Hur vet vi att det hjälper? - Regionförbundet Uppsala län

HUR VET VI ATT DET HJÄLPER? 

FoU-rapport 2012/1 

OM EFFEKTUTVÄRDERING AV STÖDGRUPPER FÖR BARN OCH UNGDOM 

Annemi Skerfving 

Forum forskningscentrum för 

psykosocial hälsa 

Karolinska institutet 

Institutionen för socialt arbete 

Stockholms universitet

Ett stort tack till alla barn och ungdomar som genom att 

tålmodigt fylla i våra frågeformulär har gjort det här projektet 

möjligt att genomföra. 

Och till alla gruppledare som lagt så mycket tid intresse och 

engagemang i datainsamling och referensgrupp. 

Tack också till Stiftelsen Allmänna Barnhuset som genom sitt 

ekonomiska stöd har möjliggjort projektet. 

Illustrationen på omslaget är gjord av Elisabet Alphonse. 

2

SAMMANFATTNING 

Rapporten utgör slutdokumentationen från ett forsknings- och metodutvecklingsprojekt, som 

genomfördes vid Enheten för FOU-stöd vid Regionförbundet Uppsala län, under åren 2006- 

2010. Projektet omfattade två faser. Syftet under projektets första fas var att utveckla, pröva 

och validera en modell för effektutvärdering av stödgrupper för barn och unga, att användas i 

löpande verksamhet av stödgrupper i Uppsala län. Under den andra fasen var syftet, att 

vidareutveckla modellen, förenkla användningen genom att den digitaliserades, samt att 

bearbeta och analysera alla data som samlats in under projektet. 

Den utvärderingsmodell som togs fram under projektets första fas bestod av formulären: SDQ 

- Styrkor och svårigheter – som avses mäta barnens övergripande psykiska hälsa; Livsstegen 

– som avser att mäta upplevd och förväntad livskvalitet i nutid och framtid; BarnKASAM och 

KASAM 13 – två formulär som avser mäta Känsla av sammanhang hos barn och ungdomar. 

Prövning genomfördes med mätningar vid tre tillfällen – före gruppen, efter gruppen, och åter 

sex månader senare. Ett formulär för redovisning av innehållet i gruppverksamheten – ett s.k. 

adderande-formulär - skapades också och besvarades av gruppledarna. 

Prövningen visade, att formulären SDQ S och F, Livsstegen och KASAM 13 var användbara, 

men BarnKASAM-formuläret fungerade inte för den åldersgrupp det var avsett för (7-9 år). 

Resultaten från adherence-prövningen visade att grupperna var jämförbara – innehållet 

varierade, men de byggde på samma grundmodell – Children are people too (CAP). 

Under projektets andra fas fortsatte datainsamling och analys. En digital utvärderingsmodell 

utvecklades. Resultaten visade, att de barn och unga som deltagit i stödgrupperna (298 barn 

och ungdomar i ålder 7-23 år), hade fler emotionella symtom (flickor), uppförandeproblem 

(pojkar) och i viss mån hyperaktivitet/uppmärksamhetstörningar, än barn normalpopulationer 

i de nordiska länderna. Symtombelastningen var minst hos de yngsta och störst hos de äldsta. 

Störst emotionell belastning hade flickor tonåren, och uppförandeproblemen var störst hos 

pojkar i åldern 12 – 15 år. För hela gruppen sammantaget hade samtliga problem minskat 

signifikant vid uppföljningen sex månader efter gruppdeltagandet. Värderingen av livskvalitet 

i nuet och framtiden hade ökat signifikant - särskilt för flickorna, som inledningsvis skattade 

lägre än pojkarna. Känslan av sammanhang, som analyserades med metoden added value, 

visade förbättrade resultat för 70 procent av de ungdomar som deltagit vid alla mättillfällen. 

Resultaten bekräftades i stort sett i mätningarna med det digitala systemet, som utarbetades av 

Journal Digital AB under projektet. Mängden insamlade data var dock ännu för liten för att 

visa signifikanta resultat för alla mätningar, och mätningar hade genomförts bara vid två 

tillfällen. 

Sammantaget visade sig den utvärderingsmodell som togs fram användbar för utvärdering av 

löpande verksamhet och för fortsatt forskning om stödgrupper för barn och unga. 

3

FÖRORD 

Föreliggande rapport har tillkommit inom enheten för FoU-stöd vid Regionförbundet Uppsala 

län. Bakgrunden är att stödgrupper har kommit att bli en psykosocial verksam-hetsform som 

flertalet kommuner erbjuder barn och ungdom som växer upp i familjer med missbruk, våld 

eller psykisk ohälsa och under de senaste åren även för andra målgrupper. I Uppsala kommun 

startade gruppverksamhet vid Trappan 1991 och de flesta övriga kommuner i länet har följt 

efter. 

Stödgrupperna har visat sig tilltala både barn och ungdomar och deras föräldrar. Personalen 

har sett att gruppverksamheten har haft en god inverkan på barnen. Verksamheten är en 

central del av de råd- och stödinsatser som erbjuds barn och ungdomar, som befinner sig i 

riskzonen för att själva få olika typer av psykosociala problem. Trots det har få effektstudier 

med före – eftermätning genomförts i vårt land. Inga särskilda utvärderingsinstrument har 

heller utvecklats för den här typen av verksamhet. 

På initiativ från personalen vid Trappan, som under flera år försökt att själva hitta sätt att 

utvärdera den egna verksamheten, startades därför ett FoU-projekt i Uppsala län. Inspirerade 

av diskussionerna om en evidensbaserad praktik kom vi fram till att det krävdes en 

genomgång av vad som redan gjorts inom området och vilka validerade utvärderingsinstrument 

som eventuellt skulle kunna användas. Vi ansökte om projektmedel från 

Länsstyrelsen till att ta fram en utvärderingsmodell som skulle kunna användas i alla typer av 

gruppverksamhet för barn i dysfunktionella familjer. Projektmedel beviljades och Annemi 

Skerfving, doktorand vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, anställdes 

som projektledare. En referensgrupp med representanter från olika verksamheter har deltagit i 

projektet. Professorerna Elisabet Näsman och Orlando Mella vid Sociologiska institutionen, 

Uppsala universitet, har på olika sätt medverkat som vetenskapliga rådgivare. 

Arbetet var dock mer komplicerat än vi förutsett. Därför ansökte och beviljades Annemi 

Skerfving medel till ett forskningsprojekt från Stiftelsen Allmänna Barnhuset, i projektets 

andra fas. I den fasen har fokus varit på fortsatt datainsamling och analys av data, 

språkbearbetning av KASAM-formulären, sökande efter instrument för de yngre barnen samt 

utveckling av ett databaserat stöd för att underlätta sammanställning av data på aggregerad 

nivå. 

Resultatet av projektet är att vi nu har en utvärderingsmodell som kan användas för 

stödgruppsverksamheter för barn/ungdomar från 10 års ålder. Modellen gör det möjligt att 

genomföra regelbundna systematiska utvärderingar som kan fungera som underlag för att 

utveckla kvaliteten när det gäller riktade insatser för barn i utsatta miljöer. 

Under arbetets gång har utvärderingar genomförts av de stödgruppsverksamheter som bedrivs 

i Uppsala län. Därför kan vi konstatera att gruppverksamheten har lett till att barnen/ 

ungdomarna förbättrade sin psykiska hälsa, sin känsla av sammanhang, sin optimism och 

framtidstro. Gruppverksamheten kan således sägas ha avsedd effekt. 

Uppsala i januari 2012 

Lena Chirico, enhetschef, Enheten för FoU-stöd, Regionförbundet Uppsala län 

e-post: lena.chirico@regionuppsala.se 

4

INNEHÅLL 

Sammanfattning ......................................................................................................................... 3 

Förord ......................................................................................................................................... 4 

INLEDNING .............................................................................................................................. 8 

Rapportens disposition ....................................................................................................... 8 

BAKGRUND ............................................................................................................................. 9 

Om stödgrupper .................................................................................................................. 9 

Behov av utvärdering ....................................................................................................... 10 

FORSKNING OM STÖDGRUPPER ...................................................................................... 10 

Problem med gruppverksamhet ........................................................................................ 10 

Effektutvärderingar .......................................................................................................... 11 

Sammanfattning ............................................................................................................... 12 

TEORETISKA PERSPEKTIV ................................................................................................ 13 

Salutogenes och känsla av sammanhang .......................................................................... 13 

KASAM:s utveckling under barndomen .......................................................................... 14 

Resilience, coping och KASAM ...................................................................................... 15 

FAS 1 – UTVECKLING AV MODELLEN ............................................................................ 16 

Genomförande ...................................................................................................................... 16 

Styrkor och svårigheter (SDQ) ......................................................................................... 16 

Livsstegen (The Ladder of Life) ....................................................................................... 17 

Hur jag mår (BarnKASAM) och Känsla av sammanhang (KASAM 13) ........................... 17 

Datainsamling och bearbetning ........................................................................................ 18 

Adherence ......................................................................................................................... 18 

Prövning av modellen ....................................................................................................... 18 

Sammanfattning ................................................................................................................... 19 

FAS 2 – VIDARE UTVECKLING AV MODELLEN ............................................................ 20 

Fortsatt datainsamling och validering .................................................................................. 20 

Resultat ............................................................................................................................. 20 

Språkbearbetning av KASAM 13 ........................................................................................ 21 

Förändringar ..................................................................................................................... 21 

Validering av den språkbearbetade versionen .................................................................. 22 

Självskattningsformulär för de yngsta barnen ...................................................................... 22 

Digitalisering av utvärderingsmodellen ............................................................................... 23 


RESULTAT 2007 - 2009 ......................................................................................................... 25 

SDQ - STYRKOR OCH SVÅRIGHETER .............................................................................. 25 

SDQ S – barnens självskattning ........................................................................................... 26 

Emotionella symtom ........................................................................................................ 26 

Uppförandeproblem ......................................................................................................... 29 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem ......................................................................... 31 

Kamratproblem ................................................................................................................. 34 

Den totala problembelastningen enligt SDQ S ................................................................ 36 

Prosocialt beteende ........................................................................................................... 37 

Sammanfattning av resultat för SDQ barnens självskattning ........................................... 39 

SDQ F – föräldraskattningen ................................................................................................ 40 

Emotionella problem ........................................................................................................ 40 

Uppförandeproblem ......................................................................................................... 42 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem ......................................................................... 45 

Kamratproblem ................................................................................................................. 48 

Den totala problembelastningen enligt SDQ F ................................................................ 49 

5

Prosocialt beteende ........................................................................................................... 50 

Sammanfattning av resultat för SDQ föräldraskattningen ............................................... 53 

KASAM – KÄNSLA AV SAMMANHANG .......................................................................... 54 

KASAM 13 .......................................................................................................................... 54 

Känsla av sammanhang före, efter och långt efter interventionen ................................... 54 

Validering med hjälp av Added Value ............................................................................. 55 


BARN-KASAM – HUR JAG MÅR .................................................................................... 56 

Fördelning enligt ålder före interventionen ...................................................................... 57 

Känsla av sammanhang före, efter och långt efter gruppen ............................................. 58 

För att ändå kunna använda BarnKASAM ...................................................................... 58 


LIVSSTEGEN .......................................................................................................................... 60 

RESULTAT AV UTVÄRDERING MED JOURNAL DIGITAL .......................................... 61 

Redovisningen ...................................................................................................................... 61 

SDQ S – barnens och ungdomarna självskattningsformulär .................................................... 62 

Grupper för barn till alkohol-/drogberoende – Trappan ....................................................... 62 

Alla grupper före interventionen ...................................................................................... 62 

Alla grupper efter interventionen ..................................................................................... 62 

Redovisning enligt kön ..................................................................................................... 63 

Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa – Trappan ............................................. 65 




Grupper för barn till skilda föräldrar – Trappan................................................................... 68 





LIVSSTEGEN .......................................................................................................................... 72 





Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa - Trappan ............................................. 75 




Grupper för barn till skilda föräldrar – Trappan................................................................... 78 





KASAM 13 .............................................................................................................................. 81 





Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa – Trappan ............................................. 84 


6



SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION ................................................................ 86 

Projektet – en beskrivning .................................................................................................... 86 

Sammanfattning av resultaten .......................................................................................... 87 

Diskussion ............................................................................................................................ 88 

Slutord ...................................................................................................................................... 88 

Referenser ................................................................................................................................. 89 

7

INLEDNING 

Rapporten utgör slutredovisningen från projektet Utvärdering av stödgrupper för barn och 

ungdom - ett fyraårigt metodutvecklingsprojekt vid Enheten för FoU-stöd, Regionförbundet i 

Uppsala län. Den handlar om utvecklingen av den metod för löpande egenutvärdering av 

gruppverksamhet för barn och ungdomar från familjer med olika slags föräldraproblematik, 

som har kommit att kallas Uppsalamodellen. 

Projektet startade i oktober 2006. Arbetet har genomförts i två etapper eller faser, om vardera 

två år. Under den första etappen skapades en modell för utvärderingen. Den bestod av några 

standardiserade mätinstrument, som bedömdes kunna passa för ändamålet, och den prövades i 

samtliga stödgruppsverksamheter i länet (Skerfving 2009). Försöket föll väl ut, men när 

projekttiden löpt ut återstod ännu en del arbete för att modellen skulle vara användbar i 

löpande verksamhet. De mätinstrument som hade valts för de yngsta barnen hade visat sig inte 

till fylles, ett av instrumenten för de äldre hade upplevts som språkligt svårbegripligt av 

ungdomarna. Databearbetningen krävde också större kunskaper och resurser än vad som 

normalt finns i verksamheterna. 

Medel till ett fortsatt projekt, nu också med en inriktning mot att göra modellen användbar för 

forskningsändamål, söktes och beviljades. Den andra etappen av projektet omfattade flera 

olika moment: Fortsatt datainsamling och validering av de mätinstrument som valts för den 

aktuella målgruppen; fortsatt sökande efter mätinstrument som skulle passa för de yngsta 

barnen; språkgranskning av ett av instrumenten, samt utveckling av ett digitalt system för 

löpande utvärdering och forskning. 

Ansvarig för projektet i sin helhet har varit Lena Chirico, enhetschef vid Enheten för FoUstöd, 

Regionförbundet Uppsala län. För genomförande och dokumentation svarar Annemi 

Skerfving, Institutionen för socialt arbete Stockholms Universitet/Forum forskningscentrum 

för psykosocial hälsa, Karolinska Institutet. Marie Sörensen vid Trappan har varit samordnare 

för datainsamlingen och fungerat som resursperson för alla stödgruppsledare i länet. Den 

praktiska datainsamlingen har genomförts av gruppledarna, som också har fungerat som en 

referensgrupp för projektet. Databearbetning och analys har gjorts av professor Orlando 

Mella, Sociologiska institutionen, Uppsala universitet och fil. kand. Marcela Rinderud. 

Valideringen av det omarbetade frågeformuläret har gjorts av Susanne Carpenter, magister 

student vid universitetet i Karlstad. Socionomstuderande Pär Ångman har varit behjälplig med 

datauttag ur det digitala systemet för utvärdering som skapades under projektet. 

Rapportens disposition 

Rapporten omfattar projektarbetet under de sammanlagt fyra år det har pågått. Det innehåller 

åtta avsnitt. I det första ges en bakgrund och i det andra en kort översikt av forskning inom 

området. Därefter följer ett avsnitt som beskriver barngruppsverksamheternas teoretiska 

förankring. I det fjärde avsnittet görs en sammanfattning av projektets första fas, utveckling 

och prövning av utvärderingsmodellen, genomförande och resultat från projektets första två 

år. I det femte avsnittet beskrivs arbetet med projektets andra etapp eller fas. I ett sjätte avsnitt 

redovisas resultat från valideringsprocessen och i ett sjunde resultat från användningen av det 

digitala system som utvecklats. Rapporten avslutas med en sammanfattning och diskussion. 

8

BAKGRUND 

Om stödgrupper 

Stödgrupper för barn från familjer med olika slags föräldraproblem har kommit att bli en 

relativt vanligt insats som erbjuds barn som anhöriga till föräldrar med problem av olika slag. 

Enligt en rapport från IOGT-NTO:s ungdomsförbund, kunde under 2010 ca 90 procent av 

kommunerna erbjuda någon form av stödgruppsverksamhet (Junis 2010). I Uppsala län har 

stödgrupper funnits sedan 1989 när verksamheten vid Trappan startade. Idag bedrivs grupper 

med olika inriktning i sju av länets åtta kommuner. 

Den metod de flesta gruppverksamheterna i vårt land bygger på, Children Are People Too 

(CAP), utvecklades inom Alcoholics Anonymous (AA) i USA under 1970-talet, som en del 

av anhörigarbetet. Den introducerades i Sverige vid Ersta Vändpunkten i slutet av 1980-talet. 

Metoden har anpassats till svenska förhållanden och används för barn från familjer med olika 

slags problem – missbruk av alkohol/narkotika, psykisk ohälsa, våld, skilsmässokonflikter, 

kognitiva funktionshinder och frihetsberövande (Andersson & Grane 2007, 2008; Arnell & 

Ekbom 2007; Hagborg 2003; Forinder & Hagborg 2008; Nilsson 2008; Skerfving 2009; 

Söderblom 2009; Schönbeck 2010; Waltré 2008). 

Barn vars föräldrar har något eller några av dessa problem löper ökad risk att själva få 

psykiska eller sociala problem. Om de utvecklar egna problem eller inte beror på tillgången 

till stöd och förekomsten av ytterligare svårigheter i deras liv (Lagerberg & Sundelin 2000; 

Socialstyrelsen 2006, 2007; Ringbäck-Weitoft et al 2003; Willén & Montgomery 2006). 

Föräldrarnas problem medför i många fall oro, bekymmer och besvikelser för barnen. Det 

medför också ofta bristande omsorg; större ansvar än vad som är normalt för barn i vårt 

samhälle och skrämmande och svårhanterliga upplevelser. Barnens beroende av och lojalitet 

med sina föräldrar och den tystnad som finns omkring problemen begränsar deras möjligheter 

att be om hjälp när de behöver (Christensen & Persson 2002; Pipping 2004; Skerfving 2005). 

Stödgrupper är en insats som riktar sig direkt till barnen, inte som en behandlingsinsats, utan 

som ett stöd till dem i egenskap av anhöriga. 

Tanken bakom stödgrupperna är att barnen och ungdomarna - genom att dela sina erfarenheter 

med andra i samma situation och lära sig mer om föräldrarnas problem och familjens och sitt 

eget sätt att fungera - ska få hjälp att hantera sin livssituation och att må bättre. Ett viktigt 

syfte är att förmedla glädje och framtidstro och att avlasta skuldkänslor och bekymmer. 

Barnen förväntas också bli mer motståndskraftiga mot att få egna problem. 

Gruppverksamheterna är manualbaserade. De program som används innehåller moment av 

lärande och övningar, som syftar till att göra deltagarna medvetna om sitt eget sätt att reagera 

och om alternativa handlingsstrategier. Deltagarna är indelade i åldersbaserade grupper, som 

ungefär följer skolans indelning i låg-, mellan- och högstadium (Lindstein 1995; 1998; 2001). 

Grupperna träffas i de flesta fall 8-15 gånger, med någon veckas mellanrum. Det förekommer 

en variation med upp till 24 träffar, beroende på vilket program som används. Vid träffarna 

arbetar man varje gång med förbestämda teman, som berör familjen, förälderns problem, det 

egna livet och möjligheten att som person själv välja sitt förhållningssätt i svåra situationer. 

Stor vikt läggs vid att avlasta barnen skuld och ansvar för sina föräldrar. Varje möte har en 

igenkännbar struktur, som upprepas varje gång. 

Utgångspunkter för arbetet är att förmedla hoppfullhet; att öka förståelsen för sig själv och 

andra; att skapa regelbundenhet och struktur och att betona personliga rättigheter och gränser. 

Det som sker i gruppen kan också uttryckas i termer av att tillvaron görs begriplig, hanterbar 

och meningsfull för de barn som deltar (Lindstein 2008; Skerfving 2009). 

9

Behov av utvärdering 

Trots att deltagande i stödgrupp har blivit en av de vanligaste insatser som erbjuds utsatta barn 

genom kommunernas försorg, och trots att de riktar sig till barn och ungdomar från välkända 

riskgrupper, har utvärderingen av verksamheterna hittills varit relativt bristfällig. I de flesta 

fall har den genomförts av gruppledarna själva, med verksamheternas egna formulär. 

Frågorna har fokuserat på barnens och föräldrarnas upplevelse av gruppinsatsen och vad 

barnen har lärt sig. Tidsbrist och bristande kunskaper om utvärdering hos grupparrangörerna 

har gjort att ifyllda formulär inte sällan har blivit liggande, som ett dåligt samvete för 

personalen. Några effektutvärderingar av stödgruppsinsatser har i stort sett inte gjorts 

(Socialstyrelsen 2009). 

Under de senaste åren har kraven på en evidensbaserad praktik blivit alltmer uttalade (SOU 

2008:18). Behovet av användarvänlig, vetenskapligt grundad metod för utvärdering av 

stödgruppsverksamheterna i Uppsala län var därför stort när frågan aktualiserades och 

projektet Utvärdering av stödgrupper för barn och ungdomar inleddes. 

FORSKNING OM STÖDGRUPPER 

Den första, största och mest betydelsefulla studie om stödgruppsverksamhet som genomförts i 

vårt land är Thomas Lindsteins longitudinella studie vid Ersta Diakonis Vändpunkten (1995; 

1998; 2001; 2008). Lindstein följde upp barn och unga som deltog i stödgrupper där under 

tiden 1991-1994. Uppföljningarna gjordes efter 5 och 10 år. De fyra delstudier som ingår, har 

genomförts med flera olika metoder – deltagande observationer, intervjuer med ett 60-tal barn 

och enkäter till 274 barn och unga. Studien har en kvalitativ inriktning. Den fokuserar på 

ledarna, grupprocessen samt barnens och de ungas agerande, upplevelser och de lärdomar de 

fick med sig – mer än på effekten av insatsen1. Sammantaget ger Lindstein en mycket positiv 

bild av verksamheten. Barnen hade i de flesta fall upplevt sitt deltagande som positivt, de 

tyckte att det hade gett dem redskap att handskas med vardagen, nya kunskaper och insikter 

och nya handlingsstrategier. Stödgruppsverksamhet utgör enligt Lindstein ett salutogent - 

hälsobringande - sammanhang, som stöder barn och unga i deras utveckling (Lindstein 2008). 

Problem med gruppverksamhet 

Under utvärderingen av Ersta Vändpunkten uppmärksammade Lindstein möjligheten att 

grupperna skulle kunna vara stigmatiserande och patologiserande för barnen – att de skulle 

kunna utveckla en negativ identitet som ”barn till missbrukare”. Han fann emellertid inga 

belägg i sin egen forskning för att detta skulle ha skett (Lindstein 2001). 

Det finns dock andra forskningsresultat som pekar på att gruppverksamhet för ungdomar i 

vissa fall, istället för att bidra till en positiv utveckling, kan medföra att de får större problem. 

Orsakerna tros vara att ungdomar, som befinner sig i en ålder då kamratgruppen har en 

mycket stark påverkan, genom att berätta om sina riskbeteenden för varandra, kan förstärka 

istället för att reducera dem (Ferrer-Wreder et al 2005). Inga liknande resultat har rapporterats 

när det gäller grupper för yngre barn (Forinder & Hagström 2008). 

I en amerikansk utvärdering av en gruppintervention med CAP-programmet, för barn med 

drogmissbrukande föräldrar uppmärksammade forskarna flera svårigheter (Dore et al 1999). 

1 Den sista uppföljningsstudien, vars resultat ännu inte publicerats, omfattade även 

standardiserade frågor om alkohol- och droganvändning och om känsla av sammanhang mätt 

med formuläret KASAM 13. 

10

Detta är intressant, eftersom de flesta svenska stödgruppsprogram också bygger på CAPmodellen, 

som har anpassats till svenska förhållanden. 

Forskarna uppfattade att programmet i sin ursprungliga utformning inte fungerade för de barn 

i tidig skolålder som deltog i studien, och som kom från mycket socialt utsatta områden. 

Dels lades i programmet större vikt vid föräldrarnas beteende än barnens egna upplevelser och 

erfarenheter. Det krävde också en språklig och kognitiv förmåga långt över den som de här 

barnen besatt. De var inte heller alls vana att sätta ord på problem och känslor, många hade 

svårt att över huvud taget identifiera och namnge olika känslor. Att läsa och skriva var också 

problematiskt för barnen. Det krävdes visuella hjälpmedel och direkta samtal för att hålla kvar 

deras uppmärksamhet. CAP-programmet är, menade forskarna, utformat för barn med en 

nykter förälder, som kan hjälpa dem att hantera sina psykosociala behov. De här barnen bodde 

i stor utsträckning med ensamstående föräldrar eller i fosterhem. De behövde copingstrategier 

som inte förutsatte en drogfri, stödjande andraförälder. Forskarna framhöll också det nära 

sambandet mellan drogmissbruk, våld och kriminalitet. Den våldskultur som är förbunden 

med illegala droger, som kokain och heroin, är en del av barns vardag om de lever i utsatta 

områden, men detta ignoreras i CAP-programmet, menade forskarna. 

Under studiens gång utarbetades ett program som passade bättre för de barn det vände sig till. 

Det utgick från CAP-modellen, men hade ett innehåll som var kulturellt anpassat och bättre 

mötte barnens kognitiva och beteendemässiga behov och livserfarenheter. Det omarbetade 

programmet prövades under studiens andra år. Barnens förståelse för innehållet i programmet 

var då signifikant större än vid tidigare försök. Det svarade helt enkelt bättre mot barnens 

behov, utvecklingsmässigt och kulturellt. Resultaten visade att barnen vid gruppstarten hade 

en onormalt hög nivå av ensamhetskänslor och social isolering. 1/4 av barnen var, enligt sina 

lärare, lättdistraherade och hade svårt att sitta still och koncentrera sig längre stunder. En 

något mindre grupp hade kamratproblem med fysisk aggressivitet och undandragande. Efter 

gruppinterventionen visade gruppdeltagarna positiva förändringar inom flera områden – högre 

grad av internal locus of control, större social acceptans, självvärdering och ett lugnare och 

mer koncentrerat beteende i klassrummet. 

Huruvida samma svårigheter finns när det gäller de svenska stödgruppsprogrammen har inte 

framgått i de studier som hittills har genomförts i vårt land (Broberg et al 2010; Lindstein 

1995; 1998; 2001; 2008). 

Effektutvärderingar 

En nyligen genomförd svensk vetenskaplig studie gällde verksamheten vid Bojen i Göteborg. 

Bojen är en gruppverksamhet för mödrar och barn i åldern 4 - 16 år, från familjer där det 

förekommer våld. Verksamheten är baserad på CAP-programmet, som omarbetats för att 

bättre passa de här grupperna. Studiens syfte var att ge bättre kunskap om de problem som 

barn och mödrar uppvisar och att utvärdera effekten av gruppverksamheten för barn och 

mammor. 

Resultaten av barnens självskattningsformulär visade att de hade fler psykiska svårigheter än 

barn i allmänhet, framför allt emotionella symtom, kamratproblem och traumasymtom. Efter 

gruppen märktes inga större förändringar. Enligt mödrarnas skattning av barnens beteende 

och fungerande hade det förbättrats på gruppnivå efter gruppen, men när de analyserades på 

individnivå klassificerades majoriteten av problem som oförändrade (Georgsson, Almqvist, & 

Broberg 2010). 

11

En holländsk RCT-studie av effekterna av en stödgruppsintervention för barn till föräldrar 

med psykisk sjukdom eller missbruk (van Santvoort 2010) visade, att barnen hade betydligt 

större problembelastning än normalpopulationen. 

Studien omfattade 254 barn, 159 flickor och 95 pojkar i åldern 7-13 år. Barnen lottades 

antingen till gruppdeltagande eller till väntelista. Studien omfattade, liksom Uppsalaprojektet, 

3 mätningar – före och efter gruppen samt efter 6 månader. En sammanställning av resultat 

efter den första mätningen visade, att medelvärdet för den totala problembelastningen enligt 

SDQ för hela gruppen var 14,4, jämfört med 5,5-7,8 i en normalpopulation av barn i samma 

ålder. Medelvärdet för barnens självvärdering enligt formuläret Global self-worth – CBSK, 

var också betydligt lägre än för en normalpopulation av jämnåriga. Forskarna fann detta så 

anmärkningsvärt, att de frågade sig om det som gjordes i grupperna verkligen borde räknas 

som en förebyggande insats eller om det snarare handlade om behandling. Några resultat av 

mätningarna efter gruppinterventionen har ännu inte publicerats. 

I en australiensisk studie jämfördes två olika preventiva insatser för barn till föräldrar med 

allvarlig psykisk ohälsa (Goodyear et al, Cuff, Maybury & Reupert 2009). Det var dels en 

lägerverksamhet, dels en stödgruppsverksamhet liknande de svenska. De instrument som 

användes hade särskilt utformats för ändamålet och fokuserade på barnens relationer, 

problembelastning och copingstrategier. Förutom dessa användes ett formulär för att mäta 

barnens självuppfattning. 

Resultaten visade att båda grupperna vid en mätning fyra veckor efter intervention hade 

förbättrats vad gäller självförtroende, coping för socialt stöd och familjerelationer, men också 

att de barn som deltagit i lägerverksamheten hade bättre resultat än de som hade varit med i 

stödgruppen. Forskarnas fann att detta överensstämmer med andra studier av preventiva 

insatser och stödgruppsinterventioner för barn till föräldrar med psykisk ohälsa, och 

argumenterade för att båda insatserna ska erbjudas inom den reguljära verksamheten. 

