Tomas av Aquinos gudsbevis

Tomas av Aquinos gudsbevis
Översättning och kommentarer, omfattande Summa
Theologiæ 1a. 2. 1-3
Johan Mårtensson
5 februari 2004
Innehåll
1 Artikel 1. Är Guds existens självevident 2
1.1 Det ontologiska gudsbeviset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2
1.2 Kritik av det ontologiska Gudsbeviset. . . . . . . . . . . . . . 7
2 Artikel 2. Är Guds existens bevisbar 8
3 Artikel 3. Existerar Gud 13
3.1 Teodicéproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
3.2 Inomvärldslig förklaring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
3.3 De fem gudsbevisen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
3.3.1 Bevis ur förändringen, prima via . . . . . . . . . . . . 14
3.3.2 Bevis ur effektiv kausalitet, secunda via . . . . . . . . 20
3.3.3 Bevis ur uppkomst och undergång, tertia via . . . . . 23
3.3.4 Bevis ur grader, quarta via . . . . . . . . . . . . . . . 26
3.3.5 Bevis ur finalitet, quinta via . . . . . . . . . . . . . . . 29
3.4 Svar på teodicéproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
3.5 Inomvärldslig förklaring otillräcklig . . . . . . . . . . . . . . . 30
Finns Gud
Thomas av Aquino försöker i sin Summa Theologiæ bl.a. utreda frågan om
huruvida Gud finns (an Deus sit) 1 . Thomas börjar sin diskussion med att
kritisera uppfattningen att Guds existens är självevident så som t.ex. de
första principerna är (motsägelselagen, lagen om det uteslutna tredje, etc).
Han fortsätter med att argumentera för att ett bevis för Guds existens är
möjligt, och att ett sådant måste vara empiriskt, dvs. det måste ha sin
1 Summa Theologiæ, Prima pars, Quæstio 2
1

utgångspunkt i den av oss observerbara världen. Han avslutar sedan sitt
resonemang med att ge fem olika sådana empiriska argument som han anser
bevisar Guds existens. Summa Theologiæ är indelad i ett antal frågor
(quæstiones), vilka i sin tur är indelade i artiklar (articuli). Hela diskussionen
om Guds existens förs inom ramen för fråga 2 i första delen av S.T.,
där de tre nämnda delfrågorna behandlas i varsin artikel. Varje artikel i
Summa Theologiæ börjar med en eller flera invändningar (filosofiska som
teologiska) mot Thomas åsikt, sedan kommer en kärnfull invändning mot
invändningarna ofta med hänvisning till någon auktoritet bland de antika
filosoferna eller kyrkofäderna. Denna invändning inleds med orden Å andra
sidan (Sed contra). När dessa preliminärer är avklarade kommer Thomas
eget resonemang, vilket inleds med ordet Svar (Responsio). Först efter detta
argument kommer Thomas svar på de inledande invändningarna i tur
och ordning. Jag tänker nu gå igenom hela fråga 2, presentera Thomas text
i egen översättning, och diskutera de olika filosofiska poängerna respektive
problemen i samband med originaltexten.
1 Artikel 1. Är Guds existens självevident
De intressantaste argumenten i det här sammanhanget är väl hans kritik av
det ontologiska gudsbeviset och hans lära om att en sanning mycket väl kan
vara självevident i sig själv utan att vara det för oss, därför att vi endast
har partiell förståelse av de ingående begreppen. Men här kommer i alla fall
den första invändningen mot Thomas ståndpunkt:
Det verkar som att det att Gud är, är känt i kraft av sig självt
(per se notum). Ty om kunskap om något finns naturligt i oss
(nobis naturaliter inest) så sägs detta vara känt för oss i kraft av
sig självt, vilket uppenbarligen gäller för de första principerna.
Men som Johannes av Damaskus säger i början av sin bok, kunskap
om Guds existens är naturligt inlagd i alla. Alltså är det
känt i kraft av sig självt, att Gud är. 2
Detta första motargument tar sin utgångspunkt i tanken att kunskap
om Guds existens är medfödd, och därmed känd (vetad) i kraft av sig själv
snarare än i kraft av något annat, som sinnenas vittnesbörd eller dylikt.
1.1 Det ontologiska gudsbeviset
Nästa invändning är en parafras av Anselms av Canterbury sk. ontologiska
gudsbevis:
2
Videtur quod Deum esse sit per se notum. Illa enim nobis dicuntur per se nota
quorum cognitio nobis naturaliter inest, sicut patet de primis principiis. Sed, sicut dicit
Damascenus in principio libri sui, omnibus cognitio existendi Deum naturaliter est inserta.
Ergo Deum esse est per se notum.
2

De sanningar som uppfattas som sådana så fort de ingående termerna
förståtts kallas kända i kraft av sig själva (självevidenta).
Detta gäller enligt Aristoteles om grundprinciperna för bevisföring.
Ty så fort man vet vad helhet och del är så vet man också att
varje helhet är större än sin del. Men så fort man förstått vad
namnet Gud betyder så erhåller man genast att Gud är. Något
större än det som betecknas med detta namn kan nämligen inte
betecknas (id quo majus significari non potest). Så fort man
förstått namnet Gud så är det (som namnet betecknar) i intellektet,
men det som både är i tinget (tingligt) och i intellektet (in re
et intellectu) är större än det som endast är i intellektet, alltså
följer att det (som Gud betecknar) även är i tinget (tingligt).
Alltså är det känt i kraft av sig självt att Gud är . 3
Anselm argumenterar för att vi kan inse att Gud finns genom att enbart
kontemplera betydelsen hos ordet Gud dvs dess definition. Detta argument
kommer alltså att tillbakavisas nedan. Det är intressant att se att enligt den
aristoteliska kunskapsteorin som Thomas har ärvt så karakteriseras såväl
perception som intellektuell kunskap om tingen av att dessa existerar såväl
tingligt (in re) som i sinnet (in sensu) respektive i intellektet (in intellectu)
fast på olika sätt 4 . Härav följer att det som existerar i intellektet är exempel
på kunskap endast om det samma även existerar i verkligheten, och eftersom
kunskap är något större än det som är i intellektet men som inte är kunskap
så borde följa att det som både är i intellektet och i verkligheten är större
än det som endast är i intellektet 5 . Nästa motargument involverar ett bevis
för att sanning existerar.
3
..../illa dicuntur esse per se nota quæ statim cognitis terminis cognoscuntur: quod
Philosophus attribuit primis demonstrationum principiis. Scito enim quid est totum et
quid est pars, statim scitur quod omne totum major est sua parte. Sed intellecto quid
significet hoc nomen Deus statim habetur quod Deus est. Significatur enim hoc nomine id
quo majus significari non potest. Majus autem est quod est in re et intellectu quam quod
est in intellectu tantum, unde cum intellecto hoc nomine Deus statim sit in intellectu,
sequitur etiam quod sit in re. Ergo Deum esse est per se notum.
4 Att ett och det samma kan existera i olika form exemplifieras t.ex. av en symfoni som
kan existera som CD-skiva, LP-skiva, partitur, framförande etc.
5 Strängt taget följer endast att det faktum att det både vore i intellektet och i verkligheten
är större än det faktum att det endast vore i intellektet. Det som är i intellektet och
eventuellt i verkligheten är ju ett och det samma. Det ena borde alltså inte kunna vara
större än det andra. En tänkt hundralapp borde alltså i sig själv varken vara sämre eller
bättre än en som återfinns i verkligheten, men att den även funnes i verkligheten verkar
bättre än om den endast funnes i tanken. Majus autem est quod est in re et intellectu
quam quod est in intellectu tantum verkar för övrigt även kunna översättas men att det
både är i tinget och i intellektet är större än att det endast är i intellekteti stället för men
det som både är i tinget och i intellektet är större än det som endast är i intellektet men i
så fall är det två sakförhållanden som jämförs och inte en existerande Gud med en endast
tänkt Gud, vilket det ontologiska argumentet verkar förutsätta, eftersom det hänger på
definitionen av Gud som oändligt stor.
3

Det är självevident att sanning existerar, för den som förnekar att
sanning existerar medger därmed att sanning existerar. För om
sanning inte existerar, då är det sant att sanning inte existerar;
men om något är sant så existerar sanning. Gud är emellertid
sanningen själv; Jag är vägen, sanningen och livet: Det är alltså
självevident att Gud finns. 6
Här har vi alltså ett reductioargument för att (någon) sanning existerar.
Men om vi kan bevisa att sanningen existerar så har vi därmed ett bevis för
att Gud, som är sanningen, existerar, kan det tyckas. Detta argument är för
övrigt ett intressant exempel på hur det kan se ut när man kombinerar ett
rent filosofiskt argument med ett teologiskt. Nu har vi alltså gått igenom
samtliga argument som Thomas tar upp mot tesen att Guds existens inte
är självevident, vilka alltså är olika filosofiska och/eller teologiska argument
för att det skulle vara självevident att Gud existerar. Efter motargumenten
i en artikel i S.T följer så gott som alltid ett oftast kort argument mot
motargumenten, dessa argument inleds med orden men å andra sidan (sed
contra) och består oftast väsentligen av ett citat ur bibeln, kyrkofäderna
eller någon antik filosof som visas stå i motsättning till motargumenten.
Men å andra sidan, ingen kan tänka motsatsen till det som är
självevident, vilket framgår hos Aristoteles vad gäller grundprinciperna
för bevisföring. Man kan emellertid, enligt psaltaren,
tänka motsatsen till att Gud existerar: Dåren sade i sitt hjärta,
Gud är inte. Alltså är det inte självevident att Gud existerar. 7
Direkt efter detta kommer Thomas egen argumentation, där han alltså
argumenterar mot att Guds existens skulle vara självevident för oss.
Något kan vara självevident på två sätt, på ett sätt enligt sig
självt och inte för oss, på ett annat sätt både enligt sig självt
och för oss. Ett påstående är nämligen självevident om det utsagda
(prædicatum) ingår i subjektets definition (includitur in
ratione subjecti); som exempelvis människan är ett djur, ty djur
ingår i människa:s definition. Om det alltså är känt för alla vad
predikatet respektive subjektet är, så kommer detta påstående
att vara självevident för alla, vilket uppenbarligen gäller för de
6 .../veritatem esse est per se notum, quia qui negat veritatem esse concedit veritatem
esse. Si enim veritas non est, verum est veritatem non esse; si autem est aliquid verum
oportet quod veritas sit. Deus autem est ipsa veritas; Ego sum via, veritas et vita. Ergo
Deum esse est per se notum.
7
SED CONTRA, nullus potest cogitare oppositum ejus quod est per se notum, ut
patet per Philosophum circa prima demonstrationis principia. Cogitari autem potest
oppositum ejus quod est Deum esse, secundum illud Psalmi: Dixit insipiens in corde suo,
non est Deus. Ergo Deum esse non est per se notum.
4

