjockare<br />
efter varje löneförhandling och folkhemmets sociala förmå<strong>ner</strong><br />
blev allt fler, så blev det allt vanligare att ställa<br />
samhället under debatt. Om 1960-talet inleddes med en<br />
förtröstan om att de flesta problem var identifierade och<br />
hade sin lösning, så avslutades decenniet med att en rad<br />
problem pekades ut som krävde andra lösningar. Den<br />
svenska modellen hade sina avigsidor som på vissa håll<br />
uppfattades som så allvarliga att modellens legitimitet<br />
började ifrågasättas. Några av dem tillhörde uppenbarligen<br />
bakgrunden till strejken och den uppmärksamhet<br />
som den väckte.<br />
Maktkoncentration eller demokrati?<br />
Det kan på goda grunder hävdas att flera av 1960-talets<br />
diskussio<strong>ner</strong> och konflikter i hög grad handlade om<br />
makt- och demokratifrågor, om makten över samhällsutvecklingen<br />
och makten i och över arbetslivet. Mest<br />
besvärande blev det för arbetarrörelsen som hade satt<br />
sin prägel på den svenska modell som nu visade sig ha<br />
sin baksida i en fortgående makt- och förmögenhetskoncentration<br />
i samhället. Trots modellens alla fördelar<br />
gick det inte längre att dölja att den på olika sätt med-<br />
De strejkande i Malmberget demonstrerade utanför chefernas bostäder<br />
den 18 december 1969. Foto Tommy Linell. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
14 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
verkade till en koncentration av det privata ägande som<br />
utövade en allt mer vidsträckt makt inte bara över<br />
arbetslivet utan även över samhällsutvecklingen.<br />
Detta visades inom forskningen, i rapporter och statliga<br />
utredningar. I början av decenniet hade CH Hermansson<br />
myntat begreppet De 15 familjerna och snart<br />
kunde en statlig koncentrationsutredning bekräfta den<br />
bild han gett: i Sverige hade koncentrationen av ägande<br />
och makt gått längre än i något annat jämförbart land. I<br />
andra änden av skalan visade Låginkomstutredningen<br />
att det fanns betydande grupper i samhället som närmast<br />
var marginaliserade. Så konstaterade LO:s ordförande<br />
Arne Geijer på den socialdemokratiska partikongressen<br />
1967 att det var en myt att vi inte längre levde i<br />
ett klassamhälle. Inom den fackliga rörelsen fördes samtidigt<br />
en alltmer intensiv diskussion om på vilket sätt<br />
den solidariska lönepolitiken bidrog till maktkoncentrationen<br />
i samhället. Det hette att den solidariska lönepolitiken<br />
hade sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik<br />
som just skärpte denna koncentration. Den fackliga solidariteten<br />
hade uppnåtts till priset av en oönskad<br />
maktförskjutning i samhället. Den fackliga lönepolitikens<br />
legitimitet började därför ifrågasättas. Just detta<br />
tillhörde bakgrunden till konflikten i Malmfälten. Den<br />
innebar bland annat ett ifrågasättande av den solidariska<br />
lönepolitiken som tolkades ha varit negativ för gruvarbetarna<br />
men också för maktförhållandena i samhället.<br />
Mot denna bakgrund fördes alltmer öppna politiska<br />
diskussio<strong>ner</strong> om konsekvenserna av denna alltmer långtgående<br />
makt- och förmögenhetskoncentration. Till dels<br />
handlade den faktiskt om den politiska demokratin. Var
Solidaritetsmöte för de strejkande gruvarbetarna i Örebro.<br />
Foto: ej angivet. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
det inte ändå så att den privata maktkoncentrationen<br />
satte upp bestämda gränser för det demokratiska politiska<br />
beslutsfattandet över samhällsutvecklingen? Även<br />
den politiska borgerligheten oroade sig. Inte minst folkpartiet<br />
började nu ventilera olika idéer om ett mer spritt<br />
ägande, kanske någon form av vinstdelning, måhända<br />
till och med kollektiv. Men den politiska borgerligheten<br />
hade även tagit upp frågan om arbetslivets demokratisering,<br />
om att skapa bättre möjligheter för de anställda<br />
att få ett inflytande över sitt arbete. Det fördes i slutet av<br />
1960-talet också en helt ny facklig diskussion i dessa frågor.<br />
Omsvängningen under några år är påtaglig. På<br />
Metalls kongress 1969 förespråkades sålunda att APfonderna<br />
skulle användas som ett politiskt instrument<br />
för att mer direkt påverka den industriella utvecklingen.<br />
Här krävdes att arbetslivet skulle demokratiseras lagstiftningsvägen,<br />
vilket blev ett led på vägen mot 1970talets<br />
nya arbetsrätt, och här ventilerades idéer som<br />
under samma decennium skulle bli till löntagarfondsfrågan.<br />
I slutet av 1960-talet gjorde också socialdemokratin<br />
ett försök att utveckla en aktiv industripolitik.<br />
Och när Olof Palme tillträdde som partiordförande<br />
och statsminister 1969 talade han om att det var dags för<br />
arbetarrörelsen att ta det tredje steget i samhällets<br />
demokratisering: efter den politiska och sociala demokratin<br />
skulle nu den ekonomiska följa.<br />
Med andra ord är det uppenbart att den svenska<br />
modellen under 1960-talet alltmer kom under debatt.<br />
Vissa centrala inslag i den och följder av den började<br />
alltmer ifrågasättas vilket i sin tur aktualiserade mer<br />
grundläggande frågor kring demokratin och maktförhållandena<br />
i samhället. När gruvstrejken närmade sig<br />
var det en diskussion som inte minst fördes inom den<br />
fackliga rörelsen. Det har sagts att 1960-talet var radikalt<br />
med hänvisning till studentvänstern. Men den verkliga<br />
radikalismen utvecklades inom den fackliga rörelsen.<br />
Här fördes en mer konkret diskussion om problemen<br />
med den svenska modellen och kring olika vägar<br />
att komma till rätta med dem. Ytterst var det en kritik av<br />
den kapitalism som inte bara innebar oacceptabla<br />
maktförhållandena i arbetslivet. Nu ifrågasattes dess<br />
förmåga att utan politisk styrning kunna garantera ett<br />
av arbetarrörelsens grundläggande mål i form den fulla<br />
sysselsättningen. Som det formulerades hade kapitalismen<br />
blivit alltför »lat och slö» och alltmer benägen att<br />
spekulera i stället för att investera i ny sysselsättning.<br />
Gruvarbetarna säger ja till fortsatt strejk den 9 januari 1970. Foto: Reportagebild. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 15
Spända och allvarliga arbetare på bussen till gruvan 24 februari 1970.<br />
Foto: Reportagebild, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
Mot den bakgrunden restes frågan vad som kunde göras<br />
för att öka den demokratiska politiska styrningen av<br />
kapitalet.<br />
Tillbaka till Malmfälten<br />
Denna politiska och fackliga diskussion kring demokratin<br />
och maktförhållandena i samhället tillhörde uppenbarligen<br />
bakgrunden till strejken i Malmfälten. Samtidigt<br />
bidrog utan tvekan den senare till att ställa dessa<br />
frågor och behovet av förändringar på sin spets. Men till<br />
bakgrunden hörde även andra förhållanden som mer<br />
direkt rörde situationen i gruvorna. Här, liksom på allt<br />
fler andra håll, fanns det ett uttalat missnöje med de<br />
anställdas bristande inflytande över sitt eget arbete. Den<br />
tidigare kritiken mot 1946 års företagsnämndsavtal hade<br />
på intet sätt dämpats av 1966 års omförhandling av avtalet.<br />
Inom gruvindustrin, inte minst inom LKAB, innebar<br />
åren före strejken långtgående omstruktureringar<br />
och rationaliseringar av arbetet som alltmer intensifierades<br />
och effektiviserades. Det var en utveckling som<br />
gruvarbetarna i stort sett saknade inflytande över. Företagsnämndsavtalets<br />
löfte om en ökad industriell demokrati<br />
hade inte kunnat dölja erfarenheterna av vanmakt<br />
inför förändringar som genomdrevs av en maktfullkomlig<br />
företagsledning.<br />
Denna vanmakt var också ett utslag av tilltagande<br />
problem i den lokala fackliga verksamheten. Flera<br />
tecken tyder på att denna verksamhet på olika sätt hade<br />
börjat utarmas under 1960-talet och lett till en minskad<br />
lokal facklig mobilisering. Löneförhandlingarna hade<br />
blivit alltmer centraliserade samtidigt som ackordsystemen<br />
blivit alltmer komplicerade vilket försvårade bredare<br />
diskussion bland medlemmarna. Till detta kom att<br />
en rad tidigare lokala fackliga frågor hade ”förstatligats”.<br />
Med välfärdsstatens framväxt kom frågor kring till<br />
exempel semester, arbetstid, pension och så vidare att<br />
16 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
inte längre höra hemma på den lokala fackliga dagordningen.<br />
Långsiktigt var det därför svårt att hålla den<br />
lokala fackliga aktiviteten uppe vilket uppenbarligen<br />
också gällde i Malmfälten. Till missnöjet över det bristande<br />
inflytandet över arbetet och dess organisering<br />
hörde därför också en kritik mot den egna fackliga organisationen.<br />
Till detta kom att LKAB ägdes av staten. Inom den<br />
fackliga rörelsen fanns det en gammal diskussion om<br />
staten och kommu<strong>ner</strong>na som mönsterarbetsgivare. Närmast<br />
sedan arbetarrörelsens barndom hade det funnits<br />
förhoppningar om att det skulle utvecklas mer demokratiska<br />
företagsledningsstrategier inom stat och kommun<br />
som sedan skulle kunna bli förebilder för utvecklingen<br />
inom de privata företagen. Till viss del fanns<br />
uppenbarligen sådana förhoppningar också i Malmfälten<br />
när staten i slutet av 1950-talet tog över LKAB. Ett<br />
decennium senare var det dock förhoppningar som i hög<br />
grad hade kommit på skam. Istället fördes vid den tiden<br />
en politisk diskussion om statens oförmåga att utveckla<br />
den industriella verksamhet där den var ägare vilket<br />
användes som ett argument för att staten skulle sälja ut<br />
sina företag. Detta bidrog uppenbarligen till att när försök<br />
gjordes till ett mer aktivt statligt ägarskap kom företagsledningsmodellerna<br />
helt att hämtas från den privata<br />
sidan. Detta var ju LKAB vid tiden för strejken ett närmast<br />
övertydligt exempel på. När dessa ledningsstrategier<br />
började användas för att driva på rationaliseringarna<br />
och effektiviseringarna hade den fackliga sidan<br />
svårt att på något avgörande sätt påverka utvecklingen.<br />
Detta utgjorde utan tvekan en avgörande grund för<br />
strejken.<br />
Och sedan?<br />
Strejken i Malmfälten blev en del av en mer omfattande<br />
strejkrörelse under de följande åren, där flera strejker
Förhandlingarna måste slutföras i dag. Gruvarbetarnas förhandlingsdelegation 17 juni 1970.<br />
Foto: T. Lindgren, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
inte bara handlade om lö<strong>ner</strong> och arbetsvillkor utan även<br />
om arbetet och dess organisering. Självklart var detta en<br />
viktig bakgrund till 1970-talets nya arbetsrättsliga lagstiftning.<br />
Till det sammanhanget hörde en vitaliserad<br />
lokal facklig aktivitet som trots allt stärktes av den nya<br />
arbetsrätten. Nu blev det på ett helt annat sätt än tidigare<br />
möjligt och legitimt att driva krav på förändringar<br />
av arbetets innehåll. För lokalt mobiliserade fackliga<br />
organisatio<strong>ner</strong> kunde MBL, LAS och Lagen om förtroendemans<br />
ställning till viss del ge bättre förutsättningar<br />
för strävandena att nå ett ökat inflytande över arbetet<br />
och dess organisering. Så betraktat kom gruvstrejken,<br />
åtminstone kortsiktigt, att få en påtaglig betydelse för<br />
utvecklingen i arbetslivet långt utanför LKAB och<br />
Malmfälten.<br />
Men historien tog ju inte slut på 1970-talet. Frågan<br />
idag är snarast vilka de långsiktiga konsekvenserna blev<br />
för maktförhållandena och villkoren i arbetslivet. Och<br />
vad blev det av diskussionen kring demokratin och makten<br />
över samhällsutvecklingen som hämtade inspiration<br />
från inte bara gruvstrejken utan även den långtgående<br />
privata makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället?<br />
Till svaret på de frågorna hör naturligtvis att de problem<br />
som gruvstrejken bidrog till att aktualisera kring<br />
maktförhållandena i arbetslivet och makten över samhällsutvecklingen<br />
i hög grad stärkts under de senaste<br />
decennierna. Betraktat ur arbetarrörelsens perspektiv<br />
ligger det närmast något paradoxalt över detta. Intrycket<br />
är nämligen starkt att dessa problem har hamnat allt<br />
längre <strong>ner</strong> på, för att inte säga i det närmaste helt försvunnit<br />
från de politiska och fackliga dagordningarna. I<br />
takt med att makt- och förmögenhetskoncentrationen<br />
ytterligare stegrats och de anställdas inflytande i arbetslivet<br />
alltmer förbytts i en ny vanmakt har arbetarrörelsen<br />
alltmer gett upp strävandena att demokratisera<br />
arbetsliv och samhälle. Det demokratiska projekt som<br />
Olof Palme talade om under tiden för gruvstrejken där<br />
den politiska demokratin skulle följas av en social och<br />
ekonomisk tillhör inte längre ens arbetarrörelsens retorik.<br />
Är det till och med så att den tiden är förbi när det<br />
betraktades tillhöra arbetarrörelsens uppdrag att vara<br />
samhällskritisk och med Ernst Wigforss ord söka formulera<br />
en provisorisk utopi för den framtida samhällsutvecklingen?<br />
Och vad blev det av människovärdet? Måhända det<br />
måste till en ny arbetsmarknadskonflikt i gruvstrejkens<br />
efterföljd för att det återigen skall hamna på dagordningen,<br />
en konflikt som skakar om samhället, blottlägger<br />
dess maktförhållanden och ställer utmanande frågor<br />
kring arbetsliv och samhällsutveckling.<br />
LARS EKDAHL<br />
är historiker verksam vid Södertörns högskola och har<br />
tidigare bland annat skrivit en biogrfai över Rudolf Meid<strong>ner</strong><br />
och Kommunalarbetareförbundets historia.<br />
ABSTRACT<br />
In December 1969 the workers at the state-owned mining<br />
company LKAB in the north of Sweden went on<br />
strike. Starting as a conflict about wages and working<br />
conditions in the mines, the strike posed more ge<strong>ner</strong>al<br />
questions concerning the distribution of power in working<br />
life and in society. Ultimately, the strike could be<br />
seen as challenge to vital aspects of the Swedish model,<br />
which at the time was widely celebrated. The strike articulated<br />
a critique not only of centrally coordinated wage<br />
negotiations, solidaristic wage policy and the concentration<br />
of power and ow<strong>ner</strong>ship in Swedish industry, but also<br />
of the intensification of work and the powerlessness of<br />
employees in the workplace. The article, which is a revised<br />
version of a lecture, is an attempt to put the strike in a<br />
historical perspective.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 17
»Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det fanns så mycken<br />
solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i der här landet.» Städerskestrejken i Borlänge, på bild Ella<br />
Eriksson. Foto: Kjell Jansson, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
»Kan de strejka i Norge<br />
kan väl vi också»<br />
ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975<br />
ASAB städerskornas strejk i Borlänge i november 1974<br />
utlöste en rad strejker i Sverige. Stödet kom såväl från andra<br />
städerskor som från männen på arbetsplatser på orten.<br />
Artikeln visar hur kvinnor mobiliserades och hur protestvågen<br />
bland städerskorna spred sig över Sverige.<br />
AV EVA SCHMITZ<br />
Innan vi började strejka hörde vi – nej, fruntimmer ska inte<br />
protestera, dom klara sig aldrig. – Dom skrattade åt oss: men<br />
så bevisade vi att kvinnor också kunde göra något – efter<br />
strejken kände man sig verkligen glad – vi hade verkligen<br />
gjort något. Dessutom tror jag att strejken har väckt många<br />
andra kvinnor som går på låglönejobb – till exempel daghemspersonal,<br />
hemsamariter. – ASAB-städerska i Borlänge 1<br />
Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad<br />
städkärring ens drömma om att det trots allt fanns så<br />
mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta<br />
i det här landet. Ingen kan beskriva hur det stärkt oss och<br />
hjälpt oss att hålla ut. – ASAB-städerska i Borlänge 2<br />
18 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Städerskestrejken åren 1974 och 1975 är ett historiskt exempel<br />
på en unik kvinnosolidaritet i en kontext av intensifierad<br />
arbetar- och kvinnoradikalisering. Strejken bröt ut fem år efter<br />
gruvstrejken. Denna artikel är en skildring av dessa kvinnors<br />
kamp för högre lön och ett människovärde. Syftet är att visa<br />
vilka strategier de använde sig av och hur denna kvinnosolidaritet<br />
växte fram.<br />
Artikeln bygger på ett antal intervjuer som jag gjorde med<br />
städerskor i Borlänge, Malmfälten och Skövde åren 2001–02.<br />
Förloppet kring strejken är sammanställt framför allt utifrån<br />
en rad dags- och kvällstidningar. 3<br />
ASAB, Allmänna Svenska Städnings AB, var det största privata<br />
städbolaget med 8 000 anställda, därav 7 000 deltidsanställda.<br />
80 procent var kvinnor och 30 procent utländska medborgare.<br />
När ASAB övertog städningen i början av 1970-talet<br />
på en rad orter i landet försämrades arbetsvillkoren kraftigt.<br />
Städerskorna upplevde att de inte hann med sina beting. Samtidigt<br />
ökade ASAB sin vinst med 44 procent år 1973. 4<br />
Städerskorna tillhörde Fastighetsanställdas Förbund och<br />
när strejkerna bröt ut var ungefär 50 procent organiserade.
Utanför ASAB:s kontor sjöng<br />
strejkande städerskorna sin<br />
egen text till internationalen<br />
»Upp kvinnor ni som skurar,<br />
städar oss träldomsbojor<br />
lagts uppå. Nu vågar vi oss<br />
börja strejka för att bättre<br />
lö<strong>ner</strong> få. Störta kvinnolönen<br />
uti gruset. Upp till kamp emot<br />
ASAB där lönestriden sker.»<br />
Foto: Tommy Tommie,<br />
Norrskensflammans arkiv.
Möte i Malmberget under mottot »städerskornas kamp visar vägen». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
Karl Henry Nilsson, ombudsman på Fastighets, förklarade i<br />
DN den låga organiseringen med att många städerskor arbetade<br />
natt, många såg städerskeyrket som ett genomgångsyrke,<br />
en stor grupp var invandrare med dåliga språkkunskaper och<br />
att dessa inte hade någon facklig tradition. 5 Kvinnobulletinen,<br />
Grupp 8:s tidning, menade istället att det var främst kvinnors<br />
dubbelarbete (hem och arbetsliv) och brist på barnomsorg som<br />
gjorde det svårt för många att orka engagera sig fackligt. Fastighets<br />
kritiserades också för att inte ge de utländskt födda städerskorna<br />
information på deras eget språk.<br />
Det började i Borlänge<br />
Vi talade om hur dåligt vi tjänade och då bemöttes vi av ett<br />
hånskratt. Han sa att om du tycker att du tjänar så dåligt så<br />
tycker jag att du ska sluta. De orden glömmer jag aldrig –<br />
och jag tänkte att detta ska vara facket.<br />
Dessa ord från Inez Arnesson i Borlänge kan man säga blev<br />
början till städerskornas eget agerande. En fackklubb bildades<br />
hösten 1974, men endast två kvinnor var beredda att ställa<br />
upp, en av dem var Inez. Det hindrade dem inte från att försöka<br />
involvera och engagera sina arbetskamrater i en lönekamp.<br />
Ledamöterna gick runt med namnlistor med krav på<br />
fast timlön, från 9:37 till 14 kronor i timmen, till de arbetsplatser<br />
där ASAB-städerskor arbetade. De flesta skrev på och<br />
namnlistorna lämnades till ASAB. Fackklubben kallade sedan<br />
till ett möte där en majoritet av städerskorna uttalade att de<br />
var beredda att gå ut i strejk för att få igenom sina krav. I förbundstidningen<br />
Fastighetsfolket hade de läst om städerskornas<br />
strejk bland annat i Norge och tänkte »kan dom strejka i<br />
Norge kan väl vi också».<br />
20 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
ASAB meddelade att de var beredda att förhandla men det<br />
skulle snart visa sig att de löften som gavs vid förhandlingarna<br />
i Stockholm, en övergång från beting till fasta timlö<strong>ner</strong>, innebar<br />
att städerskorna skulle få en minskad arbetstid. Fackklubben<br />
ringde runt och informerade. Den 19 november satte sig<br />
cirka 25 städerskor vid porten till Domnarvets Jernverk.<br />
Dagen efter strejkade ytterligare 80 städerskor från såväl Jernverket<br />
som andra arbetsplatser i kommunen. Städerskestrejken<br />
blev början till en lång konflikt med ASAB.<br />
Städerskorna fick omedelbart stöd från arbetarna på Domnarvet<br />
och Metall-avdelningen i Borlänge som organiserade<br />
en insamling till deras strejkkassa. Den nybildade Kvinno-<br />
Strejkande städerskor i Malmberget diskuterar med Sven Olof<br />
Andersson, distriktschef för ASAB i Övre Norrland. Foto: ej<br />
angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Strejkvakter utanför industrivakten vid LKAB i Kiruna. Foto: ej angivet, Norrskensflammans arkiv.<br />
gruppen i Borlänge och den socialdemokratiska kvinnoföreningen<br />
organiserade likaså insamlingar. Många av städerskorna<br />
var ensamstående och oroliga för hur de skulle klara<br />
sig ekonomiskt.<br />
Under strejken hade städerskorna två till tre möten varje<br />
dag. Pressen var mycket stor från såväl ASAB som Fastighets<br />
som försökte få dem att återgå. Städerskorna upplevde det<br />
stundtals som hotfullt. Detta övervägdes dock av det stora stödet<br />
de fick. Det här var den första kvinnostrejken sedan 1930talet<br />
och dags- och kvällstidningarna följde strejken varje dag,<br />
flera journalister stod på städerskornas sida.<br />
Strejkens framgång kan främst förklaras av fackklubbens<br />
konsekventa agerande för städerskornas intressen och en medvetenhet<br />
om att hålla ihop hela gruppen mot alla splittringsförsök.<br />
Städerskekollektivet utgjordes av svenska och finska<br />
kvinnor, några grekiska. En finsk kvinna berättar i Kvinnobulletinen<br />
att de slöt upp bakom strejken även om de förstod lite<br />
svenska. Fackklubben såg också till att det fanns pengar till en<br />
finsk tolk vid deras möten och som Inez Arnesson berättar:<br />
»det var viktigt att vi höll ihop allihop. De hade en väldig<br />
styrka, även de».<br />
Efter en knapp vecka presenterade ASAB ett förslag som<br />
innebar att städerskorna skulle få behålla 90 procent av betingstiden<br />
som timtid. Förbundsordförande Roland Larsson argumenterade<br />
på ett stormöte för att städerskorna skulle anta förslaget,<br />
vilket gjordes med handuppräckning. Facklubben var<br />
tveksam till den faktiska innebörden av uppgörelsen och utlyste<br />
inom några timmar ett nytt möte. Då fick de även beskedet att<br />
städerskorna i Malmberget beslutat att gå ut i sympatistrejk<br />
dagen efter. Det blev avgörande för att fortsätta strejken.<br />
Dagen efter kom ASAB med ett slutbud till städerskorna.<br />
De skulle själva få ange sina arbetstider och få cirka 5 kronor<br />
mer i timmen. Villkoret var omedelbar återgång till arbetet.<br />
Den 26 november avblåstes strejken.<br />
Strejkens spridning – Malmfälten<br />
I Malmberget utvidgades sympatistrejken till hela Malmfälten.<br />
I Kiruna strejkade 70 kvinnor, i Svappavaara 20 och i<br />
Malmberget cirka 45. De krävde bland annat fem kronor mer<br />
i timmen och att ingen skulle dras inför Arbetsdomstolen, AD.<br />
Man organiserade sig omedelbart i strejkkommittéer på<br />
respektive ort.<br />
Städerskorna fick direkt stöd från gruvarbetarna. Ledningen<br />
för gruvarbetarnas stridsfond sammankallade till stormöten<br />
vid de olika orterna där beslut togs att bevilja bidrag så<br />
länge konflikten pågick. Städerskorna drog lärdomar från<br />
gruvstrejken som banat vägen för en annan mera kampinriktad<br />
och framgångsrik linje. Strejkkommittéerna skötte förhandlingarna<br />
med ASAB och Fastighets men besluten togs på<br />
stormötena där alla städerskor deltog.<br />
De dagliga stormötena blev också viktiga för att slå tillbaka<br />
olika splittringsförsök från såväl ASAB som Fastighets.<br />
Genom massmedia försökte dessa säga att kvinnorna inte var<br />
eniga, städerskorna i Kiruna spelades ut mot städerskorna i<br />
Malmfälten. Men städerskorna använde sig också av massmedia<br />
för att sprida information om strejken och vilka beslut som<br />
tagits. Gurli-Inger Isaksson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté,<br />
hävdade i Norrbottens-Kuriren att »de 150 strejkande<br />
städerskorna står idag som en enda kvinna. Vi är så<br />
eniga vi kan i vår strejk» i polemik mot att facket påstod att de<br />
börjat tröttna.<br />
Den 9 december stämdes städerskorna inför AD av ASAB<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 21
Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Strejkande städerskor<br />
utan för konferenshotellet Billinge Hus i Skövde december 1974. Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
och SAF med motiveringen att nedsmutsningen gått så långt<br />
att det skulle bli nödvändigt för yrkesinspektionen att när som<br />
helst stänga en del lokaler. Efter tio dagars strejk tvingades<br />
LKAB stänga toaletter, matsalar vid de olika gruvorna och risken<br />
för ett produktionsstopp närmades. Massmedia hade stora<br />
rubriker och bilder på smutshögar och ostädade utrymmen i<br />
gruvområdet.<br />
ASAB:s försökte få in strejkbrytare att städa. Under Lucianatten<br />
fick städerskorna larm från gruvarbetarna i Leveäniemi-gruvan<br />
i Svappavaara att ASAB var på väg dit med ett<br />
antal arbetsledare som under natten skulle städa manskapshuset.<br />
Städerskor från Kiruna och Malmberget körde dit mitt i<br />
natten och blockerade den stora infarten för att förhindra dem<br />
att komma in. Ett antal gruvarbetare stöttade också innanför<br />
stängslet. Resultatet blev att ASAB i bil med strejkbrytare fick<br />
vända.<br />
Dagen efter blev dock utrymmena städade av ASAB under<br />
ledning av LKAB:s platschef i Kiruna. Yrkesinspektionen<br />
kunde med lagens hjälp förhindra driftstopp i gruvan. Under<br />
tiden demonstrerade städerskorna genom Kiruna med plakat<br />
med texter som: »Vi kämpar till sista trasan, Städerskor är<br />
också människor». Utanför ASAB:s kontor sjöng de sin speciella<br />
kampsång, en travestering av Internationalen:<br />
Upp kvinnor ni som skurar, städar – oss träldomsbojor lagts<br />
uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre lö<strong>ner</strong> få.<br />
Störta kvinnolönen uti gruset… Upp till kamp emot ASAB<br />
där lönestriden det är… 6<br />
En av kvinnorna i strejkkommittén läste upp sympatitelegram<br />
som kommit från hela landet.<br />
22 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Strejkens spridning – Billingehus i Skövde<br />
Den 11 december gick tolv ASAB-städerskor vid konferenshotellet<br />
Billingehus i Skövde ut i strejk i solidaritet med Malmfältens<br />
städerskor och krav på 16 kronor i timmen. Den lokala<br />
facklubben upplöstes omedelbart och dagen efter blev de fackliga<br />
ledamöterna Britt-Mari Johansson och Ragnhild Andersson<br />
avskedade. ASAB-chefen anförde att de låg bakom strejken.<br />
Den första tiden barrikaderade städerskorna sig framför<br />
linneförrådet och städskrubbarna för att förhindra att städningen<br />
genomfördes av ASAB:s blixtinkallade städledare.<br />
Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade<br />
att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Till slut lyckades<br />
ASAB bryta kvinnornas strejkvakt genom att lura dem till<br />
utlovade förhandlingar i fackföreningens lokal. Väl där visade<br />
det sig att facket lånat ut lokalen till ASAB. Under tiden hade<br />
ASAB placerat batongbeväpnade vakter utanför hotellet. 7 Städerskorna<br />
fortsatte då att stå utanför hotellentrén med plakat<br />
med texter som »Vägra ta in på hotellet så länge strejkbryteri<br />
pågår». Under julhelgen blev ytterligare åtta städerskor avskedade<br />
men en dryg vecka senare erbjöds de tillbaka sina arbeten.<br />
Städerskorna svarade att de inte går tillbaks förrän samtliga<br />
återanställs.<br />
Uppgörelsen i Malmfälten<br />
I Malmfälten kom strejken in i ett avgörande skede veckan före<br />
julledigheten. Den 16 december skulle Kirunagruvan inspekteras<br />
av hälsovårdsinspektör och två skyddsombud. De skulle<br />
då avgöra om matsalen och hälsohuset med läkare- och tandläkaremottagning<br />
skulle stängas. Det skulle betyda stängning<br />
av hela gruvan. Samma dag lyckades ASAB-chefen Winje med
Sympatistrejk för Skövdestäderskorna på Arlanda. »Vi börjar inte jobba fören samtliga flickor<br />
där återanställs av ASAB», februari 1975. Foto: Hans Bovin, Folket i bild/Kulturfronts arkiv<br />
tre städledare ta sig förbi strejkvaktarna och fick hälsohuset<br />
städat. När de kom ut hejdades de av uppretade städerskor<br />
som bildade en kedja runt bilarna. I drygt en timme satt de<br />
instängda och de ilskna städerskorna skrek i korus »Strejkbrytare<br />
och skurkar». Städerskorna gav sig inte ens när polis kom<br />
till platsen för att skingra dem:<br />
Vi släpper dem inte förrän vi hunnit ordna strejkvakter vid<br />
matsalen i Luossavaara. De är på väg dit för att städa, skrek<br />
de uppretade städerskorna till polismännen. 8<br />
De lyckades bilda strejkvakt och hindra städningen av den<br />
stora matsalen för 1 600 man. De visste att Hälsovårdsnämnden<br />
troligtvis skulle tvingas stänga den mitt i veckan, vilket<br />
skulle underlätta för en uppgörelse före julhelgen. Om ASAB<br />
skulle klara den så kallade skyddsstädningen hotade strejken<br />
mer eller mindre att rinna ut i sanden.<br />
Efter 22 dagars strejk i Kiruna backade ASAB. Den 18<br />
december 1974 gav de besked om löneförhöjning på fem till<br />
sex kronor i timmen och en garanterad minimitid på minst<br />
fyra timmar per dag. Avgörandet kom sedan LKAB gripit in i<br />
konflikten och ställt sig som garant för de extra kostnaderna<br />
som städerskornas nya lö<strong>ner</strong> skulle innebära för ASAB. De<br />
vågade inte riskera en långvarig strejk som skulle få svåra följder<br />
för produktionen. 9 Städerskorna hade till slut tvingat fram<br />
eftergifter från kapitalets sida.<br />
Däremot tog ASAB inte tillbaka stämningen till AD för de<br />
107 städerskorna. Denna fråga innebar en splittring mellan<br />
strejkkommittéerna. Istället för gemensamma överläggningar<br />
hade strejkkommittén i Kiruna gått steget före och accepterat<br />
budet. Man sa att frågan skulle drivas vidare under kommande<br />
förhandlingar. Massmedia visade bilder av glada städerskor<br />
från Kiruna som hissade varandra i luften. Strejkkommittéen<br />
i Malmberget var inte lika entusiastiska.<br />
»Återanställ Skövdestäderskorna»<br />
Efter helgerna var Ragnhild Andersson, Britt-Marie Johansson<br />
och Annikki Ranikko från Skövde inbjudna till ett stormöte<br />
arrangerat av städerskorna i Malmberget. Frågan gällde nu hur<br />
man skulle agera för att få ASAB att återanställa samtliga Skövdestäderskor.<br />
Mötet beslöt om en sympatistrejk med början<br />
den 14 januari och ett telegram skickades till ASAB med krav<br />
på allas återanställning. Skövdestäderskorna åkte därefter till<br />
Svappavaara och Kiruna för att få stöd. Här ville man dock<br />
avvakta utvecklingen man gick ut i strejk på nytt. Skrämd inför<br />
en ny strejk skickade ASAB ett expressbrev natten till den 14<br />
januari till de 50 städerskorna i Malmberget att förhandlingar<br />
om de två avskedade städerskorna i Skövde återupptagits. Därmed<br />
var hotet om en ny strejk i Malmfälten avstyrt. Istället gick<br />
80 ASAB-anställda städerskor på Arlanda ut i en sympatistrejk<br />
den 16 januari med hotet: »Vi börjar inte jobba förrän samtliga<br />
flickor där återanställs av ASAB.» 10 Strejken avblåstes några<br />
dagar senare efter löfte om att förhandlingar om Skövdestäderskorna<br />
skulle återupptas och att ASAB inte skulle vidta<br />
några rättsliga åtgärder mot de strejkande på Arlanda.<br />
Samtidigt gick cirka 130 städerskor (av cirka 200 ASABanställda)<br />
i Umeå ut i sympatistrejk och krävde fem kronor<br />
mer i timlön. En strejkkommitté tillsattes. Med lärdom från<br />
Skövdestrejken och med rädsla för repressalier från ASAB valdes<br />
ingen ordförande, »de kan utpeka den som pratar för<br />
mycket som strejkledare». 11 I Umeå blev studenterna det stöd<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 23
som gruvarbetarna var i Malmfälten. Bland annat blockerade<br />
500 studenter dörren till deras matsal för att hindra strejkbrytare<br />
att komma in. De strejkande var utspridda på Volvo-<br />
Umeåverken, Universitetet, Tempo och hotell vilket försvårade<br />
en sammanhållning. ASAB försökte övertala en och en<br />
att återgå till arbetet samtidigt som de påstod att andra börjat<br />
arbeta. Pressen blev för stor och flera avbröt strejken efterhand.<br />
Umeåstäderskorna fick igenom en löneförhöjning men<br />
ett antal fortsatte strejka i solidaritet med Skövdestäderskorna.<br />
Kvinnosolidariteten får en ny vändning.<br />
Stärkt av Arlanda och Umeåstäderskornas sympatistrejk beslöt<br />
Doris Björkman, Ruth Eriksson och Ann-Christin Isaksson<br />
från Malmberget åter gå ut i strejk den 3 februari.<br />
För oss – eller för ASAB – kan det inte bli fråga om någon<br />
arbetsfred förrän samtliga Skövdestäderskorna får gå tillbaka<br />
till arbetet. 12<br />
ASAB: s förhandlingar med Skövdestäderskorna i slutet av<br />
januari hade inte nått en lösning. En LO- respektive SAFjurist<br />
kom fram till en uppgörelse som innebar att de sju avskedade<br />
städerskorna skulle få tillbaka sina arbeten och att den<br />
rättsliga prövningen av de två första avskedanden skulle fortsätta.<br />
Skövdestäderskorna vägrade acceptera budet och sa:<br />
Vi står på oss…Vi sviker inte varandra. Har vi kämpat i<br />
snart två månader så kan vi kämpa vidare... Vi har hela Sverige<br />
bakom oss. 13<br />
Förhandlingar i AD sköts på framtiden på parternas begäran.<br />
Städerskornas upplevelse att de hade ett omfattade stöd<br />
visades inte minst med den mängd av pengar och stöduttalan-<br />
»Vi står på oss… Vi sviker inte varandra. Vi har kämpat i snart 2 månader så vi kan kämpa vidare…<br />
Vi har hela Sverige bakom oss». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv<br />
24 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
den som fackliga, parti och kvinnopolitiska organisatio<strong>ner</strong> från<br />
olika delar i landet skickade. Enskilda perso<strong>ner</strong> skrev brev och<br />
telegram.<br />
Initiativ till det första solidaritetsmötet kom från Svenska<br />
Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg. Det blev<br />
»ett möte som nästan sprängde väggarna i Folkets Hus, folk<br />
satt på golvet, många kom inte in i lokalen som har 700 platser».<br />
Sara Lidman höll ett »lidelsefullt» tal där hon bland<br />
annat sa »Yrkesstoltheten, när den tas ifrån den som vill sköta<br />
sitt jobb, vad har man kvar då?» 14 Stödkommittéer bildades<br />
och solidaritetsmöten hölls på en mängd orter i landet. Vid<br />
dessa var städerskorna från Malmberget, Skövde och Umeå<br />
huvudtalare.<br />
Arbetsdomstolen den 3 april – domen den 21 maj<br />
Den 3 april inleddes slutuppgörelsen mellan städerskorna<br />
i Skövde och deras arbetsgivare ASAB. Tusen perso<strong>ner</strong><br />
demonstrerade på kvällen i Stockholm under parollerna<br />
»Wallenbergs profit bygger på kvinnoslit», »Återanställ städerskorna»<br />
och »Kamp mot klasslagstiftning och svartlistning,<br />
ned med arbetsdomstolen». Längst fram gick städerskorna.<br />
Samtidigt hölls appellmöten över hela landet för Skövdestäderskorna<br />
och mot §32.<br />
I AD framkom att ASAB redan på strejkens andra dag fått<br />
avskedsblanketter från SAF. DN skrev att SAF var kanske ute<br />
efter att statuera exempel för att få slut på städerskestrejkerna<br />
och valde då att slå till på den minsta och ofarligaste arbetsplatsen.<br />
15 Britt-Marie Johansson och Ragnhild Andersson<br />
krävde upprättelse för att de fått sparken utan att arbetsgivaren<br />
haft något giltigt skäl till det.<br />
Den 21 maj kom domen som slog fast att Johansson och
Andersson inte var några strejkledare och att det var fel av<br />
ASAB att avskeda dem. De fick tillbaka arbetet och ASAB<br />
tvingades betala både skadestånd och uteblivna lö<strong>ner</strong>. Däremot<br />
ansåg AD att de andra städerskorna brutit mot avtalet och<br />
att ASAB därför hade rätt att avskeda dem. De dömdes till ett<br />
skadestånd på 200 kronor vardera samt 830 kronor vardera i<br />
rättegångskostnaderna till bolaget. Dagen efter meddelade<br />
dock ASAB via Rapport att samtliga avskedade städerskor<br />
erbjöds återanställning. Opinionen för städerskorna hade blivit<br />
så omfattande att ASAB troligtvis inte såg någon annan<br />
möjlighet.<br />
Själva domen betydde emellertid att arbetsgivaren kunde<br />
avskeda arbetare när de anser det lämpligt vid en vild strejk.<br />
Ragnhild kommenterade domen i en nyårskrönika i TV:<br />
Vi vann ingenting i arbetsdomstolen, men däremot vann vi<br />
något som är mycket väsentligt, en medvetenhet och en<br />
solidaritet som är fantastisk.<br />
Folke Schmidt, professor i juridik, undrade i ett inlägg i DN<br />
vad hon menade och tolkade att hon syftade på att »arbetsdomstolen,<br />
manssamhällets organ, inte förstod att strejken<br />
rörde kvinnornas solidaritet». Alltså Malmbergsstäderskorna<br />
som började med att sympatistrejka för Borlängstäderskorna<br />
vilket resulterade i att städerskor runt om i Sverige skakade<br />
om grundvalarna i samhället för en period. Och som Schmidt<br />
säger vidare, de visade »mod att stå emot samhällets tryck och<br />
fackets övertalningar samtidigt som de riskerade förlust av<br />
arbete, skadestånd och dryga rättegångskostnader». 16<br />
Slutord<br />
Städerskestrejken är ett exempel på en unik kvinnosolidaritet<br />
men där stödet och solidariteten från de manliga arbetargrupperna<br />
också spelade en stor roll för strejkens utveckling. Strejken<br />
belyser vidare vad som händer när kvinnor kommer samman<br />
som ett starkt kollektiv. Vid tiden för strejken hade kvinnorörelsen<br />
fått ett stort genomslag runt om i landet, vars idé<br />
var just nödvändigheten att organisera starka kvinnokollektiv<br />
för att kunna bekämpa köns- och klassorättvisorna i samhället.<br />
Medan kvinnorörelsen främst rekryterade kvinnor från mellanskiktsyrken,<br />
kom städerskorna inspirera och bana vägen för<br />
andra lågavlönade kvinnors kamp för sina villkor. De visade<br />
genom sin självständiga organisering med strejkkommittéer<br />
och stormöten att en annan facklig strategi var möjlig. Regelbundna<br />
möten innebar ett större engagemang och involvering<br />
som i sig betydde ett ökat självförtroende. Faktorer som var<br />
avgörande för att skapa den enighet som var nödvändig för att<br />
stå emot splittringsförsöken från ASAB och Fastighets.<br />
Jag menar att kvinnosolidariteten var en sådan självklarhet<br />
hos städerskekollektiven på de olika orterna och att det också<br />
fanns en medveten strategi att försöka hålla ihop svenska<br />
respektive finska städerskor. I kampen skapades således en<br />
medvetenhet om att klass, kön och etnicitet inte kan separeras<br />
från varandra. 17<br />
Städerskekollektivens strategi på de olika orterna kan sammanfattas<br />
som en »solidaritet i kamp» istället för en »solidaritet<br />
i återhållsamhet» som Sven E Olsson och Göran Ther-<br />
Jessika Grahm och Klas Johansson intervjuade strejkande<br />
städerskor i Malmfälten och Skövde under tiden januari–maj<br />
1975. Boken gavs ut på förlaget Barrikaden.<br />
born uttrycker det. 18 Den senare avser LO:s solidariska lönepolitik.<br />
En politik som innebär att en del arbetargrupper ska<br />
hålla igen sina krav till förmån för andra lågavlönade. Men där<br />
den solidariska lönepolitiken snarare uttrycker en solidaritet<br />
med arbetsköparna menar författarna vidare. En erfarenhet<br />