En granskning ”a snapshot” av preventiva insatser till barn till föräldrar med psykisk ohälsa i 

Australien. (Reupert & Maybery 2010) visade att stödgrupper för barn också där har blivit allt 

vanligare. De flesta utvärderingarna av de gruppverksamheter som granskades var, liksom 

här, ”nöjdhetsundersökningar”, med syftet att spegla verksamheten, inte att undersöka dess 

effekter. Endast ett fåtal utvärderingar gjordes med standardiserade formulär. Slutsatsen var 

att grupparrangörerna behövde bättre stöd, resurser och utbildning när det gällde utvärdering. 

Sammanfattning 

Flera studier visar att s.k. nöjdhetsundersökningar av stödgrupper är vanliga och ger positiva 

resultat, både barn och föräldrar uppskattar verksamheten. Effektstudier och särskilt studier 

med en kontrollgrupp, är ovanliga. I de fall effektstudier genomförts visar de att barnen över 

lag har en större problembelastning än barn i allmänhet och att det reser frågan om grupperna 

ska betraktas som prevention eller behandling. På gruppnivå förbättras barnens övergripande 

psykiska hälsa, men mätningar på individnivå har visat att den psykiska hälsan inte alltid 

förbättras genom gruppinterventionen. Barn som lever i en mycket socialt utsatt situation kan 

ha svårt att tillgodogöra sig de samtal och övningar som programmen innehåller och det kan 

behövas ett tydligare fokus på barnen själva istället på föräldrarnas problem. Om ungdomar 

möts i grupp krävs särskild uppmärksamhet från ledarnas sida på risken att problem kan 

överföras ungdomarna emellan. Sammantaget tyder forskningsresultaten på, att stödgrupper 

kan ge positiva effekter men att programmen behöver vara anpassade för den grupp barn den 

vänder sig till. I vissa fall kan en intensiv intervention som ett läger ge ännu bättre resultat. 

Vad gäller utvärderingar av stödgruppsverksamheten kan personalen behöva större kunskaper, 

stöd och resurser. 

12

TEORETISKA PERSPEKTIV 

Någon teoretisk utgångspunkt för stödgruppsinsatser finns inte redovisad i de flesta av de 

olika manualer eller beskrivningar av metoden som finns att tillgå. Ett undantag är det finska 

Vertti- eller på svenska Barnkraftprogrammet – med parallella grupper för föräldrar med 

psykisk ohälsa och deras barn (Söderblom 2009). Där utgör resilienceteori förklaringsmodell. 

Ett annat undantag är manualen för stödgrupper för barn till frihetsberövade (Schönbeck 

2010), som utgår från ett tydligt anhörigperspektiv. Ingen av dessa manualer används av de 

grupper som deltagit i detta projekt. 

Enligt Elisabeth Hagborg, som har undersökt 79 gruppverksamheter i Sverige (Hagborg 2003) 

är den teoretiska grunden för gruppverksamheten eklektisk. Mångfalden är stor och teorianknytning 

saknas i mer övergripande mening, säger Hagborg. De teorier hon nämner som 

teoretisk grund för verksamheterna är psykodynamisk teori, psykopedagogik, gruppteori och 

traumateori (jfr Broberg et al 2006), samt anhörigteori och KASAM-teori (Antonovsky 1991). 

Bristen på tydliga teoretiska utgångspunkter för stödgruppsverksamheter har kommenterats, 

bland annat av de australiensiska forskarna Reupert och Maybery (2009). De menar dock att, 

trots att det allmänt saknas uttalade teoretiska utgångspunkter för gruppverksamheterna, finns 

det ingen sådan verksamhet som kan sägas vara helt utan teori. Teori och praktik finns alltid 

integrerade i de professionella - ofta utan medveten tanke eller planering och utan att de kan 

redogöra för den, säger Reupert och Maybery. I sina egna utvärderingar har de använt 

resilience och coping som teoretiska utgångspunkter, dvs. hur barns olika strategier för hur 

stresshantering kan förbättras och hur psykisk motståndskraft och återhämtningsförmåga hos 

barn kan stärkas. Det är teorier som ofta används när det gäller preventiva insatser för barn. 

När det gäller de stödgrupper som har ingått i detta projekt är de mål som allmänt formulerats 

för verksamheterna, att öka barnens kunskap om och förståelse för förälderns problem, att öka 

deras självkänsla och självförtroende och att ge dem möjlighet till att bättre hantera svåra 

situationer - att förbättra copingförmågan. Det finns en bakomliggande preventiv intention 

och tanke om att gruppdeltagandet kan stärka barnens mentala motståndskraft - resilience. 

Det finns också ett mycket tydligt anhörigperspektiv i arbetet med stödgrupperna. Det är i 

egenskap av anhöriga till personer med allvarliga problem av olika slag som barnen deltar i 

gruppverksamheten, inte på grund av egna problem. 

I sökandet efter en teoretisk förklaringsmodell för projektet befanns gruppverksamheternas 

mål stämma väl överens med Antonovskys (1991) teori om salutogenes och patogenes – dvs. 

hälsobefrämjande och sjukdomsframkallande processer och känsla av sammanhang, KASAM. 

Det var därför den som, tillsammans med ett anhörigperspektiv i synen på barnen, valdes som 

teoretisk utgångspunkt för projektet. Den har legat till grund både för valet av mätinstrument 

och för tolkningen av resultaten. 

Salutogenes och känsla av sammanhang 

Antonovskys teori tar sin utgångspunkt i ett salutogent perspektiv, den fokuserar liksom 

verksamheten i stödgrupperna på vad som betingar psykisk och somatisk hälsa hos individen. 

Den bygger på tanken, att den mänskliga organismen befinner sig i ett dynamiskt tillstånd av 

bristande jämvikt i olika hänseenden. Vi är ständigt utsatta för olika stimuli, som kommer 

utifrån eller inifrån oss själva, orsakade av oss själva eller av krafter utanför oss, de kan vara 

tillfälliga eller varaktiga. Enligt Antonovsky uppstår det ständigt situationer i våra liv, som vi 

måste hantera, och som många gånger inte har några självklara lösningar. 

13

Till vår hjälp har vi, alla i olika utsträckning, tillgång till det som Antonovsky kallar generella 

motståndsresurser – begåvning, jagstyrka, pengar, socialt och kulturellt stöd. Dessa resurser 

kan hjälpa oss att skapa något meningsfullt av de stressfaktorer som vi ständigt utsätts för. 

Hur vi lyckas har att göra med det Antonovsky kallar vår övergripande, globala, Känsla av 

sammanhang (jfr Nilsson 2002). Begreppet känsla av sammanhang, på svenska förkortat till 

KASAM, på engelska sence of coherence (SOC), är centralt i Antonovskys teori om vad som 

gör oss motståndskraftiga mot psykiska och fysiska påfrestningar (Hansson & Olsson 2001). 

KASAM innehåller tre delkomponenter: Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. 

En individ som begriper det sammanhang hon eller han befinner sig i, som har möjlighet att 

hantera eller påverka sin situation, och som kan finna mening i det som sker och har 

ambitionen att komma igenom svåra upplevelser med värdigheten i behåll, har goda 

förutsättningar att bli och förbli frisk och att utvecklas positivt, enligt Antonovsky. 

Begripligheten bidrar till hanterbarhet och till känsla av meningsfullhet. 

Antonovsky beskrev KASAM som en livshållning som hjälper människor att förstå sin 

situation och som gör att de kan hantera de problem som livet bär med sig. Sammanhang i 

tillvaron upplever man när den är begriplig, hanterlig och meningsfull. För att uppleva känsla 

av sammanhang krävs att vi förstår situationen, att vi tror att vi kan hitta lösningar och att vi 

tycker det är meningsfullt att försöka (Gjærum, Grøholt & Sommerschild, 1998). Att kunna 

uppleva sammanhang är det som hjälper oss ur olika kriser och sorger. Antonovsky menade 

att en stark känsla av sammanhang leder till bättre hälsa. 

Ett nyckelbegrepp i Antonovskys teori är hoppfullhet. Att känna hopp och förtröstan inför 

framtiden räknas som en motståndsresurs, som reducerar risker och motverkar negativa 

utvecklingsprocesser (Antonovsky 1991). 

Antonovsky ansåg också att känslan av sammanhang är beroende av sociala och historiska 

förhållanden och av faktorer som klass, kön och kulturell tillhörighet. De erfarenheter som de 

ger individen, skapar grundmönster som bestämmer vilka generella motståndsresurser som 

finns att tillgå. De i sin tur ger oss livserfarenheter som kan gynna utvecklingen av och bidra 

till att upprätthålla en hög känsla av sammanhang hos individen (Nilsson 2002). 

KASAM:s utveckling under barndomen 

Känslan av sammanhang är inte något barn föds med, den växer fram under barndomsåren 

utifrån de förutsättningar omvärlden och barnets samspel med omgivningen ger (Nilsson 

2002). När det gäller begriplighet, så bygger den på tillvarons förutsägbarhet och utvecklas 

efter hand som barnet blir medveten om kontinuiteten i sociala relationer. Barnet bemödar sig 

om att fånga upp den organisation som finns i världen, hur den än ser ut, för att den ska kunna 

bli begriplig. Upprepningar underlättar utvecklingen och gör tillvaron förutsägbar för barnet. 

Känslan av hanterbarhet avgörs av balansen i de påfrestningar, den belastning, som barnet 

upplever. I takt med att barnet blir äldre ökar omgivningens förväntningar, regler, och krav 

och det har betydelse för utvecklingen av hanterbarhet. Barnet är sårbart och beroende och har 

en stark motivation att tillägna sig beteenden, förmågor, attityder och värderingar, för att 

skapa sig en social identitet och veta sin plats - anpassa sig. Att klara av detta ger barnet en 

känsla av kompetens och hanterbarhet. Efter hand som barnet blir äldre blir de yttre 

informationskällorna fler. Om de är motstridiga kan det innebära en brist på förutsägbarhet, 

och om barnet ständigt möter negativa reaktioner kan det hämma hanterbarheten och därmed 

känslan av meningsfullhet. 

Meningsfullhet uppstår när det gensvar barnet får är inbäddat i en positiv känsla och när 

barnet känner delaktighet och medbestämmande i det som sker. 

14

Antonovsky ansåg att en persons KASAM-värde har stabiliserats först efter de första 30 åren. 

Under tiden dessförinnan finns möjligheten att förändra den till det bättre. Det som fodras är 

en ny prototyp av livserfarenheter, som upprätthålls under flera år. Då kan en successiv 

förändring av KASAM ske. 

För att terapi ska kunna förändra KASAM måste, enligt Antonovsky, samtidigt en konsekvent 

och varaktig förändring av de reella livserfarenheterna vara för handen. Det skulle för barnens 

del kunna innebära, att känslan av sammanhang kan förändras, men för att förändringen ska 

bli varaktig krävs att omständigheterna i omgivningen ger dem möjlighet till förändrade 

livserfarenheter. 

KASAM-teorin liknar andra copingmodeller, men omfattar också en mer övergripande 

inställning till livet, som kan ge en grund, för att bibehålla och stärka hälsa och välbefinnande 

(Cederblad et al 1994). 

Resilience, coping och KASAM 

Gruppinterventionen stämmer också väl överens med teorierna om resilience och coping, dvs. 

de teorier om vad som bidrar till en positiv utveckling hos barn i en utsatt livssituation, som 

används i preventionsforskning världen över (Ferrer-Werder et al 2005; Luthar et al 2003; 

Socialstyrelsen 2009). Enligt resilienceteorin är den ackumulerade mängden av riskfaktorer 

och tillgången till skyddande faktorer i barnens liv avgörande för hur de utvecklas. Till 

riskfaktorerna räknas de olika föräldraproblem som fokuseras i gruppverksamheterna, men 

även kamratproblem, social isolering, dålig självkänsla/stigma och beteendeproblem hos 

barnen själva. Till de skyddande faktorerna räknas att ha förståelse för sin situation; förmåga 

att hantera problem känslomässigt och praktiskt, dvs. positiv coping (Monat & Lazarus 1989). 

Sociala relationer och stöd i att söka hjälp när man behöver, en positiv självuppfattning, 

hoppfullhet och framtidstro, är också viktiga skyddsfaktorer, som kan bidra till resilience, dvs. 

motståndskraft och återhämtningsförmåga i en utsatt livssituation. 

KASAM-teorin och dess olika begrepp kan länkas till teorierna om resilience och coping 

(Cederblad et al 1994). Den väsentligaste förutsättningen för god coping är, enligt Cederblad 

och forskarkollegor, en adekvat bedömning av svårigheten – begriplighet med Antonovskys 

terminologi. Till det bidrar en öppen kommunikation och en förtroendefull relation med 

föräldrarna, så att barnen kan ställa frågor och skaffa sig information, för att kunna bedöma 

situationen. 

Många av de salutogena barndomsfaktorerna kan också bidra till att öka hanterbarheten. 

Framgångsrik coping i barndomen och inre känsla av kontroll i tonåren, är viktiga för att 

kunna hantera svåra situationer. God social kapacitet, ett förtroendefullt förhållande till en 

förälder och närvaron av en betydelsefull annan person är faktorer som kan hjälpa individen 

att få hjälp att hantera svårigheter (Cederblad et al 2004). 

En faktor som bidrar till meningsfullhet är positiv självuppfattning, grundad på en känsla av 

integritet. Kreativitet och fritidsintressen kan också ge en känsla av meningsfullhet åt livet. 

Både god impulskontroll och att ha varit ett energiskt barn har samband med känsla av 

sammanhang som vuxen. 

De faktorer som underlättar coping och som ger en känsla av sammanhang kan också kännas 

igen från resilience-teorin. De olika teorier som förklarar förmågan att klara sig är således alla 

mycket relaterade till varandra. 

15

FAS 1 – UTVECKLING AV MODELLEN 

Arbetet med det ursprungliga projektet inleddes under hösten 2006. Syftet var att ta fram, 

pröva och implementera instrument för löpande utvärdering av gruppverksamhet för barn i 

dysfunktionella familjer. Initiativet till projektet kom från Trappan, Uppsala kommuns 

gruppverksamhet, som behövde ett utvärderingsinstrument, som kunde användas i alla de 

typer av stödgrupper som finns på Trappan, oavsett probleminriktning. Förutom vid Trappan 

fanns det också gruppverksamheter i Enköping, Heby, Håbo och Älvkarleby – dvs. i fem av 

länets åtta kommuner2. Samtliga deltog i projektet, i projektets referensgrupp och som 

datainsamlare. 

Genomförande 

Projektet inleddes med en inventering av mätinstrument, som hade använts i liknande studier, 

och som kunde tänkas fånga aspekter som omfattades av gruppernas syfte. De förändringar 

som instrumenten förväntades fånga hade att göra, dels med övergripande psykisk hälsa, dels 

med upplevd livskvalitet, hoppfullhet och framtidstro, dels också med förmågan att förstå och 

hantera sin tillvaro och att uppfatta den som meningsfull. 

De instrument som valdes ut för att prövas var: 

Styrkor och svårigheter (SDQ) 

SDQ (The Strength and Difficulties Questionnaire/Styrkor och svårigheter) är en beteendeinriktad 

screeningenkät, som ger en bild av barnets övergripande psykiska hälsa. SDQ 

utvecklades på 1990-talet av den engelske barnpsykiatern/forskaren, Robert Goodman. Det 

har översatts till ett 50-tal språk och används i forskning och klinisk verksamhet runtom i 

världen, inte minst i de nordiska länderna (Obel et al 2004). SDQ anses särskilt lämpligt för 

studier av normalpopulationer där majoriteten av barnen är friska (Olsson & Smedje 2008; 

Obel et al 2004). Enligt Socialstyrelsen finns det ännu inga svenska normalvärden för SDQ, 

men från England (www.sdqinfo.com); Norge, Danmark och Finland finns normalvärden från 

stora normalpopulationer (Obel et al 2004). Den svenska versionen SDQ-Sve omfattar dels ett 

formulär för föräldra- och lärarskattning av 3-16-åriga barns psykiska hälsa, dels ett formulär 

för självskattning för barn i åldern 11 - 16 år (Olsson & Smedje 2008). Frågeformulären kan 

laddas ner från www.sdqinfo.com. Ingen licens krävs, men formulären får inte ändras. 

Formuläret innehåller 25 frågor fördelade på fem delskalor: 

1. Emotionella symtom 2. Uppförandeproblem 3. Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem 

4. Kamratproblem samt 5. Prosocialt beteende. 

De fyra första delskalorna summeras vid värderingen till en total svårighetspoäng som anger 

graden av problembelastning. Delskalan för prosocialt beteende ingår inte i denna, utan utgör 

ett positivt mått på barnets benägenhet att visa hänsyn, dela med sig, vara hjälpsam etc. 

För självskattning för barn och ungdomar användes SDQ S 11-16 år. För föräldraskattning av 

barnen användes SDQ F 4-16-år. 

SDQ valdes, dels för att ge en bild av den allmänna psykiska hälsan hos de barn/ungdomar 

som kommer till grupperna, dels för att mäta effekter av gruppinterventionen. Valet stod 

mellan SDQ och CBCL (The Child Behaviour Checklist). CBCL valdes dock bort till fördel 

för SDQ som uppfattades som mindre probleminriktat och stigmatiserande. CBCL är inte 

heller avsett eller lämpligt för mätning av effekter av preventiva insatser. 

2 Övriga kommuner köper vid behov platser vid Trappan. 

16

Livsstegen (The Ladder of Life) 

Livsstegen är ett instrument, som mäter upplevd livskvalitet, hoppfullhet och framtidstro – 

viktiga hälsorelaterade faktorer och ett uttalat mål för gruppverksamheterna att förmedla. 

Instrumentet har använts för livskvalitetsstudier sedan 1950-talet. Det mäter en persons Over 

all Life Satisfaction genom en skattning av nutida, tidigare och förväntad framtida livskvalitet 

(Nagy 2004; Wiklund et al, 1992). Formuläret – med en figur som föreställer en stege med 

tio steg och en bild av två ”gubbar”, en ledsen längst ner på stegen och en glad högst upp – 

omfattar tre frågor. Texten till figuren lyder: Här är en figur som ska föreställa livets stege. 

Översta steget skall föreställa bästa tänkbara liv för dig. Nedersta, sämsta tänkbara liv. 

1. På vilket steg tycker du att du står just nu? 2. På vilket steg tycker du att du stod för ett år 

sedan? 3. Om du tänker på framtiden, på vilket steg tror du att du kommer att stå om 

ytterligare ett år? Vid den första frågan skall barnet alltså skatta sin nuvarande livssituation – 

på vilken ”stegpinne” hon/han befinner sig ”just nu”. Vid den andra skattas livssituationen för 

ett år sedan och vid den tredje skattas den förväntade livssituationen, ett år framåt i tiden. 

Originalformuläret, som är anpassat till vuxna, frågar efter dåtid, nutid och framtid i ett 

femårsperspektiv, men i denna version används ett kortare tidsperspektiv med tanke på 

barnens ålder och förmåga att relatera till långa tidsperspektiv. Det aktuella formuläret har 

tidigare använts i en studie för validering av BarnKASAM-formuläret (Nagy 2004). 

Hur jag mår (BarnKASAM) och Känsla av sammanhang (KASAM 13) 

BarnKASAM (Hur jag mår) och KASAM 13 (Känsla av sammanhang) – är svenska versioner 

av de båda frågeformulären Children’s Orientation Scale (COS) för barn respektive Children's 

Sense of Coherence (CSOC) för ungdomar. Båda utgår från Antonovskys (1991) teori om 

salutogenes, d.v.s. om en hälsosam utveckling hos individer som utsätts för påfrestningar. 

BarnKASAM har konstruerats av en medarbetare till Antonovsky, den israeliska professorn 

Malka Margalit. Det avser att mäta barnens känsla av sammanhang samt förmågan att välja 

de mest lämpade strategierna för att hantera problemsituationer (Margalit 1999). BarnKASAM 

är enligt Margalit själv tänkt att användas för barn 5 – 10 år. Formuläret består av 19 frågor, 

varav tre är s.k. distracters, d.v.s. avledningsfrågor (Se bilaga). 

Den version som ingick i utvärderingsmodellen har översatts till svenska av professor 

emeritus Kjell Hansson, Lunds universitet. Formuläret har validerats för svenska förhållanden 

i en magisteruppsats av Eva Nagy (2004). Resultaten av hennes validering tydde på att 

BarnKASAM inte var lämpligt att använda för barn under 10 år (a.a.). Formuläret bedömdes 

inte vara anpassat till de yngsta barnens kognitiva utvecklingsnivå. Det fungerade däremot 

enligt Nagy bra för barn från 10 – 12 års ålder (a.a.). Nagy redovisade medelvärden för olika 

åldrar och ett medelvärde för alla de 315 deltagande barnen. Medelvärdet för hela gruppen 

barn var 48,2. Medelvärdet för pojkar (48,6), var något högre än för flickor (47,7) och något 

högre för de äldsta (48,5) än för de yngsta (47,7) barnen. Nagy (a.a.) konstaterade att det 

fanns en god överensstämmelse mellan resultaten från BarnKASAM och Livsstegen, som 

användes som jämförelse vid valideringen. 

KASAM 13 är en förkortad version av det ursprungliga formuläret KASAM 29 som 

sammanställdes av Antonovsky (1991). Antonovsky har själv valt ut de 13 frågor som ingår i 

formuläret (se bilaga). För varje fråga finns 7 svarsalternativ. Formuläret är validerat för 

svenska förhållanden (Hanson & Olsson 2001) och har tidigare använts i svensk forskning om 

ungdomar (Forinder et al 2005; Olsson 2007; Hagqvist & Andricht 2004). Normalmedelvärdet 

för KASAM 13 har uppmätts till 63,7, med en standardavvikelse 12,07 (Forinder, 

Löf& Wienarski 2005). 

17

Datainsamling och bearbetning 

De valda frågeformulären sammanställdes och användes i olika kombinationer för olika 

åldrar. (Se bilaga). Modellen prövades med en s.k. pre–post design. Mätningar gjordes vid tre 

mättillfällen vid varje testomgång 1) före gruppstart, 2) i anslutning till avslutningen av 

gruppen och 3) ca sex månader efter avslutningen. Datainsamlingen genomfördes av 

gruppledarna i respektive grupp. Barn, ungdomar, och för de yngre barnen även föräldrar, 

fyllde i formulär utifrån barnets ålder, vid de individuella möten som genomfördes i samband 

med gruppstart och gruppavslutning. Den tredje mätningen gjordes per post. Frågeformulär 

och ett adresserat svarskuvert skickades ut, med ett löfte om belöning i form av en biocheck 

när formulären hade fyllts i och återsänts. Datamaterialet var anonymt, men kodat med en 

bokstav för varje grupp och ett nummer för varje barn/ungdom. Gruppledaren hade ”nyckeln” 

till koden, men för den som matade in uppgifterna i datamatrisen och för den som bearbetade 

och analyserade materialet var barnets/den unges identitet okänd. En gemensam datamatris 

skapades, där alla uppgifter matades in av en särskilt anlitad person. 

Uppgifterna bearbetades i dataprogrammet SPSS och analyserades på gruppnivå. Resultaten 

signifikanstestades med Paired Sample test. I den slutliga analysen användes också ett "added 

value"- perspektiv, där även fall på individnivå lyftes fram. Det är en metod som har befunnits 

särskilt lämpad för analys i sammanhang som dessa, då både normala och extrema fall ingår i 

materialet (Ballou et al 2004; Christiansen & Morris 1997). 

Adherence 

Förutom dessa redan befintliga och validerade instrument, har ett frågeformulär utarbetats 

inom projektet, för att mäta det som kallas ”adherence” eller ”programtrohet” (Bilaga 2). 

Formuläret är riktat till gruppledarna i varje grupp. Syftet var att beskriva innehållet i och 

genomförandet av gruppinterventionen och att bedöma om den är likvärdig vid de olika 

gruppverksamheterna och om de olika verksamheterna är jämförbara. Vid en genomgång av 

formulären visade det sig att de olika stödgrupperna hade stora likheter. Gruppledarna hade 

utbildningar från olika utbildare som förekommer inom området, och grupperna hade olika 

problemfokus, men strukturen och innehållet var ändå påfallande lika. Skilda Världargrupperna, 

för barn till skilda föräldrar, hade andra namn på de teman som ingick och ett eget 

genomgående tema – förändring – som inte fanns i de andra grupperna. I övrigt var innehållet 

i programmet och vid träffarna mycket likt strukturen och innehållet i de övriga grupperna. 

Likheterna var större än olikheterna. 

Prövning av modellen 

Under våren 2007 prövades modellen i sju grupper vid Trappan i Uppsala. Trettiosju barn och 

ungdomar i åldern 7 – 21 år, och för de yngre en av föräldrarna, fyllde i de formulär som hade 

valts för den speciella åldersgruppen. Den förälder som följde med barnet vid mättillfället 

fyllde i föräldraformuläret. I de fall båda föräldrarna var med, valde de själva vem av dem 

som skulle fylla i formuläret. Samma förälder var sedan uppgiftslämnare vid de följande 

mättillfällena. Resultaten från de första två mätningarna tydde på, att de flesta instrumenten 

var användbara för att mäta resultat av interventionen, men underlaget var ännu för litet för att 

visa tydlig signifikans för vissa delar av resultaten. Undantaget var BarnKASAM formuläret 

som inte visade några relevanta resultat. Den tredje mätningen var då ännu inte genomförd. 

Modellen modifierades något utifrån gruppledarnas uppgifter om hur barnen och ungdomarna 

hade klarat av att fylla i de olika formulären. Den prövades sedan igen. 13-åringarna, som i 

första omgången besvarat formuläret KASAM 13 fick nu besvara BarnKASAM då KASAM 13 

hade visat sig vara för svårt för dem att förstå i första testomgången. 

18

BarnKASAM besvarades som vid första testtillfället även av de yngsta barnen, från 7– 9 år, 

trots stor tveksamhet om dess användbarhet för denna åldersgrupp (jfr Nagy 2004). Tanken 

var att det skulle ge ett större underlag för bedömningen av var åldersgränsen för formulärets 

användning gick. Formuläret besvarades nu alltså av alla barn från 7–13 år. 

Under hösten 2007 prövades den modifierade modellen. Elva stödgrupper från fem 

kommuner deltog – Trappan i Uppsala (7 grupper/41 barn), Hoppet i Enköping (1 grupp/5 

barn), Musslorna i Heby (1 grupp/2 barn), Håbo (1 grupp/4 barn) och Nätverkshuset i 

Älvkarleby (1 grupp/5 barn). Sammanlagt 90 barn och ungdomar från 6 - 21 år och föräldrar 

fyllde i formulär, före och efter gruppen samt sex månader efter gruppavslutningen. 

Prövningen gjordes som en utvärdering, för att testa om utvärderingsmodellen var användbar, 

dvs. om den var känslig för förändringar hos barnen och om förändringarna var relevanta. 

Den genomfördes utan kontrollgrupp, dels pga. svårigheten att finna en jämförbar grupp, dels 

för att projektets syfte i första hand inte var att utvärdera gruppverksamheten, utan att ta fram 

och pröva en metod för att kvalitetssäkra den. Utvärderingen av grupperna blev ett resultat av 

prövningen som ”kom på köpet”. 

Resultaten av de två testomgångarna tydde på att gruppverksamheten hade haft en positiv 

effekt på flertalet av de barn och ungdomar som deltog och att effekten kvarstod efter sex 

månader. På gruppnivå förbättrades barnens och ungdomarnas känsla av sammanhang, 

framtidstro och övergripande psykiska hälsa. Stödgrupperna tycktes bidra till att förbättra 

barnens och ungdomarnas livskvalitet och förutsättningar att få en god utveckling, trots den 

utsatta livssituation som det innebär att ha föräldrar som är beroende av alkohol eller droger, 

lider av psykisk ohälsa, är drabbade av våld i familjen eller inne i en skilsmässoprocess. 


Under projektets första två år skapades och prövades en modell för effektutvärdering av 

stödgrupperna i Uppsala län. Modellen bestod av standardiserade frågeformulär, som nu 

validerades i förhållande till den aktuella barnpopulationen. De formulär som valdes till 

studien var SDQ – för självskattning och föräldraskattning – Livsstegen, KASAM 13 och 

BarnKASAM. Validering av formulären gjordes genom en utvärdering av de grupper som 

genomfördes under projekttiden. De övergripande resultaten tydde på, att de flesta av de valda 

formulären fångade en förändring på gruppnivå för den åldersgrupp som de användes för. 

Däremot fanns det till en början inte ett tillräckligt stort dataunderlag för att göra en validering 

utifrån kön, ålder och problemtyp som insatsen fokuserade. Formuläret BarnKASAM, som 

användes för de yngsta barnen, 7-11 år visade sig inte heller vara känsligt för eventuella 

förändringar hos barnen. De barn som besvarade det tycktes inte alltid ha förstått frågorna (jfr 

Nagy 2004). Samma sak gällde för vissa frågor i KASAM13-formuläret. Sammantaget tydde 

dock resultaten på en positiv effekt av insatsen mätt på gruppnivå, vad gäller minskad psykisk 

problembelastning (SDQ), ökad upplevd livskvalitet och hoppfullhet inför framtiden 

(Livsstegen) samt en ökad känsla av sammanhang hos de barn och ungdomar som besvarade 

formuläret KASAM 13. 