grundläggande principerna för bevisföring, som består av begrepp
(quorum termini) som är allmänna och som ingen är ovetande
om, som existens och icke existens, helhet och del, och
liknande. 8
Thomas tar här som exempel sådana sanningar som Kant senare skulle
komma att kalla analytiska, och förklarar deras evidens på samma sätt
som denne gör, dvs predikatet är en del av subjektets definition. Eftersom
människan definitionsmässigt är det förnuftiga djuret så är det självevident
att människan är ett djur (homo est animal), djur är ju en del av definiens
(animal est de ratione hominis).
Om det emellertid finns sådana för vilka det är okänt vad subjektet
respektive predikatet är (dvs definitionen), så är påståendet
självevident med avseende på vad det är i sig självt, men inte
bland dem som är ovetande om (betydelsen hos) påståendets predikat
och subjekt, och alltså inträffar det, som Boëtius säger, att
vissa uppfattningar är allmänna och självevidenta endast bland
de bildade, som exempelvis att icke-kroppsliga entiteter inte är
lokaliserade. 9
De analytiska sanningarna är ju självevidenta men en person kan ju
faktiskt kontemplera ett sådant påstående utan att inse att det är sant,
om denne nämligen inte har tillräcklig kunskap om de ingående termernas
betydelser. Den icke-lärde har endast ett vagt begrepp om icke-kroppslighet,
denne inser t.ex. inte att kroppslighet är en nödvändig förutsättning för
utsträckning i rummet vilket i sin tur är en både tillräcklig och nödvändig
förutsättning för lokalisering i rummet. 10
8 Dicendum quod contingit aliquid esse per se notum dupliciter, uno modo secundum
se et non quoad nos, alio modo secundum se et quoad nos. Ex hoc enim aliqua propositio
est per se nota quod prædicatum includitur in ratione subjecti; ut homo est animal, nam
animal est de ratione hominis. Si igitur notum sit omnibus et de prædicato et de subjecto
quid sit, propositio illa erit omnibus per se nota, sicut patet in primis demonstrationum
principiis, quorum termini sunt quædam communia quæ nullus ignorat, ut ens et non ens,
totum et pars, et similia.
9
Si autem apud aliquos notum non sit de prædicato et subiecto quid sit, propositio
quidem quantum in se est erit per se nota, non tamen apud illos qui prædicatum et
subjectum propositionis ignorant. et ideo contingit, ut dicit Boëtius, quod quædam sunt
communes animi conceptiones et per se notæ apud sapientes tantum, ut incorporalia in
loco non esse.
10 Intressanta motexempel mot denna sanning”vore ju olika former av fält, som elektromagnetiska
och gravitationsfält. De verkar ju vara icke kroppsliga samtidigt som de verkar
ha en slags extension i rummet och därmed även lokalisation. En kropps extension definieras
av dess ytas lokalisation, men ett fält saknar ju yta, man kan väl i stället säga att
des extension definieras av fältets styrka i olika punkter. Har nu empiriska rön motsagt
en, enligt Tomas, självevident sanning. Vi märker snabbt att det här rör sig om definitionsfrågor:
Faller ett elektromagnetiskt fält under begreppet ”kropp”(corporale) Olika
5

Alltså påstår jag att påståendet Gud finns, med avseende på vad
det är i sig självt är självevident, för predikatet är det samma
som subjektet; Gud är nämligen sin egen existens, som kommer
att framgå nedan. Men, eftersom vi inte vet om Gud vad han är,
så är detta inte självevident för oss, det måste i stället bevisas
genom de ting som är mera kända för oss och mindre begripliga
till sin natur, nämligen genom effekterna. 11
Thomas kommer senare att visa att det finns en entitet vars existens
följer ur dess natur, men hans argument för detta är empiriska (eller a posteriori)
såtillvida att de utgår från vissa med sinnena observerbara fakta. Det
är alltså endast via sådana argument som vi får kunskap om den gudomliga
naturen, och vi kan därmed inte dra några slutsatser om Gud oberoende
av empiriska argument, eftersom vi först måste veta vad något är för att vi
skall kunna se vad som evident gäller om detta något. Här följer nu Thomas
bemötanden av de tre invändningar som vi gick igenom i början av artikel 1.
Den första utgick från tanken att vi naturligt har kunskap om Guds existens,
och behandlas av Thomas på följande sätt:
Kunskap, i en något förvirrad form, om att Gud existerar är naturligt
inlagd i oss som något gemensamt, i den mån nämligen
Gud är människans salighet. Det är nämligen naturligt för människan
att åtrå salighet, och det kan inte vara naturligt att åtrå något
som det inte är naturligt för en att känna till. Men detta är inte
att rätt och slätt känna till Guds existens, på samma sätt som
att uppfatta den kommande inte behöver involvera att uppfatta
denne som Petrus även som det är Petrus som kommer: Många
tror nämligen att det fullkomligt goda för människan, vilket i
själva verket är saligheten, består i rikedomar, andra att det är
svar är möjliga och försvarbara,Tex. skulle man ju kunna säga att de ju inte är kroppar
i strikt mening men att de är kroppsliga eller materiella såtillvida att de alltid verkar ha
sin grund i materiella kroppar, som magneter, stjärnor, eller planeter. En annan möjlighet
verkar vara att säga att de visserligen är existerande entiteter och icke kroppsliga, och
de är visserligen extenderade och lokaliserade men inte på det sätt som kroppar är det,
utan på ett radikalt annat sätt. De är inte i rummet, de tar inte upp plats, men de verkar
däremot i rummet. Jag tror att den lösning som skulle ligga Tomas närmast vore följande:
Fält är inte existerande entiteter, utan endast teoretiska konstruktioner (entia rationis)
som används för att beskriva materiella kroppars empiriskt observerbara fjärrverkan. Det
finns egentligen inget magnetiskt fält runt magneten, däremot påverkar magneten materiella
ting i sin omgivning på ett ett sätt som lämpligen låter sig beskrivas genom att man
postulerar ett i sig icke-percipierbart magnetiskt fält.
11
Dico ergo quod hæc propositio Deus est, quantum in se est per se nota est, quia
prædicatum est idem subjecto; Deus enim est suum esse, ut infra patebit. Sed, quia nos
non scimus de Deo quid est non est nobis per se nota, sed indiget demonstrari per ea quæ
sunt magis nota quoad nos et minus nota secundum naturam, scilicet per effectus.
6

njutningar, andra åter något annat. 12
Människan eftersträvar de facto ting i den mån de avspeglar, eller liknar
den gudomliga naturen; ett tings skönhet, en vetenskaps sanning etc är ju
för Thomas i praktiken ett mått på dess grad av likhet med Gud, dess
grad av participation i den gudomliga naturen. Därför skulle man kunna
säga att kunskap om den gudomliga naturen sas finns implicit i människan.
Människans strävan och längtan visar att hon har en implicit kunskap om
Gud. Nästa invändning var det ontologiska gudsbeviset:
1.2 Kritik av det ontologiska Gudsbeviset.
Eventuellt förstår inte den som hör namnet ’Gud’ att det betecknar
något som är sådant att något större än detta inte kan
tänkas, eftersom vissa har trott att Gud är en kropp. Men även
om vi antar att vem som helst förstår att detta namn betecknar
det som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, så
följer inte att man förstår att det som namnet betecknar existerar
i verkligheten (in rerum natura), utan endast i intellektets
förståelse. Man kan inte argumentera för att det existerar i verkligheten,
om man inte medger att det i verkligheten finns något
som är sådant att något större än detta inte kan tänkas, vilket
inte har medgivits av dem som påstår att Gud inte finns. 13
Thomas mycket pregnanta kritik av det ontologiska gudsbeviset är alltså
att endast om vi antar att det finns något än vilket inget högre kan tänkas så
kan vi bevisa att detta inte endast finns i intellektet utan även i verkligheten.
För att sammanfatta: Om Gud verkligen skulle finnas så finns han inte
endast i intellektet utan i verkligheten också, eller alternativt, något som
inte finns i verkligheten utan endast i intellektet kan inte vara Gud. Den
tredje invändningen gick ut på att det är självevident att sanning existerar
och eftersom Gud är Sanningen så borde det vara självevident att Gud
existerar.
12 .../cognoscere Deum esse in aliquo communi sub quadam confusione est nobis naturaliter
insertum, inquantum scilicet Deus est hominis beatitudo. Homo enim naturaliter
desiderat beatitudinem, et quod naturaliter desideratur ab homine naturaliter cognoscitur
ab eodem. Sed hoc non est simpliciter cognoscere Deum esse, sicut cognoscere venientem
non est cognoscere Petrum quamvis sit Petrus veniens: multi enim perfectum hominis
bonum quod est beatitudo æstimant divitias, quidam voluptates, quidam aliquid aliud.
13
.../forte ille qui audit hoc nomen Deus non intelligit significari aliquid quo majus
cogitari non possit, cum quidam credederint Deum esse corpus. Dato autem quod quilibet
intelligat hoc nomine Deus significari hoc quod dicitur, scilicet illud quo majus cogitari
non potest, non tamen propter hoc sequitur quod intelligat id quod signficatur per nomen
esse in rerum natura, sed in apprehensione intellectus tantum. Nec potest argui quod sit
in re nisi daretur quod sit in re aliquid quo majus cogitari non potest-quod non est datum
a ponentibus Deum non esse.
7

Att sanning existerar i allmänhet är självevident, men att den
första sanningen existerar är inte självevident för oss. 14
Det åsyftade argumentet bevisar ju endast att någon sanning existerar
och inte att det finns en entitet som är sanningen med stort s.
2 Artikel 2. Är Guds existens bevisbar
Den andra artikeln behandlar på ett allmänt plan frågan om huruvida Guds
existens är bevisbar. Artikeln innehåller bl.a. ett intressant resonemang om
relationen mellan sanningar som är vetbara med förnuftet (per rationem naturalem)
och trosartiklar som av den troende accepteras som sanna. Dessutom
behandlas frågan om hur mycket vi kan sluta oss till om orsaken givet
att vi har kunskap om effekten. Thomas kommer att argumentera för att
Guds existens är bevisbar men först kommer tre invändningar, varav den
första handlar om skillnaden mellan tro och vetande.
Det verkar som att man inte kan bevisa att Gud existerar. Det är
nämligen en trosartikel att Gud existerar. Men de ting som tillhör
tron är inte bevisbara, för resultatet av bevisning är vetande,
men tron gäller de ting som inte är synliga, som Paulus säger.
Alltså är det inte bevisbart att Gud existerar. 15
Denna invändning bygger på den i och för sig rimliga föreställningen att
en religiös uppenbarelse ger oss kunskap om ting som annars vore bortom
vår förmåga att veta. Varför skulle en uppenbarelse vara nödvändig om vi
ändå kunde nå samma insikter på rent naturlig väg kan man fråga sig.
Eftersom nu Gud har uppenbarat sin existens för oss så borde detta vara
ett tecken på att vi inte kan få kunskap om hans existens på naturlig väg.
För att kunna bevisa något om ett ting måste man veta vad
detta ting är (quod quid est). Men vi kan inte veta om Gud vad
han är, utan endast vad han inte är, som Johannes av Damaskus
säger. Vi kan alltså inte bevisa att Gud existerar. 16
Ett vanligt sätt att bevisa att en viss typ av ting har en viss egenskap är
att härleda denna egenskap ur dessa tings natur. Detta är ju den normala
14 .../veritatem esse in communi est per se notum, sed primam veritatem esse hoc non
est per se notum quoad nos.
15 Videtur quod Deum esse non sit demonstrabile. Deum enim esse est articulus fidei.
Sed ea quæ sunt fidei non sunt demonstrabilia, quia demonstratio facit scire, fides autem
de non apparentibus est ut patet per Apostolum. Ergo Deum esse non est demonstrabile.
16 ..../medium demonstrationis est quod quid est. Sed de Deo non possumus scire quid
est sed solum quid non est, ut dicit Damascenus. Ergo non possumus demonstrare Deum
esse.
8

