Tobak och avvänjning, 1.01 MB - Statens folkhälsoinstitut

JAG VILL SLUTA 

Tobak och avvänjning 

En faktaskrift om behovet av prioritering 

av tobaksavvänjning 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

Tobak och avvänjning 

En faktaskrift om behovet av prioritering 

av tobaksavvänjning

© statens folkhälsoinstitut r 2004:29 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-287-6 

redaktör: barbro holm ivarsson, statens folkhälsoinstitut, 

i samarbete med monica ribohn, ab moleri. 

redaktion: margaretha haglund och gunnel boström, statens folkhälsoinstitut, 

samt göran boëthius, tobakspreventiva enheten, östersund 

och hans gilliam, centrum för tobaksprevention, stockholm. 

fotografi: mats lundqvist 

formgivning: sandler mergel, www.sandler.se 

tryck: sandvikens tryckeri, sandviken 2004

Innehåll 

Förord ________________________________________________________ 5 

Inledning ______________________________________________________ 7 

1. Rökningen orsakar stor sjukdomsbörda och höga kostnader ______________ 9 

Hur farlig är rökningen? ________________________________________________ 9 

Hur farligt är snuset? __________________________________________________ 11 

Hälsoförluster och sjukdomsbörda till följd av rökning ______________________ 12 

Vad kostar tobaksrökningens medicinska skadeverkningar? __________________ 13 

Samhället kan göra stora vinster på rökstopp ______________________________ 14 

Vem betalar rökningens kostnader? ______________________________________ 15 

2. Det breda och långsiktiga tobaksförebyggande arbetet __________________ 17 

Rökavvänjning en nyckelfaktor __________________________________________ 18 

Folkhälsomålen ______________________________________________________ 18 

Vad satsas i dag på att minska tobaksbruket? ______________________________ 19 

Exempel från USA ____________________________________________________ 20 

3. Många vill ha hjälp att sluta med tobak ______________________________ 23 

Många vill ha professionellt stöd för att sluta ______________________________ 23 

Svårt att bryta ett starkt nikotinberoende __________________________________ 23 

Rökarnas kunskaper om rökningens faror ________________________________ 24 

Vårdpersonal viktig för att motivera ______________________________________ 25 

4. Avvänjningsutbudet i dag ________________________________________ 27 

Brist på avvänjningsstöd ______________________________________________ 27 

Personalen vill arbeta med rökavvänjning ________________________________ 28 

Upplevda hinder för att arbeta med avvänjning ____________________________ 29 

5. Metoder för tobaksavvänjning ____________________________________ 31 

Metoder för avvänjning ________________________________________________ 31 

Rådgivningens intensitet ______________________________________________ 31 

Läkemedel för avvänjning ______________________________________________ 32 

Resultat av olika rökavvänjningsmetoder __________________________________ 34 

Kostnadseffektivitet____________________________________________________ 35 

6. Hur kan en effektiv tobaksavvänjning organiseras? ____________________ 37 

Hinder och lösningar __________________________________________________ 37 

Förslag till hur tobaksavvänjning kan organiseras __________________________ 39 

Tobaksfri hälso- och sjukvård____________________________________________ 41 

Rökavvänjning för landstingets egen personal ______________________________41 

Sammanfattning ________________________________________________ 43 

Bilaga 1 Tobaksvanor och statistik________________________________________ 44 

Bilaga 2 Definitioner av nikotinberoende och nikotinabstinens ________________ 47 

Bilaga 3 Tillgången till rökavvänjning i primärvården ________________________ 48 

Bilaga 4 Gör dina egna beräkningar – Hur många röker/snusar, 

hur många vill sluta och hur många vill ha hjälp i ditt län? ____________________ 49 

Bilaga 5 Gör dina egna beräkningar – Vad kan ditt landsting 

spara på att hjälpa sina anställda att sluta röka? ____________________________ 50 

Bilaga 6 Tobaksfritt landsting – underlag till policydokument __________________ 51 

Bilaga 7 Litteratur, material, Internetadresser ______________________________ 54 

Bilaga 8 Referenser ____________________________________________________ 56 

3

Förord 

Tobaksbruket förblir en av de enskilt 

största hälsoriskerna i Sverige trots att 

det svenska arbetet mot tobak framstår 

som framgångsrikt i en internationell 

jämförelse. I Sverige har rökningen 

successivt minskat allt sedan 

1970-talet både bland män och kvinnor, 

och följaktligen kan numera även 

en minskning av skadornas omfattning 

ses, åtminstone bland män. I Sverige 

röker numera mindre än 20 procent av 

den vuxna befolkningen dagligen. 

Ändå medför rökningen närmare 

7 000 förtida dödsfall per år i Sverige. 

Under 1990-talet har rökningen 

minskat både bland män och kvinnor, 

i synnerhet bland gravida kvinnor, och 

överhuvudtaget hos kvinnor i fertil 

ålder. Under de senaste åren kan vi 

även notera en signifikant minskning 

bland ungdomar. Rökningen är dock 

fortsatt en orsak till ojämlikhet i hälsa 

genom att den minskat mest i mer 

gynnade socio-ekonomiska grupper, 

men förblir utbredd i mindre gynnade 

grupper. Snusning är samtidigt vanligt 

bland män i yngre ålder. Snusbruket 

ökar i dag bland både män och kvinnor. 

En nyligen publicerad studie över 

rökningens samhällskostnader som 

gjorts på uppdrag av Statens folkhälsoinstitut 

har visat att sjukvård och 

minskad produktion på grund av rökning 

kostar det svenska samhället 

minst 26 miljarder kr varje år (2001). 

Som jämförelse kan nämnas att staten 

2001 satsade 21 miljarder på rättsväsendet 

och 17 miljarder på det internationella 

biståndet och att landstingens 

samlade underskott var 3,5 miljarder 

det året. 

Riksdagens nyligen fattade beslut 

om de nationella folkhälsomålen för 

tobaksområdet kommer att ställa stora 

krav på samtliga aktörer, såväl stat, 

landsting, kommuner som frivilliga 

organisationer, för att åstadkomma 

den bredd av insatser som behövs för 

att tobaksbruket ska minska till den 

nivå som har uttalats i riksdagsbeslutet. 

Enligt WHO:s rekommendationer 

behövs för en effektiv tobaksprevention 

en rad åtgärder som information, 

opinionsbildning, utbildning, målgruppsanpassat 

avvänjningsstöd, rökfria 

miljöer, lagstiftning och en aktiv 

prispolitik, eftersom ingen enskild 

insats eller åtgärdskategori ensam kan 

lösa tobaksproblemet. Lagstiftning 

kan inte införas eller upprätthållas 

utan information som förbereder och 

stärker det allmänna stödet för insatserna. 

Omvänt förlorar samhällsinsatser 

mot tobaken i effektivitet och trovärdighet 

om de inte stöds av relevant 

lagstiftning. Information om riskerna 

med rökning leder inte självklart till 

rökstopp, i synnerhet inte om det saknas 

tillgång till praktisk lättillgänglig 

hjälp för dem som vill sluta röka. Samtidigt 

kan inte tobaksproblemet på 

lång sikt lösas enbart genom att man 

hjälper dem som röker att sluta. Alla 

slag av åtgärder behövs och blir mer 

effektiva när de samverkar. 

Denna skrift handlar om behovet av 

tobaksavvänjning. Av skriften framgår 

med all tydlighet att tobaksavvänjning 

är en av de mest kostnadseffektiva 

behandlingsmetoder som finns att tillgå 

inom hälso- och sjukvården. 

Margaretha Haglund 

Chef för Tobaksuppdraget 

Statens folkhälsoinstitut 

5

Inledning 

Det finns på många håll en uttalad 

politisk vilja att hälso- och sjukvården 

ska bli mer hälsofrämjande. Mycket 

återstår dock att utveckla inom det 

förebyggande arbetet, och man är 

långt från målet när det gäller området 

tobaksprevention. Det finns ett 

gap mellan vad man vet behöver 

göras, och vad man gör. 

De flesta vuxna rökare – och alltfler 

snusare – vill sluta. Men nikotinberoendet, 

som klassas som en sjukdom, är 

starkt. Många både vill ha och behöver 

professionell hjälp. Trots att rökavvänjning 

är en av vårdens mest kostnadseffektiva 

åtgärder är det alltför 

många som förgäves söker rökavvänjningsstöd. 

En av Statens folkhälsoinstitut 

nyligen gjord undersökning visade 

att mindre än varannan vårdcentral 

säger sig ha en rökavvänjningsresurs. 

När det gäller rökavvänjning för 

vuxna har det sedan länge funnits 

enkla, verksamma och kostnadseffektiva 

metoder, som är lätta både att 

lära sig och att implementera. Proble- 

met är att dessa metoder inte används 

systematiskt inom hälso- och sjukvården. 

Orsakerna tycks främst vara 

medicinska, ekonomiska och politiska 

prioriteringar men också bristande 

engagemang i frågan. Landstingen bör 

dock kunna erbjuda en miniminivå av 

rökavvänjning. 

Tillsammans med individinriktade 

och strukturella insatser behöver också 

benägenheten att sluta röka stimuleras 

med hjälp av olika informationsoch 

opinionsbildande insatser på såväl 

nationell som regional och lokal nivå. 

Utgivningen av denna faktaskrift för 

i första hand folkhälsoarbetare är en 

del av arbetet i det så kallade Nationella 

Tobaksuppdraget, som Statens 

folkhälsoinstitut genomför på regeringens 

uppdrag 2002–2005. 

I denna skrift redovisas bland annat 

att 

• tobaksrökningen är den enskilda 

faktor som svarar för den största 

andelen av sjukdomsbördan i vårt 

land. 

• rökningen (den aktiva och den passiva) 

varje år dödar närmare 7 000 

människor. 

• rökningens kostnader för samhället 

är minst 26 miljarder per år, motsvarande 

drygt tre gånger mer än statens 

årliga intäkter från tobaksskatten. 

• tobakens skadliga effekter till stora 

delar kan förebyggas. 

• upp till 85 procent av dem som 

röker vill sluta, samtidigt som en 

tredjedel av dem vill ha hjälp. 

• vi har effektiva metoder för rökavvänjning 

som tiodubblar möjligheten 

att lyckas. 

• det råder brist på avvänjningsresurser 

i dag. 

• även det ökande snusbruket måste 

tas på allvar; cirka 45 procent av 

snusarna vill sluta och av dem vill 

var tredje ha hjälp. 

• kostnaden för att hålla en god nivå 

på tobaksavvänjning i landstingen är 

relativt låg och utgör en lönsam 

investering. 

7

1 Rökningen orsakar 

stor sjukdomsbörda 

och höga kostnader 

Rökningen är i dag den största enskilda 

orsaken till sjukdom, lidande och 

förtida död i västvärlden, samtidigt 

som den ger upphov till stora kostnader 

för såväl stat, landsting, kommuner 

och arbetsgivare som för rökaren 

själv. Omkring 5 miljoner människor i 

världen dör varje år av sjukdomar 

orsakade av rökning och siffran väntas 

stiga kraftigt de närmaste decennierna 

(1). I Sverige beräknas cirka 6 400 personer 

per år dö i förtid av egen rökning, 

och ytterligare minst 500 av passiv 

rökning. De sammanlagda 

dödsfallen är således närmare 7 000 

människor, nästan 20 per dag (2). Som 

en jämförelse kan nämnas att i Sverige 

dör varje år runt 500 personer i trafiken 

och ett hundratal i arbetsplatsolyckor. 

Enligt Statistiska centralbyråns 

(SCB) statistik 2002 röker 17 procent 

av svenskarna dagligen; 19 procent av 

kvinnorna och 16 procent av männen. 

Det betyder att det i dag finns cirka 

1,2 miljoner dagligrökare i Sverige. 

Ytterligare 10 procent kvinnor och 13 

procent män uppger sig vara så kallade 

feströkare, det vill säga röker då 

och då (3). Gravida röker betydligt 

mindre än kvinnor i allmänhet; 10,5 

procent (4). Enligt den senaste arbetsmiljöundersökningen 

2001 uppgav 7 

procent av kvinnorna och 8 procent av 

männen (drygt 300 000 personer) att 

de utsätts för passiv rökning i sin 

arbetsmiljö (5, 6). 

Varannan rökare dör i förtid av sin 

rökning och förlorar i genomsnitt 7–8 

år av sin förväntade livstid (7). Hälften 

av dessa dör redan i medelåldern 

(35–69 år) och förlorar då 20–25 levnadsår 

(1). Många rökare drabbas 

dessutom av ett långt lidande i form 

av kroniska sjukdomar. I en dansk studie 

visades att rökaren har 5–7 fler år 

av upplevd ohälsa än icke-rökaren (8) 

(se figur 1). Rökaren har alltså små 

utsikter att behålla en god hälsa efter 

pensionen. 

Att sluta röka medför omfattande 

vinster för individen i form av bättre 

hälsa och kondition, bättre ekonomi 

och minskad passiv rökning för familj 

och arbetskamrater. 

Hur farlig är rökningen? 

Ända sedan mitten av 1960-talet har 

sambandet mellan rökning och sjukdom 

varit känt och närmare hundratusen 

vetenskapliga undersökningar har 

publicerats om rökningens skaderisker. 

Cigarettröken innehåller drygt 4 000 

kemiska ämnen, varav fler än 50 är 

kända som cancerframkallande. Alla 

som röker skadas av sin rökning och 

rökningen har effekt på i stort sett alla 

kroppens organsystem. Även passiv 

rökning är skadlig. 

Ett 40-tal sjukdomar, varav många 

är dödliga, har direkt samband med 

rökning (9). Cigaretten dödar sina 

offer i första hand genom hjärt-kärl- 

• Rökningen är den riskfaktor 

som står för den 

största andelen av den 

totala sjukdomsbördan. 

• Rökningen dödar årligen 

närmare 7 000 människor, 

skadar hundratusentals 

och kostar samhället 

minst 26 miljarder per år. 

9

10 

Tio år kortare liv 

I juni 2004 publicerades resultatet 

av en unik longitudinell studie bland 

manliga brittiska läkare. 

Den visar att rökstopp vid 60, 50, 40 

respektive 30 år ökade den genomsnittliga 

livslängden med 3, 6, 9 

respektive 10 år. 

Ref Doll R, Peto R, Boreham, J & Sutherland 

I. Mortality in relation to smoking: 50 years’ 

observations on male British doctors. BMJ 

2004 Jun 26;328(7455):1519. 

Figur 1. Livslängd och år med full hälsa 

respektive år med upplevd ohälsa bland dem 

som röker respektive inte röker enligt en dansk 

studie (8). 

Kvinnor, 

rökare 

Kvinnor, 

ej rökare 

Män, 

rökare 

Män, 

ej rökare 

År med full hälsa År med upplevd ohälsa 

sjukdomar, lungcancer och kroniskt 

obstruktiv lungsjukdom (KOL), men 

orsakar också andra cancerformer. 

Dessutom orsakar rökningen till 

exempel kronisk luftrörskatarr, magkatarr/magsår, 

Crohns sjukdom, benskörhet, 

vissa former av syn- och hörselnedsättningar, 

tandlossning, 

impotens, minskad fertilitet hos både 

kvinnor och män, graviditetskomplikationer 

och plötslig spädbarnsdöd. 

Det finns ett samband mellan cancerrisken 

och antalet cigaretter man 

rökt, antalet år man varit rökare och 

åldern för rökdebuten. Storrökarna 

löper av naturliga skäl störst risk, men 

måttlighetsrökarna är så många fler 

att de flesta sjukdomsfallen ändå uppträder 

i den gruppen (10). 

Det är fortfarande oklart om kvinnor 

som röker som män utsätter sig för 

större risker än män. Det finns indikationer 

på att lungcancer, och flera 

andra sjukdomar som beror på rökning, 

utvecklas snabbare hos kvinnorna. 

Hormonella skillnader, mindre 

kroppsstorlek, mindre hjärta, trängre 

kranskärl och mindre yta lungvävnad 

än männen skulle kunna spela roll (11). 

RÖKNING OCH HJÄRT- KÄRLSJUKDOMAR 

Drygt 20 procent av all hjärt-kärlsjukdom 

beräknas bero på rökning (12). 

Rökningen anses svara för 60 procent 

av aortaaneurysm (livshotande åderförkalkning 

av stora kroppspulsådern) 

och 40 procent av akuta rytmrubbningar 

i hjärtat med dödlig utgång. 

53,8 

56,5 

67,9 

13 

68,7 

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 

Antal år 

20 

8 

Medellivslängd 

13 

73,8 

80,9 

69,5 

76,7 

Vidare beror cirka 30 procent av all 

ischemisk hjärtsjukdom (försämrad 

cirkulation i hjärtat som kan leda till 

hjärtinfarkt eller hjärtsvikt) före 65 års 

ålder och 15 procent av alla fall efter 

65 års ålder på rökning (13). Dödsfallen 

i hjärt-kärlsjukdomar på grund av 

rökning uppgår totalt till cirka 2 500 

per år (14). 

Sammanlagt antas också 1 300 personer 

i Sverige årligen insjukna i hjärtinfarkt 

som en följd av passiv rökning 

(14). 

RÖKNING OCH CANCER 

Lungcancer, en sjukdom med mycket 

hög dödlighet, står i Sverige för 7 procent 

av all cancer hos män och 5 procent 

hos kvinnor (15). Den lägre andelen 

hos kvinnor har sin förklaring i att 

kvinnor började röka flera decennier 

senare än män. Cigarettrökningen 

bedöms orsaka omkring 90 procent av 

alla lungcancerfall (12). Lungcancern 

minskar i dag bland män, men ökar 

bland kvinnor, och fler kvinnor än 

män beräknas inom de närmaste åren 

dö i lungcancer. 

Man beräknar också att passiv rökning 

ökar risken för lungcancer med 

20–30 procent och att 30–60 lungcancerfall 

varje år orsakas av passiv rökning 

(16). 

Även risken för cancer i munhåla, 

läppar, svalg, strupe, näsa, magsäck, 

bukspottkörtel, tjocktarm, njurar, 

urinblåsa och livmoderhals är ökad 

hos rökare. I Sverige beräknas en fjärdedel 

av alla cancerfall kunna kopplas 

till rökning (15). Totala antalet dödsfall 

i lungcancer samt cancer i mun, 

svalg, struphuvud och matstrupe i Sverige 

år 2001, som ansågs relaterade till 

rökning, var 2 600 (14). 

RÖKNING, LUFTVÄGSPROBLEM 

OCH KRONISKA LUNGSJUKDOMAR 

Rökning är en avgörande faktor vid 

sjukskrivningar för luftvägsbesvär, en 

av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna 

i Sverige. En svensk avhandling 

visar att för astmapatienter har reha-

iliteringsprogram ingen positiv effekt 

om patienten fortsätter att röka (17). 

När det gäller kroniska lungsjukdomar 

bedöms 55–80 procent av fallen vara 

orsakade av rökning (12). 

Kronisk bronkit är en sjukdom som 

medför hosta och slembildning. Den 

utvecklas hos rökare ofta till en invalidiserande 

form med tilltagande andnöd 

på grund av utveckling av lungemfysem, 

som innebär en nedbrytning 

av lungvävnaden. Denna senare form 

har numera beteckningen KOL (kroniskt 

obstruktiv lungsjukdom). Den 

helt dominerande orsaken till KOL är 

rökning, och det enda som kan hejda 

förloppet är rökstopp. Antalet nya fall 

av KOL ökar för varje år och det är 

framför allt kvinnorna som står för en 

kraftig ökning. I dag finns uppskattningsvis 

400 000–700 000 KOL-sjuka i 

landet (18). Dödsfallen varje år till 

följd av sjukdomen uppgår till cirka 

1 400, varav 1 300 beräknas kunna 

relateras till rökning (14). 

RÖKNING OCH TANDHÄLSA 

I munnen är det lätt att tidigt se rökningens 

effekter. Till de lindrigare 

effekterna hör missfärgade tänder och 

förändringar i slemhinnan. Den allvarligaste 

skadan är cancer i munhålan, 

se ovan under ”Rökning och cancer”. 

Rökare har 3–5 gånger ökad risk att 

drabbas av tandlossning – parodontit 

(19) och 90 procent av all svårläkt 

tandlossning finner man hos rökare 

(20). Tandlossning drabbar cirka 

10–15 procent av befolkningen och är i 

sig en folksjukdom (21). 

RÖKNING, STRESS 

OCH PSYKISK OHÄLSA 

Det finns en samverkan mellan rökning, 

stress och psykisk ohälsa. Hos 

tonårsrökare ses en ökad risk för ångest, 

panikattacker och depression (22, 

23). I motsats till den allmänna uppfattningen 

bland rökare, leder rökstopp 

däremot på sikt till påvisbart 

minskad nivå av stress (24). 

En forskargrupp vid Institutionen 

för klinisk neurovetenskap på Sahlgrenska 

universitetssjukhuset i Göteborg 

anser sig också ha funnit indikationer 

för att rökare löper ökad risk 

att utveckla alkoholproblem (25). 

Samma belöningssystem påverkas av 

nikotin och alkohol. Man har påvisat 

samverkan mellan olika droger i hjärnans 

belöningscentrum, fynd som ökar 

förståelsen för varför exempelvis 

rökande och snusande elever i årskurs 

9 dricker mer alkohol än de som inte 

använder tobak (26). 

Hur farligt är snuset? 

Snus innehåller cirka 2 000 ämnen av 

vilka en del är cancerframkallande. 

Snuset har av producenter framställts 

som ett hälsosammare alternativ till 

rökning eller som ett komplement till 

cigaretter att användas när man inte 

kan röka. Snusets skadliga effekter 

jämförs ofta med rökningens. En sådan 

jämförelse blir lätt skev, då få produkter 

är så hälsofarliga att använda 

som rökt tobak. Effekterna och hälsoriskerna 

för snusaren bör jämföras med 

att inte använda någon form av tobak. 

Resultaten av svensk forskning 

avseende snusets roll vid hjärt-kärlsjukdom 

har varit motsägelsefulla. 

