Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Med betongen som argument
Australiensiska byggnadsarbetare med samhällspolitisk agenda
Mellan 1971 och 1975 organiserade medlemmarna i New
South Wales-avdelningen av Byggnadsarbetarförbundet,
strejker för att förhindra ekologiskt skadlig exploatering
och till stöd för andra radikala ändamål, som kvinnofrigörelse,
homosexuellas frigörelse och urbefolkningens rättigheter.
Med principdeklarationer om »fackets samhällsansvar»
blev detta förbund särskilt känt för sina »green bans»
som stoppade enorma byggprojekt. Förbundet förebådar
utvecklingen av »fackligt samhällsansvar» från 1990-talet.
AV VERITY BURGMANN
Termen »social-movement unionism», som betyder ungefär
samhällsengagerat fack, myntades 1988 av Peter Waterman 1
men populariserades av Kim Moodys Workers in a lean World,
som behandlar uppkomsten av samhällsengagerad facklig
verksamhet på 1990-talet i Nord- och Sydamerika, Sydafrika
och Sydkorea och de mer industrialiserade delarna av Tredje
världen. Moody argumenterar att denna mer klassmedvetna
fackliga verksamhet växte fram ur de nya materiella förhållanden
som de globaliserade bolagen medfört. Verksamheten
karaktäriseras av militans, intern demokrati, en agenda för
radikal social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att
inkludera arbetarklassens olikheter för att övervinna dess fragmentisering
och en förmåga att appellera bortom dess medlemskap
genom att använda den fackliga kraften för att »leda
kampen för allt som påverkar det arbetande folket i deras samhällen
och i landet». 2 Andra studier, som Andrew Vanderbergs
undersökning av tvisten 1995 vid Toßys »R» Us i Sverige har
givit oss exempel på samhällsengagerad facklig verksamhet. 3
Samhällsengagerad facklig verksamhet är enligt dessa texter
ett fenomen som uppstår i slutet av nittonhundratalet. Det
är därför intressant att rikta uppmärksamheten mot ett viktigt
exempel från den första halvan av 1970-talet: det australiensiska
byggnadsarbetarfackets avdelning i New South Wales.
Detta förbund registrerades först under New South Wales
Trade Union Act 1881 som Australian Builders’ Laborers’
Federation, N.S.W. Branch. New South Wales, med Sydney
som sin huvudstad, är den äldsta och mest folkrika av de sex
kolonier som bildade det australiensiska samväldet 1901. Det
har funnits inkonsekvenser i förbundets namn. Ibland var de
»Labourers», andra gånger »Laborers»; ibland fanns det en
apostrof efter »Builders» men inte på 1970-talet när förbundet
tog bort apostrofen i protest mot en möjlig tolkning att
arbetarna tillhörde »the Builders».
Under 1990-talet slog man ihop Australian Builders
Labourers’ Federation med andra förbund för att bilda Construction,
Forestry, Mining and Energy Union, CFMEU.
Tidigt på 1970-talet hade Australian Builders Labourers’
Federation, BLF, 30 000 medlemmar i hela landet. Bland dem
fanns outbildad arbetskraft och vissa kategorier av utbildade
arbetare anställda på byggarbetsplatser: kranförare, riggare,
byggnadsställningsarbetare, sprängare, hissförare och armerare.
Dessa byggnadsarbetare brukar kallas »BLs». Byggnadsindustrin
hade en boom vid den tidpunkten och det hade
också förbundet. Mellan 1969 och 1971 ökade medlemsantalet
för BLF med 136 procent. 1973 hade NSWBLF 11 000
medlemmar och hade mer än fördubblat sitt medlemskap
sedan sent 60-tal och täckte därmed in en mycket stor andel av
dem som arbetade inom industrin.
Medlemmarna leddes av många hängivna ombudsmän som
var starkt påverkade av den nya vänstern med dess betoning
på jämlikhet, deltagande demokrati och direkt aktion. Jack
Munday, Joe Owens och Bob Pringle var särskilt framstående
ledare för förbundet. Mundey och Owens var medlemmar av
det radikala anti-stalinistiska australiensiska kommunistpartiet,
som hade kritiserat invasionen i Tjeckoslovakien 1968;
Pringle var medlem av vänsterfalangen av det australiensiska
Labour Party.
NSWBLF hade engagerat sig för »fackets samhällsansvar»:
Argumentet var att det var arbetarnas rätt att kräva att
deras arbete inte användes på något skadligt sätt och att den
organiserade arbetarrörelsen skulle engagera sig i alla sorters
sociala och politiska frågor. Organisationen blev känd på
1970-talet för att den fullföljde denna princip genom att utlysa
blockader, eller så kallade bans: att dra tillbaka arbetarna eller
att vägra börja ett arbete. I enlighet med Moodys definitioner
kan NSWBLF under denna period ses som en prototyp för
den samhällsengagerade fackliga verksamheten på 1990-talet,
eftersom den utmärktes av samma framträdande drag: militans,
intern demokrati, en agenda för radikal, social och ekonomisk
förändring, en beslutsamhet att omfatta hela den
mångskiftande arbetarklassen för att övervinna fragmentisering,
en förmåga att appellera bortom medlemskapet genom
att använda facklig makt för att leda samhällsbaserade strider.
Vart och ett av dessa kännetecken kommer att undersökas i tur
och ordning för att berätta historien om detta fackförbund
som var före sin tid.
1. Militans
Detta förbund drev kontinuerliga, framgångsrika lönerörelser
från 1970 till 1974, som resulterade i betydande reella
löneökningar. Förbundet satte också obeveklig press på arbetsgivarna
att ordna bästa möjliga arbetsförhållanden. Ett förbundscirkulär
till organisatörer förespråkade att beslut om
standard måste göras av de berörda arbetarna: »Låt inte förmannen
bestämma för dig». Arbetare skulle vägra att arbeta i
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 27