Protokoll från Socialdemokraternas kongress ”Tillväxt för välfärd”

More documents

Recommendations

Info

12 är det grundat. Om hur ett samhälle ska hållas samman är det grundat. Därför är kampen mot arbetslösheten vår allt annat överskuggande arbetsuppgift. De som mer än någon annan drabbas av arbetslöshet är svenskarna med utländsk bakgrund. Vad krävs för att vi ska få alla över tröskeln till svensk arbetsmarknad? Ja, vi kan stifta lagar mot diskriminering. Vi kan öka resurserna inom arbetsmarknadspolitiken. Vi kan satsa mer på skolan och språkundervisningen. Vi kan föreslå åtgärder för att minska segregationen. Det har vi gjort, och det gör vi. Samtidigt ser vi att det inte räcker. Det räcker inte med aldrig så offensiva åtgärder om fördomar ändå fäller människor på mållinjen. Det krävs attitydförändringar bland oss som sitter här, hos personalchefer i offentlig sektor, hos företagare och hos cheferna i näringslivet. Det krävs ett folkligt uppror mot fördomarna. Det är med fördomarna som med trollen, i ljuset spricker de. Vi får aldrig sluta att tala om dem. Olof Palme förklarade i ett välkänt tal roten till fördomen så här: Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla – okunnigheten om andra människors särart, rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. Vilken rörelse om inte vår ska gå före i kampen mot fördomarna? Vi har allt att vinna på den kampen, i första hand rent mänskligt. Egentligen är det konstigt att människor satsar stora summor på att resa runt i världen för att ta del av andra kulturer, uppleva ny musik, nya dofter och smaker, nya sätt att umgås, nya idéer av alla slag. Men mycket av detta finns ju redan här hos oss, men många av oss är för dåliga på att upptäcka det. Sveriges befolkning består av människor från alla världens länder, från alla kulturer. Mängder av språk talas inom våra gränser. Mängder av språk talas dagligen i våra skolor, i våra offentliga institutioner. Tusentals välutbildade, språkkunniga och motiverade människor i yrkesverksam ålder vill inget annat än att få ett jobb. Människors vilja till arbete är vårt lands allra viktigaste tillgång. Vilken bakgrund man sedan har spelar ingen roll. När mänskliga och moraliska argument inte räcker måste vi också för tillväxtens skull göra oss av med våra fördomar. Om sysselsättningsgraden hade varit lika hög bland de utlandsfödda svenskarna som bland infödda svenskar, hade 120 000 fler människor varit i arbete. Vad skulle 120 000 fler i arbete betyda för tillväxten? Vad skulle den tillväxtökningen betyda för våra skatteintäkter och för vården och omsorgen? Vad skulle den betyda när alltfler unga ska försörja en växande skara äldre? Här har vi förmodligen vår största tillväxtpotential. Den ska vi ta till vara. Därför ska vi bekämpa fördomarna i vårt land. Och hör inte fördomar upp så vill vi klart och tydligt säga: Fördomar hör inte ett modernt demokratiskt Sverige till. I vårbudgeten genomför vi stora satsningar, bland annat i kampen mot arbetslösheten och för en bättre välfärd. Det kan vi göra trots att vi har flera år av lågkonjunktur bakom oss. Jämförbara länder i Europa plågas av stora underskott och nedskärningar. I Sverige har vi sparat i ladorna under de goda tiderna. Vi har haft en högre tillväxt än övriga Europa, och svensk ekonomi står ännu relativt stark. Vi har i dag inte bara en ekonomisk styrkeposition, utan vi har också återvunnit den politiska ideologiska styrkan. Tydligast ser vi det kanske i högerns alltmer förvirrade budskap och alltmer desperata sökande efter något att hålla sig i. Låt mig en stund tala