som en av städerskorna beskriver träffande:<br />
I förbundstoppen sitter bara en massa karlar som aldrig<br />
tagit i en hink eller skurborste. Hur ska de kunna företräda<br />
våra intressen.<br />
Deras ombudsmän betraktade inte städerskorna som jämlika<br />
kamrater utan snarare präglades deras bemötande av en traditionell<br />
kvinnosyn som hade sitt ursprung i synen på kvinnor<br />
som ett problem för den fackliga organisationen. 19<br />
Städerskestrejken handlade om kvinnans rätt till ekonomisk<br />
självständighet, ett av samtida kvinnorörelsens främsta krav.<br />
Som en av städerskorna sa inför ett solidaritetsmöte:<br />
Det är viktigt att vi kvinnor också får en lön. Vi ska inte<br />
be våra män om vartenda öre utan kunna försörja oss<br />
själva. 20<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 25
Den ideologiska föreställningen om mannen som huvudförsörjare<br />
och kvinnors arbete som något tillfälligt eller som ett<br />
bidrag till försörjningen fanns hos ASAB och Fastighets, trots<br />
flera decenniers kamp hos kvinor inom arbetarrörelsen att<br />
deras arbetskrafts värde ska vara lika med männens. 21 ASAB<br />
kunde göra stora vinster på städerskornas arbete så länge<br />
de förblev tysta och splittrade. Men i kampen bröt de uppfattningar<br />
vad kvinnor kan och inte kan. Inez Arnesson berättar:<br />
…statusen för oss var att vi var lite halvtokiga, halvdumma<br />
kärringar som inte var att räkna med…att vi stod på oss det<br />
hade de nog inte räknat med. 22<br />
Strejken betydde ett uppvaknande om hur lågavlönade kvinnor<br />
behandlades i dåtida Sverige. En grupp kvinnliga arbetare,<br />
som stod längst <strong>ner</strong> på arbetsmarknadens hierarki, reste sig<br />
modiga, starka och krävde att bli behandlade som människor.<br />
De höjde sina röster och krävde ett erkännande av deras arbete<br />
som städerskorna på Arlanda uttryckte det:<br />
När flygplanen landar står vi på flygmattan och väntar med<br />
våra trasor och hinkar. Men vi syns inte. Vi är som osynliga<br />
för passagerarna och besättningen. Vi ska finnas, men inte<br />
synas. Nu vill vi ropa högt så att folk fattar: Ni får inte<br />
trampa på oss! Vi vill ha ett människovärde. 23<br />
NOTER – »KAN DE STREJKA I NORGE»<br />
1 Kvinnobulletinen nr 1 1975.<br />
2 Aftonbladet, 22 april 1975.<br />
3 Artikeln är en redigerad version från ett kapitel in min avhandling<br />
Systerskap som politisk handling. Kvinnors organisering i<br />
Sverige åren 1968 till 1982, Lund 2007.<br />
4 Anita Göransson, »Om dom låser fabriken? Då låser vi upp»,<br />
i: Suzanne Giese & författargruppen, Sida vid Sida, Kvinnokamp<br />
på fabrik & kontor, Stockholm 1979.<br />
5 Dagens Nyheter 25 januari 1975.<br />
6 Norrbottens-Kuriren 14 december 1974.<br />
7 Göteborgs Tidningen 20 januari 1975.<br />
8 Aftonbladet 17 december 1974.<br />
9 Aftonbladet 19 december 1974.<br />
10 Arbetet 19 januari 1975.<br />
11 Arbetet 21 januari 1975.<br />
12 Norrbottens-Kuriren 4 februari 1975.<br />
13 Aftonbladet 28 januari 1975.<br />
14 Aftonbladet 26 januari 1975.<br />
15 Dagens Nyheter 6 april 1975.<br />
16 Dagens Nyheter 16 mars 1976.<br />
17 Myra Marx Ferree & Silke Roth, »Gender, class, and the<br />
interaction between social movements: A strike of West Berlin<br />
day care workers», Gender & Society nr 12 1998.<br />
18 Sven E Olsson & Göran Therborn, »Stuvarstrejk Ådalen<br />
70»; i Zenit, nr 19 1970.<br />
19 Berit Gonegai & Birgitta Thorsell, Kvinnorna och facket. En<br />
studie om facklig aktivitet bland kvinnor i Svenska Kommunalarbetarförbundet,<br />
Göteborg 1985.<br />
26 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Texten från en av de första kvinnosångerna – »Vi måste höja<br />
våra röster för att höras» – som blev drivkraften för tusentals<br />
kvinnor att börja agera, hade fått genomslag även hos städerskorna.<br />
Städerskestrejken ger också en mer komplex bild av arbetarrörelsens<br />
stöd för kvinnliga arbetares rättigheter. Här gick<br />
de manliga arbetarnas klassintressen före deras könsintresse. 24<br />
När hygienutrymmen och matsalarna var överhopade av<br />
smuts agerade gruvarbetarna, både enskilda och deras fackförbund,<br />
solidariskt vilket underlättade för städerskorna att<br />
fortsätta strejka tills de fått igenom sina krav. Det var också ett<br />
»manligt» fackförbund, Hamnarbetarförbundet, som tog initiativ<br />
till det första solidaritetsmöte.<br />
För städerskorna var deras strejk lika mycket en klasskamp<br />
som kvinnokamp. Kvinnorna stred mot både kapitalets exploatering<br />
av deras arbetskraft som mot patriarkala föreställningar<br />
om kvinnors sekundära ställning i samhället. I den kollektiva<br />
kampen utvecklades en kvinnocentrerad medvetenhet, 25 och<br />
en förändrad kvinnoroll där jag låter Rut Eriksson, från Malmfälten,<br />
avsluta:<br />
Nu behöver man inte skämmas för att man är städerska…<br />
Under strejken insåg vi att vårt arbete är betydelsefullt.<br />
Man var inte så oviktig som man trott… När något är fel<br />
kan vi rätta till det genom att slå näven i bordet. Vi kän<strong>ner</strong><br />
att vi fått lite makt i alla fall. 26<br />
20 Arbetet 27 januari 1975.<br />
21 Se bl.a. min licentiatavhandling Arbetarkvinnors mobilisering<br />
i arbetarrörelsens barndom. En studie av arbetarkvinnors strejkaktiviteter<br />
och dess inflytande på den svenska arbetarrörelsen. Lunds Universitet<br />
1999.<br />
22 Filmen Skitigt, uppkäftigt och självklart av Brita Landoff från<br />
2002.<br />
23 Dagens Nyheter 19 januari 1975.<br />
24 Se bl.a. Ruth Milkman, »Gender and Trade Unionism in<br />
Historical Perspective», i: Louise A. Tilly & Patricia Gurin (red),<br />
Women, Politics and Change. New York 1990.<br />
25 Guida West & Rhoda Blumberg (red.), Women and Social<br />
Protest, Oxford 1990.<br />
26 Dagens Nyheter 6 maj 1976.<br />
EVA SCHMITZ<br />
är sociolog verksam vid Högskolan i Halmstad och har skrivit<br />
en rad böcker om kvinnorörelsen. Hennes avhandling handlar om<br />
kvinnors organisering mellan 1968 och 1982.
Med betongen som argument<br />
Australiensiska byggnadsarbetare med samhällspolitisk agenda<br />
Mellan 1971 och 1975 organiserade medlemmarna i New<br />
South Wales-avdelningen av Byggnadsarbetarförbundet,<br />
strejker för att förhindra ekologiskt skadlig exploatering<br />
och till stöd för andra radikala ändamål, som kvinnofrigörelse,<br />
homosexuellas frigörelse och urbefolkningens rättigheter.<br />
Med principdeklaratio<strong>ner</strong> om »fackets samhällsansvar»<br />
blev detta förbund särskilt känt för sina »green bans»<br />
som stoppade enorma byggprojekt. Förbundet förebådar<br />
utvecklingen av »fackligt samhällsansvar» från 1990-talet.<br />
AV VERITY BURGMANN<br />
Termen »social-movement unionism», som betyder ungefär<br />
samhällsengagerat fack, myntades 1988 av Peter Waterman 1<br />
men populariserades av Kim Moodys Workers in a lean World,<br />
som behandlar uppkomsten av samhällsengagerad facklig<br />
verksamhet på 1990-talet i Nord- och Sydamerika, Sydafrika<br />
och Sydkorea och de mer industrialiserade delarna av Tredje<br />
världen. Moody argumenterar att denna mer klassmedvetna<br />
fackliga verksamhet växte fram ur de nya materiella förhållanden<br />
som de globaliserade bolagen medfört. Verksamheten<br />
karaktäriseras av militans, intern demokrati, en agenda för<br />
radikal social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att<br />
inkludera arbetarklassens olikheter för att övervinna dess fragmentisering<br />
och en förmåga att appellera bortom dess medlemskap<br />
genom att använda den fackliga kraften för att »leda<br />
kampen för allt som påverkar det arbetande folket i deras samhällen<br />
och i landet». 2 Andra studier, som Andrew Vanderbergs<br />
undersökning av tvisten 1995 vid Toßys »R» Us i Sverige har<br />
givit oss exempel på samhällsengagerad facklig verksamhet. 3<br />
Samhällsengagerad facklig verksamhet är enligt dessa texter<br />
ett fenomen som uppstår i slutet av nittonhundratalet. Det<br />
är därför intressant att rikta uppmärksamheten mot ett viktigt<br />
exempel från den första halvan av 1970-talet: det australiensiska<br />
byggnadsarbetarfackets avdelning i New South Wales.<br />
Detta förbund registrerades först under New South Wales<br />
Trade Union Act 1881 som Australian Builders’ Laborers’<br />
Federation, N.S.W. Branch. New South Wales, med Sydney<br />
som sin huvudstad, är den äldsta och mest folkrika av de sex<br />
kolonier som bildade det australiensiska samväldet 1901. Det<br />
har funnits inkonsekvenser i förbundets namn. Ibland var de<br />
»Labourers», andra gånger »Laborers»; ibland fanns det en<br />
apostrof efter »Builders» men inte på 1970-talet när förbundet<br />
tog bort apostrofen i protest mot en möjlig tolkning att<br />
arbetarna tillhörde »the Builders».<br />
Under 1990-talet slog man ihop Australian Builders<br />
Labourers’ Federation med andra förbund för att bilda Construction,<br />
Forestry, Mining and E<strong>ner</strong>gy Union, CFMEU.<br />
Tidigt på 1970-talet hade Australian Builders Labourers’<br />
Federation, BLF, 30 000 medlemmar i hela landet. Bland dem<br />
fanns outbildad arbetskraft och vissa kategorier av utbildade<br />
arbetare anställda på byggarbetsplatser: kranförare, riggare,<br />
byggnadsställningsarbetare, sprängare, hissförare och armerare.<br />
Dessa byggnadsarbetare brukar kallas »BLs». Byggnadsindustrin<br />
hade en boom vid den tidpunkten och det hade<br />
också förbundet. Mellan 1969 och 1971 ökade medlemsantalet<br />
för BLF med 136 procent. 1973 hade NSWBLF 11 000<br />
medlemmar och hade mer än fördubblat sitt medlemskap<br />
sedan sent 60-tal och täckte därmed in en mycket stor andel av<br />
dem som arbetade inom industrin.<br />
Medlemmarna leddes av många hängivna ombudsmän som<br />
var starkt påverkade av den nya vänstern med dess betoning<br />
på jämlikhet, deltagande demokrati och direkt aktion. Jack<br />
Munday, Joe Owens och Bob Pringle var särskilt framstående<br />
ledare för förbundet. Mundey och Owens var medlemmar av<br />
det radikala anti-stalinistiska australiensiska kommunistpartiet,<br />
som hade kritiserat invasionen i Tjeckoslovakien 1968;<br />
Pringle var medlem av vänsterfalangen av det australiensiska<br />
Labour Party.<br />
NSWBLF hade engagerat sig för »fackets samhällsansvar»:<br />
Argumentet var att det var arbetarnas rätt att kräva att<br />
deras arbete inte användes på något skadligt sätt och att den<br />
organiserade arbetarrörelsen skulle engagera sig i alla sorters<br />
sociala och politiska frågor. Organisationen blev känd på<br />
1970-talet för att den fullföljde denna princip genom att utlysa<br />
blockader, eller så kallade bans: att dra tillbaka arbetarna eller<br />
att vägra börja ett arbete. I enlighet med Moodys definitio<strong>ner</strong><br />
kan NSWBLF under denna period ses som en prototyp för<br />
den samhällsengagerade fackliga verksamheten på 1990-talet,<br />
eftersom den utmärktes av samma framträdande drag: militans,<br />
intern demokrati, en agenda för radikal, social och ekonomisk<br />
förändring, en beslutsamhet att omfatta hela den<br />
mångskiftande arbetarklassen för att övervinna fragmentisering,<br />
en förmåga att appellera bortom medlemskapet genom<br />
att använda facklig makt för att leda samhällsbaserade strider.<br />
Vart och ett av dessa kännetecken kommer att undersökas i tur<br />
och ordning för att berätta historien om detta fackförbund<br />
som var före sin tid.<br />
1. Militans<br />
Detta förbund drev kontinuerliga, framgångsrika lö<strong>ner</strong>örelser<br />
från 1970 till 1974, som resulterade i betydande reella<br />
löneökningar. Förbundet satte också obeveklig press på arbetsgivarna<br />
att ordna bästa möjliga arbetsförhållanden. Ett förbundscirkulär<br />
till organisatörer förespråkade att beslut om<br />
standard måste göras av de berörda arbetarna: »Låt inte förmannen<br />
bestämma för dig». Arbetare skulle vägra att arbeta i<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 27
extrem hetta eller i regn – och facket såg till att de fick full lön<br />
ändå. 4<br />
Mundey hävdade att bara en militant hållning kunde förbättra<br />
arbetarnas villkor. 5 När en Labourregering valdes i<br />
december 1972, efter 32 år av konservativt styre, sade han att<br />
det var en risk att facket skulle bli »alltför samarbetsvilligt»<br />
med den nya regeringen och betonade det fortsatta behovet<br />
av att arbetarna genomför direktaktio<strong>ner</strong> för att kräva »en<br />
större andel av kakan och ökad social välfärd för arbetarna». 6<br />
1978 gjorde Mundey en bedömning av förbundets framgångar.<br />
»Vi såg till att frågorna kom upp till arbetsgivarna. Vi<br />
har förändrats som förbund.» 7<br />
Förbundet var redo att vid behov genomföra industriellt<br />
sabotage. Under en lång strejk 1970 engagerade sig de vanliga<br />
medlemmarna i en spontan rivning av arbete utfört av<br />
strejkbrytare. Om en arbetsgivare vägrade att gå med på arbetarnas<br />
krav var det inte ovanligt att arbetarna avbröt en<br />
betonggjutning – eller hotade att göra det. En felaktig gjutning<br />
får katastrofala följder på ett bygge. En facklig ledare,<br />
Tony O’Beirne beskrev hur snabbt taktiken spred sig tillsammans<br />
med insikten om den makt detta gav till BL:s: »att<br />
avbryta betonggjutningar... sade vi ’det är det mest fasci<strong>ner</strong>ande<br />
som någonsin hänt’». 8<br />
En annan taktik var att förstöra utrustning. När till exempel<br />
ett företag i centrala Sydney började gräva på en byggarbetsplats<br />
där det varken fanns toaletter eller tvättställ för arbetarna,<br />
slungade arbetarna en kompressor <strong>ner</strong> i det djupa hål<br />
som grävts i marken. När arbetarna anlände nästa dag hittade<br />
de tre fullt utrustade byggbaracker, tre toaletter och en hel rad<br />
med tvättställ. 9<br />
Ett välkänt talesätt inom NSWBLF löd: »Ät aldrig förmannens<br />
lunch, såvida du inte ockuperar arbetsplatsen och<br />
hittar den på hans skrivbord.» NSWBLF utvecklade viktiga<br />
strategier för att inskränka företagsledningens rättigheter. 10<br />
I en nationell TV-debatt med ledaren för Upper Clyde Shipyards,<br />
Jimmy Reid, betonade Munday den 20 maj 1975 att<br />
de flesta »work-ins», alltså arbetsplatsockupatio<strong>ner</strong>, var protester<br />
mot nedskärningar, medan NSWBLF:s work-ins ofta<br />
var offensiva, med arbetare som krävde att få bättre kontroll<br />
över sina arbetsplatser. Till exempel trappades en 35-timmars<br />
kampanj vid operahuset i Sydney upp och kulmi<strong>ner</strong>ade i att<br />
arbetarna inte gav ledningen tillträde till byggarbetsplatsen<br />
och de fortsatte i stället att arbeta under egen ledning från den<br />
8 april till den 15 maj 1972. Två av organisatörerna, John Wallace<br />
och Joe Owens skrev en informell redogörelse om erfarenheterna.<br />
De drar sig till minnes dag två då man »fullständigt<br />
struntade i» företagets förmän och arbetarna sade till dem<br />
att »de inte behövs där och kunde gå och sätta sig på kontoret,<br />
åka hem eller slänga sig i hamnen, bara de höll sig ur<br />
vägen». De hävdar att det sätt som 35-dagarsveckan vanns och<br />
det sätt den har fungerat på »väsentligt ökade den verkliga<br />
kontrollen över produktionen för arbetarna. I slutänden hade<br />
arbetarna nästan all makt över arbetsprocessen.» 11<br />
NSWBLF:s militanta hållning underlättades av enastående<br />
goda villkoren för byggindustrin. Byggherrarna behövde<br />
snabba färdigställanden av spekulativa projekt, finansierade av<br />
28 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
riskkapital med höga räntor. Emellertid var inte byggindustrins<br />
hantverkare, som också hade kommunistiska ledare, lika<br />
militant. Viktigare än själva boomen för att förklara<br />
NSWBLF:s militanta hållning var det faktum att BLs främjades<br />
mer av de tekniska förändringar som följde på boomen, än<br />
hantverkarna. De nya konstruktionsmetoderna krävde storskaliga<br />
rivningar och utgrävningar, utförda av BL:s, ökad<br />
användning av prefabricerade byggelement som fraktades dit<br />
av BL:s, ökad användning av betong, som sköttes av BL:s och<br />
ökad användning av kranskötare i höghuskonstruktio<strong>ner</strong>.<br />
Dessa faktorer ökade BL:s makt avsevärt vid produktionsplatsen.<br />
Den fackliga ledaren Kevin Cook noterade: »chefen var<br />
egentligen inte chef längre, vi visste det och han visste att vi<br />
visste. 12<br />
2. Intern demokrati<br />
Enligt den radikala journalisten Pete Thomas var grunden för<br />
fackets militanta styrka »de vanliga medlemmarnas demokratiska<br />
kontroll»: genom att de fackliga representanternas mandatperioder<br />
var begränsade och genom att de 11 000 medlemmarna<br />
regelbundet utövade sin makt och sitt initiativ i<br />
arbetsplatskommittéer och protestmöten. 13<br />
NSWBLF-ledarna var ovanliga i sin vilja att öka den inre<br />
fackliga demokratin och minska skillnaden mellan ledare och<br />
ledda, genom att överföra makt från sig själva till de fackliga<br />
medlemmar som valt dem. Förbundets organisationsprinciper<br />
förebådade den fackliga sociala rörelsen på 1990-talet i sin<br />
betoning på intern demokrati och medlemsengagemang.<br />
Munday skrev i den fackliga tidningen: »Ledarskapet syftar<br />
till medlemmarnas ’fullständiga engagemang’ i beslutsfattandet.<br />
Vi är emot ’topp’-beslut som tas utan medlemmarnas<br />
hörande.» 14 NSWBLF:s policy uppmuntrade särskilt medlemmarna<br />
att ta initiativ i arbetskonflikter. 15 Tom Hogan, så<br />
kallad city organiser, drog sig till minnes att »en arbetsnedläggelse<br />
genomfördes och man kunde upptäcka ett par timmar<br />
senare att den upphört. En gång var jag på sju arbetsnedläggelser<br />
på samma dag. Det togs en otrolig mängd initiativ<br />
av männen på arbetsplatserna». 16<br />
Till skillnad från de flesta andra fackliga organisatio<strong>ner</strong> fick<br />
NSWBLF:s funktionärer samma lön som sina medlemmar,<br />
även under strejkperioder. De flesta funktionärerna hade arbetat<br />
länge inom industrin. Organisationens policy var att alla<br />
anställda, även ombudsmän och redaktörer för publikatio<strong>ner</strong>na,<br />
måste komma från verkstadsgolvet. Den inre kretsen<br />
av valda funktionärer kompletterades med tillfälliga organisatörer<br />
för speciella områden under en begränsad tid; dessa tillfälliga<br />
anställningar måste godkännas vid branschmöten. 17<br />
Den mest anmärkningsvärda innovationen var de tidsbegränsade<br />
anställningstiderna: man höll fast vid att funktionärerna<br />
måste återvända till sina jobb som byggnadsarbetare<br />
efter högst sex år. Munday förklarade: »Drivkraften som fick<br />
mig att föreslå tidsbegränsningen var min egen erfarenhet av<br />
en modern samtida facklig verksamhet och behovet av en<br />
inbyggd garanti för begränsad makt och inbyggd förnyelse. 18<br />
Munday föreslog i en nationell TV-sändning i september 1971<br />
att en sådan regel skulle vara bra för hela den fackliga rörel-
Jack Munday (längst fram i kavaj) i The Rocks, ett av Sydneys arbetarkvarter med hus där de första<br />
brittiska bosättarna bodde. NSWBLF hade lagt en så kallad green ban på området som skulle rivas.<br />
sen. 19 Han tillämpade själv principen, i efterhand, så när hans<br />
sex år var slut återgick han till sitt jobb som grovarbetare i början<br />
av 1974. 20<br />
3. En radikal agenda för social<br />
och ekonomisk förändring<br />
Moody noterar att en social facklig rörelse »använder de starkaste<br />
av samhällets förtryckta och exploaterade, vanligtvis<br />
organiserade arbetare, för att mobilisera dem som inte har<br />
samma förmåga att upprätthålla en självmobilisering». 21<br />
Pringle uttryckte också NSWBLF:s synpunkt på liknande sätt:<br />
»De starka måste stödja de svaga i frågor som angår alla.» 22<br />
Munday framhöll att NSWBLF »kän<strong>ner</strong> starkt för facket och<br />
hela arbetarrörelsen och för att engagera dem djupare i alla<br />
politiska moraliska och sociala frågor som påverkar vanligt<br />
folk.» 23 Owens ansåg att arbetare skulle utmana exploatering<br />
»inte bara på arbetsplatsen utan överallt». 24<br />
Förbundet var starkt engagerat i urinvånarnas, aborigi<strong>ner</strong>nas,<br />
rättigheter. Fackföreningsmedlemmar häng-de till exempel<br />
banderoller under demonstratio<strong>ner</strong> för urinvånarnas rättigheter<br />
från lyftkranarnas armar, runt om i city i juli 1972. De<br />
do<strong>ner</strong>ade ofta till aborigina ändamål. Aborogin-aktivisten Lyn<br />
Thompson skrev till förbundet den 16 augusti att »med det<br />
moraliska och finansiella stödet från byggfacket kommer vi<br />
snart att ha löst många av våra problem». Framförallt utfärdade<br />
förbundet en »black ban», det vill säga arbetsförbud för<br />
medlemmar, vid rivningen av hus där det bodde aborigi<strong>ner</strong> i<br />
närförorten Redfern. En storbyggmästare hade köpt de flesta<br />
husen för att lyxrenovera dem och vräka aborigi<strong>ner</strong>na. Denna<br />
blockad var till god hjälp för motståndet mot byggherren och<br />
ledde till sist till att regeringen köpte husen från byggbolaget<br />
och säkrade området för aborigi<strong>ner</strong>na i mars 1973, som ett<br />
bostadsprojekt under kontroll av aborigi<strong>ner</strong>. Redfern Aboriginal<br />
Community Housing projektet med 65 hus sköttes av en<br />
vald samarbetskommitté som stolt deklarerade att de var de<br />
första som framgångsrikt lyckats kräva landrättigheter i<br />
Australien. 25<br />
I juni 1973 utlyste facket ett »pink ban» vid byggandet av<br />
Macquarieuniversitetet. Jimmy Fisher, skattmästare i universitetets<br />
Gay Liberation klubb hade bott på ett av universitets<br />
colleges tills dess föreståndare upptäckte Fishers roll som gayaktivist.<br />
Föreståndaren krävde att Fisher skulle lämna college,<br />
såvida han inte såg till att hans »perversion» botades. Fisher<br />
vägrade och blev utestängd. Studenterna vid Macquarieuniversitetet<br />
tog kontakt med NSWBLF som rekommenderade<br />
blockad av arbetsplatsen, vilket antogs enigt av de byggnadsarbetare<br />
som arbetade på campusområdet. »Universitet är<br />
ställen där folk ska studera – de ska inte diskrimi<strong>ner</strong>a individer»<br />
förklarade Munday för pressen. »Blockaden gäller till<br />
universitetsledningen tillåter homosexuella att studera där<br />
som alla andra.» Blockaden stoppade byggnaden av en föreläsningssal,<br />
utbyggnaden av idrottshallen, en underhållsdepå<br />
och ett vetenskapligt laboratorium. Universitetskanslern gav<br />
order om att Fisher skulle återinsättas och blockaden hävdes. 26<br />
Pringle förklarade senare för reportrar från gayrörelsen: »Som<br />
organisation anser vi att det under alla omständigheter är förmätet<br />
av samhället att agera moraldomare för en individs sexuella<br />
läggning.» 27 Förbundet stödde en motion till dess federala<br />
konferens 1973: »Konferensen uppmanar alla delar av<br />
regeringen att förändra den nuvarande lagstiftningen och til-<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 29
NSWBLF samarbetade med National Trust och lade green bans på områden för att av sociala eller miljömässiga<br />
skäl förhindra rivning eller nybyggen. Bilden visar en demonstration från början av 1970-talet.<br />
lerkänna homosexuella samma rätt till privatliv som heterosexuella<br />
och att de fortsättningsvis inte ska underkastas laglig<br />
kontroll.» Också 1973 lade de fram en motion till Labour<br />
Party State Conference där de krävde legalisering av homosexuella<br />
relatio<strong>ner</strong> och ett slut på diskrimi<strong>ner</strong>ingen. 28 Den<br />
nationella konferensen för homosexuella i augusti 1975<br />
nämnde »det direkta materiella stödet till NSW Gay Lib. som<br />
givits av det progressiva ledarskapet och medlemmarna i BL:s»<br />
som ett exempel på varför homosexuella kvinnor och män<br />
skulle stödja fackförbund som arbetade för samhällsförändring.<br />
29<br />
Förbundet visade sitt stöd för kvinnornas frigörelse på<br />
många sätt, som att demonstrera på kvinnodagen och att<br />
do<strong>ner</strong>a pengar till annonser för rätt till abort. Dess mest spektakulära<br />
stödaktion ägde rum i juni 1973 när ämneskommittén<br />
[Professorial Board ] vid Sydneys universitet inlade veto mot<br />
en föreslagen kurs i kvinnovetenskapliga studier vid filosofiska<br />
fakulteten. Munday bedömde beslutet som »sexistiskt» och<br />
efter att ha kontaktats av oroade studenter bannlyste han allt<br />
fortsatt byggarbete på universitetet, inklusive en byggnad för<br />
den medicinska fakulteten och ett teaterkomplex. Munday förklarade<br />
att förbundet hade ett socialt samvete – och ansåg att<br />
universitetet borde visa sitt:<br />
I dessa dagar av social upplysning och reform borde arbete<br />
mot diskrimi<strong>ner</strong>ing börja vid universiteten. Nu ser vi att<br />
diskrimi<strong>ner</strong>ing främjas vid universiteten. Blockaden kommer<br />
att gälla alla byggnadsarbeten till dess att besluten har<br />
ändrats. 30<br />
Munday bekräftade blockaden inför ett möte med 2500 studenter<br />
som strejkade till stöd för den föreslagna kursen den<br />
30 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
29 juni. Eftersom man på universitetet var angelägna att få<br />
vissa byggnader färdigställda löstes tvisten och blockaden hävdes.<br />
31 Kursen startade 1974 och var en av de första av sitt slag<br />
i världen.<br />
4. Att omfatta hela den mångskiftande<br />
arbetarklassen för att övervinna dess<br />
fragmentisering<br />
Samhällsengagerad facklig verksamhet erkän<strong>ner</strong>, enligt<br />
Moody, behovet att motarbeta det sätt på vilket kapitalismen<br />
fragmentiserar arbetarna efter nationalitet, ras, etnicitet, kön,<br />
sexualitet och handikapp och använder sig av fördomar för att<br />
öka sin profit. 32 I november 1971 noterade NSWBLF i en<br />
motion till BLF:s federala konferens att några fackliga företrädare<br />
under den gångna perioden av arbetslöshet hade<br />
»lurats in i att stödja högerpolitik för att hjälpa kapitalismen i<br />
dess självförvållade kris, genom att inskränka kvinnors rätt att<br />
arbeta, särskilt gifta kvinnor, genom jobbdelning med lägre<br />
lön och främjandet av invandrarfientliga och rasistiska attityder<br />
mot andra arbetare.» 33<br />
Förbundet ökade andelen arbetare från icke-engelsktalande<br />
bakgrund genom att anlita tolkar vid möten, översätta fackliga<br />
publikatio<strong>ner</strong> till olika språk och genom att uppmuntra<br />
nya invandrare att ställa upp i val av funktionärer och som<br />
fackliga representanter. På liknande sätt stödde NSWBLF de<br />
medlemmar som var aboriginier. En av förbundets ledare,<br />
Kevin Cook var en respekterad ledare inom den lokala svarta<br />
rörelsen, vilket underlättade för förbundet att etablera ickerasistiska<br />
strukturer, uppmuntra anti-rasistiska attityder bland<br />
medlemmarna och upprätthålla meningsfulla relatio<strong>ner</strong> med<br />
Sydneys svarta befolkning.<br />
En ovanlig åtgärd var att NSWBLF stödde kvinnornas rätt
att arbeta inom byggnadsindustrin som byggnadsarbetare på<br />
lika villkor som männen. Som föregångare för socialt engagerad<br />
facklig verksamhet försökte de, inifrån den manliga bastion<br />
som den australiensiska byggindustrin utgjorde, övervinna<br />
en könsbaserad fragmentering av arbetarklassen. I slutet<br />
av 1971 hade BLF nio kvinnliga medlemmar. Under 1972<br />
hölls flera strejker för att förmå förmännen att acceptera<br />
kvinnliga arbetare. Frågan om kvinnors rättigheter blev nära<br />
förknippad med frågan om kontroll över arbetet; och detta var<br />
ett återkommande tema. Genom strejker och protestaktio<strong>ner</strong><br />
till stöd för kvinnornas rätt att arbeta som byggnadsarbetare<br />
konfronterades arbetsgivarnas könsdiskrimi<strong>ner</strong>ing och gav<br />
yttryck för en genuint jämställd atmosfär som skapats inom<br />
unionen. Många av incidenterna fick uppmärksamhet i pressen,<br />
så det blev vida känt att byggjobb var en ny möjlighet för<br />
kvinnor som inte ville »vara instängda på ett kontor» som<br />
många kvinnliga BL uttryckte det – och som gav bättre lön än<br />
vad andra kvinnor fick för kroppsarbete. 34<br />
1974 hade förbundet 80 kvinnliga medlemmar och uppmuntrade<br />
aktivt kvinnorna att ställa upp för fackliga förtroendeuppdrag.<br />
Ett policydokument från medlemskommittén<br />
vid valen 1973 krävde »inte bara kvinnors rätt att arbeta som<br />
byggarbetare utan också ett maximalt stöd för kvinnornas<br />
kamp för full social och politisk frigörelse i vårt samhälle.» Vid<br />
1973 års federala konferens för BLF uppmanade NSWBLF<br />
varje delstat att »omedelbart agera för kvinnornas rätt att<br />
arbeta inom industrin». År 1974 inkluderade agendan både<br />
rätt till ledighet vid abort och föräldraledighet, för såväl pappor<br />
som mammor. 1974 försökte avdelningen också uppnå ett<br />
beslut i arbetsdomstolen »att kvinnors rätt till arbete inom<br />
byggindustrin ska erkännas utan diskrimi<strong>ner</strong>ing.» Ett nummer<br />
av On Site 1974 som utgavs av BL noterade: »Byggarbetarfacket<br />
har tagit principiell ställning till frågan om kvinnor<br />
inom byggindustrin. Bittra strider har utkämpats av medlemmarna<br />
för att få in kvinnor på byggarbetsplatserna och de är ett<br />
föredöme för alla.» 35<br />
5. Att få uppmärksamhet för samhällskampen<br />
Moody beskriver hur samhällsengagerad facklig verksamhet<br />
stärker klassmedvetandet genom att öka arbetarklassens makt.<br />
Den samhällsengagerade fackliga verksamheten kan förmå<br />
stora grupper till radikala aktio<strong>ner</strong>, något som underlättas av<br />
dess »klassvision och innehåll». 36<br />
Unionens »green ban » från 1971 till 1975 demonstrerar<br />
tydligt fackets förmåga att få stöd långt utanför medlemskretsen<br />
för att leda en samhällskamp. På grund av fackets sociala<br />
ansvarstagande vägrade NSWBLF- medlemmar att arbeta på<br />
byggen som var olämpliga miljömässigt eller socialt. Blockader<br />
utfärdades på begäran av lokala aktionsgrupper eller<br />
National Trust (motsvarande Riksantikvarieämbetet); en viktig<br />
social rörelse utvecklades för att stödja dessa blockader,<br />
som räddade Sydney från mycket av den förstörelse som<br />
annars skulle ha åstadkommits av byggherrarna.<br />
Owens argumenterar att facket hade möjlighet att hålla tillbaka<br />
bolagen och förmå regeringen att ompröva dåraktiga<br />
beslut och därför måste ägna sig åt »viktiga samhällsfrågor»<br />
och »bli mer aktiva i motståndet mot miljöförstöring och<br />
plundringen av naturresurser.» 37 Mundey betonade folk från<br />
arbetarklassen hade ett särskilt intresse i miljöskydd eftersom<br />
de led mest av miljöförstöring. I februari 1973 myntade han<br />
begreppet »green bans» för att skilja dem från traditionella<br />
»black bans». Han hävdade att termen grön uttryckte förbundets<br />
vilja att bevara öppna ytor och värdefulla byggnader<br />
och säkerställa att människor i alla samhällen hade en talan i<br />
det som påverkade deras liv. Som den första aktionen i världen<br />
av detta slag fick blockaderna och den »gröna» terminologin<br />
förgreningar internationellt. Petra Kellys val av partinamnet<br />
Die Grünen motiverades av hennes erfarenhet av<br />
dessa blockader när hon besökte Australien i mitten av 1970talet<br />
och blev inspirerad av sättet de sammanförde de boende,<br />
miljöaktivister och facket. 38<br />
De gröna blockaderna var huvudsakligen av tre slag: för att<br />
skydda öppna områden från olika former av exploatering, att<br />
skydda befintliga hus från rivning för att ge väg åt trafikleder<br />
eller höghus och för att hindra att byggnader med historisk,<br />
arkitektonisk eller kulturell betydelse ersattes med kontorskomplex<br />
eller shoppingcentra.<br />
Miljö, kulturarv och samhällsfrågor var sammanflätade,<br />
som när gentrifieringen av Sydneys närförorter innebar att<br />
exploatörer hotade låginkomsttagare med evakuering, angelägna<br />
om att utveckla mer lönande marknader. The Rocks var<br />
till exempel både ett arbetarklassområde och den plats där de<br />
NOTER – MED BETONGEN SOM ARGUMENT<br />
1 Peter Waterman, »Social Movement Unionism: A New<br />
Model for a New World Order», Review 16, 3, 1993, s. 245-78.<br />
2 Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International<br />
Economy, London och New York 1997, s. 269, 271.<br />
3 Andrew Vandenberg, »Social-Movement Unionism in<br />
Theory and in Sweden», Social Movement Studies 5, 2, september<br />
2006, s. 182-184.<br />
4 Meredith Burgmann och Verity Burgmann, Green Bans, Red<br />
Union: Environmental Activism and the New South Wales Builders<br />
Labourers’ Federation, Sydney 1998, s. 81-90, 106-108.<br />
5 Jack Mundey, »Towards new union militancy», Australian<br />
Left Review 26, augusti-september 1970, s. 3, 4-5.<br />
6 I Sydney Morning Herald, 11 december 1972.<br />
7 Jack Mundey, intervju med Meredith Burgmann, 30 mars<br />
1978.<br />
8 Tony O’Beirne, intervju med Meredith Burgmann, 2 mars<br />
1978.<br />
9 Tom Hogan, intervju med Meredith Burgmann, 28 oktober<br />
1977.<br />
10 PeteThomas, Taming the Concrete Jungle: The Builders Laborers’<br />
Story, Sydney 1973, s. 133. Jack Mundey, »Job Activity the<br />
Key», Builders Labourer, december 1968, s. 7.<br />
11 John Wallace and Joe Owens, Workers Call the Tune at<br />
Opera House, Sydney 1973, s. 6, 18.<br />
12 Kevin Cook, Interview with Meredith Burgmann, 1 december<br />
1976.<br />
13 Newcastle Morning Herald, 6 september 1973.<br />
14 Jack Mundey, »Our strike proves they fear workers’ action<br />
most», Builders Labourer, juli 1970, s. 3.<br />
15 Jack Mundey, »Job Activity the Key», Builders Labourer,<br />
december 1968, s. 7.<br />
16 Hogan Interview.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 31
första bofasta britterna slog sig <strong>ner</strong>. Trots dess historiska betydelse<br />
var det bara genom en grön blockad som man förhindrade<br />
att de äldsta husen i landet ersattes med höghuskvarter<br />
med kontor och lyxlägenheter.<br />
Vid andra tillfällen var fackets gröna blockader kopplade<br />
till skyddet av arbetarbostäder och fackets motstånd mot<br />
motorvägsbyggen, som skulle ta resurser från allmänna kommunikatio<strong>ner</strong>.<br />
1975 hade mer än 40 gröna blockader hejdat byggnadsarbeten<br />
för fem miljarder dollar, räknat i priser vid 1970-talets<br />
mitt. Ungefär hälften av dessa ledde till att olika byggnader<br />
eller grönytor inte förstördes. Den andra halvan hindrade<br />
utvecklingsprojekt som berörde betydligt större områden.<br />
Munday hävdar att den politiska betydelsen av den gröna<br />
blockad-rörelsen var att den skapade en »vinnande allians»<br />
mellan miljöaktivister och facket. 39 Blockaderna hade en viktig<br />
långtidsverkan på miljölagstiftningen, stadspla<strong>ner</strong>ingen<br />
och allmänhetens inställning. Genom den makt som byggnadsarbetarna<br />
fick inom branschen och genom de gröna<br />
17 Bob Pringle and Joe Owens, »Rank and File Decisionmaking<br />
in the Builders Labourers», Leaflet, 1973.<br />
18 Mundey Interview.<br />
19 Rapporterad i Tribune, 6 oktober 1971.<br />
20 Australian, 2 februari 1974; Sydney Morning Herald,<br />
5 februari 1974.<br />
21 Moody, Workers in a Lean World, s. 276.<br />
22 Citerad i Anne Coombs, Sex and Anarchy. The Life and<br />
Death of the Sydney Push, Melbourne 1996, s. 292.<br />
23 Builders Labourer, odaterad [mid-1972], s. 1.<br />
24 Joe Owens, intervju med Meredith Burgmann, 29 september<br />
1977.<br />
25 Wollongong Mercury, 30 december 1972; Grafton Exami<strong>ner</strong>,<br />
30 december 1972; Daily Mirror, 21 mars 1973; Builders Labourer,<br />
1973, s. 33-35; Tom Hogan, »Strengthen that grip», Mereki 1, 1,<br />
15 november 1974, s. 13.<br />
26 Sydney Morning Herald, 21 juni 1973; Age, 28 juni 1973;<br />
Daily Mirror, 3 juli 1973; Denise Thompson, Flaws in the Social<br />
Fabric. Homosexuals and Society in Sydney, Sydney 1985, s. 50.<br />
27 »blf on women & gays», Gay Liberation Press 3, September<br />
1974, s. 13.; Terry Batterham & Graeme Tubbenhauer, »Interview<br />
with Bob Pringle», Gay Liberation Press 3 september 1974,<br />
s. 14.<br />
28 NSWBLF, »Agenda Items for Federal Conference, 1973»,<br />
Item 33; Batterham & Tubbenhauer, »Interview with Bob<br />
Pringle», s. 14; »blf on women & gays», s. 13.<br />
29 Tribune, 26 augusti 1975.<br />
30 Age, 28 juni 1973.<br />
31 Walter Crouch, »Some black among the BLF green», Sydney<br />
Morning Herald, 2 november 1974; Jack Mundey, Green Bans<br />
& Beyond, Sydney 1981, s. 106.<br />
32 Moody, Workers in a Lean World, s. 269, 271, 290, 309.<br />
33 Tribune, 1 september 1971, 8 september 1971.<br />
34 Glenys Page, intervju med Meredith Burgmann, 24 januari<br />
1978, Wendy Stringer, intervju med Meredith Burgmann, 5 mars<br />
1978; Robyn Williams, intervju med Meredith Burgmann, 20<br />
april 1978.<br />
32 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
blockadernas popularitet tvingades regeringen möta utmaningen<br />
från facket. På både federal och delstatlig nivå initierade<br />
eller förbättrade regeringarna lagstiftningen för att säkerställa<br />
en pla<strong>ner</strong>ing och utveckling som var mer lyhörd för samhällskrav<br />
och mer miljömässigt ansvarsfull. 40<br />
***<br />
Forskningen om samhällsengagerad facklig verksamhet belyser<br />
arbetarrörelsens förmåga att åstadkomma samhällsförändringar<br />
just på grund av sin maktställning i produktionen.<br />
Den skildrar också den samhällsengagerade fackliga verksamheten<br />
som en aspekt av arbetarrörelsens förnyelse och vitalisering,<br />
som utmanar föreställningen om facket som förutbestämt<br />
att försvagas. Den samhällsengagerade fackliga verksamheten<br />
har tydligt identifierats som ett millenieskiftesfenomen:<br />
ett skede såväl som en rörelse. Dock svarar NSWBLF<br />
på det tidiga 1970-talet mot alla Moodys kriterier för samhällsengagerat<br />
fack, vilket innebär att de var ett kvartssekel<br />
före sin tid.<br />
35 Tribune, 1 october 1974; Age, 23 May 1974; Builders Labourer,<br />
augusti 1973; On Site, odaterad [1974], s. 2.<br />
36 Moody, Workers in a Lean World, s. 309.<br />
37 Canberra Times, 2 mars 1973.<br />
38 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 105.<br />
39 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 148.<br />
40 Burgmann and Burgmann, Green Bans, Red Union, s. 278-<br />
86.<br />
VERITY BURGMANN<br />
är statsvetare verksam vid universitetet i Melbourne. Hon har<br />
skrivit en rad publikatio<strong>ner</strong> om arbetarrörelsehistoria och politik,<br />
proteströrelser, radikala ideologier och miljöpolitik. Hennes pågående<br />
bokprojekt handlar om klimatrörelsepolitik och arbetarrörelsemotstånd<br />
mot globaliseringen.<br />
ABSTRACT<br />
Between 1971 and 1975, construction workers in Australia organised<br />
in the New South Wales branch of the Builders Labourers’<br />
Federation engaged in strikes (»bans» in Australian industrial<br />
terminology) to prevent ecologically damaging development<br />
and in support of other radical causes, such as women’s liberation,<br />
homosexual liberation and indigenous rights. Proclaiming the<br />
principle of »the social responsibility of labour», this union became<br />
especially famous for its »green bans» that halted huge development<br />
projects. This union prefigures the development of<br />
»social-movement unionism» from the 1990s onwards in its militancy,<br />
ultra-democratic forms of organisation, its agenda for radical<br />
social and economic change, its determination to overcome<br />
working-class fragmentation and its capacity to lead community<br />
struggles.
