Protokoll från Socialdemokraternas kongress ”Tillväxt för välfärd”

48
oanvända, undanstoppade längst bak i skåpen. Ni minns dem: gjutjärnspannan,
plättlaggen, gamla nedslitna förskärare – för att inte tala om mormors
emaljgryta som var perfekt för sjömansbiffen.
Nu är det dags att återupptäcka politikens köksutrustning i dess fulla
vidd, slipa knivarna, damma av kastrullerna, göra rent den riktiga ugnen
och börja använda de verktyg vi faktiskt har till vårt förfogande.
Planmonopol, exploateringsavtal, allmännyttiga bostadsföretag, kommunal
och statlig mark – det är politiska verktyg som är till för att användas.
Visst är det möjligt att bedriva en aktiv samhällsbyggnadspolitik. Se
på Göteborg!
Eller ta de statliga myndigheterna som enligt regeringsformen lyder
under regeringen, men som att döma av debatten ska vara kemiskt fria
från politisk styrning.
Här råder minst sagt en missuppfattning. Att regeringen inte får lägga
sig i enskilda förvaltningsärenden är en sak. En helt annan sak är skyldigheten
att styra de statliga myndigheterna. Det kan och borde vi göra i
betydligt större utsträckning än vi gör i dag.
Eller ta de statliga bolagen – en nätt portfölj som omsätter ett värde av
300 miljarder kronor. Visst kan och bör vi använda även dessa verktyg ,
bolag som i de allra flesta fall har bildats just för att nå politiska mål.
Låt mig vara särskilt tydlig på en punkt. Svenska folkets Vattenfall ska
naturligtvis i än större utsträckning användas som ett viktigt redskap för
att ställa om energiförsörjningen. Och inte nog med det:
Den nationellt ägda kraften, och för den delen även de nationellt ägda
skogarna, dessa oerhörda tillgångar, ska självfallet användas på ett sätt som
bäst gagnar Sverige som nation. Vattenfall borde på kommersiella grunder
och utan att det kommer i konflikt med EUs konkurrensregler kunna
erbjuda industrikunder Europas lägsta energipriser och vara marknadsledande
i kundvänlighet mot hushållskonsumenter.
Partivänner! En gång sade Gunnar Sträng att villaägarna är socialdemokratins
folk. För det fick han utstå kritik. Tiden var inte mogen för ett
sådant uttalande.
Men i dag när Socialdemokraterna är det överlägset största partiet
bland villaägarna måste man konstatera att Sträng hade rätt.
Är det inte dags att i Strängs anda på nytt förebåda framtiden? Är det
inte dags att säga att även småföretagarna ska bli socialdemokratins folk?
Det räcker ju med att se vilka de är och hur de har det.
Många småföretagare är starkt beroende av en enstaka kund, ett storföretag.
Precis som löntagarna måste rätta sig efter chefen och företagsledningen
måste småföretagaren rätta sig efter den stora kunden om allt från
priser till leveranstider och betalningsvillkor. Småföretagare är ofta utsatta.
De har lite att sätta emot de stora.
Många småföretagare är vanliga löntagare som har startat eget för att få
styra mer över sin arbetstid, själva kunna planera sitt jobb och kanske
komma ifrån arbetsplatser som inte tillåter dem att växa.
Många småföretagare har ungefär samma inkomstnivåer som industriarbetarna,
rörmokaren, hårfrisörskan, butiksföreståndaren och lastbilschauffören.
Deras villkor är många gånger nog så tuffa som löntagarnas.
Många småföretagare har mer eller mindre blivit tvungna att starta eget
när arbetslöshet har varit det enda alternativet.
Den politiska slutsatsen, tycker jag, kan bara bli en. När produktivitetsutvecklingen
är stark i industrin, när tillverkningsindustrin rationaliserar,
när jobben minskar i de stora företagen – när allt detta sker måste de nya
jobben i framtiden i än större utsträckning komma i de små och medelstora
företagen.
Mot den bakgrund, och med tanke på den vikt som vi socialdemokrater
lägger vid full sysselsättning som motor för tillväxt och rättvisa, är det vår
skyldighet att diskutera villkoren för små företag, så att de ska kunna växa
och bli större och, framför allt, så att de vill, vågar och kan anställa fler.
En enmansföretagare är inte en kapitalism med svart cylinderhatt och
en fet cigarr i mungipan. Som socialdemokrater måste vi i all ödmjukhet
ställa oss frågan: Har vi verkligen en tillräckligt generös attityd gentemot
de små företagen? Har vi en politik som bejakar nyföretagande och entreprenörskap?
Lyckas vi forma trovärdiga svar på de frågorna, då kommer vi att kunna
säga: Ni småföretagare har mer gemensamt med oss än ni har med näringslivets
elit – med bonus- och optionsdirektörerna. Välkomna till socialdemokratin!
Låt mig peka på fem områden där Sverige är särskilt väl förberett för
framtiden. Kalla det konkurrensfördelar eller styrkepositioner, men det är
samtidigt områden som vi måste bli än bättre på.
För det första: Sverige är öppet mot omvärlden, men vi kan jobba mer
aktivt för att få svenska företag att exportera till nya, strategiskt viktiga
marknader. Men världen finns ju också i Sverige. I en globaliserad värld
måste det vara så att språkkunskaper och insikter i andra kulturer är konkurrensfördelar.
Integration handlar inte bara om jämlikhet och rättvisa
utan också om krass ekonomi och tillväxt.
För det andra: Vi svenskar är välutbildade, och Sverige satsar mest i
världen på forskning och utveckling. Men vi har mycket kvar att upptäcka,
utforska och lära. Vi måste satsa ännu mer på det bästa vi har, på
våra barn. Men vi får heller inte glömma bort de vuxna som behöver en
andra eller en tredje chans. Det håller inte att gå i pension från utbildning
redan i 25-årsåldern. Allas nyfikenhet och kreativitet måste släppas loss i
jakten på ny kunskap, nya uppfinningar och innovationer.
För det tredje: Sverige har starka offentliga finanser, låg inflation och
låga räntor, och det ska vi fortsätta att ha. Vi tänker aldrig, aldrig någonsin
släppa greppet om de offentliga finanserna. Så när kongressen nu
inleds, kom då ihåg att sunda offentliga finanser är den mest grundläggande
förutsättningen för tillväxt och utveckling. Vi får heller inte glömma
bort, precis som Göran Persson sade, att vi har stora åtaganden kvar att
49