19

FAS 2 – VIDAREUTVECKLING AV MODELLEN 

Vid avslutningen av projektets första fas återstod ännu en del arbete innan den framtagna 

modellen skulle kunna användas för löpande utvärdering av gruppverksamhet. En fortsatt 

validering utifrån kön, ålder och problemtyp behövdes. Frågan om självskattningsformulär för 

de yngsta barnen återstod att lösa. Språket KASAM 13-formuläret var, enligt datainsamlarna, 

i vissa delar för ålderdomligt för att förstås av dagens ungdomar, och behövde därför ses över. 

Behovet av en digitaliserad version av utvärderingsmodellen framstod som helt avgörande för 

användbarheten i löpande verksamhet. Att varje gång utvärdera med hjälp av en extern resurs 

var inte realistiskt. Metoden var alltför tids- och kunskapskrävande för att användas av 

gruppledarna på egen hand. 

Utifrån erfarenheterna från projektets första fas gjordes därför, och beviljades, en ansökan till 

Stiftelsen Allmänna Barnhuset om medel för en fortsättning. Syftet med denna andra fas var 

att vidareutveckla den modell för utvärdering av stödgrupper som utformats under projektets 

första fas. Modellen skulle vara lämpad både för egenutvärdering av stödgruppsverksamheter 

och för forskningsändamål. 

Projektet omfattade: 

1. Fortsatt datainsamling och bearbetning av data med förbättrad metod. 

2. Språkbearbetning av KASAM 13 och validering av den nya versionen. 

3. Sökande efter och prövning av mätinstrument för de yngsta barnen. 

4. Utveckling och prövning av en digitaliserad version av den slutliga modellen. 

Fortsatt datainsamling och validering 

Under år 2009 fortsatte arbetet med datainsamling enligt den utvärderingsmodell som hade 

tagits fram under det tidigare projektet (Skerfving 2009). Samtliga stödgrupper i Uppsala län 

deltog i projektet och gruppledarna samlade, som tidigare, in data från alla grupper som 

genomfördes. Datainsamling gjordes även nu vid tre tillfällen - innan gruppen startade, efter 

gruppinterventionen och ännu en gång efter sex månader. Frågeformulären var avidentifierade 

och försedda med en id-kod, som också angav i vilken grupp barnet hade deltagit. 

Kodnyckeln förvarades inlåst och var endast tillgänglig för gruppledaren för respektive grupp. 

Bearbetning och analys av insamlade data och validering av instrumenten gjordes av fil. kand. 

Marcela Rinderud och professor Orlando Mella, Uppsala universitet. Alla data som samlades 

in matades in i den befintliga databasen. Uppgifterna bearbetades i dataprogrammet SPSS och 

analysen för varje formulär gjordes på gruppnivå. I den slutliga analysen användes även ett 

"added value"- perspektiv, där fall på individnivå lyftes fram (jfr Ballou et al 2004; 

Christiansen & Morris 1997). 

Resultat 

Totalt hade 297 barn och ungdomar från ett 50-tal grupper besvarat frågeformulären under 

tiden 2007-2009. Sammantaget bekräftade resultaten att de valda formulären SDQ S och SDQ 

F, Livsstegen och KASAM 13 var användbara för denna slags utvärderingar. Både SDQ S 

(barnens självskattning) och SDQ F (föräldraskattningen) visade förbättrade resultat vad 

gäller övergripande psykisk hälsa, emotionell belastning - framför allt för flickor; uppförandeproblem 

- framför allt för pojkar och i viss mån hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem. 

Kamratproblem och prosocialt beteende förändrades inte signifikant av gruppdeltagandet. 

20

Resultaten av mätningarna med Livsstegen visade, som tidigare, en förbättring av upplevd 

livskvalitet, hoppfullhet och framtidstro. Det var framför allt flickornas framtidsvärdering 

som förbättrades, medan pojkarnas i vissa fall förändrades från extremt höga värden till en 

mer normal nivå. Vad gäller extremt låga värden visade även denna skattning, att de bestod 

efter interventionen eller övergick i bortfall. Gruppdeltagandet tycktes således inte hjälpa de - 

framför allt tonårsflickor - som var särskilt nedstämda eller deprimerade med dessa problem. 

Resultaten för BarnKASAM visade, som tidigare, men nu grundat på ett större dataunderlag, 

resultat som tydde på att det inte var lämpat för denna typ av före-/eftermätningar. 

För KASAM 13 gjordes inte någon ytterligare analys under fas 2 av projektet. 

För en mer utförlig resultatredovisning se kapitlet RESULTAT 2006-2009. 

Språkbearbetning av KASAM 13 

Frågeformuläret KASAM 13 har under projekttiden språkbearbetats i vissa delar för att bli 

begripligare för dagens unga. Några frågor med ett lite ålderdomligt språk har omformulerats, 

i samråd med det nätverk för barngruppsledare som skapats under projektets första fas (jrf 

Skerfving 2009). Ändringarna gjordes med beaktande av formuleringarna i den engelska 

originalversionen av KASAM 29 (Antonovsky, 1991) och diskuterades med professor 

Elisabeth Näsman, som använt KASAM 13 i flera studier (Näsman et al 2007). 

Förändringar 

De frågor som förändrats är fråga 7, 8 och 10. Alla frågor har en sjugradig svarsskala. 

Fråga 7: 

Är dina dagliga sysslor en källa till: Nöje och djup tillfredsställelse - - - - - - en källa till smärta och leda 

ändrades till: 

Hur upplever du ditt vardagsliv? Och svarsalternativen: Jag känner mig glad och nöjd - - - - - - - 

missnöjd och otillfredsställd. 

Frågan hade uppfattats som ”konstig” och svårbesvarad av ungdomarna och gruppledarna. 

Fråga 8: 

Har du mycket motstridiga känslor och tankar? Mycket ofta - - - - - - - - mycket sällan/aldrig. 


Händer det att du har väldigt blandade känslor och tankar samtidigt? Mycket ofta - - - - -- - mycket 

sällan/aldrig. 

Uttrycket ”ha motstridiga känslor” hade av många ungdomar, feltolkats till ”att vara arg”. 

Fråga 10: 

Många människor, även de med stark självkänsla, känner sig ibland som en "olycksfågel". Hur ofta har 

du känt det så? Aldrig - - - - - - - mycket ofta. 


Många människor – även de med bra självförtroende – känner sig ibland som ”hopplöst fel” och 

”losers” i vissa situationer. Händer det att du känner det så? Aldrig - - - - - - - mycket ofta. 

Uttrycket ”olycksfågel” förstods inte av alla ungdomar. I originalversionen används uttrycket 

”Sad sack”. The Free Dictionairy3 förklarar uttrycket med: ”an extremely inept (avvikande, 

förf. anm.) or clumsy person. An inept person who makes mistakes despite good intentions”. 

Den nya formuleringen ligger förhoppningsvis lite närmare originalet. 

3 http://www.thefreedictionary.com/ 

21

Validering av den språkbearbetade versionen 

Innan den nya versionen av KASAM 13-formuläret kan användas krävs att det valideras i en 

normalpopulation. En sådan validering genomförs för närvarande av Susann Carpenter, 

magisterstudent vid Institutionen för Hälsovetenskap, Karlstads Universitet. Formuläret har 

testats i tre högstadieklasser i en västsvensk kommun och resultaten kommer att redovisas i en 

mastersuppsats under 2011. 

Bifogat finns den ursprungliga och den förändrade versionen i sin helhet (Bilaga 3-4). 

Självskattningsformulär för de yngsta barnen 

Arbetet med att söka eller skapa ett självskattningsformulär för de yngsta barnen, (7-9 år) 

pågick under hela 2009, utan större framgång. Självskattningsformulär för barn i yngre 

skolåldern visade sig vara mycket ovanliga. Barnpsykiatrisk och pedagogisk expertis vid 

Uppsala universitet som konsulterades uttryckte tveksamhet omkring om det är lämpligt att 

använda självskattningsformulär för barn under 10 år. Tveksamheten gällde om barn i den 

åldern är kognitivt mogna för att förstå frågorna och för självreflektion av det slag som krävs. 

Diskussioner fördes, förutom med andra forskare inom området även med de pedagoger som 

hade utformat en enkät för förskolebarn i Uppsala kommun, men ledde inte till något resultat. 

Några olika försök att omarbeta frågeformulär för att passa de yngsta gjordes dock: 

Livsstegen och Trappstegen 

Formuläret Livsstegen hade av flera av gruppledarna uppfattats som alltför svårt för de yngsta 

barnen - som har svårt att tänka i perspektiv som sträcker sig bakåt och framåt i tiden. Dessa 

iakttagelser bekräftades av professor Orlando Mella och barnspecialister som konsulterades. 

En ny förenklad version av formuläret, kallat ”Trappstegen” (se bilaga nr), togs därför fram. 

Förändringarna i formuläret stämde väl överens med vad Eva Nagy hade föreslagit, sedan hon 

använt Livsstegen i valideringen av Barn-KASAM (jfr Nagy 2004). 

I den nya versionen av formuläret ställdes skattningsfrågorna om barnets upplevda livskvalitet 

endast utifrån nutid, istället för som tidigare med ett tidsperspektiv om ett år tillbaks i tiden 

och ett framåt. Frågorna gällde hur barnet för närvarande värderade sitt liv i på några av de 

olika arenor där det utspelade sig: 1) i hemmet, 2) i skolan och 3) på fritiden. ”Trappstegen” 

prövats vid Trappan under 2010, och 19 barn har besvarat formuläret, med positiva resultat. 

Barnens värdering hade över lag ökat, och mest märktes förbättringen när det gällde skolsituationen. 

Antalet barn var dock litet och några långtgående slutsatser kan därför inte dras 

av resultatet, även om det kan verka lovande. Det nya formuläret mäter inte heller riktigt 

detsamma som det gamla, dvs. upplevd livskvalitet och framtidstro, utan livskvaliteten i nusituationen. 

22

19 barn 7-9 år 

Före och efter 

grupp 

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Trappstegen 

hemma Skolan Fritiden 

För att kunna användas i större skala behöver formuläret valideras i en normalpopulation, 

något som givetvis är fullt möjligt att genomföra. 

BarnKASAM 

Att förenkla formuläret BarnKASAM eller att skapa ett nytt liknande formulär, visade sig 

betydligt mer komplicerat än förutsett. Möjligheten att använda s.k. Smiley-figurer eller 

Nallekort övervägdes, men svårigheten att avgöra vilka symboler som skulle användas och 

hur barnen skulle komma att uppfatta symbolerna var för stora. Det visade sig att det, för att 

utveckla ett nytt frågeformulär, krävdes kunskaper om psykometriska mätmetoder och 

mätinstrument, som ingen i projektgruppen hade. Därför övergavs dessa planer. 

Alternativet ”Jag tycker jag är” 

Ett självskattningsformulär för lågstadiebarn, som bedömdes som troligen användbart var 

Ouvinen-Birgerstams (1991) självbildstest ”Jag tycker jag är”. Det används bl. a. vid BUP. 

Formuläret hade diskuterats redan under den tidigare projektfasen, men visade sig inte möjligt 

att använda i en utvärderingsmodell som denna, eftersom producenten kräver psykologlegitimation 

av användaren - en kompetens som inte fanns i projektgruppen. Journal Digital 

fick inte tillstånd av Psykologförlaget AB, som äger instrumentet, att lägga in det i sitt system. 

Ett försök att skapa ett eget liknande formulär, genom att använda vissa frågor i en ny version, 

visade sig inte heller fungera, eftersom det skulle kräva en omfattande validering. 

Digitalisering av utvärderingsmodellen 

Utvecklingen av en digital version av utvärderingsmodellen inleddes under hösten 2008 i 

samarbete med företaget Journal Digital AB i Malmö. Diskussioner fördes inledningsvis även 

med ett mindre dataföretag i Uppsala, men referensgruppens val blev, av olika skäl, att gå 

vidare med Journal Digital. Ett skäl var att deras system för dokumentation och utvärdering av 

insatser enligt metoden Funktionell Familjeterapi (FFT), redan användes i samtliga kommuner 

i Uppsala län. Flera av de instrument, som ingick i projektets utvärderingsmodell, fanns också 

sedan tidigare i Journal Digitals system. Ett avtal tecknades, som innebar att Journal Digital 

mot ersättning, skulle utveckla en särskild, lättanvänd portal, med just de frågeformulär som 

användes i stödgruppsprojektet. 

23

Att omarbeta och utveckla det befintliga datasystemet, så att det passade projektets behov, 

visade sig vara betydligt mer omfattande och tidskrävande än förutsett. Under hösten 2009 

prövades den första, men ännu inte helt färdiga, versionen av systemet vid Trappan i Uppsala. 

Sedan hösten 2010 har den färdigställda portalen använts för datainsamling där, och även av 

andra gruppverksamheter i länet. Den omfattar samma instrument som den ursprungliga 

modellen samt ett digitalt formulär för bakgrundsuppgifter om barnet och familjen. Data är 

fortfarande anonyma i systemet och kodade med barnets födelseår, ett idnr och gruppens 

beteckning. För att få tillträde till systemet krävs registrering vid Journal Digital, personliga 

inloggningsuppgifter och en digital ”nyckel” med kodbyte var minut, för varje användare. 

När uppgifter och data matats in, kan analyser relativt enkelt genomföras med hjälp av 

systemet och redovisas som tabeller och grafer för jämförelser mellan mättillfällena. 

Systemet är nu användbart för denna typ av utvärderingar, inte bara av grupper i Uppsala län 

utan även av verksamheter i andra delar av landet. Det gör det möjligt för gruppledare och 

gruppsamordnare, att på ett enkelt sätt själva ta ut resultat för sina grupper och att göra 

jämförelser utifrån ålder, kön och problembild hos barnen/ungdomarna, vid tre mättillfällen. 

En nackdel med systemet är att det krävs en del kunskap och vana för att det ska vara enkelt 

att använda. Företrädesvis bör en person i personalen ges ansvar för inmatning och datauttag. 

Det är också förenat med en viss kostnad, för Journal Digitals tjänster och för ”nyckeln”. En 

klar fördel är att personalen vid Journal Digital är tillgängliga för stöd, support och utbildning. 


Projektets andra fas omfattade flera delmoment. För det första, fortsatt datainsamling för en 

säkrare bedömning av instrumentens användbarhet för mätning av effekter av stödgruppsinterventioner, 

med olika inriktning. För det andra, språkbearbetning av KASAM 13, för att 

anpassa det till dagens språkbruk utan att innebörden i frågorna går förlorad. För det tredje, 

fortsatt sökande efter alternativ till BarnKASAM för lågstadiebarnen - 7-9 år. Till sist, att 

bidra till utvecklingen av en digitaliserad version av den framtagna utvärderingsmodellen, 

som skulle göra utvärdering till en hanterbar och meningsfull uppgift för gruppledarna i länet. 

Den fortsatta datainsamlingen genomfördes inledningsvis som tidigare, och matades in i den 

befintliga databasen, men efter hand som det digitala systemet blev alltmer utvecklat matades 

insamlade data istället in i det. För resultat av datainsamlingen se separat resultatavsnitt. 

KASAM 13 språkbearbetades av en liten arbetsgrupp och valideras för närvarande av en 

magisterstudent vid Karlstad Universitet med hjälp av några högstadieklasser i Västsverige. 

Att hitta ett alternativ till BarnKASAM för de yngsta, visade sig svårare än förväntat. 

Idén om att skapa ett nytt liknande formulär övergavs, då det krävde större psykometriska 

kunskaper än vad projektgruppen besatt. En omarbetad version av Livsstegen - ”Trappstegen - 

togs dock fram och prövades vid Trappan. Eventuellt kommer den efter ytterligare prövning 

och validering visa sig användbar och läggas till övriga formulär i modellen. Frågan om 

formulär för de yngsta var dock vid projektets slut fortfarande inte helt löst. 

Utvecklingen av den digitala versionen av utvärderingsmodellen tog längre tid än förväntat, 

men den är nu genomförd och har lett till ett positivt resultat. Systemet, som har utvecklats i 

samarbete med Journal Digital AB, är relativt lätt att använda och ger användaren möjlighet 

att jämföra resultat för kön, åldrar och problemtyper. I systemet är det också möjligt att lägga 

till ytterligare testformulär, om det visar sig finnas ett lämpligt formulär för de yngsta eller 

andra användbara formulär. Det kan med fördel användas både för löpande utvärdering och 

forskning, och det har redan efterfrågats av gruppverksamheter i andra delar av landet. 

24

RESULTAT 2007 - 2009 

I detta avsnitt redovisas resultat från de mätningar som gjordes under tiden innan den digitala 

versionen av utvärderingsmodellen började användas. Det bygger på de olika rapporter som 

Marcela Rinderud och Orlando Mella sammanställde för tiden 2007 - 2009. Redovisningen är 

upplagd så, att först ges en bild av undersökningsgruppen - kön och ålder. Därefter redovisas 

resultat av mätningarna med SDQ S – självskattningsformuläret för barn och ungdomar 11-16 

år, samt med föräldra- skattningsformuläret SDQ F. I ett fjärde avsnitt redovisas resultat av 

mätningarna med formulären Livsstegen, i ett femte resultat av KASAM 13 och till sist 

resultat av mätningar med BarnKASAM. Varje avsnitt följs av en kort sammanfattning. 

Prövningen av modellen genomfördes som en utvärdering av alla stödgruppsverksamheter i 

Uppsala län. Efter två testomgångar fortsatte datainsamlingen, inmatningen och analysen i 

ytterligare fyra terminer. Sammanlagt deltog 297 barn och ungdomar i åldern 7-23 år från ett 

50-tal grupper i projektet under denna tidsperiod. De grupper barnen och ungdomarna deltog i 

var inriktade mot olika problemtyper: alkohol och/eller drogberoende (148 barn/ungdomar); 

psykisk ohälsa (77 barn/ungdomar); blandade grupper, alkohol/drog/psykisk ohälsa/våld (26 

barn/ungdomar) och skilsmässoproblem (46 barn). (Se tabell 1). 

Tabell 1: Antal barn/ungdomar, gruppverksamhet och grupptyp. Antal=297 

Verksamhet Alk/Drogberoende Psykisk 

ohälsa 

Blandad grupp 

drog/psyk/våld 

Skilda 

föräldrar 

Antal 

barn 

Trappan/Uppsala 121 77 20 39 257 

Hoppet/Enköping 21 - - 7 28 

Fyren/ Håbo 4 - - - 4 

Musslorna/Heby 2 - - - 2 

- - 6 - 6 

Nätverkshuset/ 

Älvkarleby 

Antal barn 148 77 26 46 297 

SDQ - STYRKOR OCH SVÅRIGHETER 

SDQ -formuläret användes i två versioner: SDQ S 11-16 för barnens och ungdomarnas 

självskattning av sin psykiska hälsa och SDQ F 4-16 för föräldrarnas skattning av alla barn 

som kom till gruppen tillsammans med sin förälder, oavsett ålder. 

Båda formulären består av 5 frågor som grupperas i fem delskalor om vardera 5 frågor: 

1) Emotionella symtom, 2) Uppförandeproblem, 3) Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem, 

4) Kamratproblem och 5) Prosocialt beteende. Varje delskala varierar mellan 0 och 10 poäng. 

För de fyra första delskalorna, som anger problembelastning, gäller 0 poäng då problemet är 

som minst och 10 då det är som störst. De fyra delskalorna summeras till en total 

svårighetspoäng, som kan variera mellan 0 och 40 poäng. För den femte delskalan (e), 

prosocialt beteende, gäller det omvända dvs. 10 poäng då det positiva beteendet är som störst 

och 0 när det är som minst. 

Redovisningen är upplagd så att varje delskala har ett eget avsnitt, i samma ordning som de 

nämns här ovanför. I varje avsnitt görs först en normalisering och kategorisering av svaren. 

Därefter redovisas resultaten i relation till kön och ålder vid föremätningen och resultaten av 

mätningarna före-, efter- och långt efter, dvs. 6 månader efter gruppen jämförs. Till slut följer 

en kommentar om formulärets validitet i förhållande till den population som det använts för. 

25

SDQ S – barnens självskattning 

Sammanlagt besvarades formuläret SDQ S 11-16 av 246 barn/ungdomar i åldern 9 - 23 år. 

Det fanns genomgående ett bortfall på 16, men en närmare granskning av detta visade att det 

inte var samma personers svar som saknades vid alla frågor, utan olika. Granskningen av 

bortfallet visade därför inte några specifika tendenser. 

Köns- och åldersfördelning 

Av de 246 barn och ungdomar som besvarade formuläret var 141 flickor (61 %) och 89 pojkar 

(39 %). För 16 individer saknades uppgift om kön. 

Barnens/ungdomarnas ålder varierade mellan 9 och 23 år. Närmare en fjärdedel av de barn för 

vilka uppgiften fyllts i, var 11 år eller yngre (23,9 %), drygt 40 procent var 12–15 år (41,3 %) 

och ca 35 procent var 16 år eller äldre (Se tabell 2). Den största åldersgruppen var 11åringarna 

(31). 

Tabell 2: Åldersfördelning i kategorier. Antal=246 

Åldersgrupp Antal Andel Valid procent Kumulativ procent 

11 år eller yngre 55 22,4 % 23,9 % 23,9 % 

12 – 15 år 95 38,6 % 41,3 % 65,2 % 

16 år eller äldre 80 32,5 % 34,8 % 100 % 

Summa 230 93,5 % 100 % 100 % 

Bortfall 16 6,5 % 

Totalt 246 100 % 

Emotionella symtom 

Resultaten från delskalan emotionella symtom visade att den emotionella problembelastningen 

för hela gruppen barn och ungdomar före gruppstarten, var relativt hög. Medelvärdet i hela 

gruppen var 4,28 poäng på den 10-gradiga skalan. Normalvärdet för 13- och 15-åringar i 

Finland och Norge har i olika studier varierat mellan 2,5 och 3 poäng (Obel et al 2004). 

Gruppen som helhet hade således en förhöjd emotionell belastning. 

För att ta fram normalvärden för just den grupp barn och ungdomar som deltar i stödgrupper 

av olika slag, genomfördes inledningsvis en normalisering och kategorisering av barnens och 

ungdomarnas svar före gruppinterventionen 4. Det innebar att svaren delades i fyra kategorier 

utifrån svårighetspoäng: 

Mycket bra: (0-1 poäng) - ingen eller liten problembelastning. 

Ganska bra: (2-4 poäng) - viss problembelastning 

Ganska dåligt: (5-6 poäng) - ganska stor problembelastning 

Mycket dåligt: (7-10 poäng) - mycket stor problembelastning. 

Den minsta andelen (17,4 %) fanns i kategorin mycket bra och den största i kategorin ganska 

bra (37,4 %), nästan en fjärdedel (23,5 %) fanns i kategorin ganska dåligt och något färre 

(21,7 %) i kategorin mycket dåligt. (Se diagram 1). 

4 En transformering till z-poäng och kategorisering med hjälp av SPSS-programmet ”Visual Binning” gjordes, 

utifrån fördelningen i z-poäng. 

26

Diagram 1: Fördelning i kategorier vid före-mätningen 

Emotionella symtom och kön 

För att se om instrumentet var känsligt för skillnader mellan pojkar och flickor och hur 

skillnaden såg ut, gjordes en test utifrån kön av gruppen före gruppinterventionen. 

Tabell 3: Emotionella symtom och kön Antal=230 

Kategori Flickor Pojkar Totalt 

Mycket bra 

Antal 

Andel 

15 

10.6 % 

25 

28,1 % 

40 

17,4 % 

Ganska bra 

Antal 

Andel 

51 

36,2 % 

35 

39,3 % 

86 

37,4 % 

Ganska dåligt 

Antal 

Andel 

33 

23,4 % 

21 

23,6 % 

54 

23,5 % 

Mycket dåligt 

Antal 

Andel 

42 

29,8 % 

8 

9,0 % 

50 

21,7 % 

Totalt 

Antal 

Andel 

141 

100 % 

89 

100 % 

230 

100 % 

Chi Square-test visade att skillnaderna var statistiskt signifikanta med en nivå på 5 %. 

Det visade sig att flickorna, som grupp, hade betydligt fler emotionella symtom än pojkarna. 

En större andel av flickorna än av pojkarna återfanns i kategorin mycket dåligt d.v.s. de hade 

en mycket stor emotionell problembelastning. Bara 9 procent av pojkarna fanns i kategorin, 

men nästan ca 30 procent av flickorna. Det omvända förhållandet gällde för kategorin mycket 

bra d.v.s. ingen eller en liten emotionell symtombelastning. Bara 10,6 procent av flickorna 

återfanns i denna kategori, men hela 28 procent av pojkarna (Tabell 3). 

Emotionella problem och ålder 

Även instrumentets känslighet vad gäller skillnader mellan åldrarna testades. Det visade sig 

då att instrumentet var känsligt också för skillnader mellan olika åldrar. De äldre barnen och 

ungdomarna mådde före interventionen genomgående sämre (hade fler emotionella symtom) 

än de yngre (Tabell 4). 

27

Tabell 4: Emotionella symtom och ålder Antal=230 

Kategori < 11 år 12-15 16 år Totalt 

Mycket bra 

Antal 

Andel 

16 

29,1 % 

18 

18,9 % 

6 

7,5 % 

40 

17,4 % 

Ganska bra 

Antal 

Andel 

25 

45,5 % 

40 

42,1 % 

21 

26,3 % 

86 

37,4 % 


Antal 

Andel 

12 

21,8 % 

22 

23,2 % 

20 

25,0 % 

54 

23,5 % 


Antal 

Andel 

2 

3,6 % 

15 

15,8 

33 

41,3 % 

50 

21,7 % 

Totalt 

Antal 

Andel 

55 

100 % 

95 

100 % 

80 

100 % 

230 

100 % 


I kategorin mycket dåligt, d.v.s. mycket stor emotionell problembelastning, återfanns hela 41 

procent av de äldsta ungdomarna, men endast 4 procent av de yngsta barnen. Hela 29 procent 

av de yngsta fanns i kategorin mycket bra, men bara 8 procent av de äldsta. 

Det fanns också ett tydligt samband mellan emotionella problem, kön och ålder. Framför allt 

var det bland de äldsta flickorna de fanns som hade flest emotionella symtom. 

Emotionella symtom före, efter och långt efter gruppinterventionen 

Medelvärdet för hela gruppens emotionella problembelastning var 4,3 vid före-mätningen. 

Vid efter-mätningen var medelvärdet 3,9 och vid långt efter-mätningen 3,3. Skillnaden 

testades med paired sample-test och befanns inte vara signifikant mellan före och efter, men 

däremot mellan före och långt, d.v.s. 6 månader, efter gruppinterventionen. 

Lådagrammet här nedanför illustrerar förändringen vad gäller emotionell belastning för hela 

gruppen, före, efter och långt efter (ca 6 månader efter) gruppinterventionen. Det visar, att 

skillnaden mellan före och efter inte är tillräckligt stor för att tydligt märkas, men vid långt 

efter blir lådan koncentrerad i lägre poäng (Diagram 2). 

Diagram 2: Hela gruppen före, efter och långt efter gruppinterventionen. 

28

Extremfallen, de med den största symtombelastningen, låg dock kvar på samma höga nivå 

även långt efter interventionen - det visar linjen ovanför lådan. De som visade höga värden 

när det gällde emotionell belastning hade således inte svarat positivt på interventionen - deras 

emotionella symtom kvarstod eller hade till och med förvärrats. Också de extremt låga 

värdena låg kvar på samma nivå. Barnen/ungdomarna med störst emotionell belastning blev 

således inte hjälpta av gruppinterventionen, men för dem som hade minst belastning ökade 

inte heller den emotionella belastningen. De mådde inte sämre efter interventionen. 

Sammantaget visade valideringen av instrumentet när det gäller emotionella symtom, att det 

diskriminerar för kön, ålder och problembelastning. 

Uppförandeproblem 

Liksom för emotionella symtom skapades en normalfördelningskurva för uppförandeproblem. 

Medelvärdet för uppförandeproblem vid före-mätningen var 2,3 poäng på den 10-gradiga 

skalan 5 . Svaren delades, som tidigare, in i fyra kategorier utifrån antal svårighetspoäng: 

Mycket bra: (0-1 poäng) - ingen eller mycket liten problembelastning 

Ganska bra: (2-4 poäng) - viss problembelastning 

Ganska dåligt: (5-6 poäng) - ganska stor problembelastning 

Mycket dåligt: (7-10 poäng) - mycket stor problembelastning 

Diagram 3: Fördelning i kategorier vid före-mätningen. 

Mer än hälften av barnen (51,7%) fanns i kategorin ganska bra, en liten andel (12,2 %) i 

kategorin mycket bra, en större - närmare en femtedel, 19 procent i kategorin ganska dåligt 

och en nästan lika stor andel (17,3 %) i kategorin mycket dåligt. 

Uppförandeproblem enligt kön och ålder 

För att undersöka om instrumentet var känsligt för skillnader vad gäller kön och ålder även 

när det gällde uppförandeproblem för den aktuella gruppen barn och ungdomar, prövades det 

mot dessa faktorer. 

Det visade sig att även uppförandeproblemen var mycket relaterade både till kön och till 

ålder. Pojkarna hade, inte helt oväntat, fler uppförandeproblem än flickorna (tabell 5). 

Eftersom fördelningen var mycket asymmetrisk delades svaren denna gång in i bara två 

kategorier: Mycket eller ganska bra och mycket eller ganska dåligt. 

5 

Det motsvarar normalvärdet vid självskattningar av barn i åldrarna 11- 15 år i England (2,2), Finland (2,4), 

Norge (2,1) och Danmark (2,3). 