proceduren vid naturvetenskaplig förklaring och förutsägelse. Eftersom vi
inte har kunskap om Guds natur (dvs vi vet inte vad Gud är), så kan vi inte
bevisa något om Gud, kan det tyckas. Nästa invändning siktar in sig på det
faktum att Gud och de skapade tingen är inkommensurabla.
Ett bevis för att Gud existerar måste ha Guds effekter som
utgångspunkt. Men Gud och hans effekter är inte kommensurabla
(proportionati), eftersom han är oändlig och effekterna
ändliga, de ändliga och det oändliga är nämligen inte kommensurabla.
Eftersom en orsak inte kan bevisas utifrån en icke kommensurabel
effekt, så verkar det inte möjligt att bevisa att Gud
existerar. 17
Tanken här är väl att ju högre eller rikare en effekt är desto mer säger den
om orsaken. En effekt som är jämförbar med orsaken säger mycket om denna,
medan en effekt som ligger på en lägre nivå inte säger så mycket. Den
uppmätta sängvärmen som orsakats an en sovande människa ger oss inte
särskilt mycket information om människans natur, vilket däremot barnet
som också orsakats av en människa gör, därför att denna effekt är jämförbar
(proportionatus) med orsaken. På ett liknande sätt är de skapade tingen
inte jämförbara med Gud, och därför bör vi inte få särskilt mycket information
om Gud genom att undersöka dem. Efter dessa invändningar följer ett
åberopande av Pauli auktoritet för det som Thomas kommer att filosofiskt
argumentera för.
Å andra sidan säger Paulus att Guds osynliga egenskaper uppenbaras
på ett begripligt sätt genom de skapade tingen. Detta vore
inte fallet om man inte kunde bevisa att Gud existerar genom
de skapade tingen, Man kan nämligen inte få reda på vad något
är utan att få reda på att det existerar. 18
Varefter följer själva argumentet för att Guds existens trots allt är bevisbar.
Det finns två sorters bevis. En sorts bevis utgår från en känd
orsak och kallas på grund av vad det är eller naturen (propter
quid), dvs det utgår från det som är primärt rätt och slätt. En
annan sorts bevis, som kallas eftersom-bevis (demonstratio quia)
17 ..../si demonstraretur Deum esse, hoc non esset nisi ex effectibus ejus. Sed effectus
ejus non sunt proportionati ei, cum ipse sit infinitus et effectus finiti, finiti autem ad
infinitum non est proportio. Cum ergo causa non possit demonstrari per effectum sibi non
proportionatum, videtur quod Deum esse non possit demonstrari.
18
.../Apostolus dicit, invisibilia Dei per ea quæ facta sunt intellecta conspiciuntur.
Sed hoc non esset nisi per ea quæ facta sunt posset demonstrari Deum esse, primum enim
quod oportet intelligi de aliquo est an sit.
9

utgår från en känd effekt, som alltså är primär i förhållande till
oss (i det fall att en viss effekt är uppenbarare för oss än dess
orsak, så går vi från effekten till kunskap om orsaken.) 19
Om man känner en viss orsaks natur så kan man sluta sig till att vissa
effekter kommer att uppkomma, så som man ur kunskap om eldens natur
(quid est) kan sluta sig till att omgivningen kommer att bli uppvärmd, detta
kallar Thomas demonstratio propter quid. En helt annan sorts resonemang
rör det sig om när man givet kunskap om effekterna sluter sig till orsaken,
som när man ur det faktum att något värms upp sluter sig till en värmekälla,
denna typ av bevis kallar Thomas demonstratio quia
Om en viss orsaks effekter är mera kända för oss än orsaken
själv, kan det från en sådan effekt bevisas att dess orsak existerar.
Givet att effekterna är förhanden är det nämligen nödvändigt att
orsaken fanns före, eftersom effekterna är beroende av orsaken.
Alltså, att Gud existerar, i den mån detta inte är självevident
för oss, är bevisbart genom de av oss kända effekterna. 20
Antag att en viss sorts effekter faktiskt alltid orsakas av en viss typ av
entitet, i så fall är ett bevis av effekternas existens på samma gång ett bevis
för orsakens existens. Ett sådant bevis ger ju förstås inte mer information
om orsakens natur än att den förmår orsaka de aktuella effekterna. Thomas
tenderade att betrakta kausalitet som ett tings verkande eller varande
i ett annat ting. Detta betraktelsesätt är naturligt i många fall. Det verkar
naturligt t.ex. att säga att det är elnätets energi som i (den till detta
nät kopplade) spisen yttrar sig som värme, eller att det är solens ljus som
kan beskådas. Givet ett sådant kausalitetsbegrepp så har man ju redan observerat
en egenskap eller ett moment hos orsaken i och med att man har
observerat effekten, man skulle till och med kunna säga att man har observerat
orsaken själv (i den mån den ger upphov till effekten). Denna typ
av observation (observation av orsaker genom deras effekter) ger ju tyvärr
som sagt inte i sig upphov till mer kunskap om orsakens natur än att den
är något som yttrar sig på detta sätt, eller har förmåga att ge upphov till
denna effekt. Härmed är Thomas klar att ta itu med invändningarna, där
den första ju utgick från distinktionen mellan tro och vetande:
19 .../duplex est demonstratio. Una quæ est per causam et dicitur propter quid, et hæc
est per priora simpliciter; alia est per effectum et dicitur demonstratio quia, et hæc est
per ea quæ sunt priora quoad nos (cum enim effectus aliquis nobis est manifestior quam
sua causa, per effectum procedimus ad cognitionem causæ).
20 Ex quolibet autem effectu potest demonstrari propriam causam ejus esse, si tamen
ejus effectus sint magis noti quoad nos, quia, cum effectus dependeant a causa, posito
effectu necesse est causam præexistere. Unde Deum esse, secundum quod non est per se
notum quoad nos, demonstrabile est per effectus nobis notos.
10

Att Gud existerar och liknande sanningar om Gud som vi kan
få kunskap om med det naturliga förnuftet, är inte trosartiklar
utan förberedelser för dessa artiklar (præambula ad articulos).
Tron förutsätter nämligen den naturliga kunskapen så som nåden
förutsätter naturen och som perfektion förutsätter det som kan
göras perfekt. Å andra sidan hindrar inget att det som i sig självt
är bevisbart och vetbart, accepteras som trosartikel av den, som
inte förstår beviset. 21
Thomas påstår här att vissa teologiska påståenden som att Gud existerar
inte är trosartiklar, dvs de accepteras inte enbart, eller huvudsakligen, av
den anledningen att Gud har uppenbarat dem. De inses i stället med det
naturliga förståndet och deras relation till teologin är snarast att fungera
som någon slags rationella förutsättningar för denna vetenskap (præambula
fidei). Det verkar ju orimligt att grunda sin tro på att Gud existerar på
en tro att Gud skulle ha uppenbarat detta. Det är bara om Gud finns som
gudomliga uppenbarelser är möjliga. Om Gud inte skulle finnas så måste det
som anses vara gudomliga uppenbarelser diskvalificeras som sådana. Det vill
säga: Guds existens måste bevisas för att uppenbarelsen skall kunna visas
vara möjlig, och detta bevis kan inte referera till uppenbarade premisser,
om man vill undvika onda cirklar. Däremot finns inget hinder för den som
inte förstår gudsbevisen att acceptera att Gud existerar i tro. I den andra
invändningen pekades det på det faktum att vi inte vet vad Gud är och att
vi följaktligen inte borde kunna bevisa något om honom. Thomas invänder
att:
I ett bevis av orsaken från effekten, måste man använda effekten
i stället för orsakens definition för att bevisa att orsaken existerar,
detta gäller i högsta grad vid gudsbevis. När man skall
bevisa att något existerar så måste namnets betydelse, och inte
detta någots natur, eller definition (quod quid est) vara det som
binder samman beviset (först när man vet huruvida en entitet
existerar kan man fråga vad denna entitet är för något). Men
Gud benämns med utgångspunkt från sina effekter, vilket kommer
att bevisas nedan, alltså kan vi använda det som namnet
’Gud’ betyder när vi bevisar att Gud existerar utgående från
just dessa effekter. 22
21 ..../Deum esse et alia hujusmodi quæ per rationem naturalem nota possunt esse de
Deo, ut dicitur Rom. non sunt articuli fidei sed præambula ad articulos. Sic enim fides
præsupponit cognitionem naturalem sicut gratia naturam et ut perfectio perfectibile. Nihil
tamen prohibet illud quod per se demonstrabile est et scibile, ab aliquo accipi ut credibile
qui demonstrationem non capit.
22
..../cum demonstratur causa per effectum necesse est uti effectu loco definitionis
causæ ad probandum causam esse, et hoc maxime contingit in Deo. Quia ad probandum
aliquid esse necesse est accipere pro medio quid significet nomen, non autem quod quid est
11

