Ladda ner (pdf) - Arbetarhistoria

RECENSIONER
var något som hade svårt att tränga igenom inom, som författaren
uttrycker det, LO. Jag återkommer till problemet att
författaren talar om »LO» på ett allt för onyanserat sätt. Men
hur som helst: kommunikationen gick för det mesta bara åt ett
håll. Det handlade om »etnisk underordning». En motstrategi
var försök av invandrare att starta egna fackföreningar,
något som LO mycket bestämt avvisade. För övrigt hade författaren
dock vissa svårigheter att få fram relevant källmaterial
för dessa avsnitt. Dessutom finns här av förklarliga skäl
inte lika mycket äldre forskning att bygga vidare på (eller att
polemisera emot).
»Gränsmodellen» ger fruktbara utgångspunkter för resonemang
och tolkningar. Den klargör de olika förutsättningar
som råder för LOs agerande. Men vid sidan av det tematiska
upplägget finns även en kronologi i avhandlingen. De olika
gränserna finns ju under hela perioden. Men här får läsaren
problem: den tematiska och den kronologiska strukturen blandas
med många upprepningar som följd. Dispositionen är
rörig, det är svårt att hitta. Ständigt förekommande formuleringar
som »jag återkommer» och »som vi har sett» upplevs
som tröttsamma. Genom ett stramare upplägg hade dessutom
åtskilliga sidor kunnat vinnas.
En styrka i avhandlingen är att författaren genomgående
jämför invandrings- och invandrarperspektivet med ett genusperspektiv.
Att öka arbetskraftsinvandringen eller att ge kvinnor
möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, att »släppa
fram» kvinnor i fackliga organisationer respektive att integrera
invandrare i det fackliga arbetet, detta är temata som återkommer
i många sammanhang. Här har författaren kunnat
tillgodogöra sig den forskning som finns, inte minst Ylva Waldemarsons
och Yvonne Hirdmans arbeten.
Resonemang hade behövts
Det finns flera inslag i avhandlingen som är problematiska. Jag
vill ta upp några. En svårighet har att göra med att mycket av
det som behandlas redan har tagits upp av andra forskare. Speciellt
gäller det för Jesper Johanssons avhandling »Så gör vi
inte här i Sverige. Vi brukar göra så här»: Retorik och praktik i
LO:s invandrarpolitik 1945–1981 (Växjö universitet 2008).
Arbetet med denna doktorsavhandling i historia pågick delvis
parallellt med Yalcins och här finns ett av skälen till varför sistnämnda
går mycket längre fram än Johansson. Dessutom är
Yalcins materialbas bredare än den i den tidigare publicerade
undersökningen. Men den återkommande polemiken mot
»föregångaren» känns lite onödig.
Andra – och större – problem handlar om innehållet. Författaren
utgår i sina resonemang om LO:s starka inflytande på
invandringspolitiken fram till 1970-talet bland annat från
»centraliseringen av den fackliga makten inom LO» (s. 92ff).
Han vill belägga denna centralisering med »kollektivavtalssystemets
instiftande 1956» (s 379; liknande formuleringar på
70 • Arbetarhistoria 2011:2–3
s. 151, 164, 378). Men: 1956 hade kollektivavtal funnits i flera
årtionden. Vad som troligen menas är »samordnade löneförhandlingar»,
vilket är något helt annat. Och något starkt argument
är de knappast i detta sammanhang.
Oklart är hur relevanta en del av de uttalanden är som fälls
inom LO:s av (namngivna) tjänstemän och funktionärer befolkade
kommittéer och råd. Återspeglar till exempel det 1972
inrättade invandrarrådets dokument verkligen i alla delar
meningen inom LO:s ledning? Om detta måste åtminstone
resoneras. För att illustrera detta närmare: det är naturligtvis
helt legitimt att koncentrera sig på de LO-organ som explicit
sysslar med invandrings- och invandrarpolitik, till exempel
Arbetsmarknadspolitiska enheten och invandrarrådet. Men en
bredare bas kan leda till mer nyanserande slutsatser. På s. 229
beskrivs invandrarrådets diskussioner dagen efter militärlagarnas
införande i Polen (13 december 1981), då man inom
rådet befarade en ökad invandring därifrån. Diskussionen
handlade alltså »inte om internationell solidaritet», skriver
författaren. Men rådets begränsade perspektiv återger i detta
fall bara utsnitt av verkligheten. En annan sida av denna verklighet
är att LO visade synnerligen stark »internationell solidaritet»
för polska Solidaritet, både före och efter den 13
december, både materiellt och moraliskt. I invandrarrådets
diskussioner återges alltså bara en del av åsiktsbildningen inom
LO, och det kan diskuteras hur representativt rådet är i detta
fall.
Andra exempel på att ytterligare resonemang hade behövts
handlar om den politiska och fackliga kontexten. Att Sverige
under den undersökta perioden vid ett tillfälle regerades av en
koalition (1951–1957) och vid två tillfällen hade borgerliga
regeringar (1976–1982 och 1991–1994) beaktas sparsamt. Och
ändå har ju detta förhållande, särskilt när det gäller »de borgerliga
åren», starkt påverkat LO:s möjligheter att via det socialdemokratiska
partiet påverka Riksdagens och regeringens
ställningstaganden i frågan. – När det gäller problemen med
den »innersta gränsen» och de av LO avvisade försöken att
bilda invandrarfackföreningar, övertolkar, menar jag, författaren
hegemoniperspektivet. Han borde i detta sammanhang
ha diskuterat alternativa förklaringar, till exempel att ett av
skälen för LO:s motstånd kan ha varit federationens struktur:
vilka möjligheter till särbildningar fanns inom LO:s organisationsplan?
Vad skulle ett brott mot principen innebära, att det
på varje arbetsplats bara skall finnas en facklig organisation för
alla kollektivanställda?
Mer material fanns inom räckhåll
Mer principiella är andra svagheter i bokens sista kapitel (8–
10) där författaren också medger att materialet, inte minst det
om den innersta gränsen, är tunt – av olika skäl (mindre utförliga
protokoll; ändrade arkiveringssystem; saknade tillstånd att
ta del av material). Men det hade funnits vissa möjligheter att