Marcus Wallenberg anländer till Alfa-Lavals bolagsstämma i Tumba där han möts<br />
av strejkande arbetare. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
Storkonflikten 1980<br />
och andra stora arbetskonflikter i Sverige<br />
Tre svenska arbetskonflikter framstår som särskilt stora<br />
och avgörande, Storstrejken 1909, Metallarbetarstrejken<br />
1945 och Storkonflikten 1980. De ägde rum med ungefär<br />
35 års mellanrum och det är den senaste som här står i fokus<br />
och jämförs med de övriga när det gäller omfattning,<br />
parternas strategier och syften och vilka följder konflikterna<br />
fick.<br />
AV ANDERS KJELLBERG<br />
Storkonflikten 1980 är den största arbetskonflikt som ägt rum<br />
i Sverige om man ser till antalet direkt berörda arbetstagare.<br />
Framför allt har ingen storlockout varit av den omfattningen:<br />
nära 700 000 arbetare lockoutades av SAF och drygt 100 000<br />
privatanställda LO-medlemmar var uttagna i punktstrejker.<br />
Dessutom strejkade 14 000 offentliganställda arbetare och<br />
tjänstemän medan 12 000 var lockoutade. Många strejkande<br />
var samtidigt lockoutade. Sammanlagt var 717 000 anställda<br />
direkt indragna i konflikten, varav 689 000 i privat sektor och<br />
28 000 i offentlig. 1<br />
Även om 1980 års storkonflikt omfattade unikt många<br />
arbetstagare är den ändå inte störst i svensk historia om man<br />
utgår från antalet förlorade arbetsdagar. Såväl den stora strejken<br />
och lockouten 1909 som verkstadskonflikten 1945 var i<br />
detta avseende ”större” än 1980 års storkonflikt. Framför allt<br />
pågick de under avsevärt längre tid.<br />
En av avsikterna med denna artikel är att diskutera olika<br />
mått på vad som är en riktigt stor arbetsmarknadskonflikt och<br />
hur de tre nämnda konflikterna här skiljer sig åt. Förutom om<br />
33 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
längd och antal deltagare kan man tala om en konflikts bredd<br />
– hur stor del av näringslivet och samhället i övrigt som den<br />
omfattar. Dessa dimensio<strong>ner</strong> på en konflikt har emellertid ett<br />
intresse långt utöver att tjäna som storleksmått. De kan också<br />
ligga till grund för olika parters strategiska överväganden och<br />
få ett avgörande inflytande på själva förloppet och utgången<br />
av en konflikt.<br />
När upptrappning sker till en storkonflikt är det inte alltid<br />
i första hand motparten som man försöker påverka utan istället<br />
staten. Till den svenska kollektivavtalsmodellen hör att staten<br />
i hög grad avstått från ingripanden och istället överlämnat<br />
till arbetsmarknadens parter att själva ansvara för lönebildningen<br />
och hantera konflikter. Det hindrade inte att LO:s strategi<br />
1909 och SAF:s 1980 syftade till att framkalla statliga<br />
ingripanden genom att utvidga pågående konflikter till storkonflikter.<br />
I inget av fallen såg man någon framkomlig alternativ<br />
handlingsväg. Ett av syftena med artikeln är att belysa<br />
varför man hamnade i en sådan situation och varför 1909 års<br />
storstrejk och 1980 års storlockout slutade med nederlag för<br />
den sida som allra mest trappade upp konflikten.<br />
För att förmå staten att gripa in fordras att en strejk eller<br />
lockout är av viss omfattning eller på något sätt hotar vitala<br />
samhällsintressen. Så var det uppenbarligen 1934 då regeringen<br />
under hot om lagstiftning pressade LO att göra slut på<br />
en utdragen byggnadskonflikt och 1971 då riksdagen tillgrep<br />
tvångslagstiftning sedan Saco och SR tagit ut statsanställda i<br />
strejk och ännu fler lockoutats av Avtalsverket. Trots omfattningen<br />
av konflikterna 1909 och 1945 intog staten en passiv<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 33
Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Curt Nicolin såg storlockouten<br />
som en investering i framtiden. Foto: Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
hållning. Vid de tillfällen då regeringen agerade under 1980<br />
års storkonflikt infriades inte förväntningarna varken från<br />
fackligt håll eller från SAF. Varför det blev så är en fråga som<br />
uppmärksammas i artikeln.<br />
Ännu en fråga att besvara är varför parterna hamnade på så<br />
kraftig kollisionskurs att mycket stora konflikter utbröt på den<br />
svenska arbetsmarknaden 1909, 1945 och 1980. Att det inträffade<br />
med nästan exakt 35 års mellanrum var naturligtvis en<br />
slump. Samtidigt inbjuder de vitt skilda tidpunkterna till jämförelser<br />
mellan konflikter som ägde rum i ett samhälle som<br />
förändrats starkt under de mellanliggande decennierna. Framför<br />
allt uppmärksammas orsakerna till storkonflikten 1980<br />
samt samspelet – och bristen på samspel – mellan de olika parterna<br />
och varför utgången blev som den blev.<br />
Två extremt långa konflikter och en mycket kort<br />
Storstrejken 1909 omfattade, inklusive dem som berördes av<br />
den stora lockouten, 286 000 arbetare under drygt en månad.<br />
Enbart storstrejken svarade för ca 220 000 medan de lockouter<br />
som föranledde LO att utlösa strejken berörde 66 000<br />
arbetare. 2 Strejken fortsatte ytterligare en månad i de SAFanslutna<br />
företagen sedan den avblåsts i företagen som inte tillhörde<br />
föreningen. Vid järnbruken upphävdes inte lockouten<br />
förrän i mitten av november, det vill säga mer än tre och en<br />
halv månader efter storlockoutens utbrott i slutet av juli. Det<br />
var betydligt längre än storkonflikten 1980 som i praktiken<br />
inskränkte sig till veckan mellan den 5 och den 11 maj – de<br />
flesta hade arbetat in fredagen den 2 maj då konflikten bröt ut.<br />
Antalet förlorade arbetsdagar var följaktligen betydligt större<br />
34 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
1909 än 1980, närmare bestämt 11,25 miljo<strong>ner</strong> 3 respektive 4,2<br />
miljo<strong>ner</strong>. 4 Under 1945 års metallarbetarstrejk förlorades ännu<br />
fler arbetsdagar – 13,5 miljo<strong>ner</strong> – under de drygt fem månader<br />
som de 123 000 verkstadsarbetarna och gjutarna strejkade.<br />
5 En konsekvens blev att Metalls strejkkassa helt tömdes<br />
och stora lån fick tas upp. Redan vid inledningen av 1909 års<br />
storstrejk var fackföreningarnas tillgångar så begränsade att<br />
knappast något understöd alls var att räkna med.<br />
Arbetsgivarna var betydligt bättre rustade. Särskilt 1909 var<br />
skillnaden i ekonomiska resurser avsevärd. Vid en långvarig<br />
konflikt 1980 skulle däremot fackens tillgångar ha räckt längre<br />
än arbetsgivarnas, men till skillnad från 1909 tolererade samhället<br />
inte någon utdragen konflikt av den bredd som det nu<br />
var fråga om. Visserligen var storstrejken 1909 också mycket<br />
bred, men berörde huvudsakligen industrin i ett samhälle som<br />
fortfarande domi<strong>ner</strong>ades av jordbruket. Metallstrejken 1945<br />
omfattade »endast» verkstadsindustrin; bland annat stålverken<br />
stod utanför. Den var således betydligt »smalare» än 1909<br />
och 1980 års konflikter, varför förleden »stor» reserveras för<br />
de senare. Även om metallstrejken lamslog hela verkstadsindustrin<br />
omfattade den inte mer än fem procent av alla arbetare<br />
eller knappt 14 procent av alla industriarbetare. Det var<br />
avsevärt mindre än 1909 då var fjärde arbetare berördes. Om<br />
man undantar jord- och skogsbruket och de anställda i husligt<br />
arbete, enligt 1910 års folkräkning, rörde det sig 1909 om 40<br />
procent av alla arbetare. Mätt i andelen av samtliga fackmedlemmar<br />
var konflikten 1909 klart större än den 1980 även om<br />
cirka 30 procent av dem som deltog 1909 inte var med i<br />
facket. 6
11 maj 1980 Gunnar Nilsson rödögd och trött, men övertygat om att avtalet klarar<br />
reallönen för viktiga låglönegrupper. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
Långvariga konflikter: stridsberedda medlemmar<br />
och uthålliga arbetsgivare<br />
Den viktigaste orsaken till att det blev så extremt långa konflikter<br />
1909 och 1945 är att arbetsgivarna hade syn<strong>ner</strong>ligen goda<br />
möjligheter att hålla ut länge utan alltför stora risker att förlora<br />
marknadsandelar. Så var det under andra världskrigets slutskede<br />
då de utländska konkurrenterna hade svårt att göra sig gällande.<br />
Under lågkonjunkturåret 1909 var företagens lager välfyllda.<br />
Genom att järnvägarna undantogs från strejken och strejkbryteriet<br />
i hamnarna kunde en betydande del av järn-, trä- och pappersmasseexporten<br />
upprätthållas. 7 Till bilden hörde också att<br />
arbetsgivarna både 1909 och 1945 intog en i det närmaste<br />
orubblig position. I det första fallet ville man genom riksavtal<br />
åstadkomma enhetliga lö<strong>ner</strong> »nedåt», vilket riktade sig mot<br />
fackföreningarnas försök att höja lö<strong>ner</strong>na företag för företag<br />
och den vägen få upp den allmänna lönenivån inom en bransch. 8<br />
Arbetsgivarna tvekade inte att använda sig av storlockout för att<br />
under lågkonjunkturen driva igenom sin politik. År 1945 ville<br />
Verkstadsföreningen till varje pris slå vakt om lönestoppet och<br />
motsatte sig bestämt att höja minimilö<strong>ner</strong>na. 9<br />
Varför valde facken då att ge sig in i omfattande konflikter<br />
1909 och 1945 trots att oddsen för framgång var så dåliga? I<br />
båda fallen var trycket underifrån – från medlemmarna – så<br />
starkt att LO:s respektive Metalls ledning trots starka betänkligheter<br />
kände sig tvingade till omfattande stridsåtgärder mot<br />
arbetsgivare som uppfattades som mycket omedgörliga. I båda<br />
fallen förekom en uttalad opposition inom fackföreningsrörelsen:<br />
1909 från ungsocialistiskt håll som drog nytta av den<br />
under de föregående åren ihärdiga propagandan för stor-<br />
strejksidén från det socialdemokratiska partiets sida, 1945 från<br />
kommunistiskt håll mot bakgrund av dels krigsårens löneåterhållsamhetspolitik<br />
som medfört reallönesänkningar, dels de<br />
opinionsmässiga framgångar som kommunisterna hade under<br />
senare delen av kriget. 10<br />
Men framför allt var det fråga om ett utbrett missnöje och<br />
en sällan skådad stridsberedskap inom de djupa medlemsleden,<br />
inte minst 1909 11 , men även 1945. Trots ett av bägge parter<br />
undertecknat medlingsförslag röstade en majoritet av metallarbetarna<br />
så sent som i juli 1945 för att fortsätta strejken.<br />
Den hade då pågått i fem månader. Efter SAF:s lockouthot<br />
använde förbundsledningen sin vetorätt för att avblåsa konflikten.<br />
Dessförinnan hade kommunisterna för andra gången<br />
förgäves vädjat till regeringen att ingripa. Medverkande till att<br />
strejken inte blev någon framgång var också splittringen i socialdemokrater<br />
och kommunister samt att LO inte ville försvåra<br />
regeringens ekonomiska stabiliseringspolitik. 12<br />
Konflikter riktade mot staten: 1909 och 1980<br />
Storkonflikten 1909 var främst en storstrejk i och med att LO<br />
bemötte en storlockout med en ännu mer omfattande strejk,<br />
medan storkonflikten 1980 domi<strong>ner</strong>ades av en storlockout. Ett<br />
gemensamt drag var att båda riktade sig mot staten. LO ville<br />
1909 framtvinga ett statsingripande för att få SAF att gå med<br />
på en för arbetarna godtagbar uppgörelse. 13 För att inte utmana<br />
staten och den borgerliga opinionen togs därför inga<br />
statsanställda ut i strejk. Järnvägarna fungerade som vanligt<br />
och också mycket annat i ett land som ännu domi<strong>ner</strong>ades av<br />
jordbruket. Fackens konfliktfonder var till skillnad från 1980<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 35
helt otillräckliga för en längre konflikt. Strategin gick därför<br />
ut på en kort men omfattande strejk som skulle få staten att<br />
gripa in. Därför uttogs inte bara LO-medlemmarna i SAFanslutna<br />
företag utan också verkstadsarbetarna, Verkstadsföreningen<br />
gick inte med i SAF förrän 1917. Att regeringen, aldrig<br />
grep in får ses mot bakgrund av att den var en ren högerregering<br />
som stod SAF nära. För det andra tog den borgerliga<br />
opinionen alltmer avstånd från de strejkande. När LO besvarade<br />
storlockouten med en storstrejk tog de liberala tidningarna<br />
ett steg mot höger och betraktade strejken som ett hot<br />
mot samhället trots att såväl sjukvård och djurskötsel som el-,<br />
vatten- och renhållningsverk var undantagna. 14 Sedan Typografförbundet,<br />
som liksom Järnvägsmannaförbundet stod<br />
utanför LO, anslutit sig till strejken ansåg även liberala tidningar<br />
som Dagens Nyheter och Handelstidningen att storstrejken<br />
måste misslyckas innan något statligt ingripande kunde<br />
bli aktuellt. För första gången hade arbetarrörelsen »en närmast<br />
enhällig borgerlig opinion» emot sig. 15 Från socialdemokratiskt<br />
håll hade man helst sett att även järnvägspersonalen<br />
gått med i strejken, men så blev det alltså inte. 16 Storstrejken<br />
var för smal för att tvinga fram ett regeringsingripande,<br />
men tillräckligt bred för att de strejkande skulle få den borgerliga<br />
opinionen mot sig. 17 Med pengar till högst en veckas<br />
understöd gick de strejkande trots impo<strong>ner</strong>ande uthållighet<br />
och internationellt stöd mot ett mer eller mindre oundvikligt<br />
nederlag.<br />
Storkonflikten 1980 skiljer sig från 1909 och 1945 års konflikter<br />
genom att det nu var arbetsgivarna som stod för den<br />
stora upptrappningen. I 1980 års konflikt kristalliserades de<br />
många spänningar som under 1970-talet byggts upp i en ekonomi<br />
och på en arbetsmarknad som alltmer avvek från den<br />
svenska modellens glansdagar under 1950- och 60-talen. Hit<br />
hörde oljeprischocker och framträdandet av nya fackliga konstellatio<strong>ner</strong><br />
av tjänstemän och offentliganställda vid sidan av<br />
det traditionella paret LO-SAF. Storkonflikten 1980 kan framför<br />
allt tolkas som ett försök av SAF att med militanta medel<br />
lösa de växande problem som man ansåg sig stå inför. Även om<br />
1980 års konflikt ofta förknippas med offentligfackens framträdande<br />
roll befann sig det överväldigande flertalet av dem<br />
som direkt berördes av storlockouten och strejkerna på SAF-<br />
LO-området. Mer än varannan privatanställd LO-medlem var<br />
lockoutad eller uttagen i strejk, men sju av tio privatanställda<br />
löntagare var inte indragna i konflikten. Bland annat alla privatanställda<br />
tjänstemän stod utanför. Trots den framträdande<br />
roll som »de fyras gäng» spelade deltog knappt två procent av<br />
de offentliganställda i strejker eller var lockoutade. De fyras<br />
gäng utgjordes förutom av Kommunal och Statsanställdas förbund<br />
inom LO, av TCO:s förhandlingskarteller för kommunal-<br />
och statsanställda. Precis som 1909 hade Sverige en borgerlig<br />
regering, men nu var det inte LO utan SAF som tog till<br />
storsläggan för att tvinga fram ett regeringsingripande.<br />
Upptakten till storkonflikten 1980<br />
På frågan varför storkonflikten 1980 bröt ut finns inget enkelt<br />
svar eftersom ett antal omständigheter tillsammans ledde fram<br />
till konflikten. Flera av dem hade sina rötter i utvecklingen<br />
36 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
under 1970-talet. Oljekriserna 1973 och 1979 innebar chockhöjningar<br />
av oljepriset och en kraftig inflation som späddes på<br />
genom betydande nominella lönehöjningar. Till löne-prisspiralen<br />
bidrog också så kallade följsamhetsklausuler i avtalen,<br />
som innebar att löntagargrupper med mindre positiv löneutveckling<br />
tillförsäkrades kompensation för grupper som fått<br />
mer. Tvåårsavtalen 1975-76 medförde lönekostnadsökningar<br />
på ca 30 procent (inkl. löneglidning) vartill kom höjd arbetsgivaravgift<br />
med nära 7 procent. 18 Angående arbetsgivaravgifterna<br />
hävdade SAF-ordföranden Curt Nicolin våren 1979 att<br />
dessa under perioden 1968–78 »ensamma konsumerat den<br />
totala produktionsökningen i näringslivet» och att »dagens<br />
kris har i väsentlig grad orsakats av detta förhållande». 19<br />
De under 1970-talet frekventa vilda strejkerna – 35 000 deltagare<br />
med 343 000 förlorade arbetsdagar enbart 1975 20 – spelade<br />
en inte oväsentlig roll för den höga löneglidningen: 7,5<br />
procent hos industriarbetarna 1975. 21 Facken å sin sida agerade<br />
för att kompensera medlemmarna för prishöjningarna:<br />
importpriserna steg 1974 med 37 procent och exportpriserna<br />
med 28 procent. Men resultatet blev snart reallönesänkningar<br />
och att exportindustrin förlorade marknadsandelar. Industriarbetarnas<br />
reallön (lön efter skatt i fasta priser) steg 1973–76<br />
för att sedan fram till 1982 sjunka tillbaka till 1973 års nivå. 22<br />
Efter åren av »övervinster» som den solidariska lönepolitiken<br />
medverkade till under högkonjunkturåren 1973–74 genom att<br />
lö<strong>ner</strong>na hölls tillbaka i de mest lönsamma företagen drabbades<br />
industrin från 1975–76 av en allmän strukturkris och en ökad<br />
känsla av otrygghet bland de anställda.<br />
År 1976 skedde två maktskiften av stor betydelse för den<br />
följande utvecklingen. En mer militant ledning under Aseadirektören<br />
Curt Nicolin tog över i SAF och Sverige fick för<br />
första gången på 44 år en borgerlig regering. Det senare<br />
väckte förhoppningar hos den nya SAF-ledningen om en mer<br />
arbetsgivarvänlig regeringspolitik. Historikern Hans De Geer<br />
hävdar att det var de borgerligas erövring av regeringsmakten<br />
1976 som fick SAF att avstå från att redan då försöka decentralisera<br />
löneförhandlingarna för att den vägen motverka fortsatta<br />
kostnadsexplosio<strong>ner</strong>. 23 Istället knöts förhoppningarna till<br />
den nya regeringen och att få till stånd en förändring på central<br />
nivå.<br />
En annan aspekt av den offensiva handlingslinjen var att<br />
SAF alltmer satsade på opinionsbildning och som ett led i<br />
detta höll sina första kongresser 1977 och 1980. Sture Eskilsson,<br />
som inom SAF ansvarade för att vända den allmänna opinionen<br />
till arbetsgivarnas favör, betecknar 1980 som en vändpunkt<br />
då det så kallade problemformuleringsprivilegiet erövrades.<br />
Hädanefter kunde arbetsgivarnas agenda till stor del<br />
styra »vad debatten skulle handla om». 24 Året dessförinnan<br />
drevs bland annat den till ungdomar riktade kampanjen »Satsa<br />
på dig själv», som fick stort genomslag i media. Opinionsbildning<br />
var i och för sig inget nytt i SAF:s historia. Det nya<br />
var att man sedan slutet av 1960-talet satsade på ekonomisk<br />
information direkt till arbetstagarna för att dämpa förväntningarna<br />
inför avtalsrörelserna. I 1980 års avtalsrörelse försökte<br />
SAF genom en annonskampanj i dagspressen utveckla<br />
ett krismedvetande bland fackmedlemmarna, men man miss-
Under 1980 års konflikt kristalliserades många spänningar som hade byggts upp under 1970-talet. Ekonomin och arbetsmarknaden<br />
hade förändrats sedan den svenska modellens glansdagar. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
lyckades med att för allmänheten förklara organisationens<br />
noll-bud. 25 De ledande organen i LO ansågs ha en likartad syn<br />
på Sveriges ekonomiska situation som SAF; problemet låg i<br />
att den enskilde löntagaren tänkte annorlunda reso<strong>ner</strong>ade man<br />
inom SAF. 26 Det upplevdes också som ett problem att de fackligt<br />
förtroendevalda ute på arbetsplatserna – och även centralt<br />
– utsattes för ett starkt tryck underifrån på lönehöjningar. En<br />
blandning av missnöje och höga förväntningar låg bakom de<br />
vilda strejkerna, som också de betraktades som ett stort problem.<br />
Sämre än med opinionsbildningen på ett allmänt plan gick<br />
det för arbetsgivarna på avtalsfronten. Inför avtalsrörelsen<br />
1977/78 menade SAF att ge<strong>ner</strong>ella löneökningar bara ökade<br />
på inflationen. Man var också kritisk mot fortsatta låglönesatsningar.<br />
Det var istället statens uppgift att omfördela mellan<br />
olika befolkningsgrupper. 27 Den borgerliga regeringens<br />
skatteomläggningar var dock mindre ägnade att fungera som<br />
ett alternativ till LO:s solidariska lönepolitik. Enligt LO missgynnades<br />
de lågavlönade av den förda politiken. De borgerliga<br />
regeringarna från och med 1976 försökte, till skillnad från<br />
den föregående socialdemokratiska regeringen, inte heller få<br />
stöd för sin skattepolitik genom att samråda med arbetsmarknadens<br />
parter. 28 Så var det även 1980. SAF önskade 1978 ett<br />
flerårigt stabiliseringsavtal och ansåg det vara regeringens<br />
uppgift att hålla tillbaka inflationen. Samtidigt började man<br />
inventera vilka alternativa konfliktåtgärder som stod till buds<br />
för att bemöta begränsade men kännbara fackliga stridsmedel<br />
som övertidsblockader. Det hela slutade med en tvåårig kompromissuppgörelse<br />
med LO, inklusive en låglönesatsning, och<br />
ett separat avtal med PTK. Vid de kompletterande förhandlingar<br />
som följde hösten 1979 sedan prisstegringarna till följd<br />
av oljekrisen utlöst prisindexgarantin i de 1978 träffade avtalen<br />
var meningarna delade bland SAF-förbunden om det var<br />
dags att sätta klackarna i backen och besvara LO:s och PTK:s<br />
övertidsblockad med en lockout eller om man skulle vänta<br />
med att sätta hårt mot hårt till 1980 års avtalsrörelse. 29 Nicolin<br />
hotade redan i dessa så kallade ventilförhandlingar med att<br />
avgå om SAF inte sade nej till medlingskommissionens bud,<br />
men förgäves. 30 Endast Verkstadsföreningen och några mindre<br />
förbund ansåg tidpunkten vara den rätta att ta strid för att radikalt<br />
förändra förhandlingsklimatet och att för regeringen och<br />
svenska folket klarlägga att det nu var allvar. Att ta strid var<br />
således i hög grad en fråga om opinionsbildning. Regeringen<br />
hade redan uppvaktats om att minskade offentliga utgifter och<br />
skattesänkningar av SAF betraktades som den enda framkomliga<br />
vägen att förhindra minskade reallö<strong>ner</strong>, men det gällde<br />
enligt Nicolin också att sätta kraft bakom orden.<br />
»En investering i framtiden»<br />
Redan inom någon månad började emellertid uppladdningen<br />
inför 1980 års avtalsrörelse. Nicolin var påtagligt besviken<br />
över att politikerna inte visat samma ansvar som parterna gjort<br />
när de slöt 1978 års avtal. Istället hade riksdag och regering<br />
spätt på inflationen och ökat de offentliga utgifterna. Genom<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 37
att inta en kompromisslös hållning skulle arbetsgivarna tvinga<br />
politikerna att handla var strategin som Nicolin skisserade upp<br />
i SAF:s stora förhandlingsdelegation i början av 1980. Därför<br />
skulle man undvika reguljära avtalsförhandlingar och medling<br />
och istället vara beredd på att tillgripa »allomfattande lockouter»<br />
och att acceptera »allomfattande strejker» för att förverkliga<br />
organisationens mål. 31 Nicolin menade att SAF:s<br />
verkliga motpart inte var LO eller PTK utan regering och<br />
riksdag. Det krävdes därför mer än en vanlig medlingskommission<br />
och att staten utlovade »någon favör, förmodligen till<br />
löntagarna». SAF:s VD Olof Ljunggren förtydligade att det<br />
fanns två alternativa framgångsvägar, antingen genom ett samhällskontrakt<br />
eller genom att SAF förhandlade på egen hand,<br />
vilket i slutskedet kunde medföra att staten grep in. SAF föreslog<br />
att en regeringsdelegation tillsammans med arbetsmarknadens<br />
parter skulle utreda nedskärningar av den offentliga<br />
sektorn. Tanken var att besparingarna skulle komma löntagarna<br />
tillgodo genom skattesänkningar. 32 SAF:s bud i övrigt<br />
var noll kronor i löneökning.<br />
LO var inte med på något av detta, särskilt inte sedan<br />
offentligfacken 29 februari krävt 12-procentiga löneökningar.<br />
Den 17 mars varslade LO om övertidsblockad och kritiserade<br />
regeringen för att inte göra tillräckligt för att underlätta avtalsrörelsen.<br />
Gång på gång hade LO tidigare till SAF framfört att<br />
man ansåg regeringen vara handlingsförlamad och att den<br />
borde förmås att göra något. 33 Men situationen var minst sagt<br />
låst eftersom LO vägrade att tillsammans med SAF och PTK<br />
uppvakta en regering som man ansåg missgynna LO-grupperna<br />
samtidigt som regeringen vägrade agera om inte parterna<br />
gemensamt infann sig. Vid ett informellt möte mellan<br />
LO:s och SAF:s chefsförhandlare i mitten av februari kritiserades<br />
SAF för att inte ha medverkat till att avtalsförhandlingarna<br />
långt tidigare kommit igång på allvar; vidare uppmanades<br />
SAF att övertala regeringen att erbjuda löntagarna fler skattesänkningar<br />
för att på så sätt underlätta avtalsrörelsen. 34<br />
Sent omsider tillsatte regeringen den 26 mars två medlingskommissio<strong>ner</strong>,<br />
en för vardera privat och offentlig sektor,<br />
och presenterade dagen därpå ett åtgärdspaket som förutsatte<br />
avtal på i stort sett oförändrade villkor. LO var kritiskt eftersom<br />
man menade att paketet kom för sent och var både otillräckligt<br />
och orealistiskt. Dessförinnan hade statminister Thorbjörn<br />
Fälldin övervägt tvångslagstiftning om förlängning av<br />
avtalen, vilket avvisats inte bara av LO, PTK, och offentligfacken<br />
samt oppositionen utan också av folkpartiet. Att avtalsrörelsen<br />
hamnade i långbänk kan förutom regeringens senfärdighet<br />
tillskrivas den fördröjande effekt som kärnkraftsomröstningen<br />
den 23 mars 1980 hade. Sedan LO vägrat att<br />
dra tillbaka sin övertidsblockad som trätt i kraft den 27 mars<br />
varslade SAF den 2 april om veckolång lockout av 750 000<br />
LO-medlemmar, enligt en beräkning vid denna tidpunkt.<br />
Nicolin benämnde storlockouten »en investering i framtiden».<br />
Sedan LO dragit tillbaka övertidsblockaden sköt SAF<br />
själva lockouten på framtiden men bara temporärt.<br />
Redan hösten 1979 hade Nicolin inför SAF:s styrelse framhållit<br />
att en lockout på 1–2 veckor knappast kunde vara lönsam<br />
i det korta perspektivet, men däremot på längre sikt:<br />
38 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Ur såväl arbetsgivar- som löntagarperspektiv gick det mesta<br />
snett 1980. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
Om vi ska värdera en lockout i ljuset av om det lönar sig att<br />
tjäna 0,5% i ett avtal är svaret på förhand givet: det lönar sig<br />
icke. Om vi emellertid frågar oss om det är rimligt att<br />
genomföra en lockout vart 25e år och förutser vilka effekter<br />
detta kan få för förhandlingarna under 25 år, blir svaret<br />
radikalt annorlunda. 35<br />
De fyras gäng<br />
Av väsentlig betydelse för fortsättningen blev att den fackliga<br />
sidan var mycket mer splittrad än i gamla dagar då LO och<br />
SAF helt domi<strong>ner</strong>ade scenen. LO förhandlade endast för arbetarna<br />
i privat sektor, men med tiden hade både privattjänstemännen<br />
och de offentliganställdas numerär och fackliga styrka<br />
vuxit avsevärt. Till skillnad från under den föregående avtalsrörelsen<br />
sprack samordningen mellan LO och PTK. Ännu<br />
viktigare var att LO- och TCO-facken inom offentlig sektor<br />
vuxit sig starka och nu utgjorde ett samlat block – de fyras gäng<br />
– som nu för första gången samordnade sig. På den kommunala<br />
sidan var det fråga om Kommunal, som passerat Metall<br />
som LO:s största förbund, och KTK, Kommunaltjänstemannakartellen<br />
i TCO, och inom staten Statsanställdas förbund<br />
som tillhörde LO och TCO-S. När SAF i mitten av april gav<br />
upp sin noll-linje och det således fanns något substantiellt att<br />
förhandla om på förbundsnivå hade det gått tre månader sedan<br />
SAF, LO och PTK påbörjade sina diskussio<strong>ner</strong>. Och nu hade<br />
de offentliganställda tröttnat på att vänta ytterligare på att LO<br />
och SAF skulle slutföra sina förhandlingar. De offentliga<br />
arbetsgivarna hade i denna avtalsrörelse utökat sitt samarbete
med SAF och i realiteten vägrat att förhandla ända tills offentligfacken<br />
tillgrep konfliktvapnet. SAF:s utspel om att skära i<br />
den offentliga sektorn ökade naturligtvis medlemmarnas<br />
stridsvilja. De fyras gäng, som hade varit först ut med sina<br />
lönekrav – minst 12 procents lönelyft – varslade den 11 april<br />
om övertidsblockad och om att ta ut ca 14 000 medlemmar i<br />
strejk från den 25 april. De offentliga arbetsgivarna svarade<br />
med lockoutvarsel omfattande 12 000 anställda. Nu blev det<br />
svårt för LO att gentemot SAF acceptera ett medlingsbud som<br />
låg klart under denna nivå. LO återupptog övertidsblockaden<br />
och lade nya varsel om punktstrejker. SAF svarade med storlockout.<br />
Från den 2 maj var 700 000 lockoutade på SAF-LOområdet,<br />
nu utsträckt till två veckor, medan 100 000 strejkade<br />
inom samma område. PTK deltog inte i konflikten.<br />
Att LO knappast kunde nöja sig med mycket mindre än<br />
offentligfacken var man inom SAF mycket medveten om långt<br />
tidigare. SAF:s VD Olof Ljunggren avslöjade på ett styrelsemöte<br />
i februari att LO och PTK ansåg att om de offentliganställda<br />
med TCO-S i spetsen kom med lönekrav om 13-15<br />
procent kunde man tvingas ställa motsvarande krav gentemot<br />
SAF. 36 Även om LO-facken för offentliganställda ingick i LO:s<br />
stora förhandlingsdelegation bedömde Ljunggren det som att<br />
»I verkligheten synes LO emellertid ha små möjligheter att<br />
påverka utvecklingen.»<br />
Sedan förhandlingarna på regeringens initiativ återupptagits<br />
på det statliga området presenterade medlingskommissio<strong>ner</strong>na<br />
för den privata respektive offentliga sektorn den 9<br />
maj sina slutbud på 7,5 respektive 6,8 procent. Både LO och<br />
offentligfacken svarade ja. Arbetsgivarna inom SAF var splittrade.<br />
Nicolin ansåg budet helt oantagbart och hotade med att<br />
avgå om man svarade ja. I det läget kom regeringen med en<br />
allvarlig vädjan till SAF om att anta budet. Därigenom kunde<br />
SAF med Nicolin i spetsen rädda ansiktet och avbryta lockouten.<br />
Det mesta gick snett<br />
Ur både ett arbetsgivar- och ett löntagarperspektiv – för att inte<br />
tala om regeringen – gick det mesta snett 1980. SAF:s strategi<br />
att erbjuda noll kronor i löneökningar och överlåta ansvaret på<br />
den borgerliga regeringen hade ingen framgång. Utspelet om<br />
nedskärningar av den offentliga sektorn utmanade de offentliganställda<br />
som nu för första gången bildade enad front. Och<br />
regeringen var inte beredd att justera skatteskalorna på ett<br />
sådant sätt att det kunde tillgodose LO:s prioritering av de lågavlönade.<br />
