Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
i säkerhet och bidade sin tid. Det omedelbara målet för<br />
demonstranternas ilska blev istället de kontorsanställda, som<br />
i direkt mening inte var inblandade i konflikten. Dessa hotades,<br />
bespottades, samt fick utstå knuffar, krokben och slag när<br />
de skulle till och från arbetet. De fick undsättas av polis med<br />
dragna sablar. När polismästaren efter ett par dagar till slut<br />
fick nog och gav ordern att rensa gatorna närmast fabriken på<br />
demonstranter övergick det hela till kravaller. I tre dagar slogs<br />
demonstranterna med polisen om rätten att få visa sitt missnöje<br />
med strejkbryteriet. Det senare genom att demonstrera<br />
utanför fabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna mötte<br />
polisens sablar och batonger med stenkastning. 14<br />
Nu agerade även stadens socialdemokrati på de tilltagande<br />
våldsamheterna. Det var en sak att slå en strejkbrytare på käften.<br />
Det här var någonting helt annat än det småskaliga våld<br />
som fram till denna tidpunkt präglat konflikten, och mer problematiskt<br />
för de socialdemokratiska makthavarna. Inom stadens<br />
Arbetarkommun och Fackliga Centralorganisation,<br />
FCO, började olika grupperingar agera. På den tredje dagen<br />
av kravaller höll FCO ett dramatiskt möte på Folkets hus med<br />
anledning av den allt mer våldsamma utvecklingen. På mötet<br />
kom ständiga rapporter om händelserna på gatorna utanför<br />
Folkets hus. Några av uppgiftslämnarna visade upp blödande<br />
sår och blessyrer efter hugg av polissablar. Mötet handlade till<br />
stor del om vilken linje fackföreningsrörelsen i staden skulle ta.<br />
Tre grupperingar fanns. Den första menade att kampen måste<br />
utkämpas med alla till buds stående medel. En lokal storstrejk<br />
borde utlysas. Den andra menade att kampen visserligen måste<br />
utkämpas, men att det måste ske med måtta. Fackföreningsrörelsen<br />
borde sanktio<strong>ner</strong>a och hålla i demonstratio<strong>ner</strong> mot<br />
NOTER – DET KOLLEKTIVA VÅLDETS<br />
GRÄNSER<br />
1 Huvuddelen av denna artikel bygger<br />
på författarens avhandling i historia: Stefan<br />
Nyzell, »Striden ägde rum i Malmö» –<br />
Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt<br />
våld i mellankrigstidens Sverige,<br />
Malmö 2009. En liknande diskussion återfinns<br />
även i: Stefan Nyzell, »Sweden,<br />
Country of Consensus – A Teleological<br />
History? An Essay on Social and Political<br />
Collective Violence in Swedish History»,<br />
Lars Edgren & Magnus Olofsson (red),<br />
Political Outsiders in Swedish History, 1848-<br />
1932, Newcastle 2009.<br />
2 Nyzell, 2009, s. 75-98. Det källmaterial<br />
som huvudsakligen använts i avhandlingen<br />
är: förlikningsmannens rapporter,<br />
fackliga och politiska protokoll, polisrapporter,<br />
tidskrifter (viktigast här Fackföreningsrörelsen<br />
och Träarbetaren), lokal och<br />
rikspress (viktigast här är tidningarna Arbetet<br />
och Sydsvenska Dagbladet Snällposten),<br />
arbetsgivar- och strejkbrytarmaterial. Viktigast<br />
här årsrapporterna från Arbetsbyrån<br />
för oorganiserade, en av de strejkbrytar-<br />
10 • <strong>Arbetarhistoria</strong> 2011:2–3<br />
organisatio<strong>ner</strong> som bistod A W Nilssons<br />
med strejkbrytare under konflikten 1926-<br />
1928, samt intervjuer, ett tiotal intervjuer<br />
har genomförts med informanter som<br />
unga var med om de dramatiska händelserna<br />
på Möllevången i november 1926.<br />
3 Nyzell, 2009: II, s. 75-98.<br />
4 Nyzell, 2009: II, s. 75-98, 123-127,<br />
148-167.<br />
5 Nyzell, 2009: II, s. 14-55, 350-397.<br />
6 Roger Johansson, Kampen om historien<br />
– Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande<br />
