Nationella minoriteter i Sverige - Regeringen
Nationella minoriteter i Sverige - Regeringen
Nationella minoriteter i Sverige - Regeringen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
eslutande församlingar används begreppen ”tillåta och/eller uppmuntra”<br />
mot bakgrund av den regionala och kommunala självbestämmanderätten.<br />
I artikel 13.2c) behandlas ett näraliggande område nämligen rätten att<br />
bli bemött på landsdels- eller minoritetsspråk vid institutioner som<br />
erbjuder social omsorg såsom, sjukhus, pensionärshem och vårdhem.<br />
Prop. 1998/99:143<br />
Vad uppfyller <strong>Sverige</strong> i dag?<br />
De landsdels- eller minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas<br />
i <strong>Sverige</strong> är som vi tidigare sagt samiska, finska och meänkieli.<br />
Som en allmän i princip i <strong>Sverige</strong> gäller att rättegång skall hållas på<br />
svenska språket. I 33 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) finns dock en<br />
bestämmelse om att domstolen vid behov får låta översätta handlingar<br />
som kommer in till eller skickas ut från domstolen. Bestämmelsen<br />
innebär att en inlaga på ett främmande språk skall översättas om det kan<br />
antas ha betydelse för målet. Vidare innebär bestämmelsen att en<br />
domstol av kostnadsskäl bör vara försiktig med att översätta sådana<br />
handlingar. Översättning bör endast ske av domstolen om det inte kan<br />
ske på annat sätt. Konsekvensen av att domstolen inte finner skäl att<br />
översätta en handling och att en part inte följer ett föreläggande att<br />
ombesörja översättning torde bli att handlingen lämnas utan avseende på<br />
samma sätt som en grovt ofullständig handling. I 5 kap. 6 § RB anges att<br />
tolk kan anlitas om någon som skall höras inför rätten inte behärskar det<br />
svenska språket. Bedömning av behovet av tolk görs av domstolen. Det<br />
finns följaktligen inte någon absolut rätt att använda andra språk än<br />
svenska vid domstol. I 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29) finns en<br />
bestämmelse där både muntlig och skriftlig översättning regleras.<br />
Innebörden av bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i rättegångsbalken.<br />
Det föreligger således ingen absolut skyldighet för en domstol att<br />
översätta inlagor eller bevisning som ges in på ett annat språk. Det finns<br />
emellertid ingen bestämmelse som säger att en inlaga eller bevisning<br />
skall avvisas enbart på den grunden att den är avfattad på ett annat språk<br />
än svenska. <strong>Sverige</strong> uppfyller därför enligt vår bedömning artikel 9.1a<br />
iii), som avser brottmål.<br />
Inte heller är en juridisk handling ogiltig enligt svensk rätt bara för att<br />
den är upprättat på annat språk än svenska varför <strong>Sverige</strong> enligt vår<br />
bedömning även uppfyller artikel 9.2 i minoritetsspråkskonventionen.<br />
I 8 § förvaltningslagen (1986:223) anges att myndigheter vid behov<br />
bör anlita tolk i kontakter med personer som inte behärskar svenska.<br />
Bestämmelsen gäller både skriftliga och muntliga kontakter. Myndigheter<br />
har således lika lite som domstolar någon absolut skyldighet att<br />
anlita tolk eller översättare. I stället görs en behovsprövning. Inte heller<br />
beträffande myndigheter finns någon bestämmelse i svensk rätt med<br />
innebörden att handlingar som ges in på annat språk än svenska anses<br />
ogiltiga bara på den grunden att de är upprättade på annat språk. En<br />
myndighet får också upprätta handlingar på andra språk och det är tillåtet<br />
för regionala och lokala myndigheter att ge ut sina officiella dokument<br />
38