Hämta PDF (914 kb)

Stockholm, oktober 2006
Balansera människan – personlig psykosyntes
De flesta av oss bygger upp en mer eller mindre dominerande överlevnadspersonlighet som
bygger på omgivningens förväntningar. Den blockerar en del eller hela vårt naturliga inre
flöde och vi har då bara tillgång till en begränsad del av vårt sanna Jag och vår potential.
Dessutom tar det mycket energi att förtränga alla de delar som inte fått komma fram tidigare.
För att verkligen komma till vår rätt och frigöra all vår energi och fulla potential behöver vi
läka våra sår och återskapa kontakten mellan vårt Jag och Själv.
Ofta är en överlevnadspersonlighet rätt obalanserad. Den kan t ex bestå av en osäker
presterare med väl utvecklade antenner som direkt känner av förväntningar från chefen och
som gör allt för att resultatet ska bli perfekt. I presterarens fotspår går kanske en hänsynslös
kritiker som ser alla felen och aldrig blir nöjd. Dessa två bryr sig troligen inte alls om den
delen i oss som gillar att strosa runt och bara vara och som värnar om vår kropp och hälsa.
För att få våra lojala soldater att släppa taget om dirigentpinnen till förmån för vårt sanna Jag
behöver vi utveckla och stärka vårt Jag. Hitta en del inom oss som kan observera på ett icke
dömande sätt.
Diana Whitmore beskriver i sin bok Psychosynthesis councelling in action tre delar som
behöver få utrymme i vårt arbete med våra delpersonligheter och lojala soldater. För det första
behöver vi bli medvetna om dem, erkänna deras existens, t ex se att vi har en sammanhållen
del inom oss vars mål är att prestera perfekt. För att få den delen att växa och utvecklas är
enda vägen att fullt ut acceptera den.
Diana Whitmore säger ”Subpersonalities are like people. If we treat them with compassion
and understanding, they open up and give us the best of what they truly are.”.
När vi förhåller oss till våra delpersonligheter utifrån Jagets kärleksfulla, accepterande och
icke-dömande plats öppnar delpersonligheterna upp sig. Vi skapar då också en distans till den
delen, vi disidentifierar oss från vår delpersonlighet och inser ”jag har den här delen men jag
är mer än den”. Om vi sedan ger den utrymme att berätta sin historia, utrycka sina känslor och
tankar, sin längtan och blotta sina innersta behov, då växer och mognar den. När
delpersonlighetens verkliga behov kommer upp till ytan kan de tillfredställas på ett mer
adekvat sätt.
Allt innehåll i psyket kan bli förvridet, kärlek kan t ex bli klängande och behov av frihet bli
avvisande och kanske till och med aggressivitet, men det är även möjligt att transformera
dessa förvridna kvaliteter till sin renaste natur. T ex skulle presterarens innersta behov kunna
vara att bli accepterad, uppskattad och älskad och hennes känslighet för andra människors
förväntningar skulle kunna vara en potential för att själv älska och visa medkänsla. När vi ser
det och till slut plockar från de rena kvaliteterna kan vi sägas ha integrerat vår
delpersonlighet.
Med vår nyvunna medvetenhet kommer även ansvaret att fatta beslut utifrån vårt sanna Jag.
Att välja bort överlevnadspersonlighetens, egots frestelse och hindra oss själva från att falla
tillbaka i gamla mönster. För att fullt ut kunna ta vårt ansvar behöver vi stärka och utveckla
vår vilja.
Projektarbete, Therese Hermansson, 710203-9323 sida 10 (35)