29

Tabell 5: Uppförandeproblem enligt kön före interventionen Antal=230 


i två kategorier 

Totalt 

Mycket eller 

ganska bra 

Mycket eller 

ganska dåligt 

Kön 

Flickor Pojkar 

Totalt 

Antal 98 49 147 

Andel 69,5 % 55,1 % 63,9 % 

Antal 43 40 83 

Andel 30,5 % 44,9 % 36,1 % 

Antal 141 89 230 

Andel 100 % 100 % 100 % 


Tabellen visar att närmare 70 procent av flickorna återfanns i kategorin mycket eller ganska 

bra - de hade mycket få eller få belastningspoäng när det gällde uppförandeproblem - men 

bara 55 procent av pojkarna återfanns i denna kategori 6 . 

Uppförandeproblem var mycket relaterade inte bara till kön utan också till ålder (diagram 4). 

Problemen var störst hos pojkar i åldern 12 -15 år. Efter 15-årsåldern minskade de kraftigt och 

närmade sig flickornas, som också minskade i samma ålder. (Diagram 4) 

Diagram 4: Uppförandeproblem enligt kön och ålder N=230 

Eftersom uppförandeproblem var så relaterade till kön gjordes en analys av könsskillnader 

vad gäller problembelastning före, direkt efter och 6 månader (långt) efter 

gruppinterventionen (tabell 6). Analysen gjordes med s.k. paired sample, dvs. genom parvisa 

jämförelser av resultaten före, efter och långt efter interventionen. 

6 Det engelska medelvärdet för pojkar i åldern 11-15 år är 2,4 och för flickor 2,0. Barnen hade således inte större 

självskattade uppförandeproblem än barn i normalpopulationen i England. 

30

Tabell 6: Uppförandeproblem enligt kön, efter och långt efter interventionen 

Kön Medelvärde Antal Standardavvikelse 

Flickor 

Par 1 

Par 2 

Uppförande före 

Uppförande efter 


Uppförande långt efter 

2,01 

2,06 

1,96 

1,86 

105 

105 

78 

78 

1,535 

1,518 

1,507 

1,466 

Pojkar 

Par 1 

Par 2 


Uppförande efter 


Uppförande långt efter 

2,48 

2,38 

2,33 

1,85 

56 

56 

40 

40 

1,537 

1,764 

1,309 

1,477 

Testet visade, att könsskillnaderna när det gäller uppförandeproblem var störst före gruppinterventionen. 

Vid mätningen efter 6 månader hade skillnaderna mellan könen utjämnats. 

Pojkarnas uppförandeproblem hade minskat signifikant, från medelvärdet 2,5 före till bara 1,9 

långt efter interventionen. Medelvärdet för flickor minskade också, från 2 före interventionen 

till 1,9 långt efter, men för flickorna fanns ingen statistiskt signifikant skillnad. Vad gäller 

pojkarnas minskade problem var skillnaden statistiskt säkerställd. 

Förändringar i hela gruppen före, efter och långt efter interventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppinterventionen var andelen i kategorierna mycket bra och 

ganska bra 67 procent, och andelen i kategorierna ganska dåligt och mycket dåligt 33 procent. 

Det fanns ingen statistiskt säkerställd skillnad i förhållande till föremätningen. Vid den tredje 

mätningen, efter ytterligare 6 månader, var andelen mycket och ganska bra 73 procent och 

kategorierna ganska dåligt och mycket dåligt 31 procent. Vid denna mätning deltog bara 170 

av de ursprungligen 230 barnen och ungdomarna. Minskningen var trots detta signifikant. 

Resultaten från delskalan uppförandeproblem visade således, att problembelastningen för hela 

gruppen sammantaget minskade efter gruppinterventionen. Den tendens till minskning som 

märktes vid mätningen direkt efter gruppen var inte signifikant, men vid uppföljningen efter 6 

månader märktes en statistiskt säkerställd minskning av symtom på uppförandeproblem. Det 

var framförallt pojkarnas uppförandeproblem som minskade, och det var också de som från 

början hade de största problemen. Vid mätningen långt efter gruppdeltagandet låg de på 

samma nivå som flickornas och faktiskt något lägre än normalvärdena för 11-15-åringar från 

England (www.sdqinfo.com) Danmark och Norge (Obel et al 2004). 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem 

Även när det gällde hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem gjordes en indelning utifrån 

antalet belastningspoäng, i kategorierna 7 : 

Mycket bra (0-2 poäng) - ingen eller mycket liten problembelastning, 

Ganska bra (3-4 poäng) - viss problembelastning, 

Ganska dåligt (5-6 poäng) - ganska stor problembelastning 

Mycket dåligt (7-10 poäng) - stor problembelastning 

7 Medelvärden från normalpopulationer i Finland, Danmark och Norge varierar mellan 3,5 och 4,3 (Obel et al 

2004) – det motsvara således kategorin Ganska bra i denna skattning. 

31

Diagram 5: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem före gruppen. Antal=160 

Fördelningen var sådan, att en femtedel (20,4 %) återfanns i kategorin mycket bra, ca en 

tredjedel (33,9 %) i kategorin Ganska bra, Nästan lika många (30 %) fanns i kategorin 

Ganska dåligt och en mindre andel (15,7 %) i kategorin Mycket dåligt. 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem enligt kön 

För att avgöra om instrumentet var känsligt för skillnader när det gällde kön gjordes först en 

sådan analys. Den visade, inte oväntat, att problem med hyperaktivitet och uppmärksamhet 

var mycket relaterade till kön. För att tydliggöra könsskillnaderna gjordes en indelning i två 

kategorier: 1) Små eller ganska små problem och 2) Ganska stora eller stora problem med 

uppmärksamhet och hyperaktivitet (Tabell 7). 

Tabell 7: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem enligt kön. 

Hyperaktivitet/ 

uppmärksamhetsproblem 


Totalt 

Mycket eller 

ganska bra 

Mycket eller 


Kön 


Totalt 

Antal 85 40 125 

Andel 60,3 % 44,9 % 54,3 % 

Antal 56 49 105 

Andel 39,7 % 55,1 % 45,7 % 

Antal 141 89 230 

Andel 100 % 100 % 100 % 


Tabellen ovan (tabell 6) visar en tydlig könsskillnad. Drygt 60 procent (60,3%) av flickorna 

fanns i kategorin Mycket eller ganska bra, men bara 45 procent (44,9 %) av pojkarna. Mer än 

hälften av pojkarna (55 %) fanns i kategorin Mycket eller ganska dåligt, men bara knappt 40 

procent av flickorna. 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem enligt ålder 

Hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem var också relaterade till ålder. Bland de yngsta, 

11 år eller yngre, återfanns före interventionen drygt 60 procent av barnen i kategorin mycket 

eller ganska små problem (61,8), men bara 45 procent av de äldsta (45,0 %). Bland de äldsta 

återfanns 55 procent i kategorin Mycket eller ganska dåligt, men bara 42 procent av de yngsta. 

Störst problem hade ungdomarna i åldersgruppen 16 år eller äldre. Mer än hälften av dem 

hade sådana problem (55 %). (Tabell 8). 

32

Tabell 8: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem enligt ålderskategorier. Antal =160 


uppmärksamhets- 

problem i två 

kategorier 

Totalt 

Mycket eller 

ganska bra 

Mycket eller 


Ålderskategori 

11 år eller 12 – 15 16 år eller Totalt 

yngre år äldre 

Antal 34 55 36 125 

Andel 61,8 % 57,9 % 45,0 % 54,3 % 

Antal 21 40 44 105 

Andel 38,2 % 42,1 % 55,0 % 45,7 % 

Antal 55 95 80 230 

Andel 100 % 100 % 100 % 100 % 


Hyperaktivitet före, efter och långt efter interventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppen hade andelen barn och ungdomar i kategorierna små och 

ganska små problem minskat något, från 54 procent till 52 procent och i kategorierna ganska 

dåligt och mycket dåligt ökat från 46 procent vid föremätningen till 48 procent. Efter 

ytterligare 6 månader hade andelen mycket och ganska små problem åter ökat till 57 procent 

och var således större än vid det första mättillfället. Kategorierna ganska stora och mycket 

stora problem hade minskat något till 43 procent. 

För att fastställa om det fanns någon statistiskt signifikant skillnad mella mättillfällena 

användes ett paired sample test (Tabell 8). Den visade att det inte fanns någon signifikant 

skillnad mellan medelvärdena före (4,25) och efter (4,29) gruppinterventionen, och inte heller 

mellan före (4,25) och långt efter (3,35). Antalet individer hade också minskat kraftigt, från 

161 vid föremätningen till 118 efter. Interventionen tycktes inte påverka barnens problem i 

dessa hänseenden (Tabell 9) 8 . 

Tabell 9: Hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem före, efter och långt efter 

interventionen. Antal=161 

Par 1 

Par 2 


Uppmärksamhetsproblem 


Uppmärksamhetsproblem efter 


Uppmärksamhetsproblem 


Uppmärksamhetsproblem långt 

efter 

Medelvärde Antal Standardavvikelse 

4,25 161 2,071 

4,29 161 2,307 

4,17 118 2,035 

3,95 118 2,309 

Chi Square-test visade att skillnaderna inte var statistiskt signifikanta med en nivå på 5 %. 

Valideringen av instrumentet visade att det diskriminerar för kön och ålder. Pojkarna visade 

symtom på hyperaktivitet och uppförandeproblem i större utsträckning än flickorna, och 

problemen var större hos de äldre än hos de yngre barnen. 

8 Jämfört med normalpopulationer i England och de nordiska länderna (Obel et al 2004) rapporterade barnen 

som grupp inte några stora problem med hyperaktivitet och uppmärksamhet. 

33

Kamratproblem 

Även för delskalan kamratproblem gjordes samma omvandling till normalpoäng och 

kategorisering som tidigare, utifrån antalet belastningspoäng, i kategorierna: 

Mycket bra (0-2 poäng) - inga/mycket små kamratproblem 9 , 

Ganska bra (3-4 poäng) - vissa kamratproblem, 

Ganska dåligt (5-6 poäng) - ganska stora problem och 

Mycket dåligt (7-10 poäng) - mycket stora kamratproblem 

Diagram 6: Kamratproblem före gruppinterventionen 

De allra flesta barnen och ungdomarna återfanns i kategorierna mycket bra (12,6%) och 

ganska bra (48,3%). En dryg fjärdedel fanns i kategorin ganska dåligt (27,4%) och lite mer 

än en tiondel (11,7%) i kategorin mycket dåligt - de hade stora kamratproblem. 

Kamratproblem enligt kön 

Liksom tidigare gjordes analysen av kamratproblem i relation till kön i två kategorier: 

1) Mycket eller ganska bra och 2) ganska eller mycket dåligt. 

Tabell 10: Kamratproblem enligt kön. Antal=230 

Kamratproblem 


Totalt 

Mycket eller 

ganska bra 

Mycket eller 


Kön 


Totalt 

Antal 88 52 140 

Andel 62,4 % 58,4 % 60,9 % 

Antal 53 37 90 

Andel 37,6 % 41,6 % 39,1 % 

Antal 141 89 230 

Andel 100 % 100 % 100 % 


I tabell 10 kan vi se en tendens för pojkarna placera sig vid mycket eller ganska dåligt 

(41,6%) i något större utsträckning än flickorna (37,6%), och flickorna i kategorin mycket 

eller ganska bra i större utsträckning än pojkarna, men det fanns inte någon statistiskt 

signifikant skillnad. 

9 Detta värde motsvarar medelvärdet för normalpopulationer i Finland, Danmark och Norge (Obel et l 2004) 

34

Kamratproblem enligt ålder 

Samma ålderskategorier som tidigare användes vid analysen av kamratproblem i relation till 

ålder: 11 år eller yngre; 12-15 år; 16 år och äldre (tabell 11). 

Tabell 11: Kamratproblem enligt ålderskategori. 

Mycket bra 

Ganska bra 



Totalt 

11 år eller 12 – 15 16 år eller Totalt 

yngre år äldre 

Antal 9 14 6 29 

Andel av 

ålderskategori 

16,4 % 14,7 % 7,5 % 12,6 % 

Antal 24 45 42 111 

Andel av 


43,6 % 47,4 % 52,5 % 48,3 % 

Antal 16 28 19 63 

Andel av 


29,1 % 29,5 % 23,8 27,4 % 

Antal 6 8 13 27 

Andel av 


10,9 % 8,4 % 16,3 % 11,7 % 

Antal 55 95 80 230 

Andel av 


100 % 100 % 100 % 100 % 


Det föreföll som om stora kamratproblem var något vanligare hos de äldre, men skillnaderna 

var inte statistiskt säkerställda. Instrumentet fångade inte skillnader utifrån ålder vid i gruppen 

vid föremätningen. 

Kamratproblem före, efter och långt efter interventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppen var andelen med små eller ganska små kamratproblem 

förändrats 64 procent. Efter ytterligare 6 månader var den 70 procent. Andelen i kategorierna 

ganska dåligt och mycket dåligt, dvs. med ganska stora eller stora kamratproblem, var 39 

procent vid föremätningen och 36 procent efter gruppinterventionen. Sex månader senare var 

den 30 procent. Vid den sista mätningen deltog dock bara 128 av de ursprungligen 230 barnen 

och ungdomarna. 

Tabell 12: Kamratproblem före, efter och långt efter interventionen. Antal=118 


Par 1 Kamratproblem 2,40 161 1,779 

Kamratproblem efter 2,22 161 1,620 

Par 2 Kamratproblem 2,29 118 1,654 

Kamratproblem långt efter 1,94 118 1,603 

Medeltalet för den totala problembelastningen när det gäller kamratproblem var 2,4 vid 

föremätningen och 1,9 vid mätningen 6 månader efter gruppen. Mellan före och efter fanns 

ingen statistiskt signifikant skillnad, men däremot mellan före och långt efter. 

Kamratproblemen hade minskat något. 

35

Den totala problembelastningen enligt SDQ S 

Den totala svårighets- eller problembelastningen utgjordes av summan av alla de olika 

delskalorna. Maximal svårighetspoäng var 40. Medeltalet för hela gruppen barn och 

ungdomar var före gruppinterventionen 13,11 av 40 poäng 10 . 

Liksom tidigare genomfördes först en normalisering och kategorisering utifrån antalet 

belastningspoäng till kategorierna: 

Mycket bra (0-7 poäng) - ingen eller mycket liten total problembelastning 

Ganska bra (8-13 poäng) - viss total problembelastning 

Ganska dåligt (14-18 poäng) - ganska stor total problembelastning 

Mycket dåligt (19-33 poäng) - stor eller mycket stor total problembelastning. 

Barnen och ungdomarna fördelade sig så att 15,7 procent fanns i kategorin Mycket bra och 

hade ingen eller mycket liten problembelastning; 40 procent fanns i kategorin Ganska bra 

hade viss problembelastning; en dryg fjärdedel, 25,7 procent fanns i Ganska dåligt och hade 

en stor total problembelastning och 18,7 procent i Mycket dåligt hade således en mycket hög 

total problembelastning. Ingen hade större total problembelastning än 33 av 40 möjliga poäng. 

Tabell 13: Total problembelastning före gruppinterventionen. Antal=230 

Antal Andel Kumulativ procent 

Mycket bra 36 15,7 % 15,7 % 

Ganska bra 92 40,0 % 55,7 % 

Ganska dåligt 59 25,7 % 81,3 % 

Mycket dåligt 41 18,7 % 100 % 

Totalt 230 100 % 100 % 

Total problembelastning före, efter och långt efter interventionen 

Vid mättillfället före gruppinterventionen var andelen barn och ungdomar i kategorin med 

störst total problembelastning 18,7 procent, efter 15,9. Andelen barn och ungdomar med den 

minsta belastningen var 15,7 procent vid föremätningen och 17,1 procent efter gruppen. 

Bortfallet av svar hade ökat från 16 individer vid föremätningen till 76 individer vid 

mätningen efter 6 månader. Det visade sig inte finnas någon statistiskt signifikant skillnad 

mellan före och efter gruppinterventionen vad gäller total problembelastning. 

Tabell 14: Total problembelastning långt efter gruppinterventionen. Antal=118 

Antal Andel Kumulativ procent 

Mycket bra 40 31,3 % 31,3 % 

Ganska bra 42 32,8 % 64,1 % 

Ganska dåligt 35 27,3 % 91,4 % 

Mycket dåligt 11 8,6 % 100 % 

Totalt 118 100 % 100 % 

Vid mättillfället efter ytterligare 6 månader efter (långt efter) gruppinterventionen hade 

andelen barn och ungdomar i kategorin med högst total problembelastning minskat ytterligare 

från 15,9 procent till 8,6 procent och andelen i kategorin med lägst belastning ökat från 17,1 

till 31,3 procent. Närmare 2/3 av barnen och ungdomarna fanns då i kategorierna mycket bra 

och ganska bra. Då även bortfallet hade ökat från 76 till 128 individer måste förändringen 

testas med paired sample test för att visa att den var statistiskt signifikant. 

10 Medelvärdet för barn i ålder 11-15 år i normalpopulationen i Finland, Danmark och Norge varierade mellan 

9,5 och 11,4. Den totala svårighetspoängen för hela gruppen (13,5) var således något större före interventionen. 

36

Tabell 15: Total problembelastning långt efter gruppinterventionen. Antal=118 

Par 1 

Par 2 


Total problembelastning före 13,00 161 5,376 

Total problembelastning efter 12,66 161 5,629 


Total problembelastning långt efter 11,04 118 5,543 

Det fanns inte någon signifikant skillnad i medelvärde mellan situationen före (13,0) och efter 

gruppen (12,7), men däremot var skillnaden mellan före och långt efter (11,0) statistiskt 

säkerställd. Medelvärdet för barnens och ungdomarnas totala svårighetspoäng 6 månader efter 

grupp-interventionen var i stort sett densamma som i en självskattning av 13-åringar i normalbefolkningen 

i Finland (11,1 p.) (Obel et al 2004). 

Prosocialt beteende 

Den sista delskalan i formuläret Styrkor och svårigheter, prosocialt beteende, avser att mäta 

barnens styrka och den skyddande egenskapen prosocialt beteende, d.v.s. förmåga att skapa 

goda relationer. När det gäller delskalan prosocialt beteende betyder ett högt poängantal (till 

skillnad från för övriga delskalor), ett positivt resultat. 

Liksom för övriga delskalor gjordes inledningsvis en transformering till normalpoäng och 

kategorisering, utifrån antalet poäng i kategorierna: 

Mycket bra (10 poäng) - mycket prosocialt beteende, 

Ganska bra (9 poäng) - ganska bra prosocialt beteende 

Ganska dåligt (7-8 poäng) - dåligt prosocialt beteende 11 och 

Mycket dåligt (0-6 poäng) - mycket dåligt prosocialt beteende. 

Diagrammet nedan visar fördelningen i gruppen (diagram 7). 

Diagram 7: Prosocialt beteende före gruppinterventionen. Antal=230 

Prosocialt beteende enligt kön före interventionen 

För att avgöra om instrumentet var känsligt för skillnader när det gällde kön för prosocialt 

beteende gjordes en analys utifrån kategorierna: Mycket bra, ganska bra, ganska dåligt och 

mycket dåligt. Det visade sig, inte helt oväntat, att flickorna hade något högre poäng när det 

gäller prosocialt beteende och att skillnaden var signifikant. Instrumentet diskriminerade 

således för kön när det gällde prosocialt beteende. 

11 

Detta värde motsvarade ungefärligt medelvärdet i normalpopulationer i Finland (6,7) och Norge (6,9-7,3) 

(Obel et al 2004). 

37

Tabell 16: Prosocialt beteende enligt kön före interventionen. 

Mycket bra 

Ganska bra 



Totalt 

Kön 


Totalt 

Antal 35 20 55 

Andel av kön 24,8 % 22,5 % 23,9 % 

Antal 37 12 49 

Andel av kön 26,2 % 13,5 % 21,3 % 

Antal 50 37 87 

Andel av kön 35,5 % 41,6 % 37,8 % 

Antal 19 20 39 

Andel av kön 13,5 % 22,5 % 17,0 % 

Antal 141 89 230 

Andel av kön 100 % 100 % 100 % 

Chi Square-test visade att skillnaderna var statistiskt signifikanta på en nivå av 5%. 

Prosocialt beteende enligt ålder 

Eftersom ålder och kön var relaterade också när det gällde prosocialt beteende, kombinerades 

variablerna för att visa signifikanta skillnader. 

Diagram 8: Prosocialt beteende enligt kön och ålder Antal=230 

Diagrammet visar tydligt att kombinationen flicka och ålder skiljer sig markant från 

kombinationen pojke och ålder. För flickorna är utvecklingen mer linjär och det prosociala 

beteendet ökar med ålder. Flickorna har också genomgående högre poäng för prosocialt 

beteende än pojkarna. För pojkarna minskar det prosociala beteendet kraftigt i åldern 12-15 

år, för att sedan öka igen. Pojkarna har dock genomgående lägre poäng för prosocialt 

beteende än flickorna. 

Prosocialt beteende före, efter och långt efter gruppinterventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppinterventionen hade andelen barn och ungdomar i 

kategorierna mycket bra och ganska bra, ökat från 45 procent före interventionen till 50 

procent direkt efter interventionen. Andelen i kategorierna ganska dåligt och mycket dåligt 

hade minskat från 55 procent vid före-mätningen till 50 procent efter gruppinterventionen. 

Efter ytterligare 6 månader hade andelen mycket och ganska bra ökat ytterligare till 56,35 

procent. Kategorierna ganska dåligt och mycket dåligt hade minskat något till 43,75 procent. 

Vid denna tredje mätning deltog dock bara 118 av de 230 barnen och ungdomarna. 

38

För att avgöra om skillnaderna var signifikanta med hänsyn till det mindre antalet deltagare 

vid den tredje mätningen användes ett paired sample test. Det visade att det inte fanns någon 

signifikant skillnad mellan före (8,06) och direkt efter gruppen (8,16). Vid mätningen efter 

ytterligare 6 månader (8,45) finns däremot statistiskt signifikanta skillnader vad gäller ett 

förbättrat prosocialt beteende för gruppen som helhet (tabell 17). 

Tabell 17: Prosocialt beteende före, efter och långt efter interventionen. Antal = 161 

Par 

1 

Par 

2 

Medelvärde Antal Standard 

avvikelse 

Prosocialt beteende 8,06 1,560 1,560 

Prosocialt beteende efter 8,16 1,535 1,535 

Prosocialt beteende 8,14 1,558 1,558 

Prosocialt beteende långt efter 8,45 1,604 1,604 

Medelvärdet för barnens och ungdomarnas prosociala beteende var både före (8,06), efter 

(8,16) och sex månader efter gruppinterventionen (8,45) något högre än vid en skattning av 

13-åringar i normalbefolkningen i Finland (6,6) och Norge (7,1 resp 7,7) (Obel et al 2004). 

Sammanfattning av resultat för SDQ barnens självskattning 

Formuläret SDQ S 11-16 år besvarades vid mättillfället före gruppinterventionen av 246 barn 

och ungdomar i åldern 9-23 år. Resultaten visade att barnens och ungdomarnas totala 

psykiska problembelastning minskade signifikant sedan de deltagit i gruppen. Minskningen 

kom inte direkt efter gruppdeltagandet - även om en tendens till minskning märktes redan då - 

men var tydlig efter 6 månader. Medeltalet när det gällde poäng för total problembelastning 

hade sjunkit från 13 till 11 och närmat sig normalpopulationen, som i olika nordiska studier 

varierar mellan 11,1 (13-åringar i Finland) och 9,9 poäng (13-åringar i Norge) (Obel et al 

2004). Antalet svarande hade dock minskat kraftigt, från 246 till bara 118 individer, och det 

innebär att en bortfallsanalys behövs för att avgöra om interventionen verkligen hade haft 

effekt eller om de mest problembelastade var överrepresenterade bland dem som hade svarat. 

Alla de olika delskalorna visade samma mönster - viss förändring till det bättre efter gruppen, 

och ytterligare ökning efter 6 månader. Medelvärdet för emotionella problem hade minskat 

från 4,2 före till 3,2 långt efter gruppinterventionen, och men låg ännu något högre än för 

tonårsbarn i normalbefolkningen i Norden (2,5-3) (jfr Obel et al 2004). Flickorna hade högre 

poäng för emotionella problem än pojkarna. Den emotionella belastningen var också större för 

de äldre än för de yngre barnen. 

Även belastningspoängen för uppförandeproblem hade minskat för hela gruppen, från 2,2 

poäng före gruppen till 1,9 poäng vid mätningen efter sex månader. Det låg därmed något 

lägre än normalvärdet för nordiska barn i nedre tonåren (Obel et al 2004). Det fanns ingen 

signifikant skillnad mellan före- och eftermätningen, men däremot mellan mätningarna före 

och 6 månader efter gruppen. Det var framför allt pojkarnas uppförandeproblem som hade 

minskat och närmat sig flickornas. Uppförandeproblemen var som störst hos pojkar i åldern 

12-15 år, och minst hos flickor i åldern under 11 år eller yngre. 

Svårighetsproblemen när det gäller hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem var också de 

könsrelaterade. Det var framför allt de yngre pojkarna som hade problem med hyperaktivitet 

och uppmärksamhet. Problemen minskade inte signifikant mellan mätningarna före och efter 

gruppinterventionen. Mellan före och långt efter (3,95) fanns inte heller någon signifikant 

skillnad. Problem med hyperaktivitet och uppmärksamhet påverkades alltså inte av 

gruppdeltagandet, men de var inte påfallande stora hos gruppen som helhet, jämfört med barn 

i normalbefolkningen i de nordiska länderna. 

39

Mellan medelvärdena för delskalan kamratproblem mellan före (2,4) och långt efter gruppen 

(1,9), fanns inte någon statistiskt säkerställd skillnad p.g.a. det stora bortfallet mellan första 

och sista mätningen. Valideringen av instrumentet visade dock, att det diskriminerade mellan 

pojkar och flickor och mellan olika åldersgrupper. Pojkarna hade kamratproblem i större 

utsträckning än flickorna och problemen ökade i åldern 12-15 år. 

Den totala svårighetsprocenten för hela gruppen minskade, från medelvärdet 13,1 poäng före 

gruppinterventionen till 12,0 efter gruppen och till 11,2 efter ytterligare 6 månader. 

Medelvärdet för prosocialt beteende ökade från före (1,94), till efter (2,2) och långt efter 

(2,4). Skillnaden var statistiskt säkerställd och värdena låg högre än för barn i nedre tonåren i 

de nordiska länderna (Obel et al 2004). 

Sammantaget visade prövningen av instrumentet att det var användbart för utvärdering av 

resultat av denna typ av verksamhet, under förutsättning att uppföljning sker sex månader 

efter gruppinterventionen. 

SDQ F – föräldraskattningen 

SDQ F, för föräldrarnas skattning av barnens beteende består, liksom barnens formulär, av 25 

frågor fördelade på samma fem delskalor. Frågorna är också desamma, men formulerade 

utifrån den vuxne. 

Ålders- och könsfördelning 

Formuläret hade besvarats för 224 barn. Barnen fördelade sig åldersmässigt så att 47,3 

procent var 11 år eller yngre, 41,1 procent var 12-15 år och 9,8 procent var 16 år eller äldre. 

Flickorna var mycket överrepresenterade, närmare 60 procent (59,9 %) var flickor, nästan 40 

procent (39,3 %) pojkar. För fyra barn (1,8 %) fanns ingen uppgift om kön. 

Bortfall 

Bortfallet vid det första mättillfället var relativt få, bara 4 individer. Vid det andra mättillfället 

var bortfallet hela 64 personer (30 %) och vid den tredje mätningen, 6 månader efter gruppen, 

var bortfallet 117 personer, d.v.s. närmare 50 procent (48 %). 

Emotionella problem 

Resultaten från delskalan emotionella symtom visade att problembelastningen, enligt föräldraskattningen, 

för hela gruppen barn före gruppstarten, var relativt hög. Medelvärdet för hela 

gruppen var 3,6 poäng på den 10-gradiga skalan. Sammantaget för hela gruppen hade 

problembelastningen vid mätningen 6 månader efter gruppinterventionen minskat till 2,6. 

Barnens egen skattning visade en högre emotionell belastning än föräldrarnas, både vid 

föremätningen (4,2) och mätningen 6 månader efter gruppinterventionen. 

För att ta fram normalvärden för just denna grupp barn genomfördes inledningsvis en 

normalisering och kategorisering. Svaren delades i fem kategorier utifrån svårighetspoäng: 

Bra: (0 poäng) - ingen eller liten problembelastning 

Mindre bra: (1-3 poäng) - en viss problembelastning 

Inom gränsen: (4-6 poäng) - ganska stor problembelastning 

Dåligt: (7-8 poäng) - en stor problembelastning 


40

Diagram 9: Emotionella problem före gruppinterventionen. Antal=224 

Fördelningen blev sådan att drygt hälften av barnen fanns i kategorierna Bra och Mindre bra 

närmare en tredjedel Inom gränsen och bara ca 16 procent i Dåligt och Mycket dåligt. 

Emotionella problem enligt kön 

Liksom barnskattningen visade föräldraskattningen att flickorna före gruppinterventionen 

hade en större emotionell belastning än pojkarna. Av flickorna bedömdes 6,1 procent av och 

av pojkarna 20,5 procent ha inga eller få emotionella symtom. 6,9 procent av flickorna, men 

bara 3,4 procent av pojkarna fanns i den kategori som hade störst emotionell 

problembelastning (tabell 18). Flickorna mådde, enligt föräldrarnas skattning, signifikant 

sämre än pojkarna. 