TCO-S – den mest militanta organisationen i de<br />
fyras gäng – menade att 1980 års skatteomläggningar missgynnade<br />
stora medlemsgrupper. 37 LO försattes vidare i en närmast<br />
omöjlig situation sedan offentligfacken gått ut med sina<br />
lönekrav. Till det kom oenighet mellan de politiska blocken<br />
och även inom regeringen. Svante Nycander framhåller att<br />
»ingen avtalsrörelse har varit så politiskt infekterad som den<br />
1980». 38 Allt detta medverkade till att SAF misslyckades med<br />
strategin att ersätta reguljära avtalsförhandlingar och sedvanligt<br />
medlingsförfarande med statlig politik och trepartsöverenskommelser<br />
stat – arbetsgivare – fack för att på så sätt växla<br />
ned löneökningstakten. SKF-chefen Lennart Johansson<br />
uttryckte i maj 1980 sin besvikelse över att regeringen inte velat<br />
delta i några förhandlingar eller hjälpa arbetsgivarna ”att skapa<br />
en låglöneprofil baserad på skattepaket” för att tillmötesgå<br />
LO. 39 Vid samma tillfälle framhöll SAF-ekonomen Karl-Olof<br />
Faxén att LO-medlemmarnas reallö<strong>ner</strong> endast kunde förbättras<br />
genom ekonomisk-politiska åtgärder.<br />
De offentliga arbetsgivarnas och SAF:s gemensamma linje<br />
att låta de offentliganställda vänta i avvaktan på den privata sektorn<br />
slutade med att exportindustrin förlorade sin löneledande<br />
roll till den offentliga sektorn. Det var ett nederlag även för LO<br />
som på det hela taget hade samma syn på exportindustrins och<br />
landets ekonomiska situation som arbetsgivarna. När SAF övergav<br />
sin noll-linje och utlöste storlockouten var det redan för<br />
sent för arbetsgivarna att återta initiativet. Man riskerade dessutom<br />
att förlora de framtida positiva effekter som lockouten<br />
kunde medföra då LO med sina ekonomiska resurser bedömdes<br />
kunna hålla ut längre än SAF. 40 I detta avseende var situationen<br />
radikalt annorlunda än 1909. Nu gällde det närmast för SAF att<br />
befria sig från ansvaret för den kommande uppgörelsen och<br />
överlåta det på regeringen, annars kunde man lika väl »förvandla<br />
föreningen till en svarsapparat som säger ja till alla<br />
inkommande samtal». 41 Nicolin hotade att avgå om majoriteten<br />
inte ställde sig bakom en sådan lösning, vilket innebar att säga<br />
nej till medlarnas bud och först efter en vädjan från regeringen<br />
acceptera det. 42 Så blev också fallet.<br />
Spelreglerna på arbetsmarknaden<br />
Storkonflikten 1980 kan ses som ett försök från arbetsgivarnas<br />
(och regeringens) sida att förändra spelreglerna på den<br />
svenska arbetsmarknaden. 43 För det första ville SAF ersätta<br />
traditionell medling och löneförhandlingar med en kommission<br />
som skulle undersöka hur nedskärningar i offentlig sektor<br />
skulle kunna skapa utrymme för skattesänkningar och därigenom<br />
säkra reallö<strong>ner</strong>na utan att lönekostnaderna steg. När<br />
det inte blev av tillsattes medlare som utrustades med mandat<br />
att ta utgångspunkt i den samhällsekonomiska situationen. För<br />
det tredje övervägde regeringen att genom tvångsingripande<br />
avbryta avtalsförhandlingarna och införa en lag om oförändrade<br />
lö<strong>ner</strong>. Dessa försök att 1980 förändra spelreglerna misslyckades<br />
eller förverkligades aldrig, men på sikt väntade förändringar<br />
i form av det tidiga 1990-talets stabiliseringsavtal,<br />
Industriavtalet 1997 och ett nytt, förstärkt medlingsinstitut.<br />
Även 1909 var ett av arbetsgivarnas viktigaste mål att förändra<br />
spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. SAF:s<br />
villkor för en uppgörelse var ett huvudavtal med 1899 års<br />
danska Septemberforlig som förebild. Ett sådant avtal hade<br />
förutsatt någorlunda jämbördiga parter. Verkligheten var en<br />
helt annan genom den fackliga sidans totala nederlag i den<br />
stora strejken. Först sedan styrkeförhållandena under 1930talet<br />
utjämnats fick Sverige sitt första huvudavtal, 1938 års<br />
Saltsjöbadsavtal. Till det bidrog att Sverige nu hade en socialdemokratisk<br />
regering. Efter flera decennier av talrika arbetskonflikter<br />
blev arbetsfred och ekonomisk tillväxt nu värden<br />
som sattes högt av inte bara av regeringen utan också av<br />
arbetsmarknadens parter.<br />
Utgången av metallarbetarstrejken 1945 försvagade på ett<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 39
avgörande sätt kommunisternas ställning inom fackföreningsrörelsen.<br />
Det har hävdats att det säkrade arbetsfreden<br />
och den svenska samarbetsmodellen – eller om man så vill<br />
Saltsjöbadsandan – under de närmaste decennierna. 44<br />
Under 1970-talet utsattes den traditionella svenska arbetsmarknadsmodellen<br />
för allvarliga påfrestningar, inte minst<br />
genom oljeprischockerna. Avtalsförhandlingarna blev mer<br />
komplicerade när paret LO-SAF inte domi<strong>ner</strong>ade på samma<br />
sätt som tidigare: 1973 bildades PTK och offentligfacken växte<br />
sig starka. Precis som inför storstrejken 1909 och metallstrejken<br />
1945 tilltog missnöjet ute bland medlemmarna, nu i form<br />
av vilda strejker. Den borgerliga regeringen visade sig varken<br />
beredd att tillmötesgå SAF:s krav eller medverka till en lösning<br />
som kunde accepteras av LO. Till skillnad från 1909 hade<br />
REFERENSER – STORKONFLIKTEN 1980<br />
1 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, Stockholm 1983,<br />
s. 116.<br />
2 Arbetsinställelser 1909. Arbetsstatistik E:3, Stockholm 1911,<br />
s. 15f.<br />
3 Varav 7,4 miljo<strong>ner</strong> enbart på storstrejken och 3,85 miljo<strong>ner</strong> på<br />
de med storstrejken sammanhängande lockouterna.<br />
4 Arbetsinställelser 1909, s. 42; Arbetsmarknadsstatisk årsbok<br />
1982-1983, s. 116.<br />
5 Arbetsmarknadsstriden II. SOU 1984:19 Stockholm, s. 35,<br />
175.<br />
6 LO hade vid 1909 års ingång 162 000 medlemmar. Med de<br />
fristående arbetarfacken medtagna – av dem var Järnvägsmannaförbundet<br />
störst – uppgick antalet fackmedlemmar till 213 000.<br />
Sifferuppgifter och grafiska framställningar 1888–1912, Stockholm<br />
1915; Sigfrid Hansson, Minnesskrift Landsorganisationens första<br />
kvartssekel 1898–1923 Stockholm 1923, s. 160f. Ungefär var fjärde<br />
fackmedlem strejkade eller var lockoutad under 1980 års storkonflikt.<br />
7 Bernt Schiller, Storstrejken 1909, Göteborg 1967, s. 128.<br />
8 Schiller 1967, s. 62f, 134f, 204–206.<br />
9 Pär-Erik Back, Svenska Metallindustriarbetareförbundets historia<br />
1940–1956, Stockholm 1977, s. 234f.<br />
10 Jörgen Westerståhl, Svensk fackföreningsrörelse, Stockholm<br />
1945, s. 144; Back 1977, s. 217–277, 326–334.<br />
11 Westerståhl 1945, s. 147–150.<br />
12 Back 1977, s. 264, 268.<br />
13 Bernt Schiller, ”Storstrejken 1909 och storkonflikten 1980 –<br />
en jämförelse” Anders Broström (red.), Storkonflikten 1980, Stockholm<br />
1981, s. 252; Schiller 1967, s. 256–260.<br />
14 Schiller 1967, s. 243.<br />
15 Schiller 1967, s. 247; Schiller 1981, s. 253.<br />
16 Schiller 1967, s. 255f, 260.<br />
17 Schiller 1967, s. 260.<br />
18 Nils Elvander, Den svenska modellen, Stockholm 1988, s. 49.<br />
19 SAF:s styrelseprotokoll 17/5 1979, Svenska arbetsgivareföreningen<br />
(SAF) / Svenskt Näringsliv (SN), Centrum för Näringslivshistoria<br />
(CfN).<br />
20 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, s. 116.<br />
21 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, Stockholm 1984, s. 214.<br />
22 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, s. 253.<br />
23 Hans De Geer, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier. Stockholm<br />
1992, s. 142; Hans De Geer, I vänstervind och högervåg: SAF under<br />
1970-talet. Stockholm 1989, s. 350f.<br />
24 Sture Eskilsson, Från folkhem till nytt klassamhälle, Rimbo<br />
2005, s. 241.<br />
40 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
regeringen bland sina väljare stora fackligt organiserade tjänstemannagrupper<br />
att ta hänsyn till. Arbetar- och tjänstemannafacken<br />
hade olika uppfattningar om hur skatteskalorna<br />
skulle justeras. Det kan förklara varför en borgerlig regering<br />
hade svårt att underlätta avtalsrörelsen genom ett skattepaket<br />
med låglöneprofil. Resultatet blev att staten inte lyckades tillfredsställa<br />
någon i 1980 års avtalsrörelse. Den stora skillnaden<br />
jämfört med 1909 var att regeringen ändå ingrep för att bringa<br />
storkonflikten till ett snabbt slut. De samhälleliga konsekvenserna<br />
hotade att bli så stora att regeringen i praktiken tvingade<br />
SAF att avblåsa konflikten. Det hade varit mycket svårt att<br />
fortsätta efter regeringens vädjanden att acceptera det medlingsbud<br />
som facken redan sagt ja till, särskilt som den allmänna<br />
opinionen riskerade att vändas mot arbetsgivarna.<br />
25 SAF:s styrelseprotokoll 14/11 1980, SAF, CfN; SAF:s förbundsdirektörskonferens<br />
10-11/11 1980, SAF, CfN.<br />
26 SAF:s styrelseprotokoll 24/4 1980, SAF, CfN.<br />
27 De Geer 1989, s. 236.<br />
28 Elvander 1988, s. 288.<br />
29 De Geer 1989, s. 251–253.<br />
30 SAF:s stora förhandlingsdelegation 5/12 1979, SAF, CfN.<br />
31 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/1 1980, SAF, CfN.<br />
32 SAF:s förbundsdirektörskonferens 15/10 1979, SAF, CfN.<br />
33 SAF:s stora förhandlingsdelegation 26/2 1980, SAF, CfN.<br />
34 Referat av lunchsamtal 19/2 1980 mellan SAF:s förhandlingschef<br />
Lars-Gunnar Albåge och LO:s avtalssekreterare Harry<br />
Fjällström, SAF, CfN.<br />
35 SAF:s styrelseprotokoll 20/9 1979, SAF, CfN.<br />
36 SAF:s styrelseprotokoll 21/2 1980.<br />
37 Hans Hellers, »Konflikten – en strid om de offentliganställdas<br />
förhandlingsrätt», i Anders Broström (red.) 1981, s 96.<br />
38 Svante Nycander, Makten över arbetsmarknaden, Stockholm<br />
2002, s.191.<br />
39 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980, SAF, CfN.<br />
40 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980.<br />
41 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/5 1980.<br />
42 SAF:s stora förhandlingsdelegation 11/5 1980.<br />
43 Torgeir Aarvaag Stokke, Lønnsforhandlinger og konfliktløsning,<br />
Oslo 1998, s. 491–495.<br />
44 Back 1977, s. 333f; Nycander 2002, s. 112–115.<br />
ANDERS KJELLBERG<br />
är sociolog verksam vid Lunds universitet. Han har sedan 1980talet<br />
publicerat en mängd arbeten om facklig organisering och<br />
partsrelatio<strong>ner</strong> ur ett historiskt och internationellt perspektiv.<br />
Han tilldelades 1998 Rudolf Meid<strong>ner</strong>-priset för forskning i fackföreningsrörelsens<br />
historia.<br />
ABSTRACT<br />
The Great Conflict of 1980 and other major labour conflicts in<br />
Sweden<br />
Depending on how they are measured, either the great conflict<br />
of 1980, the ge<strong>ner</strong>al strike of 1909 or the 1945 metalworkers’<br />
strike could lay claim to be the largest labour conflict in Sweden.<br />
The 1909 LO strike and the 1980 SAF lockout both aimed at<br />
pressing the government to act, but failed. The SAF 1980 proposals<br />
for a wage freeze and a downsized public sector were conspiscuous<br />
components of a strategy to change the rules of collective<br />
bargaining. After the 1980 failure, SAF adopted decentralized<br />
wage formation as a means to radically gear down wage increases.
Storkonflikten i historiens<br />
backspegel<br />
Den senaste verkligt stora konflikten på svensk arbetsmarknad<br />
har hos många redan fallit i glömska.<br />
Och dess betydelse uppmärksammas sällan. Samhällsförändringar<br />
och maktförskjutningar på arbetsmarknaden<br />
har oftare betraktats och förklarats i ljuset<br />
av andra händelser. Men storkonflikten våren<br />
1980 förtjänar uppmärksamhet.<br />
AV TOMMY ÖBERG<br />
Storkonflikten var en modern vattendelare: Före härskade<br />
den modell för förhandlingar och umgänge som<br />
hade sina rötter i Saltsjöbadsavtalet och som fick sin<br />
centralistiska form under 1950-talet. Efter 1980 växte,<br />
om än långsamt, en ny ordning fram. Det gällde inte<br />
minst lönebildningen och parternas inbördes relatio<strong>ner</strong>.<br />
30 års utveckling med oändligt många tvära kast och<br />
förändringar av samhället i allmänhet och arbetsmarknaden<br />
i syn<strong>ner</strong>het innebär att betydelsen av storkonflikten<br />
1980 är lätt att negligera. Det är ju så mycket<br />
annat som spelat in och påverkat utvecklingen. Så varför<br />
hänga upp sig på några stormiga vårveckor 1980 då<br />
850 000 svenskar var direkt indragna i konflikten och<br />
näst intill hela samhället påverkades? Det kanske<br />
främsta skälet att uppmärksamma och skärskåda storkonflikten<br />
1980 är att många av senare tiders förändringar<br />
av arbetsmarknaden fanns eller skymtade redan<br />
före den stora konflikten. Konflikten som ett uttryck för<br />
en ny tid, en arbetsgivarvärld med nya förtecken och<br />
som ett tecken på förestående förändring, var emellertid<br />
svår att se och korrekt värdera i ögonblicket. Efter<br />
ett decennium som domi<strong>ner</strong>ats av vänstervind var<br />
arbetsgivarnas massiva lockout överraskande, men också<br />
ett mycket tydligt tecken på en ny uppkäftighet eller<br />
självförtroende som inte synts under lång tid. SAF:s<br />
dåvarande ordförande, Curt Nicolins, berömda uttalande<br />
om storlockouten som en investering för framtiden<br />
signalerade dock att lockouten handlade om mer än<br />
ett svar på ett lönekrav som egentligen inte avvek dramatiskt<br />
från tidigare förhandlingsomgångar. Storlockouten<br />
skvallrade om någonting annat, någonting mer<br />
epokgörande.<br />
Att omedelbart sätta samman alla pusselbitar och se<br />
det större mönstret i det som pågick var självklart omöjligt.<br />
Stridens larm och rop överröstade alla försök till<br />
djupare analys av vad konflikten förebådade och föregåtts<br />
av. För att se tydligare på 1980 års konflikt och vad<br />
den innebar och förebådade måste blicken därför söka<br />
sig ännu en bit bakåt, till det tidiga 1970-talet. Det var<br />
en tid då samhället som helhet, inte minst arbetsmark-<br />
naden, präglades starkt av krav på delaktighet, ekonomisk<br />
demokrati, krav på ett rikare arbetsinnehåll och<br />
grupparbete – bort från det hårt styckade arbetet. Att<br />
det var en tid då arbetsgivarna kände sig pressade är i<br />
efterhand inte särskilt svårt att inse. Idémässigt befann<br />
de sig i underläge. Att de ändå orkade lansera en storsatsning<br />
som i dag, nära 40 år senare, vuxit till ett brett<br />
spektrum av tankesmedjor, utredningsinstitut och<br />
intresseorganisatio<strong>ner</strong> är impo<strong>ner</strong>ande.<br />
Den idémässiga grunden för det värderingsskifte som<br />
har präglat samhällsutvecklingen under de senaste<br />
20–30 åren skapades till stor del av det opinionsbildningsarbete<br />
arbetsgivarorganisatio<strong>ner</strong>na inledde på<br />
1970-talet. Det viktigaste bidraget kom från Sture<br />
Eskilsson som inför SAF:s styrelse presenterade huvuddragen<br />
i det som kom att utgöra en arbetsgivaroffensiv<br />
av sällan skådat slag. Hans De Geer beskriver i sin bok<br />
Arbetsgivarna att arbetsgivarnas nyorientering 1980 var<br />
som att SAF kom tillbaka till politiken, till den miljö där<br />
organisationen en gång fötts. Och återkomsten var<br />
ingen impulshandling utan hade föreberetts under ett<br />
antal år. Det tidigare stukade självförtroendet hade sakta<br />
men säkert återvunnits.<br />
SAF:s informationsverksamhet<br />
med individen i fokus<br />
I en debattartikel sommaren 2010 beräknade en kvintett<br />
debattörer, representerande en rad tankesmedjor<br />
och utredningsinstitut på vänsterkanten, investeringarna<br />
i arbetsgivarnas nytänkande till 300 miljo<strong>ner</strong> kronor<br />
under ett enskilt år på 2000-talet. Att arbetsgivarna<br />
låter tusen blommor blomma är därför ingen överdrift.<br />
Bland de olika, men ändå lika rösterna märks Företagarna,<br />
Företagarförbundet, Timbro, Ratio, Institutet<br />
för näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa,<br />
Captus, Handelns utredningsinstitut, Skattebetalarnas<br />
förening, Den nya välfärden, Fores och Eudoxa samt<br />
tidskrifterna Axess och Neo samt två tankesmedjor på<br />
europeisk nivå. Mot denna kanonad av olikstämda röster,<br />
men ändå likformiga står i dag en försvagad arbetarrörelse<br />
som lämnat »walk over» på en rad publika arenor<br />
under de senaste decennierna. Att samhället förändrats<br />
liksom allmänna värderingar i arbetsgivarnas<br />
önskade riktning är därför inte ett dugg överraskande.<br />
Motsatsen vore istället närmast sensationell.<br />
Den röda tråd som går att följa från tidigt 1970-tal,<br />
över storkonflikten 1980 och fram till i dag kan därför<br />
sägas inledas med Sture Eskilssons rapport om Informationsverksamheten<br />
som SAF:s styrelse diskuterade<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 41
Inger Ohlsson, stridbar facklig ledare, framför en kampanjbuss mot löntagarfonder. Med tiden skulle hon bli<br />
ordförande för både Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund och TCO. Foto: Lars G Säfström,<br />
Norrskensflammans arkiv<br />
och antog 1971. Behovet och betydelsen av en offensiv<br />
där företagsamhetens värderingar och satsningen på<br />
individen sköts i förgrunden betonades och inte minst<br />
den teoretiska debattens långsiktiga betydelse underströks.<br />
Så här skrev Sture Eskilsson i sitt dokument:<br />
Den kvalificerade debatten som drivs på en hög teoretisk<br />
nivå har en utomordentlig betydelse för opinionsbildningen<br />
i stort. Det visar inte minst exemplet<br />
från den vänstervåg som svept fram de senaste<br />
åren. Den skulle knappast varit möjlig utan de insatser<br />
som gruppen »Unga Filosofer» gjorde för ungefär<br />
fem år sedan (1966 och framåt). Det spelar ingen<br />
roll om en sådan ideologisk primärdebatt omfattas<br />
endast av ett mindre antal perso<strong>ner</strong>. Den är nödvändig<br />
för att idéerna skall utvecklas och få den rätta formuleringen.<br />
En teoretisk högtstående diskussion av<br />
detta slag är också nödvändig för att kunna attrahera<br />
den ideologiskt intresserade ungdomen. Med någon<br />
dramatisering skulle jag vilja hävda att det svenska<br />
samhället i dag längtar efter ett positivt utformat<br />
ideologiskt alternativ till den marxistiska socialismen.<br />
Också skolans betydelse uppmärksammades i SAFdokumentet<br />
om Informationsverksamhet och skolan<br />
utmålades som det kanske viktigaste slagfältet under det<br />
tidiga 1970-talet. »Vänstervågen har nått läroböcker,<br />
skolradioprogram, åtskilliga lärare och givetvis på det<br />
sättet att eleverna drabbas av massmedia och de organiserade<br />
politiska aktiviteterna», skrev Sture Eskilsson och<br />
föreslog motåtgärder. Det budskap som SAF ville föra<br />
fram handlade konsekvent om att sätta individen i cen-<br />
42 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
trum. SAF beslöt att på ett mer genomgående sätt hävda<br />
detta synsätts fördelar för alla människor i samhället.<br />
Trots den vid den här tidpunkten rådande strävan att<br />
lösa skilda problem i kollektiva former anade Sture<br />
Eskilsson fröet till en motreaktion i samhället. Och det<br />
var den som skulle fångas upp.<br />
Samtidigt som maktapparaten, socialdemokratin –<br />
fackföreningsrörelsen, arbetar efter allt mer kollektivistiska,<br />
centralistiska former är det uppenbart att<br />
denna politik har fött en motreaktion bland stora<br />
medborgargrupper som är ännu ganska vildvuxen<br />
och oartikulerad. Det gäller för oss att visa fram den<br />
modell för decentraliserat beslutsfattande som det<br />
enskilda näringslivet representerar.<br />
Den uteblivna motreaktionen<br />
I detta skede var fackföreningsrörelsens så säker och trygg<br />
i sin ohotade maktställning att den brydde sig föga om de<br />
utmaningar arbetsgivarna reste och försökte lansera.<br />
Världens starkaste fackföreningsrörelse uppträdde lätt<br />
däst och föreföll ointresserad av att tänka nytt, vara på tå<br />
och lyhörd inför stämningar och förändringar i samhällsdebatten<br />
och i arbetslivet. Att utvecklingen skulle<br />
kunna få betydelse för LO och PTK borde emellertid ha<br />
varit uppenbart. Men lite eller ingenting gjordes för att<br />
förbereda organisatio<strong>ner</strong>na på ett helt nytt läge där det<br />
förhandlande uppdraget var borta och motparten hårdsatsade<br />
på att vrida samhällsutvecklingen i egen önskad<br />
riktning genom arbete på en rad nya arenor.<br />
Någon motoffensiv lanserades inte utan arbetsgivarna<br />
kunde på flera områden ostört ompröva, vässa och
Arbetare från verkstadsklubben Standard Radio demonstrerar utanför SAF-huset på<br />
Blasieholmen under storkonflikten. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.<br />
slipa sina argument. Det skedde inte alltid i djup samstämmighet.<br />
Det gick stundtals hett till i arbetsgivarvärlden.<br />
Men den huvudinriktning som pekades ut, inte<br />
minst av Teknikföretagen, mot mer av branschfrihet och<br />
lokal frihet inom lönebildningen och mindre centralism,<br />
vann långsamt gehör i en allt större krets. SAF:s tidigare<br />
ohotade mandat att företräda samtliga privata arbetsgivare<br />
i avtalsförhandlingarna med LO och PTK var<br />
emellertid inte längre lika självklart.<br />
Förhandlingsformerna på högkant<br />
Redan före 1980 hade frågan om förhandlingsformerna<br />
varit på högkant, men det avgörande beslutet som skulle<br />
bryta SAF-LO-samordningen och skaka om arbetsmarknaden<br />
hade inte fattats. Kanske var en viktig förklaring<br />
att regeringen Fälldin tagit över i Sverige 1976.<br />
Den avgörande frågan för arbetsgivarna, vid sidan av<br />
det långsiktiga opinionsarbetet, var som alltid kostnadskontroll<br />
och hur den mest effektivt kunde upprätthållas.<br />
Sedan mitten av 1950-talet hade de centrala<br />
avtalsförhandlingarna tjänat arbetsgivarna bäst. De hade<br />
inletts på begäran av arbetsgivarna, medan facken på 50talet<br />
varit tveksamma eller rent av kritiska till den centrala<br />
samordningen. Men uppgörelserna i mitten av<br />
1970-talet där lönekostnaderna steg med 40 procent på<br />
två år signalerade problem. Inte minst dåtidens Verkstadsförening,<br />
i dag Teknikföretagen, krävde förändringar<br />
av förhandlingsmodellen. De tongivande företagen<br />
på svensk arbetsmarknad fanns inom VF och där<br />
var tonen skarp visavi den egna centralorganisationen<br />
och den förhärskande ordningen. Förhandlingar på<br />
branschplanet och på sikt på företagsplanet var redan då<br />
det mål som de stora verkstadsföretagen satt upp och<br />
strävade mot. Redan före den stora konflikten 1980<br />
hade diskussio<strong>ner</strong>na varit heta inom arbetsgivarvärlden<br />
om SAF skulle få mandat att företräda alla branscher i<br />
löneförhandlingar med LO och PTK. Verkstadsföretagen<br />
tvekade, men fogade sig. Storkonflikten 1980 kan i<br />
efterhand därför sägas ha varit en tydlig signal om vad<br />
som var att vänta de närmaste decennierna. Tonen hårdnade<br />
gradvis mellan parterna, samsynen var borta eller<br />
åtminstone avsevärt mycket mindre. Den svenska<br />
modellen som vi kände den vid den här tiden var på väg<br />
att stöpas om.<br />
Löntagarfonderna<br />
Förutom den era av lagstiftning som svepte över Sverige<br />
under stora delar av 1970-talet kom så löntagarfonderna,<br />
närmast som en skänk från ovan för arbetsgivare<br />
som sökte sammanhållning. Ett starkare kitt för<br />
arbetsgivarvärlden är i efterhand svårt att tänka sig.<br />
Inför storkonflikten 1980 spelade förslaget om löntagarfonder<br />
en mindre framträdande roll, men det hade<br />
haft effekt. Direktörerna som så ofta månade om sitt<br />
eget fögderi manades till att hålla samman och se »socialiseringspla<strong>ner</strong>na»<br />
som ett ge<strong>ner</strong>alangrepp på dem alla.<br />
De ivrigaste arkitekterna bakom omdaningen var<br />
verkstadsföretagen med AB Volvo i spetsen. Dåvarande<br />
VD Pehr G Gyllenhammar argumenterade kraftfullt för<br />
branschvisa förhandlingar och på sikt ett större inslag<br />
av lokal lönebildning. För att underlätta branschvisa förhandlingar<br />
krävde dåvarande volvochefen långtgående<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 43
förändringar av SAF:s stadga. Den viktigaste förändringen<br />
var, enligt Pehr G Gyllenhammar, att stadgans<br />
första paragraf skulle slå fast att SAF inte förhandlade<br />
om lö<strong>ner</strong>. Dessutom krävde verkstadsföretagen rätten<br />
att på egen hand besluta om lockout och dispo<strong>ner</strong>a konfliktmedel.<br />
Reaktio<strong>ner</strong>na lät inte vänta på sig i arbetsgivarvärlden,<br />
men trots hårda mothugg framhärdade<br />
verkstadsföretagen och normalstadgan ändrades. Inte så<br />
att ändamålsparagrafen skrevs om, men i övrigt ökade<br />
friheten för branscherna i förhållande till SAF.<br />
Beslutet om stadgeförändring togs 1982, men diskussionen<br />
hade funnits under fem-sex år och var mycket<br />
nära ett avgörande redan före storkonflikten. Högst på<br />
arbetsgivarnas agenda stod kamp mot den solidariska<br />
lönepolitiken. Mer av marknad och mindre av utjämning<br />
var arbetsgivarnas stridsrop för en restaurerad<br />
lönebildning.<br />
Mot en decentraliserad och marknadsanpassad<br />
lönebildning<br />
Uppbrottet från den modell för förhandlingar och<br />
umgänge som präglat Sverige i decennier sker dock inte<br />
över en natt. Snarare i tre steg under 1980-talet med<br />
finalerna 1990 och 1991. Den 2 februari 1990 beslöt SAF<br />
att inte längre förhandla om lö<strong>ner</strong> och allmänna anställningsvillkor<br />
på LO-området. Kampen för en ny ordning<br />
inom lönebildningen hade lyckats. Arbetsgivarna hade<br />
tagit första steget mot en mer decentraliserad och marknadsanpassad<br />
lönebildning. Ett år senare beslöt SAF att<br />
också lämna alla styrelseuppdrag i statliga styrelser.<br />
Undantagen från regeln gällde Arbetsdomstolen och<br />
Försäkringsöverdomstolen. Och till en början gällde<br />
arbetsgivarnas uttåg inte heller AP-fondernas styrelser.<br />
Bakom beslutet att lämna styrelser fanns ingen intern<br />
arbetsgivarkritik mot de beslut myndigheterna tagit<br />
under åren med SAF:s representanter i styrelserna. Det<br />
var snarare så att flera representanter inom SAF såg med<br />
skepsis på att lämna styrelserna. Men de ideologiskt renläriga<br />
var i majoritet och ville bryta den korporativa medverkan.<br />
Organisationen strävade efter att stå fri. Att<br />
beslutet att dra tillbaka de egna representanterna dessutom<br />
satte press på LO och TCO:s representanter var en<br />
bonus. SAF-beslutet undermi<strong>ner</strong>ade fackens auktoritet<br />
och det var viktigt i sig.<br />
Första verkliga steget bort från samordning med LO<br />
och SAF vid rodret kom redan 1983, året efter stadgeförändringen<br />
inom SAF. Att det var verkstadsföretagen<br />
som vägrade ge SAF mandat att företräda dem i förhandlingar<br />
var logiskt. Det mest överraskande var därför<br />
inte Verkstadsföreningens agerande visavi SAF. Det<br />
var istället Metalls avhopp från samordningen på LOsidan.<br />
För första gången sprack den fackliga fronten.<br />
Och reaktio<strong>ner</strong>na blev mycket häftiga inom LO. Det<br />
växlades hårda ord om det som uppfattades som ett svek.<br />
Materiellt skiljde sig emellertid inte VF–Metall-uppgörelsen<br />
mer än marginellt från den uppgörelse som<br />
44 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
övriga LO-förbund träffade med SAF. Men symbolvärdet<br />
var betydande. Den evighetslånga raden av centrala<br />
förhandlingar var bruten. Tidigare skeptiker inom<br />
arbetsgivarvärlden såg nu att det fanns alternativ till<br />
SAF-LO-överenskommelser och den vetskapen eller<br />
kunskapen kom att utgöra fonden till de allt intensivare<br />
diskussio<strong>ner</strong> som följde under resten av 1980-talet om<br />
just förhandlingsformerna.<br />
Efter 1983 års branschuppgörelse mellan Verkstadsföreningen<br />
och Metall skedde ingen omedelbar övergång<br />
till branschvisa förhandlingar över hela linjen. Avtalsförhandlingarna<br />
böljade fram och åter under 1980talet<br />
mellan SAF-LO-samordning och branschvisa<br />
överläggningar. Först 1990 med beslutet att upphöra<br />
med förhandlingsverksamheten visavi LO och LO:s förbund<br />
tas det definitiva steget – det som legat i korten allt<br />
sedan andra hälften av 1970-talet.Och den lönebildning<br />
och dess former som mejslats ut sedan dess har sin<br />
grund i den process som bröt sönder den centrala samordningsmodellen<br />
med SAF, LO och PTK som de tyngsta<br />
och mest inflytelserika aktörerna.<br />
Till slut<br />
För att förstå dagens förhandlingar och partsrelatio<strong>ner</strong><br />
måste också den särskilda förhandlargruppen på 1990talet,<br />
industriavtalet från 1997 och dess uppsägning<br />
2010 beaktas och analyseras på djupet.<br />
Sett över hela perioden sedan 1980 och framåt så har<br />
arbetsgivarnas strategi varit verkningsfull. Det är deras<br />
val av förhandlingsmodell som kommit att gälla. Och<br />
deras idoga kampanj för decentralisering och individualisering<br />
har resulterat i betydande kliv i arbetsgivarnas<br />
önskade riktning. Självfallet går det inte att härleda allt<br />
bakåt till storkonflikten eller åren före densamma. Men<br />
som en markör, en sammandrabbning då det gamla systemet<br />
krockar med nya tankar är den fortsatt intressant.<br />
Och en mer lyhörd fackföreningsrörelse hade tvivelsutan<br />
kunnat förbereda sig inför den förestående förändringen<br />
på ett annat, bättre sätt än vad som nu blev fallet. Överraskningsmomentet<br />
var betydande när SAF reste sig från<br />
förhandlingsbordet ett decennium efter storkonflikten.<br />
Detta trots att signalerna om en avgörande förändring<br />
hade varit tydliga allt sedan dess.<br />
När detta skrivs finns ett restaurerat industri-avtal<br />
framförhandlat och klart för underskrift. Nervositeten<br />
är trots det betydande hos både fack och arbetsgivare<br />
inför avtalsrörelsen som inleds redan hösten 2011 då<br />
industrins parter förhandlar om lö<strong>ner</strong>na för de kommande<br />
åren.<br />
Utan ett nytt drivankare som alla accepterar och förlitar<br />
sig på hotar en besvärlig avtalsrörelse 2011 och<br />
2012. Nu liksom tidigare står marknadslösningar mot<br />
mer eller mindre centraliserade förhandlingsmodeller.<br />
TOMMY ÖBERG<br />
är verksam som journalist på LO-Tidningen där han tidigare<br />
också har varit chefredaktör.
