Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

att arbeta inom byggnadsindustrin som byggnadsarbetare på
lika villkor som männen. Som föregångare för socialt engagerad
facklig verksamhet försökte de, inifrån den manliga bastion
som den australiensiska byggindustrin utgjorde, övervinna
en könsbaserad fragmentering av arbetarklassen. I slutet
av 1971 hade BLF nio kvinnliga medlemmar. Under 1972
hölls flera strejker för att förmå förmännen att acceptera
kvinnliga arbetare. Frågan om kvinnors rättigheter blev nära
förknippad med frågan om kontroll över arbetet; och detta var
ett återkommande tema. Genom strejker och protestaktioner
till stöd för kvinnornas rätt att arbeta som byggnadsarbetare
konfronterades arbetsgivarnas könsdiskriminering och gav
yttryck för en genuint jämställd atmosfär som skapats inom
unionen. Många av incidenterna fick uppmärksamhet i pressen,
så det blev vida känt att byggjobb var en ny möjlighet för
kvinnor som inte ville »vara instängda på ett kontor» som
många kvinnliga BL uttryckte det – och som gav bättre lön än
vad andra kvinnor fick för kroppsarbete. 34
1974 hade förbundet 80 kvinnliga medlemmar och uppmuntrade
aktivt kvinnorna att ställa upp för fackliga förtroendeuppdrag.
Ett policydokument från medlemskommittén
vid valen 1973 krävde »inte bara kvinnors rätt att arbeta som
byggarbetare utan också ett maximalt stöd för kvinnornas
kamp för full social och politisk frigörelse i vårt samhälle.» Vid
1973 års federala konferens för BLF uppmanade NSWBLF
varje delstat att »omedelbart agera för kvinnornas rätt att
arbeta inom industrin». År 1974 inkluderade agendan både
rätt till ledighet vid abort och föräldraledighet, för såväl pappor
som mammor. 1974 försökte avdelningen också uppnå ett
beslut i arbetsdomstolen »att kvinnors rätt till arbete inom
byggindustrin ska erkännas utan diskriminering.» Ett nummer
av On Site 1974 som utgavs av BL noterade: »Byggarbetarfacket
har tagit principiell ställning till frågan om kvinnor
inom byggindustrin. Bittra strider har utkämpats av medlemmarna
för att få in kvinnor på byggarbetsplatserna och de är ett
föredöme för alla.» 35
5. Att få uppmärksamhet för samhällskampen
Moody beskriver hur samhällsengagerad facklig verksamhet
stärker klassmedvetandet genom att öka arbetarklassens makt.
Den samhällsengagerade fackliga verksamheten kan förmå
stora grupper till radikala aktioner, något som underlättas av
dess »klassvision och innehåll». 36
Unionens »green ban » från 1971 till 1975 demonstrerar
tydligt fackets förmåga att få stöd långt utanför medlemskretsen
för att leda en samhällskamp. På grund av fackets sociala
ansvarstagande vägrade NSWBLF- medlemmar att arbeta på
byggen som var olämpliga miljömässigt eller socialt. Blockader
utfärdades på begäran av lokala aktionsgrupper eller
National Trust (motsvarande Riksantikvarieämbetet); en viktig
social rörelse utvecklades för att stödja dessa blockader,
som räddade Sydney från mycket av den förstörelse som
annars skulle ha åstadkommits av byggherrarna.
Owens argumenterar att facket hade möjlighet att hålla tillbaka
bolagen och förmå regeringen att ompröva dåraktiga
beslut och därför måste ägna sig åt »viktiga samhällsfrågor»
och »bli mer aktiva i motståndet mot miljöförstöring och
plundringen av naturresurser.» 37 Mundey betonade folk från
arbetarklassen hade ett särskilt intresse i miljöskydd eftersom
de led mest av miljöförstöring. I februari 1973 myntade han
begreppet »green bans» för att skilja dem från traditionella
»black bans». Han hävdade att termen grön uttryckte förbundets
vilja att bevara öppna ytor och värdefulla byggnader
och säkerställa att människor i alla samhällen hade en talan i
det som påverkade deras liv. Som den första aktionen i världen
av detta slag fick blockaderna och den »gröna» terminologin
förgreningar internationellt. Petra Kellys val av partinamnet
Die Grünen motiverades av hennes erfarenhet av
dessa blockader när hon besökte Australien i mitten av 1970talet
och blev inspirerad av sättet de sammanförde de boende,
miljöaktivister och facket. 38
De gröna blockaderna var huvudsakligen av tre slag: för att
skydda öppna områden från olika former av exploatering, att
skydda befintliga hus från rivning för att ge väg åt trafikleder
eller höghus och för att hindra att byggnader med historisk,
arkitektonisk eller kulturell betydelse ersattes med kontorskomplex
eller shoppingcentra.
Miljö, kulturarv och samhällsfrågor var sammanflätade,
som när gentrifieringen av Sydneys närförorter innebar att
exploatörer hotade låginkomsttagare med evakuering, angelägna
om att utveckla mer lönande marknader. The Rocks var
till exempel både ett arbetarklassområde och den plats där de
NOTER – MED BETONGEN SOM ARGUMENT
1 Peter Waterman, »Social Movement Unionism: A New
Model for a New World Order», Review 16, 3, 1993, s. 245-78.
2 Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International
Economy, London och New York 1997, s. 269, 271.
3 Andrew Vandenberg, »Social-Movement Unionism in
Theory and in Sweden», Social Movement Studies 5, 2, september
2006, s. 182-184.
4 Meredith Burgmann och Verity Burgmann, Green Bans, Red
Union: Environmental Activism and the New South Wales Builders
Labourers’ Federation, Sydney 1998, s. 81-90, 106-108.
5 Jack Mundey, »Towards new union militancy», Australian
Left Review 26, augusti-september 1970, s. 3, 4-5.
6 I Sydney Morning Herald, 11 december 1972.
7 Jack Mundey, intervju med Meredith Burgmann, 30 mars
1978.
8 Tony O’Beirne, intervju med Meredith Burgmann, 2 mars
1978.
9 Tom Hogan, intervju med Meredith Burgmann, 28 oktober
1977.
10 PeteThomas, Taming the Concrete Jungle: The Builders Laborers’
Story, Sydney 1973, s. 133. Jack Mundey, »Job Activity the
Key», Builders Labourer, december 1968, s. 7.
11 John Wallace and Joe Owens, Workers Call the Tune at
Opera House, Sydney 1973, s. 6, 18.
12 Kevin Cook, Interview with Meredith Burgmann, 1 december
1976.
13 Newcastle Morning Herald, 6 september 1973.
14 Jack Mundey, »Our strike proves they fear workers’ action
most», Builders Labourer, juli 1970, s. 3.
15 Jack Mundey, »Job Activity the Key», Builders Labourer,
december 1968, s. 7.
16 Hogan Interview.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 31