Det är fortfarande otillräckligt utrett 

om snusning ställer till allvarliga problem 

hos individer som redan har 

hjärt-kärlsjukdom. Svenska studier 

har inte kunnat visa på ett samband 

med munhålecancer, men har inte heller 

kunnat utesluta en riskökning. Det 

finns indikationer på att snusning kan 

öka risken för åldersdiabetes (27), 

men också här behövs mer omfattande 

studier för att klargöra hur stor risken 

är. De starkaste signalerna om att 

snusningen inte får bagatelliseras 

kommer från studier av nikotintillförsel 

under graviditet. 

Ökad kunskap om hälsoeffekterna 

av snusning kräver således mer forskning, 

särskilt longitudinella studier där 

man följer personer över tid. 

Nedan följer en sammanställning över 

forskningsresultat som har pekat åt 

Tabell 1. Antal rökningsrelaterade dödsfall i 

åldrarna 35–84 år, fördelade på olika diagnoser 

1999–2001. 

Hjärt- Lung- KOL Totalt 

kärlsjukdom 1 cancer 2 

Antal Antal Antal Antal 

Män 1734 1 668 726 4 128 

Kvinnor 735 973 576 2 284 

Totalt 2 469 2 641 1 302 6 412 

1 Stroke och ischemisk hjärtsjukdom. 

2 Inklusive cancer i mun, svalg, struphuvud och 

matstrupe. 

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC/Socialstyrelsen; 

Undersökningen av levnadsförhållanden, SCB. 

11

Figur 2. De största riskfaktorernas bidrag till 

hälsoförlusterna mätt i DALY fördelat efter 

olika sjukdomsgrupper för Europa. Procent av 

totalt 214 miljoner DALY (II). 

12 

Tobak 

Högt blodtryck 

Alkohol 

Högt kolesterol 

Högt BMI 

Lite frukt och grönt 

Fysisk inaktivitet 

Droger 

Figur 3. Rökningens bidrag till sjukdomsbördan 

om 20 procent av befolkningen är dagligrökare, 

mätt i DALY per 100 000 invånare (41). 

Kranskärlssjukdom 

Stroke 

Lungcancer 

Övrig cancer 

KOL 

samma håll och där forskarna har en 

samsyn om effekterna: 

• Snus skapar ett kraftigt nikotinberoende 

(28). 

• Hjärtat slår 10–20 fler slag per 

minut. Blodtrycket höjs med 5–10 

mm Hg (29). 

• Fria fettsyror och kolesterol frigörs 

(30). 

• Risken för sen- och muskelskador 

vid idrottsutövning mer än fördubblas 

(31). 

• Mammor som använt snus under 

graviditeten löper ökad risk att föda 

för tidigt, få barn med minskad 

födelsevikt och att drabbas av 

Osäker sex 

0 2 4 6 8 10 12 14 % 

Infektionssjukdomar 

Kranskärlssjukdomar 

Cancer 

Kroniska sjukdomar i nedre luftvägar 

Psykiska sjukdomar 

Övriga ej smittsamma sjukdomar 

Skador, förgiftningar 

Olycksfall 

0 1000 2000 3000 4000 

Daly (ej rökning) 

DALY per 100 000 

Kan tillskrivas rökning 

havandeskapsförgiftning (32). 

• Spädbarn som utsatts för nikotin 

under graviditeten löper ökad risk 

för plötslig spädbarnsdöd (33). 

• Tandhalsar blottas och skador på 

käkbenet uppstår på platsen där 

snuset läggs (34). 

• Tänderna missfärgas (34). 

• Slemhinnan under läppen skadas 

kroniskt (35). 

Blandmissbruk är vanligt och ett 

samband mellan snus och ökad 

användning av alkohol och andra 

droger samt allmänt riskbeteende 

finns (26). 

Hälsoförluster och sjukdomsbörda 

till följd av rökning 

I DALY-kalkyler (DALY = Disability 

Adjusted Life Year) försöker man 

beräkna hur många fullt friska levnadsår 

som går förlorade för en 

befolkning på grund av sjukdom – 

antingen som följd av funktionsnedsättning 

eller på grund av för tidig 

död. I det senare fallet beräknas antalet 

förlorade levnadsår i förhållande 

till en definierad standardiserad livslängd 

som är biologiskt maximal. Tillvägagångssättet 

innebär att effekterna 

av olika sjukdomar kan vägas mot varandra 

och mot för tidig död. Vikterna 

är dock inte självklara, och olika viktningar 

ger olika utfall i DALY-kalkylen. 

Begreppet DALY har utvecklats 

av Världsbanken och WHO (36, 37). 

Vilken betydelse olika hälsorisker 

har i DALY-kalkylen har studerats i 

ett större epidemiologiskt projekt, 

omfattande stora delar av världen 

(38). Tjugosex olika riskfaktorer studerades, 

och vissa uttalade skillnader 

finns mellan olika regioner. För Europa 

och andra länder med hög BNP 

och med hög livslängd vid födseln är 

rökning den mest betydelsefulla riskfaktorn; 

det beräknas att rökningen 

bidrar med 12 procent till hälsoförlusterna 

mätt i DALY. Högt blodtryck 

bidrar med 11 procent, överdriven 

alkoholkonsumtion med 9 procent, 

högt kolesterolvärde med 8 procent

och fetma (högt BMI = body-mass 

index) med 7 procent. 

DALY-kalkyler har gjorts också i 

vårt land (39). Det har beräknats att 

drygt 2 miljoner funktionsdugliga levnadsår 

går förlorade varje år till följd 

av sjukdom i Sverige. Då har bland 

annat antagits att den standardiserade 

förväntade livslängden vid födseln är 

80 år för män och 82,5 år för kvinnor. 

Det största bidraget kommer från 

diagnosgruppen ischemisk hjärtsjukdom, 

som bidrar till 17 procent av hälsoförlusterna. 

I Sverige röker männen mindre än i 

andra europeiska länder vilket avspeglas 

i siffrorna. Man kan dock räkna 

med att rökning i vårt land bidrar med 

8 procent av hälsoförlusterna till följd 

av sjukdom mätt med DALY (40). 

Det innebär att nästan 200 000 funktionsdugliga 

år går förlorade i Sverige 

varje år till följd av rökning. 

Det bör observeras att DALY-kalkyler 

inte mäter sjukdomsbördan i 

pengar, utan är ett av flera sätt att 

mäta sjukdomsbördan i termer av hälsoförluster. 

Sjukdomar ger samtidigt 

stora ekonomiska konsekvenser. Det 

finns dock ingen entydig relation eller 

översättning mellan sjukdomsbördan 

som DALY och sjukdomsbördan formulerad 

i ekonomiska termer. En viss 

sjukdom eller en viss hälsorisk kan 

således ha olika andel av sjukdomsbördan, 

beroende på om denna mäts i 

hälsoförluster eller i pengar (se figur 2 

och 3). 

Vad kostar tobaksrökningens 

medicinska skadeverkningar? 

Tobaksrökningens medicinska skadeverkningar 

ger upphov till betydande 

hälsoförluster. Detta ökar hälso- och 

sjukvårdskostnaderna och minskar 

den totala produktionen av varor och 

tjänster i samhället (produktionsbortfall). 

I en ny svensk studie från Lund har 

man beräknat sjukvårdskostnader och 

produktionsbortfall för ett antal sjukdomar 

som den epidemiologiska 

forskningen visat har ett säkerställt 

eller troligt samband med rökning av 

cigaretter (42). Kostnader till följd av 

passiv rökning ingår inte. Studien 

avser individer i åldrarna 35–84 år. 

Ungefär 7 000 svenskar beräknas ha 

dött som följd en av sin tobaksrökning 

år 2001, något som motsvarar ungefär 

90 000 förlorade levnadsår eller 12 000 

arbetsår. Samma år förtidspensionerades 

1 200 människor på grund av skadeeffekter 

av rökning, vilket innebär 

ungefär 4 500 förlorade arbetsår. Värdet 

av produktionsförlusterna på 

grund av dessa förtidspensioneringar 

och dödsfall är cirka 6 miljarder kr. 

För sjukvården beräknades rökningen 

medföra 73 000 extra vårdtillfällen 

och 570 000 vårddagar i sluten sjukvård, 

till en kostnad av cirka 1,6 miljarder 

kr. Enligt beräkningen kostade 

tobaksrökningens medicinska skadeverkningar 

– exklusive kostnader för 

sjukskrivningar – totalt ungefär 8,2 

miljarder kr om året, något som motsvarar 

cirka 34 procent av kostnaderna 

för de sjukdomar för vilka den epi- 

Produktionsbortfall Sjukvård 

Dödlighet Förtidspensioner 

Slutenvård Öppenvård Läkemedel Totalt 

Cancer 

Övre luftvägar 353 106 84 48 4 595 

Lungor 1 606 89 220 32 2,5 1 950 

Bukspottkörtel 166 7 25 - - 198 

Njurar 84 5 11 - - 100 

Urinblåsa 56 9 45 - - 110 

Sjukdomar i andningsorgan 

KOL 255 548 492 198 119 1 612 

Lunginflammation 

Hjärt-kärlsjukdomar 

84 2 112 20 3,6 222 

Kärlkramp 

Ischemiska 

3 167 118 75 36 399 

hjärtsjukdomar 1 325 379 267 35 10 2.016 

Slaganfall 233 318 92 - - 643 

Aortaaneurysm 

Sjukdomar i 

149 23 37 - - 209 

perifera kärl 1 43 20 - - 64 

Åderförkalkning 

Andra sjukdomar i 

30 32 61 - - 123 

kroppens blodkärl 7 12 6,6 - - 26 

Totalt 4 352 1 740 1 591 408 175 8 267 

Tabell 2. Produktionsbortfall och sjukvårdskostnader 

till följd av rökning (miljoner kr) (42). 

13

14 

Vilka olika delar består de 

26 miljarderna av? 

• 2,2 miljarder är rena sjukvårdskostnader, 

öppenvård 

(408 miljoner kr), slutenvård 

(1 591 miljoner kr) och läkemedel 

(175 miljoner kr). Detta 

utgör 1,3 procent av de totala 

sjukvårdskostnaderna. 

• Till detta kommer 6 miljarder 

för dödsfall och förtidspensioner 

(produktionsbortfall). 

• Sammanlagt utgör sjukvårdskostnaderna 

och de förlorade 

arbetsåren 2,6 procent av 

kostnaderna för alla sjukdomar 

eller 34 procent av kostnaderna 

för de sjukdomar som 

har ett säkerställt samband 

med rökning. 

• Utöver detta tillkommer kostnaderna 

för sjukskrivningarna 

på 18 miljarder kr. 

• Totalt utgör detta 6,7 procent 

av alla kostnader. 

demiologiska forskningen visat har ett 

säkerställt eller troligt samband med 

rökning, eller 2,6 procent av kostnaderna 

för alla sjukdomar. 

Tabell 2 sammanfattar studiens 

resultat exklusive kostnader för sjukskrivningar 

(42). 

En rökare har i genomsnitt 8 dagars 

längre sjukskrivningstid per år än en 

person som aldrig rökt, och en före 

detta rökare har 3 sjukskrivningsdagar 

mer. Det framgår av en tidigare hälsoekonomisk 

studie (43). I kostnaderna 

för sjukskrivningarna ingår alla sjukdomar, 

inte bara de sjukdomar som 

har ett säkerställt samband med rökning. 

Samma studie visade att en rökare i 

genomsnitt har (43) 

• knappt en dag mer (0,8) i sluten 

somatisk sjukvård per år, och 

• ett besök mer i öppen sjukvård per 

år än icke-rökaren. 

I studien har man kontrollerat för 

att personliga egenskaper hos rökaren 

förutom själva rökningen kan påverka 

sjukskrivningsbenägenheten och sjukskrivningstidens 

längd. Kontrollfaktorer 

är kön, ålder, utbildning, inkomst, 

civilstånd, egna barn under 12 år, 

motionsvanor, alkoholvanor, övervikt, 

allmänt hälsotillstånd, nationalitet och 

bostadsregion. 

Med dessa resultat som utgångspunkt 

beräknade man i den nya studien 

att kostnaden för sjukskrivningarna 

var 18 miljarder kr år 2001(42). 

Lägger man till denna kostnad uppgår 

kostnaderna för tobaksrökningens 

medicinska skadeverkningar till ungefär 

26 miljarder kr per år. Kostnaderna 

för tobaksrökningen skulle därmed 

uppgå till 6,7 procent av de totala samhällsekonomiska 

kostnaderna för sjukvård 

och produktionsbortfall för samtliga 

sjukdomar. 

Samhället kan göra 

stora vinster på rökstopp 

Att minska vårdkostnaderna för de 

stora rökrelaterade sjukdomarna skulle 

ge vinster i miljardstorlek. 

KOSTNADERNA FÖR KOL 

MYCKET HÖGA 

Vid Centrum för hälsoekonomi i Lund 

har man kommit fram till att de samhällsekonomiska 

kostnaderna för 

KOL (i form av sjukvårdskostnader 

och produktionsbortfall) är ungefär 

3,5 miljarder kr per år (44). 

KOL är en sjukdom som kommer 

smygande och ofta upptäcks sent. 

Många människor med lindrig eller 

medelsvår KOL vet därför inte om att 

de drabbats. En studie från Norrbotten 

rapporterar att av de undersökta 

patienterna hade bara en tredjedel av 

dem som drabbats av KOL fått diagnosen 

tidigare. Två tredjedelar hade 

alltså aldrig fått diagnosen KOL. I 

Norrbottenstudien stod de odiagnostiserade 

fallen sammantaget för lika 

hög kostnad som de registrerade, diagnostiserade, 

fallen. Om detta resultat 

översätts till nationell nivå, skulle 

samhällets kostnader för KOL egentligen 

vara dubbelt så höga, det vill säga 

cirka 7 miljarder kr. Om man kan 

diagnostisera KOL och bromsa 

utvecklingen i tid via rökstopp, skulle 

det spara mycket lidande och pengar 

(18, 45). 

ÖKAD RISK FÖR KOMPLIKATIONER 

EFTER OPERATIONER FÖRDYRAR VÅRDEN 

En uppmärksammad dansk rapport 

från en studie där rökare fick rökavvänjning 

före ortopedisk operation 

redovisar stora effekter avseende 

komplikationer efter operation (46). 

Den totala komplikationsfrekvensen 

minskade från 52 till 18 procent, de 

sårrelaterade komplikationerna från 

31 till 5 procent, hjärt-kärlkomplikationerna 

från 10 till 0 procent och risken 

för ny operation från 15 till 4 procent. 

Den genomsnittliga vårdtiden 

reducerades med 2 dagar (se figur 4). 

Dessa resultat talar för att rökavvänjning 

före kirurgiska ingrepp kan vara 

en av de mest effektiva besparingsåtgärder 

som överhuvudtaget går att 

införa i sjukvården. Forskarna påpekar 

att operation är ett gyllene tillfälle

att motivera människor att sluta, eftersom 

de flesta patienter är mycket 

angelägna om att läkningen efter operation 

ska ske snabbt och komplikationsfritt. 

I ett forskningsprojekt med en liknande 

design som startade på ett antal 

Stockholmssjukhus 2003 har man gjort 

kalkyler som tyder på att man kan 

minska kostnaderna för komplikationer 

med stora belopp (47). Man utgår 

från en kanadensisk studie där man 

uppskattat att en sårinfektion i samband 

med operation kostar upp till 

70 000 kr (48). Cirka 15 000 ljumskbråck 

opereras per år i Sverige, och 17 

procent av patienterna i dessa fall kan 

beräknas vara rökare. Den totala 

komplikationsfrekvensen vid operationer 

ligger på minst 10 procent, 

varav sårinfektioner är vanligast. Om 

kostnaden i Sverige är densamma som 

i den kanadensiska studien, skulle det 

innebära att komplikationskostnaderna 

ligger på upp till 18 miljoner kr 

enbart för denna typ av operation. 

Om man överför dessa beräkningar 

till att gälla alla operativa ingrepp 

skulle stora belopp kunna sparas. 

TANDLOSSNING 

Kostnaderna för behandling av grav 

tandlossning beräknas till cirka 74 miljoner 

kr per år, varav 90 procent, motsvarande 

66 miljoner kr, anses bero på 

rökning (49). 

Vem betalar rökningens kostnader? 

Beräkningar av rökningens kostnader 

fokuserar sällan på vem som betalar 

dem. En ambitiös analys, som visar att 

rökaren under sin livstid får en inte 

obetydlig subvention av andra medborgare 

i Sverige, har publicerats 2001 (43). 

Det är den mest omfattande beräkning 

som gjorts av rökares och ickerökares 

utnyttjande av de sociala 

trygghetssystemen och av deras bidrag 

till dessa i form av skatter och avgifter. 

Slutsatsen blev att en rökare under sin 

livstid kostar 830 000 kr mer än en 

icke-rökare på grund av sin rökning, 

om han eller hon börjar röka vid 16 

års ålder (43). De sociala trygghetssystem 

som beaktats är hälso- och sjukvården, 

sjukförsäkringen, förtidspensioneringssystemet 

och äldreomsorgen. 

Alla typer av skatter och avgifter 

(inkomstskatt, moms, tobaksskatt, 

arbetsgivaravgift etcetera) och deras 

bidrag till finansieringen av dessa fyra 

sociala trygghetssystem ingick i studien. 

Man har alltså tagit hänsyn till att 

rökare betalar tobaksskatt och att staten 

spar in ålderspension på grund av 

tidiga dödsfall. 

Beräkningen gjordes med uppgifter 

från 1988/1989. I dagens penningvärde 

skulle detta innebära ungefär 1,2 miljoner 

kr per rökare (50). Man bör förstås 

komma ihåg att även andra förhållanden 

än penningvärdet har 

ändrats sedan 1988/1989, vilket gör att 

en uppräkning med enbart penningvärdet 

ger ett osäkert resultat. En 

sådan viktig förändring som trädde i 

kraft år 1992 var arbetsgivarinträdet i 

sjukförsäkringen. 

Beräkningen visar alltså att ickerökarna 

som grupp subventionerar 

rökarna. Icke-rökarna betalar i 

genomsnitt minst 1,2 miljoner kr för 

var och en som börjar röka vid 16 år 

och som fortsätter att röka resten av 

livet. Detta är en minimiberäkning, 

eftersom brister i tillgängliga data inte 

medger en skattning av kostnaderna 

för passiv rökning. Tandvård eller 

läkemedel ingår heller inte. 

% 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Sårrelaterade 

komplikationer 

Hjärtkärlkomplikationer 

MYT 

FAKTA 

Ny 

operation 

Samhället tjänar på rökarna. De betalar 

sina egna kostnader och mer därtill. 

En rökare kostar samhället i genomsnitt 

1,2 miljoner kr mer under sin livstid 

än den som inte röker, i nettoutgifter 

för sjukvård, sjukpenning, 

förtidspensioneringar och äldreomsorg 

(43, 50). 

Figur 4. Om rökavvänjning ingår som rutin i 

vårdprogrammet före en operation kan man 

räkna med betydligt färre komplikationer (46). 

Totala 

komplikationer 

Rökare 

Rökfria 

15

2 Det breda och långsiktiga 

tobaksförebyggande arbetet 

Tobakens skadeverkningar kan minskas 

bara genom ett brett arbete som 

omfattar många strategier och målgrupper. 

Arbetet måste bedrivas av 

aktörer på flera olika nivåer i samhället, 

i stat, landsting, kommuner och 

frivilligorganisationer. För att arbetet 

ska bli effektivt handlar det om en 

kombination av många olika åtgärder, 

exempelvis information, utbildning, 

målgruppsanpassad tobaksavvänjning, 

rökfria miljöer, skyddande och 

begränsande lagstiftning, opinionsbildning 

och en aktiv prispolitik – allt 

för att minska tillgängligheten och 

påverka den sociala acceptansen, det 

vill säga samhällets normer kring 

tobak. 

På tobaksområdet förekommer också 

ett omfattande internationellt samarbete 

såväl inom EU som Världshälsoorganisationen 

(WHO). WHO 

rekommenderar till exempel alla världens 

länder att ha ett brett och omfattande 

långsiktigt program under strategisk 

nationell ledning. Detta 

manifesteras i WHO:s Ramkonvention 

om tobak – världens första hälsokonvention 

– med syfte att stimulera 

världens länder att samarbeta för att 

stoppa tobaksindustrins vinstintressen 

(51). 

Arbetet i Sverige är ett utmärkt 

exempel där ett brett åtgärdsprogram 

har legat bakom ett framgångsrikt 

arbete med att minska tobaksbruket. 

I Sverige har andelen dagligrökare 

bland män halverats under de senaste 

tre decennierna, samtidigt som andelen 

kvinnliga rökare har minskat med 

en tredjedel. Sverige var det enda land 

i Europa som nådde WHO:s målsättning 

för år 2000 med högst 20 procent 

rökare. 

Det svenska arbetet mot tobak vilar 

på fyra grundpelare: 

• Information och utbildning om 

tobak som ett självklart inslag i 

många verksamheter, till exempel 

inom skolväsendet samt hälso- och 

sjukvården. 

• Tillgång till tobaksavvänjning inom 

hälso- och sjukvården, inklusive 

information och läkemedel för 

avvänjning på apoteken. 

• Lagstiftning om rökfria miljöer, 

reklamförbud, åldersgräns för 

tobaksinköp, aktiv prispolitik med 

mera. 

• Opinionsbildning och kunskapsspridning 

till stöd för exempelvis 

rökfria miljöer. 

Som en del i det breda svenska 

åtgärdsprogrammet kan även nämnas 

andra framgångsfaktorer, till exempel 

de frivilliga organisationernas opinionsbildning, 

specifika åtgärdsprogram 

för kvinnliga rökare och en god 

samordning av aktiviteter genom väl 

utvecklade nätverk bestående av 

nyckelpersoner inom såväl myndigheter, 

landsting, kommuner som frivilliga 

organisationer. 

• Avvänjning är en 

nyckelfaktor i det tobaksförebyggande 

arbetet. 

• De tobaksförebyggande 

insatserna är små och 

otillräckliga. 

17

Figur 5. Det tobakspreventiva arbetet måste 

vara brett och innehålla insatser på många 

nivåer. 

Information och 

utbildning om tobak 

MYT 

FAKTA 

18 

Tobaksavvänjning 

Det enda viktiga för att komma tillrätta 

med rökningen är att hindra ungdomarna 

från att börja. 

