Hur vet vi att det hjälper? - Regionförbundet Uppsala län

Till vår hjälp har vi, alla i olika utsträckning, tillgång till det som Antonovsky kallar generella
motståndsresurser – begåvning, jagstyrka, pengar, socialt och kulturellt stöd. Dessa resurser
kan hjälpa oss att skapa något meningsfullt av de stressfaktorer som vi ständigt utsätts för.
Hur vi lyckas har att göra med det Antonovsky kallar vår övergripande, globala, Känsla av
sammanhang (jfr Nilsson 2002). Begreppet känsla av sammanhang, på svenska förkortat till
KASAM, på engelska sence of coherence (SOC), är centralt i Antonovskys teori om vad som
gör oss motståndskraftiga mot psykiska och fysiska påfrestningar (Hansson & Olsson 2001).
KASAM innehåller tre delkomponenter: Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
En individ som begriper det sammanhang hon eller han befinner sig i, som har möjlighet att
hantera eller påverka sin situation, och som kan finna mening i det som sker och har
ambitionen att komma igenom svåra upplevelser med värdigheten i behåll, har goda
förutsättningar att bli och förbli frisk och att utvecklas positivt, enligt Antonovsky.
Begripligheten bidrar till hanterbarhet och till känsla av meningsfullhet.
Antonovsky beskrev KASAM som en livshållning som hjälper människor att förstå sin
situation och som gör att de kan hantera de problem som livet bär med sig. Sammanhang i
tillvaron upplever man när den är begriplig, hanterlig och meningsfull. För att uppleva känsla
av sammanhang krävs att vi förstår situationen, att vi tror att vi kan hitta lösningar och att vi
tycker det är meningsfullt att försöka (Gjærum, Grøholt & Sommerschild, 1998). Att kunna
uppleva sammanhang är det som hjälper oss ur olika kriser och sorger. Antonovsky menade
att en stark känsla av sammanhang leder till bättre hälsa.
Ett nyckelbegrepp i Antonovskys teori är hoppfullhet. Att känna hopp och förtröstan inför
framtiden räknas som en motståndsresurs, som reducerar risker och motverkar negativa
utvecklingsprocesser (Antonovsky 1991).
Antonovsky ansåg också att känslan av sammanhang är beroende av sociala och historiska
förhållanden och av faktorer som klass, kön och kulturell tillhörighet. De erfarenheter som de
ger individen, skapar grundmönster som bestämmer vilka generella motståndsresurser som
finns att tillgå. De i sin tur ger oss livserfarenheter som kan gynna utvecklingen av och bidra
till att upprätthålla en hög känsla av sammanhang hos individen (Nilsson 2002).
KASAM:s utveckling under barndomen
Känslan av sammanhang är inte något barn föds med, den växer fram under barndomsåren
utifrån de förutsättningar omvärlden och barnets samspel med omgivningen ger (Nilsson
2002). När det gäller begriplighet, så bygger den på tillvarons förutsägbarhet och utvecklas
efter hand som barnet blir medveten om kontinuiteten i sociala relationer. Barnet bemödar sig
om att fånga upp den organisation som finns i världen, hur den än ser ut, för att den ska kunna
bli begriplig. Upprepningar underlättar utvecklingen och gör tillvaron förutsägbar för barnet.
Känslan av hanterbarhet avgörs av balansen i de påfrestningar, den belastning, som barnet
upplever. I takt med att barnet blir äldre ökar omgivningens förväntningar, regler, och krav
och det har betydelse för utvecklingen av hanterbarhet. Barnet är sårbart och beroende och har
en stark motivation att tillägna sig beteenden, förmågor, attityder och värderingar, för att
skapa sig en social identitet och veta sin plats - anpassa sig. Att klara av detta ger barnet en
känsla av kompetens och hanterbarhet. Efter hand som barnet blir äldre blir de yttre
informationskällorna fler. Om de är motstridiga kan det innebära en brist på förutsägbarhet,
och om barnet ständigt möter negativa reaktioner kan det hämma hanterbarheten och därmed
känslan av meningsfullhet.
Meningsfullhet uppstår när det gensvar barnet får är inbäddat i en positiv känsla och när
barnet känner delaktighet och medbestämmande i det som sker.
14