Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

Överst på bilden Ulla Manns, nedan Berthold Molden (i mitten).
Foto: Winfried Garscha.
troversiell, men i Europa är den inte längre det: man minns
den med respekt men dess historia är knappast spännande i
skuggan av religionens renässans och de överhängande klimathoten.
Till det nämnda katastroftemat hör också en stark
fokusering på historiens offer och här har inte arbetarrörelsens
minnen någon plats. För trots att den led under diktaturerna
under seklets mitt så är arbetarrörelsens historia i
Europa i huvudsak en historia om framgång.
Men arbetarrörelsens minnen borde ha betydelse i det allmänna
historiemedvetandet framhöll Kocka och anger två skäl
till detta. För det första har arbetarrörelsen varit en central
drivkraft i civilisations- och framstegsprocessen i världen
genom sin kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa och för
det andra är det viktigt att studera kommunismens roll i historien,
både som offer och som förövare.
Minnet av motstånd
Bruno Groppo och Filippo Focardi från Centre National de
la Recherche Scientifique, Paris respektive University of
Padua, berättade om hur motståndsrörelserna i Italien och
Frankrike, och framför allt deras minnen från kriget, kommit
att få både lika och olika funktioner i de båda länderna under
efterkrigstiden.
I båda länderna har motståndsrörelsens minnen av kriget
varit utgångspunkt för de nationella minnena av kriget, och i
båda fallen skapades motståndsrörelsens minnen som utgångs-
punkt i nationella frågor. Detta motsvarade omedelbara behov
i länderna men något olika beroende på det närmaste förflutna:
I Italien, som var en av axelmakterna och därför en av
de besegrade staterna, blev motståndsrörelsens erfarenheter
viktiga för att bygga upp en ny stat, för att distansera landets
öde från fascismens öde och för att distansera italienarna från
fascisternas förbrytelser. Här kom italienarna att framstå som
fascismens offer i stället, förenade i opposition mot fascismen.
I Frankrike däremot, kom sammanbrottet 1940 i och med den
tyska ockupationen och den förödmjukelse och det nationella
trauma som denna innebar. Motståndsrörelsen var en nationell
resning mot såväl ockupationsmakt som franska kollaboratörer.
Efter kriget fanns ett behov av att stärka Frankrikes
ställning internationellt och bilden av Frankrike som en av
segrarmakterna. Att kanalisera de nationella minnena av kriget
genom motståndsrörelsens minnen blev ett sätt att tona
ned eller negligera det franska etablissemangets roll i brotten
under ockupationen.
Följden av denna minnespolitik blev i båda fallen att andra
minnen av kriget marginaliserades, minnen av förföljelser och
deportation av judar och minnen av massakrer på civila som
genomfördes av de tyska trupperna och detta försvårar en kritisk
bedömning av kriget, motståndsrörelsen och de båda
nationernas historia.
Dessa nationella självbilder stod sig länge under efterkrigstiden,
och framemot 1960- och 1970-talens radikalism
uppdaterades motståndsrörelserna till revolutionära myter. Så
småningom har utvecklingen gått isär i de båda länderna. I
Frankrike har visserligen en mer balanserad bild av motståndsrörelsen
växt fram från 1970-talet och framåt, men det
finns ingen politisk kraft att räkna med som på allvar utmanat
bilden av den. I Italien däremot, där det politiska landskapet
förändrades under 1990-talet försvann de gamla dominerande
partierna ut i marginalen och med dem minnet av motståndsrörelsen.
In kom Forza Italia och Berlusconi. De nya italienska
högerkrafterna använde sig aktivt av minnespolitik och avvisade
de nationella myterna kring motståndsrörelsen. I Italien
är därför motståndsrörelsens minne som en del av den nationella
självbilden undanträngt, medan det i Frankrike fortfarande
är centralt.
Minnet av kommunism och kamratskap
Mario Kessler, Universität Potsdam beskrev hur året 1989
inneburit en vändpunkt i synen på arbetarrörelsens roll i historien
och bilden av den i det kollektiva minnet. Samtidigt
med den fysiska utrensningen av Leninstatyer och andra synbara
uttryck från de forna diktaturerna i öst har kommunismen
reducerats till sin despotiska praktik. Arbetarrörelsen är
dock en del av den internationella sociala rörelse som kämpat
för förbättrade levnadsvillkor och hade inte minst betydelse
när det gällde att underbygga de demokratiska samhällen som
växte fram. Arbetarrörelsen måste dock efter 1989 avstå från
sin historiska mission. Men så länge som det återstår att lösa
de sociala frågor som låg bakom arbetarrörelsens uppkomst så
kommer också den världsomfattande rörelse att bestå, som är
inriktad på att rätta till dessa problem och i detta sammanhang
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 55