Rökavvänjning för vuxna är en viktig 

del av det breda åtgärdspaket som 

behövs för att hindra ungdomar att 

börja, eftersom vuxnas beteende utgör 

modell för ungdomars beteende när de 

ska göra sitt inträde i vuxenlivet. 

WHO 

EU 

Nationell nivå 

Regional nivå 

Lokal nivå 

Lagstiftning 

Tillsyn 

Opinionsbildning 

Rökavvänjning en nyckelfaktor 

Det är alltså viktigt att tobakspreventionen 

innehåller många verksamma 

komponenter som får en synergieffekt. 

Samtidigt är bedömningen att 

tillgången till rökavvänjning är en central 

faktor för att man ska lyckas pressa 

ner den rökrelaterade dödligheten 

signifikant inom överskådlig tid, vilket 

också Nationella folkhälsokommittén 

lyft fram (1, 51–53). I SBU-rapporten 

Metoder för rökavvänjning slås fast 

att rökavvänjning kommer att vara 

den viktigaste komponenten i tobaksarbetet 

när det gäller att minska rökningsrelaterad 

dödlighet under de 

kommande decennierna, eftersom de 

flesta dödsfall kommer att inträffa 

bland personer som röker redan i dag 

(1, 54). 

Att påverka barn och ungdomar att 

aldrig börja röka kan rädda många liv. 

Resultatet kommer dock att märkas 

först under andra halvan av det här 

seklet, eftersom det krävs lång tids 

exponering innan de skadliga effekterna 

blir tydliga (55, 56). Erfarenheten 

visar också att det förebyggande arbetet 

mot barn och unga inte får påtaglig 

effekt så länge en stor andel vuxna är 

negativa förebilder genom sitt tobaksbruk. 

Samtidigt som man bygger ut tillgången 

på rökavvänjning måste man 

alltså komplettera med andra insatser 

som påverkar benägenheten att sluta 

röka och skapar efterfrågan på hjälp 

för att sluta, till exempel lagstiftning, 

en aktiv prispolitik samt information 

och opinionsbildning (56). 

Denna skrift har fokus på rökning 

och rökavvänjning. Det står dock klart 

att det tobaksförebyggande arbetet i 

vårt land måste innefatta också det 

ökande snusbruket. Många snusare 

vill komma ur sitt beroende och behöver 

hjälp. I fortsättningen används 

därför rökavvänjning och tobaksavvänjning 

som synonyma begrepp. 

Folkhälsomålen 

Minskat tobaksbruk är en av våra viktigaste 

folkhälsofrågor. I Folkhälsopropositionen 

handlar målområde 11 

bland annat om tobak (57). 

Regeringen anger följande delmål 

för minskat tobaksbruk: 

• En tobaksfri livsstart från år 2014. 

• En halvering till år 2014 av antalet 

ungdomar under 18 år som börjar 

röka eller snusa. 

• En halvering till år 2014 av andelen 

rökare bland de grupper som röker 

mest. 

• Ingen ska ofrivilligt utsättas för rök 

i sin omgivning. 

Dessa högt satta mål kommer att 

kräva kraftfulla åtgärder tillsammans 

med tillräckliga resurser för att kunna 

uppnås. 

Det övergripande målet för folkhälsoarbetet 

är att skapa förutsättningar 

för en god hälsa på lika villkor för hela 

befolkningen oberoende av geografisk 

hemvist, etnisk bakgrund, utbildningsnivå, 

ålder eller kön. Tobaksbruket är 

samtidigt en av de stora orsakerna till 

skillnader i hälsa mellan olika grupper. 

Det beror på att de välutbildade och 

högavlönade grupperna sedan länge 

har tagit till sig informationen om 

tobakens risker och minskat sin rök-

ning betydligt. I dag röker de människor 

mest som har det sämst ekonomiskt, 

har kortast utbildning och i 

övrigt lever under pressade förhållanden. 

De drabbas därför i större 

utsträckning av rökrelaterade sjukdomar, 

samtidigt som de också har svårare 

att sluta (57–59). Mest röker de 

ensamma mammorna, se statistik i 

bilaga 1. 

Eftersom tobaksbruket enbart kan 

minskas effektivt med hjälp av breda 

åtgärdsprogram omfattande många 

olika aktörer, krävs insatser inom fler 

målområden än enbart mål 11, drogmålet. 

Såväl målområde 6 som berör 

en hälsofrämjande hälso- och sjukvård, 

som målområde 3 vilket avser en 

trygg och säker uppväxtmiljö, bör därför 

inkludera insatser för att minska 

tobaksbruket. 

Vad satsas i dag på att minska 

tobaksbruket? 

De totala utgifterna för hälso- och 

sjukvård i Sverige ligger på 172 miljarder 

(60). Tobaksskadorna svarar för 

minst 1,3 procent av dessa. Räknas 

produktionsbortfallet med svarar 

tobaksrökningens skador för minst 6,7 

procent av de sammanlagda kostnaderna 

för sjukvård och produktionsbortfall 

för samtliga sjukdomar. Eftersom 

det finns kostnadseffektiva sätt 

att minska skadorna, vore det naturligt 

att man satsade ordentligt med 

hälso- och sjukvårdsresurser på det 

förebyggande arbetet. Så är det tyvärr 

inte. De tobakspreventiva och avvänjande 

insatserna beräknas i dag motsvara 

mindre än 1 promille (110 miljoner 

kr) av sjukvårdskostnaderna i 

landet (61). Av dessa var sammanlagt 

cirka 12 miljoner kr öronmärkta 

medel för tobaksprevention i 12 olika 

landsting och resten tobaksavvänjning 

på vårdcentraler och sjukhus. Detaljer 

om landstingens tobakspreventiva arbete 

finns att läsa i rapporten Tobaksfritt 

landsting – det breda perspektivet, 

som kartlagt arbetet i landstingen 

2002 med uppföljning 2004 (62). 

Staten har genom Statens folkhälsoinstitut 

sedan 1992 i genomsnitt satsat 

cirka 14 miljoner kr per år på det 

nationella arbetet för att minska 

tobaksbruket. Under åren 2002–2004 

har regeringen utökat budgeten till 90 

miljoner (30 miljoner per år) till 

tobaksprevention genom Nationella 

Tobaksuppdraget. Det är dock betydligt 

mindre än vad som satsas på att 

bekämpa andra droger. Under åren 

2001–2004 satsades 475 miljoner på 

den Nationella Handlingsplanen för 

att förebygga Alkoholskador (118 miljoner 

kr per år) och åren 2002–2004 

satsades 325 miljoner på den Nationella 

Narkotikahandlingsplanen (108 miljoner 

kr per år) (63). 

Till de viktigaste åtgärderna som 

Världsbanken rekommenderar regeringarna 

att genomföra för att begränsa 

antalet rökare och rökningens skadeverkningar 

hör ökad tobaksskatt. 

Enligt bankens analyser medför en 10procentig 

prishöjning på cigaretter att 

konsumtionen bland vuxna minskar 

med i genomsnitt 4 procent. Låginkomsttagare 

och ungdomar tycks samtidigt 

vara mer priskänsliga (1). Det 

antas bero på att om en relativt större 

del av den totala inkomsten används 

till cigaretter, känns en prishöjning 

mer i plånboken. Det betyder att höjd 

tobaksskatt inte bara minskar tobakskonsumtionen 

bland dem som fortsätter 

att röka. Det minskar också i hög 

grad antalet personer som röker 

genom att färre börjar. 

Tobaksskatten uppgick i Sverige 

2003 till 8,4 miljarder, alltså en tredjedel 

av vad rökningen uppskattas kosta 

samhället per år (26 miljarder). WHO 

rekommenderar att alla länder undersöker 

möjligheterna att avsätta en del 

av tobaksskatten till tobakspreventivt 

arbete (64). En procent av tobaksskatten 

skulle ha gett 84 miljoner kr till 

det tobakspreventiva arbetet i Sverige 

år 2003; cirka 70 kr per rökare. 

Skattehöjningar på cigaretter får 

alltså en dubbel tobakspreventiv 

effekt; dels direkt genom att färre bör- 

MYT 

FAKTA 

Höjd tobaksskatt påverkar inte 

rökarna. 

Priset är en av de viktigaste påverkansfaktorerna 

vi har när det gäller rökningen. 

Höjd skatt gör att färre börjar och 

fler slutar. Låginkomsttagare tycks vara 

mer priskänsliga, liksom ungdomar. 

Prishöjningar på cigaretter bidrar 

alltså paradoxalt nog till ökad jämlikhet 

i hälsa. 

19

20 

jar, många minskar sin konsumtion 

och fler slutar, dels indirekt genom att 

ge utrymme för ett mångsidigt, storskaligt 

och uthålligt statligt tobakspreventivt 

program. I en av de senaste 

rapporterna från USA:s Surgeon 

General, Reducing Tobacco Use, slår 

man fast att man med en tillräcklig 

finansiering kan halvera tobaksrökningen 

bland vuxna och ungdomar på 

10 år i USA, bara genom att använda 

de metoder som redan finns (65). 

Exempel från USA 

I de amerikanska delstaterna Arizona, 

Kalifornien, Massachusetts och Ore- 

gon sjönk tobakskonsumtionen med 

över 40 procent under åren 1990–2000 

jämfört med 20 procent i landet i sin 

helhet. I de framgångsrika satsningarna 

mot tobak ingick kampanjer i TV, 

radio och tryckta medier, program i 

skolorna och rökavvänjning i olika 

former. Vidare satsade man på skärpt 

övervakning av försäljning till ungdom 

och ökad tillsyn av offentliga miljöer 

där rökförbud råder (66). 

I USA har nyligen en kommitté 

bestående av representanter från flera 

olika myndigheter och frivilliga organisationer 

lämnat en rapport till hälsoministern 

med rekommendationer om

hur benägenheten att sluta röka i 

USA ska stimuleras ytterligare. 

Rekommendationerna avser både evidensbaserade 

metoder och hur arbetet 

kan finansieras genom förslag om 

inrättande av en ”rökarnas hälsofond”. 

Planen, som innehåller olika 

rekommendationer avsedda både för 

den nationella och lokala nivån, har 

uppskattat att om rekommendationerna 

genomförs kommer andelen rökare 

att minska med 10 procent, motsvarande 

5 miljoner rökare. Den årliga 

kostnaden på 14 miljarder dollar för 

att genomföra programmet ska finansieras 

genom en extra skatt på 2 dollar 

per cigarettpaket, vilket kommer att 

resultera i sammanlagt 28 miljarder 

dollar per år. Förutom inrättandet av 

fonden för att finansiera arbetet handlar 

rekommendationerna främst om 

kompetensstöd till hälso- och sjukvårdspersonal, 

inrättande av en nationell 

Sluta-röka-linje, forskning för att 

få fram effektivare metoder, omfattande 

långsiktiga kampanjer för att höja 

benägenheten att sluta röka och ökad 

avvänjningshjälp inklusive subventionerade 

läkemedel (67, 68). 

21

3 Många vill ha hjälp 

att sluta med tobak 

De flesta vuxna som i dag röker vill 

sluta. Olika undersökningar tyder på 

att siffran ligger mellan 70 och 84 procent. 

I en undersökning som gjordes 

bland EU:s medlemsländer 1998 låg 

Sverige högst med 84 procent (69, 70). 

Befolkningsundersökningar 2003 från 

Västra Götaland och Norrland visar 

att cirka 70 procent vill sluta (71, 72). 

Många snusare vill också sluta. I 

befolkningsundersökningen från Norrland 

uppgav 35 procent att de vill sluta 

(71), och i Västra Götaland 55 procent 

(72). 

Det betyder att det kan vara upp till 

800 000 personer i Sverige som vill sluta 

röka (70 procent) och ytterligare 

300 000 som vill sluta snusa (45 procent). 

På basis främst av undersökningar 

initierade av läkemedelsindustrin 

bland rökare och deras köp av nikotinläkemedel, 

kan man uppskatta att 

minst 25–40 procent av rökarna försöker 

sluta varje år, vilket motsvarar cirka 

300 000–500 000 (73–75). Cirka 4 

procent klarar att sluta varje år, cirka 

50 000 personer (76). 

Många vill ha professionellt 

stöd för att sluta 

Att sluta röka är för många svårt, och 

många rökare önskar professionell 

hjälp. De ovan refererade befolkningsstudierna 

från Norrland och Västra 

Götaland visar att av de som vill 

sluta, önskar cirka 36 procent av 

rökarna och 30 procent av snusarna få 

hjälp (71, 72). I en nyligen gjord 

undersökning bland primärvårdspatienter 

i Södertälje var det till och med 

så många som 73 procent av rökarna 

som skulle vara intresserade om professionell 

rökavvänjning erbjöds, 

varav 38 procent omedelbart (77). 

Om man generaliserar befolkningsstudierna 

till att gälla hela landet kan 

det vara omkring var tredje, eller cirka 

300 000 rökare och 100 000 snusare, 

som vill ha hjälp. 

I Norrlandsstudien var det bara 2 

procent som uppgav att de använt rådgivning 

som hjälp vid rökstoppsförsök 

(71). En nyligen genomförd undersökning 

visar att bara 20 procent manliga 

och drygt 30 procent kvinnliga rökare 

vet att man kan fråga efter rökavvänjning 

på vårdcentralen. Något fler vet 

att man kan fråga om rökning på apotek 

och ringa Sluta-röka-linjen (78). 

Kvinnor tycks vara mer benägna att 

söka professionell hjälp än män (79, 

80). 

Svårt att bryta ett starkt 

nikotinberoende 

Folkhälsokommittén betonade i sitt 

betänkande Hälsa på lika villkor (52) 

att tobaksbruk inte är följden av en 

frivillig konsumtionsvana, utan att 

nikotin är en drog som ger snabb tillvänjning. 

Därför måste man tillämpa 

ett drogpolitiskt synsätt i folkhälsoarbetet. 

• Minst 70 procent av 

rökarna vill sluta, och 

nästan hälften av 

snusarna. 

• Cirka var tredje vill ha 

professionellt stöd. 

23

MYT 

FAKTA 

24 

Patienten slutar väl när hon vill! 

För många rökare och snusare är det 

mycket svårt att sluta. Många som 

aldrig tidigare försökt sluta blir förvånade 

när de upptäcker hur besvärligt 

det kan vara. Att sluta röka har mer 

karaktär av en process än en enstaka 

händelse. De flesta som lyckas sluta 

för gott har flera försök bakom sig, och 

på grund av att de försöker många 

gånger lyckas de flesta till slut. 

Att bli en ex-tobaksbrukare innebär 

• en period på omkring en månad när 

kroppen ställer om sig till att fungera 

utan nikotinet, 

• att lära sig att hantera situationer 

och sinnesstämningar utan att ta till 

tobak, och 

• att utveckla ett synsätt att tobaken 

inte är någonting att ha (74). 

Rökare återfaller vanligen flera 

gånger, och rökning betecknas av 

WHO som en kronisk återfallssjukdom 

(56). I genomsnitt räknar man 

med att det kan behövas minst 3–4 

försök innan man lyckas sluta röka för 

gott (54). 

Nikotin är en drog som ger ett 

mycket starkt fysiologiskt och psykologiskt 

beroende som i styrka, och 

därmed åtföljande återfallsrisk, anses 

ligga i klass med kokain och heroin 

(81). Både nikotinberoende och nikotinabstinens 

räknas i dag som sjukdom. 

I de internationella klassifikationssystemen 

för sjukdomar (82, 83) 

klassas nikotinberoende som en psykisk 

störning orsakad av att en kemisk 

så kallad psykoaktiv substans sätter 

hjärnans belöningssystem ur balans. 

Det innebär att man måste tillföra 

drogen – nikotinet – kontinuerligt för 

att vara i balans och fungera optimalt i 

arbets- och privatliv. Uteblir nikotintillförseln 

får man abstinenssymtom 

med koncentrationssvårigheter, 

humörsvängningar och oro som framträdande 

drag (82). De flesta upplevda 

fördelar med att röka och snusa kommer 

i verkligheten från den befrielse 

från nikotinabstinens som inträder 

varje gång man tar en cigarett eller en 

prilla (53). 

Definitioner av nikotinberoende 

och nikotinabstinens enligt de internationellasjukdomsklassifikationssystemen 

ICD 10 och DSM IV återges i 

bilaga 2. 

Rökarnas kunskaper 

om rökningens faror 

Den viktigaste faktorn för att vilja sluta 

röka är oro för hälsan (84). Det är 

lätt att förledas att tro att rökarna 

redan vet allt de behöver om rökningens 

skadlighet för hälsan och sambandet 

mellan rökning och olika symtom, 

och att den vetskapen ska få som följd 

att man automatiskt slutar. 

Två nyligen genomförda svenska 

undersökningar bland primärvårdspatienter 

mellan 18 och 71 år visade att 

70–80 procent ansåg rökning vara en 

betydelsefull faktor som påverkar hälsan 

(77, 85). Det är alltså runt 20 procent 

som behöver bli mer medvetna 

om rökningens negativa inverkan på 

hälsan. Men även om man är medveten 

om att rökning är farligt är det inte 

säkert att det leder till att man slutar. 

Det är nämligen vanligt att man – 

trots kunskapen om att riskerna är 

högre för rökare – inte upplever hotet 

mot hälsan personligt. Det är också 

värt att notera att många felaktigt tror 

att det främst är nikotinet som orsakar 

I den tidigare refererade EUundersökningen 

frågade man 

efter rökarnas kunskaper om rökningens 

samband med sjukdomar 

(84). 

• Mer än hälften tror felaktigt att 

ämnet nikotin orsakar hjärtsjukdom, 

cancer, lungemfysem/KOL 

och astma. 

• 89 procent vet att rökning 

orsakar hjärtsjukdom. 

• 87 procent vet att rökning orsakar 

lungcancer. 

• 84 procent vet att rökning 

orsakar lungemfysem/KOL. 

• 75 procent vet att rökning orsakar 

astma.

sjukdomar. Man skiljer inte på nikotinet 

i sig och den rökta tobaken. Detta 

kan tänkas påverka attityderna till 

nikotinläkemedelsbehandling på ett 

negativt sätt. 

Vårdpersonal viktig för att motivera 

Vårdpersonal har en viktig funktion 

för att öka rökarens motivation att 

sluta. Det kan vara av avgörande betydelse 

att personal inom vården frågar 

om rökvanor, informerar om kopplingen 

mellan rökningen och just den 

sjukdom rökaren söker för och därmed 

ökar hans/hennes motivation att 

sluta röka. Att trots förekomsten av 

en rökrelaterad sjukdom underlåta att 

ta upp rökningen är inte försvarbart 

och kan av patienten tolkas som att 

det är ofarligt att röka: ”Jag tror inte 

det är farligt att fortsätta röka – om 

det hade varit det är jag säker på att 

doktorn hade sagt någonting”, som 

en gammal dam sade efter sin andra 

stroke. 

I en svensk gallupundersökning från 

2003 tillfrågades de rökare som planerade 

att sluta inom 6 månader vem 

som påverkat dem att sluta. I patientgrupper 

över 30 år var det 10–20 procent 

som uppgav att de hade fattat sitt 

beslut efter påverkan från någon inom 

vården (73). 

De flesta är också positiva till att 

läkare tar upp frågan om rökning. I 

enkätundersökningar till svenska primärvårdspatienter 

bedömde 70–90 

procent av rökarna det som viktigt 

(77, 85). Utländska studier tyder också 

på att tillfredsställelsen med besöket 

hos läkaren ökar om patienten får frågor 

om rökning, och i relevanta fall 

råd om rökavvänjning. Det gäller både 

patienter som är beredda att sluta och 

patienter som inte tidigare tänkt på att 

sluta (86, 87). 

De som ringer Sluta-röka-linjen 

efter rekommendation från vårdpersonal 

har 3,5 gånger större möjlighet att 

lyckas med sitt rökstopp, vilket starkt 

talar för att hälso- och sjukvårdspersonal 

har en viktig roll för motivationen 

(88). 

Hälso- och sjukvården har en stor 

kontaktyta mot svenska folket. Under 

ett år har nästan alla vuxna svenskar 

varit på ett apotek, 85 procent har 

besökt tandvården och 40 procent en 

vårdcentral (19, 54). Tillsammans med 

ett stort förtroendekapital i hälsofrågor 

ger det personal inom hälso- och 

sjukvården och på apotek unika möjligheter 

till positiv påverkan på motivationen 

att sluta röka. 

Gör dina egna beräkningar 

Räkna ut hur många i ditt län som 

röker/ snusar, hur många som vill 

sluta och hur många som vill ha 

hjälp, i bilaga 4. 

MYT 

FAKTA 

Patienterna tycker inte om att man 

frågar om rökning och livsstil. 

Studier visar att tillfredsställelsen med 

besöket ökar om patienten får frågor 

om rökning och i relevanta fall råd om 

rökavvänjning. De flesta är beredda på 

att få frågor om sin livsstil, eftersom 

man vet att livsstilen har starkt samband 

med många sjukdomar (85, 86). 

25

4 Avvänjningsutbudet 

i dag 

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (§ 2) 

ska patienter ges individuellt anpassad 

information om sin hälsa och upplysningar 

om metoder för att förebygga 

sjukdom och skada (89). Det är primärvården 

som i första hand har 

ansvaret för förebyggande arbete 

(§ 5), något som understrukits både av 

Nationella folkhälsokommittén och av 

utredningen om hälso- och sjukvården, 

HSU 2000 (90, 91). 

Brist på avvänjningsstöd 

Hälso- och sjukvårdspersonal får sällan 

tillräckliga resurser och förutsättningar 

för att driva tobaksprevention 

på ett systematiskt och strukturerat 

sätt. Nedprioritering av sådan verksamhet 

i en konkurrens om resurser är 

troligen den viktigaste förklaringen. 

Kartläggningen i rapporten Tobaksfritt 

landsting som tidigare nämnts, 

visade att de flesta landsting inte 

ansåg sig ha adekvata resurser för 

patienternas och personalens behov av 

avvänjningsstöd vare sig 2002 eller 

2004 (62). 

KORT RÅDGIVNING/ 

MOTIVERANDE SAMTAL 

En enkätundersökning 2003 till 1 000 

slumpmässigt valda svenska allmänläkare 

visade att över 90 procent ställer 

frågan ”Röker du?” rutinmässigt om 

patienten har rökrelaterade symtom, 

medan 56 procent ställer frågan rutinmässigt 

även till patienter som inte har 

några rökrelaterade symtom (92). 

