Tomas av Aquinos gudsbevis

orsakande ting är att detta agerande blir uppenbart först i och med att andra
ting sas. förs inom räckhåll för det orsakande tinget. Dess agerande blir
alltså uppenbart som förändring i de andra tingen. Solen exemplifierar detta:
Denna himlakropp verkar ständigt i enlighet med sin natur, dvs den strålar,
men detta agerande blir manifest först när någon annan kropp sas. kommer
inom räckhåll för solen, och blir upplyst och uppvärmd. Det är rimligt att
säga att ljuset på den andra kroppens yta är solens ljus, och att värmen
som har kommit den andra kroppen till del är solens värme. Med Thomas
terminologi, de är aktualiteter hos solen, men dessa aktualiteter är också
aktualiteter hos den belysta och uppvärmda kroppen, när väl upplysningen
respektive uppvärmningen är avslutade. Medan förändringarna pågår är
de däremot endast potentialiteter hos det ting som förändras, enligt ovan.
Det orsakande tinget (solen) förändras emellertid inte. Det betyder att denna
har haft dessa aktualiteter hela tiden. Dvs i detta fall är det orsakande
tinget redan det aktuellt som det sig förändrande tinget endast är potentiellt
men håller på att bli aktuellt. Ett parallellt resonemang kan föras vad
gäller elnätet och spisen, spisplattan och potatiskoket men motexempel kan
också konstrueras, som ovan. Men detta etablerar som sagt inte slutsatsen.
Det som i bästa fall är bevisat är att för att något skall förändras så måste
det som åstadkommer förändringen redan vara det som är förändringens
slutpunkt men inte nödvändigtvis i samma mening som det sig förändrande
tinget utan i en analog mening, och därmed faller slutsatsen att inget kan
förändra sig självt. Slutsatsen verkar dessutom medföra att ordet liv (vita)
enligt Thomas egen definition i S.T. dvs, en substans för vilken det är passande
att röra sig själv i enlighet med sin natur 36 , inte kommer att referera
till något. Det verkar ju naturligt att ur ett visst perspektiv säga att den
levande organismen under sin utveckling successivt går igenom olika stadier
och utför olika operationer som alla siktar mot eller är förberedelser för att
organismen skall bli en fullt utvecklad representant för sin art. Jämför hur
ägg, larv, och pupp-stadiet respektive det faktum att larven äter sig fet, eller
spinner en puppa, är relaterade till den fullvuxna insekt som blir resultatet
av allt detta, men också att det är organismen själv och inte något annat
som orsakar alla dessa målinriktade förändringar. Man skulle kunna säga,
med Thomas egen terminologi att det är en form som successivt förverkligas i
materian. Detta förlopp står inte under kausalt inflytande från någon entitet
utanför organismen, utan det är i stället organismen själv som åstadkommer
och orsakar denna förändring i kraft av det att den redan har denna form,
fast som en aktiv potentialitet, dvs i en analog mening. Sedan är det en
annan sak att denna specifika form, uppfattad som en aktiv potentialitet
någon gång måste ha uppstått i materia, när den individuella organismen
uppstod. Detta är förstås ett exempel på förändring som inte har sin orsak i
36 S.T. 1a. 18. 2..../est impositum hoc nomen (vita)/...../ad significandam substantiam
cui convenit secundum suam naturam movere seipsam.
18