Att kartlägga sjuksköterskors<br />
militans<br />
Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna<br />
De senaste decennierna har många sjuksköterskor gått i<br />
strejk i en rad länder. Det verkar som om sköterskor i allmänhet<br />
har radikaliserats 1 , även vid strejken i Sverige<br />
2008, som representerade ett gräsrotsuppror mot de<br />
fackliga ledarna. 2 Sköterskor har också använt andra innovativa<br />
motståndsmetoder, som massuppsägelser, vilket<br />
varit mest framgångsrikt i Finland. Denna studie av sköterskestrejker<br />
avslöjar en något undanskymd historia om<br />
militans som ofta har »retuscherats bort i traditionella redovisningar».<br />
3<br />
AV LINDA BRISKIN<br />
Det är en bra tidpunkt att studera sköterskestrejker just nu när<br />
arbetare och samhälle är under avsevärd attack: från kraftiga<br />
nedskärningar av den sociala servicen, särskilt inom sjukvården,<br />
privatiseringar och samverkan mellan den privata och<br />
offentliga sektorn, förändringar inom arbetsliv och arbetsmarknad,<br />
det ökande utnyttjandet av ras- och könsskillnader<br />
och det neoliberala bruket av patriarkala och individualistiska<br />
värden på arbetsplatsen och i hemmet.<br />
Tre referenspunkter domi<strong>ner</strong>ar diskussio<strong>ner</strong> om sköterskeyrket:<br />
Först har vi proletariseringen och konfrontationen<br />
med den neoliberala strukturomvandlingen av sjukvården.<br />
Proletariseringen handlar om »det ofrånkomliga intrånget av<br />
kapital och industriella metoder på omsorgsområdet genom<br />
rationaliseringar av arbetsprocessen, intensifieringen av arbetstakten<br />
och den strikta hierarkiska uppdelningen av arbetskraften»;<br />
4 samt också omvandlingen av en betydande andel av<br />
vårdarbetet från relativt säkra heltidsanställningar till deltid<br />
och till tillfälliga och till och med osäkra jobb.<br />
För det andra betonar professionalismen den kunskap,<br />
expertis, skicklighet och det ansvar som förknippas med sköterskeyrket<br />
och strävar mot ett självreglerande yrkesliv med<br />
arbetsplatsautonomi. 5 För det tredje utpekas sjuksköterskor av<br />
patriarkala diskurser och praktiker som omhändertagande,<br />
moderliga och essentiellt feminina. Faktum är att professionaliseringskrav<br />
har mötts av genusbaserade föreställningar, det<br />
vill säga föreställningar om kön som strukturerar hierarkier,<br />
diskurser och praktiker. »Att uppnå en professionell status har<br />
visat sig vara en svår uppgift för sjuksköterskor. Eftersom sköterskorna<br />
traditionellt var kvinnor, ansågs deras arbete vara<br />
baserat på kvinnliga egenskaper och som grupp saknade de<br />
makt i samhället.» 6<br />
De fullständigt sammanflätade stråken av proletarisering,<br />
professionalism och patriarkal praktik har haft stort inflytande<br />
på sköterskornas arbete, medvetenhet och militans och de har<br />
skapat en yrkesrelaterad form av motstånd. 7<br />
Könsdiskrimi<strong>ner</strong>ing, professionalism och neoliberal omstrukturering<br />
av sjukvården framträder som teman i följande<br />
korta berättelser om militans.<br />
Kanadensiska sköterskor i strejk<br />
Under 19 dagar 1988 gick mer än 11 000 sköterskor ut i en<br />
illegal strejk i den kanadensiska provinsen Alberta och de möttes<br />
med mycket kraftiga vedergällningsaktio<strong>ner</strong> både från<br />
arbetsgivarna och från staten. Organisationen Edmonton<br />
Working Women kommenterade strejken:<br />
De trotsade lagen för att försvara sina egna demokratiska<br />
rättigheter och för att motsätta sig den erosion av arbetarnas<br />
rättigheter på alla områden... [och för att] slåss för patienternas<br />
rätt till offentligt finansierad sjukvård av god kvalitet.<br />
8<br />
År 1999 uppnådde sjuksköterskorna i Alberta en uppgörelse,<br />
på randen till vad som kunde ha blivit ytterligare en illegal<br />
strejk.<br />
År 1999, efter strejkerna 1988 och 1991 trotsade sköterskor<br />
i Saskatchewan den lagstiftning som skulle tvinga dem tillbaka<br />
till jobbet i tio dagar. Nancy Syles från Saskatchewan talade<br />
inför kanadensiska Labour Congress:<br />
Där fanns sjuksköterskor som var strejkvakter, som berättade<br />
för mig: »Jag har inte ens fått fortkörningsböter.» Men du<br />
ska veta att de aldrig tvekade. De var beredda att stanna kvar<br />
som strejkvakter och kanske till och med att sitta i fängelse...<br />
Allt vi önskar som sköterskor är att ge säker vård av hög kvalitet...Vi<br />
kan inte göra det med de arbetsvillkor vi har nu. 9<br />
Debra McPherson, skattmästare i det nationella sköterskeförbundet<br />
intervjuades i The Star Poenix:<br />
Regeringen [har] inte förstått att de flesta sköterskor är<br />
medelålders kvinnor med lång livserfarenhet och att de inte<br />
kuschas så lätt... Om herr Romanow [premiärminister i Saskatchewans<br />
New Democratic-regering] tror att dessa 8000<br />
kvinnor kommer att ge upp är det bäst att han tar sitt testosteronstinna<br />
utbrott och stoppar upp det. Han visar ingen<br />
respekt för kvinnorna. 10<br />
Hon förklarade att hennes motvilja härstammade från det faktum<br />
att regeringar överallt var beredda att sänka eller frysa<br />
lö<strong>ner</strong>na för offentliganställda, varav de flesta är kvinnor.<br />
Under 1999 inleddes en två dagar lång strejk genomförd av<br />
47 000 sköterskor i Quebec som inledde en längre olaglig strejk.<br />
De hade tidigare hade genomfört en veckolång strejk 1989.<br />
Sköterskorna möttes av två drakoniska lagar som Michèle<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 45
”Lika lön det handlar om att vilja”. Ordföranden<br />
for de danska sjuksköterskorna,<br />
Connie Kruckow ledde den stora demonstrationen<br />
den 17 april 2008. Foto: Soren<br />
Svendsen.<br />
46 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3
Biscay, viceordförande för Quebecs sköterskeförbund ansåg att<br />
regeringen använde för att försöka »förgöra facket». 11 Sköterskorna<br />
stod emot hoten både från Förordning 160, som stadgade<br />
om böter (mer är tio miljo<strong>ner</strong> dollar vid strejkens slut),<br />
indragna fackliga ersättningar och två dagars löneavdrag för<br />
varje frånvarodag från jobbet (vilket kostade varje sköterska<br />
ungefär 7000 dollar) och Förordning 72, en återvänd-tillarbetet-lagstiftning<br />
som riktade sig till de fackliga företrädarna.<br />
Fem dagar efter att Förordning 72 hade antagits röstade 93 procent<br />
av sköterskorna för en fortsatt illegal strejk. 12<br />
Danska sköterskor i strejk<br />
Våren 2008 ägde en åttaveckorsstrejk rum i Danmark, med<br />
70000 sjuksköterskor, medlemmar av Dansk Sygeplejeråd,<br />
DSR, som »aktionens spjutspetsar». 13 Även om strejken delvis<br />
handlade om arbetsförhållanden, centrerades den kring lö<strong>ner</strong>,<br />
utifrån ett krav på 15-procentiga löneökningar. Särskild uppmärksamhet<br />
ägnades frågan om de lägre kvinnolö<strong>ner</strong>na med<br />
krav på »manslö<strong>ner</strong> för kvinnojobb». 14 De strejkande sköterskorna<br />
använde olika metoder för att dra uppmärksamhet till<br />
lönefrågan. Kvinnorna i Holstebro delade ut brödrecept med<br />
ett paket jäst och talade med människor, öga mot öga.<br />
På samma sätt som jästen höjer brödet måste våra lö<strong>ner</strong><br />
höjas, till männens lönenivåer så att vi kan ha råd att äta<br />
bröd och så att vi kan vårda och ta hand om era gamla, barn<br />
och sjuka familjemedlemmar, släktingar och vän<strong>ner</strong>. 15<br />
Massuppsägningar och icke-strejk-taktik<br />
Även om denna artikel främst fokuserar på strejker, både lagliga<br />
och olagliga, utgår den inte från att strejker är den enda<br />
formen av arbetsplatsmilitans. Som andra arbetare har sköterskor<br />
varit engagerade i många former av motstånd genom<br />
decennier. Några exempel: År 1975 sjukanmälde sig sköterskor<br />
i New Brunswick, Kanada, för att stärka sina krav på<br />
omförhandling av avtalet. Aktionen kallades the »blue flue»<br />
när 700 sköterskor på 15 sjukhus sjukanmälde sig fösta<br />
dagen. 16 År 1976 införde sköterskor i New South Wales,<br />
Australien, stopp för »övertid, köks-, hushålls- och kontorsarbete<br />
som inte är relaterat till vården, icke-akuta operatio<strong>ner</strong><br />
och inskrivning; De höll möten, marscherade på gatorna,<br />
brände upp sina sköterskemössor och höll jobb-stopp-möten<br />
som symboliska protester för att uppnå löneökningar.» 17 Vid<br />
ett sjukhus och traumacenter med 2000 sängplatser i södra<br />
Kalifornien iscensatte sköterskor en tvådagars sjukskrivningskampanj<br />
1987. 18 I British Columbia, Kanada, vägrade sköterskorna<br />
1989 att »utföra ’icke-vårduppgifter’, som städning,<br />
hushållsarbete, vaktmästarjobb, kartläggning av utskrivna patienter,<br />
genom att sätta ett stopp för övertid». 19 Eftersom det<br />
finns förbud mot strejker och krav på grundläggande service<br />
för nödlägen har sköterskor ofta tvingats söka alternativa former<br />
för motstånd och militans.<br />
Mest intressant är kanske det som kan ses som en yrkesspecifik<br />
taktik: användandet av massuppsägningar, något som<br />
används sedan länge. Innan det fanns rättigheter knutna till<br />
kollektivförhandlingar erbjöd massuppsägningar ett kollektivt<br />
redskap för motstånd. 20 En tidig kanadensisk konflikt ägde<br />
rum i oktober 1950 vid Toronto Ge<strong>ner</strong>al Hospital:<br />
73 utbildade sköterskor från sjukhusets sju våningar, BB,<br />
stödpersonal och blodbank lämnade en petition till sjukhuschefen<br />
och styrelsen...[med] utfästelse att de 73 undertecknarna<br />
skulle säga upp sig från den 23 november om inte<br />
sjukhuset tillmötesgick sköterskornas krav. Deras 11punktsprogram<br />
för förändring innehöll specificeringar om<br />
arbetstider, antalet patienter som de kunde anförtros, antal<br />
sköterskor i tjänst, semesterns längd, dagliga vilopauser och<br />
grundlönens nivå. 21<br />
Två andra kanadensiska exempel är värda att notera. Förhandlingarna<br />
mellan sköterskorna och hotelledningen i New<br />
Brunswick bröt samman 1969. Eftersom »sköterskorna var<br />
förhindrade att strejka förlitade de sig på direktaktion i stället<br />
och sade upp sig en masse»:<br />
Uppmuntrade av det kanadensiska sköterskefackets nationella<br />
kampanj för att förbättra sköterskornas lö<strong>ner</strong> och<br />
möta deras frustration, tillkännagav 1400, eller hälften av<br />
Brunswicks registrerade sköterskor, vid en presskonferens<br />
den 15 juli att de skulle säga upp sig. Hot om att sköterskorna<br />
skulle förlora sina ackumulerade pensionsrättigheter,<br />
sjukledighet och senioritet om de sade upp sig, stärkte<br />
bara sköterskornas beslutsamhet. Efter nio dagars förhandlingar<br />
löstes konflikten och ett huvudavtal...ratificerades.<br />
Lö<strong>ner</strong>na förbättrades avsevärt och de som hade extra<br />
utbildningskvalifikatio<strong>ner</strong> fick ytterligare ett påslag. 22<br />
I juni 2001 blev frågan om Nova Scotias sjukvårdspersonals<br />
rätt att strejka den centrala tvistepunkten i en inflammerad diskussion.<br />
Sjukvårdsarbetarna inom Nova Scotias offentliganställdas<br />
fackförbund, Nova Scotia Government Employees<br />
Union, NSGEU, hade redan ordnat strejkvakterna när provinsregeringen<br />
antog en ny lag som tog bort deras strejkrätt<br />
och hotade med dryga böter. De 1600 sköterskor som skulle<br />
ha gått i strejk inom några dagar sade upp sig. Fay MacNeil,<br />
en hjärtsjuksköterska, sade »Om jag förlorar mitt jobb bryr<br />
jag mig inte. Jag har inte skrivit ett sköterskekontrakt för att<br />
göra ett slavjobb. Jag skrev inte på för att förlora mina rättigheter.»<br />
23 En åskådare noterade:<br />
Jag befann mig i ett kvavt rum på NSGEU:s strejkhögkvarter,<br />
fyllt med engagerade sköterskor, var och en redo<br />
att säga upp sig och var och en fast besluten att riskera sin<br />
karriär för det som är rätt... Jag stod bakpå en lastbil som<br />
var parkerad bredvid dörrarna till legislaturen och hjälpte<br />
sköterskor klättra upp för att sig<strong>ner</strong>a sina uppsägningar<br />
med stora svarta markeringspennor, offentligt inför alla, så<br />
hela världen kunde se. Många med darrande hand och ögonen<br />
fulla av tårar. Men alla redo att göra vad som måste<br />
göras.» 24<br />
Genom det växande stödet för sköterskorna »backade regeringen<br />
och slöt en överenskommelse med facket och de sjukvårdsanställda<br />
om att de skulle presentera sina olika krav för<br />
ett ’val av slutbud’. Medlaren valde fackets förslag för legiti-<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 47
merade sköterskor» 25 och gav dem 70 procent mer än de<br />
erbjudits från början. 26<br />
Taktiken med massuppsägelser har använts i många länder.<br />
27 Den kanske mest framgångsrika användningen av massuppsägelse<br />
på senaste tid var de finska sköterskornas mobilisering.<br />
I oktober och november 2007 fanns det en betydande<br />
stridbarhet i Finland när det gällde sköterskornas lö<strong>ner</strong>, som<br />
en del av den pågående striden om lönenivåer för offentliganställda<br />
inom sjukvården. Förbundet för sjukvårdsanställda och<br />
socialarbetare, TEHY, ville ha 24 procent nästan dubbelt så<br />
mycket som de erbjöds, för att justera orimligt låga lö<strong>ner</strong> för<br />
sköterskor. TEHY införde övertidsblockad och tillkännagav<br />
att »13 000 sköterskor var redo att lämna in sina uppsägningar.»<br />
28 Enligt Jaana Laitinen-Pesola, ordförande för<br />
TEHY måste förbundet »ta till det extrema hotet om massuppsägningar<br />
för att säkra sjukvårdens framtid och kvalificerad<br />
personal.» 29<br />
Som motåtgärd införde regeringen en helt ny sorts lag,<br />
Lagen om patientsäkerhet (16 november 2007), som kunde<br />
tvinga sjukvårdspersonal att fortsätta arbeta med sådana<br />
arbetsuppgifter som betraktades som oumbärliga för patientsäkerheten,<br />
även om de hade sagt upp sig. Regeringen hävdade<br />
också att »varje individ var juridiskt ansvarig om en patient<br />
blev handikappad eller dog på grund av uppsägning.» 30<br />
Gensvaret på denna lagstiftning blev att ännu fler sköterskor<br />
anslöt sig till massuppsägningskampanjen, totalt 16 000. 31<br />
I det finska sammanhanget användes strategin med massuppsägningar<br />
för att hindra att man åberopade principer om<br />
oumbärliga tjänster, som tidigare hade undergrävt de sjukvårdsanställdas,<br />
och särskilt sköterskornas, möjligheter att förbättra<br />
sina lö<strong>ner</strong> och arbetsvillkor.<br />
Senaste gången som en arbetsmarknadskonflikt med TEHY<br />
trappades upp till kampåtgärder undergrävdes strejkens<br />
genomslag av kravet på att facket skulle tillåta några av sina<br />
medlemmar att upprätthålla en miniminivå med anställda på<br />
sjukhusen. Denna gång hade TEHY valt den ovanliga strategin<br />
med massuppsägningar, i stället för strejk. 32<br />
Den 19 november lämnade sköterskorna sina jobb. Arbetsdomstolen<br />
slog fast att »de fast anställda TEHY-medlemmarnas<br />
massuppsägningar var olagliga». Domstolen dömde förbundet<br />
att betala höga böter och gav arbetsgivaren rätt att<br />
börja anställa ersättare. 33 Trots alla dessa hot och repressalier<br />
och expertutlåtanden att TEHY inte skulle lyckas, 34 gav sig<br />
sköterskorna inte. Den 19 november, den dag då de första<br />
uppsägningarna skulle ha trätt i kraft, undertecknades ett nytt<br />
kollektivavtal som gav sjuksköterskorna löneökningar på<br />
22–28 procent under den fyraåriga avtalsperioden. Denna<br />
framgångsrika förhandling blev en referenspunkt för de<br />
danska och svenska sköterskestrejkerna under 2008.<br />
Politiseringen av vården och allmänintresset<br />
Jag tror att sköterskorna ... protesterar mot systemet och<br />
dess ineffektivitet... Det är patienternas vård som är i farozonen<br />
och det är därför sköterskorna strejkar. Men jag vet<br />
att medierna kommer att säga att det handlar om pengar...<br />
48 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
men jag tror inte för ett ögonblick att det enbart är en fråga<br />
om pengar...Ni kämpar för patienternas vård hela tiden. –<br />
Strejkande irländska sköterska 1999. 35<br />
Det här handlar egentligen om sköterskebristen, som... har<br />
lett till vidriga och otrygga arbetsförhållanden och kompromisser<br />
när det gäller patientvården... Vi tar ställning för<br />
människor i Saskatchewan: dig, mig, våra familjer, som de<br />
vårdgivare och patientförsvarare som vi är. – Laurie Swift,<br />
strejkande sköterska i Saskatchewan (Kanada), 1999. 36<br />
Det faktum att sköterskornas vårdarbete huvudsakligen äger<br />
rum inom den offentliga sektorn är utan tvivel viktigt för deras<br />
medvetande, deras taktik och strategier, den politiska diskurs<br />
som de tillämpar och för strejkernas genomslag. Många kvinnor<br />
som har direkt kontakt med klientgrupper är kluvna när<br />
det gäller att ställa krav på lö<strong>ner</strong> eller arbetsförhållanden och<br />
att engagera sig i offentliga protester. Faktum är att kvinnors<br />
ansvar för vårduppgifter har aktivt mobiliserats för att<br />
avskräcka dem från att strejka:<br />
Kvinnor är fostrade att känna ansvar för de människor som<br />
de ansvarar för vare sig det är i hemmet eller på jobbet.<br />
Följaktligen får de lätt skuldkänslor om de vägrar att<br />
vårda... Och när de strejkar händer det att media skildrar<br />
dem som »hjärtlösa och okänsliga». 37<br />
Alla internationella redogörelser för sjuksköterskestrejker<br />
anspelar på konflikten mellan strejk och vårduppgifter. 38<br />
Denna forskning tyder på att sköterskornas engagemang i<br />
vårdarbetet de senaste årtiondena snarare uppmuntrar dem –<br />
i stället för att hindra dem – från att strejka. Sköterskornas<br />
yrkesmässiga engagemang i vården har konfronterats med<br />
omstrukturering av sjukvården, sköterskebrist, intensifiering<br />
av arbetet, otrygga anställningar och könsbaserade hierarkier<br />
med en militant diskurs kring allmänhetens intresse och en<br />
rekonstruktion och reformering av vårdarbete, det som jag<br />
kallar politiseringen av vård. Strejkande sköterskor har genomgående<br />
gjort kopplingar mellan de försämrade villkoren för<br />
vårdarbete och patienternas rätt till vård av god kvalitet och<br />
därmed också åberopat ett allmänintresse.<br />
Politiseringen av vården har givit stöd åt ett nytt etiskt synsätt<br />
när det gäller strejker. Frågan är »inte om aktionen är etisk<br />
utan om det är oetiskt att inte gå till aktion». 39 Brown et al fann<br />
i sin studie om den irländska sköterskestrejken 1999 att »själva<br />
strejkaktionen är en försvarshandling». 40 I november 2002 började<br />
det som skulle bli USA:s längsta sköterskestrejk – över två<br />
år – vid Northern Michigan Hospital i Petoskey, Michigan.<br />
Sjuksköterskorna »ville ha ett ord med i laget om hur patientvården<br />
utfördes och i frågor om patientsäkerhet, med hänvisning<br />
till den ökade arbetsbördan... Att sköterskornas strejk<br />
varade så länge, trots erbjudanden om högre lö<strong>ner</strong>, är en stark<br />
indikator att inflytande över vårdens utförande var viktigare för<br />
dem än pengar. Sköterskorna hade blivit korsfarare, kämpar för<br />
patientsäkerhet och för sköterskeyrkets framtid.» 41<br />
Den omfattande mobiliseringen av sköterskor och kvinnor<br />
inom vårdyrken och de diskurser som omger denna militans<br />
stöder anspråk på en politisering av vården, det vill säga: ett
erkännande av det kollektiva ansvaret för vården och den effekt<br />
på kvalitativ vård som försämrade villkor inom sköterskeyrket<br />
har; avvisandet av essentialistiska anspråk på att kvinnor är<br />
ansvariga för vård enbart på grund av att de är kvinnor; kraven<br />
att de färdigheter som krävs inom vårdyrken ska erkännas och<br />
belönas; och beredskapen att mobilisera kollektivt för dessa mål.<br />
Stöd från allmänheten<br />
Många kanadensiska sköterskestrejker har karaktäriserats av<br />
att de åtnjutit starkt folkligt stöd, att andra fackförbund varit<br />
aktivt engagerade liksom samhället, allmänheten kvinnoorganisatio<strong>ner</strong><br />
och andra progressiva krafter. Faktum är att sköterskorna,<br />
trots arton uppmärksammade sköterskestrejker<br />
under 1998 och 1999, fick den högsta förtroendeplaceringen<br />
av alla yrken i en mätning år 2000. Med sina 72 procent låg de<br />
betydligt högre än präster (32 procent), poliser (42 procent),<br />
lärare (50 procent) och, betecknande nog, läkare (52 procent).<br />
Politiker, fackliga ledare och offentliga tjänstemän hamnade<br />
på ensiffriga tal. 42 En gallup i USA år 2004 visade att sköterskor<br />
har ett mycket gott anseende hos allmänheten, vilket gör<br />
dem till en formidabel politisk kraft. 43 Konvergensen mellan<br />
professionaliseringen, omsorgen om allmänhetens intressen<br />
och kampanjer med en bred bas av och med sköterskor har<br />
skapat förutsättningarna för ett starkt stöd från allmänheten<br />
när de går ut i strejk. Ett exempel är sköterskestrejken i England<br />
1988, då en nationell opinionsmätning visade att 85 procent<br />
stödde en betydande löneökning för sköterskorna och en<br />
majoritet stödde deras strejk för högre lön. 44 »Uppmuntrade<br />
av ’styrkan och känslan och ett fantastiskt stöd från allmänheten’...<br />
pla<strong>ner</strong>ade vårdfacken... en nationell dag för demonstratio<strong>ner</strong>...<br />
Mellan 43 000 och 100 000 perso<strong>ner</strong> demonstrerade<br />
tillsammans i London, med 50 000 i Glasgow och stora skaror<br />
på andra platser.» 45<br />
Allmänhetens stöd till kraven på rimliga lö<strong>ner</strong> för sköterskorna<br />
är värt att notera. I den danska sköterskestrejken 2008<br />
visade en opinionsundersökning att 80 procent av befolkningen<br />
stödde kravet på en löneökning på minst 15 procent. 46<br />
I de finska sköterskornas kamp 2007, med massuppsägningar,<br />
ansåg 66 procent att sköterskornas lönekrav var acceptabla. 61<br />
procent av befolkningen uppgav att de sympatiserade med<br />
TEHY:s pla<strong>ner</strong>ade massuppsägelse. 47<br />
I Polen uppstod 2007 en omfattande protest kring sjukvården,<br />
som gällde både läkare och sjuksköterskor, där de senare<br />
krävde kraftiga löneökningar. Efter att premiärministern vägrat<br />
träffa sköterskornas representanter inledde fyra sköterskor<br />
en åtta dagar lång sittstrejk. Utanför campade stora skaror<br />
sjuksköterskor under fyra veckor i något som kom att kallas<br />
»den vita byn» och som »drog till sig stor uppmärksamhet<br />
från media och allmänhet.» 48 Enligt en opinionsundersökning<br />
stödde 75 procent av befolkningen kraven från läkare och sköterskor.<br />
Sköterskor inom protestlägret rapporterade att vilt<br />
främmande människor kom med mat och dryck. När polisen<br />
skulle skingra en sköterskeprotest med våld, kom gruvarbetare<br />
och järnvägsarbetare resande till Warszawa för att skydda<br />
sköterskorna mot polisvåld. 49<br />
Den kanske mest långdragna sköterskestriden inträffade i<br />
Könsdiskrimi<strong>ner</strong>ing, professionalism och neoliberal strukturering<br />
av sjukvården gav förutsättningar för sjuksköterskornas<br />
militans, skriver Linda Briskin. Foto: Sven-Åke Nordlöv.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 49
Japan – en intensiv kamp som fördes av Japans fackförbund för<br />
Medical Workers (Nihon Ironen), kallad The Nurse Wave –<br />
sköterskevågen. Den började 1989 och pågick i tre år. Sköterskornas<br />
krav omfattade »fler sköterskor, reglering av nattskiften,<br />
införandet av femdagarsvecka för alla, en rättvis värdering<br />
av sköterskornas arbete, bättre yrkesutbildning.» Kampen<br />
»kombi<strong>ner</strong>ade sköterskornas engagemang för bättre arbetsvillkor<br />
och status med allmänhetens krav på bättre sjukvård<br />
[och] vann ökande folkligt stöd och spred sig till hela landet».<br />
Under det första året av kamp var det gatudemonstratio<strong>ner</strong><br />
och möten med sköterskor i vitt i varje prefektur... Befolkningens<br />
stöd för sköterskerörelsen växte... Tredje året...<br />
bytte rörelsen fokus till krav på ... en nationell policy för<br />
den växande gruppen sjukvårdspersonal... Med tidningarnas<br />
och TV-kanalernas rapportering om sköterskekampen,<br />
nästan varje dag, växte allmänhetens intresse och stödet<br />
spred sig i hela landet och satte press på regeringen att stifta<br />
en lag om tillgång till fler sköterskor... Inom loppet av tio<br />
månader samlades 5,4 miljo<strong>ner</strong> namnteckningar från hela<br />
landet. Efter tre års kamp uppnådde de att en lag antogs om<br />
att säkerställa att sköterskepersonalen var tillräcklig. 50<br />
Även när sköterskornas strejker varit illegala eller när de brutit<br />
mot lagen på andra sätt har allmänhetens stöd varit tålmodigt<br />
och ibland till och med passio<strong>ner</strong>at, som följande exempel<br />
från Kanada antyder. Under den illegala strejken 1988 i<br />
Alberta rapporterar Rebecca Coulter om »omfattande stöd».<br />
Faktum är att<br />
mer än 500 000 dollar samlades in i mindre och större<br />
donatio<strong>ner</strong>. Pensionärer gav den dollar eller två som de<br />
hade råd med, en grupp anställda på McDonald's i Kalifornien<br />
skickade runt en hatt på jobbet till strejkfonden...[Strejken]<br />
satte igång alla slags människors fantasi och<br />
stöd... Kvinnogrupper och fackliga organisatio<strong>ner</strong> samlades<br />
kring frågan... och satte press på delstatsregeringen att<br />
skaffa fram pengar till en uppgörelse. 51<br />
Quebecksköterskornas långa illegala strejk 1999 samlade<br />
omfattande stöd från allmänheten; 72 procent ansåg att sköterskornas<br />
lönekrav var rimliga. 52<br />
Eftersom de inte kunde få slut på strejken med befintlig lagstiftning<br />
tog den Quebecbaserade regeringen bort strejkrätten<br />
helt och hållet och höjde straffsatserna. Men fackföreningsmedlemmarna<br />
fortsatte sina arbetsnedläggelser och<br />
möttes av en våg av sympati från allmänheten, inklusive opinionsundersökningar<br />
som visade att en majoritet stod bakom<br />
dem, samt 120 000 underskrifter på en petition. 53<br />
I en protestaktion i Nova Scotia 2001 trotsade två hundra sköterskor<br />
regeringen och bröt mot lagen.<br />
De satte sig i den hårdast trafikerade korsningen i Halifax.<br />
Trafiken blockerades i flera kvarter. Busschauffören längst<br />
fram i trafikstockningen rörde sig inte. »Jag är också med i<br />
facket», sade han. Inga passagerare klagade. Människorna<br />
på trottoarerna hurrade. Polisen stod bara och såg på. 54<br />
50 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Sjuksköterskan och avdelningsföreståndaren<br />
Elisabeth Rundberg tog strid för att bevara Saltsjöbadens<br />
sjukhus. Foto: Markko Björkman.