I kontrast till detta står en undersökning 

riktad till svenska primärvårdspatienter 

2002, där bara 30 procent uppgav 

att de fått någon fråga om 

tobaksvanor vid besöket hos sin läkare 

(85). Det visar att det finns en diskrepans 

mellan vad läkare respektive 

patienter upplever och minns från 

läkarbesöket. 

Vårdförbundets enkätundersökning 

till sina medlemmar 2003 visade att 

bara 59 procent av barnmorskorna 

och 33 procent av sjuksköterskorna 

regelmässigt talar med patienter om 

att sluta röka (93). 

BEHANDLING HOS UTBILDAD 

AVVÄNJARE 

En enkätundersökning som Statens 

folkhälsoinstitut genomförde i primärvården 

2003 visade att mindre än hälften 

– 44 procent – av Sveriges vårdcentraler 

uppger att de har en eller 

flera resurspersoner för rökavvänjning 

(94). Det fanns dock stora regionala 

skillnader, se bilaga 3. Här bör påpekas 

att en utbildad rökavvänjare/ 

tobaksavvänjare regelmässigt hjälper 

både rökare och snusare att sluta. 

Inte ens där det borde vara obligatoriskt 

– på landets lungkliniker – kan 

man alltid erbjuda rökavvänjningsstöd. 

2002 hade bara drygt hälften en 

fungerande rökavvänjningsverksamhet 

enligt en undersökning genomförd 

av Dagens Medicin (95). Hjärt- och 

• Tillgången till avvänjning 

bedöms som otillräcklig. 

• De viktigaste hindren 

synes vara tids- och 

resursbrist. 

27

28 

Andel som svarar ja på frågan 

om rökslutarstöd ingår i arbetsuppgifterna 

(99–102): 

• 90 procent av farmaceuterna 

• 79 procent av läkarna 

• 70 procent av tandhygienisterna. 

• 68 procent av sjuksköterskorna 

i öppenvård/42 procent i 

slutenvård. 

• 51 procent av tandläkarna. 

Lungsjukas Riksförbunds undersökning 

samma år av vilka erbjudanden i 

fråga om rehabilitering och sekundärprevention 

patienter med akut hjärtsjukdom 

har fått efter det akuta 

omhändertagandet, visar att knappt 

hälften av landets sjukhus erbjuder 

rökavvänjning till sådana patienter 

(96-97). 

SLUTA-RÖKA-LINJEN 

Hjälp via den nationella Sluta-rökalinjen 

020-84 00 00, där patienter kostnadsfritt 

kan få rådgivning/behandling 

för att sluta röka och snusa per telefon 

av utbildade rökavvänjare, står öppen 

för alla. År 2003 fick Sluta-röka-linjen 

25 000 samtal varav cirka 5 000 

utvecklades till en avvänjningsbehandling 

per telefon (98). Linjen fyller en 

viktig funktion som ett alternativ och 

som ett komplement till det stöd och 

den behandling som hälso- och sjukvårdspersonal 

kan ge. Det är dock viktigt 

att poängtera att det finns en stor 

grupp rökare som behöver mer hjälp 

än en telefonlinje av naturliga skäl kan 

ge. Dessa patienter försöker linjepersonalen 

hänvisa vidare till primärvården. 

Linjepersonal handleder också 

kostnadsfritt hälso- och sjukvårdspersonal 

i frågor om tobaksavvänjning. 

STÖD TILL TOBAKSAVVÄNJNING 

I Statens folkhälsoinstituts regi får alla 

landsting under 2003–2004 ekonomiskt 

bidrag till en halvtids resursperson 

(för Stockholm, Göteborg och 

Malmö en heltid) som under ett års tid 

ska arbeta med att stimulera både tillgång 

och efterfrågan på tobaksavvänjning 

i sitt län. Ett krav för bidraget är 

att satsningen ska utvärderas och att 

den planeras fortsätta efter uppdragets 

slutförande. 

Personalen vill arbeta 

med rökavvänjning 

Flera studier visar att en stor andel av 

de professionella yrkesgrupperna 

inom hälso- och sjukvården tycker att 

rökslutarstöd är en naturlig del av 

arbetet. I undersökningarna har man – 

med lite olika formuleringar – ställt 

frågan om personalen anser att rökslutarstöd 

ingår i deras arbetsuppgifter. 

Svaren är samstämmigt positiva; 50–90 

procent anser att det gör det. 

Inom mödra- och barnhälsovården 

har Socialstyrelsen utfärdat riktlinjer 

som innebär att alla blivande och 

nyblivna föräldrar ska nås av individuell 

information om rökning (103). 

Barnmorskor och BVC-sjuksköterskor 

ställer därför regelmässigt frågan

om rökning och snusning och journalför 

svaret. Det sker vid första besöket 

på mödravårdscentralen, i slutet av 

graviditeten, när barnet är nyfött och 

vid 8 månaders ålder. Även pappornas 

rökvanor journalförs. Alla uppgifter 

sammanställs och publiceras årligen av 

Socialstyrelsen. Sveriges barnmorskor 

och barnsjuksköterskor är också den 

yrkesgrupp som nåtts av mest fortbildning 

i att samtala med rökare (motiverande 

samtal) genom programmet 

”Rökfria barn” som genomförts sedan 

1992 i regi av Cancerfonden, Hjärt- 

Lungfonden och Statens folkhälsoinstitut 

(104). År 2002 rökte 10,5 procent 

av de gravida kvinnorna vid 

inskrivningen i mödravården (4). 

Upplevda hinder för att arbeta 

med rökavvänjning 

Hälso- och sjukvårdspersonal anser alltså 

att rökslutarstöd är viktigt. Men med 

tanke på hur få rökare som anser sig ha 

fått råd och hur litet utbudet av rökavvänjning 

tycks vara är det tydligt att det 

finns ett glapp mellan vad man teoretiskt 

önskar prioritera och vad man gör 

i praktiken. De främsta hindren som 

hälso- och sjukvårdspersonal brukar 

ange för att man inte alltid ger rökslutarstöd 

är följande (62, 93-94, 99-100): 

• Tidsbrist, resursbrist. 

• Tobaksförebyggande arbete är inte 

prioriterat av arbetsledningen. 

• Osäkerhet om den egna kunskapen. 

• Tvivel på effekten. 

• Man vet inte vart man ska remittera 

patienten för rökavvänjning. 

• Man tror att patienten kan känna 

sig kränkt av att man frågar. 

• Svårigheter med debitering (gäller 

tandvården). 

Även i en enkätundersökning 2003 

riktad till samtliga verksamhetschefer 

i primärvården uppgavs tids- och 

resursbrist som den vanligaste orsaken 

till att man på vårdcentralen inte 

erbjöd rökavvänjning, men man pekade 

även på andra hinder, till exempel 

(94): 

• Brist på beställningar från politiker 

och beställare. 

• Ointresse från personal att arbeta 

med frågan. 

• Brist på efterfrågan från patienterna. 

Den som vill orientera sig om vilka 

tobaksavvänjare som finns i ett 

län kan besöka hemsidan 

www.tobaksfakta.org. 

MYT 

FAKTA 

Det finns ingen tid för att ta upp frågan 

om rökning. Vi är redan så stressade. 

Redan en kort rådgivning på 5 minuter 

eller mindre är tillräcklig för att fördubbla 

antalet som slutar röka (54). Det 

viktigaste är att det blir klart för patienten 

att rökning är farligt för hälsan, hur 

sambandet ser ut mellan rökning och 

den åkomma de söker vård för samt att 

få erbjudande om rökavvänjning. Denna 

enkla rådgivning bör kunna få plats 

inom ramen för det vardagliga patientarbetet. 

29

5 Metoder för 

tobaksavvänjning 

De flesta som slutat röka har gjort det 

på egen hand. Men naturligtvis har de 

ändå ofta påverkats av till exempel 

budskap om rökningens farlighet och 

hur man kan sluta, från media, vänner 

samt hälso- och sjukvårdspersonal. 

Normerna i samhället påverkar i hög 

grad rökares allmänna benägenhet att 

sluta. Det är därför angeläget att 

utbyggnaden av tobaksavvänjningsstöd 

kompletteras med befolkningsinriktade 

insatser för att stimulera efterfrågan 

på tobaksavvänjning. I detta 

har mediainsatser visat sig vara särskilt 

effektiva (105). 

Metoder för avvänjning 

I dag finns goda möjligheter att professionellt 

hjälpa rökare som vill sluta. 

Det finns flera olika rökavvänjningsmetoder, 

varav några har visat sig ha 

en påvisbar effekt, vilket redovisas i 

SBU-rapporten 1998 om rökavvänjning 

(54). Metoderna inriktas mot de 

två faktorer som håller fast den vuxna 

rökaren i sitt beroende, nikotinberoendet 

och vanan. Ett mål är att lindra 

nikotinabstinensen, ett annat är att 

avbetinga det starka, närmast reflexmässiga 

sambandet mellan rökning 

och olika situationer och sinnesstämningar. 

För att bryta vanan har stödjande 

samtal/terapi med beteendeinriktning 

visat sig fungera och sådana 

metoder är allmänt använda. 

Nikotinläkemedel lindrar abstinensen 

och fördubblar i kliniska pröv- 

ningar möjligheten att lyckas sluta 

röka. Nu finns även bupropion 

(Zyban), ett receptbelagt antidepressivt 

läkemedel för att sluta röka som 

inte var godkänt i Sverige när SBUrapporten 

skrevs. Läkemedlen diskuteras 

närmare nedan. 

Effekterna av hypnos, akupunktur 

och aversionsbehandling är svårbedömda 

eftersom det saknas vetenskapliga 

utvärderingar. 

Eftersom det visat sig att enskilt 

stöd för rökavvänjning och gruppstöd 

har likvärdig effekt bör gruppverksamheter 

prioriteras där det är praktiskt 

genomförbart, eftersom de blir 

mer kostnadseffektiva (54). 

Erfarenheten visar att samma 

behandling kan ges vid snusavvänjning. 

Program för snusavvänjning är 

under utveckling (106, 107). 

Snus bör inte rekommenderas som 

rökavvänjningsmedel. Professionell 

rökavvänjning syftar till att bryta 

nikotinberoendet, inte att ersätta cigaretter 

med andra tobaksprodukter. 

Rådgivningens intensitet 

Att systematiskt utnyttja de löpande 

patientkontakterna för att ge en kort, 

strukturerad rådgivning (”det korta 

motiverande samtalet”) är basen för 

en framgångsrik tobaksavvänjning. 

Därutöver behöver varje vårdenhet, 

till exempel vårdcentral, sjukhus, 

mödra- och barnavårdscentral, tandvårds-, 

friskvårds-, företagshälsovårds-, 

• Det finns effektiva metoder 

för rökavvänjning som kan 

tiodubbla möjligheten att 

lyckas. 

• Dessa metoder används 

inte systematiskt inom 

hälso- och sjukvården. 

31

MYT 

FAKTA 

32 

Snus är ett billigt och effektivt 

rökavvänjningsmedel. 

Den som slutar röka med ”hjälp” av 

snus riskerar att fastna i ett annat lika 

starkt nikotinberoende. De långsiktiga 

effekterna av snus är hittills ofullständigt 

utforskade. Därför bör snus inte 

rekommenderas som rökavvänjningsmedel. 

ungdoms- respektive skolsköterskemottagning 

och apotek själv kunna ge 

eller hänvisa till avvänjningsstöd hos 

utbildad rökavvänjare för de mer 

behandlingskrävande fallen. Vidare 

behöver man möjlighet att remittera 

svåra fall till en specialistenhet. 

Rådgivningen anpassas så långt det 

är möjligt till rökarens behov. Sammanlagt 

7–12 träffar kan vara ett riktmärke 

för avvänjning både individuellt 

och i grupp, med tätare träffar 

KORT RÅDGIVNING 

direkt efter rökstoppet. Det går att 

komplettera besöken med telefonrespektive 

e-postkontakt. 

1 

Fråga alla patienter om rökning/tobaksvanor. 

Journalför svaret. 

Läkemedel för avvänjning 

I dag finns flera godkända läkemedel 

för rökavvänjning. De ska lindra 

nikotinabstinens och förhindra återfall 

i rökning. Receptfria nikotinläkemedel 

finns i olika beredningsformer: plåster, 

tuggummi, sugtabletter, mikrotabletter 

som löses under tungan och inhala- 

2 

Inled ett kort samtal om rökningen. 

•Försök bedöma motivationen att sluta röka/snusa, och anpassa 

samtalet till graden av motivation. 

•Förklara sambandet mellan rökning/snusning och den sjukdom 

patienten söker för. 

•Informera om läkemedel för avvänjning. 

3 

Hjälp till. Erbjud stöd och behandling hos utbildad 

tobaksavvänjare respektive Sluta-röka-linjen vid behov. 

4 

Följ upp samtalet. 

BEHANDLING HOS UTBILDAD TOBAKSAVVÄNJARE 

De som behöver stödjande behandling hänvisas till utbildad 

tobaksavvänjare inom den egna verksamheten, eller till tobaksavvänjare 

i närområdet. Det är viktigt att hjälpen är lätt tillgänglig så att rökaren/snusaren 

inte behöver leta efter den. 

SPECIALISTBEHANDLING 

PÅ TOBAKSPREVENTIV ENHET (TPE) 

Det är önskvärt att det också inom landstinget finns tillgång till 

specialister på en TPE för dem som har speciella svårigheter, och behöver 

mer stöd än vad tobaksavvänjare i i den egna verksamheten 

kan ge. TPE ska samtidigt fungera som kompetensstöd för hela länets 

tobaksavvänjning.

torer. I SBU-rapporten om rökavvänjning 

framhålls att behandling med 

nikotinläkemedel tillhör de mest 

undersökta läkemedelsterapierna 

överhuvudtaget (54). Det finns över 

hundra välgjorda studier som visar att 

användning av läkemedlen fördubblar 

möjligheterna att fortfarande vara 

rökfri ett år efter rökstopp (108). En 

kombination av samtalsstöd/behandling 

och nikotinläkemedel är effektivast. 

En receptbelagd nikotinsprej 

samt ett läkemedel som har bupropion 

som verksamt ämne (Zyban) finns 

också godkända på samma indikation 

som de receptfria medlen (109). 

Behandling med bupropion förutsätter 

motiverande stöd. 

Erfarenhet visar att nikotinläkemedel 

lindrar abstinens och ökar möjligheten 

att lyckas även vid snusavvänjning 

(106, 107). 

Nikotinläkemedel och bupropion 

tillhör i USA och Storbritannien första 

linjens läkemedel som ska rekommenderas 

vid rökavvänjning enligt de 

officiella riktlinjerna (110, 111). I Sverige 

är nikotinläkemedel förstahandspreparat 

och bupropion andrahandspreparat 

enligt Läkemedelsverket 

(109). Flera nya läkemedel är under 

utveckling. 

Läkemedel för rökavvänjning ingår 

inte i förmånssystemet för läkemedel. 

Skrivs de ut på recept slipper kunden 

den 25-procentiga momsen, men läkemedlet 

ingår alltså inte i förmånssystemet. 

Det betyder att rökaren själv får 

stå för hela kostnaden. Läkemedlens 

pris per dag ligger dock under kostnaden 

för genomsnittsrökarens dagliga 

cigarettkonsumtion. Eftersom man 

köper läkemedlen i större förpackningar 

än för en dags förbrukning, kan 

det för personer med dålig betalningsförmåga 

ändå vara svårt att ha råd att 

betala den större summa som behövs 

vid ett och samma tillfälle. Därför 

rekommenderar både WHO och 

Världsbanken att man på nationell 

nivå överväger att subventionera läkemedlen 

under kortare perioder 

åtminstone för personer med dålig 

betalningsförmåga (1, 112). Därutöver 

nämns att patienter med tobaksrelaterade 

sjukdomar bör komma i fråga för 

subvention (112). 

Av stor betydelse för att läkemedlen 

ska ha en avsedd effekt är att de tas på 

rekommenderat sätt. Köparen kan 

därför behöva råd och information. 

Även en kortare utbildning av apoteksfarmaceuter 

i samtalsmetodik har 

en positiv effekt när det gäller andelen 

kunder som blir rökfria efter köp av 

nikotinläkemedel (113). På apotek i 

Belfast och London där personalen 

fått sådan utbildning – och gav råd och 

stöd till kunden – var andelen köpare 

av nikotinläkemedel som fortfarande 

var rökfria efter ett år 14,3 procent 

jämfört med 2,7 procent på kontrollapoteken. 

LÄKEMEDLEN I FÖRMÅNSSYSTEMET 

I några länder, exempelvis Storbritannien, 

Brasilien och stater i Kanada och 

USA (108) subventionerar man läkemedlen 

när de ges som komplement 

till annat rökavvänjningsstöd. På så 

sätt kommer rökaren i kontakt med 

professionella rådgivare som kan ge 

stöd som ökar möjligheten att bli rökfri. 

I Storbritannien driver regeringen 

sedan 1998 ett omfattande nationellt 

program med rökavvänjningsstöd och 

subventionerade läkemedel, som innebär 

att speciellt utbildade rökavvänjare 

systematiskt arbetar med att nå 

rökare, särskilt i socialt utsatta områden. 

Utvärdering tyder på att man når 

140 procent fler rökare med rökavvänjning 

och att 90 procent fler lyckas 

bli rökfria än i områden där man arbetar 

traditionellt (114, 115). 

WHO pekar på att motivationen att 

sluta röka påverkas positivt av att 

läkemedlen är kostnadsfria (116). 

Samma sak visar en studie från den 

amerikanska delstaten Washington 

där man har undersökt rökares benägenhet 

att sluta röka om de får rökavvänjningsprogram 

och läkemedel subventionerade 

(117). 

MYT 

FAKTA 

De flesta fastnar i ett beroende av 

nikotinläkemedel när de slutar röka. 

Man byter bara ett beroende mot ett 

annat. 

Man bedömer att omkring 5 procent 

fortsätter med tuggummi i mer än ett 

år (54). Använder man plåster finns i 

dag inga belägg för en långtidsanvändning 

av dessa. Från hälsosynpunkt är 

det dock bättre att fortsätta med läkemedlens 

mindre doser rent nikotin än 

med cigaretterna som innehåller mer 

än 4 000 olika kemiska ämnen, varav 

ett 50-tal är cancerframkallande. 

33

MYT 

FAKTA 

34 

Jag är för gammal för att sluta röka. 

Det lönar sig att sluta röka även långt 

upp i åren. Rökstopp har dramatiskt 

positiva effekter för hälsan. Efter 5 år är 

risken för hjärtinfarkt lika med ickerökarens. 

Risken halveras för lungcancer 

efter 10 år och för cancer i matstrupe 

och munhåla efter 5 år (126). Är 

man över 60 år kan man inte räkna 

med en total återhämtning hos hjärta, 

blodkärl och lungor, men man reducerar 

ändå risken att behöva dö, eller leva 

handikappad, i sviter av rökningen 

(127). 

Inga slutsatser kan dock dras från den 

amerikanska studien om vad enbart 

en läkemedelssubvention skulle betyda 

vad gäller antalet rökfria per år, 

eftersom alla subventionerade alternativ 

i studien gällde en kombination av 

rökavvänjningsstöd och nikotinläkemedel. 

Resultat av olika 

rökavvänjningsmetoder 

”Nyårslöftet” har 2–3 procents chans 

att lyckas om man mäter ett år efter 

rökstoppsförsöket (54). Av alla rökstoppsförsök 

utan hjälp resulterar alltså 

97–98 procent i återfall inom ett år. 

Med professionell behandling kan 

resultatet tiodubblas och mer intensivt 

stöd ger bättre resultat (54, 108). 

KORT RÅDGIVNING/ 


Vetenskapliga studier visar att en kort 

strukturerad rådgivning inom vården 

är grunden för en framgångsrik påverkan 

på rökare för att hjälpa dem att 

sluta (54). Om man konsekvent inom 

vården ger kortfattade råd under fem 

minuter eller till och med mindre skulle 

man sannolikt fördubbla antalet 

lyckade rökstoppsförsök. 

SJÄLVHJÄLPSMATERIAL 

Självhjälpsmaterial – till exempel en 

folder om hur man slutar röka på egen 

hand – ger små effekter, men är bättre 

än att inte göra någonting alls (108). 

Eftersom de utgör en så billig intervention 

som kan nå många, anses 

självhjälpsmaterial ändå spela en viktig 

roll för dem som hälso- och sjukvården 

inte når och för att öka motivationen 

att sluta röka och söka 

behandling (74). Som komplement till 

behandling tycks självhjälpsmaterial 

inte ge någon extra effekt; det är den 

individuella rådgivningen som är viktig 

(119). 

SLUTA-RÖKA-LINJEN 

Sluta-röka-linjen arbetar med samtalsstöd 

för rökare och snusare via 

telefon i kombination med att man 

rekommenderar läkemedel i de fall då 

detta är befogat. Resultatet ett år efter 

första kontakten ligger på nästan 25 

procent rökfria (88). Var femte som 

ringer till telefonlinjen har redan gjort 

sitt rökstopp, men har olika problem 

och fruktar återfall. Av dessa är drygt 

50 procent rökfria ett år senare. 

BEHANDLING HOS 

SPECIALUTBILDAD PERSONAL 

Med personligt anpassat professionellt 

stöd av specialutbildad personal – 

tobaksavvänjare – kan man öka möjligheten 

att lyckas till 30–40 procent 

(54). Sådan utbildad tobaksavvänjningspersonal 

bör framför allt finnas i 

primärvården, men också på andra 

arenor. Man bör kunna få stöd där det 

faller sig naturligt, till exempel inom 

tandvården om man genomgår tandbehandling, 

i mödrahälsovården om 

man är gravid, i slutenvården om man 

behandlas där och exempelvis är 

inlagd för en operation. 

Erfarenheter från svenska apotek 

visar att i de rökavvänjningsgrupper 

som startade 1994 av specialutbildade 

farmaceuter var andelen rökfria deltagare 

efter ett år 33 procent (120). 

