Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
förändringar av SAF:s stadga. Den viktigaste förändringen<br />
var, enligt Pehr G Gyllenhammar, att stadgans<br />
första paragraf skulle slå fast att SAF inte förhandlade<br />
om lö<strong>ner</strong>. Dessutom krävde verkstadsföretagen rätten<br />
att på egen hand besluta om lockout och dispo<strong>ner</strong>a konfliktmedel.<br />
Reaktio<strong>ner</strong>na lät inte vänta på sig i arbetsgivarvärlden,<br />
men trots hårda mothugg framhärdade<br />
verkstadsföretagen och normalstadgan ändrades. Inte så<br />
att ändamålsparagrafen skrevs om, men i övrigt ökade<br />
friheten för branscherna i förhållande till SAF.<br />
Beslutet om stadgeförändring togs 1982, men diskussionen<br />
hade funnits under fem-sex år och var mycket<br />
nära ett avgörande redan före storkonflikten. Högst på<br />
arbetsgivarnas agenda stod kamp mot den solidariska<br />
lönepolitiken. Mer av marknad och mindre av utjämning<br />
var arbetsgivarnas stridsrop för en restaurerad<br />
lönebildning.<br />
Mot en decentraliserad och marknadsanpassad<br />
lönebildning<br />
Uppbrottet från den modell för förhandlingar och<br />
umgänge som präglat Sverige i decennier sker dock inte<br />
över en natt. Snarare i tre steg under 1980-talet med<br />
finalerna 1990 och 1991. Den 2 februari 1990 beslöt SAF<br />
att inte längre förhandla om lö<strong>ner</strong> och allmänna anställningsvillkor<br />
på LO-området. Kampen för en ny ordning<br />
inom lönebildningen hade lyckats. Arbetsgivarna hade<br />
tagit första steget mot en mer decentraliserad och marknadsanpassad<br />
lönebildning. Ett år senare beslöt SAF att<br />
också lämna alla styrelseuppdrag i statliga styrelser.<br />
Undantagen från regeln gällde Arbetsdomstolen och<br />
Försäkringsöverdomstolen. Och till en början gällde<br />
arbetsgivarnas uttåg inte heller AP-fondernas styrelser.<br />
Bakom beslutet att lämna styrelser fanns ingen intern<br />
arbetsgivarkritik mot de beslut myndigheterna tagit<br />
under åren med SAF:s representanter i styrelserna. Det<br />
var snarare så att flera representanter inom SAF såg med<br />
skepsis på att lämna styrelserna. Men de ideologiskt renläriga<br />
var i majoritet och ville bryta den korporativa medverkan.<br />
Organisationen strävade efter att stå fri. Att<br />
beslutet att dra tillbaka de egna representanterna dessutom<br />
satte press på LO och TCO:s representanter var en<br />
bonus. SAF-beslutet undermi<strong>ner</strong>ade fackens auktoritet<br />
och det var viktigt i sig.<br />
Första verkliga steget bort från samordning med LO<br />
och SAF vid rodret kom redan 1983, året efter stadgeförändringen<br />
inom SAF. Att det var verkstadsföretagen<br />
som vägrade ge SAF mandat att företräda dem i förhandlingar<br />
var logiskt. Det mest överraskande var därför<br />
inte Verkstadsföreningens agerande visavi SAF. Det<br />
var istället Metalls avhopp från samordningen på LOsidan.<br />
För första gången sprack den fackliga fronten.<br />
Och reaktio<strong>ner</strong>na blev mycket häftiga inom LO. Det<br />
växlades hårda ord om det som uppfattades som ett svek.<br />
Materiellt skiljde sig emellertid inte VF–Metall-uppgörelsen<br />
mer än marginellt från den uppgörelse som<br />
44 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
övriga LO-förbund träffade med SAF. Men symbolvärdet<br />
var betydande. Den evighetslånga raden av centrala<br />
förhandlingar var bruten. Tidigare skeptiker inom<br />
arbetsgivarvärlden såg nu att det fanns alternativ till<br />
SAF-LO-överenskommelser och den vetskapen eller<br />
kunskapen kom att utgöra fonden till de allt intensivare<br />
diskussio<strong>ner</strong> som följde under resten av 1980-talet om<br />
just förhandlingsformerna.<br />
Efter 1983 års branschuppgörelse mellan Verkstadsföreningen<br />
och Metall skedde ingen omedelbar övergång<br />
till branschvisa förhandlingar över hela linjen. Avtalsförhandlingarna<br />
böljade fram och åter under 1980talet<br />
mellan SAF-LO-samordning och branschvisa<br />
överläggningar. Först 1990 med beslutet att upphöra<br />
med förhandlingsverksamheten visavi LO och LO:s förbund<br />
tas det definitiva steget – det som legat i korten allt<br />
sedan andra hälften av 1970-talet.Och den lönebildning<br />
och dess former som mejslats ut sedan dess har sin<br />
grund i den process som bröt sönder den centrala samordningsmodellen<br />
med SAF, LO och PTK som de tyngsta<br />
och mest inflytelserika aktörerna.<br />
Till slut<br />
För att förstå dagens förhandlingar och partsrelatio<strong>ner</strong><br />
måste också den särskilda förhandlargruppen på 1990talet,<br />
industriavtalet från 1997 och dess uppsägning<br />
2010 beaktas och analyseras på djupet.<br />
Sett över hela perioden sedan 1980 och framåt så har<br />
arbetsgivarnas strategi varit verkningsfull. Det är deras<br />
val av förhandlingsmodell som kommit att gälla. Och<br />
deras idoga kampanj för decentralisering och individualisering<br />
har resulterat i betydande kliv i arbetsgivarnas<br />
önskade riktning. Självfallet går det inte att härleda allt<br />
bakåt till storkonflikten eller åren före densamma. Men<br />
som en markör, en sammandrabbning då det gamla systemet<br />
krockar med nya tankar är den fortsatt intressant.<br />
Och en mer lyhörd fackföreningsrörelse hade tvivelsutan<br />
kunnat förbereda sig inför den förestående förändringen<br />
på ett annat, bättre sätt än vad som nu blev fallet. Överraskningsmomentet<br />
var betydande när SAF reste sig från<br />
förhandlingsbordet ett decennium efter storkonflikten.<br />
Detta trots att signalerna om en avgörande förändring<br />
hade varit tydliga allt sedan dess.<br />
När detta skrivs finns ett restaurerat industri-avtal<br />
framförhandlat och klart för underskrift. Nervositeten<br />
är trots det betydande hos både fack och arbetsgivare<br />
inför avtalsrörelsen som inleds redan hösten 2011 då<br />
industrins parter förhandlar om lö<strong>ner</strong>na för de kommande<br />
åren.<br />
Utan ett nytt drivankare som alla accepterar och förlitar<br />
sig på hotar en besvärlig avtalsrörelse 2011 och<br />
2012. Nu liksom tidigare står marknadslösningar mot<br />
mer eller mindre centraliserade förhandlingsmodeller.<br />
TOMMY ÖBERG<br />
är verksam som journalist på LO-Tidningen där han tidigare<br />
också har varit chefredaktör.
Change language