om det som händer på höger— vänsterskalan i svensk politik och också globalt. En artikel i den engelska tidningen The Guardian fångade för en tid sedan mitt intresse. Den utgick från frågan: Hur gör de det – svenskarna? Artikeln handlade lyckligtvis om vår offentliga sektor, om vår välfärdsmodell om barnomsorg för alla, om 16 månaders föräldraledighet, om satsningarna på grundskolan och om sjukvårdens höga kvalitet. Artikeln handlade också om de brittiska studiebesöken i vår offentliga verksamhet och om den vilja att lära av Sverige som nu kan ses, inte minst i brittisk politik. Lite slarvigt översatt skriver de så här i den brittiska tidningen om britternas syn på vår modell: ”Den – den svenska modellen – har setts som en bisarr historisk kuriositet som vi aldrig kommer att kunna tävla med: För litet, för pacifistiskt, för trevligt” Deras sociala och ekonomiska mirakel skulle aldrig kunna blir vårt. Deras politik och skatter är omöjligt utopiska. Folk pekar med förtvivlan på Sveriges stora företag Ikea, Volvo och Ericsson och undrar hur vi ska kunna konkurrera. Och deras socialdemokratiska själ! Vi som blivit så förråade av vår smutsiga högerpress, hur skulle vi kunna bli snälla som de?” Det är inte dåligt. Ibland är det befriande att få låna andras ögon en stund. Vi skulle inte uttrycka oss så här. Men visst har Sverige ett koncept som fungerar – så skulle vi säkert säga. Vi har en modell som flyger, skulle vi kanske våga dra till med. Men gång på gång visar forskare att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet, trygghetssystem, god nivå på skolan, lång livslängd och barnvänlighet. Nyligen hade Veckans Affärer en undersökning där Sverige placerades i topp när man mäter den viktigaste tillgången för framtida utveckling, nämligen kreativiteten. I går fick vi siffror från Goldmann Sachs.De visar att Sveriges köpkraftskorrigerade bruttonationalprodukt per capita under de senaste tio åren har växt kraftigare och slagit såväl euroland som – hör och häpna - USA! Visst har vi västvärldens högsta skatter. Stundtals tycker vi inte att det räcker till. Vi vill ju förbättra välfärden ytterligare. Men inte hindrar skatterna Sveriges utveckling. Vad undersökningen visar är att det kanske rentav är tvärtom. Vi blir starkare när vi hjälps åt. Vi tjänar alla på att alla får vara med. Det svenska folket har länge ställt upp på denna modell, som i allt väsentligt är en socialdemokratisk modell. I val efter val har de avvisat det ekonomiska lättsinnets och de stora skattesänkningarnas väg. Högern har hårdnackat stått för motståndet, och under en lång tid var 13
14 de nyliberala idéerna också framgångsrika i vårt land. I dag sviker argumenten den nyliberala höger som så länge utmanat oss. Nu sitter dess tänkare där och plitar dit en bortre parentes för Bohmans era i sin historieskrivning. Inom parentestecknen hamnar Bohman själv, Adelsohn, Bildt, den vikarierande partiledaren Tobisson och så Lundgren. På ömse sidor om parentestecknen hamnar de som vurmar för moderation och samling – på ena sidan Yngve Holmberg och på den andra sidan hans nutida politiska arvtagare. Det är den svenska högern, med nyliberalismens facit. Det är det som vi ska förhålla oss till bland annat. Det här är ingenting som bara avspeglar sig i partiledarval. Högern trängs tillbaka på flera fronter. För det första: Det fanns en tid då den svenska högern talade illa om fackligt arbete. Ja, det gick för den delen utöver den politiska högern. Det gick in på borgerliga ledarsidor och i andra sammanhang. Men de rösterna hörs nu allt svagare. I dag gör facket