Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

erättelsens betydelse i skapandet av 1800-talets feminism.
Med utgångspunkt i bland annat Eric Hobsbawms arbeten
kring begreppet »inventing tradition» undersöker hon hur
den tidiga kvinnorörelsen i Skandinavien, den första vågens
feminister under 1800-talet, använt historieskrivningen som
ett verktyg för att definiera sig själva och därigenom definiera
vad som ingår i denna rörelse och vad som inte ingår. Medvetandet
om historieskrivningens betydelse föddes redan i samtiden
av det omgivande samhällets negativa skriverier om
kvinnorörelsen. Pionjärerna, och Manns utgick i första hand
från dem inom Fredrika Bremerförbundet, var angelägna om
att beskriva sin rörelse som en naturlig och logisk följd av luthersk
kristendom och idéer som redan var etablerade i samhället
men som ännu inte nått kvinnorna. Historieskrivningen
riktades såväl utåt, mot omgivningen, som inåt, där den avsåg
definiera och skapa den ideala feministen. Lydia Wahlström,
aktivist och historiker liksom andra beskrev den egna historien
som en linjär utveckling av stegvisa framsteg, präglad av
konsensus, såväl internt som med männen. På så vis utdefinierade
man andra feministiska inriktningar, inte minst marxistiska,
sexualradikala och liknande. Studiet av mekanismerna
för identitetsformering, minnesproduktion och emancipatoriska
strategier är mycket tacksamt på denna typ av material,
som återfinns överallt där kvinnorörelsen avser komma ihåg
sig själv, både i Skandinavien och utomlands. Exempel på minneskulturer
är vad Manns kallade »ritualiserat minne» manifesterat
genom årsdagar, traditioner och ikonografi och »fruset
minne», det vill säga olika sätt att materialisera hågkomster,
genom statyer, gatunamn, frimärken och symboler av olika
slag.
Nationella minnen av historisk förändring
Om fackföreningen Solidaritets väg in i det polska offentliga
minnet berättade Tomasz Kozlowski från The Institute of
National Remembrance, Warszawa. Utgångspunkten var
enkätundersökningar som gjorts bland polacker under en
längre period. Solidaritets betydelse uppfattas som positiv av
majoriteten av polackerna oavsett politisk åskådning i övrigt
och oavsett ålder. Att även människor som inte var födda i början
på 1980-talet har denna uppfattning visar att Solidaritet
tagit sig in i Polens gemensamma minne, hävdade Kozlowski.
Solidaritets roll har förändrats från 1980-talet och fram till nu.
Från att för 30 år sedan ha verkat för hela nationens frigörelse
58 • Arbetarhistoria 2011:2–3
till att numera endast vara en traditionell fackförening för
medlemmarna. Detta förhållande har uppfattats av dem som
svarat på enkäterna, och den tidigare rollen underskattas inte:
44 procent av de svarande ansåg att Solidaritet hade betydelse
för kommunistblockets sammanbrott och 38 procent tilldelade
den dåvarande påven, polacken Johannes Paulus II en lika
viktig roll i skeendet. Ett intressant faktum, menade Kozlowski,
är att den bästa boken om Solidaritets historia utkom
1983. Efter Murens fall 1989 fanns däremot inget intresse för
denna då den ansågs vara alltför näraliggande i tid. Aktivister
var inte intresserade och flera av dem höll på att göra politisk
karriär i olika läger. Först i samband med Solidaritets 20-årsjubileum
ökade intresset för historieskrivning vid olika centra
med olika inriktning. På senare år har debatten rört dokumentation
om polisagenter inom rörelsen, till följd av öppnade
arkiv och detta är visserligen viktigt, fastslog Kozlowski
men han menade samtidigt att det sensationella i detta drar
intresset från seriös akademisk forskning kring rörelsen och
händelserna.
Minne och minnet av
Den 46:e ITH-konferensen i Linz hade alltså en tudelad uppgift
som dels handlade om arbetarrörelsens eget historiebruk
och dels om vilken plats arbetarrörelsen har tilldelats i såväl
internationella som transnationella minneskulturer. I den
avslutande diskussionen infann sig snart ett lite dystert stämningsläge
som nog hade att göra med att många av deltagarna
inte bara hade arbetarrörelsen som forskningsobjekt utan även
hade sitt hjärta där. Det förhållandet att arbetarrörelsen sällan
har fått en plats i den europeiska minnesrepertoaren, som
kan ta sig många olika uttryck, till exempel i högtidlighållandet
av datum och andra ritualer, i litteratur, medier, filmer,
monument och så vidare förklarades med att arbetarrörelsen
inte längre förfogar över medierna. Denna glidning ned i det
desillusionerade dike som rör arbetarrörelsens nutid och framtid
hade uppenbarligen mer med åhörarna än med föredragen
att göra och kom därför att på ett olyckligt sätt överskugga
intrycket av en mängd både viktiga och tankeväckande föredrag
om politik och historiskt minne. En fullständig rapport
från denna konferens är att vänta i september 2011.
För mer information om ITH se www.ith.or.at.
ULF JÖNSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek