Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

extrem hetta eller i regn – och facket såg till att de fick full lön
ändå. 4
Mundey hävdade att bara en militant hållning kunde förbättra
arbetarnas villkor. 5 När en Labourregering valdes i
december 1972, efter 32 år av konservativt styre, sade han att
det var en risk att facket skulle bli »alltför samarbetsvilligt»
med den nya regeringen och betonade det fortsatta behovet
av att arbetarna genomför direktaktioner för att kräva »en
större andel av kakan och ökad social välfärd för arbetarna». 6
1978 gjorde Mundey en bedömning av förbundets framgångar.
»Vi såg till att frågorna kom upp till arbetsgivarna. Vi
har förändrats som förbund.» 7
Förbundet var redo att vid behov genomföra industriellt
sabotage. Under en lång strejk 1970 engagerade sig de vanliga
medlemmarna i en spontan rivning av arbete utfört av
strejkbrytare. Om en arbetsgivare vägrade att gå med på arbetarnas
krav var det inte ovanligt att arbetarna avbröt en
betonggjutning – eller hotade att göra det. En felaktig gjutning
får katastrofala följder på ett bygge. En facklig ledare,
Tony O’Beirne beskrev hur snabbt taktiken spred sig tillsammans
med insikten om den makt detta gav till BL:s: »att
avbryta betonggjutningar... sade vi ’det är det mest fascinerande
som någonsin hänt’». 8
En annan taktik var att förstöra utrustning. När till exempel
ett företag i centrala Sydney började gräva på en byggarbetsplats
där det varken fanns toaletter eller tvättställ för arbetarna,
slungade arbetarna en kompressor ner i det djupa hål
som grävts i marken. När arbetarna anlände nästa dag hittade
de tre fullt utrustade byggbaracker, tre toaletter och en hel rad
med tvättställ. 9
Ett välkänt talesätt inom NSWBLF löd: »Ät aldrig förmannens
lunch, såvida du inte ockuperar arbetsplatsen och
hittar den på hans skrivbord.» NSWBLF utvecklade viktiga
strategier för att inskränka företagsledningens rättigheter. 10
I en nationell TV-debatt med ledaren för Upper Clyde Shipyards,
Jimmy Reid, betonade Munday den 20 maj 1975 att
de flesta »work-ins», alltså arbetsplatsockupationer, var protester
mot nedskärningar, medan NSWBLF:s work-ins ofta
var offensiva, med arbetare som krävde att få bättre kontroll
över sina arbetsplatser. Till exempel trappades en 35-timmars
kampanj vid operahuset i Sydney upp och kulminerade i att
arbetarna inte gav ledningen tillträde till byggarbetsplatsen
och de fortsatte i stället att arbeta under egen ledning från den
8 april till den 15 maj 1972. Två av organisatörerna, John Wallace
och Joe Owens skrev en informell redogörelse om erfarenheterna.
De drar sig till minnes dag två då man »fullständigt
struntade i» företagets förmän och arbetarna sade till dem
att »de inte behövs där och kunde gå och sätta sig på kontoret,
åka hem eller slänga sig i hamnen, bara de höll sig ur
vägen». De hävdar att det sätt som 35-dagarsveckan vanns och
det sätt den har fungerat på »väsentligt ökade den verkliga
kontrollen över produktionen för arbetarna. I slutänden hade
arbetarna nästan all makt över arbetsprocessen.» 11
NSWBLF:s militanta hållning underlättades av enastående
goda villkoren för byggindustrin. Byggherrarna behövde
snabba färdigställanden av spekulativa projekt, finansierade av
28 • Arbetarhistoria 2011:2–3
riskkapital med höga räntor. Emellertid var inte byggindustrins
hantverkare, som också hade kommunistiska ledare, lika
militant. Viktigare än själva boomen för att förklara
NSWBLF:s militanta hållning var det faktum att BLs främjades
mer av de tekniska förändringar som följde på boomen, än
hantverkarna. De nya konstruktionsmetoderna krävde storskaliga
rivningar och utgrävningar, utförda av BL:s, ökad
användning av prefabricerade byggelement som fraktades dit
av BL:s, ökad användning av betong, som sköttes av BL:s och
ökad användning av kranskötare i höghuskonstruktioner.
Dessa faktorer ökade BL:s makt avsevärt vid produktionsplatsen.
Den fackliga ledaren Kevin Cook noterade: »chefen var
egentligen inte chef längre, vi visste det och han visste att vi
visste. 12
2. Intern demokrati
Enligt den radikala journalisten Pete Thomas var grunden för
fackets militanta styrka »de vanliga medlemmarnas demokratiska
kontroll»: genom att de fackliga representanternas mandatperioder
var begränsade och genom att de 11 000 medlemmarna
regelbundet utövade sin makt och sitt initiativ i
arbetsplatskommittéer och protestmöten. 13
NSWBLF-ledarna var ovanliga i sin vilja att öka den inre
fackliga demokratin och minska skillnaden mellan ledare och
ledda, genom att överföra makt från sig själva till de fackliga
medlemmar som valt dem. Förbundets organisationsprinciper
förebådade den fackliga sociala rörelsen på 1990-talet i sin
betoning på intern demokrati och medlemsengagemang.
Munday skrev i den fackliga tidningen: »Ledarskapet syftar
till medlemmarnas ’fullständiga engagemang’ i beslutsfattandet.
Vi är emot ’topp’-beslut som tas utan medlemmarnas
hörande.» 14 NSWBLF:s policy uppmuntrade särskilt medlemmarna
att ta initiativ i arbetskonflikter. 15 Tom Hogan, så
kallad city organiser, drog sig till minnes att »en arbetsnedläggelse
genomfördes och man kunde upptäcka ett par timmar
senare att den upphört. En gång var jag på sju arbetsnedläggelser
på samma dag. Det togs en otrolig mängd initiativ
av männen på arbetsplatserna». 16
Till skillnad från de flesta andra fackliga organisationer fick
NSWBLF:s funktionärer samma lön som sina medlemmar,
även under strejkperioder. De flesta funktionärerna hade arbetat
länge inom industrin. Organisationens policy var att alla
anställda, även ombudsmän och redaktörer för publikationerna,
måste komma från verkstadsgolvet. Den inre kretsen
av valda funktionärer kompletterades med tillfälliga organisatörer
för speciella områden under en begränsad tid; dessa tillfälliga
anställningar måste godkännas vid branschmöten. 17
Den mest anmärkningsvärda innovationen var de tidsbegränsade
anställningstiderna: man höll fast vid att funktionärerna
måste återvända till sina jobb som byggnadsarbetare
efter högst sex år. Munday förklarade: »Drivkraften som fick
mig att föreslå tidsbegränsningen var min egen erfarenhet av
en modern samtida facklig verksamhet och behovet av en
inbyggd garanti för begränsad makt och inbyggd förnyelse. 18
Munday föreslog i en nationell TV-sändning i september 1971
att en sådan regel skulle vara bra för hela den fackliga rörel-