bra lönerörelser. De levererar reallöneökningar och förmår samtidigt hävda svensk konkurrenskraft i en allt hårdare global konkurrens. Kollektivavtalen står starka. Kraft och ansvarstagande präglar en fackföreningsrörelse som i dag klarar att avvisa systemskifteskraven från arbetsgivarsidan. För arbetarrörelsen tror jag inte att vi tillräckligt mycket kan stryka under vikten av detta. Det är vår politiska styrka att ha en fackföreningsrörelse som förmår att ta ansvar för landet, en fackföreningsrörelse som kommer tillbaka efter 1980-talets stora bekymmer där avtalen många gånger slutade i tvåsiffriga belopp men sällan i reallöneförbättringar. Nu är det låga avtal, reallöneförbättringar, skärpt konkurrenskraft och nej till systemskifte. Till och med mitt eget fack, Handelsanställdas förbund, lyckades i år komma fram till ett avtal utan medlingsinsatser. Detta säger någonting! Vi talar mycket om facklig-politiskt samarbete. Det är klart att när fackföreningsrörelsen på detta sätt löser en av sina huvudsakliga uppgifter med styrka och med konsekvens ger det också en växande politisk roll och en växande politisk betydelse åt fackföreningsrörelsen och därmed åt hela arbetarrörelsen. För det andra: Ett annat uttryck för en sådan här ideologisk förskjutning som skett i spåren på att vi har klarat att ordna den gemensamma ekonomin i landet är att näringslivets egna organisationer under vårens så kallade tillväxtsamtal föreslår finansiering för de önskade skattesänkningarna. För första gången finns det nu en förståelse för att skattesänkningar också måste betalas. De dynamiska effekternas tid är förbi. Ni vet den tanke som framför allt amerikanska ekonomer och en amerikansk president vid namn Ronald Reagan lanserade: Sänker vi bara skatterna så sätter vi extra sprutt på ekonomin, och när den snurrar fortare får vi ännu mer pengar in i vår gemensamma kassa. Tänk så bekvämt det var, tänk så farligt det var och tänk vilket systemskifte det höll på att leda till i Sverige under den korta period då Carl Bildt fick pröva att regera! Nu har vi ett svenskt näringsliv som kommer till oss och säger: Det finns vissa skatter som är skadliga för tillväxten. Vi inser att vi inte bara kan ta bort de intäkterna ur statskassan. Vi har idéer om hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt för att finansiera detta. Det är en ideologisk framgång för oss men också ett uttryck för ett ansvarstagande från näringslivets sida som vi naturligtvis ska möta med respekt och uppskattning. Ingen ska tveka om att det är ett helt annat klimat som vi nu rör oss i jämfört med det som gällde för 20 år sedan. Nyliberalismen har också i denna mening kommit till en punkt. För det tredje: Också här gäller det en ideologisk iakttagelse. Den politiska högern accepterar nu att vi ska ha överskott i de offentliga finanserna. Jag vet inte om jag kan hitta på ett mer tråkigt politiskt uttryck än detta – överskott i de offentliga finanserna. Vad betyder det? Ja, det betyder att sparandet i samhället ska gå till på så sätt att åtminstone 50 000 miljoner kronor varje år sparas i den gemensamma kassan för att trygga våra välfärdssystem. 