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 51
Det råder inget tvivel om att sköterskorna är värda uppmärksamhet,<br />
inte minst för sin anmärkningsvärda förmåga att<br />
mobilisera stöd från allmänheten och att bygga koalitio<strong>ner</strong><br />
över fackliga gränser, med andra grupper i samhället och med<br />
progressiva rörelser.<br />
Slutsats: kvinnors militans<br />
Huvuddragen i [blussömmerskornas] strejk var lika<br />
anmärkningsvärda som gensvaret från trettio tusen oorganiserade<br />
arbetare, det orubbliga och kompromisslösa sinnelaget<br />
hos de strejkande. Detta berodde inte bara på nationalitet<br />
utan också på det kön som domi<strong>ner</strong>ade...[V]i har nu<br />
en facklig truism att »kvinnor är bäst på att strejka» ...Blussömmerskornas<br />
strejk utmärktes av... fullständig hängivenhet<br />
till ett mål, känslomässig uthållighet, oräddhet och en<br />
beredskap att möta fara och lidande.<br />
Helen Marot (1911) i Kvinnornas fackförbund i New York<br />
City om blussömmerskestrejken 1909. 55<br />
Trots Ruth Milkmans varning att återupptäckten av kvinnlig<br />
aktivism kan leda till naivt romantiserande 56 måste varje diskussion<br />
om kvinnlig militans börja med att betona den omfattande,<br />
om än ofta osynliga berättelsen om kvinnors engagemang<br />
i militanta strejker. Vittnesmålen belyser förvisso uthålligheten<br />
och »oräddheten» hos sköterskor i strejk, ofta trots<br />
höga insatser och utmanar allmänna föreställningar om att<br />
»kvinnor är mer passiva och undviker konflikt.» 57<br />
Kvinnornas fackliga militans utmanar inte bara vanföreställningar<br />
om kvinnliga arbetare utan också maskulinistiska<br />
antaganden som fortfarande är djupt förankrade i den fackliga<br />
kulturen. Genom att fokusera på kvinnornas militans problematiseras<br />
också kopplingarna mellan militans, maskulinitet<br />
och manlighet. 58 Strejker som genomförs av kvinnor gör också<br />
allmänheten medveten om genusaspekter genom att störa den<br />
traditionella kopplingen mellan facklig militans och arbetarklassens<br />
män. I sin berättelse om den femtio dagar långa sköterskestrejken<br />
i Victoria, Australien visar Judith Bessant vilken<br />
vikt som lagts vid genusaspekter i denna kamp.<br />
I australiensisk arbetarhistoria skulle det vara svårt att hitta<br />
en motsvarande händelse där stora grupper kvinnor utmanar<br />
en mansdomi<strong>ner</strong>ad regering, ett mansdomi<strong>ner</strong>at system<br />
för arbetsmarknadsrelatio<strong>ner</strong>, ett manligt domi<strong>ner</strong>at<br />
fackligt ledarskap. Det blev en konflikt som domi<strong>ner</strong>ades<br />
av deltagarnas könstillhörighet. 59<br />
Sköterskornas militans utmanar sist och slutligen inte bara<br />
kopplingen mellan militans och män utan också marginaliseringen<br />
och den ökande kriminaliseringen av militans. Genom<br />
sin förmåga att bygga upp allmänhetens stöd underlättar sköterskornas<br />
militans en normalisering och legitimering av själva<br />
militansen.<br />
Sköterskornas militans och koalitionsbygge ingår i en lång<br />
tradition inom de fackliga kvinnornas organisering och motstånd,<br />
något som skulle kunna erbjuda en outnyttjad potential<br />
för att värna offentliga tjänster, skydda arbetarnas rättigheter<br />
och stärka den fackliga förnyelsen.<br />
52 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
NOTER – ATT KARTLÄGGA SJUKSKÖTERSKORS MILITANS<br />
1 Linda Briskin, »The Militancy of Nurses and Union Renewal»,<br />
i Transfer: European Review of Labour and Research, utkommer<br />
2011.<br />
2 David Landes, »Striking Nurses Make for Striking Debate»,<br />
i The Local: Sweden’s News In English 25 april 2008<br />
http://www.thelocal.se/11354/20080425/; Jordan Shilton,<br />
»Health Care Strikes in Scandinavia,» World Socialist Web Site,<br />
2 maj 2008 http://www.wsws.org/articles/2008/may2008/scanm02.shtml<br />
3 Mick McKeown, »Alliances in Action: opportunities and<br />
Threats to Solidarity between Workers and Service Users in<br />
Health and Social Care Disputes», i Social Theory & Health 7 (2),<br />
2009, s. 149.<br />
4 Kathryn McPherson, Bedside Matters: The Transformation of<br />
Canadian Nursing, 1900-1990, Toronto: Oxford 1996, s. 8.<br />
5 Carol McDonald, »Issues of Gender and Power: the Significance<br />
Attributed to Nurses’ Work», i Marjorie McIntyre &<br />
Carol McDonald (red.), Realities of Canadian Nursing: Professional,<br />
Practice and Power Issues 3rd edition, Philadelphia: Walters<br />
Kluwer 2010, s. 355-368.<br />
6 Glenda Strachan, »Not Just a Labour of Love: industrial<br />
Action by Nurses in Australia», i Nursing Ethics 4 (4), 1997,<br />
s. 297.<br />
7 Linda Briskin, »‘Sleeping Giants:’ nurses on Strike», paper<br />
presenterat under konferensen Strikes and Social Conflicts in<br />
the Twentieth Century, Lisbon, 2011.<br />
8 Rebecca Coulter, »Alberta Nurses and the ‘Illegal’ Strike of<br />
1988», i Linda Briskin & Patricia McDermott (red.), Women<br />
Challenging Unions: Feminism, Democracy and Militancy, Toronto:<br />
University of Toronto Press 1993, citerad på s. 56.<br />
9 Globe and Mail 13 juli 1999.<br />
10 15 april 1999.<br />
11 Globe and Mail 6 juli 1999.<br />
12 Globe and Mail 26 juli 1999.<br />
13 »Danish Nurses’ Strike Enters Second Week», Agence<br />
France-Presse 23 april 2008.<br />
14 Carsten Jørgensen, »Longest Strike in Public Sector Ends<br />
with Pay Settlement», The European Industrial Relations Observatory<br />
(EIRO) Online 29 september 2008 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2008/04/articles/DK0804029I.htm<br />
15 Callum Laggan, »Danish Nurses' Strike», New Worker<br />
Features 3 maj 2008 http://newworkerfeatures.blogspot.com/<br />
2008/05/danish-nurses-strike.html<br />
16 Linda Kealey, »No More ‘Yes Girls’: labour Activism<br />
among New Brunswick Nurses, 1964-1981», i Acadiensis 37 (2),<br />
2008, s. 10.<br />
17 Strachan 1997, s. 300f.<br />
18 Richard Kravitz, Barbara Leake & Bruce Zawacki, »Nurses’<br />
Views of a Public Hospital Nurses’ Strike», i Western Journal<br />
of Nursing Research 14 (5), 1992, s. 645-661.<br />
19 Larry Haiven, »The State and Nursing Industrial Relations:<br />
the Case of Four Western Canadian Nurses’ Strikes»,<br />
opublicerad uppsats, 1991, s. 18-19.<br />
20 Judith M. Hibberd, »Strikes by Nurses», i Alice Baumart<br />
& Jenniece Larsen (eds.), Canadian Nursing Faces the Future 2nd<br />
red., St. Louis, Mo: Mosby 1992, s. 577.<br />
21 McPherson 1996, s. 243f.<br />
22 Kealey 2008, s. 9-10f.<br />
23 Times-Colonist [Victoria, BC] 29 June 2001.<br />
24 Skip Hambling, »Hearts and Minds: a Response to Tom<br />
O’Brien’s ‘Targeting Tories’ Article», i Our Times 21 (4), 2002,<br />
s. 13-14.<br />
25 Larry Haiven & Judy Haiven, »The Right to Strike and<br />
the Provision of Emergency Services in Canadian Health Care»,
i Rapport från Canadian Centre for Policy Alternatives, 2002, s. 5<br />
http://www.policyalternatives.ca/publications/reports/rightstrike-and-provision-emergency-services-canadian-health-care<br />
26 Tom O'Brien, »Targeting Tories: how the Nova Scotia<br />
Nurses Won», i Our Times 21 (3), 2002, s. 22.<br />
27 See Joni Ketter, »Nurses and Strikes: a Perspective from<br />
the United States», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 323-329; och<br />
om Australia, se Strachan 1997.<br />
28 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Union Rejects Pay Offer and<br />
Calls for Industrial Action», The European Industrial Relations<br />
Observatory (EIRO) Online, 12 november 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/10/articles/fi0710039i.htm<br />
29 »TEHY tillkännager krav, hotar med massuppsägning», 9<br />
okt 2007 YLE: (finska public service-kanalen) http://www.yle.fi/<br />
uutiset/news/<br />
30 Pertti Jokivuori, »Controversy over Law Restricting Right<br />
to Strike in Healthcare Sector», The European Industrial Relations<br />
Observatory (EIRO) Online 14 january 2008a http://<br />
www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/12/articles/fi0712039i.htm<br />
31 »Nurses Union Announces More Resignations», 12 nov<br />
2007. YLE: (Finnish Broadcasting Company) http://www.yle.fi/<br />
uutiset/news/<br />
32 »Labour market experts doubt nurses will get pay hikes<br />
they want», 22 oct 2007. Helsingin Sanomat (HS) www.helsinginsanomat.fi/english<br />
33 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Dispute in Settlement Talks»,<br />
The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online<br />
21 januari 2008b http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/<br />
11/articles/fi0711019i.htm<br />
34 ibid.<br />
35 Gary D. Brown, Anna-Marie Greaney, Mary E Kelly-<br />
Fitzgibbon, & Jane McCarthy, »The 1999 Irish Nurses’ Strike:<br />
nursing Versions of the Strike and Self-Identity in a Ge<strong>ner</strong>al<br />
Hospital», i Journal of Advanced Nursing 56 (2), 2006, s. 205.<br />
36 Regina Leader-Post 7 maj 1999.<br />
37 Judy Darcy & Catherine Lauzon, »The Right to Strike»,<br />
i Linda Briskin & Lynda Yanz (red.), Union Sisters, Toronto: The<br />
Women's Press 1983, s. 175.<br />
38 Brown et al. 2006, s.206f.<br />
39 Karen Jennings & Glenda Western, »A Right to Strike?»,<br />
i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 281.<br />
40 Brown et al 2006, s. 205f.<br />
41 Lisa Hayes, »Nurses on Strike», i Aaron Bren<strong>ner</strong>, Benjamin<br />
Day, & Immanuel Ness (red.), The Encyclopedia of Strikes in<br />
American History, Armonk, NY: M.E. Sharpe 2009, s. 712-3.<br />
42 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving<br />
Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies<br />
Journal 31 (1), 2006, s. 63.<br />
43 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving<br />
Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies<br />
Journal 31 (1), 2006, s. 63.<br />
44 Sarah Hayward & Elizabeth Fee, »More in Sorrow Than in<br />
Anger: the British Nurses’ Strike of 1988», i International Journal<br />
of Health Services 22 (3), 1992, s. 404.<br />
45 ibid<br />
46 Frederik Ohsten, »Denmark: 100,000 Public Sector Workers<br />
on Strike», i Internat©ional Marxist Tendency 29 april 2008<br />
http://www.marxist.com/denmark-public-sector-workersstrike.htm<br />
47 Jokivuori 2007.<br />
48 Jan Czarzasty, »Pay Disputes in Public Health Sector Escalate»,<br />
The European Industrial Relations Observatory (EIRO)<br />
Online, 20 August 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/<br />
2007/07/articles/pl0707019i.htm<br />
49 Marius Heuser, »The Way Forward in the Polish Doctors<br />
and Nurses Strike» , World Socialist Web Site 19 juli 2007<br />
http://www.wsws.org/articles/2007/jul2007/pola-j19.shtml<br />
50 Seishi Katsuragi, (1997) »Better Working Conditions Won<br />
by ‘Nurse Wave’ Action: Japanese Nurses’ Experience of Getting<br />
a New Law by their Militant Campaign», i Nursing Ethics 4 (4),<br />
1997, s. 316-17.<br />
51 Coulter 1993, s. 55f.<br />
52 Globe and Mail, 28 juni 1999.<br />
53 Haiven and Haiven 2002, s. 7f<br />
54 Hambling 2002, s. 12f.<br />
55 Helen Marot, »A Woman's Strike - An Appreciation of the<br />
Shirtwaist Makers of New York,» i Henry Mussey (red.), Proceedings<br />
of the Academy of Political Science in the City of New York,<br />
1910-11, s. 124 och 128.<br />
56 Ruth Milkman, »Editor’s Preface», i Ruth Milkman (red.),<br />
Women, Work and Protest: A Century of Women's Labor History,<br />
Boston: Routledge och Kegan Paul 1985, s. xii.<br />
57 Charlotte Yates, »Challenging Misconceptions about Organizing<br />
Women into Unions», i Gender, Work, and Organization 13<br />
(6), 2006, s. 565.<br />
58 Linda Briskin, »Gendering Labour Militancies», uppsats<br />
presenterad vid Gender, Work and Organization Konferens, Keele<br />
University, UK, 2007.<br />
Judith Bessant, »‘Good Women and Good Nurses’ Conflicting<br />
Identities in the Victorian Nurses Strikes, 1985-6», i Labour<br />
History 63, 1992, s. 168.<br />
LINDA BRISKIN<br />
är verksam vid Social Science Department and School of Women’s<br />
Studies, York University, Toronto, Canada. Hon har bland<br />
annat forskat om kvinnor i fackliga organisatio<strong>ner</strong> och kvinnors<br />
organisering i Kanada och Sverige.<br />
ABSTRACT<br />
In recent decades, nurses have gone on strike in large numbers<br />
and in many countries. They have also used innovative non-strike<br />
tactics of resistance such as mass resignations. This article explores<br />
nurse militancy through strike narratives. It argues that in recent<br />
decades, the professional commitments of nurses to the provision<br />
of care have confronted health care restructuring, nursing<br />
shortages, intensification of work, precarious employment and<br />
gendered hierarchies with a militant discourse around the public<br />
interest, and a reconstitution and reclamation of caring work,<br />
what I call the politicization of caring. This research suggests that<br />
nurses’ dedication to caring work may now encourage rather than<br />
dissuade them from going on strike. It also highlights the widespread<br />
public support for nurses, even when they go on strike<br />
illegally.<br />
Finally, nurse militancy challenges commonsense misconceptions<br />
that women workers are passive and unlikely to strike. It<br />
problematizes the associations of militancy with men, masculinity<br />
and manliness. In fact, in its capacity to build public support,<br />
nurse militancy helps to mainstream and legitimize militancy itself.<br />
Nurse militancy and coalition-building are part of a long tradition<br />
of union women’s organizing and resistance which may<br />
provide untapped potential to defend public services, protect<br />
workers’ rights, and invigorate the union renewal project.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 53
Arbetarrörelsens minne<br />
– minnet av arbetarrörelsen<br />
Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz<br />
Man kan börja med några talesätt och citat: »Det är segrarna<br />
som skriver historien», »historia är den lögn man kommit<br />
överens om», »historien kommer att vara snäll mot mig, för<br />
jag tänker skriva den», »inget förgyller det förflutna så mycket<br />
som ett dåligt minne». Allt detta är exempel på att inträffade<br />
händelser eller förflutna förhållanden är en sak och berättelsen,<br />
historien, om dem är en annan. Den 46:e ITH-konferensen<br />
i Linz, Österrike, hade rubriken »The memory of<br />
Labour» och hade historiekultur och historiebruk som tema.<br />
Med memory - minne - avsågs dels hur arbetarrörelsen och<br />
även andra sociala rörelser själv förhåller sig till sitt förflutna,<br />
men också vilken plats arbetarrörelsen och dess historia har i<br />
det kollektiva historiska minnet i länder och världsdelar.<br />
Med 2010 års konferens inleddes en ny treårig konferenscykel<br />
under temat Arbetarrörelsen och andra sociala rörelser<br />
som aktörer vid samhällsförändringar, en rubrik som synes<br />
kunna täcka ganska mycket, men som alltså för året var konkret<br />
inriktat på det som kallas »memory politics», »Geschichtspolitik»<br />
eller »historiebruk», det vill säga hur det kollektiva<br />
minnet av händelser och fenomen skapas av olika intressen och<br />
fyller olika funktio<strong>ner</strong>, och den konkreta frågan under konferensen<br />
var vilken roll arbetarrörelsen har spelat och spelar i<br />
detta sammanhang. Och eftersom minnespolitik ofta rör kontroversiella<br />
ting och dramatiska händelseförlopp kan man lika<br />
ofta tala om glömskepolitik, med andra ord: vad synes viktigt<br />
att komma ihåg och vad synes viktigt att glömma bort i ett<br />
samhälle? Och på vilket sätt skall historien kommas ihåg, om<br />
den skall kommas ihåg?<br />
Från hopp till ansvar<br />
Inledningsanförandet hölls av Enzo Traverso, Université de<br />
Picardie. Han började med att slå fast att mänskligheten gått<br />
in i det 21 århundradet utan utopier och att det är något unikt<br />
i förhållande till de senaste tvåhundra åren. Vid 1800-talets<br />
början hade den franska revolutionen just skapat ett brott mot<br />
det gamla samhället och framstod som ett löfte om kommande<br />
omdaningar. Och drygt hundra år senare hade den ryska revolutionen<br />
skapat förhoppningar om en frigörelse för miljo<strong>ner</strong><br />
människor världen över. Övergången till det 21 århundradet<br />
sammanföll med en omvandling från »hoppets princip» till<br />
»ansvarets princip», som en följd dels av kommunismens sammanbrott<br />
och övergången till en föreställning om liberalism<br />
och marknadsekonomi som den självklara värld vi är »dömda»<br />
att leva i å ena sidan och medvetenheten om klimathotet och<br />
ansvaret inför kommande ge<strong>ner</strong>atio<strong>ner</strong> å den andra. Symbolen<br />
för omvälvningarna, de brutala händelserna i hoppets<br />
tecken (stormningen av Bastiljen respektive Vinterpalatset),<br />
54 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
ersattes dessutom med attacken mot Twin Towers i New York.<br />
Offret, som ju hela tiden funnits och haft en plats i historien,<br />
fick nu enligt Traverso den helt centrala och allt annat nästan<br />
överskuggande rollen.<br />
Det är alltså under de senaste årtiondena, hävdar Traverso,<br />
som detta har hänt: minnet av Gulag utraderade minnet av<br />
revolutionen, minnet av Förintelsen ersatte minnet av antifascismen<br />
och minnet av slaveriet ersatte minnet av antikolonialismen<br />
och det synes som om hågkomsten av dessa offer<br />
inte kan existera parallellt med dessas kamp, segrar och nederlag.<br />
En särskild betydelse får minnet av Förintelsen, vars plats<br />
i våra historiska framställningar tycks växa i takt med att själva<br />
händelserna blir allt mer avlägsna i tid, särskilt i Västeuropa<br />
och Förenta staterna, där Traverso manade fram bilden av<br />
Förintelsen som en »civil religion», vars uppgift är att göra de<br />
liberala demokratiernas värden heliga: pluralism, tolerans,<br />
mänskliga rättigheter. Genom en sekulär minnesliturgi försvaras<br />
och förmedlas dessa värden.<br />
Traverso framhöll särskilt hur detta skett i Tyskland: samtidigt<br />
som plikten att minnas Förintelsen skulle förena medborgarna<br />
i det nya Tyskland och synagogor återuppbyggdes<br />
och ett minnesmonument upprättades mitt i Berlin så revs<br />
allt som skulle påminna om DDR ned – Palast der Republik,<br />
monument och annat - och därigenom också minnena av antifascismen.<br />
En liknande process ägde rum i Italien. På detta<br />
sätt reduceras 1900-talets historia till en bipolär historia av<br />
offer och förövare, enligt Traverso.<br />
Minnet av arbetarrörelsen i den<br />
europeiska historiekulturen<br />
Jürgen Kocka, fram till sin pensio<strong>ner</strong>ing verksam vid Freie<br />
Universität Berlin höll ett föredrag om vilken plats arbetarrörelsen<br />
haft i det allmänna historiemedvetandet under 1900talet<br />
och hur arbetarrörelsen själv försökt prägla bilden av sin<br />
insats. Detta har sett olika ut under olika perioder, och det bör<br />
väl tilläggas att Kockas beskrivning i första hand inriktades på<br />
den tyska arbetarrörelsen och hur dessa förhållanden sett ut<br />
under olika perioder under seklet. Just nu befin<strong>ner</strong> vi oss i en<br />
process, hävdade Kocka, där studier och hyllandet av det förflutna<br />
fått en allt mer central roll. Och i vår egen tids kollektiva<br />
minnen har arbetarrörelsens roll minskat. Dess historia<br />
har inte skjutits åt sidan, snarare har annat trängt sig fram. Ett<br />
exempel är hur de europeiska minneskulturerna kommit att<br />
kretsa kring katastrofer och i denna diskurs har arbetarrörelsens<br />
minnen ingen plats. Orsakerna är, menade Kocka, »Marx<br />
fall», Sovjets fall, kapitalismens seger och förlusten av utopier.<br />
I resten av världen kan arbetarrörelsen fortfarande vara kon-
Överst på bilden Ulla Manns, nedan Berthold Molden (i mitten).<br />
Foto: Winfried Garscha.<br />
troversiell, men i Europa är den inte längre det: man minns<br />
den med respekt men dess historia är knappast spännande i<br />
skuggan av religionens renässans och de överhängande klimathoten.<br />
Till det nämnda katastroftemat hör också en stark<br />
fokusering på historiens offer och här har inte arbetarrörelsens<br />
minnen någon plats. För trots att den led under diktaturerna<br />
under seklets mitt så är arbetarrörelsens historia i<br />
Europa i huvudsak en historia om framgång.<br />
Men arbetarrörelsens minnen borde ha betydelse i det allmänna<br />
historiemedvetandet framhöll Kocka och anger två skäl<br />
till detta. För det första har arbetarrörelsen varit en central<br />
drivkraft i civilisations- och framstegsprocessen i världen<br />
genom sin kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa och för<br />
det andra är det viktigt att studera kommunismens roll i historien,<br />
både som offer och som förövare.<br />
Minnet av motstånd<br />
Bruno Groppo och Filippo Focardi från Centre National de<br />
la Recherche Scientifique, Paris respektive University of<br />
Padua, berättade om hur motståndsrörelserna i Italien och<br />
Frankrike, och framför allt deras minnen från kriget, kommit<br />
att få både lika och olika funktio<strong>ner</strong> i de båda länderna under<br />
efterkrigstiden.<br />
I båda länderna har motståndsrörelsens minnen av kriget<br />
varit utgångspunkt för de nationella minnena av kriget, och i<br />
båda fallen skapades motståndsrörelsens minnen som utgångs-<br />
punkt i nationella frågor. Detta motsvarade omedelbara behov<br />
i länderna men något olika beroende på det närmaste förflutna:<br />
I Italien, som var en av axelmakterna och därför en av<br />
de besegrade staterna, blev motståndsrörelsens erfarenheter<br />
viktiga för att bygga upp en ny stat, för att distansera landets<br />
öde från fascismens öde och för att distansera italienarna från<br />
fascisternas förbrytelser. Här kom italienarna att framstå som<br />
fascismens offer i stället, förenade i opposition mot fascismen.<br />
I Frankrike däremot, kom sammanbrottet 1940 i och med den<br />
tyska ockupationen och den förödmjukelse och det nationella<br />
trauma som denna innebar. Motståndsrörelsen var en nationell<br />
resning mot såväl ockupationsmakt som franska kollaboratörer.<br />
Efter kriget fanns ett behov av att stärka Frankrikes<br />
ställning internationellt och bilden av Frankrike som en av<br />
segrarmakterna. Att kanalisera de nationella minnena av kriget<br />
genom motståndsrörelsens minnen blev ett sätt att tona<br />
ned eller negligera det franska etablissemangets roll i brotten<br />
under ockupationen.<br />
Följden av denna minnespolitik blev i båda fallen att andra<br />
minnen av kriget marginaliserades, minnen av förföljelser och<br />
deportation av judar och minnen av massakrer på civila som<br />
genomfördes av de tyska trupperna och detta försvårar en kritisk<br />
bedömning av kriget, motståndsrörelsen och de båda<br />
natio<strong>ner</strong>nas historia.<br />
Dessa nationella självbilder stod sig länge under efterkrigstiden,<br />
och framemot 1960- och 1970-talens radikalism<br />
uppdaterades motståndsrörelserna till revolutionära myter. Så<br />
småningom har utvecklingen gått isär i de båda länderna. I<br />
Frankrike har visserligen en mer balanserad bild av motståndsrörelsen<br />
växt fram från 1970-talet och framåt, men det<br />
finns ingen politisk kraft att räkna med som på allvar utmanat<br />
bilden av den. I Italien däremot, där det politiska landskapet<br />
förändrades under 1990-talet försvann de gamla domi<strong>ner</strong>ande<br />
partierna ut i marginalen och med dem minnet av motståndsrörelsen.<br />
In kom Forza Italia och Berlusconi. De nya italienska<br />
högerkrafterna använde sig aktivt av minnespolitik och avvisade<br />
de nationella myterna kring motståndsrörelsen. I Italien<br />
är därför motståndsrörelsens minne som en del av den nationella<br />
självbilden undanträngt, medan det i Frankrike fortfarande<br />
är centralt.<br />
Minnet av kommunism och kamratskap<br />
Mario Kessler, Universität Potsdam beskrev hur året 1989<br />
inneburit en vändpunkt i synen på arbetarrörelsens roll i historien<br />
och bilden av den i det kollektiva minnet. Samtidigt<br />
med den fysiska utrensningen av Leninstatyer och andra synbara<br />
uttryck från de forna diktaturerna i öst har kommunismen<br />
reducerats till sin despotiska praktik. Arbetarrörelsen är<br />
dock en del av den internationella sociala rörelse som kämpat<br />
för förbättrade levnadsvillkor och hade inte minst betydelse<br />
när det gällde att underbygga de demokratiska samhällen som<br />
växte fram. Arbetarrörelsen måste dock efter 1989 avstå från<br />
sin historiska mission. Men så länge som det återstår att lösa<br />
de sociala frågor som låg bakom arbetarrörelsens uppkomst så<br />
kommer också den världsomfattande rörelse att bestå, som är<br />
inriktad på att rätta till dessa problem och i detta sammanhang<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 55
2010 års ITH konferens i Linz. Foto: Winfried Garscha.<br />
förblir arbetarrörelsens minnen som historisk erfarenhet av<br />
betydelse, menade Kessler.<br />
Nick Dyrenfurth, University of Sydney, diskuterade<br />
begreppet »mateship» och hur den australiensiska arbetarrörelsen<br />
försökte »kapa» detta begrepp i början av det förra<br />
århundradet. »Mateship» bör översättas till »vänskap» och det<br />
finns, enligt Dyrenfurth, ingenting som tyder på att denna är<br />
något annat i Australien än på andra håll i världen. Begreppet<br />
har dock särskilda konnotatio<strong>ner</strong> i den Australiensiska historien<br />
och har kommit att bli bärare av nationella minnen och<br />
politiska laddningar. I tidig australiensisk litteratur finns<br />
många referenser till ordet »mate» som före 1890-talet<br />
hängde samman med landets koloniala förflutna och stod för<br />
ett särskilt sorts kamratskap mellan vita män som arbetade på<br />
plantager och i bushen. Med tiden kom »mateship» att få en<br />
speciell innebörd och koppling till den australiensiska nationen,<br />
ungefär på samma sätt som »the frontier spirit» i USA<br />
och därmed fick det också betydelse som politisk valuta under<br />
perioden från 1890 till 1914, då både den australiensiska nationalismen<br />
och den australiensiska arbetarrörelsen växte fram.<br />
Fackföreningsrörelsen sökte skapa en klassidentitet där facklig<br />
solidaritet och »mateship» var ett och detsamma. »Socialism<br />
is being mates», som rubriken på Dyrenfurths anförande<br />
hette. Detta sätt att tillägna sig ett så attraktivt begrepp var<br />
dock inte ohotat. Under Första världskriget, då Australien deltog<br />
i den brittiska krigföringen, försökte konservativa krafter<br />
ge begreppet renodlat nationalistiska överto<strong>ner</strong>. Oavsett hur<br />
begreppet har exploaterats och av vilka har det dock alltid varit<br />
kontroversiellt och kritiserats för att med sin koppling till<br />
gemenskapen mellan vita män vara exkluderande.<br />
Minnet av arbetarrörelsen i det Globala Syd<br />
Andreas Eckert, Humboldt Universität, Berlin, diskuterade<br />
arbetarrörelsens roll i Afrika eller, snarare, varför arbetarrörelsen<br />
inte synes spela någon roll i Afrikas historieskrivning.<br />
Kontinenten, som Eckert tog ett stort grepp över, har åtminstone<br />
på flera håll drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Det<br />
gällde till exempel ett flertal strejker i depressionens kölvat-<br />
56 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
ten under 1930-talet, bland annat en hamnarbetarstrejk i<br />
Mombasa, Kenya, år 1934. De förhoppningar om en nyordning<br />
för Afrika som fanns efter Andra världskriget förbyttes<br />
snabbt i besvikelse och denna låg bakom de flesta strejkerna<br />
på 1940-talet och framåt. Det handlade ofta om ge<strong>ner</strong>alstrejker<br />
som drabbade nyckelindustrier av olika slag. Centrala figurer<br />
i 1960-talets frigörelse hade ofta varit aktiva i dessa strejker.<br />
Ett exempel är Seko Touré i Guinea. Motståndet i arbetsmarknadskonflikterna<br />
gällde ofta att de arbetsregimer som tilllämpades<br />
på arbetsplatserna, till exempel den franska Code du<br />
travail, saknade relevans i den afrikanska kontexten. Kampen<br />
för förbättrade arbetsvillkor handlade om att svarta arbetare<br />
skulle likställas med vita. Motståndet mot arbetsgivare smälte<br />
därför samman med motståndet mot kolonialismen i sig. Afrikansk<br />
enhet är att bekämpa imperialismen, menade Touré, de<br />
olika klasserna i Afrika kan inte separeras från varandra. Av<br />
fackföreningarna krävdes därför att de måste förändras för att<br />
inte motverka frigörelsen. Detta har lett till att man inte fin<strong>ner</strong><br />
några referenser till arbetarrörelsen i den afrikanska minneskulturen,<br />
hävdade Eckert.<br />
Gerardo Leib<strong>ner</strong>, Tel Aviv University, tog ett likartat grepp<br />
över Latinamerika, även om hans undersökningar främst varit<br />
inriktade på Uruguay. Här har arbetarrörelsen haft en framträdande<br />
roll i det allmänna medvetandet, och i centrum för<br />
den latinamerikanska befrielsen finns en stark arbetarsymbolik<br />
parad med en romantisering av martyrer och liknande.
Från vänster Jürgen Mittag, Jürgen Kocka och Bruno Gruppo på podiet. Foto: Winfried Garscha.<br />
Leib<strong>ner</strong> lyfter på detta sätt fram det komplexa förhållandet<br />
mellan arbetarrörelsens och den revolutionära rörelsens minnen<br />
i Latinamerika. För hundra år sedan spelade europeiskt<br />
inspirerade anarkister en viss roll i det latinamerikanska idélivet.<br />
Men under 1940- och 1950-talen tillämpade de kubanska<br />
fackliga organisatio<strong>ner</strong>na relativt passiva strategier trots att en<br />
revolutionär elit samtidigt höll på att växa fram. Romantiseringen<br />
av den kubanska revolutionen från 1959 och framåt<br />
påverkade andra och stimulerade marxistiska angreppssätt och<br />
visio<strong>ner</strong> om revolutionen som arbetarnas befrielse. Detta fick<br />
inte minst betydelse under 1960-talets latinamerikanska studentkult.<br />
Under de senaste årtiondena, från 1980-talet och<br />
framåt, har arbetarrörelsens minne dock överskuggats av frågor<br />
som rör medborgerliga rättigheter i allmänhet och förlorat<br />
i betydelse till följd av diktaturer och olika neoliberala<br />
reformers framgång. Och när arbetarledare blickar tillbaka är<br />
de visserligen stolta över sitt revolutionära förflutna, men få<br />
vill kännas vid kommunistpartiets beväpnade organisatio<strong>ner</strong><br />
och förberedelser för motkupper.<br />
Minnet av Arbetarrörelsen i Asien<br />
En särskild fallstudie kring fenomenet minnespolitik stod<br />
Hyun Back Chung från Sungkyunkwan University, Seoul, för.<br />
Chun Tae-il var en 22-årig textilarbetare som 1970 tände eld<br />
på sig själv i protest mot de omänskliga arbetsförhållandena i<br />
Seouls små textilfabriker. Händelsen innebar dels ett uppvaknande<br />
för landets intellektuella som dittills stridit för demokratisering<br />
och mot diktaturen och dels en nystart för den<br />
koreanska arbetarrörelsen, som varit helt förbjuden enligt de<br />
antikommunistlagar som funnits sedan landets delning 1945.<br />
Chun Tae-ils mor vägrade låta honom begravas innan hans<br />
krav tillgodosetts och åren 1970-71 ökade antalet arbetarprotester<br />
i Sydkorea. Efter landets övergång till demokrati från<br />
mitten av 1980-talet har Chun Tae-il vävts in i det nationella<br />
minnet, till följd av en intensiv minneskamp under de senaste<br />
20 åren, en kamp som å ena sidan inneburit att han hedrats<br />
med en staty, omkring 4000 olika kopparplåtar runt om i Sydkorea,<br />
en biografi som sålts i en miljon exemplar och en film<br />
om hans liv med en titel som Hyun Back Chung översatte till<br />
engelska: »A Beautiful Youth». Å andra sidan har detta minne<br />
som antytts snarare lyfts ur sitt ursprungliga sammanhang och<br />
in i den nationella symboliken, något som gjort att det konservativa<br />
partiets ledare år 1995 kunde delta då 25-årsminnet<br />
av händelsen högtidlighölls. Chungs redogörelse påmin<strong>ner</strong> på<br />
många sätt om de minnesstrider som utspelats kring Amalthea-<br />
eller Ådalshändelserna i Sverige.<br />
Antikolonialismens historiepolitik<br />
Berthold Molden, Universität Wien talade om »antikolonialismens<br />
historiepolitik» och lyfte fram de två olika ramverk<br />
inom vilka han anser att kolonialism och antikolonialism har<br />
diskuterats. I det ena fallet framhålls antikolonialismens marxistiska<br />
arv, i syn<strong>ner</strong>het kopplat till den Tredje internationalen,<br />
det vill säga att analysen av de globala ojämlikheterna, såväl<br />
när det gäller ekonomi som kunskapsproduktion, bygger på<br />
marxistisk anti-imperialism. En klassisk titel i detta sammanhang<br />
är Walter Rodneys How Europe Underdeveloped Africa.<br />
Kritiker av denna inriktning har anklagat den för en sorts historicism,<br />
som i detta sammanhang innebär att man ser utvecklingen<br />
som enkelspårig, där vissa länder kommit längre än<br />
andra som i stället befin<strong>ner</strong> sig på ett historiens sidospår eller<br />
väntrum. Det andra synsättet observerar antikolonialismens<br />
associatio<strong>ner</strong> till Förintelsen. Först från och med 1960-talet,<br />
menade Molden, har minnena av Förintelsen börjat få den<br />
hegemoni och omätbarhet som gjort att varje försök till jämförelse<br />
besvaras med förfäran och anklagelser om revisionism.<br />
Tidigare, under åren efter Andra världskriget, fanns det exempel<br />
på författare som såg förintelsen som ett moment i en kontinuitet<br />
av europeiska förbrytelser, inte minst i kolonierna.<br />
Molden anser att båda dessa förklaringsmodeller både domi<strong>ner</strong>at<br />
och begränsat studiet av antikolonialismens och postkolonialismens<br />
argument och tankemönster.<br />
Kvinnoorganisatio<strong>ner</strong>s historiekultur<br />
Ulla Manns, Södertörns högskola berättade om ett ännu pågående<br />
forskningsprojekt kring minnets och den historiska<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 57
erättelsens betydelse i skapandet av 1800-talets feminism.<br />
Med utgångspunkt i bland annat Eric Hobsbawms arbeten<br />
kring begreppet »inventing tradition» undersöker hon hur<br />
den tidiga kvinnorörelsen i Skandinavien, den första vågens<br />
feminister under 1800-talet, använt historieskrivningen som<br />
ett verktyg för att definiera sig själva och därigenom definiera<br />
vad som ingår i denna rörelse och vad som inte ingår. Medvetandet<br />
om historieskrivningens betydelse föddes redan i samtiden<br />
av det omgivande samhällets negativa skriverier om<br />
kvinnorörelsen. Pionjärerna, och Manns utgick i första hand<br />
från dem inom Fredrika Bremerförbundet, var angelägna om<br />
att beskriva sin rörelse som en naturlig och logisk följd av luthersk<br />
kristendom och idéer som redan var etablerade i samhället<br />
men som ännu inte nått kvinnorna. Historieskrivningen<br />
riktades såväl utåt, mot omgivningen, som inåt, där den avsåg<br />
definiera och skapa den ideala feministen. Lydia Wahlström,<br />
aktivist och historiker liksom andra beskrev den egna historien<br />
som en linjär utveckling av stegvisa framsteg, präglad av<br />
konsensus, såväl internt som med männen. På så vis utdefinierade<br />
man andra feministiska inriktningar, inte minst marxistiska,<br />
sexualradikala och liknande. Studiet av mekanismerna<br />
för identitetsformering, minnesproduktion och emancipatoriska<br />
strategier är mycket tacksamt på denna typ av material,<br />
som återfinns överallt där kvinnorörelsen avser komma ihåg<br />
sig själv, både i Skandinavien och utomlands. Exempel på minneskulturer<br />
är vad Manns kallade »ritualiserat minne» manifesterat<br />
genom årsdagar, traditio<strong>ner</strong> och ikonografi och »fruset<br />
minne», det vill säga olika sätt att materialisera hågkomster,<br />
genom statyer, gatunamn, frimärken och symboler av olika<br />
slag.<br />
Nationella minnen av historisk förändring<br />
Om fackföreningen Solidaritets väg in i det polska offentliga<br />
minnet berättade Tomasz Kozlowski från The Institute of<br />
National Remembrance, Warszawa. Utgångspunkten var<br />
enkätundersökningar som gjorts bland polacker under en<br />
längre period. Solidaritets betydelse uppfattas som positiv av<br />
majoriteten av polackerna oavsett politisk åskådning i övrigt<br />
och oavsett ålder. Att även människor som inte var födda i början<br />
på 1980-talet har denna uppfattning visar att Solidaritet<br />
tagit sig in i Polens gemensamma minne, hävdade Kozlowski.<br />
Solidaritets roll har förändrats från 1980-talet och fram till nu.<br />
Från att för 30 år sedan ha verkat för hela nationens frigörelse<br />
58 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
till att numera endast vara en traditionell fackförening för<br />
medlemmarna. Detta förhållande har uppfattats av dem som<br />
