Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Spända och allvarliga arbetare på bussen till gruvan 24 februari 1970.
Foto: Reportagebild, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Mot den bakgrunden restes frågan vad som kunde göras
för att öka den demokratiska politiska styrningen av
kapitalet.
Tillbaka till Malmfälten
Denna politiska och fackliga diskussion kring demokratin
och maktförhållandena i samhället tillhörde uppenbarligen
bakgrunden till strejken i Malmfälten. Samtidigt
bidrog utan tvekan den senare till att ställa dessa
frågor och behovet av förändringar på sin spets. Men till
bakgrunden hörde även andra förhållanden som mer
direkt rörde situationen i gruvorna. Här, liksom på allt
fler andra håll, fanns det ett uttalat missnöje med de
anställdas bristande inflytande över sitt eget arbete. Den
tidigare kritiken mot 1946 års företagsnämndsavtal hade
på intet sätt dämpats av 1966 års omförhandling av avtalet.
Inom gruvindustrin, inte minst inom LKAB, innebar
åren före strejken långtgående omstruktureringar
och rationaliseringar av arbetet som alltmer intensifierades
och effektiviserades. Det var en utveckling som
gruvarbetarna i stort sett saknade inflytande över. Företagsnämndsavtalets
löfte om en ökad industriell demokrati
hade inte kunnat dölja erfarenheterna av vanmakt
inför förändringar som genomdrevs av en maktfullkomlig
företagsledning.
Denna vanmakt var också ett utslag av tilltagande
problem i den lokala fackliga verksamheten. Flera
tecken tyder på att denna verksamhet på olika sätt hade
börjat utarmas under 1960-talet och lett till en minskad
lokal facklig mobilisering. Löneförhandlingarna hade
blivit alltmer centraliserade samtidigt som ackordsystemen
blivit alltmer komplicerade vilket försvårade bredare
diskussion bland medlemmarna. Till detta kom att
en rad tidigare lokala fackliga frågor hade ”förstatligats”.
Med välfärdsstatens framväxt kom frågor kring till
exempel semester, arbetstid, pension och så vidare att
16 • Arbetarhistoria 2011:2–3
inte längre höra hemma på den lokala fackliga dagordningen.
Långsiktigt var det därför svårt att hålla den
lokala fackliga aktiviteten uppe vilket uppenbarligen
också gällde i Malmfälten. Till missnöjet över det bristande
inflytandet över arbetet och dess organisering
hörde därför också en kritik mot den egna fackliga organisationen.
Till detta kom att LKAB ägdes av staten. Inom den
fackliga rörelsen fanns det en gammal diskussion om
staten och kommunerna som mönsterarbetsgivare. Närmast
sedan arbetarrörelsens barndom hade det funnits
förhoppningar om att det skulle utvecklas mer demokratiska
företagsledningsstrategier inom stat och kommun
som sedan skulle kunna bli förebilder för utvecklingen
inom de privata företagen. Till viss del fanns
uppenbarligen sådana förhoppningar också i Malmfälten
när staten i slutet av 1950-talet tog över LKAB. Ett
decennium senare var det dock förhoppningar som i hög
grad hade kommit på skam. Istället fördes vid den tiden
en politisk diskussion om statens oförmåga att utveckla
den industriella verksamhet där den var ägare vilket
användes som ett argument för att staten skulle sälja ut
sina företag. Detta bidrog uppenbarligen till att när försök
gjordes till ett mer aktivt statligt ägarskap kom företagsledningsmodellerna
helt att hämtas från den privata
sidan. Detta var ju LKAB vid tiden för strejken ett närmast
övertydligt exempel på. När dessa ledningsstrategier
började användas för att driva på rationaliseringarna
och effektiviseringarna hade den fackliga sidan
svårt att på något avgörande sätt påverka utvecklingen.
Detta utgjorde utan tvekan en avgörande grund för
strejken.
Och sedan?
Strejken i Malmfälten blev en del av en mer omfattande
strejkrörelse under de följande åren, där flera strejker