RÖKAVVÄNJNINGSMOTTAGNING 

De högsta avvänjningssiffrorna erhåller 

man med specialistbehandling vid 

rökavvänjningsmottagningar. Sådana 

mottagningar finns endast på ett fåtal 

platser i landet. Rökarna är vanligen 

remitterade till dessa mottagningar på 

grund av en rökningsrelaterad sjukdom 

eller andra problem som gör 

behandlingen komplicerad. Efter ett 

år är mellan 30–40 procent av rökarna 

rökfria (54,121,122). 

Rökavvänjningsmottagningarnas 

patienter utgör dock en selekterad 

grupp som inte kan jämföras med normalbefolkningen 

med bland annat hög 

medelålder och stor andel människor 

som rökt under lång tid, det vill säga 

de är högkonsumenter av tobak och

har problem med hälsan. En långtidsuppföljning 

5–7 år efter terapistart på 

en sådan svårbehandlad patientgrupp 

visade att cirka 40 procent var rökfria 

(80). 

Vid Årekliniken i Jämtland har man 

sedan många år ett intensivt internatbaserat 

program för patienter med 

avancerad astma eller KOL. Utvärdering 

visar att drygt 50 procent är rökfria 

efter ett år (123). 

Kostnadseffektivitet 

All form av rökavvänjning bedöms 

vara mycket kostnadseffektiv. Kostnaden 

per vunnet levnadsår ligger betydligt 

under de flesta andra interventioner 

som görs för att förbättra människors 

hälsa och förlänga den förvän- 

tade livslängden (56, 65, 124). Kostnaden 

per vunnet levnadsår är 3 000– 

10 000 kr för rådgivning till den som 

önskar sluta röka (54). 

Som jämförelse kan nämnas att 

kostnaden per vunnet levnadsår vid 

behandling av förhöjt blodtryck hos 

medelålders människor är 150 000 – 

200 000 kr (54). Preliminära data från 

en analys av Sluta-röka-linjen pekar 

på en kostnad per vunnet levnadsår 

som ligger mycket lågt (125). 

Rådgivning om rökstopp för att förhindra 

för tidig död i hjärt- kärlsjukdomar 

är således mycket kostnadseffektiv 

i jämförelse med allmänt 

förekommande behandlingar med 

samma mål, till exempel av högt blodtryck 

och högt kolesterol. 

Rökavvänjningsmetod Andelen rökfria (procent) 

1 år efter rökstoppet 

På egen hand 2–3 

Kort rådgivning 5 

Kort rådgivning + nikotinläkemedel 10 

Sluta-röka-linjen + nikotinläkemedel 25 

Behandling hos utbildad rökavvänjare + nikotinläkemedel 30–40 

Tabell 3. Andel lyckade rökstoppsförsök ett år 

efter försöket, med olika metoder (54, 88). 

35

KORTARE LIV

6 Hur kan en effektiv tobaksavvänjning 

organiseras? 

I dag vet vi alltså att många människor 

vill ha hjälp från hälso- och sjukvården 

att sluta med tobak, att rökavvänjning 

är mycket kostnadseffektivt och att 

personal inom vården vill arbeta med 

frågan. Bedömningen är dock att 

utbudet av hjälp trots det är för litet, 

samtidigt som det utbud som finns inte 

marknadsförs tillräckligt. Varningstexter 

på cigarettpaketen från år 2003 

innehåller dessutom en uppmaning 

om att man ska fråga sin doktor eller 

sitt apotek om vart man kan vända sig 

för att få rökavvänjning. Det gör det 

extra viktigt för hälso-, sjukvårds- och 

apotekspersonal att ha kunskap om 

var avvänjningshjälpen finns. 

De organisatoriska och strukturella 

förutsättningarna för att tillhandahålla 

en god nivå av tobaksavvänjning tycks 

ofta saknas. I rapporten Tobaksfritt 

landsting (62) där uppfattningar från 

beslutsfattare och politiker i landstingen 

redovisas, framhålls dock från 

många politiker att tobaksprevention 

bör vara en prioriterad fråga. 

Hinder och lösningar 

Som framgångsfaktorer för tobaksprevention 

nämner politiker och beslutsfattare 

• att primärvården systematiskt arbetar 

med tobaksprevention, 

• att det finns ett politiskt beslut, 

• att man metodiskt arbetar med att 

genomföra politiska beslut, 

• stöd från ledningen, 

• ekonomiska resurser, 

• kompetens hos personalen, 

• att man påverkar de utbildningar 

där de framtida arbetstagarna för 

landstingen finns, och 

• att man arbetar på många arenor 

samtidigt. 

Samtidigt som politikerna menar att 

tobaksprevention bör vara en prioriterad 

fråga saknas uppenbarligen i de 

flesta fall de incitament från politiker 

och beslutsfattare som utgör en grundläggande 

förutsättning för att personalen 

i praktiken ska kunna arbeta systematiskt 

med frågan. 

Med utgångspunkt från de hinder 

som hälso- och sjukvårdspersonal 

pekar på (se kapitel 4) för att ta upp 

frågan om rökning med patienterna 

redovisas här möjliga lösningar. 

POLITISKA BESLUT/ 

BESTÄLLNINGAR 

Tydliga politiska signaler är viktiga för 

att få till stånd ett effektivt tobakspreventivt 

arbete. De allra flesta landsting/regioner 

har antagit politiska 

beslut om policy och/eller program för 

Tobaksfritt landsting, men dessa är 

inte överallt helt genomförda (62). En 

politiskt beslutad policy är ett kraftfullt 

instrument för att tydliggöra att 

tobaksprevention är prioriterad, och 

ger legitimitet och stöd för att arbeta 

med frågan. Ett sätt att ge frågan särskild 

tyngd är att besluta om ett vårdprogram 

för tobaksavvänjning. 

• Kostnaden för att hålla 

en miniminivå av tobaksavvänjning 

är låg. 

• Tobaksavvänjningen bör 

organiseras så att den blir 

tillgänglig för alla som 

behöver den. 

37

MYT 

FAKTA 

38 

Jag kan inte hjälpa någon att sluta 

röka. Jag har ingen utbildning eller 

erfarenhet inom området! 

Att ställa den enkla frågan ”Röker du – 

vill du ha hjälp att sluta?” till patienten 

är en intervention som markerar frågans 

betydelse och signalerar samhällets 

syn på rökning. Därefter kan man 

remittera de rökare som vill sluta till 

utbildad rökavvänjare eller till Slutaröka-linjen, 

020-84 00 00. 

UTBILDNINGAR FÖR HÄLSO- OCH 

SJUKVÅRDSPERSONAL 

Helt avgörande för om man ska kunna 

arbeta effektivt med tobaksavvänjning 

är att vårdpersonal genom utbildning 

får kunskap i att genomföra bra samtal 

om tobak. Både politiker och personal 

framhåller också vikten av 

utbildning och kunskap för att kunna 

arbeta med tobaksprevention. Endast 

tre landsting anser att en adekvat del 

av personalen har utbildning i rökavvänjningsmetodik 

(62) och i Vårdförbundets 

tidigare refererade undersökning 

upplever bara 24 procent av 

barnmorskorna och 11 procent av 

sjuksköterskorna att de har tillräckliga 

kunskaper om tobaksavvänjning (93). 

Samtliga utbildningar för hälso- och 

sjukvårdspersonal bör innehålla 

tobaksprevention som ett obligatorium. 

Det ideala borde vara återkommande 

korta pass under hela utbildningen 

där fakta, folkhälsoaspekter 

och träning i motiverande samtalsmetodik/tobaksavvänjning 

ingår. En dags 

utbildning sammanlagt bör utgöra en 

absolut miniminivå. 

Yrkesföreningar mot Tobak (Läkare, 

Sjuksköterskor, Tandvård, Lärare, 

Farmaci respektive Psykologer mot 

Tobak) har börjat kartlägga andelen 

undervisningstid i grundutbildningarna 

som ägnas åt tobaksprevention. 

Resultaten är nedslående (128). Det 

är endast tandhygienistutbildningen i 

Stockholm som visat att man tagit frågan 

på allvar. På läkarutbildningen vid 

Karolinska Institutet lades 2003 2–5 

undervisningstimmar på tobaksprevention 

och på sjuksköterskeutbildningen 

4 lektionstimmar. Det är mindre 

än 1 promille av utbildningstiden. 

Tandläkarutbildningarna ägnar cirka 8 

lektionstimmar (cirka 1 ‰) av utbildningstiden 

åt tobaksprevention. Tandhygienisterna 

får dock mera; vid den 

institution som ger mest, tandhygienistutbildningen 

i Stockholm, ges 5 

poäng tobaksprevention av 120 poäng 

totalt (cirka 4 %). Psykologprogrammet 

och apotekarlinjen har ingen 

undervisning alls i ämnet, medan studerande 

på receptarielinjen i Uppsala 

får 4 lektionstimmar (cirka 1,2 ‰). 

Landstingen i Stockholm, Uppsala 

och Örebro erbjuder kontinuerligt 

2–3-dagarsutbildningar i motiverande 

samtal och tobaksavvänjning och medlemmar 

i Yrkesföreningar mot Tobak 

tillhandahåller utbildningar i tobaksprevention 

för landets högskoleutbildningar. 

I Statens folkhälsoinstituts regi får 

alla landsting under 2003–2004 erbjudande 

om att kostnadsfritt anordna en 

utbildning i motiverande samtal/ 

tobaksavvänjning för all personal 

inom hälso- och sjukvården, tandvården, 

skola och apotek. Samtliga landsting 

genomför dessa utbildningar. Detta 

är dock en punktinsats som givetvis 

måste följas upp i landstingens egen 

regi. 

TANDVÅRDEN SOM ARENA FÖR 

TOBAKSAVVÄNJNING 

Tandvården har i dag svårt att hjälpa 

sina egna patienter sluta röka och snusa 

bland annat på grund av avgiftssystemet. 

Att få tobaksavvänjning på den 

tandvårdsklinik där man behandlas 

kostar betydligt mer för patienten än 

att få hjälpen inom primärvården – 

även när det är samma huvudman som 

ger vården. Patientavgiften borde vara 

densamma oavsett var eller vem inom 

landstingsområdet som utför tobaksavvänjningen, 

vilket också påpekades 

av utredningen Tandvårdsöversyn 

2002 (49). En rökare som motiverats 

till rökstopp inom tandvården på 

grund av tandlossning ska inte behöva 

leta efter rökavvänjning på annat håll. 

Risken är uppenbar att man då tappar 

den motivation man ursprungligen 

hade. Ingen tycker sannolikt att en 

gravid kvinna ska skickas iväg från 

mödrahälsovården med uppmaning 

att själv leta upp rökavvänjning någon 

annanstans inom hälso- och sjukvården. 

På samma sätt borde man resonera 

när det gäller tandvårdens patienter. 

Tillfälle till påverkan är unikt i

samband med att patienten har förstått 

sambandet mellan rökningen och 

en viss sjukdom – tandlossning – och 

inser att rökstopp är en avgörande förutsättning 

för att till exempel ett operativt 

ingrepp i munnen ska lyckas. 

Om tandvården kunde få avvänja 

sina egna patienter på samma villkor 

som primärvården skulle det troligen 

få stor betydelse. Tandvården träffar 

fler vuxna under ett år än primärvården 

och dessutom alla ungdomar. 

Tandläkaren och tandhygienisten kan 

påvisa synliga skador av både snus och 

rökning i munnen på ett tidigt stadium, 

viket ger goda möjligheter att 

motivera patienter till tobaksstopp. 

SVÅRIGHETER ATT REMITTERA VIDARE 

Det har visat sig att hälso- och sjukvårdspersonal 

ibland avstår från att ta 

upp frågan om tobaksvanor av den 

anledningen att man inte känner till 

vart man kan remittera rökaren. Det 

är viktigt att varje vårdinrättning har 

tillgång till en utbildad resursperson 

som kan ta hand om dem som behöver 

tobaksavvänjning. I andra hand bör 

man ha kännedom om vilka utbildade 

tobaksavvänjare i närområdet som 

kan ta emot. Lokal marknadsföring av 

Sluta-röka-linjen är också mycket viktig. 

BRIST PÅ EFTERFRÅGAN 

FRÅN PATIENTERNA 

Med hänsyn till vad vi i dag vet om 

hur många som vill ha hjälp att sluta 

röka och snusa får man dra slutsatsen 

att låg efterfrågan är en effekt av liten 

marknadsföring av det stöd som finns. 

Kunskapen om att man kan be om 

hjälp på vårdcentralen är låg, och det 

är viktigt att landstingen sprider denna 

kunskap systematiskt. Vid en 

undersökning 2003 i Jönköping trodde 

bara varannan av personalen att 

avvänjningsverksamheten vid den 

egna vårdcentralen var känd bland allmänheten 

(129). Ju mer man tar upp 

frågan om rökning med patienterna, 

rekommenderar dem att sluta och 

erbjuder rökavvänjningshjälp, desto 

mer ökar efterfrågan. Rökavvänjningsverksamhet, 

allteftersom den blir 

känd, skapar ökad efterfrågan på rökavvänjning. 

Förslag till hur tobaksavvänjning 

kan organiseras 

För att kunna ge den rådgivning/ 

behandling som skisserats i föregående 

kapitel krävs personal med övergripande 

samordningsansvar för avvänjningsstöd. 

Kartläggningen Tobaksfritt 

landsting visade att 8 landsting år 2002 

hade en särskild resursperson med ett 

sådant ansvar (62). 

Vidare behövs specialdestinerade 

resurser för tobaksavvänjning och 

annan tobakspreventiv verksamhet i 

landstingen. Att hålla en god nivå på 

utbudet behöver dock inte kosta så 

mycket. Nedan redovisas ett förslag på 

en miniminivå, med exempel från tre 

landsting av olika storlek. Många faktorer 

påverkar naturligtvis behovet. 

Hur många procent av en heltid som 

behövs på en vårdcentral respektive 

ett sjukhus beror till exempel på storleken 

på vårdenheterna och hur aktiv 

personalen är i det dagliga vårdarbetet 

när det gäller att samtala om tobaksvanor 

och rekommendera tobaksavvänjning. 

A. KORT RÅDGIVNING/ 


Alla inom hälso- och sjukvården bör 

fråga efter tobaksvanor och helst ge 

kort rådgivning/motiverande samtal. 

Detta kan göras inom ramen för det 

löpande arbetet. 

B. BEHANDLING HOS UTBILDAD 

TOBAKSAVVÄNJARE 

Varje primärvårdsenhet (nedan kallad 

VC) behöver ha en speciellt utbildad 

tobaksavvänjare, motsvarande minst 

10 procents tjänst. 

Lönekostnad 40 000 kr per år. 

MYT 

FAKTA 

Rökare vet redan varför de ska sluta. 

Undersökningar visar att det finns stora 

brister i svenska rökares insikt och 

kunskap om hur rökningen skadar och 

vilka samband som finns med olika 

sjukdomar. 

En kort rådgivning med information 

om kopplingen mellan rökningen och 

den sjukdom patienter lider av kan ha 

avgörande betydelse. 

39

Tabell 4. Beräknade kostnader för landsting 

av tre olika storlekar för att hålla den standard 

på tobaksprevention som skisserats i denna 

skrift (61). 

40 

Jämtland Örebro Stockholm 

128 000 Invånare 280 000 invånare 1 850 000 invånare 

Kostnad för 0,10 procent- 28 VC = 28 VC = 195 VC = 

tjänster på vårdcentraler 28 x 40 000 kr = 28 x 40 000kr = 195 x 40 000 kr = 

(VC) (beräknad kostnad) 1 200 000 kr 1 200 000 kr 7 800 000 kr 

40 000 kr/VC 

Kostnad för 0,5 procent- Östersunds sjukhus = Universitetssjukhuset 7 sjukhus 

tjänster på sjukhus resursen finns Örebro = x 200 000 kr = 

(beräknad kostnad) integrerad i TPE, resursen finns 1 400 000 kr 

200 000 kr/sjukhus som är placerad integrerad i TPE, 

på sjukhuset = som är placerad 

0 kr på sjukhuset = 

0 kr 

Därutöver 2 sjukhus 

x 200 000 kr = 

400 000 kr 

Kostnad för en 600 000 kr 1 700 000 6 000 000 kr 

tobakspreventiv 

enhet (TPE) 

(faktisk kostnad 2003) 

Totalt 1 800 000 3 300 000 15 200 000 

På varje sjukhus behöver det finnas en 

resursperson för tobaksavvänjning av 

patienter motsvarande minst en halvtidstjänst. 

Lönekostnad 200 000 kr per år. 

C. SPECIALISTBEHANDLING PÅ 

TOBAKSPREVENTIV ENHET (TPE) 

I varje landsting behöver det finnas en 

Tobakspreventiv enhet (TPE), vars 

uppgift är att stimulera tobakspreventionen 

i regionen. TPE fungerar som 

avvänjningsmottagning och kompetenscentrum, 

verkar som kunskapsförmedlare, 

utbildare, handledare, nätverksbyggare 

och har ett övergripande 

ansvar för avvänjningsstödet för 

länet/regionen. På TPE finns specialutbildad 

personal som kan behandla 

de svåra fallen som remitteras dit. 

TPE arbetar också med epidemiologisk 

bevakning, policybildning, uppföljning, 

utveckling och marknadsföring. 

Enheten utgör slutligen 

landstingets/regionens expertorgan i 

tobakspolitiska frågor. 

I Jämtlands läns landsting med 

128 000 invånare finns till exempel en 

TPE med en kvarts läkartjänst och en 

heltids sjukskötersketjänst. Med 

driftskostnader uppgår kostnaden till 

600 000 kr per år (130). Detta kan 

anses utgöra en minimibemanning av 

en TPE. 

Med ökande storlek på landstinget 

ökar möjligheterna och kraven på 

enheten och behovet av personal blir 

större. Örebro län har cirka 280 000 

invånare, och dess TPE har två heltids 

sjuksköterskor, en heltids hälsoutvecklare, 

en halvtids läkartjänst och en 

kvarts sekreterartjänst till en kostnad 

av 1,5 miljon kr per år (121). 

Den största TPE:n i Sverige är Centrum 

för Tobaksprevention, Stockholms 

läns landsting, med 13 anställda. 

Centrum för Tobaksprevention 

driver en stor forsknings- och utvecklingsverksamhet, 

patientverksamhet, 

utbildningsverksamhet, samt har en 

omfattande epidemiologisk bevakning 

och driver nationella och internationella 

projekt på uppdrag. Driftskostnaden 

är cirka 6 miljoner kr per år 

plus externa projektmedel för vissa 

projekt som till exempel Sluta-rökalinjen 

(131). 

KOSTNADER 

I tabell 4 härintill visas de kostnader 

som landsting av tre olika storlekar 

skulle ha för att hålla den standard på 

rökavvänjningsverksamhet och tobaksprevention 

som föreslagits ovan. Som 

kostnad för att driva en TPE anges 

den kostnad respektive landsting faktiskt 

har haft år 2003. 

I en rapport från 2001 beräknas en 

genomsnittlig vårddag i slutenvård 

kosta 4 740 kr (43). Enligt prislistan 

från Akademiska sjukhuset i Uppsala 

2003 kostar en kranskärlsoperation 

104 000–143 000 kr. 

Det betyder att en tiondels tjänst 

som tobaksavvänjare på en vårdcentral 

(40 000 kr) årligen kostar motsvarande 

mindre än en halv kranskärlsoperation 

eller 8 genomsnittliga

slutenvårdsdagar. En halvtid (200 000 

kr) kostar årligen motsvarande cirka 2 

kranskärlsoperationer eller 40 slutenvårdsdagar 

(43, 132). 

Tobaksfri hälso- och sjukvård 

Med tobaksfri sjukvård menas att miljön 

inom hälso- och sjukvården ska 

vara tobaksfri. Detta innebär att tobak 

inte ska användas inomhus varken av 

anställda, patienter eller besökare. 

Det ska inte heller göras reklam för 

eller säljas tobak i verksamhetens 

lokaler. Många har inskrivet i sin policy 

att personalen inte ska röka/använda 

tobak under arbetstid. Det innebär 

att man enbart röker på lunchen och 

då lämnar arbetsplatsen och byter till 

andra kläder än dem man har patientkontakt 

i. 

En policy för ett landsting bör också 

innehålla ett strukturerat rökslutarstöd 

till patienter och personal. 

En enhetlig nationell definition av 

vad ett Tobaksfritt landsting/region är 

finns dock inte i dag. De flesta landsting 

har antagit någon form av policy 

(62). Policydokumenten har dock olika 

innebörd och man har kommit olika 

långt i implementeringen. Yrkesföreningar 

mot Tobak har sammanställt 

ett 12-punktsförslag för vad en 

god policy för ett landsting bör innehålla, 

se bilaga 6 (133). 

Rökavvänjning för landstingets 

egen personal 

Statens folkhälsoinstitut, Hjärt-Lungfonden 

och Centrum för Tobaksprevention 

har utarbetat ett program, 

Rökfri på Jobbet, som hjälper arbetsgivare 

att utforma kostnadseffektiva 

avvänjningsprogram för personal 

(134). 

Varje landsting bör av många skäl 

vara angeläget att stödja och stimulera 

tobaksavvänjning för sina egna 

anställda. Det ligger i arbetsgivarens 

intresse att de anställda trivs, mår bra 

och är friska, och att personalen tar 

sitt viktiga ansvar som förebilder och 

normbildare i hälsofrågor genom att 

sluta använda tobak. Rökningen orsakar 

samtidigt stora kostnader för 

arbetsgivaren enligt expertberäkningar 

gjorda i Rökfri på Jobbet. 

Man räknar med att det tar minst 30 

minuter per arbetsdag att röka. Det 

betyder ofta att rökaren tar fler pauser 

än arbetskamraterna, vilket blir en 

källa till missnöje på många arbetsplatser. 

Arbetskraftskostnaden för en 

”röktimme” ligger i genomsnitt på 

172-230 kr. Om man räknar att rökningen 

tar 30 minuter extra per arbetsdag 

blir totalkostnaden för ”röktid” 

19 000–25 000 kr per rökare och år 

(baserat på en medellön på 18 000– 

24 000 kr/mån) (134). 

Rökarens upp till 8 sjukdagar mer 

per år kostar samtidigt arbetsgivaren 

8 000–11 000 kr per rökare och år. 

Kostnader för vikarier, produktionsbortfall 

och rehabilitering tillkommer. 

I regel orsakar en person kostnader 

motsvarande minst dubbla lönen vid 

sjukdom. 