Tabell 18: Emotionella problem och kön före gruppinterventionen. Antal=219 


Bra 

Antal 

Andel 

8 

6,1 % 

18 

20,5 % 

26 

11,9 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

54 35 

41,2 % 39,8 % 

89 

40,6 % 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

42 

32,1 % 

26 

29,5 % 

68 

31,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

18 

13,7 % 

6 

6,8 % 

24 

11,0 % 


Antal 

Andel 

9 

6,9 % 

3 

3,4 % 

12 

5,5% 

Total 

Antal 

Andel 

131 

100% 

88 

100% 

219 

100% 

Chi Square-test visade att skillnaderna var statistiskt signifikanta på en nivå av 5%. 

Emotionella problem och ålder 

Liksom i barnens skattning var emotionella problem mycket relaterade till ålder. För de yngre 

barnen rapporterades färre emotionella symtom än de äldre. De yngsta mådde enligt 

föräldrarna bäst, de äldsta (16 år och äldre) sämst. (Se tabell 19). 

41

Tabell 19: Emotionella problem och ålder N=219 

Kategori < 11 år 12-15 16 år < Totalt 

Bra 

Antal 

Andel 

11 

10,5 % 

11 

12,0 % 

4 

18,2% 

26 

11,9 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

51 

48,6 % 

36 

39,1 % 

2 

9,1 % 

89 

40,6% 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

22 

21,0% 

34 

37,0% 

12 

54,5 % 

68 

31,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

15 

6 % 

8 

15,8 

1 

41,3 % 

24 

21,7 % 


Antal 

Andel 

6 

5,7 % 

3 

3,3 % 

3 

13,6 % 

12 

5,5% 

Total 

Antal 

Andel 

105 

100 % 

92 

100 % 

22 

100 % 

219 

100 % 

Chi Square-test visade att skillnaderna var statistiskt signifikanta (0,005). 

Emotionella problem efter och långt efter gruppinterventionen 

Liksom vid barnens skattning tycktes den emotionella problembelastningen ha minskat något 

efter interventionen. Det fanns dock inte statistiskt säkerställda skillnader mellan 

mättillfällena. Antalet svar var betydligt färre, 224 vid före-mätningen men bara 160 vid 

mätningen efter gruppen. (Se tabell 20). 

Tabell 20: Emotionella problem direkt efter gruppinterventionen. Antal=160 

Antal Andel 

Bra 42 18,8 

Mindre bra 65 29,0 

Inom gränsen 39 17,4 

Dåligt 11 4,9 

Mycket dåligt 12 5,4 

Totalt 160 71,4 

Vid den tredje mätningen efter 6 månader hade barnens emotionella problembelastning dock, 

enligt föräldrarnas skattning, minskat signifikant, från 3,59 vid före-mätningen till 2,52 vid 

det tredje mättillfället. 

Tabell 21: Emotionella problem långt efter gruppinterventionen. Antal=107 

Antal Andel 

Bra 26 11,6 



Dåligt 6 2,7 

Mycket dåligt 3 1,3 

Totalt 107 47,8 

Paired sample testet visade att skillnaden var statistiskt säkerställd. Instrumentet 

diskriminerade mellan kön och åldrar och kan användas för denna slags utvärdering. 


Resultaten från delskalan uppförandeproblem visade att problembelastningen, för hela 

gruppen barn före gruppstarten, var något förhöjd. Medelvärdet för hela gruppen var 2,1 

42

poäng på den 10-gradiga skalan12. Sammantaget för hela gruppen hade problembelastningen 

6 månader efter gruppinterventionen minskat till 1,63 poäng. För att ta fram normalvärden för 

just denna grupp barn genomfördes inledningsvis en normalisering och kategorisering. Svaren 

delades i fem kategorier utifrån svårighetspoäng: 

Bra: (0 poäng) - ingen problembelastning 

Mindre bra: (1-3 poäng) – en liten problembelastning 

Inom gränsen: (4-6 poäng) – en viss problembelastning 

Dåligt: (7-8 poäng) – stor problembelastning 


Tabell 22: Uppförandeproblem före gruppinterventionen. Antal=224 

Antal Andel 

Bra 46 20,5 




Mycket dåligt 1 ,4 

Bortfall 4 1,8 

Totalt 224 100 

Fördelningen blev sådan att närmare två tredjedelar av barnen (64,1 %) fanns i kategorierna 

Bra och Mindre bra och bara 11,6 procent i kategorierna Dåligt och Mycket dåligt. 

Uppförandeproblem enligt kön 

Liksom vid barnskattningen hade pojkarna före gruppinterventionen större uppförandeproblem 

än flickorna. Av flickorna bedömdes flertalet (71,3 %) ha inga eller bara små 

uppförandeproblem, men av pojkarna bara en mindre andel (13,6 %). En betydligt större 

andel av pojkarna (17 %) än av flickorna (8,3%) fanns i de båda kategorier som hade de 

största uppförandeproblemen (Se tabell 23). 

Tabell 23: Uppförandeproblem/kön före gruppinterventionen. Antal=220 


Bra 

Antal 

Andel 

34 

25,8 % 

12 

13,6 % 

46 

20,9 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

60 

45,5 % 

35 

39,8 % 

95 

43.2 % 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

27 

20,5 % 

26 

29,5 % 

53 

24,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

11 

8,3 % 

14 

15,9 % 

25 

11,4 % 


Antal 

Andel 

0 

,0 % 

1 

1,1 % 

1 

,5 % 

Total 

Antal 

Andel 

132 

100% 

88 

100% 

220 

100% 

Chi Square-testet visade inte några statistiskt signifikanta skillnader på nivån 5%. 

Chi-square-testet visade att det inte fanns några statistiskt säkerställda skillnader mellan 

könen. Pojkarna hade, enligt föräldraskattningen, inte större uppförandeproblem än flickorna. 

12 Medelvärdet för uppförandeproblem hos en normalpopulation av 11-åringar var i en studie i Danmark 0,9 och i Norge 1,1 

poäng (Obel et al 2004). Gruppen som helhet hade således något större problembelastning än dessa. 

43

Uppförandeproblem och ålder 

Till skillnad från barnens skattning var föräldrarnas skattning av barnens uppförandeproblem 

inte heller så tydligt relaterade till ålder som i barnens skattning. De yngre barnen hade något 

fler uppförandeproblem än de äldre, men bilden var inte entydig (Se tabell 24). 

Tabell 24: Uppförandepromblem och ålder N=220 


Bra 

Antal 

Andel 

18 

17,0 % 

23 

25,0 % 

5 

22,7 % 

46 

20,9 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

50 

47,2 % 

34 

37,0 % 

11 

50,0 % 

95 

43,2 % 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

23 

21,7 % 

25 

27,2 % 

5 

22,7% 

53 

24,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

15 

14,2 % 

9 

9,8 % 

1 

4,5 % 

25 

11,4 % 


Antal 

Andel 

0 

,0% 

1 

1,1% 

0 

,0% 

1 

,5 % 

Total 

Antal 

Andel 

106 

100 % 

92 

100 % 

22 

100 % 

220 

100 % 

Chi Square-testet visade inte några statistiskt signifikanta skillnader på en nivå av 5%. 

Uppförandeproblem före, efter och långt efter gruppinterventionen 

Efter gruppinterventionen hade andelen barn i kategorin Bra ökat från 20,5 procent till 21,4 

procent och i kategorin Mycket dåligt fanns då inget barn. Antalet svar hade dock minskat 

från 224 vid första tillfället till 160 vid det andra (Se tabell 25). 

Tabell 25: Uppförandeproblem efter i kategorier N=160 

Antal Andel % 

Bra 48 21,4 




Totalt 160 71,4 


224 100 

Liksom vid barnens skattning föreföll uppförandeproblemen minskat något. Chi-Square testet 

visade också att skillnaderna mellan situationen före och direkt efter gruppdeltagandet var 

signifikanta. 

Vid mätningen efter ytterligare 6 månader hade bilden av barnens uppförandeproblem 

förändrats ytterligare i positiv riktning. I kategorierna Dåligt och Mycket dåligt fanns nu inte 

några barn alls kvar och i kategorin Inom gränsen bara 4 procent av barnen. 

Tabell 26: Uppförandeproblem långt efter i kategorier N=117 

Antal Andel % 

Bra 83 37,1 



Totalt 107 47,50 


224 100 

44

Vid den tredje mätningen, efter 6 månader, var barnens uppförandeproblem alltså enligt 

föräldrarnas skattning mindre, medelvärdet var 2,1 vid före-mätningen och 1,63 vid det tredje 

tillfället. Det hade närmat sig normalvärdena för 11-åringar, men låg alltjämt något högre. 

Statistiska skillnader mellan före, efter och långt efter interventionen 

För att fastställa om minskningen var signifikant användes ett paired sample test, d.v.s. en 

parvis jämförelse mellan de olika mättillfällena. Testet visade att skillnaden var statistiskt 

säkerställd. Barnens uppförandeproblem skattades som signifikant mindre 6 månader efter 

gruppinterventionen. 

Tabell 27: Uppförandeproblem efter och långt efter gruppinterventionen. Antal=157 

Par 

1 

Par 

2 



Uppförandeproblem före 1,99 1,758 1,758 

Uppförandeproblem efter 1,67 1,658 1,658 

Uppförandeproblem före 1,98 1,715 1,715 

Uppförandeproblem långt efter 1,65 1,670 1,670 

Det fanns dock inte några signifikanta skillnader mellan könen eller mellan olika åldrar före, 

efter och långt efter gruppinterventionen. 


Resultaten från delskalan hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem visade att problembelastningen, 

enligt föräldraskattningen för hela gruppen barn före gruppstarten, var något 

förhöjd. Medelvärdet för hela gruppen var då 4,1 poäng på den 10-gradiga skalan13. 

För att ta fram normalvärden för just denna grupp barn genomfördes inledningsvis en 

normalisering och kategorisering. Svaren delades i fem kategorier utifrån svårighetspoäng: 

Bra: (0-1 poäng) - ingen eller mkt liten problembelastning 

Mindre bra: (2-4 poäng) - liten problembelastning 

Inom gränsen: (5-7 poäng) - viss problembelastning 

Dåligt: (8-9 poäng) - stor problembelastning 

Mycket dåligt: (10 poäng) - mycket stor problembelastning 

Diagram 10: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem före gruppen. Antal=224 

13 Medelvärdet för uppförandeproblem hos en normalpopulation av 11-åringar var i Danmark 0,9 och i Norge 1,1 poäng 

(Obel et al 2004). Gruppen som helhet hade således något större problembelastning än dessa. 

45

Drygt hälften av barnen (52,7 %) fanns i kategorierna Bra och Mindre bra, en tredjedel i 

kategorin Inom gränsen, och bara 12,9 procent i kategorierna Dåligt och Mycket dåligt. 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem enligt kön 

Liksom barnskattningen visade föräldraskattningen att pojkarna, före gruppinterventionen, 

hade fler hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem än flickorna. Av flickorna bedömdes två 

tredjedelar (65,1%) ha inga eller bara små hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem, men av 

pojkarna var det bara en tredjedel (34,1 %) som hade inga eller små problem. 6,8 procent av 

pojkarna, men bara 2,3 procent av flickorna fanns i den kategori som hade de största 

hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblemen (tabell 28). 

Tabell 28: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem/kön före. Antal=220 


Bra 

Antal 

Andel 

42 

31,8 % 

10 

11,4 % 

52 

23,6 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

44 

33,3 % 

20 

22,7 % 

64 

29,1 % 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

30 

22,7 % 

45 

51,1 % 

75 

34,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

13 

9,8 % 

7 

8,0 % 

20 

9,1 % 


Antal 

Andel 

3 

2,3 % 

6 

6,8 % 

9 

4,1 % 

Total 

Antal 

Andel 

132 

100% 

88 

100% 

220 

100% 

Chi-square Test visar att skillnaderna mellan könen var signifikanta på en nivå av 5%. 

Pojkarna hade större problem med hyperaktivitet/uppmärksamhet än flickorna. 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem och ålder 

Till skillnad från vid barnens skattning av hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem var 

föräldrarnas skattning inte så tydligt relaterad till ålder. De yngre barnen hade något fler 

problem än de äldre, men bilden var inte entydig (Se tabell 29). 

Tabell 29: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem och ålder N=220 


Bra 

Antal 

Andel 

20 

18,9 % 

28 

30,4 % 

4 

18,2 % 

52 

23,6 % 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

32 

30,2 % 

22 

23,9 % 

10 

45,5 % 

64 

29,1 % 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

38 

35,8 % 

31 

33,7 % 

6 

27,3% 

75 

34,1 % 

Dåligt 

Antal 

Andel 

14 

13,2 % 

6 

6,5 % 

0 

,0 % 

20 

9,1 % 


Antal 

Andel 

2 

1,9% 

5 

5,4% 

2 

9,1% 

9 

4,1 % 

Total 

Antal 

Andel 

106 

100 % 

92 

100 % 

22 

100 % 

220 

100 % 

Chi Square-test visade inte någon statistiskt signifikant skillnad mellan de olika åldrarna. 

46

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem efter gruppinterventionen 

Efter gruppinterventionen hade gruppens medelvärde minskat från 4,1 före interventionen till 

3,4 vid mätningen direkt efter gruppdeltagandet. Andelen i kategorin bra hade ökat från 20,9 

procent till 26,9 procent och i kategorin mycket dåligt fanns då bara 11 barn. Antalet svar 

hade dock minskat från 224 till vid första tillfället till 160 vid andra. Bortfallet var 64 (tabell 

30). 

Tabell 30: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem efter, i kategorier N=160 

Antal Andel % 

Bra 43 19,2 



Dåligt 6 2,7 

Mycket dåligt 1 ,4 

Total 160 71,4 

Liksom vid barnens skattning hade således hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblemen minskat 

något. Skillnaden mellan situationen före och efter gruppdeltagandet var signifikant, och 

pojkarna visade också efter gruppdeltagandet sämre resultat än fickorna. 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem långt efter gruppinterventionen 

Vid mätningen efter ytterligare 6 månader hade andelen barn med hyperaktivitet/ 

uppmärksamhetsproblem ytterligare minskat. Medelvärdet för hela gruppen var nu 3,3 jämfört 

med 4,1 före och 3,4 efter gruppen. 

Fördelningen inom gruppen hade förändrats avsevärt. I kategorierna dåligt och mycket dåligt 

fanns nu inte några barn kvar och i kategorin inom gränsen bara 4 procent av barnen. 

Tabell 31: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem långt efter i kategorier N=107 

Antal Andel % 

Bra 83 37,1 



Totalt 107 47,50 


224 100 

För att fastställa om minskningen var signifikant användes ett paired sample test, d.v.s. en 

parvis jämförelse mellan de olika mättillfällena. Testet visade att skillnaden var statistiskt 

säkerställd. Barnens hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem skattades av föräldrarna som 

signifikant mindre 6 månader efter gruppinterventionen. (Tabell 32) 

Tabell 32: Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem efter och långt efter. Antal=157/105 

Par 

1 

Par 

2 


före 


efter 


före 


långt efter 



3,90 2,803 2,803 

3,37 2,450 2,450 

3,84 2,757 2,757 

3,26 2,646 2,646 

47

I föräldraskattningen fanns en signifikant minskning av problemen efter gruppen, som ökade 

något vid mätningen 6 månader efter. Det fanns signifikanta skillnader mellan könen, men 

inte mellan åldrarna – kanske beroende på skillnaderna i åldersspannet för föräldraskattningen 

och barnens skattning där det fanns ungdomar upp till 20-årsåldern i gruppen. 

Vid mätningen 6 månader efter interventionen låg medelvärdet för föräldraskattningen av 

problembelastningen i hela barngruppen fortfarande något högre än vid föräldrars skattningar 

av 11-åringar i normalbefolkningen i Danmark (2,1) och Norge (2,7) (Obel et al 2004). 

Kamratproblem 

Kamratproblemen hos deltagarna var över lag små och de påverkades inte särskilt av 

gruppinterventionen. Medelvärdet för kamratproblem vid föremätningen var 2,2 poäng. Vid 

eftermätningen var det 1,96 och vid mätningen 6 månader efter 1,86. Skillnaderna var dock 

inte statistiskt signifikanta. Även för delskalan kamratproblem gjordes samma omvandling 

till normalpoäng och kategorisering som tidigare, utifrån antalet belastningspoäng, i 

kategorierna: 

Bra (0 poäng) - inga/mycket små kamratproblem, 

Mindre bra (1-2 poäng) - ganska små problem, 

Inom gränsen (3-4 poäng) - vissa problem 

Dåligt (5-6 poäng) - ganska stora kamratproblem 

Mycket dåligt (7-10 poäng) - mycket stora kamratproblem. 

Diagram 11: Kamratproblem före gruppen. Antal=220 

De flesta barnen och ungdomarna återfanns i kategorierna bra (26,8%) och mindre bra 

(36,6%). En betydligt mindre fanns i kategorierna dåligt (12,9%) och mycket dåligt (3,6%) 

dvs. de hade ganska stora eller stora kamratproblem. 

Enligt föräldraskattningen fanns det inga signifikanta skillnader mellan könen, men däremot 

när det gällde ålder. De yngre barnen hade bättre kamratkontakter än de äldre. 

Kamratproblem före, efter och långt efter interventionen 

Andelen i kategorierna med ganska stora (Dåligt) och stora kamratproblem (Mycket dåligt) 

var 39,1 procent vid före-mätningen och 35,9 procent vid mätningen efter gruppen. Vid 

mätningen 6 månader senare var den 30,5 procent. Det fanns dock ingen statistiskt säkerställd 

skillnad mellan mättillfällen. Vid den sista mätningen deltog bara 128 av de ursprungligen 

230 barnen och ungdomarna. (Tabell 34). 

48

Tabell 34: Kamratproblem före, efter och långt efter interventionen. Antal=128 


Par 1 Kamratproblem före 2,10 157 2,131 

Kamratproblem efter 1,94 157 2,018 

Par 2 Kamratproblem före 2,17 105 1,654 

Kamratproblem långt 

efter 

1,84 105 1,877 

Chi Square-test visade ingen statistiskt signifikant skillnad. 

Medeltalet för kamratproblem var 2,4 vid föremätningen och 1,9 6 månader efter gruppen. 

Det fanns dock inte några statistiskt signifikanta skillnader mellan före, efter och långt efter. 

Barnens och ungdomarnas kamratproblem hade inte minskat enligt föräldrarnas skattning. 

Barnens egen skattning visade signifikant minskade kamratproblem vid mätningen 6 månader 

efter gruppdeltagandet. 

Den totala problembelastningen enligt SDQ F 

Den totala problembelastningen utgörs av summan av delskalorna emotionella problem, 

uppförandeproblem, hyperaktivitet/uppmärksamhetsstörning och kamratproblem. Maximal 

svårighetspoäng är 40. Medelvärdet för hela gruppen barn var, enligt föräldraskattningen 11,9 

före gruppinterventionen. Efter interventionen var det 9,7 och efter 6 månader 9,2. 

Skillnaderna var statistiskt signifikanta. Liksom tidigare genomfördes först en normalisering 

och kategorisering utifrån antalet belastningspoäng till kategorierna: 

Mycket bra (0-5 poäng) - ingen eller mycket liten total problembelastning 

Ganska bra (6-12 poäng) - ganska liten total problembelastning 

Inom gränsen (13-19 poäng) - viss problembelastning 

Ganska dåligt (20-26 poäng) - ganska stor total problembelastning 

Mycket dåligt (27-40 poäng) - stor eller mycket stor total problembelastning. 

Diagram 12: Total problembelastning före gruppinterventionen. Antal=230 

Barnen och ungdomarna fördelade sig så att mer än hälften fanns i kategorierna Bra och 

Mindre bra. 21 procent hade ingen eller mycket liten problembelastning, 35 procent hade 

ganska liten problembelastning, 12 procent hade en relativt stor total problembelastning 

(Dåligt) och bara 3 procent hade en mycket hög total problembelastning (Mycket dåligt). 

(Diagram 12). 

49

Total problembelastning före, efter och långt efter interventionen 

Vid mättillfället efter gruppinterventionen var andelen barn och ungdomar i kategorin med 

flest svårighetspoäng (Mycket dåligt) 0,4 procent mot 3 procent före. Andelen barn och 

ungdomar med den minsta belastningen (Bra) var 20,5 procent efter gruppen mot 21,4 procent 

före. Bortfallet av svar var mycket större - 64 vid mätningen efter 6 månader mot 5 individer 

vid föremätningen. Skillnaden mellan före och efter var trots detta statistiskt signifikant, 

liksom skillnaden mellan före och långt efter. 

Tabell 35: Total problembelastning före, efter och långt efter interventionen. Antal=118 

Par 1 

Par 2 



Total problembelastning efter 9,62 156 6,091 


Total problembelastning långt 

efter 

9,19 104 6,233 

Paired Sample-testet visade att skillnaderna var signifikanta. 

Medelvärdet för barnens och ungdomarnas totala svårighetspoäng 6 månader efter gruppinterventionen 

(9,9) var betydligt högre än i två föräldraskattningar av 11-åringar i Danmark 

(5,4 p.) och Norge (6,3) (Obel et al 2004), men lägre än i barnens och ungdomarnas skattning, 

där medelvärdet sex månader efter gruppinterventionen var 11,1 belastningspoäng. 

Prosocialt beteende 

Den sista delskalan, prosocialt beteende, gäller barnens förmåga att skapa goda relationer. 

Högt poängtal betyder här positivt resultat. Medelvärdet för föräldrarnas skattning före 

gruppen var 8 poäng. Det skiljde sig inte väsentligt från barnens och ungdomarnas skattning 

eller från föräldraskattningen av prosocialt beteende hos 11-åringar i Danmark (8,5) och 

Norge (8,3) (Obel et al 2004). Vid mätningen sex månader efter gruppinterventionen fanns, 

liksom i barnens och ungdomarnas egen skattning, ingen statistiskt säkerställd förändring. 

Normalisering och kategorisering 

Liksom för övriga delskalor gjordes inledningsvis en transformering till normalpoäng och 

kategorisering, utifrån antalet poäng i kategorierna: 

Mycket bra (10 poäng) - mycket bra prosocialt beteende, 

Ganska bra (9 poäng) - ganska bra prosocialt beteende 

Inom gränsen (7-8 poäng) - vissa problem med prosocialt beteende 

Ganska dåligt (4-6 poäng) - dåligt prosocialt beteende och 

Mycket dåligt (0-3 poäng) - mycket dåligt prosocialt beteende. 

50

Diagram 13: Prosocialt beteende före i kategorier. 

De flesta barnen återfanns i kategorierna Bra (25,4%) och Mindre bra (21,00%) och mycket, 

mycket få i kategorin Mycket dåligt (0,9%). 

Prosocialt beteende enligt kön före interventionen 

För att avgöra om instrumentet var känsligt för skillnader när det gällde kön i förhållande till 

prosocialt beteende gjordes en analys utifrån kön. Det visade sig att skillnaden mellan flickor 

och pojkar före interventionen var signifikant. Flickorna hade enligt föräldraskattningen 

signifikant större förmåga till prosocialt beteende än pojkarna (tabell 36). 

Tabell 36: Prosocialt beteende enligt kön före interventionen. Antal =220 

Mycket bra 

Mindre bra 

Inom 

gränsen 

Ganska 

dåligt 

Mycket 

dåligt 

Totalt 

Kön 


Totalt 

Antal 43 14 57 

Andel av kön 32,6 % 15,9 % ,5,92 % 

Antal 25 22 47 

Andel av kön 18,9 % 25,0 % 21,4 % 

Antal 39 25 64 

Andel av kön 29,5 % 28,4 % 29,1% 

Antal 25 25 50 

Andel av kön 18,9 % 28,4% 29,1 % 

Antal 0 2 2 

Andel av kön ,0 % 2,3 % ,9 % 

Antal 132 88 220 

Andel av kön 100 % 100 % 100 % 

Chi Square-test visade att skillnaderna var statistiskt signifikanta på nivån 5 %. 

Flickorna hade, liksom i barnens självskattning, högre poäng för prosocialt beteende än 

pojkarna. Närmare en tredjedel av flickorna fanns i kategorin mycket bra, de hade maximala 

10 poäng, medan bara 16 procent av pojkarna skattades så högt. Det omvända förhållandet 

gällde för kategorin ganska dåligt. Två barn hade skattats i kategorin mycket dåligt, de var 

båda pojkar. 

51

Prosocialt beteende enligt ålder 

Det prosociala beteendet var i viss mån också relaterat till ålder. Framför allt skiljde sig de 

äldsta genom att närmare hälften, 46 procent, återfanns i mittenkategorin Inom gränsen, 

medan de övriga var mer jämt fördelade mellan kategorierna (tabell 37). 

Tabell 37: Prosocialt beteende enligt ålder före interventionen. Antal =220 


Bra 

Antal 

Andel 

28 

26,4% 

24 

26,1% 

5 

22,7% 

57 

25,9% 

Mindre bra 

Antal 

Andel 

22 

20,8% 

22 

23,9% 

3 

13,6% 

47 

21,4% 

Inom gränsen 

Antal 

Andel 

31 

29,2% 

23 

25,0% 

10 

45,5% 

64 

29,1% 

Dåligt 

Antal 

Andel 

23 

21,7% 

23 

25,0% 

4 

18,2% 

50 

22,7% 


Antal 

Andel 

2 

1,9% 

0 

,0% 

0 

,0% 

2 

,0% 

Total 

Antal 

Andel 

106 

100 % 

92 

100 % 

22 

100 % 

220 

100 % 

Prosocialt beteende före, efter och långt efter gruppinterventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppinterventionen hade andelen barn och ungdomar i kategorin 

mycket bra hade ökat från 26 procent till 34. Kategorin ganska bra hade minskat något, men 

de två kategorierna tillsammans hade ökat från 46 procent före interventionen till 54 procent 

direkt efter interventionen. 

Tabell 38: Prosocialt beteende efter interventionen. Antal =160 

Kategori Antal Andel % Kumulativ 

procent 

Bra 

54 33,8 33,8 

Mindre bra 

33 20,6 54,4 

Inom gränsen 

33 20,6 75,0 

Dåligt 

37 23,1 98,1 


3 1,9 100 

Totalt 

160 100,0 

Efter 6 månader hade andelen mycket och ganska bra ökat signifikant, till 56 procent. 

Kategorierna ganska dåligt och mycket dåligt hade minskat något till 24 procent. Vid denna 

tredje mätning deltog dock bara 107 av de ursprungligen 220 (tabell 39). 

52

Tabell 39: Prosocialt beteende långt efter interventionen. Antal =107 

För att avgöra om det fanns någon skillnad, med hänsyn till det mindre antalet deltagare vid 

den tredje mätningen, användes paired sample test. Det visade att det inte fanns några 

signifikanta skillnader mellan före (8,06 ) och direkt efter gruppen (8,16). Vid mätningen efter 

ytterligare 6 månader (8,45) fanns däremot statistiskt signifikant skillnad vad gäller ett 

förbättrat prosocialt beteende för gruppen som helhet (tabell 40). 

Tabell 40: Prosocialt beteende före, efter och långt efter interventionen. Antal = 161 

Par 

1 

Par 

2 

Kategori Antal Andel % Kumulativ 

procent 

Bra 

39 36,4 36,4 

Mindre bra 

11 10,3 46,7 

Inom gränsen 

31 29,0 75,7 

Dåligt 

22 20,6 96,3 


4 3,7 100,0 

Totalt 

107 100,0 



Prosocialt beteende 8,06 161 1,560 

Prosocialt beteende efter 8,16 161 1,535 

Prosocialt beteende 8,14 118 1,558 

Prosocialt beteende långt efter 8,45 118 1,604 

Medelvärdet för barnens och ungdomarnas prosociala beteende var både före, efter och långt 

efter gruppinterventionen högre än vid föräldraskattningar av 11-åringar i normalbefolkningen 

i Finland (6,6) Norge (7,1 resp 7,7) (Obel et al 2004). 

Sammanfattning av resultat för SDQ föräldraskattningen 

Sammantaget visade föräldraskattningen med SDQ F ett något bättre resultat än barnens och 

ungdomarnas egen skattning med SDQ S. Detta kan bero på att den grupp som besvarade 

självskattningsformuläret omfattade ett större åldersspann än föräldraskattningen. De äldsta 

ungdomarna som besvarade SDQ S var drygt 20 år, men de äldsta barnen i föräldraskattningen 

var bara 13 år. Barn- och ungdomsskattningen visade tydligt att de äldre barnen 

hade en större problembelastning än de yngre, och detta kan vara en rimlig förklaring till 

skillnaden i problembelastning i de båda skattningarna. 

I övrigt stämde barnens och föräldrarnas skattningar relativt väl överens. De visade att 

gruppen som helhet, före gruppinterventionen, hade en större emotionell belastning än barn i 

normalpopulationen i Norge och Danmark. Sex månader efter visade föräldraskattningen 

signifikant minskade emotionella problem för flickor och minskade uppförandeproblem för 

pojkar. Den visade, till skillnad från barnskattningen, även något minskade problem med 

hyperaktivitet och uppmärksamhet för pojkar sex månader efter gruppen. Även det prosociala 

beteendet hade förbättrats vid sex månader efter gruppen, enligt föräldraskattningen. 

Instrumentet visade skillnader mellan pojkar och flickor och, i de flesta fall, barn i olika 

åldrar. Flickorna hade, som grupp, större emotionell belastning än pojkarna, och pojkarna 

hade större problem med uppförande och hyperaktivitet/uppmärksamhet. De äldre hade större 

problem än de yngre. Uppförandeproblemen var som störst hos pojkar i åldern 12-15 år. 

Prosocialt beteende var högst hos de yngsta flickorna och minst hos pojkar 12-15 år. 

