Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Makten och människovärdet
Gruvstrejken 1969 som samhällskritik
Mellan december 1969 och februari 1970 ägde en
strejk rum som omfattade cirka 5000 gruvarbetare
i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara.
I Januari 2010 arrangerade ABF Västerbergslagen
och IF Metall seminariet »Gruvstrejken 40 år» där
författaren höll ett föredrag som vi publicerar i lätt
bearbetad version.
AV LARS EKDAHL
Det finns arbetsmarknadskonflikter som på ett mer
djupgående sätt skakar om samhället, inte minst för att
de blottlägger maktförhållanden i samhälle och arbetsliv
och ställer utmanande frågor kring samhällsutvecklingen.
En sådan var 1909 års storkonflikt då industrin
med SAF i spetsen sökte försvaga den framväxande fackliga
rörelsen och begränsa dess krav på inflytande över
arbetsliv och samhällsutveckling. En annan bröt ut i de
norrbottniska malmfältens gruvor vid det statligt ägda
LKAB sextio år senare.
Plötsligt protesterade gruvarbetarna mot de mer eller
mindre olidliga arbetsförhållandena och reste krav på,
som det stod på demonstrationernas plakat, ”människovärdet
tillbaka” och att inte bli behandlade som
”maskiner”. Strejken var också en långtgående kritik av
en alltmer maktfullkomlig företagsledning men även av
den egna fackliga organisationen som inte förmådde
värna medlemmarnas intressen. Med media på plats var
det en strejk som långt utanför gruvsamhällena i Norrbotten
reste frågor kring förhållandena i arbetslivet och
maktförhållandena i samhället. Snart skramlade insamlingsbössorna
på många håll i landet och vittnade om
det breda och omfattande stöd som strejken av olika skäl
fick bland olika grupper i samhället.
Folkhemsbyggets pris
Detta breda stöd var ett viktigt inslag i strejken som vittnade
om att den också rörde vidare frågor kring samhällsutvecklingen.
I själva verket var det en konflikt som
skakade om arbetarrörelsens folkhemsbygge mitt under
den svenska modellens glansdagar. Uppenbarligen varierade
motiven bakom det breda stödet starkt mellan
olika grupper och intressen. Det hängde i sin tur samman
med alla de olika och under strejkens gång förändrade
uppfattningarna om vad den egentligen handlade
om. På en punkt fanns det dock en ganska stor samstämmighet:
strejken handlade om så mycket mer än om
situationen i gruvorna i Malmfälten. Det breda stödet,
men också själva strejken, kan därför bland annat ses
som ett uttryck för en djupgående legitimitetskris för
efterkrigstidens svenska samhällsmodell. Under 1960-
12 • Arbetarhistoria 2011:2–3
talet hade frågor mer öppet börjat ställas om vilket pris
som måste betalas för det alltmer utvecklade välfärdssamhället
som hade sin förutsättning i en ständigt ökad
tillväxt. Och vem eller vilka var det som i första hand
fick stå för kostnaderna? Ytterst fanns den mer grundläggande
frågan om vem eller vilka det var som egentligen
hade makten över denna samhällsutveckling, vem
eller vilka det var som bestämde vilket pris som måste
betalas och hur kostnaderna skulle fördelas. Gruvstrejken
bidrog på ett avgörande sätt till att dessa frågor nu
ställdes på sin spets.
Det kan därför vara motiverat att diskutera strejken
utifrån ett historiskt perspektiv och försöka peka på
några trådar som blev en del av den väv som bildade
bakgrund till strejken och det breda stöd som den fick.
Men det kan också finnas anledning att fråga sig vilka
spår som strejken avsatte i den fortsatta samhällsutvecklingen.
Vad blev det av med det människovärde som
de strejkande krävde tillbaka för fyrtio år sedan? Och
vad blev det av den då uppblossande diskussionen om
maktförhållandena i arbetsliv och samhälle?
En legitimitetskris?
Det går naturligtvis att anlägga olika perspektiv på det
1960-tal som föregick gruvstrejken. En sådan möjlighet
är, som sagt, att se strejken och det omfattande stöd den
fick som ett uttryck för en legitimitetskris för den
svenska modell som nu hade sin gyllene period. Enkelt
uttryckt finns det två klara argument för det:
För det första pekade under 1960-talet de flesta ekonomiska
kurvor rätt: arbetslösheten var låg liksom inflationen
medan tillväxten var hög och därmed möjligheterna
att bygga ut välfärdssamhället. Under 1950-talet
hade modellen kommit på plats, bland annat hade
Rehn-Meidnermodellen blivit en ledstjärna för den ekonomiska
politiken och för den fackliga solidariska lönepolitiken.
Välfärspolitiken hade också fått sin juvel i kronan
med ATP-systemet. I början av 1960-talet konstaterade
LO-ekonomen Rudolf Meidner att nu hade arbetarrörelsen
utvecklat de politiska och fackliga instrument
som krävdes för att både förhindra en återgång till
1930-talets kriser och för att driva på en snabb ekonomisk
och industriell utveckling. Vid samma tid förklarade
finansminister Gunnar Sträng att nu återstod det
endast smärre putsningar på välfärdssamhällets fasad.
Optimismen var påtaglig inte minst inom arbetarrörelsen:
den ekonomisk och industriella utveckling var
snabb, de ekonomisk-politiska instrumenten hade utvecklats
för att hålla de kapitalistiska kriserna stången
och välfärdssamhället var snart på plats.