Arbetsgivarens extra kostnad för en 

rökare beräknas till sammanlagt 

27 000–36 000 kr per år (134). 

Arbetsgivarens beräknade kostnader 

per rökare och år (134)*. 

• Extra rökpauser 19 000–25 000 kr 

• Extra sjukdagar 8 000–11 000 kr 

• Totalt 27 000–36 000 kr 

* baserat på lön 18 000–24 000 kr 

41

42 

Gör dina egna beräkningar. 

Räkna ut vad ditt eget landsting kan 

spara på att hjälpa de anställda sluta 

röka, i bilaga 5. 

RÄKNEEXEMPEL 

Ett räkneexempel byggt på en rökvaneundersökning 

1998 från Västernorrland 

(135) får visa vad landstinget som 

arbetsgivare kan spara på att rökavvänja 

de anställda som vill sluta. 

• Västernorrlands läns landsting hade 

8 508 anställda. 

• 17 procent var rökare, det vill säga 

1 446 personer. 

• 11 procent var dagligrökare, varav 

33 procent ville sluta, det vill säga 

308 personer. 

Av dagligrökarna rökte 

a)14 procent inte alls under arbetsdagen 

(ej heller under lunch och rast), 

b)58 procent enbart under lunch och 

rast, och 

c)28 procent rökte även vid andra tillfällen 

(inte bara under lunch och 

rast). 

I räkneexemplet används försiktigtvis 

de lägsta av de ovan angivna siffrorna 

för arbetsgivarens kostnader för 

sjukfrånvaro (8 000 kr per rökare) och 

röktid (19 000 kr per rökare). När det 

gäller röktid utgår beräkningarna från 

att 28 procent av personalen röker 

under arbetstid. 

Om de 308 dagligrökarna som vill sluta 

får hjälp skulle landstinget som 

arbetsgivare spara 

• 8 000 kr per rökare för sjukdagarna, 

det vill säga 2 464 000 kr per år. 

• 19 000 kr för 28 procent av rökarna 

(86 personer) för röktiden, det vill 

säga 1 634 000 kr per år. 

• Totalt inbesparade kostnader uppgår 

således till mer än 4 miljoner kr 

per år. Det motsvarar 10 heltidstjänster 

i landstinget beräknat på en 

genomsnittslön på omkring 31 500 

kr inklusive sociala avgifter, eller 

378 000 kr per år. 

Om man räknar att samma förhållanden 

råder i alla landsting skulle landstingen 

i Sverige spara 125 miljoner kr 

per år på att hjälpa de dagligrökare i 

den egna personalen som vill sluta 

röka. Det motsvarar 330 heltidstjänster.* 

Ändå bedöms det vara få landsting 

som i dag arbetar aktivt med att 

stödja rökstopp för den egna personalen 

(62). 

*) Förutsättningar: Totalt antal anställda 2002 i landstingen 261 000 (136). 11 procent är dagligrökare, 

det vill säga 28 710, varav 33 procent vill sluta, det vill säga 9 474 personer. Om de dagligrökare 

som vill sluta får hjälp skulle landstingen spara 8 000 kr per rökare för sjukdagarna, det vill 

säga cirka 75 miljoner och 19 000 kr för 28 procent av rökarna (2 652 personer) för röktiden, det 

vill säga cirka 50 miljoner, eller sammanlagt 125 miljoner kr per år. Det motsvarar cirka 330 heltidstjänster 

i landstingen, beräknat på en genomsnittslön på omkring 31 500 kr inkl sociala avgifter, 

eller 378 000 kr per år.

Sammanfattning 

Tobaksrökningen är den enskilda faktor 

som svarar för den största andelen 

av sjukdomsbördan i vårt land och 

orsakar varje år nästan 7 000 människors 

för tidiga död. De flesta som 

röker, och nästan hälften av snusarna, 

vill sluta. Samtidigt är nikotinberoendet 

ett sjukdomstillstånd och att komma 

ur detta beroende innebär ofta en 

lång och svår process. Samhället har 

ett stort ansvar för att hjälpa och stödja 

dem som vill bli av med sitt beroende. 

Av denna rapport framgår att det 

finns kända metoder för rökavvänjning 

som är kostnadseffektiva, lätta 

att lära, enkla att implementera i vården 

och kan tiodubbla effekten. En 

investering i detta arbete som en viktig 

del i ett brett tobaksprogram som 

också innehåller stimulans av benägenheten 

att sluta med tobak genom 

information och opinionsbildning, har 

stor potential att minska rökningen i 

vårt land. Kostnaderna för sjukvård, 

sjukskrivning och produktionsbortfall 

på grund av rökrelaterade sjukdomar, 

beräknade till minst 26 miljarder kr 

per år, skulle därmed radikalt sänkas. 

Beslutsfattare och verksamhetschefer 

behöver skapa tydliga åtgärdsprogram 

som omfattar: 

• Att det ska vara obligatoriskt för 

hälso- och sjukvårdspersonal att 

ställa frågorna: ”Röker du? Snusar 

du? Vill du ha hjälp att sluta?” 

• Att all hälso- och sjukvårdspersonal 

utbildas i att kunna ge kort rådgivning/motiverande 

samtal. 

• Att varje primärvårdsenhet ska ha 

en utbildad resursperson för tobaksavvänjning. 

• Att varje annan hälso- och sjukvårdsenhet 

samt apotek bör antingen ha 

egen tobaksavvänjning eller kunna 

hänvisa till tobaksavvänjare 

• Att underlätta för tandvården att 

kunna hjälpa sina egna patienter. 

• Att varje landsting bör ha en specialistenhet 

(TPE) att remittera de svåraste 

fallen till. Enheten bör också 

kunna ansvara för andra viktiga 

tobakspreventiva uppgifter inklusive 

samordning av tobaksavvänjningen 

i länet. 

• Att genom information stimulera 

benägenheten att sluta med tobak. 

43

Figur 6. Andel dagligrökare i olika åldersgrupper, 

1980–2002. Källa: Undersökningen av levnadsförhållanden, 

SCB. 

50 

40 

30 

20 

10 

44 

Andel dagligrökare män 

bilaga 1 

Tobaksvanor och statistik 

0 

0 

1980/81 1990/91 2000/01 1980/81 1990/91 2000/01 

Figur 7. Andel dagligrökare i Sveriges län, 

16–84 år, 1998–2002. Källa: Undersökningen 

av levnadsförhållanden, SCB. 

Södermanland 

Blekinge 

Kalmar 

Kronoberg 

Skåne 

Östergötland 

Stockholm 

Värmland 

V Götaland 

Hela riket 

Halland 

Jönköping 

Västernorrland 

Gävleborg 

Gotland 

Norrbotten 

Örebro 

Västerbotten 

Jämtland 

Uppsala 

Västmanland 

Dalarna 

50 

40 

30 

20 

10 

16–24 år 25–44 år 45–64 år 65–84 år 

Andel dagligrökare män 

21 

21 

20 

20 

20 

19 

18 

18 

17 

17 

17 

17 

16 

16 

16 

16 

15 

14 

14 

14 

13 

11 

10 15 20 

Västmanland 

Gotland 

Dalarna 

Skåne 

Västernorrland 

Halland 

Östergötland 

Örebro 

Södermanland 

Kronoberg 

V Götaland 

Hela riket 

Norrbotten 

Värmland 

Stockholm 

Gävleborg 

Blekinge 

Jönköping 

Kalmar 

Uppsala 

Västerbotten 

Jämtland 

Andel dagligrökare kvinnor 

Andel dagligrökare kvinnor 

23 

23 

22 

21 

21 

21 

21 

21 

21 

20 

20 

20 

20 

20 

19 

19 

18 

17 

15 

15 

0 5 25 30 

0 5 10 15 20 25 30 

27 

26 

Uppgifterna nedan om rökvanor kommer 

från en rapport från Statens folkhälsoinstitut, 

men här har data uppdaterats 

något (2). Av den vuxna 

befolkningen i Sverige var 16 procent 

av männen och 19 procent av kvinnorna 

i åldern 16–84 år dagligrökare år 

2002. Det motsvarar omkring 1,2 miljoner 

personer. För män minskar 

andelen dagligrökare i alla åldrar. 

Andelen dagligrökare bland kvinnor 

minskar i åldrarna under 45 år, men 

har varit i stort sett oförändrad i 

åldersgruppen över 45 år de två senaste 

decennierna. 

Regionala skillnader 

Andelen dagligrökare varierar kraftigt 

mellan olika län. Minst röker män i 

Dalarna (11 %) samt kvinnor i Jämtland 

och Västerbotten (15 %). Största 

andelen rökare bland män finns i 

Södermanland och Blekinge (21 %) 

och bland kvinnor i Västmanland 

(27 %) och på Gotland (26 %).

Sociala grupper/utbildning 

Det var 2001/2002 dubbelt så vanligt 

att arbetare var dagligrökare som att 

tjänstemän på mellan- eller högre nivå 

var det. Detta gällde både kvinnor och 

män i åldern 16–64 år. De sociala skillnaderna 

i rökvanor tycks inte ha förändrats 

bland män sedan 1980/1981, 

men en tendens till ökade skillnader 

ses bland kvinnor de senaste åren; de 

högutbildade har slutat röka i högre 

utsträckning. 

Från att ha varit en ”överklassvana” 

är det i dag betydligt vanligare att korttidsutbildade 

röker jämfört med högutbildade. 

Det var 2001/2002 nästan två 

och en halv gång så vanligt att korttidsutbildade 

män var dagligrökare som att 

högutbildade var det. Bland kvinnor 

var det tre gånger så vanligt (2). 

Studier bland annat i landstingen i 

Jämtland, Jönköping, Kronoberg och 

Västernorrland (135, 137–139) har 

visat lägre förekomst av rökning bland 

landstingspersonal än generellt i 

befolkningen; rökprevalensen ligger 

här på omkring 10–11 procent. Här 

intill redovisas studier över rökningen 

i vissa professionella grupper inom 

hälso- och sjukvården. 

% Andel dagligrökare män % Andel dagligrökare kvinnor 

40 

40 

30 

20 

10 

0 

30 

20 

10 

Arbetare Lägre 

tjänstemän 

0 

Mellan+högre 

tjänstemän 

Rökare bland vissa professionella grupper 

Figur 8. Andel dagligrökare i åldern 16–64 år, 

efter socioekonomisk grupp 2001–2002. Åldersstandardiserade 

värden. Källa: Undersökningen 


Andelen rökare i befolkningen kan jämföras med andelen dagligrökare bland 

hälso- och sjukvårdspersonal, människor som genom sitt yrke borde vara väl 

medvetna om rökningens skadeeffekter (93, 140–143). 

• 6 procent av Sveriges läkare 

rökte 2001. 

• 8 procent av psykologerna 

rökte 2003. 

• 8 procent av tandläkarna 

rökte 1997. 

• 8,5 procent av barnmorskorna 

rökte 2003. 

• 9 procent av farmaceuterna 

rökte 1999. 

• 10 procent av tandhygienisterna 

rökte 1997. 

• 11 procent av sjuksköterskorna 

rökte 2003. 

• 14 procent av tandsköterskorna 

rökte 1997. 

45

Figur 9. Andel personer som röker dagligen, 

röker och snusar dagligen respektive snusar 

dagligen, 1996–1997. Källa: Undersökningen 


16–24 år 

25–34 år 

35–44 år 

45–54 år 

55–64 år 

65–74 år 

75–84 år 

16–24 år 

25–34 år 

35–44 år 

45–54 år 

55–64 år 

65–74 år 

75–84 år 

46 

Män 

0 10 20 30 40 50 % 

Kvinnor 

0 10 20 30 40 50 % 

Röker dagligen 

Snusar dagligen 

Röker+snusar 

Graviditet och barn 

Uppgifter från det medicinska födelseregistret 

(Socialstyrelsen) visar att 

andelen gravida kvinnor som röker 

har minskat i alla åldrar sedan 1983. 

Kvinnor i tidig graviditet röker betydligt 

mindre ofta än kvinnor i allmänhet: 

10,5 procent år 2002 (4). I slutet 

av graviditeten röker 7 procent. De 

yngsta av de gravida röker dock i större 

utsträckning än jämnåriga kvinnor. 

Tonåringar som blir gravida tillhör 

ofta socialt utsatta grupper som röker 

mer än tonåringar i allmänhet. Äldre 

barnaföderskor är ofta välutbildade 

kvinnor och röker i mindre utsträckning 

än genomsnittet. 

Bland ensamstående mammor var 

andelen rökare dubbelt så stor (42 %) 

som bland ensamstående utan barn 

och sammanboende oavsett om de 

hade barn (2). 

Stora regionala skillnader finns. Det 

är till exempel dubbelt så vanligt att 

kvinnor i tidig graviditet är dagligrökare 

på Gotland, i Västmanland och 

Gävleborg (14 procent) än i Västerbotten 

(7 %). 

Ungdomar 

Tobaksvanorna bland elever i årskurs 

9 har kartlagts sedan början av 1970talet. 

I början av 1970-talet var rökningen 

betydligt vanligare än i dag. 

Ända sedan 1970-talet har fler flickor 

än pojkar rökt. Fram till mitten av 

1980-talet kunde en tydlig minskning 

ses, i slutet på 1980-talet en viss 

ökning och från början av 1990-talet 

minskar rökningen långsamt och kontinuerligt. 

År 2003 var det 7 procent 

bland pojkarna och 13 procent bland 

flickorna som rökte dagligen eller 

nästan dagligen (144). 

De regionala skillnaderna i rökvanor 

bland ungdomar är stora (2). 

Invandrare 

Stora variationer i rökvanor finns mellan 

olika invandrargrupper. Tobaksvanorna 

i hemlandet följer ofta med till 

Sverige. Det innebär att i vissa invandrargrupper 

som kommer från länder 

utanför Europa kan andelen rökare 

bland männen vara 40–50 procent. 

Ofta röker inte kvinnorna i dessa länder, 

men de yngre (< 44 år) tar tyvärr 

ofta över det kvinnliga rökbeteendet i 

Sverige och börjar röka när de kommer 

hit (145). 

Snusvanor 

Vid den senaste mätningen från SCB 

1996/1997 var det 20 procent av männen 

och en procent av kvinnorna som 

snusade, vilket skulle betyda cirka 

700 000 snusare. Det finns dock flera 

indikationer på att snusning i dag är 

vanligare både bland män och kvinnor, 

bland annat från en ökande snusförsäljning. 

Uppskattningsvis snusar i 

dag 2–4 procent av kvinnorna (146); 

enligt siffror 2002 från Socialstyrelsen 

var andelen snusare 3 månader före 

graviditet 3 procent (4). Aktuella siffror 

på prevalensen snusare kommer 

att presenteras under hösten 2004. De 

sociala skillnader bland snusarna som 

fanns tidigare tycks minska, beroende 

på att andelen snusare bland tjänstemän 

på mellan- eller högre nivå ökar 

mer än bland arbetare. 

Snusning under graviditet har ökat 

påtagligt under senare år – med stor 

regional variation. År 2002 uppgav 1,4 

procent av landets mödrar vid inskrivning 

på mödravårdscentral att de snusade 

(4). I slutet av graviditeten hade 

antalet halverats. 

Sexton procent av pojkarna och 2 

procent bland flickorna i årskurs 9 

snusade dagligen eller nästan dagligen 

2003. Andelen snusare bland ungdomar 

har legat på samma nivå under de 

senaste åren (144).

ilaga 2 

Definitioner av nikotinberoende 

och nikotinabstinens 

I ICD-10 (83), ett internationellt 

klassifikationssystem för sjukdomar, 

faller tobaksberoende och 

nikotinabstinens under rubriken 

Psykiska störningar och beteendestörningar 

orsakade av tobak, 

sjukdomskod F 17.2 respektive 

17.3. 

DSM IV (82), ett internationellt 

klassifikationssystem för psykiska 

störningar, betecknar nikotinberoende 

som en sjukdom som 

orsakas av en psykoaktiv substans 

(substans-/drogberoende), sjukdomskod 

F 17. 

KRITERIERNA FÖR NIKOTIN- 

BEROENDE ENLIGT DSM IV – 

SJUKDOMSKOD F 17.2 – ÄR: 

Ett maladaptivt substans-/nikotinbruk 

som leder till kliniskt signifikant 

funktionsnedsättning eller 

lidande, vilket tar sig uttryck i 

minst tre av följande kriterier 

under loppet av en och samma 

12-månadersperiod: 

1. Tolerans, definierat som 

endera av följande: 

(a) Ett behov av påtagligt ökad 

mängd av substansen för att 

uppnå önskad effekt. 

(b) Påtagligt minskad effekt vid 

fortgående bruk av samma 

mängd av substansen. 

2. Abstinens, vilket visar sig 

på något av följande sätt: 

(a) Abstinenssymtom som är 

karakteristiska för substansen. 

(b) Samma substans (eller liknande 

substans) intas i syfte 

att lindra eller undvika abstinenssymtom. 

3. Substansen används ofta i 

större mängd eller under en 

längre period än vad som 

avsågs. 

4. Det finns en varaktig önskan 

om eller misslyckade försök 

att begränsa eller kontrollera 

substansbruket. 

5. Mycket tid ägnas åt att försöka 

få tag på substansen, 

nyttja substansen (till exempel 

kedjeröka) eller hämta sig 

från substansbrukets effekter. 

6. Viktiga sociala aktiviteter, 

yrkes- eller fritidsaktiviteter 

överges eller minskas på 

grund av substansbruket. 

7. Bruket av substansen fortgår 

trots vetskap om fysiska eller 

psykiska besvär som 

sannolikt orsakats av eller 

förvärrats av substansen. 

KRITERIERNA FÖR NIKOTIN- 

ABSTINENS ENLIGT DSM IV 

– SJUKDOMSKOD F17.3 – ÄR: 

Personen har abrupt upphört med 

eller reducerat nikotinbruket och 

minst fyra av följande symtom har 

uppstått inom 24 timmar efter 

detta: 

• Dysfori eller nedstämdhet 

• Sömnsvårigheter 

• Irritabilitet, frustration eller 

ilska 

• Oro 

• Koncentrationssvårigheter 

• Rastlöshet 

• Sänkt hjärtverksamhet 

• Ökad aptit eller viktökning. 

Symtomen orsakar kliniskt signifikant 

lidande eller försämrad 

funktion i arbete, socialt eller 

andra viktiga avseenden. 

47

48 

bilaga 3 

Tillgången till rökavvänjning 

i primärvården 2003 

Tabell 5. Andel primärvårdscentraler som uppgav att man hade en eller flera särskilda resurspersoner 

för rökavvänjning av patienter 2003 (94). 

Ja % Nej % Antal 

Alla län 44 56 865 

Blekinge 82 18 11 

Dalarna 13 87 31 

Gotland 63 38 8 

Gävleborg 9 91 32 

Halland 76 24 29 

Jämtland 36 64 25 

Jönköping 51 49 35 

Kalmar 50 50 26 

Kronoberg 53 47 19 

Norrbotten 63 37 30 

Skåne 48 52 99 

Stockholms 45 55 148 

Södermanland 50 50 22 

Uppsala 48 52 27 

Värmland 38 62 29 

Västerbotten 38 62 29 

Västernorrland 27 73 33 

Västmanland 26 74 31 

Västra Götaland 41 59 145 

Örebro 64 36 22 

Östergötland 41 59 34

ilaga 4 

Hur många röker/snusar, 

hur många vill sluta och 

hur många vill ha hjälp i ditt län? 

gör dina egna beräkningar 

Om du inte har tillgång till aktuella siffror från ditt eget län kan du göra ett räkneexempel. Det 

bygger på rikssiffror 2002 när det gäller hur många som röker och snusar och på siffror från 

Norrlandsstudien 2003 när det gäller hur många som vill sluta och som vill ha stöd (71). 

Rökning 

• Antal män i befolkningen ……........……, antal kvinnor i befolkningen ….........…… 

• 16 procent män röker, alltså ……........…… personer 

71 procent vill sluta, alltså ……........…… personer 

och 25 procent av dessa vill ha stöd, alltså ……........…… personer. 

• 19 procent kvinnor röker, alltså ……........…… personer 



• Sammanlagt vill alltså uppskattningsvis ……........…… personer ha hjälp 

att sluta röka i vårt län. 

Snusning 

• Antal män i befolkningen ……........……, antal kvinnor i befolkningen ….........…… 

• 20 procent män snusar, alltså ……........…… personer 



• 2–3 procent kvinnor snusar, alltså ……........…… personer 

45 procent vill sluta, alltså ……........…… personer, 


• Sammanlagt vill alltså uppskattningsvis ……........…… personer ha hjälp 

att sluta snusa i vårt län. 

49

50 

bilaga 5 

Vad kan ditt landsting spara på att 

hjälpa sina anställda att sluta röka? 

gör dina egna beräkningar 

Om du inte har tillgång till aktuella siffror från ditt eget landsting kan du göra ett räkneexempel 

som bygger på siffrorna från Västernorrland (135): 

• Antal anställda ……........…… 

• 11 procent är dagligrökare varav 33 procent vill sluta, det vill säga ……........…… personer 

• 28 procent röker under arbetstid, det vill säga ……........…… personer 

I vårt räkneexempel används försiktigtvis de lägsta av de i kapitel 6 angivna siffrorna för 

arbetsgivarens kostnader för sjukfrånvaro (8 000 kr per rökare) och röktid (19 000 kr per rökare). 

Om de ……........…… dagligrökarna får hjälp att sluta skulle landstinget som arbetsgivare spara: 

• 8 000 kr per rökare för sjukdagarna, det vill säga cirka ……...............................…… kr 

• 19 000 kr för 28 procent av rökarna, det vill säga ……........…… personer 

för röktiden, det vill säga ……...............................…… kr 

• Totalt inbesparade kostnader ……...............................…… kr. 

• Om man dividerar totalkostnaden med en genomsnittslön för en landstingsanställd på 

omkring 31 500 kr inklusive sociala avgifter, eller 378 000 kr per år, motsvarar det 

……........…… heltidstjänster i landstinget.

ilaga 6 

Tobaksfritt landsting 

underlag till policydokument 

Alla landsting har tagit beslut om 

någon form av begränsning av tobaksbruket 

inom sin organisation. Innebörden 

och omfattningen av besluten 

varierar, liksom efterlevnaden. Av flera 

skäl, inte minst ur trovärdighetssynpunkt, 

är det viktigt att hälso- och 

sjukvården fortsätter att bearbeta problematiken 

inom sina egna verksamheter, 

administrativa såväl som vårdande, 

och i sitt agerande utåt. 