svarat på enkäterna, och den tidigare rollen underskattas inte:<br />
44 procent av de svarande ansåg att Solidaritet hade betydelse<br />
för kommunistblockets sammanbrott och 38 procent tilldelade<br />
den dåvarande påven, polacken Johannes Paulus II en lika<br />
viktig roll i skeendet. Ett intressant faktum, menade Kozlowski,<br />
är att den bästa boken om Solidaritets historia utkom<br />
1983. Efter Murens fall 1989 fanns däremot inget intresse för<br />
denna då den ansågs vara alltför näraliggande i tid. Aktivister<br />
var inte intresserade och flera av dem höll på att göra politisk<br />
karriär i olika läger. Först i samband med Solidaritets 20-årsjubileum<br />
ökade intresset för historieskrivning vid olika centra<br />
med olika inriktning. På senare år har debatten rört dokumentation<br />
om polisagenter inom rörelsen, till följd av öppnade<br />
arkiv och detta är visserligen viktigt, fastslog Kozlowski<br />
men han menade samtidigt att det sensationella i detta drar<br />
intresset från seriös akademisk forskning kring rörelsen och<br />
händelserna.<br />
Minne och minnet av<br />
Den 46:e ITH-konferensen i Linz hade alltså en tudelad uppgift<br />
som dels handlade om arbetarrörelsens eget historiebruk<br />
och dels om vilken plats arbetarrörelsen har tilldelats i såväl<br />
internationella som transnationella minneskulturer. I den<br />
avslutande diskussionen infann sig snart ett lite dystert stämningsläge<br />
som nog hade att göra med att många av deltagarna<br />
inte bara hade arbetarrörelsen som forskningsobjekt utan även<br />
hade sitt hjärta där. Det förhållandet att arbetarrörelsen sällan<br />
har fått en plats i den europeiska minnesrepertoaren, som<br />
kan ta sig många olika uttryck, till exempel i högtidlighållandet<br />
av datum och andra ritualer, i litteratur, medier, filmer,<br />
monument och så vidare förklarades med att arbetarrörelsen<br />
inte längre förfogar över medierna. Denna glidning ned i det<br />
desillusio<strong>ner</strong>ade dike som rör arbetarrörelsens nutid och framtid<br />
hade uppenbarligen mer med åhörarna än med föredragen<br />
att göra och kom därför att på ett olyckligt sätt överskugga<br />
intrycket av en mängd både viktiga och tankeväckande föredrag<br />
om politik och historiskt minne. En fullständig rapport<br />
från denna konferens är att vänta i september 2011.<br />
För mer information om ITH se www.ith.or.at.<br />
ULF JÖNSON<br />
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NYHETER FRÅN ARAB<br />
Nordiskt samarbete, agitation<br />
och en gammal skandal<br />
Nytt arkivmaterial på ARAB 2010<br />
Förra årets accessio<strong>ner</strong> blev totalt 62 stycken och uppskattningsvis<br />
210 hyllmeter med blandat material, 23<br />
fanor och ett plåtskåp med fotografier. Jag vill här lyfta<br />
fram två helt olika material som får utgöra exempel på<br />
skillnader i höjd, bredd, omfång och innehåll ur det rika<br />
stoff som förvaras i våra magasin.<br />
Politiskt och fackligt samarbete i Norden<br />
Den senaste leveransen av SAMAK-material med tio<br />
stora flyttkartonger var den fjärde i raden av tillägg till<br />
arkivet. Med de levererade pappershandlingarna följde<br />
också ett usb-minne innehållande samtliga egenproducerade<br />
dokument i digital form eller enligt den avgående<br />
ge<strong>ner</strong>alsekreteraren Peter Palshöj »en kopi af SAMAKs<br />
elektroniske arkiv 2000–2010». SAMAK har haft ett<br />
mellan medlemsländerna ambulerande sekretariat och<br />
vid årsskiftet 2000/2001 i samband med att det övergick<br />
från Finland till Danmark bestämdes att hela SAMAK:s<br />
arkiv hädanefter ska bevaras på ARAB.<br />
Arbetarrörelsens nordiska samarbetskommitté,<br />
SAMAK, bildades 1932. Traditionen av internationellt<br />
samarbete och nordiskt samarbete i syn<strong>ner</strong>het har sin<br />
början långt tidigare. Kommitténs sammansättning med<br />
de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen<br />
grundar sig i de nordiska arbetarkongresserna<br />
som hade sitt första möte i Göteborg den 27-29<br />
augusti 1886. Där fördes diskussio<strong>ner</strong> om arbetstider,<br />
konfliktstöd mellan länderna och allmän rösträtt. Redan<br />
1912 konstituerades »Kommittén för skandinaviska arbetarrörelsens<br />
samarbete», men händelser i världen såsom<br />
Det Norske Arbeiderpartis anslutning till kommunistiska<br />
internationalen och två världskrig kom att splittra det<br />
utstakade systematiska samarbetet. Först efter andra<br />
världskriget stabiliserades kommitténs arbete och handlingarna<br />
i arkivet utvisar åter en kontinuitet. 1<br />
När samarbetskommittén hade sitt första möte den<br />
10 augusti 1932 var Sverige representerat av Edv.<br />
Johansson, Per Bergman från LO, Per Albin Hansson<br />
och Gustav Möller från SAP, Finland av A. Åhlström<br />
SAP, Edv. Huttunen från finska LO, Danmark av Vilh.<br />
Nygaard, Chri. Jensen, Knud V. Jensen från De samvirkende<br />
Fagforbund och Thorvald Stauning, Alsing<br />
Andersen, Fr. Andersen och Hans Hansen från Social-<br />
demokratisk Forbund. Norge återkom till samarbetet<br />
1934 och därefter har antalet anslutna länder ökat. 2002<br />
var SAMAK:s medlemsländer Danmark, Färöarna, Finland,<br />
Grönland, Island, Norge, Sverige och Åland. 2<br />
Samarbetet upprätthålls genom förbestämda möten i<br />
olika konstellatio<strong>ner</strong>, kongresser/seminarier i samband<br />
med dessa samt där rapporter produceras som därefter<br />
sprids inom medlemsländerna. De nordiska arbetarkongresserna<br />
(NAK) hålls ungefär var fjärde år, däremellan<br />
hålls årsmöten och var fjärde år träffas också<br />
arbetarrörelsen från Östersjöländerna. SAMAK-ordföranden<br />
från varje land träffas 1-2 gånger om året och<br />
den löpande styrelsen under året utgörs av den så kallade<br />
PLO-gruppen, det vill säga parti- och LO-sekreterarna<br />
från varje organisation. Det är också PLO-gruppen<br />
som väljer SAMAK:s ge<strong>ner</strong>alsekreterare.<br />
Innehållet i verksamheten bedrivs i de grupper som<br />
formerats under årens lopp. Dessa har varierat men kan<br />
exempelvis vara E<strong>ner</strong>gi- och miljöpolitiska arbetsgruppen,<br />
Globaliseringsgruppen, Valanalysgruppen, Välfärdsgruppen<br />
och Utrikes- och säkerhetsgruppen och<br />
Östersjögruppen.<br />
Hösten 2000 presenterade SAMAK:s valanalysgrupp<br />
rapporten »Arbejdsnotat fra SAMAK:s Valganalysegruppe<br />
2000». Gruppens uppdrag var att gå igenom<br />
grundläggande trender i valutvecklingen under 1990talet<br />
både rörande valdeltagande men också faktiska valresultat<br />
och kampanjerfarenheter från de socialdemokratiska<br />
partierna i Norden. Resultatet sammanfattas i<br />
13 punkter och fyra rapporter från Sverige, Finland,<br />
Norge och Danmark, nedan illustrerat under kategorierna<br />
väljarna, valdeltagandet, politiker och politiken.<br />
Väljarna: Man kom fram till att många fler väljare<br />
bestämmer sig i sista sekund och att de osäkra efterlyser<br />
tydligare politiska skiljelinjer. Väljare byter också parti<br />
från val till val. Sakfrågorna blir avgörande, det vill säga<br />
det parti som får »sin sak» på dagordningen får störst<br />
gehör. Väljarna är mer intresserade av politiska vägval<br />
än personval. Det är stora skillnader mellan väljare med<br />
olika utbildning. Trender i Norge och Danmark visar<br />
att många som valde främlingsfientliga partier hör till<br />
gruppen lågutbildade.<br />
Valdeltagandet: Valdeltagandet sjunker vid lokalval<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 59
NYHETER FRÅN ARAB<br />
men är stabilt i parlamentsval och det är också lågt i<br />
områden med vissa sociala grupperingar och invandrartäta,<br />
utsatta storstadsområden. Ökande skillnad mellan<br />
vilka frågor som avgör hur kvinnor och män väljer.<br />
Politiker och politiken: Socialdemokraterna är bäst i<br />
frågor om ledningsförmåga, ansvar och regeringsval men<br />
deras slutspurt i kampanjen kommer för sent och väljarna<br />
»hin<strong>ner</strong> inte» med att smittas av engagemanget. Det är<br />
också svårt att tackla löften såsom »Vård, skola, omsorg»<br />
i valkampen. Ändå är det så att politikerföraktet inte har<br />
ökat men väljarna kritiserar den dåliga gräsrotskontakten.<br />
Väljarna vill gärna att politiker ska vara närvarande i<br />
deras vardag, på arbets- och offentliga platser.<br />
Resultaten diskuterades sedan internt i de olika medlemsländerna<br />
och lärdomarna utmynnade i tillsättandet<br />
av en ny grupp vid årsmötet 2002, Demokratigruppen,<br />
som skulle »undersöka och analysera frågor med<br />
anknytning till valdeltagande, delaktighet och integration<br />
i Norden».<br />
Demokratigruppen utgick från Valanalysgruppens<br />
rapport och SAMAK:s manifest från 2000 och presenterade<br />
sedan sin rapport »Folkstyret inför framtiden»<br />
vid årsmötet 17–18 januari 2002. En av de viktigaste<br />
slutsatserna från Demokratigruppens undersökning var<br />
medvetenhet om att arbetarrörelsen har en viktig roll<br />
att spela när det gäller att utveckla demokratin. Man<br />
konstaterade att arbetarrörelsen har ett särskilt ansvar<br />
att identifiera, analysera och föreslå förändringar till<br />
demokratiska problem.<br />
De riktlinjer som man kom fram till var att SAMAK:s<br />
medlemsländer ska arbeta för att de nordiska länderna<br />
ska genomföra genomgripande förändringar i sina styressystem.<br />
Valanalysgruppen visade ju att personval inte<br />
skapar högre valdeltagande varför man istället bör<br />
arbeta med att öka integrationen inom de sociala områdena.<br />
I Finland där man hade satsat allra mest på personval<br />
hade valdeltagandet varit allra lägst. Den nordiska<br />
arbetarrörelsen måste även hålla levande »visionen<br />
om det goda arbetet, med inflytande och möjlighet<br />
till personlig utveckling». SAMAK ville enligt detta att<br />
partierna på ett tydligare sätt ska visa vad de står för och<br />
visa skillnaderna i politiken. Ett viktigt led i detta är<br />
också samarbete utanför de egna gränserna i form av<br />
solidaritetsarbete, fackligt stöd och medverka till att förbättra<br />
den sociala fördelningen i andra länder. De nordiska<br />
samhällena måste satsa mycket på utbildning med<br />
tanke på utvecklingen från industrisamhälle till kunskapssamhälle.<br />
Under rubriken »Individ och kollektiv»<br />
konstaterar rapporten att arbetarrörelsen måste lära sig<br />
bli bättre på att möta individer och inte bara som tidigare<br />
grupper av människor. Politiker och fackligt för-<br />
60 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
troendevalda måste ge sig ut och möta och lyssna på<br />
människor och bland annat på det sättet öka yttrandefriheten.<br />
Rapporten fokuserar även på massmediernas<br />
roll och hur arbetarrörelsen måste stärkas på mediemarknaden.<br />
Slutligen poängteras att den etniska mångfalden<br />
måste ökas och att »beslutande församlingar och<br />
styrelser bör avspegla den etniska sammansättningen i<br />
organisationen och samhället». Demokratigruppen var<br />
sammansatt av perso<strong>ner</strong> från Danmark, Finland, Norge,<br />
Sverige och ordförande var Britta Lejon.<br />
Sverige tog över sekretariatet och Inger Segelström<br />
blev SAMAK:s ge<strong>ner</strong>alsekreterare den 16 augusti 2010.<br />
I samband med att hon blev utsedd ge<strong>ner</strong>alsekreterare<br />
deklarerade hon sina framtida ambitio<strong>ner</strong> med uppdraget:<br />
Med min erfarenhet från riksdag, EU-parlament och<br />
S-kvinnor anser jag att det är dags att de nordiska<br />
länderna tar större plats i Europapolitiken och i<br />
framtidsdebatten om jobben och om hållbar utveckling<br />
och jämställdhet […] Vi i den nordiska arbetarrörelsen<br />
har lösningar och erfarenhet. Men vi måste<br />
bli tuffare och höja våra röster. Det är det jag ser som<br />
mitt uppdrag.<br />
Tio vykort från agitationsresor i Sverige<br />
Anarkistiska propagandaförbundet hade sedan länge<br />
pratat om att genomföra agitationsturnéer på cykel och<br />
sommaren 1934 blev det till slut av. Man inhandlade ett<br />
par billiga men bra cyklar och två agitatorer, Axel Öster<br />
och Bror Engström, påbörjade sina respektive resor till<br />
Dalarna. Bror Engström skrev under de båda somrar<br />
han åkte på agitationsresor vykort till Ebba Lissén. 3 En<br />
tredje resa pla<strong>ner</strong>ades sommaren 1936 men blev inte<br />
genomförd. Några av Engströms vykort med excerperad<br />
text finns på sidan intill.<br />
Den 27 maj 1936 träffades Anarkistiska propagandaförbundets<br />
verkställande utskott och Bror Engström i<br />
möteslokalen på Gröndalsvägen 13. Man hade drygt ett<br />
och ett halvt år tidigare flyttat hit då tryckeriet hade gått<br />
i konkurs och hyresvärden sagt upp lokalen där expeditionen<br />
hade sitt säte.<br />
Bror Engström rapporterade att Anders Hallvarsson<br />
i Kiruna bett honom genomföra en turné i Luleådalen<br />
kommande juli månad. Resan skulle bekostas av Kirunaklubben<br />
och av insamlingar. Engström hade också<br />
meddelat Hallvarsson att förbundet inte skulle kunna<br />
bidra till resan. Rapporten blev godkänd och det bestämdes<br />
att Engström skulle ge sig ut på Luleåturné.<br />
Under nästkommande möte den 3 juni 1936 var Engström<br />
inte närvarande men meddelade genom Hjalmar
Ramnäs torsdag em (datum oläsligt)<br />
Hej Lillan! Idag är det åter sol och humöret stiger<br />
– sakta men säkert. Trampar nu iväg till Seglingsberg.<br />
Solskenshälsningar till er alla från Bosse<br />
Trysil Norge den 19 Juli -34<br />
Sänder Dig mina varmaste hälsningar från de Norska<br />
fjällen vännen Bror Engström<br />
Nyköping den 15 Maj -35<br />
Lillan! Har trots (oläsligt) och rusk tagit mig fram hit.<br />
Skall nu ut på stan och leta rätt på någon kamrat att<br />
ställa bagaget hos. Skriver brev i kväll. Hälsningar till<br />
Dig och övriga. Bosse.<br />
NYHETER FRÅN ARAB<br />
Motala onsdag em 29-5-35<br />
Käraste! Får inte tid att skriva idag. Skall på (oläsligt)<br />
resa till Ljungsbro och Borensberg. Två föredrag utom<br />
turnén. Skriver från Askersund om söndag. Min adr. är<br />
nu PR Örebro. Hälsningar från Bossepojken.<br />
Borensberg fredag 31.5-35<br />
Hej Lillan. Har idag cyklat ett par mil på kanalbanken<br />
hit till Borensberg, en smal slingrande stig, underbart<br />
vackert. Här har blivit vinter igen. Hälsningar Bosse<br />
Poststämpel 1935-06-16<br />
På tåget till Tillberga (söndag). Hej Lillan! Det regnar<br />
och åskar. Kan inte cykla. Kommer till Tomtebo i morgon<br />
måndag om allt går väl. De bästa hälsn till er alla. Bosse<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 61
NYHETER FRÅN ARAB<br />
Brands expedition i Gröndal 1936. På bilden Sven Mattsson och Bror Engström (stående), Knut Ström, C.J. Björklund,<br />
Emil Karlsson, Josef Ström, Adrian Persson och Hjalmar Karlsson (sittande). Foto: ej angivet.<br />
Karlsson att respla<strong>ner</strong>na hade fortskridit.<br />
Hallvarsson i Kiruna hade<br />
meddelat att ett tjugotal platser hade<br />
kontaktats där man blev uppmanad att<br />
ordna möten där Engström skulle<br />
tala. De rubriker under vilka Engström<br />
hade tänkt tala var »Bombplan i<br />
stället för bröd», »Ungdomen och<br />
kriget», »Arbetarrörelsen och staten»<br />
och »Vad är och vad vill anarkismen?».<br />
När verkställande utskottet träffades<br />
nästa gång den 10 juni 1936 hade<br />
paragrafen 3 följande lydelse:<br />
P.3<br />
Meddelades att<br />
T.F. Expiditören för Brand o. Förlaget<br />
Bror Hjalmar Engström<br />
avlidit i sitt hem Sigtunagatan 8. n.b.<br />
i Sthlm. tisdagen den 9 juni 1936<br />
Beskedet hade lämnats under dagen av Engströms mor<br />
som samtidigt undrade om förbundets representanter<br />
hade för avsikt att närvara vid begravningen. Under<br />
62 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
mötet diskuterades och beslutades att<br />
C.J. Björklund skulle tala vid begravningen<br />
och att en krans skulle inhandlas<br />
för 15 kr. Några rader <strong>ner</strong> i samma<br />
protokoll kan man följa en trevande<br />
diskussion om den ekonomiska situationen<br />
för tidningen och förbundet<br />
och den i dagarna förestående<br />
revisionsberättelsen. Samtalet leddes<br />
snart in på att Engström som varit<br />
förbundets kassör faktiskt på ett<br />
»otillständigt sätt» tagit ut höga summor<br />
i arvode till sig själv. Nästa protokoll<br />
den 15 juni 1936 består av två<br />
paragrafer. Paragraf 2 lyder:<br />
P.2.<br />
På förekommen anledning beslöts att upphäva förut<br />
fattat beslut om krans till, och representation vid<br />
Bror Engströms bår.<br />
Det visade sig att Engström – som hade begått självmord<br />
– verkligen hade försnillat en stor summa pengar<br />
från förbundet. Hans mor återbetalade en stor del av det<br />
stulna beloppet i efterhand. 4
Brunnsvik, Chile, amerikanska desertörer<br />
och övriga leveranser<br />
Ny- och tilläggsleveranserna till arkivet består som<br />
exemplen ovan av arkivalier såväl från perso<strong>ner</strong> som<br />
stora och små organisatio<strong>ner</strong>. Männen domi<strong>ner</strong>ar oftast<br />
i kategorin personarkiv och under 2010 lämnades det in<br />
arkiv efter Jan Ungersson, Pierre Schori, Roger Hällhag,<br />
Anders Stendalen, Göran Persson, Zeth Höglund<br />
och Gunhild Höglund, Anders Isaksson, Leif Björk och<br />
Klas-Erik Nyberg. Bland de större organisatio<strong>ner</strong>na kan<br />
nämnas en leverans från Olof Palmes internationella<br />
center på cirka sju hyllmeter och material från Brunnsvik/LO-skolan<br />
om 24 hyllmeter. Under detta år kom<br />
också en del material från Archivo y Biblioteca – Chile<br />
en Suecia. Tre små kartonger innehållande tidskrifterna<br />
Partido Comunista de Chile – Boletin del exterior, Partido<br />
Socialista de Chile – Boletin informe/Venceremos och<br />
OPINION – Politico Cultural. Initiativtagaren Germán<br />
Perotti (se <strong>Arbetarhistoria</strong> nr 134–135) berättade att det<br />
finns mycket mer material utspritt bland de många perso<strong>ner</strong><br />
med chilensk bakgrund som sedan 1970-talet<br />
finns och skapar här i Sverige. Tidskrifterna som omfattar<br />
sju volymer är införlivade i arkivets Chile-samling<br />
och är sökbara via ARAB:s nya arkivkatalog. Vi ser fram<br />
emot att samlingen utökas med resten av det arkivmaterial<br />
från föreningar och perso<strong>ner</strong> med Chile-anknytning<br />
som finns här i landet.<br />
Material som lämnas in till arkivet tas om hand så fort<br />
personalen har möjlighet till det. Ibland dröjer det<br />
längre men ibland hin<strong>ner</strong> det knappt läggas upp på<br />
accessionshyllorna förrän det ordnas upp och skickas till<br />
en permanent plats i något av våra magasin.<br />
Ett sådant exempel som lämnades in under året är en<br />
speciell samling som i huvudsak innehåller tidningsklipp<br />
om amerikanska desertörer från Vietnamkriget sammanställd<br />
av Jim Walch. Accessionen ordnades upp<br />
direkt av praktikanten Henrik Saxenius. Läs hans artikel<br />
om materialet på vår webbplats »Jim Walchs desertörsamling»,<br />
www.arbark.se.<br />
Varje år lämnas också minst en men ofta fler acces-<br />
NYHETER FRÅN ARAB<br />
sio<strong>ner</strong> från en lokal socialdemokratisk förening. Ofta<br />
innehåller de ett fåtal pärmar med protokoll och utgående<br />
meddelanden. Om man ger sig tid att »lyssna» på<br />
dessa styrelse- och årsmötessamtal och kallelser till valsamtal<br />
inser man att det är här som politiken utövas så<br />
att säga på riktigt. Under de fem åren 1987 till 1991 som<br />
Gärdets socialdemokratiska förening existerade självständigt<br />
engagerade sig perso<strong>ner</strong>na i lokala frågor såsom<br />
trafikproblemen på Värtavägen och Tegeluddsvägen, de<br />
förestående ryttartävlingarna på Gärdet och Djurgården<br />
samt finlandsbåtarnas miljöförstöring. Till partiets<br />
kongress motio<strong>ner</strong>ade man bland annat om krav på upprustning<br />
av Hedvig Eleonora skola, Nej till entréavgift<br />
till Djurgården och förlängning av tunnelbanan från<br />
Kungsträdgården till Nacka. Föreningen engagerade sig<br />
också i frågor utanför sitt närområde. Hösten 1987 samlade<br />
man in pengar till gruvarbetarna i Sydafrika, Palestinafrågan<br />
diskuterades 28 augusti 1989 vid ett föreningsmöte<br />
med gästföreläsaren från ABF Lorens Axelson<br />
och den 17 maj 1990 deltog man i en demonstration<br />
mot »slavskeppet» Black Prince vid Stadsgården.<br />
Såsom många föreningar byggde även denna förenings<br />
överlevnad på frivilligt engagemang och när styrelsen<br />
efter upprepade försök inte lyckats rekrytera medlemmar<br />
till förtroendeuppdrag beslutade man 1991 att anta<br />
ett erbjudande från Östermalms socialdemokratiska förening<br />
att gå ihop till en gemensam förening.<br />
LÂLE SVENSSON<br />
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek<br />
REFERENSER<br />
1 SAMAK De nordiska arbetarekongresserna under 100 år<br />
– arbetarrörelsens framväxt och utveckling i de nordiska länderna,<br />
Jönköping 1986.<br />
2 SAMAK, SE/ARAB 1213/A/1/1<br />
3 Fragmentsamlingen SE/ARAB 1945/1/1<br />
4 Anarkistiska propagandaförbundet, SE/ARAB 1210/6<br />
samt Karl Fernström, Ungsocialismen en krönika, Stockholm<br />
1950.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 63
NYHETER FRÅN ARAB<br />
Filosoferoch maoister<br />
och en del annat<br />
Om 2010 års nyförvärv till biblioteket<br />
I don’t know why I told this story. I could just as well<br />
have told another. – Samuel Beckett 1<br />
Hitta hem?<br />
Att gå vilse är att hitta hem. Eller möjligtvis tvärtom: Att<br />
hitta hem är att gå vilse. Vet inte riktigt vad detta innebär,<br />
eller vad det skulle kunna tänkas innebära, men<br />
av olika anledningar tycker jag att det låter bra, sympatiskt.<br />
Att det således skulle finnas något produktivt i att<br />
gå vilse. Framför allt om man skulle räkna med att<br />
»hem» inte är något konstant, inte något för en enda<br />
gång givet …<br />
Ett sätt att gå vilse (och kanske hitta hem) är att läsa<br />
den franske filosofen Gilles Deleuze (1925–1995). Men<br />
det kan vara en fördel att i så fall ta en omväg över Claire<br />
Colebrooks introduktion till hans tänkande, översatt<br />
från engelskan och utgiven av Bokförlaget Korpen.<br />
Boken, som föga förvånande bär titeln Gilles Deleuze,<br />
kan sägas vara en hyllning av det intellektuella, av läsandet,<br />
skrivandet, tänkandet. Allt är i rörelse och det finns<br />
inget fixt att anpassa sig till. »Det är inte så att det finns<br />
en värld och sedan vår representation av den», skriver<br />
Colebrook. »Talande, skrivande och tänkande är händelser<br />
inom livet som producerar världens innebörd,<br />
som låter livet förändras och bli till.» (s. 77). Vi måste<br />
själva hålla oss i rörelse för att fortsätta producera<br />
mening och innehåll istället för att enbart konsumera<br />
andras produkter:<br />
I samma stund som vi väljer ut en viss röst som föredömlig<br />
har vi upphöjt ett visst sätt att tänka och tala<br />
till allmän förebild. Vi har då upphört att tänka. (s.<br />
131)<br />
Problematisering av det uppenbara, av det vi vant oss<br />
vid, av det vi tror oss veta. En misstänksamhet gentemot<br />
»det sunda förnuftet». En stor skepsis gentemot tänkesätt<br />
som blivit domi<strong>ner</strong>ande på grund av maktförhållanden.<br />
Att välja förändring framför anpassning och inte<br />
stanna vid en förändring som påtvingas av ett ekonomiskt<br />
eller politiskt system och således är en anpassning<br />
till detta. Att välja det heterogena framför det homogena,<br />
skillnaden framför detsamma. Att se människan<br />
64 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
som en kreatör av liv istället för en konsument av liv.<br />
Överskridande framför konformitet.<br />
Vi kan lätt finna liknande tankar och tongångar hos<br />
en lång rad filosofer (och andra) samtida med Deleuze,<br />
inte minst i Frankrike. För de allra flesta av dessa utgör<br />
majrevolten 1968 och de därpå närmast följande åren<br />
och händelserna en ytterligt betydelsefull skärningspunkt<br />
och inspirationskälla.<br />
Vincennes<br />
Efter maj 68 vidtog en reformering och omstrukturering<br />
av Frankrikes högre utbildning. Ett resultat av<br />
denna omstrukturering utgjordes av skapandet av ett<br />
universitet i Vincennes, beläget i Paris utkanter, mycket<br />
långt från Quartier Latin. Michel Foucault utsågs som<br />
ansvarig för det nya universitetets filosofiavdelning. När<br />
han skulle utse institutionens lärarkår vände han sig<br />
först till Deleuze, men denne tackade nej, men han<br />
ersatte istället Foucault när denne lämnade sin tjänst.<br />
Han vände sig även till unga, politiskt aktiva perso<strong>ner</strong>:<br />
Etienne Balibar (1942–), Jacques Rancière (1940–),<br />
Alain Badiou (1937–).<br />
Som bredvidläsning kan här nämnas boken The wind<br />
from the east, French intellectuals and the legacy of the 1960s<br />
av Robert Wolin (Princeton University Press, 2010)<br />
Rancière<br />
Jacques Rancière (1940–) ingick i det kollektiv som<br />
under ledning av Louis Althusser (1918–1990) skapade<br />
Att läsa Kapitalet. Den första franska upplagan gavs ut<br />
1965, i den svenska upplagan från 1970 saknas Rancières<br />
bidrag. Rancière bröt med Althusser i samband med<br />
de revolutionära händelserna under slutet av 60-talet<br />
och början av 70-talet. Anledningen till brytningen var<br />
Althussers »scientism» och starka betoning av borgerliga<br />
intellektuellas pedagogiska betydelse för en korrekt<br />
revolutionär insats från arbetarklassen, något som Rancière<br />
menade sköt alla direktingripanden till en avlägsen<br />
framtid. 2<br />
2010 publicerades Rancières bok Dissensus av förlaget<br />
Continuum. Dissensus betyder oenighet, motstridighet<br />
och är motsatsen till konsensus. Politik är i Rancierès<br />
tänkande liktydigt med dissensus och därmed ett
ott mot konsensus, detta då politik är en rörelse och<br />
ett tryck från dem som placerats utanför. Konsensus<br />
utgör motsatsen, »politikens slut» i meningen »a return<br />
to the normal state of things – the non-existence of politics.»<br />
(s. 42) Det är när de som ställts utanför trycker på<br />
för att ta sin rättmätiga plats som politiken börjar och<br />
de själva blir subjekt, som de blir. Det som bevarar konsensus,<br />
det-som-är, har enligt Rancière mer att göra<br />
med något polisliknande än med politik.<br />
Rekommenderad läsning bland årets inköp: Dissensus<br />
(Continuum, 2010) och The emancipated spectator<br />
(Verso, 2009), båda skrivna av Rancière.<br />
Samt Jacques Rancière av Oliver<br />
Davis (Polity, 2010).<br />
Badiou<br />
I mars 2009 deltog Rancière och<br />
Badiou i en mycket välbesökt kongress<br />
med namnet On the Idea of Communism<br />
i London tillsammans med<br />
bland andra Terry Eagleton, Susan<br />
Buck-Morss, Slavoj Zizek, Michael<br />
Hardt och Toni Negri. Kongressen<br />
avsatte resultat bland annat i en kongressrapport<br />
med titeln L'Idée du communisme<br />
(Éditions Lignes, 2010).<br />
»Vi vet att kommunism är den<br />
rätta hypotesen. Alla de som överger<br />
denna hypotes överlåter genast sig<br />
själva åt marknadsekonomin, åt parlamentarisk demokrati<br />
– den statsform som bäst gagnar kapitalismen – och<br />
till det ofrånkomliga och ’naturliga’ accepterandet av de<br />
mest monstruösa ojämlikheter.» De meningarna finns<br />
tryckta på baksidan till hans bok The Communist hypothesis<br />
(Verso, 2010), vars omslag påmin<strong>ner</strong> om Maos lilla<br />
röda.<br />
Något förenklat kan sägas att Badiou beskriver två<br />
revolutionära vågor, från Franska revolutionen till<br />
Pariskommunen 1871 och från ryska revolutionen 1917<br />
till Kinas kulturrevolution. Vi som lever nu befin<strong>ner</strong> oss,<br />
enligt Badiou, i ett liknande limbotillstånd som mellan<br />
1871 och 1917 och de som önskar en förändring måste<br />
bryta nya spår och hitta nya öppningar för att komma<br />
vidare.<br />
Badiou ägnas även en essä av Frank Ruda i en bok<br />
som är lika fasci<strong>ner</strong>ande som dess titel, Der sich selbst<br />
entfremdete und wiedergefundene Marx (Wilhelm Fink,<br />
2010). Essäns slutrader är väl värda ett citat: »Marx<br />
Humanismus ist ein Humanismus der Unmöglichkeit,<br />
ein Inhumanismus kollektiver Schöpfung von vorab<br />
undenkbaren Möglichkeiten.» (s. 291)<br />
NYHETER FRÅN ARAB<br />
Zizek<br />
Den tidigare nämnda konferensen i London anordnades<br />
av Badiou och Slavoj Zizek (1949–), filosof och professor<br />
från Slovenien, av vissa kallad »filosofins Elvis<br />
Presley» (varför vet jag inte riktigt). I år gav förlaget<br />
Tankekraft ut hans bok Först som tragedi, sedan som fars,<br />
skriven mot bakgrund av den senaste, ännu rådande<br />
finanskrisen. I boken kritiserar han vänsterns oförmåga<br />
att dels formulera ett kraftfullt alternativ och dels gripa<br />
tillfället till en genomgripande förändring under denna<br />
systemkris. Han ser ett system vars kriser och oförmåga<br />
att hantera dessa kriser hotar hela planetens<br />
överlevnad – den ekologiska<br />
krisen, det ekonomiska systemets<br />
obalans, den biogenetiska revolutionen,<br />
explosiva sociala utbrott vållade<br />
av en allt djupare skillnad och uppdelning<br />
mellan de som är inne och de<br />
som är ute, de som har och de som<br />
inte har. Liknande tongångar kan<br />
höras i hans avsevärt tjockare bok<br />
Living in the end times (Verso, 2010).<br />
Tom Gustafsson<br />
År 1971 gavs Alain Badious skrift<br />
Begreppet modell ut på Bo Cavefors<br />
bokförlag. I dess förord står att läsa<br />
att textens ursprung utgöres av ett<br />
föredrag som Badiou höll den 29 april<br />
1968 och att detta föredrag skulle ha följts upp med en<br />
andra del den 13 maj. Men, som det uttrycks i förordet:<br />
»den dagen mobiliserade sig folkets massor mot den<br />
gaullistiska borgardiktaturen och bekräftade i hela landet<br />
sin bestämmelse …». Att händelserna 1968 upplevs<br />
markera ett klart brott framgår tydligt av förordet:<br />
»Idag vittnar redan de en aning ’teoricistiska’ accenterna<br />
i denna text om en förgången konjunktur. Kampen, icke<br />
minst den ideologiska, kräver en helt annan arbetsstil,<br />
en riktig och klarsynt politisk stridsförberedelse. Det är<br />
inte längre fråga om att sikta på en skottavla som man<br />
inte behöver träffa.» (s. 7)<br />
Skriften har en del år på nacken, men den är ett<br />
nyförvärv likafullt. Detta då den inkom som gåva tillsammans<br />
med en stor mängd andra skrifter som tillhört<br />
Tom Gustafsson (1947–1987). Denne var en framträdande<br />
person inom den så kallade »68-vänstern» och<br />
tillhörde de drivande vid såväl bildandet av De Förenade<br />
FNL-grupperna som den trotskistiska rörelse som<br />
utgick från Revolutionära Marxisters Förbund. 3 I hans<br />
samling av trycksaker finns en stor mängd skrifter som<br />
handlar om ekologi, e<strong>ner</strong>giförsörjning, kvinnofrigö-<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 65
NYHETER FRÅN ARAB<br />
relse, revolutionära rörelser, uppror, homosexuellas rättigheter,<br />
trotskism. Samt av Mao Zedong. Jag öppnar<br />
en av Mao Zedongs skrifter på måfå och läser att den<br />
som är marxist bör vara öppen för kritik eftersom att bli<br />
kritiserad och lära sig reso<strong>ner</strong>a är utvecklande. Plantor<br />
odlade i växthus visar sig sällan vara härdiga. Istället:<br />
»Carrying out the policy of letting a hundred flowers<br />
blossom and a hundred schools of thought contend will<br />
not weaken but strengthen the leading position of<br />
Marxism in the ideological field.» 4 Texten härstammar<br />
från ett tal hållet av Mao 1957. Tio år senare publicerade<br />
Yao Wenyuan den i många avseenden brutala broschyren<br />
On the counter-revolutionary double-dealer Chou<br />
Yang under pågående kulturrevolution och budskapet<br />
var inte längre detsamma. 5<br />
Skrifterna blir möjliga att söka på i sin helhet i Kata,<br />
vår bibliotekskatalog (sökbegrepp: »Tom Gustafssons<br />
boksamling») och torde på så sätt<br />
möjliggöra en god inblick i vad en<br />
engagerad vänsteraktivist studerade<br />
under sina verksamma år.<br />
Naxaliter<br />
Den fjärde mars 2010 levererade<br />
Zizek en nedgörande recension av filmen<br />
Avatar i New Statesman. 6 Han<br />
avslutade denna recension med en<br />
endast i förstone halsbrytande övergång<br />
till naxaliternas pågående uppror<br />
i Indien. Han skriver att under samma<br />
tid som filmen drar in en mängd<br />
pengar över hela världen pågår något<br />
som påmin<strong>ner</strong> om dess innehåll i<br />
Indien. I den indiska delstaten Orissa<br />
har stora landområden sålts till gruvbolag<br />
som vill exploatera enorma<br />
bauxitfyndigheter. Områdenas befolkning svarar med att<br />
ta strid och ett väpnat maoistiskt uppror bryter ut.<br />
Liknande har skett över hela Indien under en längre<br />
tid: En fördrivning av den lokala stambefolkningen av<br />
ekonomiska skäl leder till sammanslutning och uppror,<br />
som Zizek ut-trycker det: » … their situation is precisely<br />
that of Hegel’s rabble: the Naxalite rebels in India are<br />
starving tribal people, to whom the minimum of a dignified<br />
life is denied.» En stor del av dessa uppror understöds<br />
eller organiseras av indiska maoister, Communist<br />
Party of India (Maoist). »Naxalit» har blivit ett närmast<br />
synonymt begrepp med dessa maoister – namnet syftar<br />
på en politisk rörelse som uppstod i den bengaliska<br />
orten Naxalbari på 1960-talet. Under året läste jag<br />
Arundhati Roys reportage från hennes vandring med<br />
66 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
dessa naxaliter på nätet och det var något av det starkaste<br />
jag läst på mycket länge. 7 Därefter läste jag det på<br />
svenska i Tvärdrags sommarnummer (2010:3–4). Inte<br />
mindre starkt då.<br />
Det föreföll logiskt att utöka bibliotekets bestånd av<br />
böcker rörande detta pågående uppror. Några exempel:<br />
Maoism in India av Bidyut Chakrabarty och Rajat<br />
Kumar Kujur (Routledge, 2010), Naxalbari, before and<br />
after av Suniti Kumar Ghosh (New Age Publishers,<br />
2009), Red sun, travels in naxalite country av Sudeep Chakravarti<br />
(Penguin, 2009), Unfinished revolution, the spring<br />
thunder and beyond av Asish Kumar Roy (Mi<strong>ner</strong>va, 2008),<br />
Leftism in India 1917–1947 av Satyabrata Rai Chowdhuri<br />
(Palgrave Macmillan, 2007), The Naxalite movement<br />
in India av Prakash Singh (Rupa, 2006), Naxalites and<br />
their ideology av Rabindra Ray (Oxford UP, 1988), Tribal<br />
guerillas av Edward Duyker (Oxford UP, 1987), India’s<br />
simmering revolution, the Naxalite<br />
uprising av Sumanta Ba<strong>ner</strong>jee (Zed,<br />
1984), Revolutionary violence, a study of<br />
the maoist movement in India av Manoranjan<br />
Mohanty (Sterling, 1977).<br />
Bataille<br />
Vissa perso<strong>ner</strong> bör man närma sig<br />
med lätt försiktiga steg. Inte minst för<br />
att de mycket väl kan ställa till med<br />
ett visst kaos inombords. En sådan<br />
person är onekligen Georges Bataille<br />
(1897–1962).<br />
Michel Surya visar sig väl medveten<br />
om detta i sin biografi om Bataille<br />
Georges Bataille (Verso, 2010). I en<br />
fotnot påpekar han att om Batailles<br />
intellektuella produktion kunde<br />
fångas i tre eller fyra ord skulle ordet<br />
»omöjligt» utan tvivel vara ett av dem (s. 498, not 119).<br />
I en annan fotnot beklagar Surya att han kän<strong>ner</strong> sig nödsakad<br />
att tvinga en ordning på något som saknar en<br />
sådan eftersom han fin<strong>ner</strong> ett sådant försök inte bara<br />
fåfängt, utan även falskt (s. 523, not 12).<br />
Michel Surya försöker med hjälp av en mängd essäliknande<br />
kapitel närma sig denne Bataille från olika<br />
utgångspunkter. Fram träder en man som står för en<br />
radikalism som många människor (kanske de flesta) fin<strong>ner</strong><br />
fullständigt oförståelig och/eller oacceptabel. En litteratör<br />
som brottades med sina egna demo<strong>ner</strong> och med<br />
demo<strong>ner</strong> skapade av kommunister och fascister. En bibliotekarie<br />
vid Frankrikes nationalbibliotek som bland<br />
annat gavs uppdraget att öppna sin avdelning på morgnarna,<br />
men allt som oftast kom för sent på grund av sina
nattliga utsvävningar (s. 146f, s. 518, not 7). Men också<br />
en bibliotekarie som lärde känna Walter Benjamin och<br />
såg till att dennes anteckningar och manuskripthögar,<br />
däribland det så kallade Passagearbetet, blev bevarade<br />
för eftervärlden. 8<br />
Ett av de mer fasci<strong>ner</strong>ande avsnitten i boken handlar<br />
om Batailles samarbete med Boris Souvarine (1895–<br />
1984). Souvarine tillhörde grundarna av Frankrikes<br />
kommunistparti, lärde känna Lenin när denne ännu tillhörde<br />
de obskyra och var en ledande person inom Komintern.<br />
I den maktkamp som följde efter Lenins död<br />
