Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Strejkvakter utanför industrivakten vid LKAB i Kiruna. Foto: ej angivet, Norrskensflammans arkiv.
gruppen i Borlänge och den socialdemokratiska kvinnoföreningen
organiserade likaså insamlingar. Många av städerskorna
var ensamstående och oroliga för hur de skulle klara
sig ekonomiskt.
Under strejken hade städerskorna två till tre möten varje
dag. Pressen var mycket stor från såväl ASAB som Fastighets
som försökte få dem att återgå. Städerskorna upplevde det
stundtals som hotfullt. Detta övervägdes dock av det stora stödet
de fick. Det här var den första kvinnostrejken sedan 1930talet
och dags- och kvällstidningarna följde strejken varje dag,
flera journalister stod på städerskornas sida.
Strejkens framgång kan främst förklaras av fackklubbens
konsekventa agerande för städerskornas intressen och en medvetenhet
om att hålla ihop hela gruppen mot alla splittringsförsök.
Städerskekollektivet utgjordes av svenska och finska
kvinnor, några grekiska. En finsk kvinna berättar i Kvinnobulletinen
att de slöt upp bakom strejken även om de förstod lite
svenska. Fackklubben såg också till att det fanns pengar till en
finsk tolk vid deras möten och som Inez Arnesson berättar:
»det var viktigt att vi höll ihop allihop. De hade en väldig
styrka, även de».
Efter en knapp vecka presenterade ASAB ett förslag som
innebar att städerskorna skulle få behålla 90 procent av betingstiden
som timtid. Förbundsordförande Roland Larsson argumenterade
på ett stormöte för att städerskorna skulle anta förslaget,
vilket gjordes med handuppräckning. Facklubben var
tveksam till den faktiska innebörden av uppgörelsen och utlyste
inom några timmar ett nytt möte. Då fick de även beskedet att
städerskorna i Malmberget beslutat att gå ut i sympatistrejk
dagen efter. Det blev avgörande för att fortsätta strejken.
Dagen efter kom ASAB med ett slutbud till städerskorna.
De skulle själva få ange sina arbetstider och få cirka 5 kronor
mer i timmen. Villkoret var omedelbar återgång till arbetet.
Den 26 november avblåstes strejken.
Strejkens spridning – Malmfälten
I Malmberget utvidgades sympatistrejken till hela Malmfälten.
I Kiruna strejkade 70 kvinnor, i Svappavaara 20 och i
Malmberget cirka 45. De krävde bland annat fem kronor mer
i timmen och att ingen skulle dras inför Arbetsdomstolen, AD.
Man organiserade sig omedelbart i strejkkommittéer på
respektive ort.
Städerskorna fick direkt stöd från gruvarbetarna. Ledningen
för gruvarbetarnas stridsfond sammankallade till stormöten
vid de olika orterna där beslut togs att bevilja bidrag så
länge konflikten pågick. Städerskorna drog lärdomar från
gruvstrejken som banat vägen för en annan mera kampinriktad
och framgångsrik linje. Strejkkommittéerna skötte förhandlingarna
med ASAB och Fastighets men besluten togs på
stormötena där alla städerskor deltog.
De dagliga stormötena blev också viktiga för att slå tillbaka
olika splittringsförsök från såväl ASAB som Fastighets.
Genom massmedia försökte dessa säga att kvinnorna inte var
eniga, städerskorna i Kiruna spelades ut mot städerskorna i
Malmfälten. Men städerskorna använde sig också av massmedia
för att sprida information om strejken och vilka beslut som
tagits. Gurli-Inger Isaksson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté,
hävdade i Norrbottens-Kuriren att »de 150 strejkande
städerskorna står idag som en enda kvinna. Vi är så
eniga vi kan i vår strejk» i polemik mot att facket påstod att de
börjat tröttna.
Den 9 december stämdes städerskorna inför AD av ASAB
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 21