Thomas tanke torde vara följande: Paradigmfallet på ett vetenskapligt
bevis är det fall där man känner ett visst tings natur, dvs. man vet vad det
är (quod quid est) och har formulerat detta i form av en definition. Sedan
härleder man olika egenskaper och verkningar som följer ur denna definition,
så som uppvärmning av omkringliggande himlakroppar kan härledas
ur solens natur. Naturvetenskapliga förutsägelser och förklaringar är ju ofta
av denna typ. Den situation vi har här är radikalt annorlunda. Här har
vi endast tillgång till effekten, men vi känner inte orsakens natur. Men eftersom
vi vet att en effekt existerar så vet vi att någon orsak till denna
effekt också existerar. Eftersom orsaken för övrigt är okänd kan vi inte sas
använda det riktiga begreppet för den, dvs. det begrepp som refererar till
orsakens natur utan endast ett namn som refererar till orsaken via effekten,
dvs ett namn som motsvarar den bestämda beskrivningen det X som orsakar
E där E är den observerade effekten. Exempel på detta är när vi ospecifikt
talar om värmekällan vid uppvärmning, ljuskällan vid upplysning, motorn
vid förflyttning. Dessa namn refererar till orsaken men helt och hållet via
effekten. På samma sätt är det enligt Thomas med de namn vi använder
för att referera till Gud, lämpliga namn vore existensgivare, universell motor,
yttersta effektiv orsak etc. Men påståendet att en sådan ospecifik orsak
föreligger torde vara ekvivalent med påståendet att motsvarande effekt qua
effekt föreligger, alltså borde denna typ av bevis från effekt till orsak vara
möjliga att genomföra. 23 Den tredje invändningen pekade på hur ojämförliga
Gud och hans effekter är, eftersom Gud är oändlig och hans effekter ändliga.
Thomas svarar:
Man kan inte uppnå fullständig kunskap om orsaken via effekter
som inte är jämförbara med orsaken, man kan emellertid, som
sagt, ur vilken effekt som helst som är uppenbar för oss, bevisa
att orsaken existerar. På så sätt kan man bevisa att Gud existerar
ur hans effekter, även om vi inte genom dessa kan få fullständig
kunskap hans natur. 24
Vi har ju alltså redan sett att om vi endast har tillgång till effekter så kan
vi endast bevisa existensen av något som kan ge upphov till dessa effekter.
Det är klart att vid ett sådant bevis så får vi kunskap om en del av orsakens
(quia quæstio quid est sequitur ad quæstionem an est). Nomina autem Dei imponuntur
ab effectibus, ut postea ostendetur; unde demonstrando Deum esse per effectum accipere
possumus pro medio quid significet hoc nomen Deus.
23 Det är intressant att här jämföra med G. Freges exempel Morgonstjärnan respektive
Aftonstjärnan som båda kan sägas referera till planeten Venus via olika effekter som denna
planet har.
24
.../per effectus non proportionatos causæ non potest perfecta cognitio de causa
haberi: sed tamen ex quocumque effectu manifeste nobis potest demonstrari causam esse,
ut dictum est. Et sic ex effectibus Dei potest demonstrari Deum esse, licet per eos non
perfecte possimus ipsum cognoscere secundum suam essentiam.
12

natur. Att veta att solen är en värmekälla är redan att veta en del om solens
natur. Ju mer jämförbar effekten är i förhållande till orsaken desto mer avslöjar
effekten om orsakens natur. Människor ger upphov till uppvärmning,
exkrementer, hantverk, symfonier, romaner, vetenskapliga, teorier och nya
människor. Dessa effekter ger i olika grad och på olika sätt besked om sin
orsaks natur, men den effekt som har högst grad av jämförbarhet med orsaken,
dvs den nya människan, barnet, ger mest information om orsakens
natur.
3 Artikel 3. Existerar Gud
Den tredje artikeln behandlar direkt frågan om huruvida Gud existerar.
Här presenterar Thomas de fem sätt (quinque viæ) på vilka han anser
att Guds existens kan bevisas, men diskuterar även invändningar som teodicéproblemet
och en preocchamitisk variant av Occhams rakkniv
3.1 Teodicéproblemet
Gud verkar inte finnas. För om en av två (konträra) motsatser
blir oändlig så förstörs den andra helt och hållet. Med namnet
Gud menas något oändligt gott. Om alltså Gud existerade, skulle
inget ont finnas. Det finns emellertid ont i världen. Alltså existerar
inte Gud. 25
Tanken här är väl att eftersom det finns ondska i världen så måste den
yttersta principen utmärkas av begränsad godhet, den begränsas av det onda
som finns i världen. Alltså finns inte Gud, uppfattad som oändligt god.
3.2 Inomvärldslig förklaring
25
Om färre principer ger en fullständig förklaring så behöver man
inte räkna med fler. Men allt som förekommer i världen verkar
kunna förklaras fullständigt även om man antar att Gud inte
finns, ty naturliga effekter förklaras av tingens natur, medan avsedda
effekter förklaras av det mänskliga förnuftet eller viljan.
Det är alltså inte nödvändigt att anta att Gud existerar. 26
Videtur quod Deus non sit. Quia si unum contrariorum fuerit infinitum totaliter
destruetur aliud. Sed hoc intelligitur in hoc nomine Deus quod sit quoddam bonum
infinitum. Si ergo Deus esset, nullum malum inveniretur. Invenitur autem malum in
mundo. Ergo Deus non est.
26 .../quod potest compleri per pauciora principia non fit per plura. Sed videtur quod
omnia quæ apparent in mundo possunt compleri per alia principia supposito quod Deus
non sit, quia ea quæ sunt naturalia reducuntur in principium quod est natura, ea vero
quæ sunt a proposito reducuntur in principium quod est ratio humana vel voluntas. Nulla
igitur necessitas est ponere Deum esse.
13

Allt som förekommer i världen har en orsak i världen, det verkar därför
onödigt, ja till och med rent felaktigt att säga att det finns en orsak utanför
världen till det som förekommer i världen.
Å andra sidan
Å andra sidan säger Gud själv enligt andra moseboken: Jag är
den som är (Ego sum qui sum). 27
Detta påstående i andra moseboken lade Thomas mycket stor vikt vid.
Här hade Gud själv avslöjat sitt rätta namn för Mose, dvs JAG ÄR. För
Thomas kom detta att betyda att Gud här avslöjade sin rätta natur som
varat eller existensen i sig självt (Deus est ipsum esse subsistens).
3.3 De fem gudsbevisen
Thomas menar att Guds
existens kan bevisas på fem sätt (quinque viis). Dessa bevis är alla empiriska
i den meningen att de utgår från något allmänt känt och med sinnena
percipierbart förhållande i den värld vi med våra sinnen kan få kunskap om.
Detta förfaringssätt är helt i linje med Thomas kunskapsteori som är empiristisk
i den aristoteliska meningen, dvs att människan med sitt intellekt
genom abstraktion kommer fram till generell kunskap på grundval av den information
om världen som sinnena presenterar. (Nihil est in intellectu quod
non prius fuit in sensu). Denna abstraktion uppfattades emellertid inte som
något passivt mottagande av sensibilia, utan som ett intelligent försök att
utröna vilken princip som kunde tänkas ge upphov till det som uppträder i
sinnena. Via sinnena får vi på detta sätt generell kunskap om de ting som
påverkar våra sinnen, till exempel, att dessa undergår förändring, att de
påverkar varandra kausalt, att de uppkommer och förgår, att egenskaper
kan finnas i olika grad i dessa, samt att det finns irrationella varelser som
tenderar till det som är bra för dem själva (biologisk finalitet). Dessa fem typer
av förhållanden, som vi via sinnena får kunskap om, är utgångspunkter
för de fem bevisen, som jag går igenom i den ordning de förekommer i Summa
Theologiæ. Det första beviset utgår från det faktum att vi percipierar
ting som förändras:
3.3.1 Bevis ur förändringen, prima via
Den första och uppenbarare vägen är den som baseras på rörelse
(ex parte motu). Det är nämligen säkert och det fastställs med
sinnena att vissa ting rörs i denna värld. Men allting som rörs
rörs av något annat. 28
27 SED CONTRA est quod dicitur Exod. ex persona Dei, Ego sum qui sum.
28 Prima autem et manifestior via est quæ sumitur ex parte motus. Certum est enim et
sensu constat aliqua moveri in hoc mundo. Omne autem quod movetur ab alio movetur.
14

Detta bevis utgår alltså från det via perception vetbara förhållandet att
vissa ting rör sig. Det är uppenbart att Thomas med rörelse (motus) menar
förändring i vid mening, Jag kommer därför att föredra detta ord i mina
kommentarer. Det som följer är ett längre argument för det sista påståendet
som låter analytiskt när det översätts till svenska. Detta intryck försvinner
dock om man i stället översätter: Allt som rör sig rörs av något annat.
Ty inget rör sig utom i den mån det är i potentialitet med avseende
på det mot vilket det rör sig. 29
Det vill säga: Eftersom en viss förändring upphör i och med det att slutpunkten
för just denna förändring är uppnådd (detta är definitionsmässigt
sant), så gäller det att i den mån en förändring fortfarande pågår så är
inte denna slutpunkt ännu uppnådd. Å andra sidan är slutpunkten för
förändringen något som den entitet som förändras kan uppnå annars är
den ju (även detta definitionsmässigt) inte slutpunkt för denna entitets
förändring. Detta betyder att en entitet förändras endast i den mån den
kan uppnå slutpunkten för förändringen, men ännu inte har gjort det (dvs,
i den mån den är i potentialitet med avseende på denna slutpunkt). Man
skulle alltså kunna parafrasera citatet sålunda: En entitet förändras endast i
den mån den visserligen kan, men ännu inte har, uppnått målet för rörelsen.
Men något rör (åstadkommer rörelse) i den mån det är i aktualitet;
Ty att röra är inget annat än att föra ut (educere) något
från potentialitet till aktualitet, men inget kan återföras från potentialitet
till aktualitet utom genom något som är i aktualitet. 30
Att röra (att åstadkomma förändring) är redan en fullfjädrad aktivitet,
till skillnad från förändringen som är något ofullbordat. Om något skall kunna
åstadkomma förändring hos något annat så räcker det inte att förändraren
kan åstadkomma förändring (dvs, vara i potentialitet med avseende på detta
åstadkommande) utan den måste så att säga aktivt utöva det den kan. Dvs.
den kan åstadkomma förändring endast i den mån denna potentialitet är
aktualiserad. Med att föra ut något från potentialitet till aktualitet (educere
aliquid de potentia in actum) avser Thomas att åstadkomma att det som
kan bli något faktiskt blir det. Slutsatsen blir alltså att för att något skall
kunna bli det det inte redan är (dvs, förändras) så måste något redan vara
på ett bestämt sätt, alltså inte bara kunna bli detta (dvs, sådant att det
åstadkommer förändring).
29 Nihil enim movetur nisi secundum quod est in potentia ad illud ad quod movetur.
30
Movet autem aliquid secundum quod est actu; movere enim nihil aliud est quam
educere aliquid de potentia in actum, de potentia autem non potest aliquid reduci in
actum nisi per aliquid ens actu
15