ställde han sig på Trotskijs sida. För detta uteslöts han<br />
från kommunistpartiet 1924. Han gav ut tidskrifterna<br />
Bulletin communiste och La Critique sociale, tidskrifter<br />
som båda finns i våra samlingar, dock icke kompletta.<br />
Bataille publicerade artiklar i den sistnämnda tidskriften<br />
och deltog i en sammanslutning grundad av Souvarine,<br />
Cercle communiste démocratique. Samarbetet försvårades<br />
av Batailles av allt att döma kroniska oförmåga<br />
att inte gå på tvären och av att han inledde ett förhållande<br />
med en medlem av cirkeln, tillika Souvarines älskarinna<br />
(s. 159ff).<br />
Under året utökade vi vår (tyvärr magra) samling av<br />
texter med anknytning till Souvarine med skrifterna Centenaire<br />
de Boris Souvarine [1895–1995], en specialutgåva<br />
av Les cahiers d'histoire sociale från 1996, och Boris Souvarine<br />
et la Critique sociale (Éditions la découverte, 1990).<br />
Rörande Bataille förvärvade vi, förutom Suryas bok,<br />
The Bataille reader (Blackwell, 1997) och Visions of excess,<br />
selected writings, 1927-1939 (University of Minnesota<br />
Press, 2008). Från den senare skriften kan vi plocka följande<br />
citat, ursprungligen publicerat i Critique sociale 7<br />
januari 1933:<br />
Men i det stora hela baserar sig alla allmänna omdömen<br />
om samhällelig aktivitet på principen att alla<br />
individuella ansträngningar måste bedömas utifrån<br />
produktionens och samhällsbevarandets perspektiv<br />
för att vara giltiga. Allt angenämt, om det så handlar<br />
om kultur, tillåtna utsvävningar, eller lek, är helt och<br />
hållet reducerat, enligt den aktuella intellektuella diskursen,<br />
till en eftergift; det är med andra ord reducerat<br />
till att vara ett tidsfördriv vars roll är underordnad.<br />
Livets bästa delar är således endast motiverade<br />
då de utgör en grund – ibland dessutom en beklaglig<br />
sådan – för produktionen.<br />
(s. 117, artikelförfattarens översättning)<br />
Ett annat scenario?<br />
Det kunde ha blivit en annan berättelse. Jag hade kunnat<br />
nämna något om skrifter såsom The ecological revolution,<br />
making peace with the planet av John Bellamy Foster<br />
NYHETER FRÅN ARAB<br />
(Monthly Review, 2009), A dictionary of 20th-century<br />
communism (Princeton University Press, 2010), Anarchism<br />
and syndicalism in the colonial and postcolonial world,<br />
1970–1940 (Brill, 2010), Arbetsrätten med en borgerlig<br />
regering, en rapport från LO-TCO rättsskydd (Landsorganisationen,<br />
2010), Between a rock and a hard place, the shaping<br />
of employment in a global economy, en skrift som ingår<br />
i serien Work, organisation, labour & globalisation<br />
(Analytica, 2010), Histories of labour, national and international<br />
perspectives (Merlin, 2010)…<br />
Men utrymmet, vare sig mitt eget eller denna tidskrifts,<br />
tillåter inte någon genomgång av allt. Storleksordningen<br />
av detta allt får istället illustreras med hjälp av siffror:<br />
Under perioden 1/1 2010 till 10/12 2010 katalogiserade<br />
institutionens bibliotekarier 2172 skrifter i Libris, Sveriges<br />
nationella biblioteksdatabas. Av dessa står vårt bibliotek<br />
som ensam ägare till 808 stycken och som en av två<br />
ägare till ytterligare 301 stycken. Och det är ändå inte hela<br />
sanningen då antalet nya skrifter i Kata, bibliotekets egen<br />
katalog, uppgår till 3755 under perioden. Den viktigaste<br />
orsaken bakom skillnaden mellan de båda siffrorna finns<br />
att söka i bibliotekets katalogiseringsmetodik, där den<br />
lokala katalogen är mer heltäckande.<br />
HANS LARSSON<br />
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek<br />
NOTER – FILOSOFER OCH MAOISTER<br />
OCH EN DEL ANNAT<br />
1 Samuel Beckett, The complete short prose: 1929–1989,<br />
New York 1995, s. 60.<br />
2 Oliver Davis, Jacques Rancière, Cambridge 2010,<br />
s. 17f.<br />
3 En minnesartikel om Tom Gustafsson finns i tidskriften<br />
Internationalen, 1987:7<br />
4 Mao Tse-Tung, On the correct handling of contradictions<br />
among the people, London 1967, s. 39.<br />
5 Yao Wen-yuan, On the counter-revolutionary doubledealer<br />
Chou Yang, Peking 1967. Yao Wenyuan (1931–2005)<br />
tillhörde senare en av de fyra i De fyras gäng. Chou Yang,<br />
eller Zhou Yang, (1908–1989) var en kinesisk litteraturkritiker<br />
och ledande kulturpolitiker. Föll i onåd 1966.<br />
6 »Return of the natives» / Slavoj Zizek (www). Hämtat<br />
från . Publicerat 4 mars 2010. Hämtat<br />
18 november 2010.<br />
7 »Walking with the comrades» / Arundhati Roy<br />
(www). Hämtat från . Publicerat<br />
21 mars 2010. Hämtat 21 november 2010.<br />
8 Just detta om Passagearbetet nämns inte av Surya.<br />
Se istället exempelvis Walter Benjamin, Paris, 1800-talets<br />
huvudstad: passagearbetet. Bd 3, Stockholm 1990, s. 1035f.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 67
NYHETER FRÅN ARAB<br />
2010 ÅRS KJERSTI BOSDOTTER-PRIS för bästa artikel i<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> går till den amerikanska historikern PETER<br />
WINN för hans artikel »Flyktingar och emigranter. Chiles<br />
historia och chilenarna i Sverige» (<strong>Arbetarhistoria</strong> nr<br />
134–135). Juryns motivering:<br />
Peter Winn har skrivit en personligt utformad artikel<br />
med analytisk skärpa. På ett klargörande, spännande<br />
och gripande sätt väver han samman Chiles dramatiska<br />
68 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
historia med sina egna minnen. Med början vid tiden<br />
för kuppen berättar han en historia om Chiles förändring,<br />
fram till idag. Resultatet har blivit en välskriven,<br />
engagerande och dramatisk historisk berättelse om hur<br />
Chiles och Sveriges historia flätats in i varandra.<br />
Peter Winn är professor i historia vid Tufts University.<br />
Hans specialområde är Latinamerikansk arbetarhistoria.<br />
http://ase.tufts.edu/history/faculty/winn.asp<br />
SÖKVÄGEN TILL MER ÄN EN MIL DOKUMENT<br />
från arbetarrörelsens organisatio<strong>ner</strong> och perso<strong>ner</strong> finns nu på några tangentnedslags<br />
avstånd, allt från tunga liggare till fjäderlätta flygblad.<br />
Sök i både biblioteks- och arkivdatabaserna – samtidigt om du vill eller i bara<br />
den ena. Adressen är www.arbark.se. Sökrutan finns mitt på sidan. Hjälp- och<br />
instruktionstexter finns i anslutning. TESTA SJÄLV!<br />
Foto: Lâle Svensson
RECENSIONER<br />
Välkommen<br />
– men ändå inte<br />
Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings-<br />
och invandrarpolitik 1946–2009, Örebro universitet<br />
2010, 452 s.<br />
Att behandla den svenska Landsorganisationens (LO) invandrings-<br />
och invandrarpolitik under en period av mer än 60 år<br />
kan framstå som ett vågat företag till och med i en doktorsavhandling<br />
på 450 sidor. Men att ta sig an en så lång period har<br />
naturligtvis fördelen att utvecklingslinjer och skiftningar kan<br />
bli tydliga, vilket är ett av syftena i Örebrohistorikern Zeki<br />
Yalcins undersökning. För att kunna genomföra den fick han<br />
hantera och redovisa ett mycket stort material. Men den långa<br />
tidsperioden och de olika delämnen som behandlas medför då<br />
också problem, till exempel en ojämn tillgång till material och<br />
svårigheter att hålla fast vid tydliga linjer.<br />
Det finns ett personligt engagemang hos författaren, ja, en<br />
moralisk indignation i bakgrunden, vilket blir särskilt tydligt<br />
i sammanfattningen där ordvalet ibland är rätt så ovanligt för<br />
akademiska avhandlingar (ett exempel, s. 386, där det talas om<br />
att LO »snickrar ihop sitt invandrarpolitiska åtgärdsprogram»).<br />
I sammanfattningen förvandlas också mer tentativa<br />
formuleringar i huvudtexten till kategoriska omdömen. En av<br />
grunderna för engagemanget kan nog utläsas ur ett stycke om<br />
den syriansk/assyriska invandringen på 1970-talet (s. 226f).<br />
Här saknar jag några personliga ord i inledningen eller åtminstone<br />
i förordet. Att nämna sina egna ingångar till ett ämne,<br />
sina »värdepremisser» (Gunnar Myrdal), är inte fel ens i ett<br />
akademiskt verk och underlättar för läsaren.<br />
Det finns alltså ibland en kritisk, för att inte säga polemisk<br />
ton i avhandlingen mot LOs påstådda »etnonationella […]<br />
perspektiv» som betecknas som »ålderdomligt och förlegat»<br />
(s. 400). Men de empiriska delarna visar att det finns fog för<br />
kritik. Sättet att formulera sig i vissa interna dokument illustrerar<br />
att inställningen på sina håll inom LO-huset, när det gäller<br />
»de andra», ibland utmärktes föga av »internationalismen»<br />
eller »den kollektiva solidariteten», som författaren indig<strong>ner</strong>at<br />
skriver.<br />
Fruktbar gränsmodell<br />
Avhandlingens grundstruktur bestäms av tre »gränser», vilket<br />
också en figur med de tre gränsområdena illustrerar (omslaget,<br />
s. 22 och 399). Den »yttre gränsen» sammanfaller med<br />
nationsgränsen. Den har med invandringen att göra, och här<br />
söker LO påverka besluten om invandringens storlek. Det<br />
handlar alltså om »invandringspolitik» i egentlig mening och<br />
om frågan hur stor invandring den svenska arbetsmarknaden<br />
tål. En »inre gräns» handlar om de villkor som erbjuds<br />
invandrarna på arbetsmarknaden. När då invandraren blir<br />
medlem i fackföreningsrörelsen passerar hon/han den<br />
»in<strong>ner</strong>sta gränsen» och möter det fackliga medlemskapets<br />
möjligheter, villkor och krav.<br />
För det första, yttre gränsområdet är ekonomisk och<br />
arbetsmarknadspolitik avgörande. Rehn-Meid<strong>ner</strong>-modellen<br />
och dess konsekvenser för sysselsättningen står i centrum.<br />
Detta gäller främst under de första årtiondena efter kriget.<br />
LO:s roll som intresseorganisation blir här särskilt tydlig,<br />
»med konkurrensbegränsning som en överordnad strategi».<br />
Författaren underbygger sina slutsatser med ett omfattande<br />
källmaterial och visar hur LO under större delen av perioden<br />
krävde en restriktiv invandringspolitik och ofta satte strikta<br />
gränser för arbetskraftsinvandringen. Det gällde att behålla<br />
den fulla sysselsättningen, ja en viss arbetskraftsbrist som gav<br />
LO en stark förhandlingsposition. Dessutom önskade man<br />
hellre nordiska arbetskraftsinvandrare än en invandring av<br />
»mindre önskvärda icke-nordbor», med en formulering från<br />
1954 (s. 140), eftersom sistnämnda inte förväntades kunna<br />
anpassas till en inom LO rådande socialdemokratisk skötsamhetskultur.<br />
De kunde vara politiskt opålitliga. Därför krävdes<br />
en noggrann kontroll vid landets gränser. Läget ändrades från<br />
mitten av 1970-talet genom en ökad anhörig- och flyktinginvandring.<br />
Nu kunde arbetsmarknadsargumentet inte längre<br />
spela samma roll. LO använde sig därför enligt författaren av<br />
andra argument för sin restriktiva linje: de ’nya’ invandrarna<br />
skulle ha svårt att anpassa sig av »språkliga, kulturella och klimatmässiga»<br />
skäl. Yalcin talar om en »rasifiering av flyktingarna»<br />
(bland annat s. 382).<br />
Vid den inre gränsen »rör det sig om villkoren som erbjöds<br />
de invandrade arbetarna på arbetsmarknaden» (s. 21). Det<br />
handlar om arbets- och lönevillkor, alltså både jämlikhet och<br />
konkurrensbegränsning. Här kommer avhandlingen in på ett<br />
område som inte har behandlats särskilt mycket av tidigare<br />
forskning, särskilt inte för åren från och med 1980-talet. Tesen<br />
är att den fackliga invandringspolitiken under 1970-talet<br />
»hade en discipli<strong>ner</strong>ande karaktär» och byggde på socialdemokratisk<br />
hegemoni. Det kan dock diskuteras om denna tolkning<br />
av strävan att integrera invandrarna i fackföreningsrörelsen<br />
inte är väl kategorisk. Men det som är särskilt intressant<br />
i dessa delar är skildringen av LO:s engagemang för och<br />
i »Svenska för invandrare» (SFI-utbildningen) där man bland<br />
annat ville ge ABF ensamrätt till att anordna utbildningen,<br />
med en del tvivelaktiga inslag som följd gällande nivå och<br />
inriktning. Även här finns det fog för författarens kritiska resonemang<br />
om perioden fram till mitten av 1980-talet, innan<br />
kommu<strong>ner</strong>na tog över utbildningen.<br />
Den fackliga invandrarpolitikens in<strong>ner</strong>sta gräns handlar om<br />
interna förhållanden inom fackföreningsrörelsen. Att inte<br />
betrakta invandrare som »problematiska» utan som en resurs,<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 69
RECENSIONER<br />
var något som hade svårt att tränga igenom inom, som författaren<br />
uttrycker det, LO. Jag återkommer till problemet att<br />
författaren talar om »LO» på ett allt för onyanserat sätt. Men<br />
hur som helst: kommunikationen gick för det mesta bara åt ett<br />
håll. Det handlade om »etnisk underordning». En motstrategi<br />
var försök av invandrare att starta egna fackföreningar,<br />
något som LO mycket bestämt avvisade. För övrigt hade författaren<br />
dock vissa svårigheter att få fram relevant källmaterial<br />
för dessa avsnitt. Dessutom finns här av förklarliga skäl<br />
inte lika mycket äldre forskning att bygga vidare på (eller att<br />
polemisera emot).<br />
»Gränsmodellen» ger fruktbara utgångspunkter för resonemang<br />
och tolkningar. Den klargör de olika förutsättningar<br />
som råder för LOs agerande. Men vid sidan av det tematiska<br />
upplägget finns även en kronologi i avhandlingen. De olika<br />
gränserna finns ju under hela perioden. Men här får läsaren<br />
problem: den tematiska och den kronologiska strukturen blandas<br />
med många upprepningar som följd. Dispositionen är<br />
rörig, det är svårt att hitta. Ständigt förekommande formuleringar<br />
som »jag återkommer» och »som vi har sett» upplevs<br />
som tröttsamma. Genom ett stramare upplägg hade dessutom<br />
åtskilliga sidor kunnat vinnas.<br />
En styrka i avhandlingen är att författaren genomgående<br />
jämför invandrings- och invandrarperspektivet med ett genusperspektiv.<br />
Att öka arbetskraftsinvandringen eller att ge kvinnor<br />
möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, att »släppa<br />
fram» kvinnor i fackliga organisatio<strong>ner</strong> respektive att integrera<br />
invandrare i det fackliga arbetet, detta är temata som återkommer<br />
i många sammanhang. Här har författaren kunnat<br />
tillgodogöra sig den forskning som finns, inte minst Ylva Waldemarsons<br />
och Yvonne Hirdmans arbeten.<br />
Resonemang hade behövts<br />
Det finns flera inslag i avhandlingen som är problematiska. Jag<br />
vill ta upp några. En svårighet har att göra med att mycket av<br />
det som behandlas redan har tagits upp av andra forskare. Speciellt<br />
gäller det för Jesper Johanssons avhandling »Så gör vi<br />
inte här i Sverige. Vi brukar göra så här»: Retorik och praktik i<br />
LO:s invandrarpolitik 1945–1981 (Växjö universitet 2008).<br />
Arbetet med denna doktorsavhandling i historia pågick delvis<br />
parallellt med Yalcins och här finns ett av skälen till varför sistnämnda<br />
går mycket längre fram än Johansson. Dessutom är<br />
Yalcins materialbas bredare än den i den tidigare publicerade<br />
undersökningen. Men den återkommande polemiken mot<br />
»föregångaren» känns lite onödig.<br />
Andra – och större – problem handlar om innehållet. Författaren<br />
utgår i sina resonemang om LO:s starka inflytande på<br />
invandringspolitiken fram till 1970-talet bland annat från<br />
»centraliseringen av den fackliga makten inom LO» (s. 92ff).<br />
Han vill belägga denna centralisering med »kollektivavtalssystemets<br />
instiftande 1956» (s 379; liknande formuleringar på<br />
70 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
s. 151, 164, 378). Men: 1956 hade kollektivavtal funnits i flera<br />
årtionden. Vad som troligen menas är »samordnade löneförhandlingar»,<br />
vilket är något helt annat. Och något starkt argument<br />
är de knappast i detta sammanhang.<br />
Oklart är hur relevanta en del av de uttalanden är som fälls<br />
inom LO:s av (namngivna) tjänstemän och funktionärer befolkade<br />
kommittéer och råd. Återspeglar till exempel det 1972<br />
inrättade invandrarrådets dokument verkligen i alla delar<br />
meningen inom LO:s ledning? Om detta måste åtminstone<br />
reso<strong>ner</strong>as. För att illustrera detta närmare: det är naturligtvis<br />
helt legitimt att koncentrera sig på de LO-organ som explicit<br />
sysslar med invandrings- och invandrarpolitik, till exempel<br />
Arbetsmarknadspolitiska enheten och invandrarrådet. Men en<br />
bredare bas kan leda till mer nyanserande slutsatser. På s. 229<br />
beskrivs invandrarrådets diskussio<strong>ner</strong> dagen efter militärlagarnas<br />
införande i Polen (13 december 1981), då man inom<br />
rådet befarade en ökad invandring därifrån. Diskussionen<br />
handlade alltså »inte om internationell solidaritet», skriver<br />
författaren. Men rådets begränsade perspektiv återger i detta<br />
fall bara utsnitt av verkligheten. En annan sida av denna verklighet<br />
är att LO visade syn<strong>ner</strong>ligen stark »internationell solidaritet»<br />
för polska Solidaritet, både före och efter den 13<br />
december, både materiellt och moraliskt. I invandrarrådets<br />
diskussio<strong>ner</strong> återges alltså bara en del av åsiktsbildningen inom<br />
LO, och det kan diskuteras hur representativt rådet är i detta<br />
fall.<br />
Andra exempel på att ytterligare resonemang hade behövts<br />
handlar om den politiska och fackliga kontexten. Att Sverige<br />
under den undersökta perioden vid ett tillfälle regerades av en<br />
koalition (1951–1957) och vid två tillfällen hade borgerliga<br />
regeringar (1976–1982 och 1991–1994) beaktas sparsamt. Och<br />
ändå har ju detta förhållande, särskilt när det gäller »de borgerliga<br />
åren», starkt påverkat LO:s möjligheter att via det socialdemokratiska<br />
partiet påverka Riksdagens och regeringens<br />
ställningstaganden i frågan. – När det gäller problemen med<br />
den »in<strong>ner</strong>sta gränsen» och de av LO avvisade försöken att<br />
bilda invandrarfackföreningar, övertolkar, menar jag, författaren<br />
hegemoniperspektivet. Han borde i detta sammanhang<br />
ha diskuterat alternativa förklaringar, till exempel att ett av<br />
skälen för LO:s motstånd kan ha varit federationens struktur:<br />
vilka möjligheter till särbildningar fanns inom LO:s organisationsplan?<br />
Vad skulle ett brott mot principen innebära, att det<br />
på varje arbetsplats bara skall finnas en facklig organisation för<br />
alla kollektivanställda?<br />
Mer material fanns inom räckhåll<br />
Mer principiella är andra svagheter i bokens sista kapitel (8–<br />
10) där författaren också medger att materialet, inte minst det<br />
om den in<strong>ner</strong>sta gränsen, är tunt – av olika skäl (mindre utförliga<br />
protokoll; ändrade arkiveringssystem; saknade tillstånd att<br />
ta del av material). Men det hade funnits vissa möjligheter att
Algots, Borås 1977. Foto: Lars Mongs<br />
få fram mer information ur tillgängligt material från LO:s deltagande<br />
i internationella fackliga samarbetsorgan. Egentligen<br />
hade författaren bara behövt följa det spår som han själv hittar,<br />
när nämligen en funktionär från LO:s internationella<br />
avdelning citeras som 1972 ansåg »att migrationsfrågorna var<br />
en central fråga i det internationella fackliga arbetet» (s. 192).<br />
Så är det ju faktiskt, och invandrings- och invandrarfrågor diskuteras<br />
inom Fria fackföreningsinternationalen, inom Nordiska<br />
fackliga samorganisationen, men inte minst inom Europeiska<br />
fackliga samorganisationen, EFS. Samtidigt hade på så<br />
sätt intressanta utblickar kunnat ges på hur fackliga organisatio<strong>ner</strong><br />
i andra europeiska länder har reso<strong>ner</strong>at, särskilt då de<br />
nordiska.<br />
Att lyfta blicken över den nationella ramen hade också<br />
underlättat förståelsen för LO:s agerande i Laval/Vaxholmskonflikten<br />
(2004–2007) och underlättat tolkningen av det hot,<br />
som uttalades av LO-representanter, att Sverige borde lämna<br />
EU om man inte skulle komma tillrätta med frågan hur<br />
svenska kollektivavtal skall tillämpas på företag från andra EUländer<br />
verksamma på svensk mark. Här hade det varit en fördel<br />
att ta del av den diskussion som fördes inom LO (och<br />
EFS), men särskilt vid LO-kongressen 1991, inför beslutet att<br />
säga ja till ett medlemskap i EG (EU). Det finns ett samband<br />
RECENSIONER<br />
mellan kongressbeslutet och den då aktuella Britanniaaffären,<br />
med sin slutpunkt i Riksdagens Lex Britannia om avtal<br />
rörande fartyg under billighetsflagg i svenska hamnar. Lex Britannia<br />
tycktes ju, så hade man då reso<strong>ner</strong>at inom LO, kunnat<br />
lösa frågan om hur svenska kollektivavtal skulle hanteras i<br />
sådana fall – och öppnat för ett ja till medlemskap. Här hade<br />
det alltså behövts mer än en halvbegriplig not (s. 367) om<br />
denna Lex Britannia, som rimligen hör till Lavalkonfliktens<br />
förhistoria.<br />
Ett annat problem, dock av större dignitet särskilt när det<br />
gäller bokens sista del, är att man vid den tredje gränsen egentligen<br />
rör sig mindre på LO:s än på förbundens spelplan. Det<br />
är ju också talande att mycket av den litteratur som åberopas<br />
handlar om fackförbund, centralt eller på regional och lokal<br />
nivå (Metall, Hotell och Restaurang, som exempel). Det är<br />
inom förbundens organisatio<strong>ner</strong>, som den fackliga integrationen<br />
av invandrad arbetskraft äger rum – eller inte äger rum.<br />
LO:s centrala dokument är då av mindre hjälp, särskilt när det<br />
centrala materialet blir så tunt och tystnaden i källmaterialet<br />
rentav används som argument (»mycket tyder på», kan det<br />
heta på några ställen). Formuleringen i inledningen (s. 58) varför<br />
»[f]ackförbunden kommer, liksom de olika LO-distrikten,<br />
avdelningarna, lokala fackföreningar med mera, att vara<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 71
RECENSIONER<br />
sekundära» i avhandlingen är otillfredsställande. Här hade det<br />
behövts en tydligare motivering – om det nu går att motivera<br />
med tanke på avhandlingens anspråk att täcka ett så brett fält.<br />
Hur som helst så får man knappast bunta ihop LO:s regionala<br />
och lokala organ och förbunden på detta sätt. De har helt olika<br />
funktio<strong>ner</strong>.<br />
Viktig och aktuell avhandling<br />
Men, trots ovan sagda vill jag betona att avhandlingen bygger<br />
på en mycket omfattande empiri. I denna anmälan har jag tagit<br />
upp en del invändningar och inte kunnat återge de många<br />
intressanta delstudier och frågeställningar som också mycket<br />
väl varit värda att uppmärksammas och diskuteras. Tidigare<br />
forskning sammanfattas skickligt och används för att kunna gå<br />
vidare (se dock ovan nämnda reservation). Tredelningen – de<br />
tre gränserna – är mycket användbar och räcker långt för att<br />
förklara det stora empiriska materialet, med ovan nämnda<br />
reservation och även om det stundom blir mycket rörigt. På så<br />
sätt ger avhandlingen mycket ny information om den svenska<br />
fackföreningsrörelsens roll när det gäller inställningen till<br />
invandring och invandrare. Att denna avhandling finns är således<br />
viktig. Den är syn<strong>ner</strong>ligen aktuell och ger många inblickar<br />
i för vår tid mycket omdiskuterade, mycket centrala problem<br />
och hur dessa hanteras av en organisation med LO:s starka<br />
ställning i det svenska samhället. Det handlar om en historia<br />
med mindre snygga inslag, men också av svåra avvägningar<br />
och ärliga försök att hitta lösningar som gagnar Sverige,<br />
svenska arbetare, svensk ekonomi och inte minst de många<br />
som kommer utifrån och söker vägar in i ett samhälle med<br />
»välfärdsnationalistiska» drag (Bo Stråth).<br />
KLAUS MISGELD<br />
är historiker och var fram till sin pensio<strong>ner</strong>ing verksam vid ARAB<br />
Nordiska barndomar<br />
– en bokanmälan<br />
Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska<br />
barndomar 1900–2000, Institutet för framtidsstudier, Dialogos<br />
förlag 2011, 459 s.<br />
Barn och barndom är fenomen och begrepp som oupphörligen<br />
skapas och omskapas. Det framgår som ett av huvudspåren<br />
i boken Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar<br />
1900–2000. Föreställningar om detta har förstås varit grundläggande<br />
för det omfattande reformarbete på området som<br />
pågått och pågår. Men detta reformarbete och diskussio<strong>ner</strong>na<br />
bakom det innebär i sig en hela tiden pågående förhandling<br />
om vad barn och barndom är för något, vad en familj är för<br />
72 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
något, hur man skall tolka barns behov och barns intressen.<br />
Tydliga exempel finns i såväl diskussionen kring adoptivbarn,<br />
flyktingbarn, och lagstiftning eller andra sociala initiativ på<br />
familjeområdet. Även skiftade fokus från barns biologi och<br />
fysiologi till psyke ingår i förhandlingen om och det kulturella<br />
skapandet av barnet och barndomen.<br />
Barnen och välfärdspolitiken är ett resultat av ett forskningsprojekt<br />
med deltagare från alla de nordiska länderna, och<br />
bokens sex författare – Astri Andresen, Ólöf Gar∂arsdóttir,<br />
Monika Janfelt, Cecilia Lindgren, Pirjo Markkola och Ingrid<br />
Söderlind – representerar flera av dessa. Verket är emellertid<br />
inte en antologi utan en serie tematiskt upplagda komparativa<br />
kapitel som i tur och ordning tar upp demografiska aspekter,<br />
hälsa, social barnvård, adoptio<strong>ner</strong> och flyktingbarn med mera.<br />
Barn var föremål för ett intensivt intresse redan under slutet<br />
av 1800-talet och kring sekelskiftet 1900 började det komma<br />
till uttryck i olika typer av lagstiftning i de olika länderna.<br />
Bakom detta intresse låg oro för en mängd samhälls- och folkhälsoproblem.<br />
Ett av bokens huvudsyften är att göra jämförelser mellan<br />
de olika nordiska länderna. För om det finns gemensamma<br />
drag i de nordiska välfärdsstaternas sätt att hantera barn- och<br />
familjefrågor så är detta inte en slump. Ett kapitel om nordiska<br />
barnavårdskongresser visar hur länderna, åtminstone från<br />
1905 och framåt systematiskt sökt samarbete och gemensamma<br />
plattformar när det gäller frågor som rör barn och<br />
ungdom. Här diskuterades föräldralösa barn, medicin- och<br />
hälsofrågor, institutionsbarn med mera av såväl experter som<br />
områdets »fotfolk». Att den senare kategorin i så stora antal<br />
deltog har enligt författarna gjort att kongresserna skapat ett<br />
nytt och brett nordiskt fält med pedagogisk, psykiatrisk, psykologisk,<br />
socialpsykologisk och samhällsvetenskaplig sakkunnighet.<br />
På den sociala barnavårdens område har samhället ökat den<br />
domän över vilken det anser sig ansvarigt när det gäller barns<br />
liv. Bland de nordiska länderna har inte Sverige, som vi är vana<br />
att räkna som föregångsland, alltid varit först. De gemensamma<br />
dragen till trots finns också intressanta nationella särdrag<br />
– institutio<strong>ner</strong> domi<strong>ner</strong>ar i Danmark medan fosterhem<br />
domi<strong>ner</strong>ar på Island, och i det senare landet finns bestämmelser<br />
om att man kan kräva att en vuxen person lämnar hemmet<br />
om han eller hon är till skada för barnet. Något sådant har inte<br />
diskuterats i något av de övriga länderna.<br />
Barns behov har hela tiden stått i centrum när det gäller<br />
adoptio<strong>ner</strong>, men tolkats olika. Utvecklingen har gått från svag<br />
till stark adoption. Tidigare ansågs adoptionen vara ett sätt att<br />
lösa omvårdnadsbehov medan de biologiska banden måste<br />
upprätthållas, under efterkrigstiden och under inflytande av<br />
psykologi och psykiatri kom idéer om barnets behov av att tillhöra<br />
en enda familj att göra sig starkare gällande.<br />
Ser man till förändringen på skolhälsoområdet så handlade
det vid sekelskiftet 1900 om att via folkskolan<br />
ta sig an de fattigare klena barnens hälsoproblem,<br />
från 1920- till 1940-talet var<br />
inriktningen alla barns hälsa, men i båda fallen<br />
handlade det om den fysiska hälsan i<br />
första hand. Efterkrigstiden började med att<br />
man ge<strong>ner</strong>ellt beslutade om att införa skolmåltider<br />
samtidigt som ett skifte i inriktningen<br />
ägde rum, från fokus på den fysiska<br />
hälsan till ett fokus på den mentala hälsan,<br />
något som också avspeglat sig i de nordiska<br />
kongresserna.<br />
I bokens demografiska kapitel ger en<br />
jämförelse mellan sekelskiftena 1900 och<br />
2000 perspektiv på hur de materiella villkoren<br />
för barn har förändrats. I början av<br />
perioden levde de flesta på landet, mot slutet<br />
i städer och tätorter, i början hade kring<br />
40 procent av barnen fem syskon eller mer, mot slutet är detta<br />
mycket ovanligt. I dag får 99 procent av alla barn som föds<br />
uppleva sin 15-årsdag, för hundra år sedan endast 85 procent.<br />
Barnadödligheten är numera i stort sett obefintlig. Både i början<br />
och i slutet av perioden var upplösta familjer någonting<br />
relativt vanligt men orsakerna olika. I början handlade det om<br />
familjebildningar av en änka eller änkling som gift om sig<br />
medan de nära 50 procenten skilsmässorna kring 2000 innebär<br />
att många barn lever i två familjer där föräldrarna på var<br />
sitt håll har skaffat ny part<strong>ner</strong> och med medföljande nya syskon<br />
att förhålla sig till. Arbetet på landsbygden hade sin egen<br />
ARBETARHISTORIA NR 138–139 ÅRGÅNG 35<br />
RECENSIONER<br />
regim, mot slutet av perioden har den höga<br />
omfattningen förvärvsarbete hos båda föräldrarna<br />
medfört en i hög grad institutionaliserad<br />
barndom med barnomsorg och<br />
liknande. Perioden vid seklets mitt framstår<br />
som mer unik i sammanhanget. Färre skilsmässor,<br />
lägre grad förvärvsarbete hos kvinnor<br />
och en familjenorm som byggde på<br />
manliga familjeförsörjare präglade 1940och<br />
1950-talen.<br />
Trots att välfärdsstaten på senare tid har<br />
varit föremål för mycket forskning har historien<br />
om barnens plats i välfärdsstaten<br />
varit försummad och i denna historia där<br />
fokus sätts på barn kan också den gängse<br />
bilden av välfärdsstaten som socialdemokratiskt<br />
projekt utmanas, menar författarna.<br />
De tidiga initiativtagarna på området barn<br />
och familj var liberaler och konservativa.<br />
Barnen och välfärdspolitiken bygger på en mängd forskning<br />
som tillkommit sedan 1990, det framgår inte minst av bokens<br />
referensförteckning. Så påståendet att det är ett försummat<br />
forskningsfält är väl en sanning med viss modifikation, men<br />
boken visar att det nu är möjligt att sammanställa all denna<br />
forskning, dra de övergripande slutsatserna, göra jämförelser<br />
och foga in allt detta i det forskningsfält som handlar om välfärdsstatens<br />
framväxt och förändring under 1900-talet.<br />
ULF JÖNSON<br />
är medarbetare vid ARAB<br />
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig<br />
utgivare), Lars Gogman, Ulf Jönson, Kalle Laajala, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: <strong>Arbetarhistoria</strong>, Box<br />
1124, 111 81 Stockholm. E-post: arbetarhistoria@arbark.se Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration<br />
2011: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på<br />
plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: GTC<br />
Print AB, Luleå 2011. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. ISSN: 0281-7446.<br />
Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras<br />
utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. <strong>Arbetarhistoria</strong> indexeras i Artikelsök.<br />
Om inget annat anges, ingår använda illustratio<strong>ner</strong> i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har<br />
rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till<br />
fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare<br />
kontakta redaktionen.<br />
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 73
DOKUMENTET<br />
En människojakt förbereds i Sverige<br />
i våra samlingar befin<strong>ner</strong> sig många arkiv däribland<br />
personarkiv som vittnar om hur människor har utsatts<br />
för förföljelser under andra världskriget. Till dessa hör<br />
både flyktingars personarkiv och arbetarrörelsens flyktinghjälp.<br />
I samlingarna finns även C.E Carlbergs personarkiv<br />
som innehåller ett märkligt tidsdokument från<br />
1940-talet, ett underlag till den så kallade Svenska Judekalendern<br />
som vittnar om pla<strong>ner</strong> för att kartlägga judar<br />
i Sverige med ett tydligt antisemitiskt syfte.<br />
I början av 1940-talet pla<strong>ner</strong>ade det nationella förlaget<br />
Svea Rike att ge ut en kalender över »i vårt land<br />
verksamma judar och halvjudar». För att göra detta<br />
sände man ut ett cirkulär och frågeformulär till: »ett<br />
antal perso<strong>ner</strong>, som av intresse för saken äro villiga att<br />
bli våra frivilliga medhjälpare. Våga vi hoppas, att Ni vill<br />
hjälpa oss med insändande av uppgifter från Eder ort?»<br />
»Svensk judekalender» var tänkt att ingå i en serie<br />
med biografiska förteckningar över de nationellas fiender<br />
i Sverige:<br />
1. Bolsjevismen i Sverige, en kartläggning av svenska<br />
kommunister, utgiven 1942.<br />
2. Vem är vem i Folkfronten?, en kartläggning av perso<strong>ner</strong><br />
som försökte ”underblåsa hat mot den europeiska<br />
enhetens pionjärer” det vill säga perso<strong>ner</strong> som var motståndare<br />
till nazisternas nyordning av Europa, utgiven<br />
1943.<br />
74 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
Svenska Judekalendern skulle bestå av fyra huvudkapitel:<br />
Absolut säkra judenamn med släktträd, svenska<br />
män och kvinnor gifta med judar, perso<strong>ner</strong> vars namn<br />
tydde på ett judiskt ursprung samt släkten Wallenberg<br />
och de bolag de behärskade.<br />
Del 1 skulle ges ut i november-december 1942.<br />
i cirkulärskrivelsen från Svea Rike tillkännagavs:<br />
»Att vi svenskar bör se till att judarna ej får tillfälle att<br />
blanda upp och förskämma vårt nordiska blod vi bör<br />
göra klart för oss vem som är jude och vem som är<br />
svensk vi bör veta vilka judesläkter vi har i landet och<br />
vilka tidigare svenska släkter som gått förlorade för den<br />
svenska nationen där igenom att de upptagit judeblod<br />
[…] de som ämnar ingå äktenskap kan åtra sig i god tid<br />
om de genom Svensk judekalender erfar att deras tilltänkta<br />
äkta hälft icke är svensk utan jude eller judebastard.<br />
Den som gör affärer kan se till att han i första<br />
hand gynnar sina egna folkkamrater och icke de invandrade<br />
främlingarna.»<br />
I den antinazistiska tidningen Trots Allt beskrevs<br />
arbetet med »judekalendern» i september 1942 som att<br />
en människojakt organiseras i Sverige. Det var också<br />
denna höst, 1942 som den svenska pressen började uppmärksamma<br />
folkmordet på Europas judar. I oktober<br />
arresterades samtliga kvarvarande judar i Norge och de<br />
norska nazisterna började deportera dem till Tyskland.<br />
Av de 770 förvisade överlevde 30 perso<strong>ner</strong>.<br />
Det är inte svårt att förstå vad dessa biografiska<br />
inventeringar av kommunister, folkfrontare och judar<br />
skulle användas till när »den europeiska enhetens pionjärer»<br />
erövrat Sverige. I slutet av 1942 vände krigslyckan<br />
för »den europeiska enhetens pionjärer» både i Stalingrad<br />
och el-Alamein och arbetet med den »Svenska<br />
judekalendern» skrinlades.<br />
Arkivet överlämnades som gåva till Arbetarrörelsens<br />
arkiv och bibliotek 1977.<br />
LARS GOGMAN<br />
är medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
<strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3 • 75
B Porto<br />
betalt<br />
Avsändare<br />
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek<br />
Box 1124<br />
111 81 Stockholm<br />
DEN KÄNDE POLITIKERN Sten Andersson avled några<br />
dagar före riksdagsvalet 2010. Han var Kockumsarbetaren<br />
som blev moderat riksdagsman och därefter<br />
kommunalråd i Malmö för Sverigedemokraterna,<br />
SD. Som SD:s vallokomotiv blev han även en<br />
symbol för detta partis framgångar. I valet 2010 fick<br />
SD 5,5 procent av LO-rösterna, en fördubbling jämfört<br />
med valet 2006.<br />
Magnus Manhammar som ledde ett gemensamt<br />
projekt mellan IF Metall, Byggnadsarbetarförbundet,<br />
Elektrikerförbundet och Transportarbetarförbundet<br />
mot SD under valrörelsen uttryckte sina funderingar<br />
på följande sätt i en radiointervju:<br />
Jag skulle vilja, om jag kunnat, tömma LO-borgen<br />
på alla anställda, tömma Metalls högkvarter,<br />
tömma Byggnads, för att skicka ut de här människorna<br />
på arbetsplatserna, och inte sitta på<br />
kontor en dag längre. Så skulle man kunna möta<br />
Sverigedemokraterna rejält<br />
Foto: Bo Tidman
Change language