Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Nådehjon eller ordnad arbetslöshetsförsäkring?
Socialdemokratisk valaffisch 1924
löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen
om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte
en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var
därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg.
Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde
ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen
satt som minimum. Kassorna var alltså en del av
den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna
inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som
satte press på nivån för alla.
Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast
tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen
förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva
gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att
korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men
lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta
arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring
har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet
skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt
från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna.
Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet
med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat
av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar,
som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna
problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens
verksamhetsbetingelser?
Löner
Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har
fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många
områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå
om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning
4•Arbetarhistoria 2011:2–3
Ingen skall behöva ta anställning på sämre villkor än vad den fackliga organisationen
godkänner. Bild från Arbetsförmedling under 1930-talet. Foto: TH Modin,
Norrskensflammans arkiv.
genom individuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter
på för- och nackdelar med olika system för lönebildning,
men jag tror att vi med denna senaste trend också anar
en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar
bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla
om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att
agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt,
som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall
mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av
företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen
beskrivs på ett sådant sätt.
Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar,
men höll sig länge inom ramen för ett system, där
två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen
har det kommit in ett annat element. Lönen är inte
längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning
gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man
uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön.
De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den
som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt
på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer
den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning
i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst –
naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet
av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om.
Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den
som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir
vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla
ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten
kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger
på helt andra maktrelationer än ett system där två parter
förhandlar med varandra.