53

På gruppnivå tycktes interventionen ha haft en positiv effekt på gruppen som helhet, men 

resultaten varierade en del med ålder och kön och mellan individer. Könsskillnaderna 

jämnades i viss mån ut sex månader efter interventionen, men inte fullständigt. 

Liksom i barnens och ungdomarnas skattning, tydde resultaten av föräldraskattningen på att 

gruppen som helhet var mer problembelastad än barnpopulationer i samma ålder i våra 

nordiska grannländer (Obel et al 2004). Om normalvärden för svenska barn hade funnits, är 

det troligt att samman skillnad skulle ha märkts. Resultaten tyder på att många barn som 

deltar har betydliga problem när de kommer till grupperna. Många blir hjälpta i gruppen, men 

extremfallen har sina problem kvar efter gruppen och kan behöva ytterligare stöd. 

KASAM – KÄNSLA AV SAMMANHANG 

Här följer en redovisning av resultaten från mätningarna med de båda frågeformulären 

KASAM 13 och BarnKASAM. KASAM 13 är, som tidigare nämnts, en förkortad version av 

Antonovskys frågeformulär KASAM 29. Det består av 13 av de ursprungligen 29 frågorna. 

Urvalet har gjorts av Antonovsky och formulären ska vara kompatibla (Olsson et al 2009). 

BarnKASAM-formuläret (Hur jag mår), har konstruerats av en israelisk medarbetare till 

Antonovsky, Malka Margalit. Det avser att mäta barnens känsla av sammanhang - en förmåga 

att välja de mest lämpade strategierna för att hantera problemsituationer (Margalit, 1999). 

Formuläret består av 19 påståenden (items) varav tre s.k. distracters, avledningsfrågor, tänkta 

att pröva om barnen svarar sanningsenligt. Svarsskalan består av fyra svarsalternativ (aldrig, 

ibland, ofta, alltid) som värderas med poäng från 1 (aldrig) till 4 (alltid), från 16 till 64 poäng. 

Redovisningen är upplagd så, att först redovisas resultaten från KASAM 13. Dels ett avsnitt 

med barnens och ungdomarnas KASAM-värden före, efter och långt efter interventionen, dels 

ett avsnitt som beskriver analysen med hjälp av metoden Added Value. 

Därefter redovisas resultat från mätningarna med BarnKASAM, först fördelningen inom hela 

gruppen, sedan fördelningen enligt ålder och kön, före, efter och långt efter interventionen. 

Till sist ett avsnitt om hur BarnKASAM kan användas trots vissa brister. 

KASAM 13 

För KASAM 13 har ingen förnyad databearbetning och analys gjorts under fas 2 av projektet, 

dvs. de sista två projektåren. Redovisningen bygger på data som samlats in i och analyserats 

under projektets inledande fas. 

Under denna period besvarades formuläret av 41 barn och ungdomar i åldern 14–21 år. 

Majoriteten, 78 procent, var flickor och 22 procent pojkar. Vid andra och tredje mättillfället 

hade antalet minskat från 41 till 34 respektive 30 individer. Bara 25 individer hade deltagit 

vid alla tre mätningarna. Det innebär att det var möjligt att göra globala, övergripande, 

analyser men inte att dela in i och analysera undergrupper som kön och ålder, eftersom de 

blev för små för att ge statistiskt signifikanta resultat. 

Känsla av sammanhang före, efter och långt efter interventionen 

Vid det första mättillfället, föremätningen, var medelvärdet för hela gruppen 50,7, vid det 

andra (efter) 55,06 och vid det tredje (6 månader efter interventionen) 58,96. 

För att visa om skillnaderna var signifikanta användes ett paired sample-test. Det visade att 

barnens och ungdomarnas KASAM-värden på gruppnivå var högre efter gruppinterventionen. 

54

Tabell 41: KASAM-värde före, efter och långt efter interventionen. Antal = 161 

Par 

1 

Par 

2 

Par 

3 



Totalvärde före 50,6 33 13,168 

Totalvärde efter 55,0 33 10,962 

Totalvärde efter 55,2 26 11,873 

Totalvärde långt efter 59,1 26 12,911 

Totalvärde före 49,3 26 13,850 

Totalvärde långt efter 58,9 6 13,042 

Det förelåg en signifikant skillnad mellan de två första mättillfällena och skillnaden bestod 

och ökade vid det tredje tillfället, dvs. 6 månader senare. Instrumentet lyckades således fånga 

en viktig och positiv förändring i gruppen. 

Jämfört med en normalpopulation var barnens och ungdomarnas KASAM-värden lägre såväl 

före som efter gruppdeltagandet. Bland ungdomar i normalpopulationen har medelvärdet 

beräknats till 63,7 (Forinder et al 2005). I denna grupp var det betydligt lägre vid 

föremätningen (50,7). Efter 6 månader hade det ökat till 59,9 och alltså närmat sig 

normalpopulationens medelvärde, men låg fortfarande klart lägre. 

Validering med hjälp av Added Value 

Att använda Added Value som analysmetod innebär att det enskilda barnets/ungdomens 

verkliga testresultat jämförs med det resultat som kan förväntas, utifrån hela gruppens värden. 

Metoden kan användas för grupper med stora individuella variationer vad gäller testresultaten. 

Vid beräkning av medelvärden för en sådan grupp kan de extrema resultaten annars påverka 

medelvärdet på ett sätt som ger en felaktig bild, överdrivet positiv eller negativ. 

Diagram 14: Added value 

I diagram 14 redovisas resultat för 25 barn och ungdomar från olika grupper och i olika ålder 

för KASAM 13 vid mätningen ”långt efter” – dvs. 6 månader efter interventionen. De 

utgjorde samtliga barn/ungdomar som hade deltagit vid alla tre mättillfällena. 

55

Av de 25 barnen/ungdomarna har 7 uppnått "added value" (28 %), dvs. de har bättre resultat 

än det som kunde förväntades utifrån hela gruppens resultat. 10 barn/ungdomar (40%) visar 

en förbättring inom de accepterade gränserna, med andra ord, de har uppnått en signifikant 

bättre nivå. De återstående 8 barnen/ungdomarna (32 %) har inte fått en acceptabel 

förbättring. 

Om man skulle använda detta instrument och kalkylen för "added value" som ett mått på 

programmets effektivitet, ligger dess effektivitetsmått på 68 procent, vilket måste anses som 

ett bra resultat. 


Mätningen med KASAM 13 visade dels att de 41 barn och ungdomar som besvarade 

formuläret vid föremätningen hade en sämre känsla av sammanhang (50,7) än ungdomar i 

normalbefolkningen (63,7) (Forinder et al 2008). Efter interventionen hade KASAM ökat 

signifikant, och vid det tredje mättillfället efter sex månader hade den ökat ytterligare (59,9). 

Den låg dock alltjämt något lägre än normalvärdet KASAM för ungdomar. 

En analys med ”added value”, med syftet att visa 25 av ungdomarnas individuella resultat i 

förhållande till det utifrån gruppen förväntade, visade 7 av dem ett bättre resultat än förväntat, 

10 låg inom gränsen för det förväntade och 8 barn/ungdomar hade sämre resultat än förväntat. 

Gruppdeltagandet hade således haft en positiv effekt på 68 procent av de ungdomar som hade 

deltagit i alla tre mättillfällena. Närmare en tredjedel hade inte förbättrat sin känsla av 

sammanhang. Om man skulle använda instrumentet och "value added" kalkylen som mått på 

programmets effektivitet, så ligger effektivitetsmåttet för detta program på 68 procent. 

BARN-KASAM – HUR JAG MÅR 

Barn-KASAM-formuläret besvarades av 117 barn, 55 flickor och 62 pojkar, i åldern 7 – 14 år, 

som hade deltagit i stödgrupper av olika slag. Medelvärdet (dvs. Mean se diagram 15) för hela 

gruppen var vid mätningen före gruppinterventionen 46,2 poäng, med en variation mellan 35 

och 59 (4,86). Barnen som grupp hade således en relativ hög känsla av sammanhang före 

interventionen, men med en stor variation. Det barn som skattade högst hade hela 59 poäng, 

en skattning högt över den normalpopulation som användes för validering av instrumentet 

(48,2) (Nagy 2004). Medelvärdet för gruppen som helhet var dock lägre än i 

normalpopulationen. 

56

Diagram 15: Fördelningen av poäng i hela gruppen före interventionen. Antal 117 

Fördelning enligt kön före interventionen 

För att ge underlag för en jämförelse med en svensk normalpopulation användes den 

vetenskapliga valideringsstudie som hade genomförts i 6 skolklasser från årskurs 1-6 (Nagy 

2004). Medelvärdet för hela gruppen barn i Nagys studie var 48,2. Pojkar hade ett något högre 

medelvärde (48,6) än flickorna (47,7). 

För att visa eventuella skillnader mellan flickor och pojkar i denna population användes ett 

s.k. Anova-test. Anova visar om det finns några statistiskt signifikanta skillnader mellan 

grupper och inom gruppen. 

Tabell 43: Fördelning enligt kön före gruppinterventionen. Antal=117 

Kön Medelvärde Antal Standard 


Flickor 46,45 55 4,594 

Pojkar 46,05 62 5,116 

Det fanns ingen signifikant skillnad mellan flickornas skattning och pojkarnas. 

Fördelning enligt ålder före interventionen 

För att visa eventuella ålderskillnader i skattningen av KASAM gjordes ett T-test. Barnen 

delades i tre ålderskategorier, 7-10 år, 11-12 år och 13-14 år. 

57

Tabell 44: Fördelning enligt kön före gruppinterventionen. Antal=117 

Ålder Medelvärde Antal Standard 

före 


7-10 46,36 45 5,585 

11-12 46,00 58 4,558 

13-14 46,86 14 3,676 

Totalt 46,24 117 4,861 

Ingen signifikant skillnad fanns mellan de olika ålderskategorierna. Antingen var instrumentet 

okänsligt för att fånga skillnader enligt ålder och kön14 eller också förelåg det inga skillnader 

mellan åldrar och kön i just denna barnpopulation. 

Den analys som gjordes av de olika delkomponenterna i KASAM - begriplighet, hanterbarhet 

och meningsfullhet - visade inte heller några skillnader när det gällde ålder och kön. 

Känsla av sammanhang före, efter och långt efter gruppen 

Vid mätningen efter gruppinterventionen var antalet barn som besvarade formuläret 89 mot 

117 vid föremätningen. Medelvärdet för hela gruppen var vid eftermätningen 46,3, således 

mycket nära resultat från den första mätningen (46,2). Vid mätningen långt efter, d.v.s. 6 

månader efter gruppinterventionen var medelvärdet för hela gruppen 46,9, men bortfallet var 

då ännu större än vid den förgående mätningen. Det fanns inga signifikanta skillnader mellan 

resultaten av föremätningen, eftermätningen och mätningen 6 månader efter gruppens 

avslutning, vad gäller kön, ålderkategorier eller medelvärdet för hela gruppen. Instrumentet 

var alltså varken känsligt för variationer vad gäller kön, ålder eller eventuell förändring efter 


För att ändå kunna använda BarnKASAM 

Valideringen av instrumentet visade ingen tydlig skillnad mellan en normalpopulation och en 

population som denna, som kan förväntas ha ett sämre utgångsläge eftersom de alla kom från 

familjer med problem hos föräldrarna som innebär en ökad risk för problem hos barnen. 

Om BarnKASAM ändå skall användas i detta sammanhang föreslog Orlando Mella och 

Marcella Rinderud en standardisering av instrumentet med hjälp av programmet ”Visual 

Binning” i SPSS och en indelning av gruppen i kategorierna: 

Dåligt (41 poäng eller mindre). 

Mindre bra (42 – 46 poäng) 

Bra (47-51 poäng) 

Mycket bra (52 eller högre) 

De barn som har besvarat frågeformuläret fördelar sig då så att 16 procent har dålig känsla av 

sammanhang, 34 procent har mindre bra, 35 procent har bra och 15 procent har mycket bra 

känsla av sammanhang. Det innebär att formuläret har anpassats till den aktuella 

barnpopulationen. Detta avhjälper dock inte formulärets övriga brister när det gäller 

diskrimineringen mellan kön och åldrar för den aktuella populationen, och när det inte visar 

på någon förändring efter gruppinterventionen. 

14 Detta motsägs dock av Nagys (2004) validering utifrån en normalpopulation av barn i 

samma ålder. 

58

Antal poäng 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1 2 3 4 

Dålig Mindre bra Bra Mycket bra 

Diagram 16: Fördelning i kategorier före gruppinterventionen 

Serie1 


Prövningen och valideringen av formuläret BarnKASAM – ”Hur jag mår” – visade att barnen 

redan före gruppstart på gruppnivå hade en relativt hög känsla av sammanhang. Medelvärdet 

för hela gruppen var 46,2 jämfört med 48,2 i en normalpopulation av barn i motsvarande ålder 

(Nagy 2004), men variationen mellan de olika barnens poäng varierade mellan 35 och 59 och 

var således mycket stor. Analysen visade inte på några signifikanta skillnader när det gäller 

kön, ålder eller de olika delkomponenterna i KASAM - begriplighet, hanterbarhet och 

meningsfullhet. Inte heller märktes några skillnader mellan före, efter och 6 månader efter 

gruppinterventionen. Instrumentet befanns i sin nuvarande form inte användbart för denna 

slags före- och eftermätningar. Orlando Mella och Marcela Rinderud, som stod för 

databearbetning och analys, föreslog dock en standardisering av instrumentet utifrån en 

kategorisering med programmet Visual Binning. Enligt denna fanns vid föremätningen ca 70 

procent av barnen i kategorierna bra eller mindre bra (se ovan). Ca 15 procent fanns i 

kategorin mycket bra och en något större andel i kategorin dålig när det gällde känsla av 

sammanhang. 

Frågan kvarstår dock om det kan ses som meningsfullt att använda ett formulär som inte tycks 

mäta det som det avser mäta, d.v.s. skillnader enligt kön och ålder samt mellan resultat före, 

efter och långt efter gruppinterventionen. 

59

LIVSSTEGEN 

Formuläret Livsstegen besvarades av 231 barn och ungdomar, 144 flickor och 87 pojkar i 

åldrarna 7-23 år. Redan vid den första testomgången under fas 1 visade sig instrumentet 

användbart för denna slags utvärdering mätningar. Det diskriminerade tydligt mellan pojkar 

och flickor och mellan olika åldrar. Resultaten från fas 2 bekräftar resultaten från fas 1. 

Lådagrammet här nedan visar barnens och ungdomarnas värdering av sin livssituation vid 

mättillfället, före gruppdeltagandet (f), efter interventionen (e) och efter 6 månader efter 

gruppinterventionen (le), enligt kön. Texten till diagrammet lyder: Blå ruta (f): På vilket steg 

tycker du att du står just nu? Grön ruta (e): På vilket steg tycker du att du står just nu? Beige 

ruta (le): På vilket steg tycker du att du står just nu? 

Diagram 17: Upplevd livskvalitet i nuet före (f), efter (e) och långt efter (l) 


Det visar tydliga och signifikanta skillnader mellan före- och eftermätningen. Detta tyder på 

att de barn och ungdomar som deltagit i verksamheten i de flesta fall fått en ljusare bild av sin 

situation och en mer hoppfull inställning till framtiden. 

På gruppnivå fanns också före gruppinterventionen signifikanta skillnader mellan pojkar, som 

vid föremätningen (f) skattade sin livssituation högre, och flickorna som värderade den något 

lägre. Denna skillnad försvann vid den tredje (le) långt eftermätningen. Flickorna hade som 

grupp höjt sin värdering, pojkarna hade i vissa fall sänkt sin. För flickornas del kan det tolkas 

som att gruppen bidrog till en ökad känsla av livskvalitet och hoppfullhet, och för pojkarna 

kanske till en större eftertanke eller förståelse inför sin situation. 

60

RESULTAT AV UTVÄRDERING MED JOURNAL DIGITAL 

Under hösten 2009 prövades den första, men då ännu inte helt färdiga, versionen av det 

anpassade Journal Digital-systemet vid Trappan i Uppsala. Under våren och hösten 2010 

öppnades portalen också för alla övriga gruppverksamheter i länet. Hittills har 145 barn och 

ungdomar i åldern 10-18 år, från 32 grupper, registrerats i systemet. Nästan alla, 31 av de 32 

grupperna, har genomförts vid Trappan i Uppsala. Endast en grupp från en annan kommun i 

länet hade registrerats i systemet vid tiden för datauttaget. 

Tabell 46: Överblick – Grupptyp, antal grupper, antal deltagare vid mätningar, ålder 

Grupptyp och 

verksamhet 

Alkohol/drogberoende 

Trappan 

Antal 

grupper 

Antal barn 

mätning 1 

Antal barn 

mätning 2 

11 50 30 0 

Psykisk ohälsa Trappan 6 19 12 0 

Skilda Världar Trappan 8 37 19 0 

Drog/Psyk/Våld 

Trappan 

Alkohol/drogberoende 

Uppsala län 

6 34 28 0 

1 6 0 0 

Totalt antal 32 145 89 0 

Antal barn 

mätning 3 

Redovisningen 

Redovisningen omfattar 111 barn 10-18 år från 25 av de 31 grupper, som hade genomförts vid 

Trappan under den aktuella tiden, och som finns med i Journal Digitals portal för stödgrupper. 

Det är 50 barn från 11 grupper för barn och ungdomar till föräldrar med beroende av alkohol 

eller droger, 19 barn från 6 grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa och 24 barn från 

8 grupper för barn till skilda föräldrar. Inga resultat redovisas från de blandade grupperna för 

barn från familjer med drogberoende/psykisk ohälsa/våld vid Trappan (enbart beroende på 

tidsbrist vid datauttaget). Inte heller redovisas resultat från den grupp i länet som matat in data 

i systemet, eftersom bara en mätning fanns registrerad därifrån. Datauttaget från Journal 

Digital har gjorts av Annemi Skerfving, med bistånd av Pär Ångman. 

Syftet med resultatredovisningen här är inte att göra en fullständig utvärdering, utan främst att 

visa hur systemet kan aanvändas för utvärdering av stödgrupper. Graferna ger en bild av vissa 

förändringar mellan före- och eftermätningen, men de är inte alltid statistiskt signifikanta. 

Antalet individer är också ofta för litet för att signifikanstestning skall vara meningsfullt. 

Redovisningen är upplagd så, att först redovisas mätningarna med SDQ S - barnens och ungdomarnas 

självskattningsformulär. Sedan visas resultat av mätningar med Livsstegen och till 

sist mätningarna med KASAM 13-formuläret. De olika grupptyperna redovisas var och en för 

sig – först grupperna för barn till föräldrar med alkohol-/drogberoende, därefter grupperna för 

barn till föräldrar med psykisk ohälsa och till sist grupperna för barn till skilda föräldrar. För 

varje grupptyp görs jämförelser mellan de två första mättillfällena, före och efter gruppen 

(data fanns inte för tredje-mätningar). Därefter jämförs resultat för pojkar och flickor. Varje 

avsnitt avslutas med en sammanfattande kommentar. 

61

SDQ S – barnens och ungdomarna självskattningsformulär 

Grupper för barn till alkohol- drogberoende – Trappan 

Alla grupper före interventionen 

Redovisningen gäller 43 barn och ungdomar i åldern 10-18 år från 11 grupper. Diagrammet 

nedan (diagram 18) visar medelvärdena för de olika delskalorna före gruppen: Emotionella 

symtom (3,4); Uppförandeproblem (2,2); Hyperaktivitet/Uppmärksamhetsproblem (3,9); 

Kamratproblem (2) samt Prosocialt beteende (7,9). Den totala svårighetspoängen för 

grupperna sammantaget var 11,2 – en belastning som ligger inom spannet för medelvärden 

(9,9-11,4) för tonåringar i normalpopulationer i de nordiska länderna (Obel et al 2004). 

Diagram 18: Alla delskalor, före gruppinterventionen N=50 

Alla grupper efter interventionen 

Vid mätningen direkt efter gruppinterventionen var antalet som svarat betydligt mindre (30) 

än vid föremätningen (50). Värdet för emotionella symtom var nu 3,7, mot 3,4 vid föremätningen, 

och den totala problembelastningen 11,6 nu, mot 11,4 före (diagram 19). Det 

fanns dock ingen statistiskt signifikant förändring (på nivån 5 %) 

Diagram 19: Alla delskalor, efter gruppinterventionen N=30 

62

Redovisning enligt kön 

Flickor för interventionen 

Vid föremätningen deltog 26 flickor. De hade en högre emotionell belastning (4,2) än hela 

gruppen (3,4), men uppförandeproblem och hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem skilde sig 

flickorna inte från gruppen som helhet, och prosocialt beteende skattades också nästan lika. 

Diagram 20: Alla delskalor, flickor före gruppinterventionen N=26 

Fickorna hade en högre total svårighetspoäng (12,5) än barn i liknande åldrar i 

normalpopulationen i de nordiska länderna (Obel et al 2004). 

Flickor efter interventionen 

Diagram 21: Alla delskalor, flickor efter gruppinterventionen N=17 

För de 17 flickor som hade deltog i skattningen efter gruppen var de emotionella belastningspoängen 

inte lägre än vid föremätningen. De övriga delskalorna skattades i stort sett samma 

som före, men sammantaget hade den totala svårighetspoängen minskat med en poäng (11,4). 

Signifikanstest visade dock ingen signifikant skillnad på nivån 0,5. 

63

Pojkar före interventionen 

De 24 pojkarna som deltog vid föremätningen, skattade lägre än flickorna när det gällde 

emotionella problem (2,6) och kamratproblem, men inte för uppförandeproblem (2,1) och 

hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem. De totala svårighetspoängen var lägre (10,2) än för 

flickor (12,5) (diagram 22). Skillnaden mellan pojkar och flickor var statistiskt säkerställd. 

Diagram 22: Alla delskalor, pojkar före gruppinterventionen N=24 

De värden som uppmättes för pojkarna före gruppinterventionen var jämförbara med 

medelvärden för tonåringar i normalpopulationer i de nordiska länderna (Obel et al 2004). 

Pojkar efter interventionen 

Vid eftermätningen deltog 11 av 24 pojkar. 

Diagram 23: Alla delskalor, pojkar efter gruppinterventionen N=11 

För de 11 pojkarna var den emotionella belastningen densamma (2,5) som före gruppen (2,4) 

men betydligt lägre än flickornas skattning (4,3). Vad gäller uppförandeproblem märktes 

ingen signifikant förbättring. Problemen med hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem hade 

ökat något. Den totala svårighetspoängen hade visserligen förändrats, men inte signifikant 

(11,5.). I övrigt fanns inga signifikanta skillnader. För att förstå resultaten behövs en närmare 

analys av bortfallet vid den andra mätningen. 

64

Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa – Trappan 


Redovisningen gäller 19 barn och ungdomar i åldern 10-18 år från 5 grupper – 12 flickor och 

7 pojkar. Diagrammet nedan visar medelvärden för de olika delskalorna före gruppen: 

Emotionella symtom (4,7); Uppförandeproblem (2,6); Hyperaktivitet/ uppmärksamhetsproblem 

(4,4); Kamratproblem (3) samt Prosocialt beteende (7,9). 

Diagram 24: Alla delskalor, hela gruppen, före gruppinterventionen N=19 

Den totala svårighetspoängen för gruppen som helhet var 14,7 - en stor problembelastning. 

Detta orsakades av två extremfall, med mycket hög problembelastning. Medelvärdet för total 

svårighetspoäng för tonåringar i normalpopulationer i de nordiska länderna har i olika studier 

varierat mellan 9,8 och 11,4 (Obel et al 2004). 


Diagram 25: SDQ S Alla delskalor, hela gruppen, efter gruppinterventionen N=12 

Efter interventionen besvarades SDQ S av 12 av de ursprungligen 19 barnen och ungdomarna 

(diagram 25). Den emotionella symtombelastningen var då lägre (3,6) än före interventionen 

(4,7), liksom den totala svårighetspoängen (10,7) och i nivå med normalvärdet för tonåringar i 

Norden (Obel et al 2004). Det enda resultat som var signifikant dock var för kamratproblem, 

som hade minskat. Resultaten liknade resultaten från mätningarna innan JD användes. 

65


Flickor före interventionen 

Av de 19 som deltog föremätningen var 12 flickor. De skattade högre än hela gruppen för 

delskalan emotionella problem (5), men lägre för hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (4). 

Den totala svårighetspoängen var något högre (14,9) än för hela gruppen (14,7). Flickorna 

skattade också högre för prosocialt beteende (8,8) än gruppen som helhet (7,9). 

Diagram 26: SDQ S Alla delskalor, flickor före gruppinterventionen N=12 


Eftermätningen hade besvarats av 8 av de 12 flickorna. Alla delskalor visade då lägre 

poängtal än vid föremätningen. Den totala svårighetspoängen var nu bara 11,8 mot 14,9 vid 

föremätningen och låg alltså mycket nära nivån för tonåringar i Norden (Obel et al 2004). 

Flickorna tycktes ha dragit nytta av gruppdeltagandet, men de hade alltjämt något förhöjda 

emotionella symtom. Det minskade värdet för kamratproblem det enda signifikanta resultatet. 

Diagram 27: SDQ S Alla delskalor, flickor efter gruppinterventionen N=8 

66


Pojkarna (7) var betydligt färre än flickorna (12). De skattade vid föremätningen lägre för 

emotionella problem (4,1) än flickorna (5), men högre för uppförandeproblem (3) och 

hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (5,1). Den totala svårighetspoängen för pojkarna var 

hög (14,3), liksom för flickorna (14,9). Skillnaderna mellan pojkar och flickor var signifikant. 

Diagram 28: SDQ S Alla delskalor, pojkar före gruppinterventionen N=7 


Eftermätningen hade genomförts för bara 4 av de 7 pojkarna. De pojkar som besvarade den 

skattade emotionella problem till 2, mot 4,1 vid föremätningen. Uppförandeproblem skattades 

av pojkarna som 3 före gruppen och som 2 efter. Hyperaktivitet /uppmärksamhetsproblem 

skattades till 3,5, dvs. lägre än före gruppen (5,1) och i stort sett detsamma som för flickorna 

(diagram 28). 

Diagram 29: SDQ S Alla delskalor, pojkar efter gruppinterventionen N=4 

Den totala svårighetspoängen var vid detta tillfälle bara 8,5 – mycket låg således. Det var 

dock bara minskningen av hyperaktivitet/uppmärksamhets- problem som var på gränsen till 

signifikant (0,58). Övriga resultat var inte signifikanta. Att dra några långtgående slutsatser 

från ett så litet underlag som detta är inte möjligt, men det föreföll ändå som om de pojkar 

som deltagit vid båda mättillfällena hade haft nytta av gruppen. 

67

Grupper för barn till skilda föräldrar – Trappan 


Redovisningen gäller 24 barn i åldern 10-13 år från 10 grupper. Diagrammet nedan visar 

medelvärden för alla grupper före gruppen: Emotionella symtom (3,2); Uppförandeproblem 

(1,7); Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (3,8); Kamratproblem (2,1) samt Prosocialt 

beteende (8,4). Den totala svårighetspoängen för grupperna sammantaget var 10,8 – en 

normal belastning (diagram 30). 

Diagram 30: SDQ S Alla delskalor, hela gruppen, före gruppinterventionen N=24 


Efter gruppinterventionen hade barnen i gruppen som helhet lägre poäng för emotionella 

symtom (2,6) än före, och något lägre för uppförandeproblem (1,3), hyperaktivitet (3,6) och 

kamratproblem (1,9), men inga signifikanta skillnader fanns. Den totala svårighetspoängen 

(9,4) var på samma nivå som för tonåringar i normalpopulationer i Norden (Obel et al 2004). 

Diagram 31: SDQ S Alla delskalor, hela gruppen efter gruppinterventionen N=15 

Gruppen som helhet föreföll såväl före som efter interventionen vara mindre problembelastad 

än barnen i de andra grupptyperna, men de här grupperna vände sig också till yngre barn än 

de övriga. Resultaten från de första projektåren visade ju att problembelastningen tenderade 

att öka med högre ålder. 

68



Vid mätningen före gruppen deltog 18 flickor. Resultaten skilde sig mycket litet från hela 

gruppens vid föremätningen. Emotionella symtom 3,3, Uppförandeproblem 1,6, 

Hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem 3,3, Kamratproblem 2,1, Total svårighetspoäng 10,3. 

Diagram 31: SDQ S, alla delskalor, flickor före gruppinterventionen N=18 


Vid eftermätningen deltog 12 av de 18 flickorna. De skattade lägre för emotionella problem 

(2,2) än vid föremätningen (3,3) liksom för uppförandeproblem, men något högre för 

hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (3,5), men det fanns ingen signifikant skillnad mellan 

resultaten före och efter gruppen. 

Den totala problembelastningen var efter gruppen 8,8, lägre än medelvärdet för tonåringar i 

normalbefolkningen (Obel et al 2004). 

Diagram 32: SDQ S, alla delskalor, flickor efter gruppinterventionen N=12 

Signifikanstestet visade dock inte några statistiskt signifikanta skillnader mellan före- och 

eftermätningen. 

69


Vid föremätningen deltog 6 pojkar. De skattade något lägre än flickorna för emotionella 

symtom (3), men högre för hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (5,3). Den totala 

svårighetspoängen för pojkarna, (12,2) var också högre än för flickorna (10,8) före gruppen. 

Diagram 33: SDQ S, alla delskalor, pojkar före gruppinterventionen N=6 


Eftermätningen besvarades bara av 3 pojkar. De skattade högre för emotionella symtom än 

före gruppen (4), men lägre för hyperaktivitet/uppmärksamhetsproblem (4). Prosocialt 

beteende skattades högre (9,3). Den totala svårighetspoängen var i stort sett densamma (12,0) 

som före gruppinterventionen (12,2) och något högre än hos tonåringar i normalpopulationen. 