Organisationerna Läkare mot 

Tobak, Sjuksköterskor mot Tobak och 

Tandvård mot Tobak har som mål att 

skapa opinion i tobaksfrågan, att 

påverka beslutsfattare att ta ett helhetsgrepp 

om det tobakspreventiva 

arbetet och, inte minst, att påverka 

kunskap och attityder i de egna yrkeskårerna. 

Föreningarna vill diskutera 

begreppet Tobaksfritt landsting i en 

vidare bemärkelse än vad som avsågs 

från början. Härigenom tror vi att förståelsen 

och acceptansen för frågan 

ökar. De 12 punkterna nedan kan ses 

som en parallell till samhällets breda 

tobakspreventiva strategi, i vilken en 

mängd komponenter stöder varandra 

till en konsekvent helhet. 

Med detta dokument hoppas vi kunna 

stimulera diskussionen i de landsting 

som ännu inte har en långsiktig 

och konsekvent tobakspolicy. Kanske 

kan tankarna användas i ett förslag till 

ett mer långsiktigt program där också 

kvalitetssäkring och utvärdering är 

naturliga inslag. 

1. Tobaksprevention är en del i 

landstingets hälsopolitiska ansvar – 

inåt och utåt 

Landstingets ledning har ansvaret för 

att det tobakspreventiva arbetet, 

genom politiska beslut, får status och 

resurser. Arbetet bör riktas både inåt 

organisationen i personal- och patientvårdande 

syfte och utåt som opinionsskapande 

och hälsopolitiskt påtryckande. 

Vad gäller de senare uppgifterna 

har landstingen hittills inte tillräckligt 

utnyttjat sina möjligheter, till exempel 

i frågan om hur det förebyggande 

arbetet ska finansieras. Som dominerande 

sjukvårdshuvudman bör landstinget 

vidare, i eget intresse, ställa 

krav på utbildningsinstitutioner enligt 

nedan. Man bör diskutera och åtgärda 

praktiska konsekvenser av etablerade 

prioriteringsprinciper: vilka krav ska 

till exempel ställas på vårdgivare och 

vårdtagare inför kranskärlsoperation, 

tandimplantatbehandling eller in 

vitro-fertilisering? Man bör även driva 

på den lokala opinionen genom att 

exempelvis förlägga konferensverksamhet 

och representation enbart till 

ställen som kan erbjuda rökfri miljö, 

villkora bidrag till föreningar/verksamheter 

av olika slag avseende deras 

tobakspolicy eller genom att lägga 

etiska värderingar på sitt aktieägande 

och sina köp av banktjänster. 

51

52 

2. Tydlig och känd tobakspolicy – 

och realistiska (del)mål 

En politiskt beslutad policy måste 

göras väl känd för alla i organisationen: 

vad gäller för förtroendevalda, 

anställda och elever, vad gäller för 

patienter i öppen och sluten vård? 

Exempelvis ska inget tobaksbruk förekomma 

hos anställda under betald 

arbetstid, i arbetskläder i och omkring 

landstingets byggnader. Rökförbud 

ska gälla generellt och platser där rökning 

är tillåten – och inte stör omgivningen 

- ska vara tydligt markerade. 

Att bestämma delmål och genomförandedatum 

lagom långt fram i tiden 

för de olika ingående komponenterna 

kan underlätta processen. 

3. Medvetna och främjande ledare 

Tobaksfrågan är en ledningsfråga. Om 

inte ledningen förmår att själv rätta sig 

efter det politiska beslutet eller att 

verkställa det inom enheten kan ingen 

framgång förväntas. Ledaren ska stödja 

sina medarbetare i strävan att bli 

rök- och snusfria och ha insikt om varför 

detta kan vara så svårt. Ledningen 

bör också bejaka medarbetare som vill 

arbeta tobaksförebyggande – med 

insikten att detta innebär en investering 

snarare än en kostnad. 

4. Folkhälsoattityd i grundutbildningen 

Ökade krav bör ställas på att man 

under utbildningen till läkare, sjuksköterska, 

tandläkare, undersköterska 

etc., inte bara tillägnar sig fakta om 

tobaksbrukets effekter utan också ges 

tillfälle att diskutera sin attityd till dessa 

förhållanden. Den studerande bör 

så snart som möjligt – helst redan 

innan hon/han antas till utbildningen – 

få reda på vad som förväntas i yrkesrollen 

framöver, nämligen ett större 

folkhälsomedvetande! En tobaksfri 

policy i utbildningsinstitutionerna förutsätts. 

5. Tydlighet vid anställningen 

En tydlig och efterlevd landstingspolicy 

underlättar anställningsprocessen: 

om du vill jobba med oss, måste du 

acceptera våra arbetsregler. Inte minst 

viktig är denna tydlighet när nya 

arbetsledare ska anställas – se punkt 3. 

I några landsting har framförts förslag 

att en icke-rökare bör prioriteras före 

en rökare vid anställning, förutsatt att 

de i övrigt är lika kvalificerade. Reaktionerna 

på sådana förslag visar att 

fortsatt diskussion behövs av yrkesroll, 

befattningsbeskrivning och 

arbetsrättsliga aspekter. 

6. Tobaksfri arbetstid 

Under betald arbetstid – och motsvarande 

tid för elever och förtroendevalda 

– ska man avstå från att använda 

alla former av tobak. Motiven är flera: 

ingen ska behöva utsättas för rökeller 

snuslukt. Hälso- och sjukvårdspersonalen 

har kunskap om hälsoeffekter, 

nikotinberoende, miljöaspekter 

och ekonomiska effekter. De anställda 

är (därigenom) förebilder för patienter, 

för yngre medarbetare och för 

befolkningen i stort. Att snusning 

inkluderas i beslutet är en markering 

av det faktum att kunskapen om hälsoeffekterna 

av långvarig snustillförsel 

är otillräcklig på en rad punkter. Även 

om snusning – med dagens kunskap – 

inte är lika hälsoskadlig som rökning, 

är en fortsatt okritisk attityd i samhället 

till ett ökande snusbruk inte önskvärd 

från folkhälsosynpunkt. 

7. Ingen tobaksförsäljning 

Att inom verksamheten sälja de produkter, 

som orsakar så mycket av 

vårdbehovet, är inte konsekvent. För 

personal, polikliniska patienter och 

andra besökare behövs ingen försäljning. 

En majoritet av sjukhusvårdade 

patienter använder inte tobak. Många 

användare har erfarenhetsmässigt inget 

större behov under vistelsen. För 

övriga – i realiteten rätt enstaka – 

starkt nikotinberoende patienter, som 

inte kan få tobaksvaror genom anhöri-

ga, löser kompetent personal denna 

omvårdnadsfråga (se vidare punkt 9). 

8. Medveten och kompetent 

(vård)personal 

Tobaksfrågan är en yrkesrollsfråga. 

All personal ska informeras om 

tobaksfrågans omfattning och karaktär, 

alltså det som utgör underlaget för 

landstingets breda policybeslut. Ju 

närmare patienten man arbetar, desto 

viktigare är en kontinuerlig fortbildning 

och handledning i konsten att 

samtala med och stödja den nikotinberoende 

patienten. Utbildningsprogram 

för detta kan med fördel vara Internetbaserade 

och centralt utvecklade 

för att underlätta ekonomiskt för det 

enskilda landstinget. 

9. Patientens tobaksbehov 

– en omvårdnadsfråga 

Den sjukhusvårdade patientens 

tobaksbehov bör ”avdramatiseras” 

genom att betraktas som ett i raden av 

olika behov som patienten kan ha. 

Det kräver hos omvårdnadspersonalen 

en kompetens att identifiera abstinensbesvär 

och att skickligt och individanpassat 

hantera dem – utan eller 

med nikotinläkemedel eller tobaksvaror. 

Härigenom kan på sikt även patientrökrum 

avvecklas och användas för 

annan verksamhet. 

10. Tillgängligt avvänjningsstöd 

för patienter och personal 

Tre av fyra rökare och varannan snusare 

uppger sig vilja sluta och upp till 

hälften av dessa önskar någon form av 

stöd. SBU-rapporten Metoder för rökavvänjning 

(nr 138 1998) fastslår att 

kort rådgivning som del i det vardagliga 

rutinarbetet i hälso- och sjukvården 

och tandvården är det mest kostnadseffektiva 

sättet att hjälpa rökare till 

rökfrihet. En rutinmässig journalregistrering 

av patienters tobaksvanor är 

grundläggande för ett rationellt stödarbete 

och för möjligheten att kvalitetssäkra 

detta. Tobaksavvänjning bör 

ingå som en självklar del i åtgärdspro- 

gram och vårdplanering. Eventuell 

väntelistetid inför åtgärder av olika 

slag bör utnyttjas för sådant stöd. Tillgång 

till ett professionellt tobaksavvänjningsstöd 

ska också finnas för den 

egna personalen i alla vårdformer. 

Enhetliga regler bör skapas för utnyttjande 

av arbetstid för sådant stöd och 

för ersättning av kostnader för stödläkemedel 

– med kunskap om de ökade 

kostnader som en rökare orsakar sin 

arbetsgivare jämfört med en ickerökare 

finns goda incitament att investera 

i sådant stöd. 

11. Kontinuitet i stödet mellan 

vårdformer 

Vårdkedjetanken måste finnas även 

för tobaksavvänjningsstödet. Antingen 

en sjukhusvistelse leder till omedelbart 

tobaksstopp eller innebär att 

motiverande frön sås under vårddagarna 

bör en personlig kontakt tas 

med intresserad personal på patientens 

hemort för uppföljande stöd. 

12. Tobaksenhet med ansvar 

för utveckling 

I varje landsting bör finnas en enhet 

med ansvar och resurser att följa 

tobaksfrågan och utveckla landstingets 

tobakspreventiva arbete. Detta 

innebär att informera och påverka 

attityder, att stimulera och stödja det 

förebyggande arbetet i länets kommuner, 

att utveckla tobaksavvänjningskompetensen 

inom länet och att även 

i övrigt följa upp arbetet med det 

tobaksfria landstingets olika komponenter. 

Kvalitetssäkring av verksamheten 

bör utföras, till exempel genom 

att landsting granskar varandra. Den 

tobakspreventiva enheten bör stimulera 

landstingets påtryckarroll (punkt 1) 

och utnyttjas för synpunkter i remissärenden. 

99-03-30, reviderad 04-05-20 (133) 

Göran Boëthius, Läkare mot Tobak 

Yvonne Höijer, Sjuksköterskor mot Tobak 

Jan Skjöldebrand, Tandvård mot Tobak 

53

54 

bilaga 7 

Litteratur, material, 

Internetadresser 

Rekommenderad läsning 

• Arborelius E. Varför gör dom inte 

som man säger? Teori och praktik 

om att påverka människors levnadsvanor. 

Institutionen för folkhälsovetenskap. 

Stockholm: Karolinska 

Institutet; 2001. Beställning: 

www.books-ondemand.com. Tillhörande 

videofilm: Mediacenter 

Stockholm, tel 08-508 334 86. 

• Arborelius E, Brandell Eklund A. 

Rökfri graviditet. Motivationshöjande 

samtal. En handledning för barnmorskor. 

Tillhörande video. Cancerfonden; 

2001. 

• Handledning för tandvårdspersonal 

– hur få patienter att sluta röka? 

Stockholm: Statens Beredning för 

Utvärdering av medicinsk metodik; 

2002. 

• Hjalmarson A. Att sluta röka i 

grupp. En handledning. Stockholm: 

Statens folkhälsoinstitut; 2000. 

• Holm Ivarsson B. Det motiverande 

samtalet om tobak. Stockholm: Statens 

folkhälsoinstitut; 2003. 

• Pantzar M. Rökfritt liv – funderat 

på att sluta. Tillhörande handledning 

i gruppbehandling. Uppsala: 

Konsultförlaget; 2002. 

• Pellmer K, Wramner B. Tobaksbruk 

– förekomst, effekter och förändringsmöjligheter. 

Lund: Studentlitteratur; 

1997. 

• Post A, Gilljam H. Tackla tobak. 

Tobaksprevention i teori och praktik. 

Lund: Studentlitteratur; 2003. 

• Rökfria Barn. En handledning för 

sjuksköterskor på BVC om att prata 

rökning med föräldrar. Cancerfonden; 

1998. 

Stöd, hjälp och information 

• På www.tobaksfakta.org hittar du 

information om tobak, exempelvis 

vilka rökavvänjare som finns i olika 

landsting, sluta-röka-information på 

invandrarspråk och senaste nytt om 

tobak. Här finns också sidor speciellt 

för professionella, där man 

bland annat kan ladda ned en OHserie 

om tobaksavvänjning. 

• www.apoteket.se är Apotekets 

hemsida med information om läkemedel. 

• På Sluta-röka-linjen 020-84 00 00, 

kan klienten utan kostnad få hjälp 

av specialutbildad personal att sluta 

röka och snusa. Som professionell 

kan du själv ringa linjens personal 

om du har frågor. 

• På www.slutarokalinjen.org finns 

information om att sluta röka, för 

klienter på engelska, arabiska, persiska, 

turkiska, spanska och bosniskserbokroatiska. 

• Cancerfondens webbplats www.cancerfonden.se. 

har ”Pepp”, ett interaktivt 

Internetprogram för att sluta 

röka. 

• Utbildade tobaksavvänjare finner 

man ofta via vårdcentral, företagshälsovård, 

sjukhus, tandvård och 

apotek.

• En hemsida för ungdomar är 

www.ragnarok.se. 

Material 

• Material om tobak, tobaksavvänjning, 

skolmaterial med mera finns i 

Folkhälsoinstitutets materialkatalog, 

www.fhi.se. 

• Expertens bästa råd om att sluta 

röka/Expertens bästa råd om att sluta 

snusa. Beställ genom Folkhälsoinstitutet 

eller ladda ned: www.fhi.se 

• Fimpa dig fri. En självhjälpsbok för 

att sluta röka och snusa. Holm 

Ivarsson B, Nordström Torpenberg 

I. Gothia/Cancerfonden; 1998. 

• Rökfri på jobbet. En verktygslåda 

för arbetsgivare som vill skapa en 

rökfri miljö och hjälpa anställda sluta 

röka. Hjärt-Lungfonden; 2004. 

• Sluta-röka-linjens material: Affisch 

samt bordsställ med små kort kostnadsfritt. 

Sluta-röka-linjens foldrar 

kan laddas ner från 

www.slutarokalinjen.org. 

• Sluta röka på sjukhus. En informationsfolder 

till vårdpersonal och en 

till patienter. Läkare och Sjuksköterskor 

mot Tobak, Hjärt-Lungfonden; 

2002. 

• Sluta röka utan att gå upp i vikt. 

Folkhälsoinstitutet;1995. 

• Vägen till ett rökfritt liv. Handledning 

för läkare och annan sjukvårdspersonal. 

Läkare mot Tobak; 2004. 

• Vägen till ett rökfritt liv. Läkare ger 

råd om rökstopp. Patientbroschyr. 

Läkare mot Tobak; 2003. 

• Varför inte snus? Centrum för 

Tobaksprevention, 08-517 780 70. 

• Affisch: ”Alla vinner – Vill du ha 

hjälp att sluta?” Statens folkhälsoinstitut; 

2003. 

• Apoteken har olika broschyrer 

inom området som går att hämta på 

det lokala apoteket utan kostnad. 

Beställningar 

• Statens folkhälsoinstitut, tel. 

08-449 88 22, fax 08-449 88 11, 

e-post: fhi@strd.se. 

• Cancerfonden, tel 08-677 10 00, 

fax 08-677 10 01, e-post: 

butiken@cancerfonden.se, 

www.cancerfonden.se. 

• Sluta-röka-linjen, tel. 020-84 00 00, 

fax 08-517 780 75, 

e-post: srl@smd.sll.se. 

• Yrkesföreningar mot Tobaks kansli, 

tel 08-669 81 58, fax 08-669 81 65, 

e-post: professionals@globalink.org 

Utländska hemsidor (fler finns på 

www.tobaksfakta.org) 

• www.tobacco.who.int (WHO 

Tobacco free initiative) 

• www.cdc.gov/tobacco (Office on 

Smoking and health, Centers for 

Disease Control and Prevention, 

USA) 

• www.ensp.org (European Network 

for Smoking Prevention, Bryssel) 

• www.ash.org.uk (Action on smoking 

and Health, Storbritannien) 

55

56 

bilaga 8 

Referenser 

1. Curbing the epidemic: governments 

and the economics of tobacco control. 

Series: Development in practice. The 

World Bank; 1999. http://www1. 

worldbank.org/tobacco/reports.htm 

2. Hälsorelaterade levnadsvanor. Vad vet 

vi och vad behöver vi veta? Rapport 

2003:17. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

3. Undersökningen av levnadsförhållanden. 

Stockholm; Statistiska centralbyrån. 

4. Medicinska födelseregistret, Epidemiologiskt 

Centrum. Stockholm: Socialstyrelsen 

5. Arbetsmiljön 2001. Stockholm: 

Arbetsmiljöverket och Statistiska centralbyrån; 

2002. 

6. Personlig uppgift, Marie Norell. Stockholm: 

Arbetsmiljöverket. 

7. Peto R, Lopez AD, Boreham J, Thun 

M, Heath JRC. Mortality from smoking 

in developed countries 

1950–2000. Oxford University Press; 

1994. 

8. Brönnum-Hansen H, Juel K. Abstention 

from smoking extends life and 

compresses morbidity: A population 

based study of health expectancy 

among smokers and never smokers in 

Denmark. Tobacco control 

2001;10:273-8. 

9. Folkhälsorapport 2001. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

10. Wilhelmsen L, Rosengren A. Stor risk 

även i ”måttlighetsgrupperna”. Läkartidningen 

2002;99:4966-73. 

11. Patel JD, Bach PB, Kris MG. Lung 

cancer in US women. A contemporary 

epidemic. JAMA 2004;291:1763-8. 

12. The World Health Report 2002: Reducing 

risks, promoting healthy Life. 

Geneva: WHO; 2002. 

13. Post A, Gilljam H. Tackla tobak. 

Tobaksprevention i teori och praktik. 

Lund: Studentlitteratur; 2003. 

14. Hälsorelaterade levnadsvanor – vad 

vet vi och vad behöver vi veta? Rapport 

2003:27. Reviderad version. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. 

http://www.fhi.se/shop/rapporter2003. 

asp 

15. Cancer i siffror 2001. Populärvetenskapliga 

fakta om cancer- dess förekomst, 

bot och dödlighet. Stockholm: 

Cancerfonden och EpC/Socialstyrelsen. 

16. Miljöhälsorapport 2001. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

17. Nathell L. Some determinants of sick 

leave for respiratory disease – occupation, 

asthma, obesity, smoking, and 

rehabilitation. Avhandling. Stockholm: 

Karolinska Institutet; 2002. 

18. Jansson SA, Andersson F, Borg S, 

Ericsson A, Jonsson E, Lundbäck B. 

Cost of COPD in Sweden according to 

disease severity. Chest 2002 

Dec;122(6):1994-2002. 

19. Rökning och ohälsa i munnen. En evidensbaseradkunskapssammanställning. 

Rapport nr 157. Stockholm: 

SBU; 2002. 

20. MacFarlane GD, Herzberg MC, Wolff 

LF, Hardie NA. Refractory periodontits 

associated with abnormal polymorphonuclear 

leukocyte phagocytosis 

and cigarette smoking. J Periodontol 

1992;63:908-13. 

21. Papapanaou PN, Lindhe J. Epidemiology 

of periodontal diseases. In: Lindhe 

J, Karring T, Lang N P, editors. Clinical 

periodontology and implant 

dentistry. 3rd edition. Copenhagen: 

Munksgaard; 1997. pp. 69-101. 

22. Johnson JG, Cohen P, Pine DS, Klein 

DF, Kasen S, Brook JS, Association 

between cigarette smoking and anxie

ty disorders during adolescence and 

early adulthood. JAMA 2000 Nov 

8;284(18):2348-51. 

23. Breslau N, Peterson EL, Schultz LR, 

Chilcoat HD, Andreski P. Major 

depression and stages of smoking. A 

longitudinal investigation. Arch Gen 

Psychiatry. 1998 Feb;55(2):161-6. 

24. Chassin L, Presson CC, Sherman SJ, 

Kim K. Long-term psychological sequelae 

of smoking cessation and relapse. 

Health Psychol 2002 Sep;21(5):438-43. 

25. Bo Söderpalm, Sahlgrenska Sjukhuset. 

Källa: Tobak ELLER hälsa nr 1. 

Stockholm; 2003. 

26. Wickholm S, Galanti MR, Söder B, 

Gilljam H. Cigarette smoking, snuff 

use and alcohol drinking: Coexisting 

risk behaviours for oral health in 

young males. Comm Dent Oral Epid 

2003;31:269-74. 

27. Persson PG, Carlsson S, Svanstrom L, 

Ostenson CG, Efendic S, Grill V. Cigarette 

smoking, oral moist snuff use, 

and glucose intolerance. J Intern Med 

2000;248:103-10. 

28. Henningfield JE, Fant RV, Tomar SL. 

Smokeless tobacco: An addicting drug. 

Adv Dent Res 1997;11:330-5. 

29. Benowitz NL. Systemic absorption and 

effects of nicotine from smokeless 

tobacco. Adv Dent Res 1997;11:336- 

41. 

30. Benowitz NL. The role of nicotine in 

smoking-related cardiovascular disease. 

Review. Prev Med 1997;July- 

Aug;26(4):412-7. 

31. Heir T, Eide G. Injury proneness in 

infantry conscripts undergoing a physical 

training programme: Smokeless 

tobacco use, higher age, and low levels 

of physical fitness are risk factors. 

Scandinavian Journal of Medicine and 

Science in Sports 1997;7:304-11. 

32. England LJ, Levine RJ, Mills JL, Klebanoff 

MA, Yu KF, Cnattingius S. 

Adverse pregnancy outcomes in snuff 

users. Am J Obstet Gynecol 2003 

Oct;189(4):939-43. 