Såsom det som är varmt aktuellt, som t. ex. eld gör så att ved
som är ett varmt ting potentiellt, blir varmt aktuellt, och i och
med detta rör och förändrar densamma (dvs veden) 31
Man kan generellt säga att Thomas exemplifieringar är mindre belysande
för oss än de kanske var för hans samtid, eftersom de med naturligtvis är
hämtade ur en med våra mått mätt primitiv förståelse av naturen. Men
i den mån filosofiska bevis inte använder exemplifieringar som premisser,
utan endast för att belysa och på något sätt levandegöra resonemanget, så
faller inte beviset bara för att exemplet är omodernt. Detta exempel är dock
inte så dåligt om vi tänker oss att det är antändningen (dvs det att veden
blir brinnande, dvs varm) som skall förklaras och inte den därefter följande
förbränningen. Men det finns förstås många exempel som verkar motsäga
denna princip, även om vi begränsar oss till uppvärmning. Hur är det med
veden som brinner och blir varmare och varmare, eller spisen som blir varm
utan att man värmer upp den. Att veden brinner upp skulle möjligen kunna
betraktas inte som ett exempel på förändring utan som ett exempel på
undergång (corruptio). Vi skulle väl själva säga att det som händer är att
energi i form av materia övergår i värmeenergi. Eller mer exakt; Under en
given tidsperiod övergår en del av den ved som vedklabben består av till
aska, rök och värmeenergi, denna värmeenergi återfinns (som värme, och
uppvärmning) i den resterande veden och i omgivningen. Förändringen av
temperaturen i den resterande veden åstadkoms av något som är aktuellt
värmande, dvs den korrumperande veden. Detta att något kan avge energi
i någon form brukar kallas potentiell energi hos detta något, vilken är ett
specialfall av aktiv potentialitet. Detta kommer jag att diskutera nedan.
Elspisen kan ju omvandla energi i en form till energi i en annan form, så här
är det lämpligare att tala om att något åstadkommer en energihöjning hos
spisen än att något värmer upp denna. När spisen sätts på så blir den ett
ställe där elnätets elektriska energi kan omvandlas till värmeenergi. Under
uppvärmningen är elnätet aktivt utgivande av energi medan värmeplattan
är på väg från ett (relativt) energilöst tillstånd mot ett energirikt.
Men det är inte möjligt att en och samma entitet på samma gång
är i aktualitet och i potentialitet med avseende på samma sak,
utan endast med avseende på olika saker. 32
Dvs det som kan bli något utan att ännu vara detta något, kan inte med
bibehållande av motsägelselagen redan vara detta något.
31 sicut calidum in actu ut ignis facit lignum quod est calidum in potentia esse calidum
in actu et per hoc movet et alterat ipsum.
32 Non autem est possibile quod idem sit simul in actu et in potentia secundum idem
sed solum secundum diversa
16

Ty det som är varmt aktuellt kan inte samtidigt vara varmt potentiellt
utan är samtidigt kallt potentiellt. 33
Här måste man ju tillägga (eftersom varmt och kallt är relativa begrepp)
att men varmt (calidum) måste avses en (för tillfället) bestämd värmenivå,
om man vill att detta påstående skall vara sant.
Det är alltså omöjligt att ett och samma ting med avseende på en
och samma förändring åstadkommer förändring och förändras,
eller förändrar sig självt. Det följer alltså att allt som förändras
förändras av något annat. 34
Detta följer helt enkelt inte! Det är nämligen skillnad på att vara varm
och värmande. Det som orsakar uppvärmning måste förvisso vara värmande
men det behöver inte vara varmt. Detta gäller t.ex. för elnätet i förhållande
till spisen. Däremot kan man med Thomas egen terminologi säga att det
som är värmande därmed är varmt i analog mening 35 . Därmed skulle ett
ting mycket väl kunna vara i potentialitet med avseende på värme i den
primära meningen men samtidigt vara i aktualitet med avseende på värme
i den analoga meningen, dvs vara värmande och därmed kunna värma sig
självt. Det är lätt att se i vilka banor Thomas har tänkt, dvs. han såg att
slutpunkten för förändringen som det tillstånd där det förändrande tingets
aktivitet har kommit till fullt uttryck i det sig förändrande tinget. Detta
förutsätter att effektiv kausalitet analyseras i termer av att det orsakande
tinget verkar i det ting som förändras, på ett sådant sätt att verkan (dvs
förändringen) ses som den orsakande entitetens egen aktivitet i ett annat
ting, dvs, hos det ting i vilket verkan sker, och att förändringen i detta
ting ses som ett successivt förverkligande av det tillstånd där det orsakande
tingets verkan kommer till fullt uttryck i det andra tinget. Givet detta
synsätt är den slutpunkt eller aktualitet som definierar förändringen samma
sak som den aktivitet som det orsakande tinget hela tiden påverkar det sig
förändrande tinget med. Och i så fall måste det orsakande tinget redan vara
det aktuellt som det ting i vilket förändringen sker endast är potentiellt,
och därmed verkar det följa att ingenting kan orsaka sin egen förändring.
Thomas tänkte sig förmodligen ett orsakande ting som ett ting som i likhet
med alla ting agerar i enlighet med sin natur. Det som är speciellt med
33
quod enim est calidum in actu non potest simul esse calidum in potentia sed est
simul frigidum in potentia
34 Impossibile est ergo quod idem et eodem motu aliquid sit movens et motum vel quod
moveat seipsum. Oportet ergo omne quod movetur ab alio moveri.
35 Se min Änalog predikation”i Filosofisk tidskrift 1/94 och S.T. 1a, 13, 5 Responsio..../hujusmodi
nomina dicuntur /....../ secundum analogiam, idest proportionem./..../
sicut sanum dicitur de medicina et animali, in quantum medicina est causa sanitatis, quæ
est in animali. Dvs. Ord prediceras analogt såsom sund prediceras om både medicinen och
djuret i den mån medicinen är orsak till sundhet i djuret.
17

orsakande ting är att detta agerande blir uppenbart först i och med att andra
ting sas. förs inom räckhåll för det orsakande tinget. Dess agerande blir
alltså uppenbart som förändring i de andra tingen. Solen exemplifierar detta:
Denna himlakropp verkar ständigt i enlighet med sin natur, dvs den strålar,
men detta agerande blir manifest först när någon annan kropp sas. kommer
inom räckhåll för solen, och blir upplyst och uppvärmd. Det är rimligt att
säga att ljuset på den andra kroppens yta är solens ljus, och att värmen
som har kommit den andra kroppen till del är solens värme. Med Thomas
terminologi, de är aktualiteter hos solen, men dessa aktualiteter är också
aktualiteter hos den belysta och uppvärmda kroppen, när väl upplysningen
respektive uppvärmningen är avslutade. Medan förändringarna pågår är
de däremot endast potentialiteter hos det ting som förändras, enligt ovan.
Det orsakande tinget (solen) förändras emellertid inte. Det betyder att denna
har haft dessa aktualiteter hela tiden. Dvs i detta fall är det orsakande
tinget redan det aktuellt som det sig förändrande tinget endast är potentiellt
men håller på att bli aktuellt. Ett parallellt resonemang kan föras vad
gäller elnätet och spisen, spisplattan och potatiskoket men motexempel kan
också konstrueras, som ovan. Men detta etablerar som sagt inte slutsatsen.
Det som i bästa fall är bevisat är att för att något skall förändras så måste
det som åstadkommer förändringen redan vara det som är förändringens
slutpunkt men inte nödvändigtvis i samma mening som det sig förändrande
tinget utan i en analog mening, och därmed faller slutsatsen att inget kan
förändra sig självt. Slutsatsen verkar dessutom medföra att ordet liv (vita)
enligt Thomas egen definition i S.T. dvs, en substans för vilken det är passande
att röra sig själv i enlighet med sin natur 36 , inte kommer att referera
till något. Det verkar ju naturligt att ur ett visst perspektiv säga att den
levande organismen under sin utveckling successivt går igenom olika stadier
och utför olika operationer som alla siktar mot eller är förberedelser för att
organismen skall bli en fullt utvecklad representant för sin art. Jämför hur
ägg, larv, och pupp-stadiet respektive det faktum att larven äter sig fet, eller
spinner en puppa, är relaterade till den fullvuxna insekt som blir resultatet
av allt detta, men också att det är organismen själv och inte något annat
som orsakar alla dessa målinriktade förändringar. Man skulle kunna säga,
med Thomas egen terminologi att det är en form som successivt förverkligas i
materian. Detta förlopp står inte under kausalt inflytande från någon entitet
utanför organismen, utan det är i stället organismen själv som åstadkommer
och orsakar denna förändring i kraft av det att den redan har denna form,
fast som en aktiv potentialitet, dvs i en analog mening. Sedan är det en
annan sak att denna specifika form, uppfattad som en aktiv potentialitet
någon gång måste ha uppstått i materia, när den individuella organismen
uppstod. Detta är förstås ett exempel på förändring som inte har sin orsak i
36 S.T. 1a. 18. 2..../est impositum hoc nomen (vita)/...../ad significandam substantiam
cui convenit secundum suam naturam movere seipsam.
18

organismen själv. Man kan alltså eventuellt komplettera Thomas bevis, med
ett resonemang där man visar att självförändring är beroende av aktiva potentialiteter,
och att dessa aktiva potentialiteter själva måste vara resultatet
av förändring i materia, och att sådan förändring ytterst måste återföras på
någon annan substans.
Om alltså något förändras av något annat som även förändras,
så måste även detta andra förändras av något annat, och detta
i sin tur av något annat. 37
Så länge de orsakande tingen är sådana att de själva måste förändras för
att kunna förändra annat så måste ytterligare orsaker till för att förklara
förändringen.
Man kan inte fortsätta i oändlighet på detta sätt, för i så fall
funnes ingen första rörare, och då skulle inget annat röra sig, för
de ting som inte är första rörare rör sig endast i kraft av det att
de (direkt eller indirekt) rörs av en första rörare, såsom käppen
endast rör sig om den rörs av handen. 38
Ett bra exempel på ting som undergår förändring som orsakas av andra
ting vars förändringar i sin tur orsakas av andra ting, är naturligtvis kugghjul
som kuggar i varandra på ett sådant sätt att ett kugghjuls motsolsvridning
orsakar en medsolsvridning hos nästa hjul. Antag att ett kugghjul börjar
röra sig. Orsaken till detta är att nästa kugghjul har börjat röra sig, och
orsaken till detta är att ytterligare nästa har börjat röra sig. Men denna typ
av beroende mellan orsak och effekt går inte vidare i oändlighet för även om
vi hade oändligt många kugghjul kopplade på detta sätt så skulle de inte
börja röra sig försåvitt det inte fanns någon orsak utanför hela denna kedja
som har rört hela kedjan.
Det är alltså nödvändigt att komma fram till något som är en
första rörare som inte rörs av något, och detta inser alla att Gud
är. 39
Argumentet etablerar endast vad jag kan se att det finns första rörare i
den meningen att de kan orsaka förändring utan att de för att kunna göra
detta behöver förändras själva av något annat. I så fall är åtminstone alla
37 Si ergo id a quo movetur moveatur, oportet et ipsum ab alio moveri, et illud ab alio
38 Hoc autem non est procedere in infinitum, quia sic non esset aliquod primum movens
et per consequens nec aliquod aliud movens, quia moventia secunda non movent nisi per
hoc quod sunt mota a primo movente, sicut baculus non movet nisi per hoc quod est
motus a manu.
39 Ergo necesse est devenire ad aliquod primum movens quod a nullo movetur, et hoc
omnes intelligunt Deum.
19