Antalet var dock så litet att en enda pojkes resultat kan ha påverkat medelvärdet för alla tre. 

Diagram 34: SDQ S, alla delskalor, pojkar efter gruppinterventionen N=3 

Antalet barn var så litet att det inta var meningsfullt att signifikanstesta resultatet. 

70


De mätningar med SDQ S som här redovisas har genomförts bara vid två mättillfällen, före 

gruppinterventionen och direkt efter. Den tredje mätningen, 6 månader efter gruppen, som gav 

tydligast resultat i de manuella analyserna, har inte genomförts för barnen/ungdomarna i JDmaterialet. 

Resultaten har signifikanstestats, men antalet deltagare var i vissa fall så lågt att 

signifikanstesten inte ger någon rättvis bild, då enskilda individer orsakade snedvridning av 

medelvärdet för hela gruppen. Att dra långtgående slutsatser vad gäller effekter av 

gruppinsatsen av de här resultaten är dock inte möjligt. 

Några iakttagelser är ändå värda att reflektera över. En gäller barnens problembelastning när 

de började i gruppen. Den totala svårighetspoängen var påfallande olika för de olika grupptyperna. 

Högst medelvärde hade barnen grupperna för barn till föräldrar med psykisk ohälsa 

(14,7). Värdet låg klart över de medelvärden som uppmätts för tonåringar i nordiska normalpopulationer 

(9,5 – 11,4 poäng) (Obel et al 2004). Det visade sig dock att två individer, med 

extremt hög problembelastning, påverkade medelvärdet för hela gruppen. Barn till föräldrar 

med alkohol- och drogberoende hade vid föremätningen en total svårighetspoäng (11,4) som 

motsvarade det högsta normalvärdet för nordiska tonåringar (uppmätt hos 15-åringar i 

Finland). Den grupp som hade lägst total svårighetspoäng före gruppen, var barn till skilda 

föräldrar (10,8). Det var också den gruppinriktning där barnen hade lägst svårighetspoäng 

efter interventionen (9,4). Viktigt att uppmärksamma är dock ,att barnen i de här grupperna 

var betydligt yngre än i de två övriga grupptyperna, och det innebär sannolikt att åldern var en 

bidragande orsak till den låga problembelastningen. 

Barnen till föräldrar med psykisk ohälsa var den grupp barn som visade störst skillnad mellan 

värdet för total svårighetspoäng före grupp (14,7) och efter (10,7) – hela 4 poängs skillnad, 

men det hade sannolikt att göra med vilka individer som besvarade formulären efter gruppen. 

Sammantaget visade mätningarna med SDQ S, liksom de tidigare redovisade mätningarna, att 

flickorna i alla de tre grupptyperna, vid föremätningen, hade en högre symtombelastning för 

emotionella problem än pojkarna. Pojkarna hade högre poäng för uppförandeproblem och 

hyperaktivitet/uppmärksamhetsstörningar än flickorna. Resultaten skiljde sig dock för de 

olika grupptyperna. Störst emotionell belastning före gruppen hade barn till föräldrar med 

psykisk ohälsa, både flickor (5) och pojkar (4,4). Deras problembelastning var lägre efter 

gruppen, men alltjämt högre än för övriga (4,4). Detta är värt att notera, då de tillhör en 

riskgrupp för egna psykiska problem. Högst belastningspoäng för hyperaktivitet/ uppmärksamhetsstörningar 

före gruppinterventionen hade pojkarna i gruppen för barn till skilda 

föräldrar (5,3) och högst efter hade pojkar till föräldrar med alkohol- och drogberoende. 

Antalet pojkar med skilda föräldrar var dock bara 6 stycken, så värdet kan inte betraktas som 

ett normalvärde för den gruppen. 

Anmärkningsvärt var att det märktes en så liten skillnad mellan värden före och efter grupp 

för barn till föräldrar med beroendeproblem. Men som tidigare sagts är det inte möjligt att dra 

långtgående slutsatser utifrån dessa mätningar. 

71

LIVSSTEGEN 



Redovisningen gäller 42 barn och ungdomar i ålder 10-18 år från 11 grupper. Gruppen som 

helhet skattade före gruppinterventionen sin livskvalitet För ett år sedan till 5,7 på den 10gradiga 

skalan, sin livskvalitet Nu till 6,6 och Om ett år till 8,3. 

Den gröna linjen och det gröna fältet i diagrammet nedan (diagram 35) visar medelvärdet för 

kvinnor över 18 år (Reiss et al 2001). De värden som ligger innanför det gröna fältet kan 

betraktas som normalvärden. Alla gruppens skattningsvärden ligger inom det gröna fältet, 

men lägre än normalmedelvärdet för För ett år sedan (5,7) och Nu (6,6). Livskvaliteten Om 

ett år skattar gruppen till jämförelsegruppens medelvärde (8,3). 

Diagram 35: Livsstegen, alla före gruppinterventionen N=42 


Bara för 28 av de 42 barnen/ungdomarna finns också resultat från eftermätningen (diagram 

36). Vid eftermätningen skattades nu-situationen (7,1) och framtiden signifikant högre än 

före, skattningarna av då-tid var desamma som tidigare. 

Diagram 36: Livsstegen, alla efter gruppinterventionen N=18 

. 

72



Resultaten som redovisas i diagram 37 gäller de 23 flickornas skattningar före gruppinterventionen. 

Flickorna skattade sin livssituation något lägre än gruppen som helhet och 

lägre än flickor i samma ålder i en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 37: Livsstegen flickor före gruppinterventionen N=23 


Bara för 10 av de 23 flickorna finns resultat från eftermätningen. De flickor som har deltagit 

både vid före- och efter interventionen har skattat sin situation i nuet och framtiden högre än 

vid föremätningen. Livskvaliten Nu, skattades som 8 efter, mot 6,1 före och skattningen av 

framiden var vid eftermätningen hela 9,4 på den 10-gradiga skalan. Då-tiden För ett år sedan 

skattades efter i stort sett som före gruppen. 

Diagram 38: Livsstegen flickor efter gruppinterventionen N=10 

Skillnaderna i skattningarna för nu och framtid var statistiskt signifikanta på en nivå av 0,5 

73


Resultaten som redovisas i diagram 38 gäller de 19 pojkarnas skattningar före gruppinterventionen. 

Pojkarna skattade sin livssituation i då-tid, nu-tid och framtid något högre än 

flickorna och högre än gruppen som helhet. Deras skattning överensstämde i stort sett med 

medelvärdet för pojkar i åldern 12-18 år i en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 39: Livsstegen pojkar före gruppinterventionen N=19 


För 10 av de 19 pojkarna finns resultat från eftermätningen (diagram 40). De pojkar som har 

besvarat Livsstegen både före och efter interventionen har skattat sin situation i nuet (8) högre 

än vid föremätningen (7,2). Då-tiden, För ett år sedan, (5,9) skattas i stort sett lika som före, 

liksom framtiden Om ett år (8,8). 

Diagram 40: Livsstegen pojkar efter gruppinterventionen N=10 

Det fanns inte någon signifikant skillnad mellan före och efter gruppen för pojkarna. 

74

Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa - Trappan 



helhet skattade före gruppinterventionen sin livskvalitet För ett år sedan som 5,2 på den 

tiogradiga skalan, sin livskvalitet Nu som 5,9 och Om ett år som 7,9. 

Gruppens skattningsvärden ligger under det gröna normalfältet för För ett år sedan och Nu. 

Livskvaliteten Om ett år skattar gruppen som något under jämförelsegruppens medelvärde. 

Diagram 41: Livsstegen alla före gruppinterventionen N=19 


För 12 av de 19 finns också resultat från eftermätningen registrerade. Vid eftermätningen 

skattades nu-situationen (5,8) något högre än vid föremätningen, liksom då-tid (7,7) och 

framtid (8,7). Alla värden låg nu inom fältet för normalvärdet för kvinnor över 18 år (diagram 

41) och framtidsskattningen något över medelvärdet (diagram 41). 

Diagram 42: Livsstegen, alla efter gruppinterventionen N=12 

Skillnaderna mellan före efter gruppen var signifikanta på nivå 5 %. 

75




Flickorna skattade sin livssituation i då-tid och framtiden i stort som gruppen 

som helhet. När det gäller nu-situationen skattade de lägre (5,4) än flickor i åldern 12-18 år i 

en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 43: Livsstegen, flickor före interventionen N=12 


Bara för 8 av de 19 flickorna finns resultat från eftermätningen registrerats. De flickor som 

har besvarat Livsstegen både före och efter interventionen har skattat sin situation i nuet 

mycket (7,5) och framtiden (8,2) något högre än vid föremätningen. Då-tiden För ett år sedan 

skattas också något högre (5,6) än före. Flickornas framtidsskattning är vid eftermätningen 

densamma som för flickor i samma ålder i en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 44: Livsstegen, flickor efter interventionen N=8 

För nu-situationen fanns en signifikant skillnad efter gruppen, men inte för framtiden 

76


Resultaten som redovisas i diagram 44 gäller 7 pojkars skattningar före gruppinterventionen. 

Pojkarna skattar sin livssituation i då-tid (5,4) och nu-tid (6,8) något högre än flickorna och 

gruppen som helhet, och i stort sett som pojkar i åldern 12-18 år i en normalpopulation (Reiss 

et al 2001). 

Diagram 45: Livsstegen, pojkar före interventionen N=7 




än vid föremätningen (6,9). Då-tiden, För ett år sedan, skattas också högre (6), liksom 

framtiden, Om ett år, som skattas till (9,5) av 10 poäng. 

Diagram 46: Livsstegen, pojkar efter interventionen N=4 

Antalet värden är för få för att signifikanstestas. 

77

Grupper för barn till skilda föräldrar – Trappan 



helhet skattade före gruppinterventionen sin livskvalitet 1) För ett år sedan som 5,2 på den 

10-gradiga skalan, sin livskvalitet 2) Nu som 7,4 och 3) Om ett år som 8,8. 

Den gröna linjen och det gröna fältet i diagrammet nedan (diagram 46) visar medelvärdet för 

kvinnor över 18 år (Reiss et al 2001) med en standardavvikelse på + - 1. Värden innanför det 

gröna fältet kan betraktas som normalvärden. Gruppens skattningsvärden för För ett år sedan 

ligger inom, men i den nedre kanten av det gröna fältet. Sin livskvalitet i nu-tid (7,5) skattade 

barnen nära medelvärdet för kvinnor över 18 år (Reiss et al 2001). Situationen i framtiden, 

Om ett år, skattades högre än jämförelsegruppens medelvärde. 

Diagram 47: Livsstegen, alla före interventionen N=22 


För 13 av de 22 finns också resultat från eftermätningen registrerade (diagram 47). Det fanns 

inga signifikanta skillnader mellan före- och eftermätningen. 

Diagram 48: Livsstegen, alla efter interventionen N=13 

78




Flickorna skattar sin livssituation i stort som gruppen som helhet. När det 

gäller nu-situationen något högre än flickor i en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 49: Livsstegen, flickor före interventionen N=16 


För 10 av de 16 flickorna har resultat från eftermätningen registrerats. De flickor som har 

besvarat Livsstegen både före och efter interventionen har skattat sin situation i nuet (8) och i 

framtiden, Om ett år (9,4) något högre än vid föremätningen. Då-tiden, För ett år sedan, (5,5) 

skattas också något högre än före (5,2). Flickornas nutids- och framtidsskattning är vid 

eftermätningen högre än för flickor i samma ålder i en normalpopulation (Reiss et al 2001). 

Diagram 50: Livsstegen, flickor efter interventionen N=10 

Det fanns inga signifikanta skillnader mellan skattningarna före och efter gruppen. 

79


Resultaten som redovisas i diagram 49 gäller de 6 pojkarnas skattningar före gruppinterventionen. 

Pojkarna skattar sin livssituation lägre än gruppen som helhet. När det gäller 

då-tid (3,5) dvs. betydligt lägre än pojkar i en normalpopulation (Reiss et al 2001) och än 

flickorna. Även nu-situationen (7) och situationen i framtiden (7,8) skattas lägre. 

Diagram 51: Livsstegen, pojkar före interventionen N=6 




än vid föremätningen (7). Då-tiden, För ett år sedan, skattas också högre (6), liksom 

framtiden, Om ett år, som skattas till (9,5) av 10 poäng. Värdena var för få för signifikans. 

Diagram 52: Livsstegen, pojkar efter interventionen N=4 

80


De mätningar med Livsstegen som här redovisats har genomförts vid två tillfällen, före och 

direkt efter gruppinterventionen. Den tredje mätning, 6 månader efter gruppen, som gav 

tydligast resultat i de tidigare mätningarna, har inte genomförts för barnen/ungdomarna i JDmaterialet. 

Resultaten har signifikanstestats och en del av resultaten visade sig vara 

signifikanta, andra inte. Antalet värden var i vissa fall så lågt att signifikanstest inte var 

meningsfullt. Att dra långtgående slutsatser vad gäller effekter av gruppinsatsen är tveksamt. 

Några resultat är dock värda att uppmärksammas. En är, liksom för SDQ S, skillnaden när det 

gäller skattningarna i de olika grupptyperna. Barnens och ungdomarnas skattning av sin 

livssituation i nu-tid och framtid var lägst bland barnen till föräldrar med psykisk ohälsa och 

högst bland barnen till skilda föräldrar. Skillnaden mellan skattningsvärdena för nutid och 

framtid var efter gruppen störst för barn till föräldrar med psykisk ohälsa. De barn som 

skattade högst när det gällde framtidstro var både flickor och pojkar med skilda föräldrar och 

flickor till föräldrar med psykisk ohälsa. Även för barnen till föräldrar med alkohol- och 

drogberoende förändrades värderingen av nutid och framtid signifikant, men inte lika tydligt. 

KASAM 13 



Redovisningen gäller 23 barn och ungdomar i ålder 12-18 år från 6 grupper. Vid mätningen 

före gruppinterventionen skattade barnen/ungdomarna ett KASAM-värde på 55,3 (diagram 

52, röd stapel). Den gröna stapeln visar resultat från en normalpopulation av kvinnor över 18 

år (Larsson & Kallenberg 1996). 

Diagram 53: Alla före interventionen N=23 


För 12 av de 23 finns resultat från eftermätningen registrerade (se diagram 53). De ungdomar 

som besvarade formuläret vid eftermätningen skattade ett KASAM-värde på 53,8 - dvs. ett 

lägre värde än vid föremätningen (55,3), och lägre än medelvärdet för jämförelsegruppen 

(kvinnor över 18 år). 

81

Diagram 54: Alla efter interventionen N=12 



Resultaten som redovisas i diagram 54 gäller 14 flickors skattningar före interventionen. 

Diagram 55: Flickor före interventionen N=14 

Flickorna skattar lägre (48,2) än hela gruppen vid föremätningen och betydligt lägre än 

jämförelsegruppen (64). 


Av de 14 flickor som har deltagit i föremätningen finns också data från 10 från 

eftermätningen. Flickornas KASAM-värde efter gruppen var något högre (50) än vid 

föremätningen (40,8). Den var dock betydligt lägre än jämförelsegruppens (64). 

82

Diagram 56: Flickor efter interventionen N=10 


Resultaten som redovisas i diagram 56 gäller 9 pojkars skattningar före interventionen. 

Pojkarnas KASAM-värden (66,4) ligger betydligt högre än flickornas (48,2) och högre än en 

jämförelsegrupp av kvinnor över 18 år (Larsson & Kallenberg 1996). (Diagram 55). 

Diagram 57: Pojkar före interventionen N=9 


Av de 9 pojkar som hade besvarat föremätningen hade 3 besvarat formuläret även efter gruppinterventionen. 

De tre pojkarnas KASAM-värde (63,7) var lägre än medelvärdet vid 

föremätningen (66,4). Det var också högre än den jämförelsegrupp av pojkar under 18 år som 

JD-systemet hänvisade till i grafen för eftermätningen (Kullenberg & Kullenberg 1999). 

83

Diagram 58: Pojkar efter interventionen N=3 

Grupper för barn till föräldrar med psykisk ohälsa – Trappan 


Redovisningen gäller 6 barn/ungdomar i åldern 13-18 år från 4 grupper. Vid mätningen före 

gruppinterventionen skattade barnen/ungdomarna ett KASAM-värde på 50,3 (diagram 58, röd 

stapel). Den gröna stapeln visar resultat från en normalpopulation av flickor under 18 år 

(Larsson & Kallenberg 1996). 

Diagram 59: Alla före interventionen N=6 


Av de 6 ungdomar som deltog i föremätningen finns KASAM-värden registrerade även för 

eftermätningen (52). Det uppmätta värdet var fortfarande lägre än för en normalpopulation av 

flickor under 18 år. Uppmärksammas skall att antalet ungdomar i skattningarna är så litet att 

det inte kan generaliseras. Antalet barn var också så litet att en analys enligt kön inte var 

meningsfull. 

84

Diagram 60: Alla efter interventionen N=4 


Resultaten för mätningarna med KASAM 13 är mycket svårtolkade pga brister i JD-systemets 

jämförelsetal. Graferna jämför i vissa fall pojkar och flickor i åldern 12-18 år (från grupperna 

för barn till föräldrar med alkohol- och drogberoende) med kvinnor över 18 år. I andra fall, 

som för pojkar efter interventionen, jämförs de med medelvärdet för pojkar i åldern 12-18 år. 

Barnen och ungdomarna i grupperna för barn till föräldrar med psykisk ohälsa jämförs med 

flickor i åldern 12-18 år, vilket förefaller mer adekvat än jämförelsen med vuxna kvinnor. 

Oavsett jämförelsegrupp låg de flesta av resultaten under jämförelsegruppernas KASAMvärden, 

såväl före som efter gruppen. Ett undantag utgjorde pojkarna i beroendegrupperna, 

som skattade ett KASAM-värde som var högre än alla jämförelsegruppernas, både före och 

efter interventionen. Flickorna däremot skattade lägre än jämförelsegruppen av flickor i 

samma ålder både före och efter gruppinterventionen. Resultaten visade dock inte i något fall 

några statistiskt signifikanta skillnader. 

Barnen till föräldrar med psykisk ohälsa skattade ett lågt KASAM-värde såväl före som efter 

gruppen, men antalet barn var så litet att en redovisning enligt kön inte var meningsfull. 

Barnen till skilda föräldrar var för unga för att fylla i KASAM 13-formulären som används 

först från 14 års ålder. 

85

SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION 

Projektet – en beskrivning 

Projektet Utvärdering av stödgrupper för barn och ungdom genomfördes i Uppsala län under 

åren 2006 till 2010. Dess övergripande syfte var att skapa, pröva och introducera en metod för 

utvärdering av stödgrupper för barn i dysfunktionella familjer, som skulle kunna användas av 

stödgruppsledare i löpande verksamhet. 

Som teoretisk utgångspunkt för projektet, valdes Antonovskys (1999) teori om salutogena 

processer och känslan av sammanhang (KASAM) som avgörande för individens förmåga att 

klara stora påfrestningar utan att få en försämrad fysisk eller psykisk hälsa. Orsaken var att 

verksamheten i stödgrupperna till stor del handlar om det som utgör själva grunden för känsla 

av sammanhang - att genom undervisning, lekar och övningar göra tillvaron mer begriplig, 

hanterbar och meningsfull för barnen och ungdomarna, och att förmedla hopp inför framtiden. 

Som metod valdes en kvantitativ inriktning, då det var kunskaper om gruppinterventionens 

effekter som efterfrågades. De första två projektåren ägnades åt att söka, pröva och validera 

olika mätinstrument för den aktuella målgruppen. Tanken att själv konstruera frågeformulär 

övergavs, till förmån för valet att använda standardiserade formulär som validerats för barn 

och unga i normalbefolkningen. 

De instrument som slutligen valdes - Styrkor och Svårigheter (SDQ S 11-16; SDQ F 4-16); 

KASAM 13 för alla 14 år och äldre; BarnKASAM för barn 7-13 och Livsstegen (alla åldrar) - 

prövades först vid Trappan i Uppsala, därefter i alla grupper i Uppsala län. Valideringen av 

formulären gjordes genom en utvärdering av de grupper som genomfördes under projektåren. 

De övergripande resultaten tydde på, att de flesta formulären kunde fånga en förändring på 

gruppnivå, för den åldersgrupp som de användes för, och att de var lämpade för ändamålet. 

Ett undantag var BarnKASAM-formuläret, som hade prövats för barnen i åldern 7-13 år. 

Valideringen av det visade att det inte differentierade, dvs. inte var känsligt för skillnader, 

utifrån kön och ålder hos barnen. Det visade inte heller några mätbara skillnader mellan före, 

efter och 6 månader efter gruppdeltagande. De barn som fyllde i formuläret tycktes inte alltid 

ha förstått eller förmått besvara frågorna. Formuläret KASAM 13, som användes för de äldre 

barnen och ungdomarna, visade sig också ha en språklig utformning, som var svårförståelig 

för de barn och ungdomar som skulle besvara det. Ett par av uppgifterna under de följande två 

projektåren blev därför, dels att söka/utveckla mätinstrument för de yngsta barnen, dels att 

språkbearbeta KASAM 13-formuläret, för att öka tillförlitligheten. 

En förändrad och förenklad version av formuläret Livsstegen – Trappstegen - utformades och 

prövades vid Trappan under 2010. Resultaten verkade lovande, och visade att barnen skattade 

sin livskvalitet hemma, i skolan och på fritiden högre efter gruppdeltagandet. Prövningen 

gjordes utan jämförelsegrupp i normalpopulationen. KASAM 13-formuläret har nu delvis 

omarbetats, (se bilaga) och arbetet med validering av det, i en normalpopulation av ungdomar 

i Väst-Sverige, pågår för närvarande. 

Under projektets första två år aktualiserades också behovet av datasupport. För att en så stor 

datamängd som de olika mätningarna genererade, skulle kunna hanteras och analyseras på 

lokal nivå, utan tillgång till en person med särskild kompetens inom området, behövdes ett 

system där data enkelt kunde matas in och skattningen ske automatiskt. Kontakter etablerades 

därför med företaget Journal Digital AB, som skapade en särskild portal i sitt system för 

utvärdering av stödgrupper. Systemet prövades vid Trappan och övriga gruppverksamheter i 

länet under hösten 2009 och har sedan använts. 

86

Sammanfattning av resultaten 

Sammantaget tydde resultaten av den utvärdering som genomfördes under valideringsprocessen, 

på en positiv effekt av insatsen på gruppnivå. Förbättringar märktes vad gäller 

minskad psykisk problembelastning (SDQ S och F); ökad upplevd livskvalitet, hoppfullhet 

och framtidstro (Livsstegen) hos både pojkar och flickor, och en större känsla av sammanhang 

hos flertalet av de ungdomar som besvarade KASAM13. 

Resultaten sa också något om olika problem hos barn och ungdomar som deltog i grupperna. 

Rent allmänt hade flickorna, före gruppdeltagandet, fler emotionella symtom än pojkarna och 

pojkarna visade fler uppförandeproblem och hyperaktivitet/uppmärksamhetsstörningar än 

flickorna. Både flickor och pojkar hade, på gruppnivå, något större total problembelastning än 

barn i normalbefolkningen i samma åldrar. De emotionella problemen var störst hos de äldsta 

flickorna, och uppförandeproblemen hos pojkar i åldern 12-15 år. Frågorna om huruvida 

stödgrupper är lika bra för barn i olika åldrar, (jfr Ferrer-Werder, 2005), för pojkar och 

flickor, och för alla de olika föräldraproblem som de utvecklats och används för, besvarades 

inte i detta skede. 

Den första översiktliga databearbetningen med Journal Digital, bekräftade i viss mån 

resultaten från de tidigare mätningarna. Den visade en del skillnader, både mellan olika 

gruppinriktningar och mellan könen. Den totala problembelastningen enligt SDQ S, mätt i 

total svårighetspoäng före gruppinterventionen, var störst i grupperna för barn till föräldrar 

med psykisk ohälsa. Det var betydligt högre än i normalpopulationer av tonåringar från de 

nordiska länderna (Obel et al 2004). Särskilt hög var belastningen för emotionella symtom, 

både för flickor och för pojkar 15 . En närmare analys visade dock att det var två individer med 

en extremt hög problembelastning, som påverkade medelvärdet för hela gruppen. När 

beräkning gjordes utan dessa två, var svårighetspoängen densamma som för gruppen barn till 

föräldrar med alkohol- och/eller drogberoende. Både för pojkar och flickor minskade i vissa 

fall problemen, men det var inte entydigt så att det ena eller andra könet hade bättre resultat. 

Lägst total svårighetspoäng hade deltagarna i grupperna för barn med skilda föräldrar. Den 

var t.o.m. lägre än bland tonåringar i de nordiska normalpopulationer, som tidigare nämnts 

(a.a.), men barnen i Skilda Världar-grupperna var betydligt yngre än tonåringarna i dessa 

studier och den första delen av studien visade ju tydligt att problemen ökade med ålder. 

Barnen till föräldrar med alkohol- eller drogberoende hade större problembelastning än 

barnen i Skilda Världar-grupperna, men anmärkningsvärt nog inte mycket högre än de högsta 

värdena i de nordiska normalpopulationsstudierna 16 . 

Mätningarna med Livsstegen visade liknande skillnader som SDQ S. Barnen till föräldrar med 

psykisk ohälsa värderade sin livskvalitet i nutid och framtid allra lägst, och barnen med skilda 

föräldrar skattade den högst, före gruppen. De som skattade allra högst när det gällde 

framtidstro, var flickor och pojkar med skilda föräldrar. Deras skattning av framtiden låg 

mycket nära högsta möjliga poäng både före och efter gruppen. Även för barnen till föräldrar 

med alkohol- och drogberoende förändrades värderingen av nutid och framtid till det bättre 

efter gruppen, men inte lika tydligt som för de övriga. 

15 Detta överensstämde med resultaten från en holländsk studie av just denna grupp (jfr Van Sanfort 2010). 

16 Som hade uppmätts med SDQ S för pojkar 15 år i befolkningen i Rovaniemi, Finland (Obel et al. 2004). 

87

Diskussion 

Under prövningen av utvärderingsmodellen, både den manuella och den digitala versionen, 

genererades en stor mängd utvärderingsdata och en rad intressanta resultat. På grund av 

tidsbrist har betydelsen av sådant som ålder, egen problembild, och bakgrundsfaktorer som 

tex. familjesituation och etnicitet inte närmare undersökts, men möjligheten finns, både att 

jämföra grupper och att studera individuella resultat. 

Att se närmare på enskilda individer är viktigt - med tanke på fynden från utvärderingen vid 

Bojen, där barnens emotionella symtom minskade på gruppnivå, men inte på individnivå 

(Georgsson et al 2010) - för att identifiera de barn och ungdomar som inte är hjälpta av 

stödgrupp som enda insats utan behöver mer hjälp. Stödgruppen har ju en preventiv intention 

och är inte behandling. Även om en del emotionella symtom och hyperaktivitet tycktes 

minska efter gruppinterventionen kvarstod extremfallen efter insatsen. 

Värt att uppmärksamma är att gruppen barn till föräldrar med psykisk ohälsa hade en så hög 

total problembelastning och var så drabbade av emotionella problem, eftersom de tillhör en 

välkänd riskgrupp för egen psykisk ohälsa (jfr Social Rapport 2006 mfl). Det visade sig dock 

att det höga värdet berodde på två enskilda individer med extrem problembelastning. Viktigt 

då att dessa två kan identifieras och får det ytterligare stöd som du tycks vara i stort behov av. 

I redovisningen togs inte barnen och ungdomarna i de blandade grupperna - för barn både till 

föräldrar med beroende och våldsproblematik – med, av skäl som hade att göra med tidsbrist. 

Med tanke på resultaten från Bojen är det viktigt att särskilt noga följa upp också dem. 

Hur kan då resultaten förstås i ljuset av KASAM-teorin, som ju var projektets teoretiska 

utgångspunkt? KASAM-formulären föreföll ju inte vara de bästa mätinstrumenten just i det 

här sammanhanget. Kanske kan KASAM-begreppet ändå användas för att förklara en del av 

resultaten? Det var ju uppenbart att barnens och ungdomarnas framtidstro och hoppfullhet 

ökade efter gruppen, och att gruppinterventionen för många av dem bidrog till en förbättrad 

övergripande psykisk hälsa och upplevd livskvalitet. Att få hjälp att förstå sin situation och 

sina egna reaktioner, hjälp med hur man kan hantera svåra situationer och att få delta i ett 

meningsfullt och meningsskapande sammanhang hade sannolikt bidragit till dessa resultat. 

Att resultaten från den första databearbetningen i de flesta fall visade signifikanta skillnader 

först vid 6-månadersuppföljningen förklaras kanske av, att det är genom en ny prototyp av 

livserfarenheter, som upprätthålls under flera år, som KASAM kan förändras (Antonovsky 

1999). Kanske hade barnen och ungdomarna i gruppen tillägnat sig ett nytt sätt att se på sig 

själva och sin tillvaro och förändrat sitt förhållningssätt till omvärlden. KASAM utvecklas ju i 

samspel med omgivningen och ett förändrat sätt att tänka och agera kan leda till en positiv 

process. Men enligt Antonovsky krävs också, för förändring av känslan av sammanhang, en 

varaktig förändring av de reella livserfarenheterna. Det räcker inte att barnen förändras genom 

gruppen. För att förändringen ska bli varaktig krävs en förändring även av de omständigheter i 

omgivningen som vållar dem problem. 