33. Nattie E, Kinney H. Nicotine, serotonine, 

and sudden infant death syndrome. 

Am J Respiratory and Critical 

Care Medicine 2002;Vol 166(12): 

1530-1. 

34. Robertson PB, Walsh MM, Greene 

JC. Oral effects of smokeless tobacco 

use by professional baseball players. 

Adv Dent Res 1997;11:307-12. 

35. Andersson G, Axell T, Larsson A. Clinical 

classification of Swedish snuff 

dippers’ lesions supported by histolo- 

gy. J Oral Pathol Med 1991;20:253-7. 

36. Investing in health. World Development 

Report. World Bank. New York, 

NY: Oxford University Press; 1993. 

37. Murray CJL, Lopez AD. The global 

burden of disease. Cambridge MA: 

Harvard University Press; 1996. 

38. Ezzati M, Lopez AD, Rodgers A, Vander 

Hoorn S, Murray CJ. The comparative 

risk assessment collaborating 

group. Selected major risk factors and 

global and regional burden of disease. 

Lancet 2002;360:1347-60. 

39. Sjukdomsbördan i Sverige – en svensk 

DALY-kalkyl. Stockholm: Statens 

folkhälsoinstitut; 1998. 

40. Diderichsen F, Dahlgren G, Vågerö D. 

Determinants of the burden of disease 

in the European Union. F-serien 24. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

1997. 

41. Lf-kalkylatorn. Stockholm: Landstingsförbundet; 

2003. 

www.lf.se/kalkylatorn/daly.htm 

42. Bolin K, Lindgren B. Rökning – produktionsbortfall 

och sjukvårdskostnader. 

Rapport nr R 2004:3. Stockholm: 

Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

43. Roberts L. Do smokers pay for their 

sin? Utilisation of the social welfare 

system and distribution of costs and 

benefits among smokers and non-smokers 

in Sweden. Lunds universitets 

centrum för hälsoekonomi (LUCHE); 

2001. 

44. Jacobson L, Hertzman P, Löfdahl CG, 

Skoogh BE, Lindgren B. The economic 

impact of asthma and chronic 

obstructive pulmonary disease 

(COPD) in Sweden in 1980 and 1991. 

Respiratory Medicine 2000;94:247-55. 

45. Lindström M, Jönsson E, Larsson K, 

Lundbäck B. Underdiagnosis of chronic 

obstructive pulmonary disease in 

Northern Sweden. Int J Tuberc Dis 

2001;6(1):76-84. 

46. Möller AM, Villebro N, Pedersen T, 

Tonnessen H. Effect of preoperative 

smoking intervention on postoperativ 

complications: A randomised clinical 

trial. Lancet 2002; Jan 

12;359(9301):114-7. 

47. Personlig uppgift, Johanna Adami, 

projektledare för "Kan rökavvänjning 

förebygga postoperativa komplikationer?" 

– ett forskningsprojekt som startar 

vid fem Stockholmssjukhus under 

2003. 

48. Zoutman D, McDonald S, Vethanayagan 

D. Total and attributable costs of 

surgical-wound infections at a Canadi- 

an tertiary-care center. Infect Control 

Hosp Epidemiol 1998;19:254-9. 

49. Tandvården till 2010. Slutbetänkande 

av utredningen Tandvårdsöversyn. 

Stockholm: SOU 2002:53. 

50. Personlig uppgift, beräkningar gjorda 

av Björn Lindgren, Lunds universitets 

centrum för hälsoekonomi (LUCHE); 

2003. 

51. WHO Framework Convention on 

Tobacco Control. http://fctc.org. 

52. Hälsa på lika villkor – nationella mål 

för folkhälsan. Slutbetänkande av 

Nationella folkhälsokommittén. Stockholm: 

SOU 2000:91. 

53. Nicotine addiction in Britain. Tobacco 

Advisory Group of the Royal College 

of Physicians. London: Royal College 

of Physicians of London; 2000. 

http://www.rcplondon.ac.uk/pubs/ 

books/nicotine/index.htm 

54. Metoder för rökavvänjning. Rapport 

138. Stockholm: SBU; 1998. 

55. Richard Doll i The Independent, 3 

augusti 2002. 

Källa: www.tobaksfakta.org 

56. WHO European strategy for smoking 

cessation policy. ESTC Series Paper 1. 

Copenhagen; 2003. 

57. Mål för folkhälsan. Proposition 

2002/03:35. Stockholm; 2002. 

58. Richardson K. Smoking, low income 

and health inequalities: Thematic discussion 

document. Report for Action 

on Smoking and Health and the 

Health Development Agency; 2001. 

59. Ohälsans trappa. Ett faktamaterial om 

välfärdsutvecklingen. Nr 50. Stockholm: 

LO; 2001. 

60. Hälso- och sjukvårdsstatistisk årsbok 

2002. Stockholm: Socialstyrelsen; 2002. 

61. Beräkningar gjorda av Statens folkhälsoinstitut; 

2003. 

62. Bjugård I. Tobaksfritt landsting – det 

breda perspektivet: En uppföljning av 

det tobakspreventiva arbetet i landstingen/regioner 

2002. Rapport 2003:06. 

Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2003. 

Uppföljning: Vad har hänt sedan hösten 

2002? Stockholm: Landstingsförbundet; 

jan 2004. 

63. Budgetproposition. Prop 2003/04:1. 

Utgiftsområde 9. Stockholm; 2003. 

64. It can be done. A smoke-free Europe. 

Report of the first European Conference 

on Tobacco Policy. WHO Regional 

Publications, European Series, No 

30. Madrid, 7–11 nov 1988. 

65. Reducing tobacco use: A report of the 

Surgeon General. U.S. Department of 

57

Health and Human Services. Centres 

for Disease Control and Prevention. 

National Centre for Chronic Diseases 

Prevention and Health Promotion. 

Office on Smoking and Health. Atlanta, 

GA; 2000. 

66. Farrelly MC, Pechacek TF, Chaloupka 

FJ. The impact of tobacco control program 

expenditures on aggregate cigarette 

sales: 1981–2000. Journal of 

Health Economics 2003 Sept; vol 

22(5):843-59. 

67. A national action plan for tobacco cessation. 

The Subcommittee on Cessation 

of the Interagency Committee on 

Smoking and health (ICSH). February 

11, 2003. 

68. Fiore MC, Croyle RT, Curry SJ, et al. 

Preventing 3 million premature deaths 

and helping 5 million smokers quit: A 

national action plan for smoking cessation. 

Am J Public Health 2004;94;205- 

29. 

69. Fagerstrom K, Boyle P, Kunze M, 

Zatonski W. The anti-smoking climate 

in EU Countries and Poland. Lung 

Cancer 2001 Apr;32(1):1-5. 

70. Personlig uppgift, Karl-Olof Fagerström, 

Smokers information Center, 

opublicerade data från Smokers Survey 

2002. Undersökningen visade att 

80 procent av svenskarna vill sluta 

röka, varav 37 procent inom 6 månader. 

71. Liv och hälsa i Norrland. Befolkningsundersökning 

2003 i Västernorrlands, 

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens 

län. http://www.livohalsa.nu/ 

72. Liv och hälsa i Västra Götaland. 

Befolkningsundersökning 2003. 

http://www.vgregion.se/loh2003/ 

73. Vad säger rökare om hälso- och sjukvården? 

Svenska Gallup på uppdrag 

av Nicorette; 2003. 

74. West R. Getting serious about stopping. 

A report for No Smoking Day 

1997. St George’s Hospital Medical 

School. March 1997. 

75. Personlig uppgift, Jonas Grytberg, Pfizer; 

2004. 300 000 personer köper 

nikotinläkemedel varje år. 

76. Undersökningen av levnadsförhållanden, 

SCB. Beräkningar gjorda av Statens 

folkhälsoinstitut 2004. Bygger på 

data från ULF 1988/1989 resp. 

1996/1997. 

77. Mjörnheim J, Fagerström KO, 

Hermanson J, Raak R. Rökarna som 

kommer till vårdcentralerna vill sluta 

röka och dessutom få hjälp. Poster 

på Svenska Läkaresällskapets 

58 

Riksstämma; 2003. 

78. Nicorette och TNS Gallup; 2003. 

79. Zhu S, Melcer T, Sun J, Rosbrook B, 

Pierce JP. Smoking cessation with and 

without assistance: A populationbased 

analysis. Am J Prev Med. 2000 

May;18(4):305-11. 

80. Galanti MR, Holm Ivarsson B, Helgason 

AR, Gilljam H. Smoking cessation: 

Gender on the agenda. Drugs: 

education, prevention and policy 

2002;Vol 9(1):71-84. 

81. Surgeon General Report: The health 

consequences of smoking. Nicotine 

addiction. Surgeon General, United 

States, U.S. Government; 1988. 

82. Diagnostic and statistic manual of 

mental disorders, DSM-IV. 4th ed. 

Washington, DC: American Psychiatric 

Association; 1994. Svensk översättning: 

MINI-D IV. Diagnostiska kriterier 

enligt DSM-IV-TR. Danderyd: 

Pilgrim Press; 2002. 

83. Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 

1997. Svensk version av International 

Statistical Classification of 

Diseases and related Health Problems, 

ICD-10. 10th Revision. Socialstyrelsen; 

1997. 

84. Boyle, et al. Characteristics of smokers’ 

attitudes towards stopping. Eur J 

Pub Health 2000;10 suppl 3:5-14. 

85. Andreasson S, Graffman K. Alkoholprevention 

i primärvården. Patienterna 

positiva till att frågor om alkohol 

och livsstil tas upp. Läkartidningen 

2002;99:4252-5. 

86. Barzilai DA, Goodwin MA, Zyzanski 

SJ, Stange KC. Does health habit 

counselling affect patient satisfaction? 

Prev Med 2001;33:595-9. 

87. Solberg LI, Boyle RG, Davidson G, 

Magnan SJ, Carlson CL. Patient satisfaction 

and discussing of smoking cessation 

during clinical visits. Mayo Clin 

Proc 2001;76:138-43. 

88. Helgason AR, Tomson T, Lund KE, 

Galanti R, Ahnve S, Gilljam H. Factors 

related to abstinence in a telephone 

helpline for smoking cessation. (In 

press.) Europ J Publ Health. 

89. Hälso- och sjukvårdslag (SFS 

1982:763). 

90. En tydligare roll för hälso- och sjukvården 

i folkhälsoarbetet. Betänkande 

av HSU 2000. Stockholm; SOU 

1997:119. 

91. En hälsoinriktad hälso- och sjukvård. 

Underlagsrapport 15. Stockholm: 

Nationella folkhälsokommittén; 2000. 

92. Enkätundersökning till allmänläkare i 

Sverige juni–augusti 2003 utförd av 

Asgeir Helgason. Stockholm: Centrum 

för tobaksprevention. 

93. Tobaksvanor bland Vårdförbundets 

medlemmar och anställda – enkätundersökning 

2003. 

http://www.vardforbundet.se. 

94. Enkätundersökning utförd av Statens 

folkhälsoinstitut, riktad till samtliga 

primärvårdscentraler i juni-augusti 

2003. 

95. Hjälp att sluta röka är en bristvara för 

landets lungsjuka. Dagens Medicin 

2002;11:19. 

96. Perk J, Johansson P. Rehabilitering 

och sekundär prevention vid kranskärlssjukdom 

– Patientföreningens 

kartläggning har gett en bättre eftervård. 

Läkartidningen 2002;99:5075-80. 

97. Pressmaterial innehållande resultat av 

enkätundersökning 2002 av omhändertagandet 

vid hjärtrehabilitering vid 

landets sjukhus. Hjärt-och Lungsjukas 

Riksförbund; 2003. 

98. Personlig uppgift, Maria Rankka. 

Stockholm: Centrum för tobaksprevention. 

99. Helgason A, Lund KE. General practioners’ 

perceived barriers to smoking 

cessation – results from four Nordic 

countries. Scand J Public Health 

30:141-7. 

100. Helgason AR, Lund KE, Adolfson J, 

Axelsson S. Tobacco prevention in 

Swedish dental care. Community Dent 

Oral Epidemiol 2003 Oct;31(5):378-85. 

101. Rapport om apoteksanställda farmacevters 

uppfattning om tobak och rökavvänjning. 

BRD marknadsinformation, 

Stockholm. Januari 1999. 

Uppdragsgivare Sveriges Farmaceutförbund. 

102. Nordström Torpenberg I. Tobaksvanor, 

attityder till tobak och praktiskt 

tobaksförebyggande arbete bland sjuksköterskor 

i Sverige 1998. Magisteruppsats. 

Linköpings universitet; 2000. 

103. Wramner B. Behov, utbud och utveckling 

avseende akademisk folkhälsoutbildning 

i Sverige. Underlagsrapport 

nr 14. Stockholm: Nationella folkhälsokommitten; 

1999. 

104. Rökfria barn – en rapport. De första 

tio åren. Stockholm: Cancerfonden, 

Hjärt-Lungfonden och Statens folkhälsoinstitut; 

2002. 

105. Hopkins DP, Briss PA, Ricard CJ, Husten 

CG, Carande-Kulis VG, Fielding 

JE, Alao MO, McKenna JW, Sharp DJ, 

Harris JR, Woollery TA, Harris KW; 

Task Force on Community Preventive

Services. Reviews of evidence regarding 

interventions to reduce tobacco 

use and exposure to environmental 

tobacco smoke. Am J Prev Med. 2001 

Feb;20(2 Suppl):16-66. 

106. Wickholm S. Att snusa – ett omdebatterat 

tobaksbruk. Rapport nr 5. Stockholm: 

Centrum för tobaksprevention; 

2003. 

107. Gilljam H, Rankka M, Langworth S. 

Smokeless tobacco cessation with 

NRT: A feasibility study. Stockholm: 

Centrum för tobaksprevention, Karolinska 

Institutet. (Ej publicerad.) 

108. Policy recommendations for smoking 

cessation and treatment of tobacco 

dependence. WHO; 2003. 

109. Läkemedelsverkets läkemedelsmonografi 

Zyban 29 maj 2000. 

110. Treating Tobacco Use and Dependence. 

US Department of Health and 

Human Services; 2003. 

http://hstat2.nlm.nih.gov/ 

download/619013361904.html 

111. Guidance on the use of nicotine replacement 

therapy (NRT) and bupropion 

for smoking cessation. National institute 

for Clinical Excellence; March 

2002. www.nice.org.uk 

112. McNeill A, Hendrie A. Regulation of 

nicotine replacement therapies: An 

expert consensus. An initiative of the 

European Partnership project to reduce 

tobacco dependence. WHO. Regional 

Office for Europe; 2001. 

113. Maguire TA, Mc Elnay JC, Drummond 

A. Evaluation of the efficacy of 

community based smoking cessation 

service. Addiction 2001;96:325. 

114. Priorities and planning Framework 

2003–2006: Improvement, expansion 

and reform. London: Department of 

Health (2002a); 2002. http://www.doh. 

gov.uk/tobacco/cessation.htm 

115. Bauld L, Chesterman J, Judge K, 

Pound E, Coleman T – on behalf of 

the English Evaluation of Smoking 

Cessation Services (EESCS). Impact 

of UK National Health Service smoking 

cessation services: Variations in 

outcomes in England. Tobacco Control 

2003;12:296-301. 

116. Adherence to long-term therapies. 

Evidence for action. WHO; 2003. 

117. Curry SJ, Grothaus LC, McAfee T, 

Pabiniak C. Use and cost effectiveness 

of smoking-cessation services under 

four insurance plans in a health maintenance 

organisation. The New England 

Journal of Medicine 2003;10: 

673-9. 

118. Personlig uppgift, Katarina Liljedahl. 

Apoteket AB; dec. 2003. 

119. Lancaster T, Stead LF. Self-help interventions 

for smoking cessation. The 

Cochrane Library 2003, Issue 4. 

120. Isacson D, Bingefors C, Ribohn M. 

Quit smoking at the pharmacy – an 

evaluation of a smoking cessation programme 

in Sweden. Journal of Social 

and Administrative Pharmacy 

1998;15(3):164-73. 

121. Personlig uppgift, Matz Larsson. 

Tobakspreventiva enheten, Universitetssjukhuset 

i Örebro. 

122. Hjalmarson A. Smoking cessation. 

Evaluation of supportive strategies 

with special reference to nicotine 

replacement therapy. Dissertation. 

Göteborg: Dept of Internal Medicine, 

Sahlgrenska Hospital; 1996. 

123. Personlig uppgift, Anna Svensson. 

Årekliniken; 2004. 

124. Parrott S, Godfrey C, Raw M, West R, 

McNeill A. Guidance for commissioners 

on the cost effectiveness of smoking 

cessation interventions. Thorax 

1998;53(Suppl 5, Part 2):S1-38. 

125. Tomson T, Gilljam H, Helgason AR. 

Quitline in smoking cessation – a costeffectiveness 

analysis. (Accepted.) 

International Journal of Technology 

Assessment in Health Care. 

126. Taylor DH Jr, Hasselblad V, Henley 

SJ, Thun MJ, Sloan FA. Benefits of 

smoking cessation for longevity. Am J 

Public Health 2002 Jun;92(6):990-6. 

127. Burns D. Cigarette smoking among the 

elderly: Disease consequences and the 

benefits of cessation. American Journal 

of Health Promotion 

2000;14(6):357-61. 

128. Personlig uppgift. Läkare mot Tobak, 

Hans Gilljam; Sjuksköterskor mot 

Tobak, Yvonne Höjer; Tandvård mot 

Tobak, Seppo Wickholm; Farmaci mot 

Tobak, Berith Brådström, respektive 

Psykologer mot Tobak, Margareta 

Pantzar. 2003. 

129. Carlzon M, Backstig L. Beskrivning av 

vårdcentralernas tobaksavvänjning 

inom Jönköpings län. Folkhälsoavdelningen, 

Landstinget i Jönköpings län; 

2003. 

130. Personlig uppgift, Göran Boethius. 

Tobakspreventiva enheten, Östersunds 

Sjukhus; 2003. 

131. Personlig uppgift, Hans Gilljam. Centrum 

för tobaksprevention, Stockholm 

läns landsting; 2003. 

132. Prislistor från landstingen 2003. I prislistan 

från Akademiska sjukhuset i 

Uppsala anges olika paketpriser för 

kranskärlsoperationer från 104 000 till 

143 000 kronor. I paketet ingår operation, 

anestesi, vårddygn på vårdavdelning 

samt 2 TIVA-dygn alt 1 TIVAdygn. 

133. Tobaksfritt landsting. Underlag till 

policydokument. Yrkesföreningar mot 

Tobak; 2004. 

134. Rökfri på Jobbet. Verktygslåda för 

arbetsgivare. Stockholm: Hjärt-Lungfonden 

i samarbete med Statens folkhälsoinstitut; 

2004. 

www.tobaksfakta.org 

135. Bjugård I. Västernorrland rökfritt 

landsting. Utvärdering 10 år efter 

beslutet. Rapport nr 42. Härnösand; 

1999. 

136. Uppgifter från Landstingsförbundet; 

2003. 

137. Personlig uppgift, Göran Boethius; 

2003. Medarbetarundersökning 2002. 

Jämtlands läns landsting/TEMO. 

138. Tobak och motion. En undersökning 

av Landstingspersonalens vanor. 

Landstinget i Jönköpings län; April 

2002. 

139. Personlig uppgift, Ingrid Edvardsson; 

2003. Ur undersökningen Rökfritt 

landsting i Kronoberg 10 år 1988–1998. 

140. Bolinder G, Himmelman L, Johansson 

K. Svenska läkare röker minst i världen. 

Ny studie av tobaksvanor och 

attityder till tobak. Läkartidningen 

2002;99:3111-7. 

141. Personlig uppgift, Agneta Hjalmarson; 

2003. Undersökning genomförd bland 

Sveriges psykologer; 2002. 

142. Uhrbom E, Halling A, Bjerner B. 

Tandvårdspersonalens tobaksvanor 

och tobaksförebyggande arbete. Tandläkartidningen 

1997;89:47-53. 

143. Pharmacists against smoking. Europharm 

Forum. Research report 

2001;WHO. EUR 01/5025372. 

144. Hvitfeldt T, Andersson B, Hibell B. 

Skolelevers drogvanor 2003. Rapport 

2003:77. Stockholm: Centralförbundet 

för alkohol- och narkotikaupplysning, 

CAN; 2003. 

145. Olika villkor – olika hälsa. En studie 

bland invandrare från Chile, Iran, 

Polen och Turkiet. Rapport 2000:3. 

Stockholm: Socialstyrelsen; 2000. 

146. Tobaksbruk i Sverige 2001–2002. 

Stockholm: Forskningsgruppen för 

Samhälls- och Informationsstudier, 

FSI. 

59

Tobaksbruket är i dag den största enskilda orsaken till sjukdom, lidande och förtida död 

i vårt land, samtidigt som den ger upphov till stora kostnader för såväl stat, landsting, 

kommuner och arbetsgivare som för rökaren själv. De flesta som röker – och alltfler 

snusare – vill sluta. Samhället har ett stort ansvar för att hjälpa alla dem som vill bli 

av med sitt nikotinberoende. Trots att rökavvänjning är en av vårdens mest kostnadseffektiva 

åtgärder bedöms tillgången idag som otillräcklig. 

Av denna rapport framgår att det finns kända metoder för avvänjning som är lätta att 

lära, möjliga att implementera i vården och som kan mångdubbla effekten. Rapporten 

presenterar aktuella fakta om tobaksbrukets farlighet, utbredning och kostnader, hur 

många som vill sluta, hur utbudet av avvänjning ser ut samt förslag på hur arbetet med 

tobaksavvänjning kan organiseras inom hälso- och sjukvården. 

Avvänjning är en nyckelfaktor i det tobaksförebyggande arbetet. En investering i detta 

som en viktig del i ett brett tobaksprogram som också innehåller stimulans av benägenheten 

att sluta med tobak genom information och opinionsbildning, har stor potential 

att minska rökningen i vårt land. Kostnaderna på grund av rökningen, som beräknats 

uppgå till minst 26 miljarder kr per år, skulle därmed radikalt kunna sänkas. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

120 88 Stockholm 

Fax 08-4498811 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport R 2004:29 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-287-6

Tobak och avvänjning, 1.01 MB - Statens folkhälsoinstitut

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?