levande varelser exempel på första rörare, men även stjärnor som vår sol
som utstrålar energi, alla materiella ting i den mån de gravitatoriskt, eller
elektromagnetiskt påverkar sin omgivning. Allt detta skulle kunna analyseras
i termer av aktiva potentialiteter. Ett sätt på vilket man trots allt skulle
kunna rädda argumentet är om man skulle kunna göra troligt att aktiva
potentialiteter är en slags fiktioner. Dvs det skulle kunna vara så att det
bara verkar som, alternativt det är lämpligt att beskriva det som om vissa
ting så att säga har kraft att förändra sig själva. För de levande varelsernas
vidkommande skulle detta betyda att det verkar som om dessa så att
säga besitter sin egen natur redan från början, men i form av en aktiv potentialitet.
Denna natur i potentiell form skulle sedan göra det möjligt för
organismen att successivt förändra sig själv med det fulla realiserandet av
denna natur som mål. Om det inte skulle finnas sådana aktiva potentialiteter,
skulle det betyda att organismens förändring trots allt är orsakad av
en annan entitet, men att detta orsakande går till på ett sådant sätt att det
ändå är lämpligt att beskriva händelseförloppet som att organismens egen
natur successivt realiseras i organismen. Beviset hänger alltså på huruvida
entiteter i universum kan ha aktiv potentialitet, och eftersom man i dagens
vetenskap försöker reducera alla aktiva potentialiteter till de olika former
av aktiv potentialitet som brukar kallas energi, så skulle man kanske kunna
säga att bevistet hänger på frågan om energi är något verkligt. Det vill
säga, om materiella ting i universum verkligen har energi i kraft av vilken
de kan orsaka förändring så finns det många första rörare i universum. Om
det å andra sidan är så att ordet energi inte betecknar något verkligt 40 utan
endast är vad som brukar kallas en teoretisk term så torde det följa att
den aktiva potentialitet som orsakar den förändring som bevisligen sker i
universum, befinner sig utanför universum.
3.3.2 Bevis ur effektiv kausalitet, secunda via
Den andra vägen utgår från den effektiva orsakens natur. Vi
upptäcker nämligen hos de sensibla tingen att det finns en ordning
av effektiva orsaker. 41
Detta bevis utgår alltså från det faktum att de sensibla tingen är kausalt
relaterade till varandra, dvs att det finns en kausal ordning bland de sensibla
tingen. Med effektiv orsak (causa efficiens) menade Thomas den entitet som
faktiskt åstadkommer en verkan, och jag antar att han här främst syftar
på orsaker till ting, dvs. orsaker till deras uppkomst (och eventuellt fortvaro).
Thomas använde även ordet orsak för att beteckna andra aspekter
på, eller grunder till tingen. Med Final orsak (causa finalis) menade han
40 Se min Änalog predikation”i Filosofisk tidskrift 1/94
41 Secunda via est ex ratione causæ efficientis. Invenimus enim in istis sensibilibus esse
ordinem causarum efficientium
20

ofta utövandet av ett tings karakteristiska aktivitet, dvs den aktivitet tinget
finns för att utöva. Materiell orsak (causa materialis) betecknade det material
ett ting består av, och slutligen Formell orsak (causa formalis) den form
eller struktur hos ett ting som både är grunden till att tinget fortsätter att
existera och som gör det till ett ting av en viss sort.
Det förekommer emellertid inte och det är inte heller möjligt att
något är sin egen effektiva orsak, för i så fall vore det före sig
själv, vilket är omöjligt. 42
Här bekräftar Thomas att inget kan vara effektiv orsak till sin egen
existens (causa sui ipsius), och argumentet är förstås att för att en orsak skall
kunna agera så måste den existera, men om något skall fås att existera så
måste detta ske genom en slags förändring som är sådan att när förändringen
börjar så existerar inte det orsakade tinget och när den slutar så existerar
det, men orsaken måste agera under hela denna förändring och alltså existera
hela tiden, och kan därmed inte vara identisk med det orsakade tinget.
Men det är inte möjligt att gå vidare i oändlighet vad gäller
effektiva orsaker. Därför att hos alla (i förhållande till varandra)
ordnade effektiva orsaker är den första orsak till den mellersta
och den mellersta är orsak till den sista (vare sig de mellersta är
flera eller endast en), men har orsaken tagits bort så tas även
effekten bort. Alltså om det inte finns en första (i ordningen) av
de effektiva orsakerna så kommer det inte att finnas en sista och
inte heller mellanliggande. Men om det fortsätter i oändlighet
i (ordningen av) de effektiva orsakerna, så kommer det inte att
finnas en första effektiva orsak. 43
Detta låter som problemet med hönan och ägget 44 . Om vi skulle acceptera
premissen att varje äggläggande djur har utvecklats ur ett ägg lagt av
ett annat djur så får vi en oändlig kedja av äggläggare bakåt i tiden. Före
varje ägg finns en äggläggare och före varje äggläggare ett ägg. Så frågan
om vilket som kom först, hönan eller ägget skulle inte ha något svar. Det
42 nec tamen invenitur nec est possibile quod aliquid sit causa efficiens sui ipsius, quia
sic esset prius seipso quod est impossibile.
43 Non autem est possibile quod in causis efficientibus procedatur in infinitum. Quia in
omnibus causis efficientibus ordinatis primum est causa medii et medium est causa ultimi
(sive media sint plura sive unum tantum), remota autem causa removetur effectus. Ergo si
non fuerit primum in causis efficientibus non erit ultimum nec medium. Sed si procedatur
in infinitum in causis efficientibus non erit prima causa efficiens
44 Den gängse uppfattningen, bland Thomasexegeter verkar vara att Thomas här liksom
även i prima via tänker på serier av samtidigt verkande orsaker. Det är möjligt att det
förhåller sig så, även om det är svårt att se hur argumentet i så fall skiljer sig från det
föregående (prima via). Jag tar mig ändå friheten att här diskutera problemet med hönan
och ägget, som för mig framstår som en naturlig tolkningsmöjlighet av Thomas text.
21

skulle inte finnas en första orsak som var före de andra orsakerna i tiden.
Om vi frågar oss varför det finns äggläggare över huvud taget, så blir svaret:
Därför att det fanns tidigare äggläggare. Det otillfredsställande med detta
svar är väl dess uppenbara cirkularitet. Vi förklarar äggläggarnas (som
grupp) existens med att äggläggarna (som grupp) existerar. Det är väl ingen
i dag som tänker sig att det funnits oändligt många äggläggare bakåt i tiden.
Detta betyder att man (åtminstone implicit) förnekar premissen att varje
äggläggande djur utvecklats ur ett ägg lagt av ett annat djur. Man skulle
kanske kunna säga att hönan kom före ägget, givet en sådan uppfattning.
Man skulle kunna försvaga premissen och helt enkelt säga att varje organism
har sitt upphov en annan organism som fanns före denna. Då får vi igen en
infinit regress. Om vi försöker kausalt förklara det faktum att det finns organismer
får vi igen mutatis mutandis samma typ av cirkulära förklaring.
Inte heller tänker man sig i dag någon oändlig räcka av organismer, och
därmed förnekas förstås premissen att varje organism har sitt upphov i en
annan organism. Tvärtom tänker man sig att den första organismen, någon
form av primitiv prokaryot cell uppstod på något sätt ur den sk. ursoppan
på jorden. Men ursoppan måste finnas före livet, jorden före ursoppan, interstellära
gasmoln före jorden, och så kan vi gå vidare. Antingen har vi
en första orsak i kedjan, som inte själv har orsakats eller har vi det inte,
har vi det inte så har vi en infinit regress av orsaker. Varje enskild entitet
i denna kedja av orsaker fanns därför att de tidigare entiteterna i kedjan
fanns. Frågar vi å andra sidan varför hela denna infinita kedja av entiteter
fanns så får vi igen ett cirkulärt svar så länge vi frågar efter effektiv orsak.
och i så fall kommer det varken att finnas en slutlig verkan eller
mellanliggande effektiva orsaker, vilket uppenbarligen inte är
fallet. 45
Thomas tanke är tror jag ungefär den följande. Det finns entiteter som
behöver orsaker för att existera, dvs de skulle inte finnas om inte orsaken
hade funnits (el finns). Finns inte orsaken så finns inte verkan. Materiella
ting såsom hönor, ursoppor, och interstellära gasmoln tillhör denna kategori.
Alla sådan ting är intermediära orsaker i orsakskedjor. Men om alla
orsaker i en sådan orsakskedja skulle vara intermediära orsaker, dvs. orsakade
av andra sådana orsaker i samma orsakskedja, skulle det betyda att
hela kedjan inte skulle ha någon effektiv orsak, dvs på något sätt vara sin
egen orsak (causa sui). Vi kan vända på resonemanget litet och säga att en
intermediär orsak är ett ting som inte skulle finnas om dess orsak inte funnes.
Men om detta gäller för varje länk i orsakskedjan så har vi en oändlig
orsakskedja som bara består av ting som behöver effektiva orsaker för att
existera. Varje ting i orsakskedjan har visserligen en effektiv orsak men det
45
et sic non erit nec effectus ultimus nec causæ efficientes mediæ, quod patet esse
falsum
22

är inte så att det finns en orsak till alla ting i orsakskedjan. Om vi kunde
fastställa att varje mängd av intermediära orsaker behöver effektiva orsaker
utanför mängden för att existera så vore saken klar. Detta gäller uppenbart
för ändliga mängder av intermediära orsaker, men gäller det för oändliga
orsakskedjor Skälet till att det uppenbart gäller i en ändlig mängd är att
om varje intermediär orsak i mängden skall ha en orsak i denna mängd som
är skild från den själv så måste vi tänka oss minst en cirkulär orsakskedja
i mängden, men detta kan uteslutas av samma skäl som självorsakande
utesluts. Just detta är förstås inget problem i oändliga mängder. Där finns
det sas plats för relationer som är transitiva och irreflexiva . Thomas intuition
är väl snarare att om vi hade en oändlig kedja av intermediära orsaker
som inte hade någon orsak utanför kedjan, så skulle denna kedja som sådan
kunna ses som en nödvändigt existerande entitet, dvs en entitet som inte
behöver något annat för att existera. Detta verkar emellertid litet underligt
med tanke på att denna kedja inte består av annat än intermediära orsaker,
dvs entiteter som samtliga behöver något annat för att existera, och en
kedja blir sas. inte starkare än sina delar. En annan möjlighet vore att anta
att hela orsakskedjan är nödvändigt existerande av en sådan anledning, som
t.ex. att de enskilda tingen endast skulle vara någon slags modifikationer av
en nödvändigt existerande entitet, som universum eller energin. Då får vi
gå vidare till den tredje vägen (nödvändiga entiteter) och den första vägen
(förändring).
Alltså är det nödvändigt att anta en första effektiv orsak, vilken
alla kallar Gud. 46
3.3.3 Bevis ur uppkomst och undergång, tertia via
Den tredje vägen utgår från det möjliga och det nödvändiga, och
den är som följer. 47
Här får vi helt enkelt reda på att detta bevis har sin utgångspunkt i
det faktum att vissa ting är möjliga och att andra ting är nödvändig. Vad
Thomas menar med dessa modala begrepp kommer att bli klarare i det som
följer.
46
Ty vi finner i verkligheten sådant som kan vara och inte vara.
Vi observerar nämligen att vissa ting uppkommer och går under.
Dessa kan följaktligen vara och inte vara. 48
Ergo necesse est ponere aliquam causam efficientem primam, quam omnes Deum
nominant.
47 Tertia via est sumpta ex possibili et necessario, quæ talis est.
48 Invenimus enim in rebus quædam quæ sunt possibilia esse et non esse, cum quædam
inveniantur generari et corrumpi et per consequens esse et non esse.
23