Slutord 

Uppdraget att skapa och pröva en metod för utvärdering av stödgrupper, blev längre och mer 

omfattande än vad som från början hade förutsetts. Två år blev till fyra och slutresultatet blev 

inte bara några olika frågeformulär, utan ett helt nytt digitalt system, som kan användas av 

alla som intresserar sig för utvärdering av gruppverksamhet, eller forskning omkring effekter 

av gruppinsatser för barn och unga. Stödgruppsportalen i Journal Digitalsystemet erbjuder 

långt större möjligheter till analyser och fördjupade kunskaper än de som har visats här. 

88

Gruppanordnare kan relativt enkelt skärskåda sin verksamhet och få kunskap om fördelar och 

brister och var svagheterna finns - som underlag för att göra verksamheten ännu bättre. Det 

datamaterial som redan nu finns i JD-systemet, och som förhoppningsvis successivt kommer 

att utökas, utgör en rik källa för ytterligare studier, uppsatser och kanske t.o.m. avhandlingar. 

Man kan naturligtvis diskutera värdet av en utvärdering som så ensidigt inriktar sig på 

kvantifierbart mätbara resultat, när den gäller en verksamhet som också syftar till att ge barn 

och ungdomar möjlighet att uppleva gemenskap och glädje och att få tröst i sin livssituation. 

Vad är det som kan fångas med hjälp av standardiserade formulär och som fylls i av barn som 

kanske t.o.m. har svårt att förstå språket i och intentionen med svarsformulären? 

Kan man tex. som utvärderare känna sig säker på att barn, som lever i en pressad livssituation, 

ska kunna föreställa sig sitt liv ett år in i framtiden? Kan vi det ens själva? En av gruppledarna 

berättade exempelvis om en pojke som hon hade suttit tillsammans med när han fyllde i 

Livsstegen. Han hade värderat sitt liv ett år framåt i tiden mycket högt, och förklarade det 

med att: ”För då är mina föräldrar gamla och när man blir gammal blir man snäll.” 

Förutom de kvantitativa mätmetoderna behövs även kvalitativa data. Hur upplevde barnen 

och ungdomarna själva gruppinsatsen? Var de nöjda eller besvikna? Vad bidrog till att de 

kände sig hjälpta eller missnöjda? Och vad anser de i egenskap av mycket erfarna anhöriga till 

personer med problem, att de hade behövt mer av? Vad saknade de? 

En evidensbaserad praktik ska ju bygga på en sammanvägning av brukarens erfarenheter, de 

professionellas expertis och bästa möjliga vetenskapliga kunskap (SOU 2008:18). Utan 

kunskap om barnens och ungdomarnas upplevelser och erfarenheter blir gruppledarnas 

expertis inte lika pålitlig och basen för den evidensbaserade praktiken blir svagare. Inte ens 

den bästa vetenskapliga kunskapen räcker, och svårigheterna att tillskapa den är alltid stora. 

De kvalitativa aspekterna har dock inte helt förbigåtts under projektet, även om de inte finns 

med i denna redovisning. De har fångats upp i samband med personalens enskilda samtal med 

föräldrar och barn efter gruppen, samt i de egna frågeformulär som verksamheterna använder 

sig av för att få underlag för förbättringar när det gäller verksamhetens utformning, men detta 

har inte dokumenterats och redovisats i samband med projektet. För att förenkla insamling 

och tolkning behövs kanske ett standardiserat kvalitativt instrument för sådan information? 

Slutligen, att utvärdera verksamhet kräver tid, kunskap och pengar om den ska leda till något 

som kommer verksamheten, planerare och beslutsfattare till godo. Datainsamlingen behöver 

organiseras, tid och resurser behöver avsättas för databearbetningen och resultaten presenteras 

och tillmätas betydelse, om den ska kunna ligga till grund för en god praktik. Insatser till 

utsatta barn och ungdomar ska baseras på väl grundad kunskap om att de bidrar till hälsa, 

hoppfullhet och livskvalitet. 

Referenser 

Andersson, B. & Grane, B. (2007). Dagbok från en ”Skilda världar-grupp”. Gleerups förlag, 

Stockholm. 

Andersson, B. & Grane, B. (2008). Skilda världar – en gruppverksamhet för barn till skilda 

föräldrar. I Forinder, U. & Hagborg, E. (red.) Stödgrupper för barn och ungdomar. 

Studentlitteratur, Lund. 

Antonovsky, A. (1991). Hälsans mysterium. Natur och Kultur, Stockholm. 

89

Arnell, A. & Ekbom, I. (2001). När mamma eller pappa dricker. En handbok om att arbeta i 

grupp med barn till alkoholister. Utgivningsår 1995, ny upplaga 2001. Rädda Barnens Förlag, 

Stockholm. 

Arnell, A. & Ekbom, I. (2007). Och han sparkade mamma. Möten med barn som bevittnat 

våld i sina familjer. Utgivningsår 1999, ny omarbetad upplaga januari 2007, Rädda Barnens 

Förlag, Stockholm. 

Ballou, D., Sanders, W. & Wright, P. (2004). “Controlling for student background in valueadded 

assessment of teachers.” Journal of Educational and Behavioural Statistics; No. 1, 37- 

65 (2004). 

Broberg, A., Almqvist, K., Axberg, U., Eriksson, M., Källström Cater, Å. (2006). Utvärdering 

av stödinsatser riktade till barn som bevittnat våld i familjen och deras mammor. Opublicerad 

ansökan till Stiftelsen Allmänna Barnhuset. 

Cederblad, M., Dahlin. L., Hagnell, O., Hansson, K. (1994). Salutogenetic childhood factors 

reported by middle-aged individuals. Follow-up from the Lundby study grown up in families 

experiencing three or more childhood psychiatric risk factors. European Archives of 

Psychiatry and Clinical neuroscience. 

Cederblad, M., & Hansson, K (1996). Känsla av sammanhang – ett centralt begrepp i 

hälsoforskningen. Socialmedicinsk tidskrift, Nr. 4, 152-158. 

Cederblad, M., Hansson, K & Olsson, M (2004). A salutogenic investigation and treatment of 

conduct disorder (CD). Nordic Journal of Psychiatry. Volym 58, Nr. 1, 5-16. 

Christiansen, C.L. & Morris, C.M. (1997). “Improving the Statistical Approach to Health 

Care Provider Profiling” Annuals of Internal Medicine 127: 764-768. 

Christensen, E. & Persson, L. (2002). Når mor får bank – en mosaik om börn i voldsramte 

familier. Socialt Utvecklingscenter SUS, Köpenhamn. 

Dore, M. M., Nelson-Zlupko, L. & Kaufman, E. (1999). Friends in Need: Designing and 

Implementing a Psychoeducational Group for School Children from Drug-Involved Families. 

Social Work, Volume 4, March 1999. 

Ferrer–Werder, L., Stattin, H., Cass Lorente, C., Tubman, J., G., & Adamson, L. (2005). 

Framgångsrika preventionsprogram för barn och unga – En forskningsöversikt. IMS/SIS. 

Förlagshuset Lagerberg, D & Sundelin, C (2000). Risker och prognos i socialt arbete med 

barn. Centrum för utvärdering av socialt arbete. Förlagshuset Gothia, Stockholm. 

FHI (2010). Kartläggning av insatser för barn och ungdomar i risksituationer 2010. Statens 

folkhälsoinstitut, A 2010:10. 

Forinder, U. & Hagborg, E. (2008). Introduktion I Forinder, U. & Hagborg, E. (red.) 

Stödgrupper för barn och ungdomar. Studentlitteratur, Lund. 

Forinder, U., Löf, C., Wienarski, J. (2005). Ouality of life and health in children following 

allogenic SCT. Bone Marrow Transplant. 2005 Jul; 36 (2): 171-6. 

Georgsson, A., Almqvist, K. & Broberg, A. G. (2010). Maternal report on child outcome 

after a group intervention following intimate partner violence (IPV. (Submitted). 

Gjærum, B., Grøholt, B. & Sommerschild, H., (1998). Att bemästra. Motståndskraft, 

skyddsfaktorer och kreativitet bland utsatta barn, ungdomar och deras föräldrar. Svenska 

föreningen för psykisk hälsa, Sfph, 1998. 

90

Goodyear, M., Cuff, R., Maybery, D. & Reupert, A. (2009). CHAMPS: A peer support 

program for children of parents with a mental illness. Australian e-Journal for the 

Advancement of Mental Health (AeJAMH), Volume 8, Issue 3, 2009. 

Hagborg, E. (2003). En nationell kartläggning av gruppverksamheter för barn och ungdomar 

som har föräldrar som missbrukar. Magisteruppsats Institutionen för socialt arbete, 

Stockholms Universitet, Vårterminen 2003. 

Hagqvist, C. & Andrich, D. (2004). Is the sense of coherence-instrument applicable on 

adolescents? A latent trait analysis using Rasch-modelling. Personality and Individual 

Differences, 36 (4) 955-968. 

Hansson, K. & Olsson, M. (2001). Känsla av sammanhang – en mänsklig strävan. Nordisk 

psykologi, Volym 53, Nr. 3, 238-255. 

Junis (2010). Nå ut. Junis rapport 2010. IOGT-NTO, Stockholm. 

Kullenberg & Kullenberg (1999). Elevupplevelse och skolresultat. Psykologiska institutionen, 

Göteborgs universitet. 

Lagerberg, D & Sundelin, C (2000). Risker och prognos i socialt arbete med barn. Centrum 

för utvärdering av socialt arbete. Förlagshuset Gothia, Stockholm. 

Larsson, G. & Kallenberg, K. O. (1996) Sense of coherence, socioeconomic conditions and 

health. Interrelationships in a nation-wide Swedish sample. European Journal of Public 

Health; 6: 175-180 

Lindstein, T. (1995). Vändpunkten - Att arbeta med barn till alkoholister. Gothia Förlag, 

Stockholm. 

Lindstein, T. (1998). Unga vid Vändpunkten. Att arbeta med ungdomar vars föräldrar 

missbrukar. Förlagshuset Gothia, Stockholm. 

Lindstein, T. (2001). Vändpunkten- ur barnens eget perspektiv. Förlagshuset Gothia, 

Stockholm. 

Lindstein, T. (2008). Stödgruppsverksamhet för utsatta barn – ett nytt inslag i förebyggande 

socialt arbete. I U, Forinder & E, Hagborg. Red. Stödgrupper för barn och ungdom. 

Studentlitteratur, Lund. 

Margalit, M. (1999). How I feel? Children’s Orientations Scale. Tel Aviv University: School 

of Education. Paper. 

Monat, A. & Lazarus, R. S. (1988). Stress and coping. An anthology. Third edition. New 

York: Colombia University Press. 

Nagy, E. (2004). Barns känsla av sammanhang. En valideringsstudie av BarnKASAM i 

årskurserna 1–6 (ålder 7–12 år). Magisteruppsats, Socialhögskolan, Lunds Universitet. 

Nilsson, A. (2008). Gruppverksamhet för föräldrar med intellektuella begränsningar och 

deras barn. Slutrapport för FIB-projektets delprojekt i Tierp, juni 2008. 

http://www.tierp.se/barnutbildning/familjecentral/fib - 2008 12 03 

Näsman, E., C. von Gerber, S. Fernqvist (2007): Economic hardship– Children’s scope for 

agency and right to participation. 8th conference of the European Sociological Association, 

Glasgow, 3-6 September 2007 RN Sociology of Children and childhood. 

Obel, C., Heiervang, E., Rodriguez, A., Smedje, H., Sourander, A., Gudmundsson, O., 

Clench-Aaas, J., Heian, F., Mathiesen, K. S, Magnusson, P., Njarvik, U., Keskelainen, M., 

Rönning, J. A., Stormark, K. M., & Olsen, J. (2004). The Strength and Difficulties 

91

Questionnaire in the Nordic countries. European Child and Adolescent Psychiatry; 2004 

Supplement 2, Vol.13 pii 32-ii39, 1p, 6 Charts. 

Olsson, M (2007). Unga vuxna med en historia av uppförandestörning - En 

långtidsuppföljning med ett salutogent och ekologiskt perspektiv. Doktorsavhandling, Lunds 

Universitet. 

Olsson, M., J. Gassne, et al. (2009). Do different scales measure the same construct? Three 

sense of coherence scales. Journal of Epidemiology and Community Health 63: 166-167. 

Olsson, M., Hansson, K., Lundblad, A-M., & Cederblad, M. (2006). Sence of Coherence: 

definition and explanation. International Journal of Social Welfare. Vol 15, 219-229. 

Olsson, J-O. & Smedje, H. (2008). The Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) 

Styrkor och Svårigheter (SDQ-Sve). Ett instrument för skattning av psykisk hälsa i åldrarna 

3-16 år. http://www.kbhbup.org/SDQ/. 

Ouvinen-Birgerstam, P. (1999). Jag tycker jag är. Psykologiförlaget, Stockholm. 

Pipping, L. (2004). Kärlek och stålull. Förlagshuset Gothia. 

Reupert, A. & Maybury, D. (2009). A ”Snapshot” of Australian Programs to Support Children 

and Adolescents Whose Parents Have a Mental Illness. Psychiatric Rehabilitation Journal 

2009, Volume 33, No. 2, 125-132. 

Ringbäck-Weitoft, G. Hjern, A. Haglund, B. & Rosén, M. (2003). Mortality, severe 

morbidity, and injury in children living with single parents in Sweden: a population based 

study. The Lancet Volume 361, Issue 9354, 25 January 2003, Pages 289-295. 

Rädda Barnen (2006). Barnets bästa kräver resurser. Rapport nummer 4/2006. 

Schönbeck, T. (2010). Har alla här en förälder i fängelse? En stödgruppsmodell för barn 

med frihetsberövade föräldrar. Allmänna Barnhuset, Stockholm. 

Skerfving, A. (2005). Att synliggöra de osynliga barnen - Om barn till psykiskt sjuka. 

Förlagshuset Gothia, Stockholm. 

Skerfving, A. (2009). Utvärdering av barngruppsverksamhet – ett metodutvecklingsprojekt. 

FoU-rapport 2009/, Regionförbundet Uppsala län. 

Socialstyrelsen (2004). För en kunskapsbaserad socialtjänst. Redovisning av ett 

regeringsuppdrag åren 2001-2003. Socialstyrelsen: Stockholm. 

Socialstyrelsen (2006). Social Rapport 2006. Socialstyrelsen 2006. 

Socialstyrelsen (2007). Barn som har föräldrar med utvecklingsstörning. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009a). Socialtjänstens öppna verksamheter för barn och unga. En nationell 

inventering av metoder. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen. (2009b). Barn och unga i familjer med missbruk. Vägledning för socialtjänsten 

och andra aktörer. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen (200?) Evidensbaserad praktik i socialtjänsten. 

http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik 

SOU 2008:18 Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten– till nytta för brukaren. 

http://www.regeringen.se/content/1/c6/10/05/51/b6695b69.pdf 

Söderblom, B. (2005). Barnet och förälderns depression - behovet av förståelse, vikten av 

kommunikation. Barnet i en stödgruppintervention med sin depressiva förälder. 

92

Gradualavhandling, Socialpsykologiska institutionen, Statsvetenskapliga fakulteten vid 

Helsingfors Universitet, februari 2005. 

Waltré, E. (2008). De osynliga barnen – barn till psykiskt sjuka. I Forinder U. & Hagborg E. 

(red.), Stödgrupper för barn och ungdomar. Studentlitteratur, Lund. 

Van Sanfoort, F. (2010). Support groups for COPMI in the Netherlands. Preliminary results 

of the first measurement of an RCT study. Seminariebidrag presenterat vid COPMI:s 

internationella konferens i Oslo oktober 2010. 

Wiklund, I., Gorkin, L., Pawitan, Y., Schron, E., Schoenberger, J., Jared, L. L. & Shumaker, 

S. (1992). Methods for assessing quality of life in the CardiacArrhythmia Suppression Trial 

(CAST). Quality of Life Research 1, 187-201. 

Willén, H. & Montgomery, H. (2006). The decision to divorce. Strategic reconstruction and 

the creation of a new identity for spouses. Journal and remarriage, 45. 

93

BILAGOR TILL SLUTRAPPORTEN 

94

STYRKOR OCH SVÅRIGHETER (SDQ-Sve) S 11-16 

Kryssa för något av ”Stämmer inte”, ”Stämmer delvis” eller ”Stämmer helt” för varje fråga. 

Sätt bara ett kryss för varje fråga och försök besvara alla frågor. 

Frågorna gäller hur du har haft det de sista 6 månaderna. 

Stämmer 

Jag försöker vara vänlig mot andra. Jag bryr mig om deras känslor 

Jag är rastlös. Jag kan inte vara stilla länge 

Jag har ofta huvudvärk, ont i magen eller illamående 

Jag delar ofta med mig till andra (t ex godis, spel, pennor) 

Jag blir ofta mycket arg och tappar humöret 

Jag är ofta för mig själv. Jag gör oftast saker ensam. 

Jag gör oftast som jag blir tillsagd 

Jag oroar mig mycket 

Jag är hjälpsam om någon är ledsen, upprörd eller känner sig dålig 

Jag har svårt att sitta stilla, jag vill jämt röra och vrida på mig. 

Jag har en eller flera kompisar 

Jag slåss eller bråkar mycket. Jag kan tvinga andra att göra vad jag vill 

Jag är ofta ledsen, nedstämd eller gråtfärdig 

Jämnåriga verkar gilla mig för det mesta 

Jag har svårt att koncentrera mig, jag är lättstörd 

Jag blir nervös i nya situationer,. Jag blir lätt osäker 

Jag är snäll mot yngre barn 

Jag blir ofta anklagad för att ljuga eller fuska 

Andra barn eller ungdomar retar eller mobbar mig 

Jag ställer ofta upp och hjälper andra (föräldrar, lärare, andra barn) 

Jag tänker mig för innan jag gör olika saker 

Jag ta saker som inte tillhör mig t ex från skolan eller andra ställen 

Jag kommer bättre överens med vuxna än med jämnåriga 

Jag är rädd för mycket, jag är lättskrämd 

Jag kan koncentrera mig, göra klart det jag arbetar med 

Tack för hjälpen! 

inte 

Stämmer 

delvis 

Stämmer 

helt 

95

STYRKOR OCH SVÅRIGHETER (SDQ-Sve) F 4-16 

Föremätning förälder/annan vuxen 

Kryssa för det alternativ (”Stämmer inte”, ”Stämmer delvis” eller ”Stämmer helt”) som 

du tycker passar bäst. Det är värdefullt om du försöker besvara alla frågor även om 

du inte är säker eller tycker frågan verkar konstig. 

Omtänksam, tar hänsyn till andra människors känslor 

Rastlös, överaktiv, kan inte vara stilla länge 

Klagar ofta över huvudvärk, ont i magen eller illamående 

Delar ofta med sig till andra (t ex godis, spel, pennor) 

Har ofta raseriutbrott eller häftigt humör 

Ganska ensam, leker eller håller sig ofta för sig själv 

Som regel lydig, följer vanligtvis vuxnas uppmaningar 

Oroar sig över mycket, verkar ofta bekymrad 

Hjälpsam om någon är ledsen, upprörd eller känner sig dålig 

Har svårt att sitta stilla, rör och vrider på sig jämt 

Har minst en vän 

Slåss/bråkar ofta med andra barn eller mobbar dem 

Ofta ledsen, nedstämd eller tårögd 

Vanligtvis omtyckt av andra barn 

Lättstörd, har lätt att tappa koncentrationen 

Nervös eller klängig i nya situationer 

Snäll mot yngre barn 

Ljuger eller fuskar ofta 

Blir retat eller mobbad av andra barn 

Ställer ofta upp och hjälper andra (föräldrar, lärare, andra barn) 

Tänker sig för innan han/hon gör olika saker 

Stjäl hemma, i skolan eller på andra ställen 

Kommer bättre överens med vuxna än med jämnåriga barn 

Rädd för mycket, är lättskrämd 

Fullföljer uppgifter, bra koncentrationsförmåga 

Tack så mycket för hjälpen 

Stämmer 

inte 

Stämmer 

delvis 

Stämmer 

helt 

96

LIVSSTEGEN 

Här är en figur som ska föreställa livets stege. Översta steget 

skall föreställa bästa tänkbara liv för dig. Nedersta ska 

föreställa sämsta tänkbara liv. 

1. På vilket steg tycker du att du står just nu? 

2. På vilket steg tycker du att du stod för ett år sedan? 

3. Om du tänker på framtiden, på vilket steg tror du 

att du kommer att stå om ett år till? 

97

TRAPPSTEGEN 

98

KASAM - KÄNSLA AV SAMMANHANG 

Översättning Kjell Hansson Lunds Universitet 

Här är några frågor som berör skilda områden i livet. Varje fråga har 7 möjliga svar. Var snäll och 

markera den siffra som bäst passar in på ditt svar. Siffran 1 eller 7 är svarens yttervärden. Om 

orden under 1 passar dig, ringa in 1:an, om orden under 7 passar dig, ringa in 7:an. Om du känner 

annorlunda, ringa in den siffra som bäst överensstämmer med din känsla. Var snäll och ge endast 

ett svar på varje fråga. 

1. Har du en känsla av, att du inte riktigt bryr dig om vad som händer runt omkring dig? 

1 2 3 4 5 6 7 

mycket sällan 

eller aldrig 

mycket ofta 

2. Har det hänt att du blev överraskad av beteendet hos personer, som du trodde du kände väl? 

1 2 3 4 5 6 7 

har aldrig hänt har ofta hänt 

3. Har det hänt, att personer du litade på gjorde dig besviken? 

1 2 3 4 5 6 7 


4. Hittills har ditt liv: 

1 2 3 4 5 6 7 

helt saknat genomgående 

mål och mening haft mål och 

mening 

5. Känner du dig orättvist behandlad? 

1 2 3 4 5 6 7 

mycket ofta mycket sällan/ 

aldrig 

6. Har du en känsla av att du befinner dig i en obekant situation, och inte vet vad du ska göra? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

99

7. Är dina dagliga sysslor: 

1 2 3 4 5 6 7 

en källa till en källa till 

nöje och djup smärta och 

tillfredsställelse leda 

8. Har du mycket motstridiga känslor och tankar? 

1 2 3 4 5 6 7 


9. Händer det att du har känslor inom dig som du helst inte vill känna? 

1 2 3 4 5 6 7 


10. Många människor, även de med stark självkänsla, känner sig ibland som en "olycks-fågel". 

Hur ofta har du känt det så? 

1 2 3 4 5 6 7 

aldrig mycket ofta 

11. När något har hänt, har du vanligtvis funnit att: 

1 2 3 4 5 6 7 

du över- eller du såg saken i 

undervärderade dess rätta 

dess betydelse proportion 

12. Hur ofta känner du att det inte är någon mening med de saker du gör i ditt dagliga liv? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

13. Hur ofta har du känslor som du inte är säker på, att du kan kontrollera? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

Var snäll och kontrollera att du svarat på alla frågor! 

100

KASAM 13 – KÄNSLA AV SAMMANHANG UPPSALAVERSIONEN 

Här är några frågor som berör olika områden i livet. Varje fråga har 7 möjliga svar. Markera den siffran som 

passar bäst in på ditt svar. Om det som står under 1 passar dig, ringa in 1:an, om orden under 7 passar dig, 

ringa in 7:an. Ringa annars in den siffra som bäst stämmer med din känsla. Ge bara ett svar på varje fråga – 

sätt bara en ring. 

1. Har du en känsla av att du inte bryr dig om vad som händer omkring dig? 

1 2 3 4 5 6 7 

mycket sällan mycket ofta 

eller aldrig 

2. Har det hänt att du har blivit överraskad av beteendet hos personer som du trodde att du kände 

väl? 

1 2 3 4 5 6 7 

har aldrig hänt händer ofta 

3. Har det hänt att personer som du har räknat med har gjort dig besviken? 

1 2 3 4 5 6 7 


4. Känns det som om ditt liv hittills 

1 2 3 4 5 6 7 

har saknat mål och mening har haft mål och mening 

5. Händer det att du känner dig orättvist behandlad? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

6. Händer det att det känns som att du befinner dig i en obekant situation och inte vet vad du ska 

göra? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

7. Hur upplever du ditt vardagsliv? 

Jag känner mig: 

1 2 3 4 5 6 7 

missnöjd och 

glad och nöjd otillfredsställd 

101

8. Händer det att du har väldigt blandade känslor och tankar samtidigt? 

1 2 3 4 5 6 7 


9. Händer det att du har känslor inom dig som du helst inte vill känna? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

10. Många människor, även de med bra självförtroende, känner sig ibland som ”hopplöst fel” och 

”losers” i vissa situationer. Händer det att du känner det så? 

1 2 3 4 5 6 7 

aldrig mycket ofta 

11. När något särskilt händer, tycker du då att du brukar: 

1 2 3 4 5 6 7 

Förstora upp händelsen för mycket Se händelsen för 

eller reagera för lite på den det den är 

12. Händer det att det känns som att det inte är någon mening med de saker du gör i ditt dagliga 

liv? 

1 2 3 4 5 6 7 

Mycket ofta Mycket sällan/ 

aldrig 

13. Händer det att du har känslor som du inte är säker på, att du kan kontrollera? 

1 2 3 4 5 6 7 


aldrig 

Var snäll och kontrollera att du svarat på alla frågor 

102

ADHERENCE FÖR BARNGRUPPSVERKSAMHETER 

Fyll gärna i formuläret i datorn så blir det lättare att läsa och ni får bättre plats i rutorna, som 

kan växa efter behov. 

Allmänna uppgifter om gruppen 

Gruppverksamhet/ort 

Gruppens bokstav 

Gruppledare namn 

Problemtyp 

Åldersgrupp 

Antal gruppdeltagare 

Antal möten 

Program/manual som används 

Ledarnas gruppledarutbildning 

Hur rekryterades deltagarna till 

gruppen? 

Har barnens föräldrar deltagit i 

föräldragrupp under det senaste 

året? 

103

Innehåll vid träffarna/mötena 

(Här ska ni beskriva grundstrukturen i verksamheten) 

Möte 

1 

Tema Övningar/uppgifter Lekar Hjälpmedel 

/material 

2 

3 

4 

5 

6 

7 

104

Möte 

8 

9 

10 

11 

12 

13 

14 

15 

16 

Tema Övningar/ 

uppgifter 

Lekar Hjälpmedel 

/material 

105

Beskriv i punktform grundstrukturen i träffarna/mötena 

(Ta upp återkommande moment, gör fler rader vid behov). 

Aktiviteter under mötet 

1 

2 

3 

4 

5 

6 

7 

8 

9 

10 

106

Innehåll i verksamheten 

Inför mötet Alltid Oftast Ibland Aldrig 

Används en färdig manual för mötet? 

Följer ni manualen under mötet? 

Gör ni en planering inför varje möte? 

Inledning 

Möts/välkomnas barnen individuellt? 

Har ni en återkommande ”hälsningsceremoni?” 

Under mötet 

Finns ett tema för mötet? 

Arbetar ni med temat i lektions/föreläsningsform? 

Arbetar ni med temat i samtal? 

Använder ni konkretiserande material som spel, nalle- 

eller känslokort, sagor, filmer? 

Ingår skapande aktiviteter som att måla, rita, modellera? 

Arbetar ni med rollspel? 

Använder ni andra övningar eller lekar? 

Följer ni upp övningarna/lekarna i samtal? 

Har ni moment som uppmuntrar till berättande, en 

berättelserunda, t ex ”Höjdpunkter-bottennapp”? 

Finns möjlighet för barnen att ”stå över”? 

Har gruppen regler/personliga rättigheter? 

Använder ni medvetet tekniker/arbetssätt för att 

reducera skuld och negativitet hos barnen? 

Arbetar ni medvetet/aktivt med att lära barnen söka stöd 

i sitt nätverk? 

Använder ni medvetna arbetssätt för att styra barnen på 

ett icke kränkande sätt? 

Paus 

Ingår en paus i mötet? 

Bjuds barnen på något att äta eller dricka? 

Är pausen fri tid för barnen? 

Får barnen röra sig fritt i rummet under pausen? 

Används pausen som barnens forum för eget prat och 

samtal? 

Lyssnar ni aktivt till samtalen? 

Deltar ni aktivt i barnens samtal? 

107

Avslutning 

Har ni en återkommande ritual för avslutning av 

mötet? 

Lämnar ni utrymme för personliga kontakter/ 

samtal med enskilda barn innan de lämnar lokalen? 

Efter gruppen 

Har ni tid för muntlig uppföljning med varandra? 

Går ni igenom mötet och dess syften för att kolla 

av att det viktigaste hanns med? 

Planerar ni för uppföljning och repetition inför 

nästkommande möte? 

Skriver ni dagbok? 

För ni andra slags minnesanteckningar? 

Ger ni varandra personlig feedback? 

Rutiner i samband med gruppen Ja Nej 

Deltar föräldrar vid vissa gruppträffar? 

Träffar ni barnen individuellt före gruppen? 

Erbjuds barnen individuella samtal? 

Erbjuds föräldrar individuella samtal? 

Erbjuds föräldrar deltagande i föräldragrupp? 

Remitteras barn vidare till socialtjänst, BUP, annat? 

Har något barn remitterats under denna gruppomgång? 

Finns rutiner för barnavårdsanmälningar? 

Har någon barnavårdsanmälan gjorts under denna gruppomgång? 

Har ni något/några uppföljningsmöten – återträffar för barnen? 

Kommentarer och kompletteringar: 

Tack för hjälpen! 

108

Hur vet vi att det hjälper? - Regionförbundet Uppsala län

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?