Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

RECENSIONER
Välkommen
– men ändå inte
Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings-
och invandrarpolitik 1946–2009, Örebro universitet
2010, 452 s.
Att behandla den svenska Landsorganisationens (LO) invandrings-
och invandrarpolitik under en period av mer än 60 år
kan framstå som ett vågat företag till och med i en doktorsavhandling
på 450 sidor. Men att ta sig an en så lång period har
naturligtvis fördelen att utvecklingslinjer och skiftningar kan
bli tydliga, vilket är ett av syftena i Örebrohistorikern Zeki
Yalcins undersökning. För att kunna genomföra den fick han
hantera och redovisa ett mycket stort material. Men den långa
tidsperioden och de olika delämnen som behandlas medför då
också problem, till exempel en ojämn tillgång till material och
svårigheter att hålla fast vid tydliga linjer.
Det finns ett personligt engagemang hos författaren, ja, en
moralisk indignation i bakgrunden, vilket blir särskilt tydligt
i sammanfattningen där ordvalet ibland är rätt så ovanligt för
akademiska avhandlingar (ett exempel, s. 386, där det talas om
att LO »snickrar ihop sitt invandrarpolitiska åtgärdsprogram»).
I sammanfattningen förvandlas också mer tentativa
formuleringar i huvudtexten till kategoriska omdömen. En av
grunderna för engagemanget kan nog utläsas ur ett stycke om
den syriansk/assyriska invandringen på 1970-talet (s. 226f).
Här saknar jag några personliga ord i inledningen eller åtminstone
i förordet. Att nämna sina egna ingångar till ett ämne,
sina »värdepremisser» (Gunnar Myrdal), är inte fel ens i ett
akademiskt verk och underlättar för läsaren.
Det finns alltså ibland en kritisk, för att inte säga polemisk
ton i avhandlingen mot LOs påstådda »etnonationella […]
perspektiv» som betecknas som »ålderdomligt och förlegat»
(s. 400). Men de empiriska delarna visar att det finns fog för
kritik. Sättet att formulera sig i vissa interna dokument illustrerar
att inställningen på sina håll inom LO-huset, när det gäller
»de andra», ibland utmärktes föga av »internationalismen»
eller »den kollektiva solidariteten», som författaren indignerat
skriver.
Fruktbar gränsmodell
Avhandlingens grundstruktur bestäms av tre »gränser», vilket
också en figur med de tre gränsområdena illustrerar (omslaget,
s. 22 och 399). Den »yttre gränsen» sammanfaller med
nationsgränsen. Den har med invandringen att göra, och här
söker LO påverka besluten om invandringens storlek. Det
handlar alltså om »invandringspolitik» i egentlig mening och
om frågan hur stor invandring den svenska arbetsmarknaden
tål. En »inre gräns» handlar om de villkor som erbjuds
invandrarna på arbetsmarknaden. När då invandraren blir
medlem i fackföreningsrörelsen passerar hon/han den
»innersta gränsen» och möter det fackliga medlemskapets
möjligheter, villkor och krav.
För det första, yttre gränsområdet är ekonomisk och
arbetsmarknadspolitik avgörande. Rehn-Meidner-modellen
och dess konsekvenser för sysselsättningen står i centrum.
Detta gäller främst under de första årtiondena efter kriget.
LO:s roll som intresseorganisation blir här särskilt tydlig,
»med konkurrensbegränsning som en överordnad strategi».
Författaren underbygger sina slutsatser med ett omfattande
källmaterial och visar hur LO under större delen av perioden
krävde en restriktiv invandringspolitik och ofta satte strikta
gränser för arbetskraftsinvandringen. Det gällde att behålla
den fulla sysselsättningen, ja en viss arbetskraftsbrist som gav
LO en stark förhandlingsposition. Dessutom önskade man
hellre nordiska arbetskraftsinvandrare än en invandring av
»mindre önskvärda icke-nordbor», med en formulering från
1954 (s. 140), eftersom sistnämnda inte förväntades kunna
anpassas till en inom LO rådande socialdemokratisk skötsamhetskultur.
De kunde vara politiskt opålitliga. Därför krävdes
en noggrann kontroll vid landets gränser. Läget ändrades från
mitten av 1970-talet genom en ökad anhörig- och flyktinginvandring.
Nu kunde arbetsmarknadsargumentet inte längre
spela samma roll. LO använde sig därför enligt författaren av
andra argument för sin restriktiva linje: de ’nya’ invandrarna
skulle ha svårt att anpassa sig av »språkliga, kulturella och klimatmässiga»
skäl. Yalcin talar om en »rasifiering av flyktingarna»
(bland annat s. 382).
Vid den inre gränsen »rör det sig om villkoren som erbjöds
de invandrade arbetarna på arbetsmarknaden» (s. 21). Det
handlar om arbets- och lönevillkor, alltså både jämlikhet och
konkurrensbegränsning. Här kommer avhandlingen in på ett
område som inte har behandlats särskilt mycket av tidigare
forskning, särskilt inte för åren från och med 1980-talet. Tesen
är att den fackliga invandringspolitiken under 1970-talet
»hade en disciplinerande karaktär» och byggde på socialdemokratisk
hegemoni. Det kan dock diskuteras om denna tolkning
av strävan att integrera invandrarna i fackföreningsrörelsen
inte är väl kategorisk. Men det som är särskilt intressant
i dessa delar är skildringen av LO:s engagemang för och
i »Svenska för invandrare» (SFI-utbildningen) där man bland
annat ville ge ABF ensamrätt till att anordna utbildningen,
med en del tvivelaktiga inslag som följd gällande nivå och
inriktning. Även här finns det fog för författarens kritiska resonemang
om perioden fram till mitten av 1980-talet, innan
kommunerna tog över utbildningen.
Den fackliga invandrarpolitikens innersta gräns handlar om
interna förhållanden inom fackföreningsrörelsen. Att inte
betrakta invandrare som »problematiska» utan som en resurs,
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 69