Thomas menar tydligen ting som kan uppkomma och gå under (generari
et corrumpi) med sin term möjliga (possibilia esse et non esse). Vi får
ytterligare hjälp vid vår begreppsbestämning i följande rad.
för det som har möjlighet att inte vara, är inte vid någon tidpunkt.
49
Detta verkar närmast vara en definition av uttrycket har möjlighet att
inte vara (possibile est non esse). 50 Med detta menas alltså det som faktiskt
inte är vid någon tidpunkt. I det som följer får vi reda på att inte allt kan
vara av denna karaktär.
Det är emellertid omöjligt att alla (entiteter) som existerar, är
sådana, för det som har möjlighet att inte vara, är inte vid någon
tidpunkt. Om alltså alla (entiteter) har möjlighet att inte vara
då fanns det en gång ingenting i verkligheten. 51
På denna punkt har Thomas anklagats för ett enkelt kompositionsfel eller
för att ha blandat ihop kvantifikatorer. Av det att varje entitet i verkligheten
är icke existerande vid någon tidpunkt följer inte att det fanns en tidpunkt
när ingenting fanns. Detta är riktigt bara så länge vi endast talar om delar av
verkligheten. Varje del av verkligheten skulle kunna vara möjlig i Thomas
mening utan att det någon gång inte skulle finnas något. Men om hela
verkligheten (t.ex. universum betraktat som en komplex entitet) vore möjlig
i Thomas mening, så betyder det att hela verkligheten är sådan att den
faktiskt inte alltid är, vilket betyder att någon gång fanns inget (aliquando
nihil fuit in rebus) 52 .
49 quia quod possibile est non esse quandoque non est
50 I annat fall (dvs. tolkat som ett faktapåstående) borde någon slags principle of plenitude
förutsättas dvs. att alla möjligheter i verkligheten verkligen realiseras. Det är möjligt
att Thomas gör detta. Jag väljer att bortse från denna möjhlighet eftersom jag betraktar
en sådan princip som allt annat än självevident.
51
Impossibile est autem omnia quæ sunt, talia esse, quia quod possibile est non esse
quandoque non est. Si igitur omnia sunt possibilia non esse aliquando nihil fuit in rebus.
52 Det enda som följer är att vid någon tidpunkt finns inget. Thomas fortsatta resonemang
verkar förutsätta att denna möjlighet i så fall redan har realiserats i det förgångna.
Vad jag kan se ger han inget argument för detta. Man kanske ändå skulle kunna komma
vidare på denna punkt om man i stället för begreppen möjlighet och nödvändighet introducerade
begreppen hittills-möjlighet respektive hittills-nödvändighet. Ett hittills-möjligt
ting skulle alltså vara ett ting som vid någon nu passerad tidpunkt inte har existerat
och ett hittills-nödvändigt ting skulle vara ett som alltid hittills de facto har existerat.
Thomas argument skulle i så fall om det är sunt mutatis mutandis etablera att det finns
hittill-nödvändiga ting som har grunden till denna sin hittills-nödvändighet i sig själv.
Thomas behöver i så fall ytterligare premisser för att etablera sin slutsats: t.ex: Varje
hittills-nödvändigt ting är nödvändigt eller Varje hittills-nödvändigt ting som har grunden
till denna sin hittills-nödvändighet i sig självt är nödvändigt respektive nödvändigt i kraft av
sig självt. Även om man frångår min tolkning och tänker sig att Thomas förutsätter någon
24

Men om detta vore sant så skulle inte heller nu något finnas,
för det som inte finns börjar inte finnas om inte genom något
som redan finns. Om alltså inget existerande fanns, så var det
omöjligt att något började finnas, och på så sätt borde inget
finnas, vilket är uppenbart falskt. Alltså är inte alla entiteter
möjliga utan det bör finnas något nödvändigt i verkligheten 53
Thomas påpekar här självklarheten att om något skall kunna uppkomma
så måste det effektivt kauseras av något som redan finns. En konsekvens
av detta är att ingenting kan orsaka sin egen uppkomst, ingenting kan vara
causa sui. Men eftersom verkligheten finns och den ex hypotesi endast
är möjlig, så har den uppkommit, men då måste den ha orsakats av något
redan existerande vilket är motsägelsefullt, alltså är inte allt möjligt i Thomas
mening, utan det finns även nödvändiga entiteter, dvs sådana (får man
förmoda) som de facto alltid finns.
Allt nödvändigt har antingen orsaken till sin nödvändighet i
något annat eller så har det inte detta. 54
Detta är ett specialfall av lagen om det uteslutna tredje. Om vi skulle
anta att universum är nödvändigt i Thomas mening, så måste antingen
något annat vara orsak till att universum de facto alltid har existerat, och
alltid kommer att existera eller så är det inte så.
Men det är inte möjligt att gå vidare i oändlighet vad gäller
nödvändiga ting som har orsak till sin nödvändighet, såsom det
inte heller är vad gäller effektiva orsaker, som visats ovan. 55
Thomas tänker sig säkert att för att något skall kunna orsaka ett annat
tings nödvändighet, dvs göra så att det andra tinget alltid finns, så måste
denna orsak själv alltid finnas dvs vara nödvändig i Thomas mening. Om
alla nödvändiga entiteter har orsaken till sin nödvändighet i något annat
nödvändigt så får vi en oändlig kedja av nödvändiga entiteter, där varje
version av the principle of plenitude uppstår problem på den här punkten. Även om man
förutsätter att alla möjligheter realiseras någon gång följer det förstås inte att de redan
har realiserats. Man verkar behöva den mycket starka varianten av principen som säger
att alla möjligheter redan har realiserats för att kunna genomföra argumentet. För mig
framstår the principle of plenitude även i sin svagare form som ett kontingent påstående
med tvivelaktigt (ovetbart) sanningsvärde. Av denna anledning är det intressant att se
om Thomas klarar sig utan denna princip, särskilt i dess starkare form.
53
Sed si hoc est verum etiam nunc nihil esset quia quod non est non incipit esse nisi
per aliquid quod est. Si igitur nihil fuit ens, impossibile fuit quod aliquid inciperet esse,
et sic modo nihil esset, quod patet esse falsum. Non ergo omnia entia sunt possibilia sed
oportet aliquid esse necessarium in rebus.
54 Omne autem necessarium vel habet causam suæ necessitatis aliunde vel non habet.
55
Non est autem possibile quod procedatur in infinitum in necessariis quæ habent
causam suæ necessitatis, sicut nec in causis efficientibus, ut probatum est.
25

länk hålls i gång av den tidigare länken, som samtidigt ser till att nästa länk
fortsätter att existera. Thomas menar att sådana oändliga orsakskedjor inte
förklarar det de antas förklara, de bara skjuter förklaringen längre och längre
bort. De ger så att säga en förklaring genom utmattning. Man skulle kunna
belysa detta med följande exempel. Antag att en solkatt lyser på väggen och
jag frågar varför, och får förklaringen att ljus reflekteras i en spegel längre
bort och därifrån kommer detta ljus. Jag frågar vidare: Varifrån kommer det
ljus som träffar spegeln då Ja det reflekteras vidare av andra speglar längre
bort. Ja men varifrån kommer ljuset från början då Svaret blir: Det där
är en felställd fråga. Ljuset kommer inte någonstans ifrån, det finns ingen
början så som du tänker dig, det finns helt enkelt en oändlig serie speglar
som alla reflekterar ljuset vidare, men ingen ljuskälla.
Det är alltså nödvändigt att det finns något som är nödvändigt
i kraft av sig själv, som inte har orsaken till sin nödvändighet
i (från) något annat, utan som är orsaken till andra entiteters
nödvändighet. 56
Enda möjligheten att undvika den oändliga kedjan av grunder eller orsaker
som alltså inte förklarar bara utmattar tanken, är att anta att något
nödvändigt existerande är sådant att det inte har grunden till sin nödvändighet
i något annat, dvs det existerar utan annan grund, och detta något är grunden
till alla andra nödvändiga entiteters nödvändighet.
3.3.4 Bevis ur grader, quarta via
Den fjärde vägen tar sin utgångspunkt i de gradskillnader som
finns i verkligheten. Ty det finns i verkligheten något mer och
mindre gott och sant och nobelt, och så är det med andra sådana
egenskaper. Men mer eller mindre sägs om olika ting i den mån
de på olika sätt närmar sig det som är mest; såsom något är
varmare i den mån det närmar sig det som är mest varmt. 57
Problemet här är huruvida det finns något maximum när det gäller dessa
graderbara egenskaper. Skulle det finnas en max-värme sas. så borde man
ju kunna definiera grader av värme i termer av en temperaturs närhet till
denna max-värme. Men är det verkligen så att det faktum att det finns
högre och lägre temperatur visar att det finns en maximal temperatur som
de närmar sig på olika sätt Jag tror att Thomas tänker sig att grader av
56 Ergo necesse est ponere aliquid quod est per se necessarium non habens causam suæ
necessitatis aliunde, sed quod est causa necessitatis aliis.
57
Quarta via sumitur ex gradibus qui in rebus inveniuntur. Invenitur enim in rebus
aliquid magis et minus bonum et verum et nobile, et sic de aliis hujusmodi. Sed magis
et minus dicitur de diversis secundum quod appropinquant diversimode ad aliquid quod
maxime est; sicut magis calidum est quod magis appropinquat maxime calido.
26

