RoL 00:2 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

More documents

Recommendations

Info

• OLOF FRANCK Bränd av solens skugga om pedagogik och dödsmedvetande Ljus kan inte finnas utan mörker, och mörker kan inte existera utan ljus, skriver Olof Franck, vice ordförande i FLR. Just så: att visa hur liv och död hör samman och att öppna dörrarna för de tankar och känslor som en uppriktig medvetenhet om livets korthet och begränsning föder, är en av religionspedagogens främsta uppgifter som sina elevers medvandrare och mentor. Ett av den svårfocerade filosofen Martin Heideggers åtminstone delvis mer tillgängliga tankestråk rör människans förhållningssätt till döden. Enligt Heidegger är förutsättningarna för ett subjekts existentiella ansvarstagande relaterade till en medvetenhet om att livet inte pågår för evigt. Närmare bestämt bildar ett dödsmedvetande en fond mot bakgrund av vilken vetskapen om både den egna existensens ändlighet och ändligheten hos tillvaron i stort kan växa fram. Med en sådan vetskap inser man två saker: dels att den egna förståelsen av livet och verkligheten är begränsad, dels att livsinnehåll och livsmening är resultat av den aktivitet ett handlande subjekt med insikt om livets korthet är förmögen att prestera. Och Heidegger – som intar en agnostisk position i förhållande till teorier om en individuell postmortal existens – menar här att döden, oavsett hur man ställer sig till sådana teorier, utgör den gräns ett medvetande om vilken initierar och inspirerar till sådana val och handlingar som kan fylla ett liv med mening, innehåll och en existentiell förankring. Heideggers grundtanke är således att var och en av oss behöver lära sig ett förhållningssätt till vår egen död, för att kunna göra det av livet som kan vara möjligt för oss att göra. I ett samhälle som vårt, där t.ex. människor sällan dör hemma utan på vårdinstitutioner, är det här inte helt enkelt. Var ska vi finna förebilder för ett rimligt förhållningssätt till döden? Kan vi förstå vad begreppet död innebär? Begriper vi att döden är frånvaro av liv, och att således själva begreppet död inte kan knytas till sådana komparativa betraktelser som är typiska och intressanta för många andra begrepp med fäste i människans inre och yttre egenskaper och existentiella tillstånd? Vad skulle komparationen ”död – dödare – dödast”, seriöst uppfattad, betyda? En människa kan befinna sig närmare eller längre bort från sitt dödsögonblick, men när detta ögonblick blir verklighet finns inte utrymme för vare sig ”mer” eller ”mindre”. Vad det är fråga om är ett ”antingen – eller”. ”Där jag är, är icke döden, och där döden är, är icke jag”, som gamle Epikuros uttryckte saken i syfte att lugna 20 RELIGION & LIVSFRÅGOR människor och befria dem från dödsfruktan. Antingen lever man eller är död, och eftersom strömmen av personliga erfarenheter och tankar – ljusa såväl som mörka, goda likväl som onda – förutsätter ett levande subjekt har inte någon av oss anledning att känna oro eller ångest inför den död som på definitionsmässiga grunder inte kan innebära annat än just frånvaro av sådana erfarenheter och tankar. Detta är helt enkelt dödens ofrånkomliga väsen. Frånvaro av liv är närvaro av ingenting. Nu kan det förstås invändas att den definition som markerar gräns mellan liv och död i vårt samhälle inte förefaller vara helt klar och oomtvistlig – införandet av hjärndödsbegreppet var långtifrån okontroversiellt, vilket den understundom intensiva debatten kring förment mer resp. mindre rimliga dödskriterier visade. Jag ska här emellertid gå förbi frågan om hur skäl för och emot olika kriterier och definitioner knutna till gränsdragningen mellan liv och död närmare bestämt kan motiveras. Vad jag – i linje med Heideggers refererade tankestråk – är intresserad av är på vilket sätt vi förmår utveckla ett personligt förhållningssätt till döden – vår egen och andras – och vilka pedagogiska implikationer den här frågan eventuellt har för oss som verkar i skolan tillsammans med unga människor. Enkelt uttryckt skulle man kunna urskilja två bemärkelser i vilka oklarheter vad gäller gränsdragningen mellan liv och död kan bereda väg för existentiella frågor. Den ena kan beskrivas som immanensrelaterad, och rör de moraliska och axiologiska perspektiv som framstår som relevanta och angelägna att analysera med hänsyn till sådana situationer där människor genom att befinna sig i närhet till dödens realitet söker svar på frågan om livets mening, och ställs inför att värdera livsinnehåll och livsform i relation till frånvaro av liv. Fosterdiagnostik, abort och eutanasi är exempel på områden där sådana perspektiv har en plats, och i synnerhet etiken och värdeteorin är väl de discipliner som här presenterar hörnstenar för det analytiska arbetet. Den andra bemärkelsen i vilken existentiella frågor kan resas med hänsyn till oklarheter rörande