och historiebruk 1931-2000,<br />
Stockholm 2001; Ulf Zander, Fornstora<br />
dagar, moderna tider: bruk av och debatter<br />
om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte,<br />
Lund 2001; Åsa Linderborg, Socialdemokraterna<br />
skriver historia: historieskrivning<br />
som ideologisk maktresurs 1892-2000,<br />
Stockholm 2001; Mary Hilson, »Labour<br />
Politics in a Naval Dockyard: The Case of<br />
Karlskrona, Sweden, c 1880-1925», i International<br />
Review of Social History, 2001:3;<br />
Lars Berggren, »Går det att skriva arbetarhistoriska<br />
synteser?», i Historisk<br />
tidskrift, 2003:2; Victor Lundberg, »’Den<br />
strejkbryteriet. Men med villkoret att tillstånd i vederbörlig<br />
ordning först erhölls av polisen. Den tredje menade att all<br />
kraft måste läggas på att få ett slut på kravallerna. Demonstratio<strong>ner</strong>na<br />
var kontraproduktiva. Kampen ska vinnas vid förhandlingsbordet,<br />
inte på gatan. FCO borde utse en delegation<br />
för att förhandla med polismästaren om vad man gemensamt<br />
kunde göra för att få ett slut på våldsamheterna på Möllevången.<br />
Debatten var högljudd och infekterad. Den tredje<br />
grupperingen, här fanns de flesta av stadens ledande socialdemokrater,<br />
såväl fackligt som poliskt samlade, stod till slut som<br />
segrare. En delegation sändes mycket riktigt ut att möta polismästaren,<br />
och den senare fick se sig stå ansikte mot ansikte<br />
med stadens socialdemokratiska makthavare. I denna delikata<br />
situation nåddes snart en kompromiss i sann samförståndsanda.<br />
Polisen stod inte under stadens direkta kontroll, men<br />
en polismästare visste mycket väl att dessa makthavare, med<br />
deras majoritet i stadsfullmäktige, kunde göra livet mycket<br />
besvärligt för polisen om de så önskade. Polismästaren lovade<br />
att minska polisens synliga närvaro på Möllevången kommande<br />
dag. Den socialdemokratiska delegationen lovade att<br />
agera för att demonstratio<strong>ner</strong>na skulle upphöra. 15<br />
Följande dag uppmanade Arbetet alla arbetare i Malmö att<br />
hålla sig hemma och sluta demonstrera. Samma kväll var det<br />
tyst i Möllevången. Dagar av demonstratio<strong>ner</strong> och kravaller<br />
övergick med ens till en demonstrativ tystnad. Högertidningen<br />
Sydsvenska Dagbladet antydde visserligen att det snarast<br />
var polisens resoluta agerande samt det regntunga omslaget<br />
vädret, som slutligen fått demonstranterna på Möllevången<br />
att slutligen tappa stridslusten. Men trots allt är det på<br />
många sätt impo<strong>ner</strong>ande vilken partidisciplin som fanns bland<br />
siste af de typiske 1848 års män i Sverige’:<br />
anteckningar om Julius Mankell och den<br />
svenska demokratins förhistoria», i Historisk<br />
tidskrift 2005:3; Lars Edgren & Magnus<br />
Olofsson, »Introduction», Edgren &<br />
Olofsson (red), 2009; Nyzell, 2009: I; Nyzell,<br />
2009: II.<br />
7 Johansson 2001; Hilson 2001; Berggren<br />
2003; Lundberg 2005; Edgren &<br />
Olofsson 2009; Nyzell 2009: I; Nyzell<br />
2009: II. Kritiken är egentligen inte ny.<br />
Rolf Karlbom skrev flera monografier under<br />
1960-1980-talen där han kritiskt satte<br />
socialt och politiskt kollektivt våld i det<br />
moderna Sverige under lupp. Han menade<br />
att den socialdemokratiska normen<br />
som fanns i svensk historieskrivning var<br />
problematisk. Karlboms kritiska röst möttes<br />
mig veterligen med tystnad. Se exempelvis:<br />
Rolf Karlbom, Hungerupplopp och<br />
strejker: en studie i den svenska arbetarrörelsens<br />
uppkomst, Lund 1967; Rolf Karlbom,<br />
Revolution eller reformer: Studier i SAP:s<br />
historia 1899-1902, Göteborg 1985.<br />
8 Andrés Brink Pinto & Magnus<br />
Olofsson (red), Det stora elefantupploppet
Change language