en viss egenskap skall analyseras i termer av någon slags participation i en
perfektion som i sig är något oföränderligt. Då skulle t.ex. att X är varmare
än Y betyda att X participierar mer än Y i perfektionen värme. Då skulle
argumentet se ut så här: Att säga att X i högre grad än Y har egenskapen
P, implicerar att det finns en egenskap P som i sig är given och oföränderlig
och i vilken både X och Y participierar (eller de uppvisar, eller exemplifierar
egenskapen P) fast i olika grad. Det är åtminstone tänkbart att ett ting
skulle kunna uppvisa egenskapen P inte partiellt utan helt och fullt. Detta
skulle alltså vara att ha egenskapen maximalt. Att ha egenskapen P mer
eller mindre vore givet en sådan analys det samma som att mer eller mindre
närma sig (appropinquere) detta maximum.
Det finns alltså något som är sannast och bäst och noblast och
därför mest existerande (varande); ty de som är sannast är mest
existerande (varande), så som sägs i Aristoteles Metafysik bok
II 58
Här vore säkert ett ord om grader av sanning på sin plats. Thomas refererar
här till Aristoteles Metafysik bok II 59 där Aristoteles bl.a. diskuterar
sanningen som är objektet för kunskapen. Både Aristoteles och Thomas talar
om någon slags entitativ sanning, dvs även ting kan vara sanna och inte
bara mentala representationer och liknande. Det verkar som att en entitet
kallas sann i den mån den lever upp till ett givet ideal, som t.ex. sin egen
natur. Denna betydelsen av ordet sann använder vi i beskrivningar som en
sann vän, en sann människa eller till och med en sann lögn. Ett ting kan
alltså vara mer eller mindre sant, allt efter i vilken utsträckning tinget lever
upp till sin natur eller participierar i denna. Därför kan sägas att ett ting
X är ett sant P, (där P är en typ av ting t.ex.) i den mån X uppfyller P’s
definition, dvs i den mån X är P. Därför låter det sig sägas att ett ting är
sant i den mån, eller i den grad det är.
Men det som kallas maximalt i något genus är orsak till allt som
är i detta genus, såsom elden som är maximalt varm är orsak till
all värme, såsom det sägs i samma bok. 60
58 Est igitur aliquid quod est verissimum et optimum et nobilissimum et per consequens
maxime ens; nam quæ sunt maxime vera sunt maxime entia, ut dicitur II Metaph.
59 993b30: Therefore in every case the first principles of things must necessarily be true
above everything else - since they are not merely sometimes true, nor is anything the cause
of their existence, but they are the cause of the existence of other things, - and so as each
thing is in respect of its existence, so it is in respect of truth. Övers H Tredennick, Loeb
Classical Library
60
Quod autem dicitur maxime in aliquo genere est causa omnium quæ sunt illius
generis, sicut ignis qui est maxime calidus est causa omnium calidorum, ut in eodem libro
dicitur.
27

Aristoteles säger i bok II av Metafysiken att de ting som överför
en viss egenskap till andra ting har denna egenskap i högre grad
än dessa andra ting. 61
Alltså finns det något som är orsak till vara och godhet, eller
vilken perfektion som helst i alla ting, och detta kallar vi Gud. 62
Vårt sätt att tala om dessa ting kan lätt leda in i platonska tankebanor:
Olika ting kan uppvisa en och samma egenskap i olika omfattning. Ett sätt
att säga detta är att säga att dessa olika ting participierar i eller uppvisar en
och samma egenskap på olika sätt och i olika grad. Dessutom överförs ofta
kausalt en perfektion från en entitet till en annan, som när kunskap överförs
från lärare till elev eller energi från elnätet till spisen. Denna överföring av
egenskaper kan inte gärna gå till på ett sådant sätt att egenskapen kommer
att finnas i högre grad i effekten än den fanns i orsaken. Eleven kan inte få
mer kunskap från läraren än läraren har. Kastrullen på spisen kan inte ta
emot mer energi än vad som finns i elnätet. Om det nu är på detta vis så
borde det sas finnas en källa för varje egenskap där egenskapen i fråga finns
i ren form, och vad är naturligare än att tänka sig att dessa källor är de
subsisterande egenskaperna. Att X har egenskapen P betyder alltså att X på
ett partiellt och imperfekt sätt uppvisar egenskapen P, därför att X direkt
eller indirekt står under kausalt inflytande från denna egenskap, tänkt som
en subsisterande entitet, en slags platonsk idé. Thomas teori torde i stället
ungefär vara följande: Olika egenskaper och perfektioner är olika sätt att
vara på, så när man säger att ett ting X participierar i en viss egenskap P,
så betyder det att X uppvisar ett visst sätt att vara på. Den grundläggande
participationen är inte i en egenskap utan i vara (esse). Varje ting uppvisar
på ett begränsat sätt perfektionen vara (esse), dvs det participierar på ett för
detta ting karakteristiskt sätt i perfektionen vara. Thomas behövde alltså
inte anta subsisterande egenskaper under vilkas kausala inflytande tingen
står, utan det räckte för honom att anta en enda källa till all perfektion
och detta är det subsisterande varat (ipsum esse subsistens). Givet denna
teori skall alltså påståendet X uppvisar P i högre grad än Y inte analyseras
i termer av en subsisterande idé P, vilken X skulle likna mer och stå under
intimare kausalt inflytande än Y skulle göra, utan i stället i termer av det
subsisterande varat (esse subsistens) som kan efterliknas på många olika
sätt bl.a. på sättet P. I det här fallet skulle det betyda att X liknar mer och
participierar mer i varat i avseende P än Y gör och det kausala inflytande
61 993b25; Now every thing through which a common quality is communicated to other
things is itself of all those things in the highest degree possessed of that quality (e.g. fire
is hottest, bacause it is the cause of heat in everything else); hence that also is most true
which causes all subsequent things to be true. Övers H Tredennick, Loeb Classical Library
62 Ergo est aliquid quod est causa esse et bonitatis et cujuslibet perfectionis in omnibus
rebus, et hoc dicimus Deum
28

som X står under från det subsisterande varats sida präglas mer av P-het
än det inflytande som Y står under.
3.3.5 Bevis ur finalitet, quinta via
Den femte vägen utgår från tingens styrelse. Vi ser nämligen att
ting som saknar tänkande, nämligen kroppar i naturen, verkar
för ett mål, vilket visar sig i det att de alltid eller oftast verkar
på samma sätt och ger upphov till det som är bäst, varav följer
att de inte når målet av slump utan på grund av avsikt. 63
Thomas tänker förmodligen i första hand på organismer. Det som är bäst
för en organism är att få leva och utvecklas i enlighet med den livscykel som
är karakteristisk för den art i vilken denna organism ingår. Om organismen
avviker från sin livscykel så uppnår den inte sitt mål. Naturen är nu sådan att
de olika varelserna alltid eller oftast uppnår sina mål, åtminstone vad dem
själva anbelangar, dvs givet att de erbjuds för dem fördelaktiga ekologiska
förhållanden. Detta visar att de inte uppnår sina mål av en slump utan det
finns något i deras natur som sas. riktar in dem mot deras mål.
Men de ting som inte har kunskap tenderar inte mot ett mål om
de inte har inriktats av något som vet och tänker, såsom pilen av
bågskytten. Alltså finns någon tänkande av vilken alla naturliga
ting ordnas mot ett mål, och detta kallar vi Gud. 64
En organism kan nu eftersträva ett mål som är bra för organismen antingen
för att denna tendens mot målet sas. är inprogrammerad dvs. är en
del av denna organisms natur, eller för att organismen sas. har inriktat sig
själv mot detta mål genom en viljeakt på grundval av en bedömning av
målets värde och lämpliga medel för att uppnå detta mål. Men för att något
skall kunna uppnå ett mål så måste, i vilket fall som helst, kunskap om
målet och ett intelligent relaterande av medel i förhållande till detta mål
var de principer som styr de processer som leder fram till målet. Så även i
det fall då uppnåendet av målet förklaras av organismens natur så måste
förklaringen sist och slutligen återföras på en intelligens som har kunnat
bestämma denna varelses natur, med kunskap om och hänsyn taget till de
mål organismen, genom denna sin natur, skall uppnå. T.ex. en intelligent
och provident skapare. Nu övergår vi till de invändningar som restes mot
att Gud skulle existera i början av artikeln
63 Quinta via sumitur ex gubernatione rerum. Videmus enim quod aliqua quæ cognitione
carent, scilicet corpora naturalia, operantur propter finem, quod apparet ex hoc quod
semper aut frequentius eodem modo operantur et consequuntur id quod est optimum,
unde patet quod non a casu sed ex intentione perveniunt ad finem.
64 Ea autem quæ non habent cognitionem non tendunt in finem nisi directa ab aliquo
cognoscente et intelligente, sicut sagitta a sagittatore. Ergo est aliquis intelligens a quo
omnes res naturales ordinantur ad finem, et hoc dicimus Deum.
29

3.4 Svar på teodicéproblemet
Augustinus säger i Enchiridion: Eftersom Gud är god i högsta
grad skulle han på intet sätt tillåta att något ont existerade
bland hans verk, om han inte vore så allsmäktig och god att han
gjorde gott även av det onda. Det är alltså ett uttryck för Guds
oändliga godhet att han tillåter de onda (tingen) att existera och
ur dessa framkallar han goda (ting). 65
Detta är den katolska teodicén. De skapade varelserna skulle kunna göra
gott men de väljer fritt att inte göra detta, de väljer något mindre gott.
Gud skulle kunna stoppa detta, så det faktum att det sker visar att Gud
tillåter det. Gud skulle emellertid inte tillåta det onda om han inte kunde
vända, och också vänder det till något gott. Så det ondas existens i skapelsen
förvandlas med det här argumentet från att vara ett svaghetstecken sas. till
att vara ytterligare ett bevis på Guds allmakt och godhet.
3.5 Inomvärldslig förklaring otillräcklig
Eftersom tingen är styrda av en högre agent när de verkar för
ett bestämt mål i enlighet med sin natur, är det nödvändigt att
även återföra det som sker i enlighet med tingens natur till Gud
som varande första orsak. På samma sätt bör även de ting som
sker av avsikt förklaras med någon högre orsak som inte är det
mänskliga förnuftet eller den mänskliga viljan, eftersom dessa är
föränderliga och kan sluta existera, men allt som förändras och
som kan gå under bör återföras på något oföränderligt och i kraft
av sig själv nödvändigt, vilket bevisats ovan. 66
Här hänvisar Thomas dels till den femte vägen: De skapade varelserna
verkar uppenbarligen för ett mål. Att de har den natur de har förklarar att
de uppnår detta mål. Men det faktum att det finns ting men denna natur har
sin förklaring i att målet skall uppnås, men detta kan inte förklaras på annat
sätt än att en intelligent agent har skapat dem. När det gäller (av människor)
avsedda effekter hänvisar han till första och tredje vägen i stället: Avsedda
effekter har ursprung i det mänskliga förnuftet och i viljan. Dessa är i sin tur
65
.../sicut dicit Augustinus in Enchiridio, Deus cum sit summe bonus nullo modo
sineret aliquid mali esse in operibus suis nisi esset adeo omnipotens et bonus ut bene
faceret etiam de malo. Hoc ergo ad infinitam Dei bonitatem pertinet ut esse permittat
mala et ex eis eliciat bona.
66
...../cum natura propter determinatum finem operetur ex directione alicujus superioris
agentis, necesse est ea quæ a natura fiunt etiam in Deum reducere sicut in primam
causam. Similiter etiam quæ ex proposito fiunt oportet reducere in aliquam altiorem causam
quæ non sit ratio et voluntas humana, quia hæc mutabilia sunt et defectibilia, oportet
autem omnia mobilia et deficere possibilia reduci in aliquod primum immobile et per se
necessarium, sicut ostensum est
30

föränderliga och ej nödvändigt existerande och förutsätter därför en första
rörare respektive en i kraft av sig själv nödvändigt existerande entitet.
Johan Mårtensson
31