gränsen mellan liv och död kan beskrivas som transcendensrelaterad. Den har att göra med de inte minst i s.k. ”nyandliga” kretsar omhuldade rapporter om märkvärdiga upplevelser i och bortom dödens gränsland. Vanligast förekommande i åtminstone stora delar av livsåskådningslitteraturen är väl nära döden-upplevelser, men inte så få rapporter om s.k. ”tidigare liv-upplevelser” har också publicerats. Här kan olika discipliner tillhandahålla – (och i större utsträckning än idag göra det under samverkan) – analytiska redskap, t.ex. vetenskapsteorin, filosofin, psykologin och religionsvetenskapen. När vi som religionslärare möter de immanens- och transcendensrelaterade frågorna knutna till livets och dödens mening, har vi att finna en pedagogisk väg som löper mellan (vad jag ska kalla) tanatofobens resp. teokratens positioner. Vår uppgift måste vara att ta dödens realitet på största allvar, och att existentiellt förankra en motbild till den dödsförnekande ström av ungdoms- och hälsofixerade budskap som inte minst media- och reklambranscherna så skrupellöst låter skölja över både ungdomar och vuxna med ekonomiska vinstutvecklingskalkyler för ögonen. Det gäller, (för att använda en nytestamentlig devis), ”att leva i men inte av världen”. Det är värdefullt att människor vårdar sin hälsa, men inte om det sker på bekostnad av insikten om att livet inbegriper ett åldrande och en absolut gräns som ingen av oss kommer undan. Det kan kanske vara inspirerande att läsa om åttioåringar som älskar fallskärmshoppning och om hundraåriga damer och herrar som ingenting hellre vill än att träna tango och salsa, men när en rätt så ytlig bild av ungdomlighet får utgöra mall för vad som ska betraktas som eftersträvansvärt i ett människoliv har det gått snett. Den som vågar se att livet har en slutpunkt har också förutsättningar att göra något helt och sammanhängande av det på sträckan mellan födelse och död. Det gäller att, som Heidegger framhåller, utveckla ett förhållningssätt till döden, ett medvetet sätt att förhålla sig till den realiteten att mitt liv inte kommer att fortsätta för evigt. Ett sådant här allvar behöver inte vara knutet till en tungsint syn på livet. I 1937 års psalmbok hette det (Ps. 549): Jag går mot döden var jag går. Min väg bland dolda skiften må löpa jämnad eller svår, så bär den dock till griften. Sådana här rader inger en väl med lika mycket glädje som när man över vissa ingångar till kyrkogårdar läser orden ”Tänk på döden!”. Men man måste våga se den sanning om livets villkor som sådana sentenser i en sorgkantad och ibland pekfingervarnande ton uttrycker. Döden kan vi inte springa ifrån, och därför är det viktigt att ta den på allvar, inte för att bli fixerad i någon morbid mening, utan för att initiera en insikt om den och en vetskap om hur viktigt det är att ta vara på det begränsade liv som föregår den. Det finns här dock en fara att gå för långt vad gäller förfäktandet av påstått allmängiltiga sanningar om livets och dödens mening. Om tanatofoben sitter på ett existentiellt gungfly genom att blunda för dödens verklighet, vilar teokraten i ett förment ointagligt fort av trossatser vilka vare sig kan eller får ifrågasättas. Trots att ingen av oss på goda grunder kan säga att vi bestämt vet vad som händer när vi dör, gör teokraten gällande att han eller hon sitter inne med en kunskap om både detta och om de krav som följer vad gäller moral och mening. Teokraten kan vara kristen eller muslim, jude eller hindu, mormon eller New Age-troende. Typiskt för en teokratisk hållning till frågor om liv och död är 1) tilltron till en gudomlig plan bakom människans liv och död, 2) förfäktandet av vissa moraliska påbud ett efterföljande av vilka påverkar förutsättningarna för den eller de livsformer som väntar efter döden samt 3) en benägenhet att missionera dessa insikter i syfte att fler ska få möjlighet att dela den andliga gemenskapen i en postmortal existens. Tron på ett liv efter döden är verkligen något stort och meningsskapande, men när den används för att kanalisera och rentav förutsäga vilka som kan vänta ett evigt liv och vilka som inte kan göra det blir den till en förfärande och omoralisk domsdogm. ”Det finns”, som den lysande författaren Karen Armstrong i en intervju nyligen så träffande uttryckte det, ”människor som skulle bli förbannade om de kom till himlen och upptäckte att alla andra också var där”. Hur finner man som pedagog en framkomlig väg mellan tanatofobens lättsinne eller ointresse inför livet och döden, och teokratens förkärlek att på fyrkantigt fundamentalistiska grunder knyta tron på livet efter döden till moraliskt ansade skiljevägar människor emellan? Jag ska J. C. COOPER SYMBOLER EN UPPSLAGSBOK Vad symboliserar en duva, dvs vad representerar eller föreställer duvan utom sig själv? Den kan bl a symbolisera livsanden, själen, övergången från ett tillstånd till ett annat, ljusets ande, kyskheten (men i en del kulturkretsar representerar duvan också lusten), oskulden, mildheten och freden. Vad symboliserar ett äpple? En apa? En flod? Ett ägg? En vägg? En väg? Ett segel? En spegel? Svaret på dessa och andra frågor om tusentals föremål finner man i denna unika uppslagsbok. J. C. Cooper har ställt samman symboler från alla kontinenter och tider. Den förklarande texten och de över 2<strong>00</strong> illustrationerna i Symboler ger en ny och djupare förståelse för idéer och företeelser i t ex filosofi och religion, bildkonst och litteratur. Cooper, J. C., Symboler. En uppslagsbok, När? Var? Hur? Serien, Forum 1990. TEMA: SYMBOLERS BETYDELSER OCH BILDERS SPRÅK 21
Page 1 and 2: horisontell eller SYMBOLERS BETYDEL
Page 3 and 4: 4 Ordförandetankar Nils-Åke Tidma
Page 5 and 6: Annons Gleerups Finns på film frå
Page 7 and 8: grundskolans två sista årskurser.
Page 9 and 10: inristat på stenar i varierande f
Page 11 and 12: itualer som förekommer i en protes
Page 13 and 14: INTEGRERAD och FLEXIBEL Lars-Göran
Page 15 and 16: LÄSTIPS - NÅGRA BÖCKER OM ISLAM
Page 17 and 18: Mönsterbilden VAR ÄR JAG/VI? EN P
Page 19: Foto: Ulf och Maria Gardtman För
Page 23: Och för pedagogens del bör det ka

RoL 00:2 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?