Hämta PDF (914 kb)

Stockholm, oktober 2006
4. Varför inför inte alla ett älskande ledarskap?
Om det är ett älskande ledarskap vi behöver för att möta framtidens utmaningar, och exempel
efter exempel visar att det skapar framgångsrika och hälsosamma företag, varför inför inte
alla det? Vad är det som hindrar oss? Vad består motståndet av?
En eviga process
Enligt psykosyntesen är självförverkligande en evig process. Självet knackar ständigt på och
vill manifestera nya så kallade transpersonella kvaliteter, t ex kreativitet, kärlek och frihet.
Det gäller för personligheten och Jaget att vara lyhörda för Självet och låta den gamla formen
dö och en ny utvecklas. När en människa samarbetar med sitt självförverkligande består livet
av en återkommande process av pånyttfödelse och död.
Detsamma gäller våra kollektiva former såsom samhällsstrukturer, organisationer, föreningar
etc. Vi går från en form till en annan.
Men människor och samhälleliga strukturer har ofta en stark och livskraftig personlighet och
form utvecklad för att passa vårt sociala sammanhang. Ofta utmanar det som Självet vill
uttrycka härnäst dessa rigida former och det blir en kamp på liv och död. Fig 2.4 nedan
illustrerar kampen mellan vår nuvarande form och Självets framtida potential. En kamp som
ofta leder till smärta, kris och nederlag.
Smärta, kris &
nederlag
Vår intuition ger oss nya visioner, tankar och idéer
om t ex. kärleksfulla arbetsplatser. Ofta ser man
samma trend på flera ställen i samhället. Det
verkar finnas i det kollektiva medvetna…
Våra nuvarande former är väletablerade och har varit
framgångsrika. En del av oss har fått mycket personlig
framgång och status i dessa former. Vi ger inte upp dem i
första taget.
Fig. 2.4
Smärtan påpekar för oss att vi har valt något som inte är bra för oss, att det är något som vi
bör förändra. För att samarbeta med Självet behöver vi ha en öppen och undersökande attityd.
Vi behöver mod för att stanna i smärtan över att det vi byggt upp inte längre tjänar oss. Alla
vet hur det känns när diskoteket plötsligt tänder de starka lamporna vid 3-tiden på morgonen.
Efter att man skuttat runt på det dunkla dansgolvet och känt sig som en dancing queen blir
man plötsligt varse alla sina skavanker och skrynklor. För att undvika den smärtan går man på
i sina ullstrumpor och plötsligt har smärtan stegrats till en kris, för att om man inte gör något
då heller sluta med ett nederlag.
Det är alltså vår rädsla för smärta som bromsar den här processen och för att undvika smärtan
sätter vi igång en rad försvarsmekanismer.
Projektarbete, Therese Hermansson, 710203-9323 sida 28 (35)