2 procents överskott i de offentliga finanserna är 50 000 miljoner kronor. Det sparandet lägger vi i dag i pensionssystemet. Vi sparar för våra framtida pensioner. Det har varit en lång strid kring detta. Det började med ATP. Vi hade den diskussionen också i anslutning till löntagarfondsdebatten och när det gällde de så kallade buffertfonderna. Nu har vi ett läge då vi ser en svensk höger säga: Okej, det här ställer vi upp på. Det är inte överbeskattning. Det är inte tvångssparande. Det är inte sådant som skadar ekonomin. Det kan vara nödvändigt. Jag är glad över den positionsförflyttningen, för ett sätt att vara med och långsiktigt trygga en stor gemensam sektor är att bygga upp en ekonomi som klarar också nedgångar och sämre tider genom att vi har sparat gemensamt. Det ligger en stor ideologisk förflyttning i denna positionsförändring från den svenska högern. Det hälsar jag med tillfredsställelse. Jag inser självklart att därmed är inte alla ideologiska strider slut, men det är ett nytt politiskt klimat. Det har följt på att vi har återupprättat greppet över den gemensamma ekonomin. Fackföreningsrörelsen har återigen tagit greppet över lönerörelserna, och de borgerliga partierna har anpassat sig vad gäller synen på skattepolitiken. Det är en ideologisk framgång, och det är den framgången vi ska ta avstamp i när vi diskuterar hur vi ska gå vidare för att åstadkomma mer av tillväxt och utveckling. Vi har bakom oss 25 år av nyliberala framgångar, av marknadens mer eller mindre ohämmade verkningar. Det har funnits tider då vi fått backa, då det var vi som kände oss pressade av samhällsdebatten. Nu händer det motsatta, nu är det högern som får backa. Det ger oss ett utrymme att titta på vad som gick fel eller för långt under den nyliberala vågen när den pressade oss. Var backade vi för långt, var fick marknaden lite för stort spelrum och andra värden för liten plats? Vad släppte vi igenom som inte var riktigt bra? Nu tittar LOs ekonom Dan Andersson på detta i en statlig utredning, och vi har tillfälle att diskutera det under denna kongress. 15
Page 1 and 2: Protokoll från Socialdemokraternas
Page 3 and 4: 6 Välkomna också alla gästande k
Page 5: 10 För oss socialdemokrater har de
Page 9 and 10: 18 Vad det handlar om för vår del
Page 11 and 12: 22 Norra Älvsborgs partidistrikt G
Page 13 and 14: 26 Yemen Socialistpartiet: Mansur R
Page 15 and 16: 30 Karlsson, Håkan Linnarsson, Eva
Page 17 and 18: 34 Dagordningens punkt 4.3 Faststä
Page 19 and 20: 38 Föredragning och förslag Åke
Page 21 and 22: 42 kommer vi att hålla väldigt h
Page 23 and 24: 46 Vi har format ett samhälle där
Page 25 and 26: 50 förverkliga från 2002 års val
Page 27 and 28: 54 komma in på arbetsmarknaden och
Page 29 and 30: 58 Min uppfattning är att kulturen
Page 31 and 32: 62 Rainor Melander, Västernorrland
Page 33 and 34: 66 Det jag yrkar avslag på, ett po
Page 35 and 36: 70 Helene Pettersson, Jönköpings
Page 37 and 38: 74 leder också till ökad konkurre
Page 39 and 40: 78 Vi har en stark lagstiftning. Vi
Page 41 and 42: 82 Så länge jag har varit aktiv h
Page 43 and 44: 86 till att det i stället ska stå
Page 45 and 46: 90 Fortsättningsvis under samma pu
Page 47 and 48: 94 Det låter kanske lite konstigt
Page 49 and 50: 98 Normalt kostnadsförs alla satsn
Page 51 and 52: 102 Jag tycker därför att vi ska
Page 53 and 54: 106 svårt att tro att man kan vara
Page 55 and 56: 110 sektorn. Det här får självkl
Page 57 and 58:
114 konjunkturen framåt ser hyfsad
Page 59 and 60:
118 Ann-Britt Ljungberg, Kalmar, vi
Page 61 and 62:
122 Ardalan Shekarabi, på sidan 41
Page 63 and 64:
126 Forskning har visat att deltaga
Page 65 and 66:
130 Jakob, det var inte meningen at
Page 67 and 68:
134 förhindras. 50 procent av pers
Page 69 and 70:
138 Elisabeth Svedestad, Göteborg:
Page 71 and 72:
142 Martina Andersson, Kalmar län:
Page 73 and 74:
146 att avslå Fredrik Lunds tillä
Page 75:
150
show all

Protokoll från Socialdemokraternas kongress ”Tillväxt för välfärd”

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?